Kapitel 4

Den odräglige Kevin Bell! morrade Mary för sig själv. Hur kan han göra så mot mig? Bestämma att jag ska vara med och kompa Glenn Willard. När han vet att... Vet han inte... Förstår han inte att...

  Hon suckade, insåg själv orimligheten i resonemanget, i anklagelsen. Hur skulle musikläraren kunna veta, eller ana, att Mary var hemligt kär i Glenn Willard? Faktiskt var det ju, om man såg helt neutralt på saken, en stor ära han visat henne, genom att be henne spela trummor i den trio som skulle ackompanjera pianovirtuosen Glenn vid den stora skolkonserten. Revive Spirits hette evenemanget, skolans bidrag för att försöka pigga upp lokalbefolkningen. Liksom resten av England var solihullborna nere i en kollektiv depression efter vårens larm om galna kosjukan.

  Ett tiotal dödsfall kunde relateras till sjukdomen och i tidningarna var den ena stora rubriken svartare än den andra: ”Experter säger att den kan döda 500 000 människor, och DU kan vara en av dem!” Europa hade redan bannlyst engelskt oxkött och kritiken växte mot regeringen och premiärminister Major. Kycklingpriset hade brakat i höjden, vilket oroade Chastity.

  ”Ministeriet har inte höjt priset på uggleburar för att kompensera oss stackars hantverkare,” muttrade hon när hon kom hem från sin shoppingrunda och lastade av varorna i köket.

Lika chockad som Mary blivit av Kevin Bells besked att hon skulle vara med på konserten, lika bestört blev hon när det framgick att elbasen i kompet inte skulle spelas av Donna Redding, utan av en helt annan elev. Men Donna tog nyheterna med jämnmod.

  ”Frank är mycket duktigare på bas än vad jag är.” Hon log och visst fanns där en smula vemod i leendet. ”Du är en magisk trummis, Mary. Jag är en... hyfsad basist.”

  ”Men jag vill att du ska vara med!” pep Mary och slog armarna om väninnan.

  ”Gå ut där och spela som en gudinna och gör mig stolt över dig, raring,” hörde hon Donnas röst, en smula tjock av rörelse, inne bland hennes hår.

  Mary tyckte hon kände nervtrådarna hänga utanpå kroppen när det var dags för den första repetitionen. När den var slut visste hon knappt vad hon hade gjort, där hon satt bakom trummorna. Hon vågade knappt titta på någon, och definitivt inte på Glenn, utan bara satt där... och spelade, uppenbarligen.

  Sista repetitionen innan konserten brakade det loss. Det lät illa i två låtar. Mary märkte det och när hon vågade kasta en blick runt omkring sig såg hon att även Glenn upptäckt det. Han hade en markerad rynka i pannan.

  ”Vi spelar inte i takt,” sa han när låten var slut. ”Det måste vi fixa till nu.”

  ”Det är Potter som spelar fel,” sa Frank, basisten. ”Hon håller inte takten.” Mary tittade på honom, men han mötte inte hennes blick utan vände sig till den fjärde i lokalen. ”Eller hur, Danny?”

  Danny, gitarristen, en finnig, blondlockig yngling i översta klassen, dröjde en smula med svaret. Så nickade han.

  ”Så är det nog,” sa han.

  Mary kände hur något tungt sjönk ner och landade på magbotten, där det la sig som en förtärande klump.

  ”Nej.” Det var Glenn och Mary kikade under lugg åt hans håll. ”Potter höll takten perfekt. Om ni två andra hade varit hälften så musikaliska som hon är, så hade jag varit helt lugn inför morgondagen.”

  Mary slog snabbt ner blicken och studerade virveltrumman. Hon kände hur hon blev eldröd i ansiktet och hon tyckte att hon kunde nästan ta på den förtätade stämningen i bandet. Men med stjärnans självklara auktoritet höll Glenn situationen under kontroll.

  ”Nu kör vi igen,” sa han. ”Och så skärper alla sig.”

  Hon vågade inte titta åt hans håll när de var klara, utan skyndade ut ur salen.

Alla musikerna hade svarta byxor och kavaj och vit skjorta, även Mary. Hon tyckte att Glenn tittade lite extra på henne när de möttes i logen, men hon vågade inte titta tillbaka.

  Väl inne på scenen var det som hon kopplade bort medvetandet och bara lät händerna och trumpinnarna sköta sig själva. Den stora publiken i aulan existerade inte, inte heller Frank eller Danny. Inte ens Glenn! Musiken, taktslagen mot trumsetets olika beståndsdelar, var det enda som fanns.

  Applådåskorna rullade över salen efteråt. Alla fyra gick fram och bugade sig och Glenn, som stod intill Mary, la armen om henne. Ur stånd att fatta vad som hände tittade hon på honom. Han log, och där fanns ett myller av uttryck i leendet, och drog henne intill sig för en sekund. Så släppte han henne och de vandrade av scenen.

  Hon kunde knappt sova på natten. Hon kände hans arm runt sin midja och såg leendet han gett henne. Leendet och blicken, och den blicken fick henne att snurra varv efter varv i sängen. Vad var det han hade uttryckt i den blicken? Var det varken mer eller mindre än ett erkännande av hennes kvaliteter? Var det... vänskap? Kärlek? Åtrå?

  Hennes ärr började klia och hon vred sig som en mask. Hennes finger hittade det blixtformade ärret och följde det... och hon såg honom framför sig.

”Du är kär,” konstaterade Donna och tittade på henne med glittrande ögon.

  Det var en vacker majdag och de låg och slöade på en gräsplätt på skolgården, i väntan på nästa lektion.

  De hade stött på varandra ett par gånger i skolan sedan konserten, Mary och Glenn. Och varje gång hade han lett mot henne och sagt några ord. Mest frågat henne om trumspelandet. ”Hur länge har du spelat?” ”Vem har du som lärare? Kevin Bell? Men han är ingen trummis. Du borde ha någon bättre!” Smickrande ord, men vad fanns där egentligen i hans leende, och i hans blick? Hon visste fortfarande inte och han hade inte lagt sin arm om henne igen.

  ”Mary, du kan glömma Glenn Willard,” sa Maggie och hennes ansikte var uttryckslöst.

  Mary svarade inte genast. Donna hann före.

  ”Vad menar du, Maggie?”

  ”Han är fikus.”

  ”Vad?”

  Mary hörde Donnas utrop medan hon stirrade på Maggie. Stirrade på henne, hatade henne plötsligt intensivt. För visst fanns där ett stänk av skadeglädje i den blonda flickans blick?

  ”Det kan han inte vara!” protesterade Donna, å Marys vägnar. ”Han som... han som är så snygg!”

  Maggie ryckte på axlarna. Hon försvann ur Marys fokus. Allt försvann in i ett kvävande töcken.

  ”Vem har sagt att man måste se ut som ett spöke för att vara homosexuell?” frågade Maggie och lät något förorättad. ”Ledsen att komma med dåliga nyheter, Mary,” tillade hon men där fanns inte tillstymmelse till beklagande i rösten. ”Men det är ju ingen idé att hoppas på något som ändå inte kan bli av.”

Hon stängde in sig i sitt rum när hon kom hem. Mörker. Becksvart mörker. Glenn, homosexuell! Sirius, en trollkarl! Mörker. Mörker, runt omkring henne. Exit light, enter night. Hon betraktade den stora postern på väggen. Kom och hämta mig! tänkte hon. Tag mig med in i det eviga mörkret. James Hetfield tittade tillbaka, fortfarande en smula stukad efter Sirius brutala attack mot honom.

  Var inte alltihop bara en massa skitsnack? undrade hon. Det som han berättat, Sirius. Striden i trollkarlsvärlden, mellan den goda sidan och den onda. Den här Lord Voldemort, som påstods ha mördat Marys föräldrar. Var han verkligen ond? Finns det verkligen ondska? frågade hon sig. Är inte ondska bara något som kyrkans mäktiga män hittat på för att injaga skräck i människorna?

  Hon hade aldrig känt sig bekväm i kyrkan, när hon vallats dit tillsammans med de andra barnen i skolan och hon tvingats lyssna på prästernas förkunnelser. De lät falska i hennes öron. Självgoda figurer som levde gott i sina gods och prästgårdar.

  De tillfällen, under barndomen, då hon besökt kyrkan i andra sammanhang än med skolan hade det varit mormodern som tagit med henne dit. Edwina Chard tyckte uppenbarligen att Mary borde invigas i även den delen av samhället, av kulturen, av traditionen. Och eftersom hennes man inte frekventerade den sortens lokal – redan då var han förhållandevis alkoholiserad och i utkanten av de sociala sammanhangen – och Edwina någonstans insåg att dottern Chastity var en del av en helt annan verklighet, tog hon själv på sig uppgiften.

  Mary hörde gudmoderns steg i trappan. En knackning på dörren.

  ”Kom in,” sa hon och hörde själv hur svag rösten lät.

  Chastity kom in, kastade en snabb blick runt i rummet och sänkte sin mulliga, svarta lekamen till golvet, intill Mary, framför stereon.

  ”Vad är det som är fel, gumman?”

  För en sekund ville Mary snäsa av henne, skrika något som: Du! Du och din förbannade häxvärld! Jag vill inte veta av den! Men två saker slog henne samtidigt. 'Häxvärlden' var inte Chastitys mer än hennes egen. Och just nu var det ju faktiskt en händelse i den 'verkliga' världen som rört upp hennes känslor. En person. Glenn Willard.

  Hon märkte att hon snyftade, och föll för frestelsen att lägga sig tillrätta med huvudet mot gudmoderns omfångsrika barm.

  ”Allt. Allt är fel. Det går dåligt i fotboll och bandet har inte spelat på hur länge som helst för den där tramsiga Ellen är bara upptagen med sin nye kille och Maggie påstår att en kille som jag... som jag... kanske... gillar, att han... att han föredrar andra killar och Sirius har inte kommit tillbaka.”

  ”Oj oj oj.” Gudmodern strök henne över håret. ”Var ska vi börja? Vad...” Hon lät lite försiktig i rösten. ”Är det något speciellt du ville tala med Sirius om?”

  Mary gjorde en grimas och önskade att hon inte hade sagt något om den luggslitne trollkarlen. Men så kom hon ihåg de tankebanor som rört sig i hennes huvud några minuter tidigare.

  ”Tittie, jag vet inte vad jag ska tro om allt han berättade.”

  ”Jag förstår att det är mycket av det som fortfarande är förvirrande för dig...”

  ”Som det här med onda och goda. De goda, med Sirius och... och Harry... kämpar mot de onda. Men i skolan har vi fått lära oss att ingenting är svart eller vitt, att allting har två sidor.”

  Chastity fuktade sina läppar och verkade fundera på hur hon skulle formulera sig. Så nickade hon bekräftande mot sin guddotter.

  ”Jag har också lärt dig att människor har både goda och dåliga sidor. Och det står jag för.” Ett uns av skärpa i rösten fick Mary att möta hennes blick. ”Det finns goda handlingar och det finns onda. Och människor som begår onda handlingar... har ju en ond sida. En del av striden inom trollkarlsvärlden gäller synen på så kallat renblodiga magiker i motsats till mugglare eller till... sådana som till exempel jag och din bror Harrys goda kamrat Hermione Granger, magiker som kommer från en mugglarfamilj. Smutsskallar kallar de oss, Salazar Slytherins efterföljare.

  De trollkarlar och häxor som tjänar Mörkrets Herre kallas Dödsätare.” Nu var rösten synnerligen allvarlig och Mary kunde inte vika undan med sin blick. ”Flera av dem har begått fruktansvärda brott. Men det finns exempel på magiker som har ångrat sig och återvänt från den onda sidan.”

  Så mörknade hennes blick ytterligare och Mary tyckte nästan att en kall vind drog genom huset, drog genom hennes märg och ben.

  ”Vad gäller Lord Voldemort så finns det emellertid ingenting som talar för att han skulle kunna ändra sig. Han har vandrat alltför långt bort från allt som heter mänsklighet.” Hon spände sina mörka ögon i Mary. ”Lord Voldemort är ondskan personifierad och därför kommer inte kampen mot honom att kunna sluta förrän han är tillintetgjord... eller har dödat oss alla.”

  Mary svalde, men hoppade så över till en tråd i samtalet som kändes betydligt mer angenäm.

  ”Hermione Granger?” Ett leende undslapp henne. ”Är hon... Harrys flickvän?”

  Chastity log tillbaka, uppenbarligen lättad över att guddotterns humör stigit någon grad.

  ”Jag är inte så väl informerad om det,” svarade hon. ”Men goda vänner är de åtminstone och jag har förstått att Hermione är en strålande ung häxa!”

  Mary såg bilder från sitt inre – en ung pojke och en flicka, med trollstavarna redo att möta mörkklädda gestalter från den onda sidan.

  ”Tittie, hur ser min bror ut?”

  ”Han är ganska lik sin pappa. Du vet, jag har ju aldrig träffat honom, inte sedan han var en bäbis, bara sett bilder på honom i The Daily Prophet. Men liksom James har han mörkt, ostyrigt hår. Men hans ögon är gröna, som din mammas. Och så har han det där ärret i pannan.”

  ”Och hon, Hermione, hur ser hon ut?”

  ”Det vet jag inte, älskling. Jag har aldrig sett henne. Du vet, jag har nästan ingen kontakt med andra magiker.”

  ”Så hon är inte med i The Daily Prophet?”

  ”Hon har säkert nämnts där, i samband med Harry. Men jag minns inte att jag har sett hennes bild där.”

  ”Vilka är mer med och slåss mot de onda? Är ingen mer från Sirius familj med?”

  Chastity mörknade igen.

  ”Tyvärr inte. Jo, en kusindotter till honom finns faktiskt i våra led. Men i övrigt...” Hon tittade på Mary. ”Familjen Black tillhör traditionellt huset Slytherin och Sirius blev i princip bannlyst av hela klanen när han tog ställning mot läran om renblodighet. Och hans kusin Bellatrix, gift med en Dödsätare som heter Lestrange, är en ytterst farlig häxa. Hon står mycket, mycket nära Mörkrets Herre.”

  Det gick en rysning genom Marys kropp. Hon ville lämna ämnet, försökte desperat hitta något som kändes mer behagligt.

  ”Varför valde Sirius att ta ställning mot sin familj?”

  ”Det han tog ställning mot var deras vurm för svartkonst och deras tro på renblodighetens förträfflighet. Och det är lätt att förstå, menar jag. Bara en sådan sak som renblodiga äktenskap, det är en förfärlig sedvänja. Trollkarlsvärlden består inte av fler familjer än att alla renblodiga snart är släkt med varandra! Sirius är helt enkelt, även om han ibland kan vara odräglig, en sunt tänkande individ.”

  Mary såg Sirius ansikte framför sig och kunde plötsligt inte hålla tillbaka ett leende. Och det spred sig till hela hennes kropp och fick den att längta efter den schabbige luffaren.

De satt hemma hos Maggie och tittade på TV, ett av de otaliga uppladdningsprogrammen inför fotbolls-EM, där så kallade experter under lupp granskade de deltagande lagen och spekulerade om chanserna till framgång, i första hand för England.

  Betty, fullständigt ointresserad av fotboll, släntrade in i rummet och satte händerna i sidorna.

  ”Här sitter ni och glor på TV när den nya Metallicaplattan ligger rykande färsk på disken i musikaffären. Jag tänker i alla fall sticka och köpa den nu!”

  Mary, som kände sig ganska trött på sportreportrarnas ändlösa analyser, bestämde sig på stående fot:

  ”Jag hänger med.”

  De hade pratat om skivan hela våren; det var ju faktiskt bandets första platta på fem år. Och givetvis hade detaljer om det ena och det andra läckt ut, inte minst vad gällde omslaget. Betty hade hört om det på radio en sen kväll.

  ”Det är en snubbe som heter Andres Serrano som har gjort det,” berättade hon för de andra. ”Han har blandat oxblod och sina egna spermier...” Inte ens hårda Betty kunde hålla tillbaka en lätt rodnad när hon sa orden. ”...mellan skivor av plexiglas.”

  Nu gav hon Mary ett uppskattande leende och nickade, och de lämnade huset för att promenera in till skivaffären.

  ”Du har tuffat till dig, Mary Potter,” anmärkte Betty och betraktade Marys svarta jeans, sittande med nitbälte lågt nere på höfterna, den rosa toppen som lämnade en bit mage öppen och de ganska stora ringarna som dinglade i hennes öron. ”Det är bra!”

  Det var efter att under en tid ha studerat och beundrat Betty Mcnair som Mary en dag tog upp problemet örhängen med Chastity.

  ”Tittie, jag vill gärna göra hål i öronen... men jag vet inte om jag vågar.”

  Gudmodern hade svarat något svepande första gången, och andra, och tredje. Men när Mary tagit upp frågan ett antal gånger hade den svarta kvinnan slutligen suckat uppgivet och sluffat in i sitt sovrum. Hon hade kommit tillbaka in i vardagsrummet där Mary satt i soffan och lagt två små örringar på bordet.

  ”Blunda!” sa hon samtidigt som Mary tyckte sig uppfatta en tingest, inte helt olik  en kinesisk ätpinne, i hennes ena hand. Flickan kände hur något lätt vidrörde hennes örsnibbar, först den ena, sedan den andra, och hörde gudmodern säga: ”Perforato!”

  Det stack till i båda öronen, skarpt men kortvarigt. När Mary öppnade ögonen och gick ut och tittade i hallspegeln satt de små ringarna i hennes örsnibbar.

Två dagar innan resan in till Villa Park och matchen Skottland–Holland satt Mary tillsammans med Donna och Maggie hemma hos Donnas pappa och såg England öppna Europamästerskapet genom att, bara, spela oavgjort mot Schweiz på Wembley.

Även Stan och Joe, Donnas två yngre och, i Marys ögon, synnerligen jobbiga bröder fanns med i tevesofforna. Alla var lika besvikna.

  ”Nu är det dags för Terry Venables att avgå!” morrade Mr Redding som hade tre tomma ölburkar framför sig på bordet.

  ”Sopor!” vrålade Stan. ”Kan man inte slå Schweiz så har man inte i EM att göra.”

  ”Men Alan Shearer var i alla fall bra,” menade Joe.

  ”Ja, han gjorde ju åtminstone mål, äntligen,” sa Maggie. ”Annars var det mest skit. Och inte gjorde David Platt många glada när han kom in.”

  ”Fast vi hade ju vunnit om inte Stuart Pearce tagit med hand,” resonerade Donna.

  De tog buss in till Birmingham matchdagen och vandrade från hållplatsen fram till Villa Park. Ju närmare de kom, desto fler figurer i såväl blått och vitt som orange syntes längs gatan – supporters från Skottland och Holland, mer eller mindre berusade, mer eller mindre skräniga och bråkiga.

  Plötsligt befann sig det lilla sällskapet mellan två gäng, ett från vardera sidan, som skrek och gestikulerade åt varandra. Och en yngling i det blåvita lägret, galen av alkohol och fanatism, böjde sig ner och ryckte upp en stor gatsten från trottoaren. Mary förstod instinktivt vad som skulle hända. Han skulle ta upp stenen och kasta den mot de holländska supportrarna, och de skulle rusa över för att hämnas och ett jättebråk – med Mary och hennes sällskap mitt i – skulle bryta ut. För en sekund kändes det som någonting byggdes upp inuti henne, en sorts... energi, och hon kände att den riktades mot den skotske ynglingen. I nästa ögonblick slant han när han skulle lyfta gatstenen, föll pladask på rumpan och alla i hans eget gäng gapskrattade åt honom. De holländska supportrarna ryckte på axlarna och gick vidare.

  Mary kände sig ganska tagen av händelsen och när hon återhämtat sig var det redan paus i matchen. Hon mindes inte ens hur de tagit sig in genom grindarna och hittat sina platser på läktaren.

  Andra halvlek noterade hon utan att verkligen följa den. Donnas lillebröder tjattrade oupphörligt, mest om hur dåliga både Holland och Skottland var och hur enkelt det skulle bli för England att besegra dem, och resten av sällskapet koncentrerade sig på händelserna på planen. Ingen märkte att Mary var bara delvis närvarande.

  Vad var det som hände där? frågade hon sig. Jag påverkade den där grabben på något sätt, det är jag säker på.

  ”Jag kände något inom mig,” sa hon när hon senare på kvällen satt hemma i soffan och berättade om händelsen för Chastity. ”Jag kan inte riktigt förklara det... men när han så plötsligt föll huvudstupa i marken, så... så var det precis som om det var jag som hade orsakat det.”

  ”Hur kände du dig precis innan det hände?” undrade gudmodern.

  ”Jaa... jag kände mig... rädd. Jag förstod att han skulle starta ett bråk och vi skulle komma att hamna mitt i det.”

  ”Hm.” Hon kunde inte läsa uttrycket i Chastitys ögon. ”Intressant. Det är ingen tvekan, Mary, om att det var magi som utstrålade från dig. Men...” Ett stänk av osäkerhet drog över hennes anlete. ”Visst kan det inträffa att... ” Hennes röst blev mjuk. ”...en vildblomma lyckas frigöra de inre kanalerna så att magin börjar flöda.”

  ”Börjar... flöda... permanent? Eller bara tillfälligt?” Hennes hjärta bankade.

  Gudmodern log lite sorgset mot henne.

  ”Jag vet inte.

Det var morgon och Marys ärr kliade våldsamt. Hon ålade sig runt, runt i sängen, visste knappt var hon skulle bli av.

  Strax före lunch avbröts alla lektioner i skolan och eleverna beordrades infinna sig i aulan. Rektorn stod längst fram med ett papper i handen och såg allvarlig ut.

  ”En bomb har på förmiddagen exploderat i centrala Manchester,” meddelade han när alla var på plats. ”Det är ännu oklart om några dödsoffer krävts, men mer än 200 personer är skadade. Polisen misstänker enligt uppgift IRA, den irländska republikanska armén, för dådet.”

  På eftermiddagen gick Mary bort till Maggies hem för att se fotbollsmatchen mellan England och Skottland, men inte förrän Donna hade ringt och påmint henne. Hon hade svårt att koncentrera sig på tevesändningen – det hjälpte inte ens att både Shearer och Gascoigne nätade och alla de andra i sofforna exploderade av jubel. Mary funderade på bomben, och på ärret som kliat på morgonen.

  Men hon lyckades rikta in tankebanorna på andra vägar de närmaste dagarna. Handbags From Hell repade en kväll och det gick bra. Christa blev bara bättre och bättre på gitarr, fick Mary medge, och det inspirerade henne att höja sin egen standard. Men hon visste, och hon visste att Christa också var medveten om det, att de två andra i bandet inte riktigt höll måttet.

  Jag kommer aldrig att gå med på att sparka Donna, tänkte hon för sig själv. Och det verkade som Christa även förstod detta. Bandet stod och stampade, men de hade i alla fall roligt när de spelade.

  Mary var på gott humör när de tog plats i sofforna hemma hos Donnas pappa för att se Englands avgörande gruppmatch mot Holland. Och hemmanationen dominerade fullständigt, krossade holländarna med 4–1, och kommenterarna i soffan var... intressanta.

  ”Suverän laguttagning!” tyckte Mr Redding. ”Venables har känsla för det där.”

  ”Nu vinner vi EM,” sa Stan.

  Det var bara Joe som var någorlunda konsekvent:

  ”Shearer är bäst i världen!”

Mary visste att Chastity inte skulle vara hemma när hon kom hem. Tidigt på morgonen hade gudmodern packat in ugglebur på ugglebur i en av de där tygkassarna hon hade, som tydligen rymde precis hur mycket som helst, gått ut genom bakdörren och med ett lätt svischande ljud bara försvunnit.

  Hon skulle iväg på årets stora mässa för ugglerelaterade produkter, förlagd till en hemlig plats någonstans i England.

  ”Dit kommer alla återförsäljare av burar, foder och annat,” hade hon berättat någon dag innan. ”Det är dags för dem att ta hem prylar så allt är redo när höstterminen på Hogwarts öppnar i september. Alla de stora butikerna i Diagongränden kommer att finnas med där.”

  Hon räknade med, hade hon sagt, att komma hem sent på kvällen.

  ”Jag vet inte om jag får tag i någon flyttnyckel att ta mig hem,” sa hon. ”Annars får jag ta nattbussen.”

  Mary hade inte kommenterat valet av transportmedel. Men hon kände sig ganska säker på att 'nattbussen' inte var någon vanlig buss, och vad en flyttnyckel var... ja, det försökte hon inte ens gissa.

  När Mary lämnat gångstigen och gått in på garageinfarten hörde hon ett prasslande ljud i buskarna bakom sig. Hon tittade dit och tyckte sig ana, mer än se, skymten av en stor svart hund. Så veks några grenar åt sidan och Sirius Black stod där.

  ”Sirius!” Mary följde sin första impuls, sprang bort och slog armarna om honom.

  ”Eh...” Ett ljud av viss förvåning undslapp honom men så, när hon inte släppte taget om honom, besvarade han hennes kram.

  Hon njöt av att känna hans armar runt sin midja, men fann sig slutligen och släppte honom. Han gav henne ett blekt leende, fortfarande en smula bragd ur fattningen av det översvallande välkomnande han fått.

  ”Sirius, det är...” Hon fick knappt luft och kämpade för att lugna ner sig, få hjärtat att sluta banka som en amfetamingalen trummis i hennes bröst. ”Jag är så glad att se dig!”

  ”Detsamma, Mary. Eh... vi kanske ska gå in.”

  ”Javisst.” Hon tittade snabbt ut mot gatan, ingen verkade ha uppmärksammat dem. Hon plockade fram sin nyckel och låste upp. ”Tit... eh, min gudmor är inte hemma. Hon är på någon mässa för att sälja uggleburar.”

  ”Jag vet,” svarade Sirius när han stängt dörren om dem. ”Hon blir försenad, så hon var lite orolig för din säkerhet. Hon bad mig att titta hit och se så allting är bra.” Mary kände hur hennes humör sjönk minst en himmel. Så han hade inte kommit av egen vilja? Det verkade som han såg förändringen i hennes anlete, för han sa hastigt: ”Så nu blev det äntligen av att jag kom.” Han log och tog ett steg närmare henne. ”Jag har velat komma hit hela våren, men...” Ett moln gled över hans ansikte, ett ansikte som var om möjligt ännu mer slitet och väderbitet än när han dykt upp första gången, på Marys 17-årsdag. ”...våra fiender lämnar oss ingen ro och ingen vila.”

  Nästan utan att veta vad hon själv gjorde tog Mary hans hand i sin. Hans grepp var fast, hon kände hans styrka och den fortplantade sig i hela hennes kropp. Och plötsligt började hennes ärr klia våldsamt. Hon kände hur världen runt henne började snurra, hur allt omkring dem blev dimmigt och otydligt. Och hon kände Sirius Black intill sig.

  ”Sirius, mitt ärr... ibland kliar det så förfärligt.” Hon såg, som om hon betraktat sig själv med någon annans ögon, hur hon tog av sin jeansjacka och släppte den till golvet, hur hon knäppte upp en skjortknapp... och en till... Någonstans hörde hon, kanske, en röst... hans röst, mumlande hennes namn i vad som kanske var en protest, en alltför mild protest... Måste tysta den!

  Hon kände den sträva huden från hans skäggiga kinder mot sitt ansikte. Och hon kände hur han kämpade emot. Men hon var starkare!

  ”Sirius, varför kliar mitt ärr så?”

  Nu andades han tungt och hans armar fanns runt hennes midja. Hon kände hans läppar mot sina... Hon slöt ögonen och öppnade sin mun.

Trycket från hans kropp mot hennes lättade, och försvann helt. Långsamt och motvilligt öppnade hon ögonen. Hon skymtade honom i halvmörkret där han stod, ett par meter bort i rummet. Något i hans beteende fick henne att åter knäppa knapparna i skjortan. Hon sjönk ner i soffan.

  Efter en stund kom han och satte sig bredvid henne, men inte så nära att de rörde vid varandra. Hon tittade på honom. Han såg bekymrad ut.

  ”Mary, jag är inte... säker på att vi... borde gjort det där.” Men jag är säker! ropade hon högt inom sig. Jag har aldrig varit mer säker på något i hela mitt liv! ”Det är onda tider,” fortsatte han. ”Lord Voldemort och hans anhang är mer aktiva än någonsin.”

  Hans blick föll på en dagstidning på soffbordet, The Birmingham Mail, som fortfarande hade artiklar om bombdådet i Manchester på förstasidan. Hon följde hans blick.

  ”Explosionen där som skadade mer än 200 mugglare, den är hans verk.”

  ”Va?” Hon rös till. ”Men... varför angriper han oskyldiga människor, som... som inte ens vet om att han finns?”

  ”För att skapa oro och skräck. Han är ett monster, Mary. Och det kommer inte att bli lugnt förrän han är borta.”

  Mary kämpade förtvivlat för att ta in vad han sa, för att känna allvaret i det, fast hon svårligen kunde tänka på någonting annat än kyssen. Hon ville vara kvar på det höga moln dit han tagit henne – dit hon mer eller mindre tvingat honom att ta henne! Hon ville inte sänkas ner och konfronteras med verkligheten – hans eller hennes egen.

  ”Men...” Hon gjorde ett tappert försök. ”Kan ni inte stänga in honom i det där... det där hemska fängelset, där du satt?”

  Sirius gjorde en grimas.

  ”Lord Voldemort är inte direkt en person som låter sig spärras in i Azkaban.”

  ”Men... om alla goda hjälps åt mot honom? Han är väl ingen gud heller!”

  ”Gud? Demon, snarare. Men han har medhjälpare, Mary.” Hans anletsdrag mörknade. ”Mina släktingar, bland andra.”

  Mary fick nästan tårar i ögonen när hon såg bitterheten i hans ögon. Hon kramade hans hand.

  ”Varför har de ställt sig på hans sida? När han är så ond?”

  ”Renblodigheten.” Hans röst var vass. ”De köper snacket om hur viktig den är, hur förödande det är att raserna blandas, hur det skulle riskera att utradera trollkarlssläktet.” Han fnös till. ”Som om någon skulle sakna oss!”

  En känsla försökte ta sig in i Marys medvetande, en känsla som skrämde henne när hon trodde sig kunna identifiera den. En känsla av... nyfikenhet på denne Mörkrets Herre, denne Lord Voldemort. Vad fanns där hos honom som samlade anhängarna? Renblodighet? Nej, det trodde hon inte på. Ett alltför abstrakt begrepp. Det måste vara något hos mannen själv, något... oemotståndligt.

  ”Han måste vara en karismatisk ledare,” hörde hon sig själv säga.

  Där fanns ett underligt uttryck i Sirius ögon när han tittade på henne. För ett ögonblick trodde hon att han insett att det var en ondskans tjänare han just kysst – hon, systern till den berömde Harry Potter! Men så veknade hans drag och han suckade.

  ”Det kan man kanske kalla honom. Men han styr genom terror, Mary. Han kräver absolut lydnad av sina undersåtar och inga misstag accepteras. Han har själv dödat mer än en av sina egna, för att de misslyckats med ett eller annat. Och det tycker jag säger allt om hurdan han är som person. Om du vill veta en mans sanna värde, lägg då märke till hur han behandlar sina underlydande, inte sina jämlikar eller fiender.”

  Han tittade sig omkring i rummet och reste sig. Hon kände hans rastlöshet, snart skulle han försvinna. Förtvivlat försökte hon hitta ett sätt att fördröja hans avfärd, hålla honom kvar ännu en liten stund.

  ”Sirius...” Hon fick hans uppmärksamhet. ”Den natten... den natten då mina föräldrar dödades, varför togs Harry till den där mostern? Varför togs han inte hit?”

  Han dröjde något med svaret. Tusen tankar hann korsa hennes huvud. Var det för att man redan då visste att hon var en ynk? Eller var det för att man redan då anade hennes dragning åt... den mörka sidan? Misstänkte man att gudmodern spelade ett dubbelspel? Var den där professor Dumbledore rädd att Harry skulle lämnas ut till Dödsätarna?

  ”Det var för att skydda dig,” sa Sirius och hon kände värmen i hans röst. Den fick hennes ögon att tåras. ”Skydda dig och Chastity. Det kunde varit livsfarligt för er att ha honom här.”

  Han tog sin långa överrock och svepte den om sig. Nu var det oåterkalleligt.

  ”Jag måste ge mig av,” sa han. ”Din gudmor kommer snart hem.”

  Mary reste sig och ställde sig framför honom, så nära att hon åter kunde känna hans andedräkt. Och i det ögonblicket fanns det ingen tvekan hos henne, Sirius Blacks fiende var hennes fiende.

  ”Sirius, lova att komma tillbaka snart!”

  Hon såg hur han kämpade med sig själv. Hon visste att han var påverkad av hennes omedelbara närhet. Han ville stanna... men kunde inte.

  Utan ett ord nickade han. Så slog han armarna om henne och hon besvarade gesten. En liten kort evighet stod de där, som en enhet. Så lösgjorde han sig och var borta.

Hon kunde inte dölja det. Inte för Donna.

  ”Du är kär. Berätta! Vem är det?”

  Ingenting kunde hon säga. Det var helt omöjligt, fast hon sprack av iver att berätta precis allt. Han kramade mig, hans händer smekte mig, han kysste mig och det var underbart. Han är en... trollkarl. Nej, just det. Det var det som inte gick att säga. Och att hitta på en historia om Sirius gick inte heller, för Donna skulle förstås kräva att få träffa honom.

  ”Är det Glenn? Är det faktiskt så att han inte... inte är...”

  ”Donna, det är ingen. Det är inget. Jag är bara glad för att... för att det går bra för England i EM!”

  Hon himlade med ögonen, trodde inte ett ögonblick på vad Mary sa, det märktes.

  ”Ja ja, håll honom hemlig då.”

  När England vann sin kvartsfinal efter straffsparksavgörande glömde Donna bort Marys mystiske pojkvän och även Mary fick lite annat i tankarna än Sirius. Nu var hemmanationen i semifinal och det såg bra ut.

England–Tyskland. Oavgjort igen vid full tid. Och oavgjort efter förlängningen. Stämningen i tevesofforna hemma hos Donnas pappa var förtätad.

  Marys ärr började klia. Båda lagen gjorde mål på sin första straff. Stan och Joe sprang omkring i rummet, kunde inte sitta stilla. Mr Redding flackade med blicken. Ärret kliade värre och värre. Hon började skruva på sig där hon satt, mellan Donna och Maggie. Hon kände Sirius nakna arm mot sin egen... nej, det var Maggies. Något spred sig i hennes kropp. Det var fantastiskt, och det var förödande.

  Gareth Southgate la sin straff. Villaspelaren Southgate. Den tyske målvakten gick åt rätt håll och tog straffen.

  ”Nej, inte Southgate!” utropade Mr Redding med halvkvävd, lidande röst.

  Tysken la bollen till rätta. Mary höll på att explodera. Hon märkte hur hon gned sig mot Maggie, som dock hade all uppmärksamhet riktad mot teven.

  Tysken sköt i mål. England var utslaget.

Hela hennes kropp var fortfarande i uppror när hon kom hem. Hon förstod inte varför. Ärret kändes... underligt. Det kliade inte längre. Det var som det tömt ut all energi i sin våldsamma urladdning och nu darrade sakta, utpumpat, urlakat.

  Chastity strök omkring och skötte sina sysslor och Mary tyckte att även gudmodern verkade spänd. De åt under tystnad.

  Mary hade redan börjat göra sig i ordning för natten när det knackade på bakdörren. Hon såg hur Chastity stelnade till. Den svarta kvinnan stack in handen i sin klädnad och plockade fram sin trollstav. Marys hjärta slog dubbelslag i bröstet.

  ”Chastity!”

  Rösten var svag, men den verkade lugna Chastity så mycket att hon gick bort och öppnade dörren. En man gled in och stängde snabbt efter sig.

  ”Remus,” sa Chastity och där fanns något i hennes röst som avslöjade att hon inte trodde att besökaren kom med goda nyheter. ”Vad för dig hit?”

  Remus? Han är varulv. Orden från gudmodern den där kvällen, då hon berättat om sin första dag på magikerskolan, ringde i Marys öron. Remus, en av pojkarna i hennes pappas gäng på skolan. En av Sirius vänner. Varför kommer han? Om det har med... den världen att göra, varför kommer inte Sirius?

  Besökaren, slarvigt klädd och med håret i oreda, kastade en blick mot Mary.

  ”Är detta...?”

  ”Det är Mary Potter,” sa Chastity.

  ”Det har varit en större uppgörelse inne i ministeriets lokaler.” Han pratade fort nu, som om han ville få ur sig allt han skulle säga. ”Ett stort antal Dödsätare och även Han-vars-namn-icke-får-nämnas själv var där. De slogs mot Harry och några av hans kamrater när vi kom dit.” Så var det som hans ben styrde honom mot flickan, som stod avvaktande i dörröppningen. ”Det blev en våldsam duell mellan Sirius och Bellatrix Lestrange, den onda sidans främsta häxa, och... och Sirius dödades...”

  Han sa något mer, kanske ”Mary, jag är ledsen”, men hon hörde det inte. Hon bara stirrade rakt framför sig, såg Sirius Blacks fårade ansikte, kände hans hand mot sin, hans kropp mot sin. Död? Sirius död?