Kapitel 2
Mary öppnade sina mörka ögon och stirrade upp i taket. Under två sekunder kändes allt som vanligt. Sedan kastade sig minnena över henne – minnena från föregående kväll.
Historien som Sirius Black dukat upp, och som Chastity ytterligare kryddat, spred sig inom henne. En häxa hade uttalat en profetia om ett barn med makten att besegra Ondskans Furste, eller vad han nu kallades, Lord Voldemort, trollkarlen som på grund av denna profetia sökt upp hennes, Marys, föräldrar och slaktat dem. Men när denne onde magiker riktat sin trollstav mot spädbarnet Harry, Marys bror, hade besvärjelsen slagit tillbaka mot busen och så när förintat honom. Men han hade kommit tillbaka och Harry var i sällskap med bland andra Sirius i detta nu inbegripen i kamp mot honom. Och det rådde ingen tvekan om att det var en kamp på liv och död.
Mary blinkade. Det måste vara en dröm, tänkte hon. Det kan inte vara sant. En dröm... eller ett skämt, från Sirius Black och från Tittie. Men... nej, inte skulle Tittie skämta på det viset med henne. Inte skulle gudmodern lura i henne att hon hade en bror om det inte var sant. En dröm, således.
Ett annat minne dök upp i hennes huvud. En händelse långt tillbaka i tiden, när hon var... kanske sex, sju år gammal. Hon var på väg hem från skolan, då en blek, mager liten flicka utan mycket självförtroende.
Två av pojkarna i klassen gick ifatt henne och började reta henne. ”Fiskben!” ropade de, som de gjorde ibland. Hon försökte att inte bry sig om dem, bara gå vidare. Men de var på extra mobbigt humör den dagen. ”Fiskben! Bor hos en nigger, som går runt och tigger!” skränade de, och så började de knuffa på henne. Hon bad dem sluta men de bara fortsatte.
Så, plötsligt, prasslade det till i vägkanten intill dem och inför Marys – och bråkstakarnas – ögon ringlade en stor orm ut på vägen. Den höjde sitt huvud och väste till, så gled den förbi framför Marys fötter och satte målmedvetet kurs mot de två pojkarna. Först blev de vita i ansiktet och bara stod som förstenade. Så, ungefär samtidigt, öppnades deras munnar på vid gavel och de började skrika. Benen fick liv och de flydde därifrån i vild panik.
Ormen försvann lika snabbt som den kommit och när Mary med bultande hjärta tittade sig omkring såg hon sin gudmor komma gående med en shoppingkasse i handen.
”Tittie! Ormen...”
”Ormen? Vilken orm, tös? Det finns inga ormar i Solihull.”
”Men jag såg den! Den... den...”
”Angrep den dig?”
”Eh... nej, den... den slingrade förbi mig mot de där elaka pojkarna.”
”Men då så.” För ett ögonblick glittrade något i Chastitys ögonvrå och Mary insåg att hon inte skulle ställa fler frågor.
På skolgården följande dag hörde hon hur de två busarna försökte övertyga de andra pojkarna om att en livsfarlig giftorm så när slukat dem på vägen hem. Då resten av gänget uppvisade vissa tvivel på berättelsen sökte de stöd hos Mary.
”Du... Potter... du såg den också, eller hur? Ormen!”
Mary knyckte på nacken och fnös.
”Jag vet inte vad du snackar om. Det finns inga ormar i Solihull.”
Efter den händelsen höll sig de två pojkarna lugna lång tid.
Hon lät sin blick panorera rummet. Idolbilden på James Hetfield hängde i god ordning på väggen. Men när Mary steg upp och gick fram till den, såg hon ett uttryck av lätt panik i sångarens blick. Hon vände sig om och tittade på byrån, på fotot som stod ovanpå den. James och Lily tittade tillbaka, log vänligt och vinden svepte genom James ostyriga kalufs.
För ett ögonblick försökte hon föreställa sig hur Donna, eller Maggie, skulle reagera om de såg fotografiet i all sin magiska prakt. Det var nog tur att Chastity hade vidtagit sina säkerhetsåtgärder med det.
Men det är alltså sant, konstaterade hon. Sirius var här och han berättade sin historia. Mina föräldrar dödades av en ond trollkarl, jag har en bror som slåss mot honom... och jag kan vara i fara.
Hon tittade ut genom fönstret, nästan beredd att se en armé av mantelklädda, trollstavsbeväpnade figurer fylla gräsplätten. Men där fanns ingen.
Av någon anledning tänkte hon på den stora, svarta hunden hon sett dagen innan. Den fanns kvar i hennes tankar när hon gick ner till frukost.
Chastity hälsade henne godmorgon lite avvaktande, som om hon väntade på hur Mary skulle uppträda efter händelserna föregående kväll. Ägg, bacon och tomater fanns på bordet, liksom te och bröd. Mary åt en stund under tystnad. Så kunde hon inte hålla tyst längre.
”Tittie...”
”Ja, älskling.”
”Igår... när jag gick hem från träningen... såg jag en stor, svart hund vid vägkanten. Jag tror att jag har sett den förut. Och...” Hon tvekade, vågade inte titta på gudmodern. ”...jag tyckte jag såg den försvinna in bland buskarna när Sirius gett sig av igår. Har... har den hunden något med honom att göra?”
Chastity tog tid på sig att svara. Hon drack ur sin tekopp och torkade sig om munnen med en servett.
”Ja, det har den.” Hon fångade upp Marys blick. ”Sirius är en så kallad animagus. Det betyder att han kan anta ett djurs skepnad. Det är en konst som vissa magiker behärskar. Jag gör inte det, men jag har hört att... din pappa också gjorde det.
Det stämmer säkert att du har sett den hunden förut. Du kanske minns att Sirius berättade att han har varit här tidigare, att han sett dig fast du inte har sett honom. Han väljer ofta att färdas i hundens skepnad, eftersom han är efterlyst.”
Hon såg bister ut vid de orden. Så veknade hennes blick och hon la handen på Marys.
”Försök att leva vidare som vanligt,” sa hon. ”Du hörde vad Sirius sa. Troligen vet ingen i trollkarlsvärlden mer än han och jag, och professor Dumbledore, att du finns. Det finns ingen anledning för dig att gå och vara orolig.” Hon log. ”Se så! Borsta tänderna och iväg till skolan.”
”Hej stumpan! Hur var din födelsedag?”
Donna gick fram till henne och gav henne en björnkram. Mary drog ut på den så länge hon kunde. Inte bara för att hon tyckte om kramen, hon behövde tid att fundera ut ett svar på bästisens fråga.
Slutligen var hon tvungen att dra sig tillbaka och möta blicken i de djupblå ögonen, så lysande i sin omgivning av brunt storlockigt hår. Mary pressade fram ett leende.
”Bra. Tittie hade lagat min favoriträtt, köttpaj med potatismos.” Donna, och bara Donna, kände till Marys smeknamn på sin gudmor. ”Men vi ska ju fira imorgon,” fortsatte Mary som gärna ville lämna gårdagen så fort som möjligt. Hennes försök visade sig dock helt misslyckat.
”Ja, Tittie var väldigt envis,” sa Donna. ”Jag och Maggie kunde inte komma igår. Jag vet inte riktigt varför...”
Hon drog ut på det, som en outtalad fråga; vad var det som skulle inträffa på torsdagskvällen egentligen, eftersom födelsedagen inte kunde firas?
”Tja...” Mary ryckte på axlarna. ”Du känner Tittie. Hon hade antagligen tittat i något horoskop och upptäckt att stjärnorna står i bättre formation imorgon, eller något sådant.”
Till hennes lättnad släppte kompisen ämnet och de promenerade mot skolbyggnaden. Mary litade fullständigt på Donna och de båda hade inga hemligheter för varandra – utom just den, från Marys sida, som hade att göra med den där andra verkligheten, den som hon tills helt nyligen dessutom haft synnerligen dimmiga begrepp om.
Ärret hade hon varit tvungen att förklara. För de två flickorna stod varandra så nära att förr eller senare skulle Donna få syn på det.
”Jag var så liten att jag inte minns det själv.” Så långt var det ju sant! Och hela förklaringen hade vid den tidpunkten, så vitt Mary då visste, varit sann. För det var den historia Chastity berättat för henne. ”Men Tittie har berättat, att en gång när vi var ute och grillade så sprang jag omkring intill grillen, och snubblade och föll rakt på grillgallret.”
”Men... det ser ju precis ut som en blixt!”
Mary hade ryckt på axlarna och försökt se uttråkad ut.
”Inte vet jag hur det råkade bli så.”
Senare, långt senare, när flickorna redan hade ett band, hade Donna med viss färg på kinderna nämnt ärret:
”Vi måste läcka till pressen att du har ett blixtformat ärr på ditt ena bröst. Då blir alla intresserade av oss och vi blir kända!”
Mary hade inte kommenterat saken mer. Inte heller hade hon berättat för Donna att sedan en tid tillbaka kunde ärret börja klia då och då, och vid dessa tillfällen spred sig en hetta i hela hennes kropp och hon visste inte riktigt var hon skulle bli av.
Det var ren självbevarelsedrift som gjorde att hon inte yppade något om den andra verkligheten. Det finns liksom gränser för hur mycket en människa kan stå ut med och en värld av häxor och trollkarlar... det är bara för mycket, resonerade Mary. Att förlora Donna skulle vara det värsta som kunde hända.
Hon höll tyst även för sin gudmors skull. Chastity höll inte på att tjata om hur viktigt det var att ingen fick reda på hennes hemliga liv. Men visst hade hon låtit Mary förstå att det var bäst om ingen visste något. Det skulle utan tvekan orsaka dem båda stora bekymmer om någon mugglare – varför använder jag nu det ordet? tänkte Mary – skulle få nys om att det bodde en häxa på Woodperry Avenue. Det var illa nog att gudmodern var svart! Rykten om häxkonster kunde mycket väl få till följd att sociala myndigheter dök upp och omhändertog Mary.
Slutligen var det så att även om Mary i och för sig litade på Donna, så fanns där en risk att hon – även om hon mot alla odds själv skulle acceptera att hennes bästis kom från en familj av magiker – skulle avslöja något för Maggie. Donna och Maggie hade känt varandra sedan späd ålder. Maggie och hennes familj bodde grannar med Donnas mamma och flickorna hade växt upp tillsammans. Även om Mary gärna ville tro att det var hon som var Donnas bästis, så visste hon att Donna och Maggie stod varandra nära. Och Maggie litade hon definitivt inte på!
Mary hade träffat Donna – och Maggie – när hon började skolan. De kom efter varandra i bokstavsordning på elevlistan, Mary Potter och Donna Redding, och hade därför av fröken placerats intill varandra i klassrummet. De hade genast funnit varandra. Donna hade tyckt Marys historia var otroligt spännande: föräldrarna döda i en förödande brand, flickan uppväxt hos sin gudmor, som dessutom var svart och pysslade med mystiska läkeväxter. Hon drogs till Mary, och för Mary var det underbart att äntligen få en kompis.
Maggie fick hon, så att säga, på köpet, antingen hon ville eller inte. Svartsjukan fanns där redan från första dagen och den var ömsesidig. Maggie och Donna var bästisar, åtminstone fram tills Mary kom in i bilden, och naturligtvis ville inte Donna göra sig av med Maggie. Maggie å sin sida välkomnade inte en tredje flicka som, i hennes ögon, trängde sig in mellan henne och Donna. Men eftersom båda ville vara med Donna fick de försöka samsas och det var en ständig balansgång.
”Jag har biljetter!” Donna kom springande mot Mary, som stannade till utanför ingången till idrottsplatsen. Den burrhåriga flickan log med hela ansiktet när hon stannade, hämtade andan och fortsatte: ”Pappa lyckades få tag i sex biljetter till Skottland–Holland. Till Stan och Joe och honom själv, och mig och dig och Maggie.”
”Wow! Toppen!”
Fotbolls-EM skulle avgöras i England i juni och flera av gruppmatcherna skulle spelas på Villa Park, det klassiska fotbollstemplet i nordöstra Birmingham. Ända sedan de fick reda på saken hade flickorna på olika sätt försökt fixa biljetter till någon match. Englands matcher spelades förstås på Wembley i London, men Skottland–Holland, i samma grupp som hemmanationen, var inte fy skam.
”Johan Cruyff, Patrick Kluivert, Dennis Bergkamp,” rabblade Donna lyckligt. ”Tänk, vi får se dem på riktigt!”
De bytte om och värmde upp. Motståndarna, Ilkeston, sprang in på planen och lagens startelvor hälsade på varandra. Lagkaptenerna gick fram till domarteamet och lottningen genomfördes.
Mary satt på avbytarbänken och följde matchen medan hon njöt av tanken på att hon faktiskt, knappt tre månader senare, skulle åka in till Villa Park och se världsstjärnor i en EM-kamp.
Det är förstås därför! Insikten hade slagit henne, inte direkt efter Sirius Blacks besök men kvällen därpå, och den hade fått henne att darra i hela kroppen av upphetsning. Trollfinten, den var helt enkelt... en trollkonst, hon kunde utföra den därför att hon hade magisk förmåga. Hon var inte en värdelös ynk – för hur mycket hon än uppskattade Chastitys omskrivning, vildblomma, så lät hon inte lura sig – utan hon hade faktiskt en häxas kraft. Tänk om de vetat det i klubben när de kallade den för trollfinten!
Hennes fotbollsintresse hade börjat ett par år tidigare. Det var svartsjukan mellan henne och Maggie som hade satt igång det. Donna och Maggie hade spelat sedan de var små, när klubben fortfarande hette Solihull Ladies, innan man hade accepterat Aston Villas erbjudan att bli storklubbens officiella damlag och ändrat namn till Villa Aztecs. Maggie, kraftfull och energisk forward; Donna, robust och orädd mittback.
En kväll, när Mary helt enkelt inte längre stod ut med att Donna försvann med Maggie och lämnade henne, Mary, ensam, bara följde hon med till träningsplanen. Hon stod vid sidan om och tittade på när flickorna värmde upp, gjorde sina teknikövningar, körde konditionsträning, lyssnade på tränarens taktiksnack och avslutade med att dela upp i två lag och spela mot varandra.
”Vad tycker du?” frågade Donna när hon, svettig och lätt linkande efter en smäll i en närkamp, klev av planen och gick fram till Mary.
”Joo...” Mary visste knappt vad hon skulle säga. Helst skulle hon vilja dra med Donna därifrån, lämna kvar Maggie till en ändlös träningskväll så att Mary kunde få ha Donna alldeles för sig själv. Men hon visste att det var ett önsketänkande, hon såg entusiasmen i väninnans ansikte. ”Det verkar... kul.”
”Var med och träna nästa gång!”
”Eh... jag vet inte... får tänka på det.”
Två dagar senare, när det var dags för nästa träning, följde hon med, iklädd träningsoverall och gymnastikskor, för några fotbollsskor ägde hon inte. Hon plågade sig genom den tråkiga uppvärmningen och konditionspasset och försökte därefter utan större framgång – redan slak efter den jobbiga inledningen – hänga med i de olika teknikmomenten och taktikuppläggen. Tränaren, en kille i 20-årsåldern som hette Tom, var... förstående, och artigt uppmuntrande. Mary kunde dock läsa i hans ansiktsuttryck att han redan hade sorterat in henne i den kategori av besökare som inte skulle bli långvarig i klubben.
I slutet av träningen hade de delat upp i två lag. Mary hade placerats i en oklart offensiv yttermittfältsroll, där hon förväntades göra minst skada. Några gånger fick hon bollen, men lyckades inte spela den vidare till någon i laget. Antingen tog en motståndare hand om den eller hamnade hennes passning långt ifrån den tilltänkta mottagaren. Efter en sådan misslyckad passning såg hon Maggie, som fanns i samma lag, nästan demonstrativt sätta händerna på höfterna och skaka på huvudet.
Under ett par minuters tid bara vankade Mary omkring ute på sin kant utan att delta i spelet. Hon kunde höra Maggies kommentarer, som skulle komma, kanske inte samma kväll men säkerligen följande dag, i skolan, och definitivt i Donnas närvaro: ”Det gick visst inte så bra igår, Mary. Fotboll är nog inte din grej.” Hon kände tårarna komma i ögonvrån, men blinkade argt bort dem.
Så. Någon i hennes försvar rensade, skickade upp en boll mot mittfältet. Den damp ner i närheten av Mary. Utan att tänka tog hon hand om den och började springa med den i vag riktning mot motståndarmålet. En back närmade sig för att bryta. Mary fortsatte att springa, med bollen, och utan att hon egentligen förstod hur det gått till var hon plötsligt förbi backen och hon hade bollen med sig. Ytterligare en back rusade mot henne och försvann oförklarligt bakom henne. Någonstans visste Mary att hon hade en medspelare till höger, en som tagit en löpning och skaffat sig position. Hon skickade iväg en passning, förbi den utrusande målvakten, och bollen hamnade perfekt rakt framför fötterna på... Maggie. Som blev så paff att hon missade öppet mål.
Tom blåste i sin visselpipa och stegade fram till straffområdet, där Mary stod kvar. Han bara stirrade på henne.
>Hur i helvete... ursäkta, hur gjorde du det där?”
”Öh... jag är inte riktigt säker,” mumlade Mary.
Och från sin backplats långt bak i planen galopperade Donna fram till henne, och bästisens ansikte lyste.
”Mary, det där var... du bara gled rakt genom dem. Det var ju... en riktig trollfint!”
Speakern rabblade laguppställningarna.
”... nummer 5, Donna Redding... nummer 11, Maggie Macnair...”
Mary följde spänt matchen. Villa var inne i en riktig formsvacka, hade inte vunnit en match sedan derbyt mot Wolverhampton i början av januari. För Mary gjorde det inte så mycket. Visst jublade hon när laget vann, men hon jublade ännu mer när någon av kompisarna gjorde mål. Det var stundens njutning som var det viktiga – och att hon var med i samma lag som Donna.
”Du är otrolig,” hade bästisen sagt efter förra matchen, två veckor tidigare. ”Vi fick stryk med 7–0, vi har torskat tre matcher i rad men du är lika glad.”
Ilkeston gjorde 1–0 och strax före pausen gjorde de 2–0. Hemmalaget deppade. Mary följde särskilt Rhonda Jennings, den forward som ersatte skadade Angela Holton bredvid Maggie. Det var förmodligen henne Mary kunde räkna med att få hoppa in istället för. Men Rhonda hade spelat ganska bra i första halvlek. Hon hade haft ett skott i stolpens utsida samt skapat ett bra läge för Maggie, som denna dock missat.
”Vi har fortfarande chansen att ta dem,” sa Tom i pausen. ”De är inte så märkvärdiga, deras mål var rätt billiga.” Vid de orden kastade Mary en blick på Donna, förväntad klippa i försvaret, och den krullhåriga flickan såg bister ut. ”Full fart nu i andra, tjejer! Det här är en match vi bör vinna.”
Det blev bättre fart på hemmalaget i andra halvlek. Maggie satsade så friskt i ett par närkamper att hon fick ett gult kort. Lite senare drog hon åter ner en motståndarflicka och Mary hörde Tom svära till.
”Fan, nu får hon andra gula och åker ut!”
Men domaren nöjde sig med att ge Maggie en tillsägelse. Den blonda flickan såg ilsken ut och Tom fattade snabbt sitt beslut.
”Mary, dags för dig att hoppa in. Maggie är för het, jag plockar ut henne innan domaren gör det.”
Mary for upp
och började hoppa och stretcha. En besviken Maggie tittade mörkt på henne när
hon leende stod på linjen för att hoppa in.
”... och Villa gör sitt andra byte. Ut går nummer 11, Maggie Macnair och in kommer nummer 19, Mary Potter!”
Maggie hade blivit förbryllad, och något irriterad, över den uppmärksamhet Mary fick efter sin oförklarliga fint.
Mary hade fortsatt träna med klubben. Donna hade varit med henne och inhandlat fotbollsskor. De följande träningarna hade hon förvisso gjort en del framsteg, såväl konditions- som teknikmässigt, och långsamt började hon förstå spelets idé. Den där märkliga finten hade dock inte återkommit. Allt eftersom tiden gick nämndes den mer sällan av de andra i laget och ibland undrade Mary om hon helt enkelt hade drömt alltihop.
Inför början av den nya säsongen blev hon uttagen till en träningsmatch. Någonstans mitt i den råkade hon få bollen och bara pinnade iväg på sin vänsterkant. Som en virvelvind for hon förbi ett par motståndare, insåg att hon hade bollen med sig och tittade upp. Ett par av medspelarna löpte in i straffområdet. Mary skickade in bollen, den gick över den kvarvarande backen, Angela hoppade, fick perfekt träff med pannan och gjorde mål.
”Vilken rusch på kanten!” utbrast Tom efter matchen. ”Som en blixt!”
”Bleka Blixten,” sa Angela leende.
Det blev därefter Marys smeknamn i klubben. Bleka Blixtens höjdpunkt, så långt, hade infallit i segermatchen mot Wolverhampton i januari. Maggie hade legat nerbäddad i influensa och Rhonda hade gjort en slät figur under första halvlek, då bortalaget tagit ledningen med 1–0.
Efter paus hade Mary fått hoppa in och hon hade spelat som i trance. En rusch längs kanten, trollfinten – som bara fanns där helt plötsligt – och en passning som Angela förvaltat på bästa sätt. 1–1. Så, tio minuter från slutet, var det ombytta roller. Angela fintade bort ett par motståndare, Mary sprang i en lucka, fick en kalaspassning och klippte till med vänsterfoten. Känslan som fyllde henne när hon såg bollen gå in i mål – ett mål som dessutom visade sig vara matchavgörande – kunde hon leva på flera veckor efteråt.
Nu sprang hon, sprang och sprang, slet och slet. Ingen fint visade sig. Ett skott som Rhonda slängde iväg mot mål studsade på en motståndare och blev till hörna för Villa. Rhonda la själv hörnan och där fanns Donna med skallen och nickade in ett reduceringsmål. Men det var så nära poäng hemmalaget kom i den matchen.
”Vi spelar bättre i andra halvlek, mycket bättre,” analyserade Tom efteråt. ”Men tyvärr lyckas vi inte ta poäng. Okej, tjejer. Vi kommer igen!”
Hon vinkade hejdå till Donna och Maggie när deras vägar mot hemmet skildes. Ingen av dem hade pratat, de var lika nedslagna allihop. Vad kompisarna dock inte insåg var att Marys sorg och besvikelse hade mindre med resultatet i matchen att göra. Jodå, hon förstod att de borde vunnit matchen, hon insåg att laget nu låg pyrt till och löpte uppenbar risk att flyttas ner. Men det spelade ingen större roll för henne. Det var inte så viktigt vilken division hon spelade i, bara hon fick spela.
Men hon var djupt besviken på att trollfinten inte visat sig. Hon hade mer eller mindre förutsatt att hon nu skulle kunna... kontrollera den, frammana den, nu när hon visste dess ursprung. Men där hade inte funnits någonting, ingen som helst känsla av att hon ägde en speciell förmåga. Var det bara inbillning? Hade inte trollfinten något med hennes magikersläktskap att göra? Fast... det måste den ju ha!
”Hur gick matchen?” frågade Chastity när Mary steg in i hallen. Gudmodern stod upptagen inne i vardagsrummet, annars hade hon utan tvekan redan kunnat avläsa svaret i flickans ansikte.
”Dåligt.”
Hon ville fråga om trollfinten, om det var så att den var något hon kunde göra för att hon kom från en magikerfamilj. Men hon drog sig för det. Och det var inte för att hon faktiskt inte hade berättat något om finten tidigare. För det hade hon inte. Chastity var fullständigt ointresserad av fotboll. Hon uppmuntrade Marys engagemang i klubben, men det var huvudsakligen för att hon ansåg att det var bra att flickan gjorde något annat än att sitta inomhus och lyssna på musik och banka på trummorna. Det kunde lika gärna varit friidrott, eller simning, eller flugfiske, vad Chastity beträffade.
Nej, Mary tvekade att ställa frågan, för att hon var rädd för svaret. Hon var rädd för att gudmodern, med sin mjuka röst och milda, kärleksfulla blick skulle konstatera att Mary ju faktiskt var en y... en vildblomma, en magikerfödd utan magisk kraft. Och den där trollfinten, ja, den var nog...
Hon knöt nävarna i ilska. Den finns ju! Jag har gjort den, och inte bara en gång. Men varför inte idag?
Hennes tankar gled över till en annan del av allt det som uppenbarats för henne under Sirius Blacks besök. Och detta kunde hon fråga om.
”Tittie...”
”Ja, älskling.” Den svarta kvinnan höll på att fästa pinnar i uggleburar och Mary såg bara hennes rygg.
Hon släppte fotbollsskorna på golvet och gick in och satte sig i soffan.
”Hur kan min mamma ha gett det här huset sitt blodsskydd? Du och hon är ju inte släkt!”
Chastity avslutade, med nästan demonstrativt stor omsorg, den ugglepinne hon höll på med innan hon vände sig mot sin guddotter. Hon tittade på flickan, som om hon försökte läsa ut anledningen till att just den frågan kom just nu. Så gled ett leende snabbt över hennes ansikte och hon gick fram och satte sig bredvid Mary i soffan.
”När din mamma blev havande med dig var hon...” Hon tvekade en sekund. ”...väldigt ung och... och dina föräldrar var inte gifta. I vissa familjer anses det vara en skam och James familj var en sådan. Både Lily och James visste att gamla herrskapet Potter skulle bli synnerligen upprörda om de fick reda på sakernas tillstånd.” Hon gjorde en grimas. ”För att vara helt uppriktig, så var unge James orolig för arvet. Du vet, hans föräldrar hade det gott ställt och det fanns ingen direkt anledning för James att söka sig ett arbete. Han ville inte riskera något.
Så det bestämdes att Lily skulle göra en resa... till Rumänien. Officiellt hette det att hon åkte dit för att studera drakar. Men planen var förstås att hon skulle föda sitt barn där. Hur problemet, så att säga, skulle lösas därefter, på längre sikt, var oklart.” Hon himlade med sina mörka ögon. ”Herrskapet Potter var redan då ganska skröpliga, det är möjligt att James kallt räknade med att de inte skulle finnas med så länge till.
Nåväl. När beslutet var taget frågade Lily om jag ville följa med. Rättare sagt, hon bad mig att följa med.”
”Det var inte en liten tjänst hon bad om,” kommenterade Mary. ”Ni måste ha varit nära vänner redan då.”
”Ja, vi...” Chastitys röst svek henne för ett ögonblick och Marys hjärta hoppade över ett slag när hon såg tårar i gudmoderns ögon. Så samlade sig Chastity och fortsatte: ”Lily hjälpte mig mycket i skolan. Hon var en duktig elev, mycket duktigare än jag i de flesta ämnen. Och hon var söt, och populär. Jag var... ingenting speciellt. Ändå hjälpte hon mig och hon grep alltid in när Sly... när en del elever bråkade med mig.”
”Varför bråkade de med dig? För... för att du är svart?”
”Nja... du vet, på Hogwarts är alla elever uppdelade i fyra elevhem. På din första dag i skolan blir du... ähum, insorterad i ett av hemmen. Och det finns ganska stor rivalitet mellan de olika hemmen, speciellt mellan ett av dem och de tre andra. De som tillhör det där speciella hemmet tycker att de är lite finare än andra och...” Chastity tvekade hur hon skulle lägga sina ord. ”... bland annat så är de mycket noga med att betona skillnaden mellan magiker och... mugglare. Och de har inte mycket till övers för personer som kommer från en icke-magikerfamilj, vilket jag gör.” Hon ryckte snabbt på axlarna. ”Det är klart, det gjorde ju inte saken bättre att jag är svart.”
Båda satt tysta en stund. Mary kände sig illa till mods vid tanken på att hennes älskade gudmor varit mobbad som barn. Men, tänkte hon, hon hade åtminstone en vän där som hjälpte henne. Min mamma!
Ett leende flög över Chastitys anlete och hon la handen på Marys.
”Gryffindor, elevhemmet som jag tillhörde, tycker förvisso också att vi är det bästa av hemmen. Men vi gör ingen skillnad på vilken bakgrund du kommer ifrån och det brukade Lily också säga för att muntra upp mig. 'Sorteringshatten placerade dig i Gryffindor,' brukade hon säga. 'Då är du god nog!'”
”Sorteringshatten?”
Chastity suckade.
”Det finns så många märkliga saker på Hogwarts att det skulle ta veckor, ja månader, att berätta om dem alla. Sorteringshatten är en talande hatt...”
Mary kunde inte hålla tillbaka ett frustande fnitter när bilden av en talande hatt på gudmoderns huvud kom för henne.
”Tittie, du driver väl inte med mig?”
”Nej, tös, det gör jag inte. Men det är svårt att förklara för en...”
”En vildblomma?” Hon drog gudmoderns blick till sig och log svagt mot henne.
”Just det.” Chastity klippte med ögonfransarna. ”Nåja, det där med Sorteringshatten kan vi ta en annan gång. I vilket fall som helst, Lily Evans, som hon hette då, var snäll mot mig och när hon bad mig att följa med henne så kunde jag inte säga nej. Jag kände att jag stod i stor skuld till henne och välkomnade en chans att ge något tillbaka.
Så vi åkte ner till Rumänien och tog oss upp i bergen. En stackars uggla hade skickats i förväg för att berätta om vår åstundande ankomst och vi blev mottagna av ett äldre magikerpar som var bekanta med professor Dumbledore, Hogwarts rektor. James och Lily såg sig tvungna att hitta någon förtrogen, förutom Sirius Black, och det kändes väl naturligt för dem att välja professor Dumbledore. Han ledde redan då Fenixordens kamp mot Lord Voldemort och de litade fullständigt på honom.
Nåväl, vi tillbringade vintern i Karpaterna. Det var kallt, men vi uthärdade. Vi hade varandra och Lily kunde få vem som helst på gott humör. Mot slutet var det dock jag som fick muntra upp henne, för då kändes det jobbigt med den stora magen, och ovissheten om vad som skulle hända sen.
Det gamla magikerparet var informerade om ungefär när Lily beräknade att hon skulle föda, och de skulle hjälpa oss. Men så inträffade en incident – med några drakar, faktiskt, ironiskt nog – och de båda tvingades hasta iväg hals över huvud. Och just den kvällen, när de var ute och höll på att ställa saker till rätta bland uppfödarna, behagade du göra ditt intåg i världen.”
Mary log blekt. Hon kände hur hennes hjärta bultade. Varför hade hon och gudmodern aldrig talat om detta förut? Varför hade hon aldrig frågat, verkligen insisterat? För det hade hon inte. Hon hade nöjt sig med att få veta att Chastity tagit hand om henne då hennes föräldrar dött. De hade varit hennes goda vänner och därför hade hon hjälpt dem, ställt upp och tagit hand om den så hastigt föräldralösa flickan. Mary hade inte ens reflekterat över möjligheten att gudmodern kunde ge henne några upplysningar om de första åren i hennes liv, eller om hennes födelse.
”Lily skrek,” fortsatte den svarta kvinnan, ”och jag skrek för att hon skrek. Och Lily svettades och jag sprang för att hämta vatten och en trasa. Och någonstans snubblade jag. Jag greppade efter något för att hålla balansen. Jag kände att jag stack mig i fingret på något, men hann inte tänka mer på det då.
Jag sprang tillbaka till sängen där Lily låg och kryste och skrek, och ditt huvud började sticka fram mellan hennes ben. Instinktivt tog jag tag i det för att hjälpa dig ut.” Hon drog djupt efter andan vid minnet. ”Det blödde, för det gör det ju när någon föds, och jag kände hur jag började bli snurrig i huvudet. Precis innan jag faktiskt tuppade av hörde jag ljud och insåg att det gamla paret hade kommit tillbaka.
När jag vaknade låg jag i sängen intill Lilys och från hennes säng hördes något... någon som gnydde stilla.” Hon log och la handen på Marys. ”Det var du och jag gick dit och tittade på dig. Ungefär då märkte jag att jag hade ett bandage om ena handen. Jag insåg att den gamle mannen eller kvinnan upptäckt att jag blödde, och tagit hand om mitt sår. Men inte förrän långt senare, inte förrän professor Dumbledore berättade om Lilys blodsskydd, förstod jag vad som hade hänt, att mitt blod och hennes hade blandats då jag försökte hjälpa dig ut i världen.”