Kapitel 1

Den smärta, rakryggade flickan sparkade till ett par småstenar så de for över trottoaren och in i buskarna på andra sidan. En stor, svart hund en bit därifrån ryckte till, den reste borst och svansen drogs in mellan benen. Snart märkte den dock att ingen fara hotade. Svansen åkte upp i vädret igen och den lufsade vidare.

  Flickan var på gott humör. Träningen hade varit bra. Det kändes som hon faktiskt började lära sig att spela fotboll. Det handlade inte bara om finten nu längre – den där finten som hon inte riktigt kunde förklara eller kontrollera. Hon hade börjat vänja sig vid lagspelet; slå passningar, ta löpningar och söka position, hjälpa till i försvaret.

  ”Angela hinner knappt bli spelklar till på söndag,” hade tränaren sagt innan flickorna gick in i omklädningsrummet för att duscha. ”Räkna med att hoppa in, Mary.”

  ”Ja, sir!” hade hon svarat, glädjestrålande.

  Sin vana trogen hade hon efter träningen bara tvättat sig i ansiktet innan hon dragit på träningsoverallen och lämnat idrottsplatsen för att ta sin dusch hemma. När hon svängde av Charterhouse Drive för att gå längs gångstigen fram mot huset på Woodperry Avenue där hon bodde, längtade hon efter att känna det ljumma vattnet skölja bort svetten från sin kropp.

  På avstånd såg hon en skolbuss komma längs Charterhouse Drive och kunde inte undgå att minnas tevenyheternas chockerande huvudinslag kvällen innan – om galningen som gått in på en skola i skotska Dunblane och dödat 16 barn och en lärare, innan han hade skjutit sig själv.

  Hon försökte vrida in tankarna på ett annat spår, ett som var mindre dystert. Det är ju faktiskt min födelsedag! sa hon sig själv. Jag kan ändå inte hjälpa de stackars dödade barnen eller deras familjer.

  Hon vred på huvudet och såg den stora, svarta hunden en bit därifrån. Det var något bekant med den... hon fick en känsla av att hon sett den tidigare, kanske... flera år tidigare. Dess storlek och ruggiga utseende var förvisso nog att få vem som helst att iakttaga viss försiktighet, men av någon anledning kände sig flickan som hette Mary inte det minsta rädd för den. Hon hade alltid velat ha en hund, eller kanske en katt. Men hennes gudmor delade inte alls hennes intresse för djur, och hade sagt blankt nej.

  Hunden viftade glatt på svansen. Så tog den ett skutt in bland några täta buskar och var försvunnen.

Mary gick in över garageinfarten till det ockragula tegelhuset. Med ett litet stönande, för benen var trötta nu efter träningen och promenaden hem, sjönk hon ner på yttertrappan och släppte fotbollsskorna bredvid sig.

  Undrar vad Tittie har dukat fram till oss, funderade hon. Gudmodern var en mästare i köket. Ibland förstod inte Mary hur de där delikatesserna egentligen blev till, stundtals verkade det som de läckraste grytor, puddingar och desserter bara stod på bordet när hon kom och satte sig.

  Hon skakade lätt på huvudet för att hindra att det kopparröda håret, som vanligt uppsatt i en hästsvans, skulle klibba fast i den svettiga nacken.

  Dörren gled upp med ett diskret knarrande och hennes gudmor stod på trappan.

  ”Hur var träningen?” frågade hon.

  ”Bra.” Ett leende spred sig på flickans ansikte. ”Jag ska nog få hoppa in i matchen på söndag!”

  ”Men det låter ju jättekul, älskling.”

  Mary betraktade sin gudmor. Ett leende spelade på Chastity Chards läppar, ett streck av svett glittrade över den mörka pannan, men hennes blick irrade fram och tillbaka över gatan och den lilla trädgårdsplätten. Hon verkade... nervös, men det var inget ovanligt. Bekymmer och vaksamhet var Chastitys bästa vänner.

  ”Har hon inget att oroa sig för, så mår hon inte bra,” brukade mormor säga.

  Nåja, mormor var hon ju faktiskt inte, inte egentligen, Edwina Chard. Men Chastitys mor, en sträng småskolelärarinna, var åtminstone så nära en riktig mormor som Mary kunde komma. Och hon kände sin dotter.

  Vad är det hon har hittat på till ikväll? funderade flickan.

  ”En överraskning,” hade gudmodern sagt föregående kväll. ”Jag har bestämt med Donna och Maggie att de inte kommer och gratulerar dig förrän på lördag. Ja, mormor kommer också då, det är ju lika bra.”

  ”Undrar just vad det är för en överraskning du har planerat för mig,” sa Mary och tittade upp på Chastity medan hon slog skorna mot varandra för att jordklumpar som fastnat mellan dobbarna skulle lossna. Det måste vara något väldigt speciellt eftersom gudmodern försäkrat sig om att Marys väninnor inte skulle dyka upp. ”Det låter nästan som det är något alldeles extra märkvärdigt att fylla 17.”

  Den mulliga svarta kvinnan undslapp sig skuggan av ett leende.

  ”Det kanske man kan säga att det är,” svarade hon.

  Mary tittade åter på henne, men kunde inte läsa uttrycket i Chastitys ansikte. Flickan vände åter blicken ut på trädgården och ryckte till. I ena hörnet, intill gångstigen varifrån hon nyss kommit, stod en man. Han bara... stod där, helt plötsligt, kommen från ingenstans, som det verkade.

Han såg ut som en luffare; långt, mörkt, ovårdat hår, flera dagars skäggstubb; iklädd en lång, sjaskig överrock stod han lite hukande och betraktade de båda på trappan.

  ”Tittie...” Mary kände sig lite osäker. Men hennes gudmor la en hand på hennes axel.

  ”Det är ingen fara, Mary. Det här är... en vän.”

  Mannen i hörnet, som verkade ha avvaktat hur hans ankomst skulle tas emot, närmade sig nu med långsamma steg. Det fanns något bekant över hans ansikte. Mary var säker på att hon hade sett det någonstans, och hon hade en bestämd känsla av att det inte varit i ett positivt sammanhang.

  Han stannade ett par steg från trappan och hälsade med en lätt böjning på nacken.

  ”Chastity, jag hoppas att du mår bra,” sa han och hans röst var behaglig, i överraskande skarp kontrast till utseendet. Så vände han blicken mot flickan. ”Och du, vet jag, är Mary Potter.”

  Mary nickade stumt. Hon fick plötsligt en känsla av att den här mannen var en mycket speciell person, att han tillhörde den där... speciella delen av Chastity Chards värld. Så kände hon hur gudmodern varligt tog henne under armen, som för att hjälpa henne att resa sig.

  ”Låt oss gå in,” sa den svarta kvinnan och besökaren nickade kort.

  Mary reste sig, tog fotbollsskorna i handen och gick före in genom dörren. Där vände hon sig till sin gudmor.

  ”Kan... kan jag gå och duscha först?”

  ”Javisst, kära du.”

  Hon lät munter, nästan glättig, men Mary travade iväg till badrummet med en molande känsla i maggropen. Det är din födelsedag! försökte hon säga sig. Tittie älskar dig, hon skulle aldrig utsätta dig för något obehagligt, särskilt inte på din födelsedag. Men det hjälpte inte. Den mystiske besökarens närvaro bådade inte gott. En vän, hade gudmodern kallat honom. Men hennes tonfall hade inte övertygat.

  Hon njöt, och slappnade av, när hon stod och kände det varma vattnet omsluta sin kropp. Men när hon torkat sig och klädde på sig återkom känslan av obehag, och av någon anledning gled hennes tankar tillbaka till skolmassakern i Skottland. Nej, naturligtvis var det inte han, den galne massmördaren, som just nu satt i vardagsrummet och konverserade med Chastity. Han var död, hade ju till sist riktat sitt fruktansvärda vapen mot sig själv. Den orakade mannen i den skrynkliga överrocken hade inget samband med Dunblanemördaren. Men...

  Hans ansikte var definitivt bekant. Var hade hon sett honom?

Avvaktande, motvilligt, gick hon nerför trappan och in i vardagsrummet. Hon såg först tebrickan, på det lilla soffbordet, med kanna och tre koppar. I soffan, delvis med ryggen mot henne, satt gudmodern, och i fåtöljen mitt emot satt den mörkhårige mannen. I den öppna spisen sprakade en brasa glatt och os av mat kom redan från köket. Det var den underbara doften av köttpaj med potatismos, Marys favoriträtt, och Chastity hade som vanligt lagt i inte bara lök utan också vitlök.

  Gudmodern vände sig om i soffan och tittade på henne, och hon log när hon märkte att flickan identifierat ångorna från köket.

  ”Vi ska äta snart, raring,” sa hon. ”Men kom och sätt dig här först, så jag får presentera vår gäst för dig.”

  Mary satte sig bredvid henne och tvingade sig att vända blicken mot den luggslitne mannen i fåtöljen.

  ”Mary, det här är Sirius Black. Han...”

  Mary drog häftigt efter andan och gudmodern tystnade. Sirius Black! Genast visste Mary varför mannen såg bekant ut. Han hade figurerat i tidningarna under flera veckors tid ett par år tidigare; en efterlyst massmördare. Kallblodigt hade han avrättat mer än tio personer på öppen gata i en liten ort neråt... Wales, möjligen. Och hans namn och bild hade inte bara förekommit i The Birmingham Mail och på tevenyheterna, de hade till och med funnits med i den där underliga 'tidningen' som Chastity fick levererad på något märkligt sätt då och då, den där saken som, det lilla Mary sett av den, såg ut som en blandning av en tidning och en videofilm. Sirius Black, inte heller ett namn man glömmer i första taget. Mary tyckte att hennes hjärta stod stilla.

  ”... han har under snart tre års tid eftersökts av myndigheterna, sedan han rymt från Azkabanfängelset där han avtjänade livstidsstraff för mord på tolv mugglare och en trollkarl.”

  Mary blinkade. Det var mannen, Sirius, som talat, och bekräftat det som Mary redan visste. Hon blev utom sig av skräck. Nej, hon var redan utom sig av skräck, efter att ha hört hans namn. Långsamt märkte hon att hans ord inte ytterligare ökat hennes rädsla. De hade snarare minskat den. Nej, inte orden, utan sättet han talat; hans lugna, lite sorgsna röst, och blicken i hans grå ögon. Det var inte rösten eller blicken hos en galen mördare.

  ”Mugglare?” sa hon med rynkad panna. ”Och en... trollkarl?”

  Chastity la handen på Marys arm och där fanns ett uttryck av lättnad i hennes mörka ansikte.

  ”Mary, jag vet, att du vet, fast vi inte brukar tala om det, att det finns en... en annan verklighet. En verklighet som jag, och faktiskt även du, är en del av. Magikernas värld. Mugglare är vad magiker kallar människor som tillhör den icke-magiska världen.” Så blev hon med ens allvarlig. ”Sirius jagas och blev en gång dömd för ett brott som han inte begick. Men resten av den historien får vänta. Nu ska vi äta!”

  Hon reste sig. Mary, vars blick oundvikligen dragits till mannen i fåtöljen, bara anade – så där som hon brukade ana – att gudmodern svepte runt med armarna i luften. Så, när flickan vred på huvudet och tittade bort mot matbordet, var det plötsligt fulldukat med rykande grytor och blänkande porslin och glas.

Chastity hällde upp var sitt glas rödvin till sig själv och Sirius Black. På hans frågande blick mot Marys glas svarade den svarta kvinnan:

  ”Hon är inte myndig än... i mugglarvärlden. Inte förrän om ett år.”

  Han log och tog flaskan.

  ”Det godkänner jag inte,” sa han. ”Inte idag. Så, om du ursäktar, Chastity...” Han fyllde Marys glas och satte tillbaka flaskan på bordet. Så fattade han sitt eget glas och höjde det som tecken att det skulle skålas.

  Chastity Chard slickade sig betänksamt om läpparna, men sa inget utan lyfte sitt eget glas. Mary, som inte riktigt förstod vad meningsutbytet handlat om, men som antog att en förklaring skulle lämnas i sinom tid, gjorde likadant.

  ”Mary, grattis på födelsedagen,” sa Sirius och tittade med ett svagt leende på flickan. ”Och jag hälsar dig välkommen till de vuxna trollkarlarnas och häxornas värld.”

   Det kom, som gudmodern nyss antytt, inte som en fullständig överraskning för Mary, att det fanns något annat... något mer än det ordinära livet på Woodperry Avenue i Solihull. Hennes gudmor var så annorlunda jämfört med kompisarnas mammor och pappor – det tyckte till och med mormor – att Mary ofta tvekade att ta hem nya kamrater. Donna och Maggie hade vant sig vid Chastity och Donna menade att kvinnans egenheter nog kunde hänföras till hennes mörka hud. ”Ja, jag menar inget illa med det, alltså,” hade den burrhåriga flickan skyndat sig att tillägga. ”Men de är bara lite... annorlunda. Du har ju själv berättat för mig att hennes pappa var en afrikansk häxdoktor!”

  Men Mary visste bättre. Mormor, vars hud var lika svart som sin dotters, kunde inte få ett bord att duka sig lika snabbt som man sa köttpaj med potatismos. Eller få tvätten att själv vika sig snyggt och prydligt i korgen när hon tog ner den från klädstrecket. Eller få plats med ett paket tvättmedel, fyra paket mjölk, två stora brödlimpor, ett stort salladshuvud, en lång slanggurka och ett tiotal konservburkar i en liten tygkasse på snabbköpet.

  Och så var det det där med tidningarna. Inte hade mormor, eller någon annan Mary kände, The Daily Prophet, eller veckotidningen Häxornas Värld, med bilder där personerna rörde sig. Och vem mer än Chastity Chard försörjde sig på att tillverka uggleburar?

  Det berättade hon inte för någon, inte ens för Donna. Chastity jobbade med att odla sällsynta medicinalväxter i köksträdgården och sälja dem till läkemedelsindustrin, det var den officiella versionen. Och den var inte helt osann. Chastity hade ett växthus utanför bakdörren och de växter som fanns där var förvisso sällsynta. Mary hade inte tillåtelse att gå in där utan att gudmodern var med, och vid de fåtaliga tillfällen flickan varit i växthuset hade hon fått finna sig i att bära speciell skyddsutrustning som bland annat innefattade hörselskydd.

  Inte heller hade Mary berättat för kompisarna om The Daily Prophet, eller om tvätten som vek ihop sig själv, eller om de där andra, underliga händelserna som inträffat med oregelbundna mellanrum i hennes liv. Som den där gången – då hon var i femårsåldern – när hon lekte med en boll på gården och råkade kasta upp den på grannens tak. Det var en synnerligen otrevlig granne som hade rakat huvud och glodde elakt och hotfullt varje gång han såg Chastity, och han hade som tur var flyttat så småningom. Mary blev förtvivlad när hon såg bollen lägga sig tillrätta på hans tak. Hon vågade absolut inte gå in och fråga honom om han kunde klättra upp och ta ner den till henne. Så hade hon hört en röst säga något som lät som ”Accio boll!” och bollen hade liksom fått fart igen, studsat mot en kant på taket och via trädgårdsmuren landat på marken framför Marys fötter. Då hon vänt sig om hade hon skymtat Chastitys ansikte innanför bakdörren.

  Faktum var att Mary själv försökt undvika de delarna av gudmoderns liv och person som hon inte riktigt förstod. Och Chastity hade inte heller tagit något initiativ att dela med sig av... vad det nu var för kunskaper hon besatt. Det var som en tyst överenskommelse dem emellan, att den där världen, den skötte Chastity om själv. Det var, helt enkelt, hennes värld, inte Marys.

  ”Mr Black”, sa hon försiktigt. ”Ursäkta, men jag tror det här är ett missförstånd. Jag... eh, vet att Tittie...” Hon rodnade, såg glimten i hans ögon och påminde sig att hennes smeknamn på gudmodern också betydde 'bröstvårta' och borde stanna mellan gudmor och guddotter. ”Jag vet att min gudmor har... förmågor som är speciella. Men de har inget med mig att göra. Min gudmor var bara snäll och tog hand om mig när mina föräldrar dog i en fruktansvärd brand när jag var liten.”

  De grå ögonen mötte hennes och där fanns ett plågat uttryck i Sirius Blacks blick.

  ”Jag kommer att berätta en del saker för dig ikväll, Mary”, sa han. ”Och...” han suckade, ”...jag är rädd att du inte kommer att tacka mig för vad jag har att berätta.” Han fuktade de blekrosa läpparna. ”Du kommer förmodligen inte heller att tacka din gudmor för att hon... inte har berättat ett och annat tidigare. Men jag vill att du ska förstå två saker. Det är för din egen skull som din gudmor inte har sagt något om de saker du kommer att få veta ikväll. Och det som jag nu kommer att berätta, det berättar jag därför att det inte längre går att undanhålla det från dig.”

  Redan vid anblicken av Sirius Black i hörnet av trädgården hade Mary börjat misstänka att den här födelsedagen inte skulle bli lik någon annan i hennes liv. Nu växte en känsla hos henne att den höll på att bli en mardröm. Den läckra köttpajen började få en besk eftersmak i hennes mun.

  ”Hade du nyss varit och tränat något när jag kom?” frågade Sirius plötsligt.

  ”Ja.” Mary kände sig konfunderad över frågan. Vad hade hennes fotbollsspelande med... trollkarlsvärlden att göra? ”Jag spelar i ett fotbollslag.”

  ”Mhm.” Han log. Kanske, tänkte Mary, märkte han hur spänd hon var och försökte lugna ner henne med lite kallprat. ”James, din pappa, var en duktig idrottsman.”

  Hon spärrade ofrivilligt upp ögonen. Under årens lopp hade hon vid några tillfällen ställt frågor till Chastity angående sina riktiga föräldrar. Hon visste att de hette James och Lily Potter. Hon visste hur de såg ut, hon hade ett foto av dem i sitt rum. Hon hade inte tittat på det på länge. Hennes liv var fullt av nutid och hon trivdes med tillvaron. James och Lily kändes inte så viktiga just nu.

  Där hade varit en period under hennes uppväxt, några månader, då hon och Donna inte hade träffats så mycket. Det hade varit Maggie och Donna; de hade spelat fotboll, Mary hade vid den tiden ännu inte satt sin fot på idrottsplatsen; de hade börjat gå på fester och träffa killar, Mary var inte ett dugg intresserad. Då hade hon sökt sig tillbaka till sina egna rötter, ställt frågor till Chastity om James och Lily.

  ”James var ett charmtroll, men han kunde vara helt odräglig ibland,” hade Chastity sagt. ”Han och hans vänner, två-tre andra grabbar, ställde till med en massa bus på skolan där vi gick.”

  ”Kände... kände ni min pappa, Mr Black?” frågade hon klentroget.

  Han log igen och där fanns värme i de grå ögonen.

  ”Jag skulle bli glad om du kallar mig Sirius,” sa han. ”Och ja, jag kände din pappa mycket väl. James var min bäste vän.”

  Mary kände sig en smula knäsvag. Så den här trådslitne mannen, den här... luffaren, den här... förrymde straffången var en av de där två–tre pojkarna som tillsammans med James Potter busat och charmat flickorna på någon skola en gång i tiden. När hennes blick åter mötte hans, fann hon det svårt att titta bort.

  ”Kände du min mamma också?” Hon kände knappt igen sin egen röst.

  ”Javisst kände jag Lily.” Han la huvudet lite på sned, som en hund, och Mary kom plötsligt att tänka på den stora, lurviga hunden som hon sett på väg hem från fotbollsplanen. Varför tänkte hon på den just nu? undrade hon. ”Har du något foto på dina föräldrar?” frågade Sirius.

  Mary nickade.

  ”I mitt rum.”

  Det verkade som han märkte att han brutit igenom åtminstone någon av hennes försvarsvallar, för hans röst var betydligt mer avspänd, mer familjär när han fortsatte:

  ”Får jag se ditt rum?”

  Med ett litet leende reste hon sig upp. Chastity och Sirius Black gjorde detsamma och följde henne uppför trappan.

Han var bara ett par steg bakom henne. Hon kunde nästan känna hans andedräkt när de kom upp i övre hallen och hon ledde vägen bort till sitt rum. Sedan hände allt på ett par sekunder. Hon la handen på dörrvredet för att öppna samtidigt som hon vände sig om mot honom.

  Här är nog ganska rörigt inne, är jag rädd, tänkte hon säga ursäktande.

  Men hon hann bara påbörja meningen. Hans blick var fäst på symbolen på hennes dörr, det stiliserade dubbla M som var hårdrockgruppen Metallicas varumärke. Så öppnade hon dörren medan hon pratade, såg hans blick vridas en aning, såg den vilda paniken forsa genom de grå ögonen. I nästa ögonblick fanns en underlig tingest i hans hand, han skrek något och hon mer kände än såg hur en röd stråle sköt genom luften och borrade sig in i rummets bortre vägg.

  ”Här är nog...”

  Hon vacklade till av kraften han utsände, och såg hur det som fram tills för någon sekund sedan varit hennes ögonsten, en jättelik poster av Metallicas svartklädde frontman James Hetfield, nu bara var några förkolnade flagor som blandades med tapetrester.

  Mary skrek till och tryckte sig mot väggen. Sirius Black, fortfarande i hopkrupen stridsposition, såg sig vildögt omkring i rummet. Bakom honom drog Chastity häftigt efter andan. Så tog hon resolut ett par steg in i rummet och korsade armarna framför bröstet. Hon vände sig till Sirius Black, vars ansiktsuttryck avslöjade att han började ana vad han just ställt till med.

  ”Sirius,” sa hon och såg förhållandevis irriterad ut. ”Du har precis oskadliggjort en bild av Marys favoritsångare.”

  Mary kände hur hennes hjärta, som bankat som galet i bröstet, långsamt började lugna ner sig. Hon tittade på Sirius, hennes pappas bäste kompis. Han såg synnerligen förlägen ut nu. Så riktade han tingesten i sin hand, som Mary intuitivt insåg var en trollstav, mot den demolerade väggen.

  ”Reparo!” kommenderade han och inför Marys vidöppna ögon lagades tapeten, som om en film spelades baklänges, och James Hetfields konturer började åter bli synliga. ”Förlåt mig,” sa Sirius lågmält. Han suckade. ”Du träffar mig i en tid av stora bekymmer i... vår värld, Mary. För ett ögonblick trodde jag att en av våra fiender väntade på oss i ditt rum, och jag reagerade instinktivt.”

Han satte sig på hennes säng, såg plötsligt gammal och trött ut. Det högg till i Marys hjärta, varför var hon inte säker. Hon tog fotot som stod på byrån och satte sig bredvid honom. Han tittade ner på bilden av ett ungt, leende par. Den unge mannen var smärt med ostyrigt, mörkt hår och runda glasögon. Flickan vid hans sida var vacker med gyllene rött hår och gröna ögon.

  ”James och Lily,” sa Sirius och ett blekt leende drog över hans anletsdrag. Mary rynkade pannan när hon såg hur han drog fram staven ur sin klädnad. Men innan hon hann säga något förde han den ett varv framför fotografiet. Med ens fick bilden liv. Det blåste lite i grenarna på trädet bakom det unga paret, vinden lekte med James Potters rufsiga hår. Och plötsligt var det som båda två riktade sina blickar mot Mary och log mot henne.

  ”Vad... är det som händer?” frågade hon med svag röst. Fast någonstans förstod hon att fotot genom Sirius rörelse med staven bara väckts ur en förlamning det försatts i långt tidigare, att det nu bara började uppföra sig som alla foton i den magiska världen.

  ”Jag frös bilden för många år sedan,” sa Chastity och bekräftade flickans misstankar. ”Det var en av många åtgärder jag vidtog för att låta dig växa upp som en vanlig flicka, Mary.”

  Mary tittade på henne och sanningen, eller åtminstone en del av den, började ta form inom henne. Det var inte en slump att hon uppfostrats av en kvinna med... speciella förmågor.

  ”Min pappa var en trollkarl? Och min mamma var en häxa?”

  Hennes gudmor nickade. Mary tittade på Sirius, som för att kontrollera uppgiften även med honom.

  ”Det stämmer,” sa han. ”Du är född i en magikerfamilj. Men...” Det verkade som han plötsligt blev osäker på hur han skulle formulera sig. ”Det händer ibland, i dessa familjer, att en familjemedlem... eller flera!... så att säga saknar den magiska förmågan. Och vi, eller rättare sagt din gudmor, kunde tidigt konstatera att du... är en sådan person.” Han fuktade tungan. ”Inom trollkarlsvärlden kallar vi sådana personer för y...”

  ”Somliga,” avbröt Chastity med bestämd röst och en sträng blick mot Sirius Black, ”kallar dessa personer för ynkar. Det är ett ytterst motbjudande namn på en människa som kan ha de bästa egenskaper i världen, många fler än vilken trollkarl eller häxa som helst.” Hon rätade på ryggen. ”Jag, och andra med mig, kallar dem vildblommor.” Hon la affektivt handen på sin guddotters. ”Mary, du är en vildblomma. Och det är därför jag har valt att uppfostra dig som en... vanlig engelsk flicka, låtit dig gå i en vanlig skola och hållit dig utanför den magiska världen så mycket som möjligt.” Hon suckade tungt och såg trött ut. ”Jag vet inte om det var rätt eller fel.”

  Mary kände sig konfunderad. Tusen tankar for runt i hennes huvud. Inom loppet av några få minuter hade all denna information kastats mot henne, en ny värld hade, faktiskt, öppnats. En värld som hon tillhörde... men ändå inte, eftersom hon var en... ynk. En häxa utan magisk kraft. En värdelös häxa.

  ”Varför?” frågade hon med ostadig röst. ”Varför har inte jag de krafterna, om... om min mamma och pappa hade dem?”

  ”Se på din klasskamrat Patricia Saunders.” Det var Chastity som svarade. ”Båda hennes föräldrar är framgångsrika fotbollsspelare, eller hur? Men Tricia har lika lite bollkänsla som... som jag!” Hon strök Marys kopparröda hår bak hennes ena öra. ”Det är med magisk kraft som med allt annat, en del har den, andra inte. Ingen av mina föräldrar har haft den. Kanske någon längre bak i släkten, det vet jag inte. Min pappa brukade påstå att hans farfars far... eller något liknande, var afrikansk trollkarl, men jag vet inte...”

  Marys tankar hoppade in på ett annat spår som gudmodern nyss hade öppnat.

  ”Om... om jag hade haft magisk kraft, skulle jag då ha gått i en annan skola?”

  ”Ja,” svarade Chastity. ”Det finns en speciell skola för barn med magiska förmågor. Den heter Hogwarts och där har jag gått en gång i tiden, liksom Sirius och dina föräldrar.”

  ”Och... där lär man sig... helt andra saker än vad vi lär oss i skolan?”

  ”Ja. Helt andra saker.”

Mary lutade sig tillbaka mot väggen. Hon försökte föreställa sig vad det var man lärde sig på den där underliga skolan, Hogwarts. Men det enda hon kunde se för sin inre syn var mörkhåriga, mantelklädda figurer som sköt sönder bilder på väggarna.

  Om jag hade gått där, tänkte hon, så hade jag förmodligen aldrig börjat spela fotboll. Eller trummor. Det spelar säkert inte häxor. Och jag hade aldrig träffat Donna. Hmm, rätt skönt, faktiskt, att jag inte hamnade där.

  ”Men,” sa hon och tittade på gudmodern, ”om jag inte har några magiska förmågor, och därför har fått växa upp som en vanlig flicka, varför kommer... Sirius hit ikväll och berättar allt detta för mig?”

  ”Mary.” Det var Sirius och flickan vred mot sin vilja huvudet och mötte hans blick. ”Din gudmor har uppfostrat dig, med kärlek och omsorg, till en frisk, stark och glad ung flicka. Det har jag sett ikväll, och även tidigare.” Mary höjde på ögonbrynen och det undgick inte mannen. ”Ja, jag har varit här i trakten förut. Du har inte sett mig, men jag har sett dig. Så jag vet att Chastity har varit en så god mor som någon kan begära.” Han gjorde en grimas. ”Jag är här ikväll, och berättar detta, för att jag är tvungen. Du förstår, Mary, trollkarlsvärlden är sedan en tid tillbaka invecklad i ett krig... mellan svartkonstens arméer och oss andra. Och din familj står i centrum av kriget.”

  ”Min familj...” Mary hörde knappt sin egen röst. ”Men... min mamma och pappa dog när jag var liten. Huset där vi bodde brann upp. Jag överlevde eftersom jag råkade vara hos Titt... hos min gudmor just den kvällen.”

  Sirius fäste blicken i sina grå ögon på henne och hon hade ingen möjlighet att vika undan.

  ”Det är sant att de dog i en fruktansvärd katastrof när du var liten, och det är sant att du den kvällen bodde hos din gudmor. Men de dog inte i en brand, Mary.” Han tog hennes hand i ett fast grepp och hon kände att han gjorde det för att ge henne styrka inför vad han skulle avslöja. ”James och Lily mördades av Lord Voldemort, den mörka sidans mäktigaste trollkarl. På allhelgonakvällen det året trängde han in i det hus i byn Godric's Hollow dit de hade tagit sin tillflykt. Platsen skulle vara hemlig, men de blev förrådda.” Mary ryggade tillbaka, inte bara av historien utan för den plötsliga  intensiteten i Sirius röst. ”James och Lily litade på att de var säkra,” fortsatte han, som om han inte märkt hennes reaktion, ”så de bar inte sina trollstavar på sig hela tiden. När de dödades, först James, sedan Lily, var det ingen strid, det var ren avrättning. Ingen av dem var beväpnad när mördaren kom.”

  Mary tyckte att hon föll. Det var som om hon inte satt i sin säng utan befann sig i fritt fall... från en hög höjd, eller från luften. Så kände hon Chastitys hand på sin axel och märkte att gudmodern satt sig bredvid henne. Det gav henne trygghet, att ha Sirus på ena sidan och Chastity på den andra. Hon tog ett djupt andetag för att försöka klara hjärnan, ta in all den information som nu gavs henne.

  ”Varför hade de gömt sig där?” frågade hon.

  ”För att de visste att Lord Voldemort var ute efter dem.”

  ”Men... hade alla på den goda sidan gömt sig?”

  ”Nej.” Sirius fångade åter hennes blick och han höll henne fortfarande i handen. ”Dina föräldrar hade gömt sig av en alldeles speciell anledning.” Hon drogs in i hans berättelse, lyftes, sveptes upp mot samma plats varifrån hon nyss fallit, sveptes bort från vardagen på Woodperry Avenue, från mugglarvärlden. ”Två år tidigare hade en häxa uttalat en profetia som handlade om att den som hade makten att besegra Lord Voldemort snart skulle födas.”

  Han avbröts av Chastity. Med en röst som Mary knappt kände igen började den svarta kvinnan mässa:

  ”Den som har makten att besegra Mörkrets Herre är på väg, född av dem som tre gånger trotsat honom, född när den sjunde månaden dör. Och Mörkrets Herre skall märka ut honom som sin like, men han skall besitta en kraft som Mörkrets Herre ej känner till. Och den ene av dem måste dö för den andres hand för ingen av dem kan leva om den andre överlever. Den som har makten att besegra Mörkrets Herre skall födas när den sjunde månaden dör.”

  Något började röra sig inom Mary, men hon var så förvirrad och uppjagad att hon inte direkt kunde sätta fingret på det.

  ”Lord Voldemort fruktar en sak mer än allt annat,” sa Sirius och Mary sögs åter in i hans värld. ”Han fruktar döden. Så när... en av hans tjänare, som råkat höra profetian, eller åtminstone en del av den, berättade om den för honom blev han som besatt av den, och av att identifiera vem denne hotfulle individ kunde vara, denne magiker som skulle ha makten att förgöra honom.

  James och Lily var med i en grupp som kallas Fenixorden. Man kan säga att den är den goda sidans elitstyrka i kampen mot Lord Voldemort. Vid tre tillfällen hade James och Lily, tillsammans med andra medlemmar i orden, bland annat jag, kämpat mot den onda sidan. När Lord Voldemort fick veta att Lily i slutet av juli fött en son...”

  Det snurrade så våldsamt i Marys huvud att hon trodde det skulle sprängas. Lily... hennes mamma... hade fött en son...

  ”...så var han säker på att det var det barnet som skulle få makten att besegra honom. Alltså måste han hitta det barnet och döda det. Så han inriktade sina ansträngningar på att spåra upp James och Lily.”

  Mary ville öppna sin mun och ställa frågor. En son? Min bror? Varför har jag aldrig fått veta att jag hade en bror... som dog samma natt som mina föräldrar...

  Men inte ett ljud kom över hennes läppar. Hon bara satt och lyssnade till Sirius Blacks berättelse.

  ”Så småningom blev läget så allvarligt, att vi inom Fenixorden beslutade att James och Lily måste gömmas, för att skydda dem, och för att skydda den lille.” Han fuktade sina läppar. ”Också för din skull, förstås. Du fanns redan då hos din gudmor och vi säkrade platsen där hon bodde vid den tiden genom att försegla den med något som kallas en Fideliusbesvärjelse. En person, i ditt fall var det jag, utses till Hemlighetsväktare och är den enda som kan berätta hemligheten.

  Vi gjorde likadant med huset i Godric's Hollow dit James och Lily tvingades ta sin tillflykt.” En skugga gled över hans ansikte och han suckade djupt. ”James och Lily ville att jag skulle bli Hemlighetsväktare även för den platsen, men vi... jag tyckte att det skulle vara säkrare att en... vän till oss, Peter Pettigrew, utsågs. Han hade ingen framträdande roll i kampen mot Voldemort, jag menade att ingen skulle misstänka att det var han, och försöka förmå honom att avslöja hemligheten.”

Sirius stirrade in i motsatta väggen och hans ansiktsuttryck skrämde Mary. Det innehöll sorg och besvikelse, men lika mycket ilska och... hat. Så vände mannen åter sina grå ögon mot henne och hon märkte att han ansträngde sig för att kontrollera sina känslor.

  ”Han behövde inte övertalas. Pettigrew, den råttan, berättade allt frivilligt. Han gick över till den mörka sidan och förrådde oss, förrådde James och Lily. Han ledde Voldemort till deras hus, stod förmodligen i skuggorna och tittade på när de mördades. När jag förstod vad som hade hänt spårade jag upp Pettigrew för att hämnas. Men han hade väntat på mig och var beredd. Jag var förblindad av hat och sorg och inte nog alert. På en öppen, befolkad gata utlöste han en bomb som inte bara slog mig medvetslös. Den dödade tolv mugglare som hade oturen att befinna sig där. Eftersom Peter Pettigrews ena finger hittades på platsen trodde alla att han var död och att det var jag som var den skyldige, och jag skickades på livstid till trollkarlsfängelset Azkaban.”

  Han tystnade, till synes uttröttad själv av att berätta om, och därmed tvingas tänka tillbaka på, de förfärliga händelser som ägt rum för så länge sedan. Långsamt anpassade sig Mary till tyngden av det hon fått veta. Hon tittade på gudmodern, som satt avvaktande vid hennes sida.

  ”Varför har jag aldrig fått reda på att jag hade en bror? Jag menar, även om han dog som liten så var han ändå min bror, eller hur?”

  ”Det finns en mycket speciell anledning till det.” Återigen var det Sirius som svarade istället för Chastity, och Mary vred hastigt huvudet och betraktade honom. ”Och det har att göra med att din gudmor tidigt förstod att du är en... hrm, vildblomma.” Där fanns något i hans röst när han uttalade ordet som fick flickan att undslippa sig ett blekt leende, trots allvaret i vad de diskuterade. ”Du förstår, Mary, det hände något egendomligt, något... som ingen kunde föreställa sig, den där hemska kvällen i Godric's Hollow.

  När Lord Voldemort hade dödat James fortsatte han in i det inre rum där Lily hade gömt sig med barnet. Det påstås att Voldemort förklarade sig villig att skona Lily om hon lämnade över pojken och lät Voldemort döda honom. Men hon vägrade och försökte skydda honom. Så...” Sirius röst bröts för ett ögonblick, det blixtrade till av hat i hans grå ögon. ”...odjuret mördade henne också.”

  Han tittade åter Mary i ögonen och flickan fann att hon inte längre gjorde något försök att undvika hans blick. Sirius la åter sin hand på hennes och Mary kände hur hon plötsligt började brinna inombords.

  ”Därefter riktade Lord Voldemort sin trollstav mot den lille pojken, och han uttalade dödsbesvärjelsen, som just hade tagit livet av både James och Lily. Men besvärjelsen kastades tillbaka mot honom...” Hans ord nådde Mary som genom ett långt rör och hon fick kämpa för att behålla koncentrationen. ”...och sprängde hans kropp i bitar. När vårt folk kom till platsen fann vi en skrikande liten pojke, hungrig och rädd men helt oskadd – så när som på ett blixtformat ärr i pannan.”

  Mary drog häftigt efter andan. Sirius rynkade pannan och studerade henne med ett frågande uttryck. Mary tittade snabbt på sin gudmor och försökte sedan hitta någon säker plats att fästa blicken.

  ”Betyder det något för dig?” frågade Sirius försiktigt. ”Att han... din bror, har ett blixtformat ärr i pannan?”

  Mary sa inget. Det var tyst så länge att Chastity fann sig tvungen att öppna munnen.

  ”Mary har ett likadant ärr,” sa hon långsamt. ”Och hon fick det samma natt... som Harry.” Mary kände hur Sirius betraktade henne, men hon stirrade bara rakt fram, som bedövad. ”Marys ärr finns inte i pannan,” fortsatte Chastity och flickan märkte hur hennes hjärta började slå frivolter i bröstet. ”Det finns på... ett intimt ställe.”

  Mary visste att hon var blodröd i ansiktet. Hon vågade inte röra sig, knappt andas.

  Sirius sa inget, och Chastity var också tyst en lång stund. Så verkade det som den svarta kvinnan insåg att hennes guddotter inte klarade av situationen mycket längre.

  ”Jag vaknade på natten, den där natten, av att hon skrek. Hon skrek och skrek, och vägrade bli tröstad. Det tog mer än en timme innan hon föll i sömn igen. När jag badade henne dagen därpå upptäckte jag ärret.”

  Orden, gudmoderns minnen från den hemska natten, gjorde verkan. Mary återfick kontrollen över sig själv och sakta vred hon på huvudet och mötte Sirius blick.

  ”Harry? Heter han så, min bror?”

  Han nickade.

  ”Och... han finns... han lever alltså fortfarande?”

  Sirius nickade igen, nu med ett svagt leende på läpparna.

  ”Harry Potter lever och det finns inte en trollkarl eller häxa som inte känner till honom. Han är, trots att han bara är knappt 16 år gammal, den kanske mest kände av alla nu levande magiker.”

  Åter började det snurra runt i Marys huvud.

  ”Min bror... en känd magiker. Varför? Varför är han känd?”

  Sirius såg förvånad ut.

  ”För att han överlevde Lord Voldemorts angrepp, förstås! Och skickade Voldemort själv så gott som i döden.”

  Mary nickade stumt. Hon kastade en snabb blick mot Chastity, som upptäckte uttrycket av tvivel i flickans ögon.

  ”Du förstår, Mary, att en dödsbesvärjelse är något alldeles fasansfullt. Det...” Hon sökte efter en bra jämförelse i Marys värld. ”Det skulle vara som att bli skjuten med ett gevär rakt i huvudet och klara sig oskadd. Ingen människa har tidigare träffats av den besvärjelsen och överlevt!”

Vidden av allt som avslöjats för henne denna kväll gick sakta upp för Mary. Allt medan hon satt och läste matte, fysik och design, spelade fotboll eller bankade på sina trummor hände det märkliga saker i en parallellvärld. Jo, hon hade anat dess existens tidigare, men den hade inte betytt något för henne. Nu gjorde den det. För det var en värld där hennes föräldrar hade levt, verkat... och dödats. Och det var en värld där hon hade en levande släkting, en bror. Och denne bror, Harry, var i denna värld en megakändis. Och det var han, därför att han klarat sig i princip helskinnad från ett brutalt angrepp av en ondskefull trollkarl, som själv kolat vippen på kuppen. Eller... så gott som i döden, hade Sirius uttryckt sig.

  ”Den här Voldemort, dog han eller dog han inte?”

  Sirius blev allvarlig igen.

  ”Voldemort försvann... för lång tid. En del trodde att han var död. Många fler hoppades att han var det. Men några visste att han skulle återvända, förr eller senare.” Han såg bister ut. ”Och, mycket riktigt, så återvände han. De första tecknen på hans återkomst började visa sig för fyra–fem år sedan.”

  ”Men,” protesterade Mary och nu tyckte hon att de små håren på hennes hud reste sig, ”du sa ju att hans kropp sprängdes i bitar!”

  ”Lord Voldemort är en av de mäktigaste trollkarlar som någonsin har funnits och han hade under lång tid på olika sätt försökt göra sig själv odödlig. Han har trängt djupare ner i den svarta magin än kanske någon annan. Albus Dumbledore, den goda sidans mäktigaste trollkarl och rektor på Hogwarts, där Harry går, menar att Voldemort hade lärt sig ett sätt att överleva fast hans kropp förstördes. Jag...” Han gjorde en grimas av olust. ”...jag kan inte så mycket om de där sakerna, det är ganska otäckt. Men Lord Voldemort är tillbaka och han håller på att samla sina anhängare igen.”

  Mary nickade. Någonstans kunde hon förstå allvaret i det som Sirius berättade, men det kändes lite som allvaret i en bok hon läste, eller en film hon såg. Det var inget som hade med henne att göra. Men... det var det ändå! Hennes bror, hennes eget kött och blod, fanns mitt i den där magiska smeten.

  ”Vet han om att jag finns?”

  ”Voldemort? Nej, det...”

  ”Nej! Harry! Min bror!”

  ”Harry? Nej, det vet han inte. Din gudmor har ju, som vi har berättat, försökt hålla dig utanför den magiska världen eftersom det visade sig att du... inte behövde... öh, börja vid Hogwarts. Och jag tycker det är bra även för Harrys skull. Även om din gudmor och jag och professor Dumbledore, så vitt vi vet, är de enda magiker som känner till din existens, så kan vi inte vara säkra, och Harry skulle utan tvekan oroa sig för din säkerhet om han visste om dig. Och han har sannerligen fullt upp ändå som det är. Du vet, jag är hans gudfar och inte förrän de senaste två–tre åren har jag kunnat ha någon kontakt alls med honom. Nu försöker jag hjälpa honom så gott jag kan.”

  Mary kände sig... lurad. Hon reste sig abrupt, gick ett varv i rummet, tittade upp på James Hetfield som tittade tillbaka med viss oro i blicken, och satte sig på sängen igen.

  ”Han lever i sin värld, och jag lever i min. Och nu kommer du och berättar allt detta för mig. Men Harry vet inget om mig och det låter på dig som du tycker det är bäst. Varför kom du då över huvud taget hit och rörde om hela mitt liv?”

  Sirius suckade och såg olycklig ut. Han korsade sina armar framför bröstet, nästan som för att skydda sig själv mot Marys frustration.

  ”Som jag sa tidigare, så misstänkte jag att du inte skulle komma att tacka mig för att jag berättar detta för dig.” Den plågade blicken i hans grå ögon mötte hennes och hon fann att ilskan inom henne bedarrade. ”Jag har inget val,” fortsatte han.

  ”Vad menar du?” frågade Mary och hörde själv hur tom hennes röst lät.

  ”Det jag säger nu har professor Dumbledore berättat för mig och jag har ingen anledning att tvivla på hans ord. Lilys offer den där kvällen skapade ett skydd. Ett skydd för Harry... och ett skydd för dig. Även om du inte var närvarande i huset när hon dog, så fanns du säkert i hennes tankar under de sista sekunderna av hennes liv. Det skyddet har inneburit att du och Harry är säkra mot magiska angrepp så länge ni bor hemma hos någon med Lilys blod i sig.” Han avbröt sig och skakade lätt på huvudet. ”Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår detta. Harry bor under ferierna hos sin, och din, moster och hennes familj.” Han såg frågan i Marys ögon och höjde ena handen. ”Det är inget att avundas honom, det är en vidrig familj! Nåja, i vilket fall som helst, hur Lilys skydd kan sträcka sig hit vet jag inte. Men Dumbledore säger att det är så.” Ett drag av allvar gled över hans ansikte. ”Detta blodsskydd varar emellertid inte för evigt. Det upphör den dag barnet blir myndigt. Och i vår värld, Mary, blir du myndig idag.”

  Mary blinkade. Hon kastade en blick mot porträttet. Lily, hennes mamma, log fortfarande mot henne. Lily, som på något outgrundligt sätt hade vakat över sin dotter alla dessa år – om man fick tro Sirius Black och den där figuren Dumbledore. Varför i all världen ska dessa trollkarlar ha så konstiga namn?

  Lily hade vakat över henne, men inte nu längre. Mary kände det som om hon faktiskt hade förlorat något, något som hon aldrig vetat att hon hade.

  ”Så jag är i fara nu?” frågade hon.

  Sirius gjorde en grimas.

  ”Jag bedömer inte att du är i omedelbar fara. Som sagt, så vitt vi vet är det ingen av de onda som känner till att du finns. Men vi kan inte vara säkra. Och därför är det min plikt att informera dig om sakernas tillstånd.”

  ”Och vad gör det för nytta? Jag kan ingen magi, jag skulle inte kunna försvara mig mot någon besvärjelse.”

  ”Din gudmor kommer att skydda dig. Jag kommer att hålla mig informerad om vad som händer här och Chastity har medel att snabbt få tag i mig om det skulle behövas. Jag kommer också troligen att inviga en av mina nära vänner i hemligheten, det är något jag ska diskutera med Dumbledore.” Än en gång grep han tag i Marys handled. ”Du ska inte gå omkring och vara orolig. Men det var dags att du fick veta vem du är. Och nu är det sagt.” Han vände blicken mot Chastity. ”Det är sent. Jag måste ge mig av. Tack för den goda maten, Chastity.” Så tittade han på Mary igen och log blekt mot henne. ”Det är onda tider i vår värld. Men jag hoppas att jag snart ska kunna komma och hälsa på dig igen. Jag... jag känner mig lite som en dålig far för dig.”

  Hon satt orörlig medan han reste sig och, med en blick på den svartklädde Metallicasångaren på väggen, gick ut i hallen. Chastity följde efter honom och Mary hörde deras steg nerför trappan.

  Flickan sjönk ner på sängen. En lång stund låg hon och bara stirrade upp i taket medan namn och bilder flög förbi hennes uppskruvade inre. Harry Potter, hennes egen bror, fanns i detta nu på en mystisk skola som hette Hogwarts och försökte hålla sig undan en ondskefull trollkarl som redan försökt döda honom minst en gång. Hon försökte se en bild av brodern för sitt inre – varför hade hon inte frågat hur han såg ut? Den enda bild hon kunde frammana var James Potter, fast på något sätt i en pojkes skepnad. Och så en annan figur, en... äldre man, klädd i mantel, svängande en trollstav och med ett mer välvilligt uttryck i ansiktet. Dumbledore.

  Som av en ingivelse reste hon sig och tittade ut genom fönstret. Det var mörkt ute men hon tyckte sig skymta en rörelse, någon försvann in i syrenhäcken. Det såg ut som en stor, svart hund.

  Flickan sjönk tillbaka på sängen. Långsamt sköt hon in sin hand under tröjan, lät den följa huden upp mot det vänstra bröstet. Hon kunde känna konturerna av ärret, det blixtformade ärret, som omgav hennes ljusbruna bröstvårta. Och hon såg bilden av Sirius Black framför sig. Och hon önskade att han skulle komma tillbaka... men definitivt inte som hennes far.