NIO

Bussen snirklade sig uppför de branta kullarna. Vägen, smal och ojämn, gick i ormkrokar på sin väg österut. Chauffören tutade i de 90-gradiga kurvorna för att annonsera sin ankomst till de fordon som eventuellt fanns där, på andra sidan kröken, på väg åt motsatt håll. 

  Ibland, i ytterkurvorna, tycktes de nästan vara ute över kanten. Lodräta stup förlorade sig i lummig grönska någonstans långt där nere under dem. Thomas var fascinerad och en smula spänd där han satt vid fönstret. Bredvid honom satt Mary och han höll hennes hand. Hon hade självklart placerat honom vid fönstret, där man hade bäst utsikt. Lika självklart som att hon la för honom de bästa bitarna vid varje mål mat, såg till så han fick öl att dricka om han så önskade och guidade honom till de butiker, parker eller andra platser längs deras rutt som han frågade efter eller kunde tänkas vara intresserad av. 

  De var på väg till berget Alishan. 

  "Ett mycket populärt resmål i Taiwan," hade Mary berättat föregående kväll. "Taiwaneserna åker dit för att se soluppgången och yun hai, molnhavet." 

  Hon såg själv fram emot besöket vid Alishan, fast hon varit där tidigare. Eftersom hon var uppväxt på östkusten kände hon sig hemma bland bergen och den vilda naturen. Mer än i Taipei, tänkte hon med ett stänk av bitterhet. 

  Men Taipei hade behandlat henne väl, sa hon sig. När det känts jobbigt att stanna i Hualien, hos modern som bara tjatade på henne att hon skulle följa sin storasysters exempel och gifta sig så fort som möjligt, hade hon, Mary, lämnat hemmet och sökt lyckan i storstaden. Hon hade haft tur och råkat bli 'upptäckt' av Yang Chun-hua när hon gick och tittade på blomstermarknaden vid Jienguo South Road en dag kort efter sin ankomst till Taipei. Den berömda aktrisen hade tagit väl hand om den vackra flickan från östkusten. Mary hade långsamt slussats in i barverksamheten. Den första tiden hade Yang mama alltid funnits i bakgrunden och hållit ett vakande öga och en skyddande hand över henne. Det hade hänt fler än en gång att hon ingripit när kunder blivit för obehagliga för flickan. 

  Efter hand hade hon naturligtvis förväntats klara sig mer och mer själv. Yang mama hade visat sig i baren mer sporadiskt. Men då hade Mary funnit en ny beskyddare. Eller väninna, snarare. Ellen Huang hade blivit hennes bästa och närmaste förtrogna. Hon var två år äldre och fyra år mer erfaren än Mary, men de hade genast dragits till varandra. Ellen kom från Taihsi, en liten fiskehåla på västkusten. Hon hade berättat att hon 'kommit in' hos Yang taitai genom sin morbror som tydligen var barndomsvän med en av den berömda skådespelerskans nära medarbetare. 

  Ellen hade delat med sig av allt när flickan från östkusten haft problem att hitta en lämplig bostad. De hade blivit som två systrar. Att det var Ellen som var 'storasyster' var självklart, inte bara för att hon rent fysiologiskt var två år äldre. Hon kände Taipei bättre och hon kände dess män bättre. 

  "Du anar inte vilka hemligheter en del kunder berättar i förtroende mellan lakanen," hade hon sagt till Mary en gång. 

  Ellen var en ledartyp och hon var en person som engagerade sig. Hon jobbade på klubben för att det var ett jobb som, om man var lyhörd för gästernas önskemål, kunde ge en god inkomst. Men hon hade åsikter, ofta kritiska, om hela den hantering som de båda flickorna var delaktiga i som små brickor. 

  "En dag ska jag göra mig fri från hela skiten," hade hon sagt med drömmande men intensiv röst en morgon när de låg i hennes säng. Mary kom väl ihåg tillfället. "Jag ska åka långt härifrån och bli min egen. Ingen man ska få styra mig!" 

  Och jag då? tänkte Mary när hon satt i bussen. Vad vill jag med mitt liv? Naturligtvis vill jag inte fortsätta som barflicka tills jag blir gammal. Helst inte en dag längre, om jag kunde undvika det. Jag vill inte heller sluta som billig underhållare på något andraklasshotell som mamma. 

  Vill jag inte heller bli styrd av en man? frågade hon sig. Nej, inte styrd, det är klart. Men visst vill jag träffa en man, en bra man. En man som respekterar mig. En man med ett bra jobb, en säker inkomst. 

  Hon sneglade på oceanbarbaren intill henne. Dataexpert, det låter bra. Och han ser bra ut. Och han har ett väluppfostrat sätt. Han är inte som många av de andra utlänningarna som har varit på baren. Han är nästan lite kinesisk... 

  Barbaren mötte hennes blick och hon kunde inte låta bli att le mot honom. Han log tillbaka och hon tyckte om hans leende. 

  Det var sen eftermiddag när bussen kom fram till den lilla turistanläggningen vid foten av berget. Det var kyligt i Alishan och luften var klar. Bakom hotellen, restaurangerna och souvenirbutikerna tog tät barrskog vid åt alla håll. 

  Hotellrummet var också kyligt, vilket Thomas stillsamt anmärkte när de ställt sina väskor. 

  "Här finns säkert tjocka täcken," trodde Mary och såg en smula oroligt på honom. 

  "Annars får vi väl värma varandra," mumlade han och log mot henne. 

  Hon log tillbaka och kände sig lycklig. Hon följde honom ut på balkongen och såg hur han andades in bergsluften. 

  "Annat än Taipei," sa han. 

  De blev väckta strax innan gryningen följande morgon. När de motvilligt men disciplinerat lämnade den varma sängen var det inte bara kyligt utan rejält kallt. Ur sin packning tog de var sin tjock tröja och byltade på sig. 

  En liten buss väntade utanför. Tillsammans med ett tiotal andra, ungefär lika frusna besökare steg de in. Chauffören lät fordonet rulla därifrån och avgaserna stod som ett moln i kylan. 

  Bussen gled längs en smal väg uppåt. I det svaga gryningsljuset kunde de bara urskilja de närmaste träden, inget annat. Efter cirka femton minuter var de framme. Bussen stannade och de gick ur. Vad de var framme vid, var en utsiktspunkt. Den utgjordes av en terrass som vätte åt norr och öster, samt en liten kaffestuga, vilken i denna tidiga timma enbart kunde stå till tjänst med automatdrycker. 

  Hand i hand gick Thomas och Mary bort till det nordöstra hörnet och ställde sig. De andra besökarna placerade sig i närheten. De hade tur. Bara minuterna senare stannade tre stora bussar utanför kaffestugan och i ett nafs var platserna utmed terrassens murar fyllda och trängsel hade uppstått. 

  Det hade nu ljusnat så mycket att landskapet omkring dem kunde urskiljas. Norrut fanns ett större antal bulligt runda bergstoppar. Terrängen mellan dem var troligen skogtäckt, men det syntes inte tydligt. Ett grått dis låg över hela området. I öster fanns ett par högre, spetsigare toppar och det var ditåt de flestas intresse riktades. 

  De väntade och väntade. Thomas anade hur Mary darrade en smula av kylan. Han la armen om henne och drog henne närmare sig. Mjukt lutade hon sitt huvud mot hans axel. 

  En snabb blick runt terrassen sa honom att han var enda utlänningen i sällskapet. Flera av kineserna runt omkring gav honom intresserade nickningar och vänliga leenden. Tänk om en utlänning blivit lika väl bemött i Sverige, tänkte han strävt. Han betraktade Mary. Om... Om det mot all rim och sans och förmodan skulle bli något mellan dem... Skulle han då ta med henne till Sverige? Skulle de bosätta sig där? Skulle han våga ta henne med sig? För tio år sedan, eller kanske till och med fem, skulle frågan varit obegriplig och irrelevant. Men så var det inte längre. Främlingshat och rasism, inte bara i ord utan även i brutal handling, var vardagsmat numera i det svenska folkhemmet. 

  Han påminde sig att han inte behövde gå längre än till den egna släkten för att hitta åsikter som åtminstone inte låg alltför långt ifrån dem som de unga våldsmännen med rakade huvuden stod för. Thomas beslut att göra slut med Pia hade mötts av övervägande negativa reaktioner. 

  "En så snygg och intelligent tjej hittar du inte igen," hade brodern Claes sagt. 

  Lillasyster Ulrika hade blivit mycket upprörd och tyckt att Thomas var "överkänslig" och "överdramatiserade" ett meningsutbyte i en fråga av "marginellt intresse". Och även Hunkert, som kände Pia, hade menat att Thomas nog visat prov på dåligt omdöme när han bröt upp från förhållandet. Bara Christel hade stöttat honom, men det hade hon å andra sidan gjort till hundra procent. 

  "Pia har många goda sidor, och hon är förvisso mycket vacker," hade systern sagt. "Men där finns något otäckt hos henne, något... elitistiskt. En stolthet, inte över vad hon själv som person kan åstadkomma, för det är inget fel i det, utan över att vara vit, att vara svensk." 

  "Men är det fel att vara stolt över sitt land?" hade Thomas frågat, nästan förvirrad av vad hon sagt. 

  "Ja, jag tycker det är förbannat fel. Ett land består av ett geografiskt område och folket som bor där. Landskapet kan naturligtvis vara vackert att titta på och då kan man känna glädje att få bo där. Folket består av ett antal enskilda personer och bland dem finns det bra och dåliga individer, oavsett vilket land vi talar om. De dåliga är ju inget att vara stolt över och de bra... ja, de kan med all rätt själva vara stolta över vad de har gjort. Men jag kan väl inte gå och vara stolt över vad någon annan har lyckats med!" 

  Hans tankar avbröts av att människorna på terrassen plötsligt stämde upp en gemensam applåd och ett unisont jubel. Bortom den högsta bergstoppen i öster blinkade det nämligen till och solens första strålar träffade terrassen på Alishan. Thomas och Mary tittade på varandra och log. Så pekade hon norrut. 

  "Titta!" sa hon. "Yun hai." Molnhavet. 

  Det som han trott vara ett grått dis mellan topparna var ett täcke av moln och när den uppgående solen lyste på dem var de inte längre grå utan bländande gulvita. Scenen var magnifik och Thomas önskade att han kunde frysa tiden. 

  Mary tog fram en liten kamera och tog en bild av honom med molnhavet i bakgrunden. Sedan stack hon in armen under hans och log mot honom. 

  "Kom, så promenerar vi tillbaka till hotellet," sa hon. 

"Nu är det bara femton dagar kvar till den stora finalen på Holly Johnston Foundations och ICRT:s stora höstinsamling till förmån för handikappade barn. Du som vill lämna ditt bidrag: ring till ICRT och tala om ditt namn och hur mycket du vill skänka. Vi är djupt tacksamma för alla tillskott till detta viktiga projekt. Och naturligtvis är alla välkomna till vår stora final i Chiang Kai-shek Memorial Hall den 10 oktober med några av Taiwans mest lysande artister. Låt oss göra årets nationaldag till något alldeles extra. Kom med i Holly Johnston Foundations och ICRT:s stora höstprojekt för handikappade barn!" 

  En glättig melodislinga följde på radiopratarens meddelande. Solen stekte utanför fönstret. Fläkten surrade bredvid sängen, den lät mer än den gjorde nytta för, tyckte Marriot. Tillbaka i gamla Taipei, suckade han och öppnade en Budweiser. 

  Det här är ännu större än jag föreställt mig, tänkte han. Knarkhärvan är av enorma dimensioner. Hur kan det annars vara att den är välkänd av ledare i Hongkongs undre värld? För det är den, det står helt klart. Katten vet mycket väl vad det hela handlar om. Det är möjligt att hon verkligen inte är inblandad, att Hongkong inte alls är inblandat just den här gången. Men uppenbarligen följer man därifrån händelseutvecklingen, inklusive våra försök att stoppa smugglingen. Att ta reda på mitt namn var förstås inget större problem för henne. Någon hade säkert sett mig lämna hotellet och någon som jobbar på hotellet hade säkert anledning att tala om mitt namn för den som kom in och frågade.

  Plötsligt satte han sig kapprak i sängen med sådan kraft att en stråle osväljt öl sprutade ut i rummet. Ni är inne och rotar på farligt område. Då kan man inte vara nog försiktig, speciellt i Kina. Kathy är i fara! Något håller på att hända henne... eller har redan hänt. 

  Han rafsade åt sig papper och penna. I hans plötsliga nervositet tog det tjugo minuter och tre cigarretter att formulera meddelandet. Han tömde ölburken, kastade den i papperskorgen och marscherade iväg mot närmaste telefax. 

De satt på restaurangen tvärs över det lilla torget från hotellet. På bordet mellan dem fanns shr-zs tou, lejonhuvud, stora köttbullar som låg i en buljong tillsammans med kinesisk sallad. Där fanns ett fat med långa lökliknande grönsaker och där fanns friterade räkor i sötsur sås. 

  "I fiskelägena längs kusten kan man få alldeles färska jätteräkor," berättade Mary och log längtansfullt vid minnet. "Jag har varit med min väninna Ellen i Taihsi, hennes hemort, och ätit jätteräkor." 

  Hon mindes den lilla restaurangen som låg nästan nere på stranden. De hade tagits dit av Ellens morbror, infödd i den lilla byn Taihsi. Mary kom fortfarande ihåg den väderbitne fiskaren: händerna gula av tobak, tänderna röda av betelnöt; rent allmänt en uppenbarelse som kunde inge viss skräck, men Mary hade snabbt märkt att den åldrande mannen hade ett gott hjärta och att det klappade hårt för hans systerdotter. 

  "Vi står varandra mycket nära," hade Ellen berättat när de gått och lagt sig i det enkelt möblerade huset. "Min morbror tog hand om mig när jag var liten. Jag saknar honom verkligen när jag är i Taipei. Jag hoppas att jag kan flytta tillbaka hit en dag och köpa ett bättre hus till honom."

  Mary lämnade sin tankar och betraktade sitt sällskap. Thomas tog en klunk öl och slickade sig om munnen. 

  "Jag skulle vilja åka runt till många fler platser här på ön," sa han. "De här dagarna har varit fantastiska, Mary." 

  Hon log och såg lite generad ut. 

  "Det tycker jag också," sa hon. Och jag skulle vilja visa dig fler av Taiwans vackra resmål, tänkte hon. Framför allt skulle jag vilja visa dig Tai-lu-ge, Taroko Gorge, den fantastiska klyftan som går flera mil in i bergen på östkusten. Visa dig mitt hem, låta min familj och mina vänner träffa dig. 

  Men jag vågar inte. Det här är fortfarande bara en vacker dröm. Fortfarande tyder allt på att du ska lämna Taiwan om några dagar eller veckor, för att aldrig komma tillbaka. Och jag får fortsätta att jobba på baren, vara ett sällskap åt mer eller mindre berusade, mer eller mindre närgångna, mer eller mindre äckliga män på köttjakt. 

  Hon slog bort de dystra tankarna och log mot honom igen. 

  "Vad tänkte du på?" frågade han. 

  "Jag tänkte på hur vacker soluppgången var i morse," ljög hon. 

  Han la ifrån sig pinnarna. 

  "Mary, låt oss betala och gå upp till vårt rum," sa han och det fanns en svårligen återhållen hetta i hans röst. Den spred sig till henne och hon vinkade till sig servitrisen. 

  De vandrade över torget i den kyliga kvällen. I lobbyn var TV:n på och portiern följde en tvålopera. Reflexmässigt gav han dem nyckeln och de gick upp till rummet. De tände alla smålamporna - två vid sängen och ytterligare två vid läsfåtöljerna och bredvid TV:n. Thomas drog för de tjocka gardinerna och släckte taklampan.

  De stod mitt på golvet och tittade på varandra. Båda två visste att följande morgon skulle de åka tillbaka till Taipei. Vilken dag som helst skulle Thomas få besked om kommunikationsministeriets beslut. Gick uppdraget med pendeltågssystemet till ett annat företag så var det för honom att sätta sig på första flygplan tillbaka till Sverige och börja jobba med nya projekt där. Om Scan-Tai verkligen fick förtroende att göra jobbet - ja, då fanns det möjligen en liten tråd av hopp som de kunde knyta fast sina känslor i.  

  Han betraktade henne där hon stod, klädd i blå jeans och en stickad, hemvävt mönstrad ylletröja. Hennes ansiktsuttryck var allvarligt och det fantastiska, långa håret låg som svart siden längs ryggen. Det började koka inom honom. Det var något som hade hållits på sparlåga under flera dagar nu, dagar och nätter. Nu vägrade det att hållas tillbaka längre och det vägrade att lyssna till någon predikan om den mörkhåriga flickans sociala status, eller till problemen som låg framför dem på deras gemensamma väg till lyckan, eller till hans tvivel på sig själv. Han drog av sin tjocka, svarta tröja och släppte den till golvet. Han såg lågorna i hennes mörka ögon, visste att hon kände likadant som han. 

  Hon lät honom klä av henne. Plagg efter plagg, tills hon stod naken, så när som på det tunga örhänget som sakta gungade i hennes ena örsnibb. Hon stod, rak och stolt, på golvet. Det var kyligt i rummet och han såg att hon kände kylan. Det eggade upp honom ännu mer. Långsamt klädde han av sig själv och gick fram till henne. Lätt lyfte han upp henne och bar bort henne till sängen. 

  Under täcket fanns hennes fingrar plötsligt överallt på hans kropp. De förde honom ryckvis närmare klimax, för att varje gång stanna upp i tid för att undvika en explosion. Men till sist var han tvungen att tränga in i henne. Deras svettiga kroppar trycktes mot varandra, de rörde sig i vågor som växte från en mjuk bris till den våldsamma styrkan hos en taifong. Tiden och rummet stannade och de sögs in i ett varmt, svart hål. 

Amy Long fanns på kontoret när Thomas tittade in. En Amy som i jämförelse med Mary Huang plötsligt - och nästan tragiskt - såg helt alldaglig ut. 

  "Har du haft trevligt?" frågade hon leende. 

  "Ja tack, det har varit mycket trevligt." 

  Han berättade vilka platser han besökt och vad han tyckt om dem. Medvetet undanhöll han all information om sitt ressällskap, men märkte plötsligt att han stod och beskrev soluppgången vid Alishan i mer eller mindre lyriska ordalag och såg hur Amy lutade sig tillbaka i stolen och log.

  "Det låter som om du reste runt tillsammans med en vacker flicka," sa hon. 

  Thomas kände hur han rodnade och Amy förstod att hon gissat rätt. 

  "Öh... är Sammy eller Mr Bao inne?" Han försökte leda in samtalet på något annat och eftersom hon var en väluppfostrad kinesisk flicka släppte hon ämnet. 

  "Nej, de är inte inne för tillfället." Hon rätade på sig i stolen. "Thomas, vi förväntar oss ett besked antingen idag eller imorgon. Vi har fått signaler om detta från medarbetare till ministern."

  "Det framgick inte av signalerna åt vilket håll det lutar?" 

  Amy skakade på huvudet. Hon lovade att de skulle meddela honom så fort de visste något och han lämnade Scan-Tai. 

  Han hade skilts från Mary vid järnvägsstationen. De hade inte bestämt när de skulle träffas, men han märkte att han redan saknade henne. Är detta verkligen klokt? frågade han sig. Jag är här på tillfälligt besök och blir förälskad i en lokal flicka. Visst, sådant händer! Och visst vore det möjligt att åka hit igen och fördjupa bekantskapen, eller bjuda in henne till Sverige. Men... en karaokeflicka med begränsad skolgång bakom sig. Är det inte så att jag har blivit helt förblindad av hennes skönhet, inget annat? Har vi egentligen någonting gemensamt?  

  Han gick sakta Hsinyi Road tillbaka västerut. Trafiken brusade på som vanligt, trottoarerna var lika fullproppade med folk som alltid. Gatuförsäljarna bredde ut varor på sina skynken, motorcyklisterna snirklade runt fotgängarna. Alltihop kändes väldigt hemtamt redan och samtidigt hade han en känsla av att det snart skulle vara ett minne blott. Det kändes som om han redan var på väg från Taiwan, och det kändes tungt. 

  Om jag bara kunde få möjlighet att stanna här lite längre, tänkte han. Då kunde jag lära känna Mary bättre och komma underfund med om ett förhållande mellan oss två skulle fungera. Du är bara så medioker. Varför kan du inte avsluta någonting? Ekona jagade honom igen. Han förbannade dem, men visste att han inte skulle slippa ifrån dem. Inte förrän han kunde bevisa att de hade fel.  

  Den äldre man som sålde jadeprodukter på bottenvåningen i huset hälsade glatt på honom när han gick förbi. Thomas slank in på konditoriet i byggnaden intill och köpte ett par chokladbullar. Uppe på taket satt Jan-Pieter och höll på att snöra på sig träningsskor. 

  "Tjenare," sa Thomas. "Vad ska du göra?" 

  "Tänkte jag skulle springa en runda." 

  "Jaså. Var gör du det någonstans?" 

  "På Taiwan University. Det är ungefär en kvarts promenad härifrån. Ska du hänga med?" 

  Thomas accepterade och snart var de båda européerna på väg genom stan igen, iförda träningsskor och overaller. Det var sen eftermiddag och den allra värsta rusningstiden, så holländaren bedömde att det utan tvekan skulle ta längre tid att ta buss eller taxi till universitetet. 

  Efter ett tiotal varv runt idrottsplatsen satte de sig ner med var sin burk Seven-Up och pustade ut. 

  "Mrs Yang sa att du har träffat en tjej," sa holländaren och torkade svett ur pannan. "Är det hon som du berättade om?" Han log. "Gudinnan?" 

  Thomas tittade på honom med ohöljd förvåning. Det var inte vad han hade väntat sig. Eller hade kanske värdinnan beklagat sig för Jan-Pieter? 

  "Eh... verkade hon... arg?" frågade han spänt. 

  "Arg? Nej, inte alls. Hon sa att hon tyckte du verkade vara en bra kille och hon tyckte det var roligt att du hade träffat en fin tjej." 

  "Jaha, det låter ju bra." Han log men blev allvarlig igen. "Ja, ja, det är hon som jag snackade om. Jag har inte glömt vad du sa om utländska killar som kommer hit och gör taiwanesiskor på smällen. Jag tänker inte bära mig åt på det viset. Jag tycker lika illa om den sortens äventyrare som du." Holländaren nickade, men såg inte helt övertygad ut. "Det..." Thomas tvekade men fortsatte ändå. "Det var faktiskt Mrs Yang som introducerade mig för den här flickan." 

  Jan-Pieter såg överraskad ut och Thomas berättade historien. Hela historien, med undantag av de intima detaljerna. Han gjorde sig också medvetet luddig angående Marys yrke och på vilket sätt hon var bekant med deras paranta hyresvärdinna. Han visste inte om han gjorde rätt som anförtrodde sig åt Jan-Pieter, men kände på sig att rumskamraten var en person han kunde lita på. 

  "Jag tycker verkligen om henne, Jan-Pieter," avslutade han och kände att han faktiskt menade vad han sa, "och hon tycker om mig, det vet jag. Men troligtvis ska jag resa tillbaka till Sverige snart och då har vi väl setts för sista gången." 

  "Det är det som är problemet med de taiwanesiska flickorna," mumlade holländaren. "Man fäster sig så lätt vid dem." 

  Thomas stod fortfarande och torkade sig i duschen när han hörde telefonen ringa. Han hörde att någon svarade och därefter knackade på hans dörr. Med badlakanet virat om sig gick han ut. Kunde det vara Mary som ringde? 

  "Telefon till dig," meddelade Steven Rodd metalliskt. "Långdistans." 

  Långdistans! Från Sverige, alltså. Vem? 

  "Hallå," sa han i luren. 

  "Thomas?" 

  "Christel! Vilken överraskning!" 

  "Hur mår du? Jag har försökt ringa flera dagar men du har inte varit hemma." 

  "Nej, jag har varit runt på ön några dagar. Kom hem idag faktiskt. Hur är det med dig och Marika?" 

  "Bara bra, tack." Hennes röst hördes förvånansvärt tydligt från andra sidan jordklotet. "Jag kommer och hälsar på dig." 

  "Vad!?" 

  "Jo, jag sa att jag kommer och hälsar på dig." 

  "Kommer du och hälsar på mig?" 

  "Är det fel på ledningen eller har du träffat för många taiwanesiska tjejer? Du vet väl att man får dålig hörsel av att ha för mycket sex." 

  Han tvingades le för sig själv. Det kändes bra att höra systerns röst. 

  "Jag hör vad du säger, men det låter liksom så otroligt. Kommer du hit?" 

  "Ja. Tidningen har bestämt sig för att skriva lite om Taiwans utvecklingsplan. Det här mastodontprojektet på några hundra miljarder US-dollar, som din grej väl är en liten bit av."

  "Javisst, det stämmer." 

  "Uppenbarligen är det flera svenska företag som hoppas få vara med om dollarkalaset och det ska jag försöka göra lite reportage om. Den ordinarie östasienkorren är visst på semester på Spetsbergen, av alla jävla ställen. Han har uppnått den ålder då vissa män tydligen får ett nästan narkotiskt behov av att bevisa att de fortfarande är män. Så därför har jag fått uppdraget." 

  "Vad kul! När kommer du?" 

  "Om en vecka ungefär." 

  "Ojdå. Jag hoppas jag är kvar här då." 

  "Men inte ska du väl åka hem så tidigt?" 

  "Beror på om vi får jobbet. Får vi inte det, så tror jag inte att Hunkert är pigg på att låta mig gå kvar här och lata mig. Marika då? Tar du henne med dig?" 

  "Nej, hon får stanna hos mormor och morfar. Det tycker de bara är roligt. Hör du, du får minsann se till att vara kvar tills jag kommer. Jag ska ta och prata med Göran. Men hur ser det ut då? Tror du ni får jobbet?" 

  "Svårt att säga. Det verkade väldigt bra när vi hade kört en demonstration för killen från Konstruktionsbyrån. Men sedan hade han tydligen varit mer svävande när vår chef här snackade med honom." 

  "Vi får hålla tummarna. Jag ringer igen när jag vet mer exakt ankomsttid. Ha det så bra. Puss och kram."