SJU

Händerna darrade när han lyfte luren och stoppade ett mynt i telefonautomaten. Den fanns på trottoaren några hundra meter från hans bostad. 

  Han var trött efter ännu en natt med dålig sömn och en ångestfylld morgon bakom sig. Vad är det du håller på med, Thomas? hade han frågat sig hundra gånger medan han vridit sig i den smala sängen. Får jag träffa dig imorgon? Vad är det för en fråga att ställa till ett fnask? Varför i helvete kunde du inte hållit dig kall och låtsats som det regnade? Då hade den här pinsamma lilla historien redan varit - just - historia. 

  Jag kan fortfarande låta det här kvävas i sin linda, hade han påmint sig när han satt och åt frukost. Det är hur lätt som helst, det är bara att låta bli att ringa till henne! 

  Men när han hade borstat tänderna hade han ändå gått nerför trappan, bara för att ute på gatan ändra sig och gå upp igen. Väl uppe hade han satt sig på sängen. Han hade suttit där och vaggat fram och tillbaka och tyckt att det kröp i hela kroppen.

  "Du är bara så medioker!" Pias röst skar genom hans medvetande. Håll truten, ditt jävla as! morrade han inom sig. Gud, hon är ju så sagolikt vacker! Och som hon pysslade om mig när vi hade... när vi var färdiga i sängen. Och vilket leende hon gav mig igår kväll nere hos Mrs Yang. 

  Åter hade han lämnat rummet och tagit sig nerför trapporna. Åter hade han stannat utanför porten, vänt och gått tillbaka upp på taket. Med en häftig rörelse hade han slitit fram lappen med hennes telefonnummer, knycklat ihop den och slängt den i papperskorgen. Han hade tagit fram Noble House och läst i den, men omedelbart sett Mary framför sig när figuren Venus Poon, en sexig hongkongkinesiska, dök upp i handlingen. 

  Han hade börjat känna sig fysiskt illamående, vankat fram och tillbaka i det lilla rummet tills han trodde han skulle bli vansinnig. Hon kanske inte är en hora på riktigt, hade han sagt sig själv. Hon kanske bara tar hem de män som hon gillar! 

  Snabbt som ögat hade han krafsat upp lappen ur papperskorgen, lämnat rummet och gått nerför trapporna, desperat upprepande sin senaste, trevliga teori. Hon ligger säkert ensam i sängen de flesta nätter. Såg jag inte ett kramdjur i ett hörn där? Hon är en riktig familjeflicka!

  Han hade fortsatt ut i gränden och marscherat fram till telefonautomaten utan att tillåta sig ännu en varnande tanke. Det tutade i luren samtidigt som tvivlen hann ikapp honom och kastade sig över honom. 

  "Wei," hördes en trött röst, hennes röst, efter fem signaler, när han var på väg att lägga på luren. 

  "Huang hsiaojie," sa han. "Det är Thomas. Godmorgon." 

  "Godmorgon." Hon lät fortfarande trött och för ett ögonblick trodde han att hon hade ångrat sig, att hon inte ville träffa honom. Bra! Då avslutar vi vår bekantskap här. "Hur mår du?" frågade hon sedan och lät nästan som sig själv. 

  "Tack, jag mår bra när jag får höra din röst," sa han och tyckte att hans egen röst kom från någonstans utanför honom. 

  Ett par stadsbussar dundrade förbi men han tyckte sig höra hur hon skrattade till. 

  "Kan... vi träffas?"

  Han darrade plötsligt av nervositet och vågade knappt höra vad hon skulle svara. Han hörde inte det heller för en tung lastbil vrålade förbi och dränkte alla ljud från telefonen. Irriterat stoppade han pekfingret i andra örat.

  "Förlåt, vad sa du?" 

  "Kan vi träffas om två timmar?" frågade hon och han tyckte sig känna igen det mjuka tonfallet som fick honom att se hennes bild framför sig. 

  "Ja, javisst, det går bra. Eh... var ska vi träffas?" 

  Hon nämnde namnet på ett ställe, en park, möjligen, men Thomas hade ingen aning om var det låg. Då bad hon honom bestämma en plats som han kände till. Han funderade. Det fanns bara en sådan plats i stan. 

  "Chiang Kai-shek Memorial Hall," sa han. 

  "She mo?" Vad? 

  Nähä, tänkte Thomas. Hon känner inte till det engelska namnet på mausoléet. Vad kan det heta på kinesiska? Sammy sa ju det till mig... Han svettades där han stod på trottoaren. En medelålders taiwanesisk dam bredvid honom väntade tålmodigt på telefonen och på gatan for bilar och motorcyklar förbi med ett öronbedövande väsen. Luften kändes tjock och osund. För en sekund hatade han Taipei. 

  Vi kallar honom för Chiang Chung-Zheng. Han mindes plötsligt Sammys ord när de stått framför det ståtliga monumentet. 

  "Chung Zheng..." 

  "Chung Zheng Ji Nien Tang?" 

  "Dui, dui, dui!" Ja, rätt!

  "Okej." Hon skrattade glatt och han log mot husfasaden framför sig. Livet lekte. Han la på luren och vandrade bedövad ut bland avgaserna. 

Larry Hua såg ut som en julgris där han satt hopsjunken i sin fåtölj bakom det stora skrivbordet. Han höll händerna, med fingertopparna lätt tryckta mot varandra, framför munnen och de små ögonen granskade mannen som satt mitt emot honom. 

  "Kommissarie Zheng," sa han. "Ett avlyssningsjobb. Installera sedvanlig utrustning hos en Li Wen-kang." Han tog ett papper från bordet och sköt över till sin underlydande. 

  Kommissarie Zheng, en rakryggad man i 40-årsåldern, tittade på det. 

  "Två adresser," kommenterade han. 

  "Hemmet och arbetsplatsen," svarade Hua. Han lutade sig tillbaka igen. "Mannen arbetar på Konstruktionsbyrån," sa han och blicken fixerade en punkt på skrivbordet. "Han är djupt involverad i MRT-projektet, det nya pendeltågssystemet som ska installeras i Taipei." Han tittade upp, såg Zheng i ögonen. "Vi fruktar att han blir föremål för utpressning." 

  Kommissarien tittade på papperet en gång till och nickade lätt. 

  "Det var allt," sa Hua. 

  "Ja, sir." Den yngre mannen reste sig, bugade och lämnade polischefens kontor. 

Hon satt på nedersta trappsteget i den breda trappa som ledde upp till Chiang Kai-sheks mausoleum från huvudingången. Där borde hon vara lätt att hitta, tänkte hon. För de skulle inte komma att bli ensamma i parken. Den var som vanligt fylld med flockar av skolbarn, flitigt studerande tonåringar, långsamt flanerande äldre medborgare, romantiska ungdomar, ett antal brudpar med följe och fotograf, busslaster från andra delar av ön samt en och annan utländsk turist. 

  När han hade ringt på förmiddagen hade hon just vaknat efter en obehaglig natt och varit trött och ledsen på det mesta. Hon hade nämligen inte fått åka hem och lägga sig efter avslutat mahjongspel föregående kväll, utan varit tvungen att ta sig till baren och jobba ett par timmar. Klientelet hade varit ovanligt påfrestande. Berusade och närgångna affärsmän från Japan och Korea. Hon hade tillgripit alla medel hon kunde komma på för att hålla dem från sin omedelbara närhet. Att klappa till dem eller snäsa av dem gick naturligtvis inte för sig. Gjorde man inte sitt jobb så fick man gå. Hon visste att även om hon betraktades som barens mest attraktiva flicka, så var hon inte oersättlig. Och lönen var ju trots allt ganska bra. 

  När hon tänkte tillbaka på kvällen i efterhand tvingades hon erkänna att de där affärsmännen förmodligen inte varit värre än gästerna brukade vara. Det var bara så att det var en sådan kväll när hon tyckte att jobbet var ovanligt motbjudande. Hon visste också varför. Det hade något att göra med den där smärte, tillbakadragne västerlänningen som hon nu, från sin plats på trappan, kunde skymta en bit bort. Han hade lämnat spår efter sig inom henne, rört upp känslor som hon inte hade släppt fram på länge.

  För sådana känslor hade funnits där förut och ställt till besvär och då hade hon svurit på att aldrig mer falla offer för dem. Men nu hade det hänt igen. 

  Tänk om... tänkte hon, men vågade inte tänka tanken ut. Han är bara på tillfälligt besök här, det hade Yang mama berättat för henne. Egentligen var det bara dumt, idiotiskt av henne att gå ut med honom. Det var bara att lura sig själv, att orsaka onödig smärta, det visste hon ju. För snart skulle han flyga hem till sitt Ruei dien, det där landet där det var fantastiskt kallt och flickorna var fantastiskt öppna och de skulle aldrig ses mer.

  För ett ögonblick ångrade hon att hon börjat fråga Yang mama om honom, ställt frågor som avslöjat hennes intresse. Och även om han inte skulle resa hem - eller om det problemet skulle kunna lösas - så fanns det ingenting som sa att han verkligen skulle vilja gifta sig med henne. Hon, en 'offentlig toalett', som kvinnor med yrken som hennes kallades. Hon skulle förmodligen aldrig bli gift och definitivt inte med en taiwanes. Vem ville leva resten av sitt liv med en som hon? Så varför skulle den här utlänningen vara annorlunda? 

  Men han hade ju legat kvar i hennes säng länge efter att sexualakten var avslutad. Han hade smekt henne med ömma händer. Han hade tvättat henne i badet och dröjt sig kvar hos henne. Och när de så överraskande träffades hemma hos Yang mama, då hade han haft svårt att låta bli att titta på henne. 

  Nåja, det var ändå inget som sa att han var intresserad av mer än hennes kropp. Det kanske var därför han ville träffa henne igen, för att ta henne till något hotell och ligga med henne. Men det hade ju inte verkat som om det var bara det han tänkte på. Han kanske verkligen... Hon log för sig själv. Kanske kunde man ändå unna sig att för ögonblicket glömma bort realiteterna, drömma sig iväg ett tag. Om verkligheten är för hård så måste man ha drömmar. De kan man leva på ett tag, även om de bara är drömmar... 

  Nu var han bara femtio meter från henne och han hade upptäckt henne. Det syntes på honom. Han sträckte ut stegen något och blicken hade fäst sig på henne. Hon ställde sig upp och stack ner fingrarna i sina jeansfickor. 

  Han hade inte sett henne förrän han var ganska nära, delvis beroende på att han inte förväntat sig att hon skulle sitta i trappans nederkant. Men det gjorde hon och hon var ännu vackrare än förut, tyckte han. Hon bar snygga, mörkblå jeans och en vit, ullig tröja. Knippen av armringar glänste på båda armarna och det långa håret hängde fritt ner längs ryggen. Hon log när han kom fram till henne. 

  "Hallå, Mary," sa han på engelska, varför visste han inte. 

  "Hallå," svarade hon och det märktes att hon inte var van att tala språket. 

  "Jag hoppas att det inte var något problem för dig att träffa mig idag," sa han försiktigt på sin stapplande mandarin. 

  "Nej, det är klart att det inte är något problem." 

  "Tror du..." Han verkade osäker på om han skulle fortsätta, men gjorde det i alla fall. "Tror du att Mrs Yang tycker illa om att vi träffas?" 

  Hon log, för att få tid att fundera över vad hon skulle svara. Vad menar han med sin fråga? Menar han att Mrs Yang skulle bli arg på henne om hon tog emot kunder utan att ge procent? Eller... 

  "Spelar ingen roll," sa hon och tog hans arm. "Ska vi gå en runda här?" 

  "Visst," sa han.

  Han var inte riktigt tillfredsställd med hennes svar, men misstänkte att det inte skulle tjäna något till att pressa henne. Inte på det här stadiet åtminstone. Du lurar dig själv, sa han sig. Det lär inte bli så många fler stadier. Du ska snart åka hem till Sverige igen och då är det adjö med lilla Mary Huang. Och det är nog det bästa. 

  Men när han tittade på henne var det omöjligt att fortsätta tänka i de banorna. De gick sakta bort till en av murarna och satte sig på en bänk där. Han mötte blicken i hennes mörka ögon och resten av världen försvann. Scan-Tai och MRT och Hunkert och höststormarnas Sverige var som bortblåsta. Trafiklarmet och avgaserna, höghusen och neonskyltarna i Taipei fanns inte mer. Inte ens det stora mausoléet existerade mer än i en otydlig dimma. För några sekunder, en liten evighet, fanns bara han och hon. Så kom allt det där gradvis tillbaka och samtidigt klingade den där sången han hört hemma hos henne i hans öron. Piaoliang Yi Hsia, vacker för ögonblicket. Det här var ett vackert ögonblick. Men skulle det någonsin kunna bli mer än så? 

Minister Chang betraktade den unge mannen framför sig. John Li satt på besöksstolens yttersta kant och såg ut som ett uppgrävt lik. Han var visst oklanderligt klädd i mörkblå kostym och vit skjorta. Slipsen satt perfekt och skorna var putsade. Men ansiktet var dött. Ögonen såg underliga ut bakom glasen; lika stora som tomma. Unge Li var blek. 

  "Minister Chang," sa han med tonlös röst, samtidigt som han la en bunt papper på bordet. "Jag har... jag har närmare studerat ett antal företag, vilka kommit in med offerter på det dataprogram som ska styra pendeltågen i det nya transportsystemet. Där..." Han avbröt sig, som om han plötsligt kom att tänka på något annat. Blicken irrade omkring ett par sekunder innan den åter hittade tillbaka till ministern. John Li försökte sträcka på sig i stolen och återfå något av sin vanliga spänst. "Minister Chang, jag kan efter mina närmare studier dess värre inte rekommendera något av de här företagen," sa han och sjönk ihop igen. 

  Den äldre mannen satt stilla en stund. Sedan tog han pappershögen och la ner i en av sina lådor. Han harklade sig och drog fingrarna genom håret. 

  "Sakkunnige Li," sa han släpigt. "Tack för ert beredande arbete." Han studerade skrivbordskanten där den löpte i jämna vågor förbi besökarens stol. "Det kommer att vara mig till nytta när jag ska fatta mitt beslut." 

  John Li reste sig och vände sig om för att gå. 

  "Li Wen-kang."

  Li vände sig om för att möta ministerns blick, men den var fortfarande riktad mot den fascinerande bordskanten. Changs högerarm rörde sig, som om den levde oberoende av resten av mannen, mot en av lådorna i skrivbordet. En ny bunt papper lades på bordet.

  "Det ska göras en trafikmätning i Kaohsiung. Ni åker dit imorgon och leder det arbetet." 

  John Li skakade sakta på huvudet för att reda ut röran där inne. Med blankt och själlöst ansikte tog han pappershögen. 

  "Ja, minister," sa han och gick därifrån. 

  Chang satt orörlig en stund sedan dörren stängts bakom Li. Så reste han sig och började gå runt i rummet medan han rökte en cigarrett. När den låg fimpad i askfatet hade han samlat sig. Han tog plats i fåtöljen igen och lyfte telefonluren. Det rynkiga långfingret tryckte in ett nummer och medan han väntade stack han ner handen i kavajfickan och tog upp en liten prydlig ask. 

  "Wei," hördes det i andra ändan av tråden samtidigt som han petade upp asken med ena handen. 

  "Hsiao Ching." Lilla Ching, sa Chang och tittade på diamantringen som låg i asken. 

  "Åh, minister Chang! Jag är glad att höra er röst!" 

  "Min lilla sockerpulla, jag har en present till dig." Hon kvittrade något i luren och han log. Det var alltid uppfriskande att prata med sin hsiao taitai, sin 'lilla fru', älskarinnan. Det var ett bra sätt att glömma problemen och plikterna. "När kan jag komma och överlämna den?" 

  Medan hon bubblade på såg han på meddelandet som hans sekreterare lagt på skrivbordet tidigare. 'Parlamentsledamot Wang Jien-yi önskar träffa minister Chang för att förhöra sig om fortskridandet av upphandlingen av uppdrag inom sexårsplanen.' Chang pressade samman läpparna. En ilning gick genom honom när flickan kuttrade med smekande röst i luren och han slog igen presentasken med en smäll. 

Telefonen på kaffehuset 252, som låg i byggnaden med samma nummer på Chunghsiao East Roads fjärde sektion, var definitivt att föredra framför en automat ute i den larmande trafiken. Inne på kaffehuset var det lugnt och stilla. 

  "Scan-Tai, ni hao." Han kände igen Amy Longs röst. 

  "Amy, det är Thomas Viking." 

  "Ah, Thomas. Hur mår du?" 

  "Tack, bra. Får jag prata med Sammy eller Mr Bao?" 

  "Ja, ett ögonblick." 

  Intetsägande pausmusik kom i luren medan hon kopplade och sedan hördes Sammys röst. 

  "Sammy, det är Thomas. Något nytt om projektet?" 

  "Ja... faktiskt." Kinesen lät lite underlig. "Inte riktigt bra nyheter, tror jag." 

  "Jaså. Berätta!" 

  "Ja, Mr Bao ringde till John Li på Konstruktionsbyrån idag och hörde hur det låg till. Li var ju så positiv sist vi talades vid, men... Idag ville han inte säga någonting alls. Han sa bara att det är inte bestämt ännu och att det inte är han som avgör saken." 

  Thomas rynkade pannan. 

  "Det låter som om han hade upptäckt något negativt med vårt koncept," sa han. 

  "Ja, det gör nästan det." 

  "Mr Bao frågade inte honom om det?" 

  "Nej. Mr Bao sa till oss här att John Li inte ville tala alls. Samtalet avslutades mycket snabbt." Thomas dröjde med svaret och Sammy bytte ämne. "Vad ska du göra ikväll? Låt oss äta middag tillsammans!" 

  "Tack så mycket, Sammy. Men jag ska gå på puben med..." Han tvekade, kastade en blick bort mot bordet där Mary Huang satt. "...killen som bor i rummet intill mig." Han hade en känsla av att Sammy och de andra på Scan-Tai möjligen skulle ha synpunkter på att han var ute med en flicka efter bara några dagar i landet. Och vilken flicka, sen! 

  "Okej," sa kinesen. "Vi hörs imorgon." 

  Thomas avslutade samtalet och gick bort till Mary. Han satte sig mitt emot henne och lät sig åter segla in i hennes nötbruna ögon. 

  De hade promenerat en lång stund i parken och sedan ätit middag. Därefter hade de vandrat längs gatorna genom stan medan de pratade. Han hade berättat om sitt hem i Sverige och sin familj. Om fadern, som var 64 år och om ett år skulle gå i pension från sitt jobb som kamrer på sparbanken i lilla Gårdby. (Han hade aldrig lyckats avancera till bankdirektör.) Om modern som alltid, åtminstone så länge som Thomas funnits till, varit hemma. Om syskonen. Claes, den äldste, som tidigt stadgat sig, skaffat ett välbetalt arbete som konsult i träindustribranschen och bildat familj. Tre barn, villa, båt och golfutrustning. Men nu knakade det i fogarna. Den svenska ekonomin var i spillror och den förut så stolte marknadsekonomen Claes hade på sistone blivit mer och mer kritisk mot landets högerledda regering. 

  Christel, nummer två, familjens kroniskt svarta får. Bohemisk konstnärssjäl som under många år hankat sig fram på diverse underliga arbeten, samtidigt som hon ägnat sin tid och lust åt teater. Politiskt instabil med minst en fot i vänsterlägret. Sexuellt avvikande. (Fast det lämnade Thomas utanför sin beskrivning.) En dag plötsligt gravid. Nedkom med en dotter, ingen i familjen hade fått reda på vem fadern var. Men Christel hade "skärpt till sig", som Claes uttryckt det, efter lilla Marikas födelse. Hon hade börjat studera journalistik på en folkhögskola och efter kursen raskt skaffat sig anställning på en mindre dagstidning. Efter att ha tröskat runt något år på landsbygden hade hon - till moderns stora förtvivlan - tagit dottern med sig och åkt till Hongkong. Där hade hon skaffat en barnflicka till Marika, gett sig ut på gatorna och slagit sig fram som frilansreporter och gjort det med så stor framgång att hon efter sin hemkomst till Sverige fått arbete på en av landets största morgontidningar. 

  "Kan hon tala kantonesiska?" frågade Mary. 

  "Nej. Hon ville läsa det men det gavs inga kurser vid universitetet i Lund. Så hon läste mandarin istället. Hon påstår att hon klarade sig ganska bra på det i Hongkong. Naturligtvis snappade hon upp en del kantonesiska när hon var där." 

  "Hon låter som en intressant människa," kommenterade Mary leende. 

  Så lillasyster Ulrika, som under uppväxten gått och samlat på sig så mycket vrede över att hon alltid tagits med en klackspark, att hon skjutit som en raket genom universitetet och blivit ekonom av ett slag som inte ens Claes uppnått under sina glansdagar. 

  Thomas hade även berättat en del om sitt förflutna. Han hade påbörjat en social utbildning på högskolenivå, men snabbt avbrutit den, då han kommit underfund med att han inte passade för ett sådant yrke. Efter något års uppehåll med tillfälliga jobb hade han sadlat om rejält och satsat på databranschen. Han hade berättat om sina intressen; musik (Varför sa jag det? tänkte han, det tillhör ju historien nu), idrott och kungfu. Om han förväntat sig att fröken Huang skulle sucka hänfört över det sistnämnda tog han fel. Hon ställde en helt annan fråga: 

  "Flickor?" Det glittrade i hennes ögon när hon tittade på honom och han log en smula generat. 

  "Har funnits sådana," mumlade han. Pia. Jannicke. Andra ännu tidigare i ett dimmigt förflutet. "Men det var länge sedan." 

  "Din bror har åtminstone lyckats bilda familj." Pia igen. Lämna mig ifred! 

  "Jag har två bröder och de är jättetrevliga båda två." Det var Christel och hennes röst var mjuk, vänlig, men ändå analyserande. "Men de är bara så... lagom. Så svenska!" 

  "Varför avslutar du aldrig någonting?" Ulrika, den lilla skitungen. "Lägger ut så mycket pengar på elgitarrer och förstärkare och allt, och sen bara ger upp. Och den där kinesiska boxningen. Först karate upp till blått bälte, sen kungfu upp till brunt. Vad var det bra för att byta? Och dina studier..." 

  De hade vid det laget nått upp till Chunghsiao East Road, en av Taipeis stora affärsgator, kantad av jättevaruhus med japanska Sogo i spetsen. Medan de flanerat längs trottoaren hade Thomas bett Mary berätta om sig själv. Han hade tvekat länge innan han frågade henne. Han var rädd att ämnet skulle kännas besvärande för henne. För även om hon verkade som vilken söt och trevlig tjej som helst när de gick där och pratade, så var han alltför medveten om hennes profession. Då och då kom han på sig med att kasta förstulna blickar omkring sig, liksom för att kolla om någon förbipasserande taiwanes kände igen henne - hade träffat henne i baren, legat mellan samma lakan som han själv gjort i hennes breda säng, eller bara kände igen typen. 

  Hon kom från staden Hualien på öns östsida och var näst äldst bland fem flickor. Fadern, en rastlös och hetlevrad järnvägsarbetare, hade schappat vid någon tidpunkt långt tillbaka, troligen i besvikelse över att inget av barnen var en son, och modern hade fått dra hela uppfostringslasset själv. Exakt hur hon lyckats med det framgick inte av berättelsen och Thomas frågade inte heller. 

  Mary hade gått i skolan i "omkring" nio år - hon hade varit ganska vag på den punkten - och därefter haft tillfälliga arbeten under en tid. Sålt grönsaker på marknaden, stått i tobaksbutik, monterat kretskort i en liten fabrik. Så småningom hade hon lämnat östkusten och flyttat till Taipei. Det var lättare att få arbete i huvudstaden, menade hon. Hon gick inte närmare in på den biten och han frågade inte heller. Det var som en tyst överenskommelse att den delen av hennes liv skulle undvikas. 

  "Mina arbetskamrater på Scan-Tai påstår att bergen vid Hualien är det vackraste stället i Taiwan." 

  Mary hade lett och det hade synts att hon uppskattade vad han sagt. 

  "Förresten," fortsatte han. "Äger Mrs Yang karaokebaren?" 

  "Ja." Svaret var kort och levererades med ett ansiktsuttryck som sa Thomas att hon inte var så intresserad av att diskutera det ämnet. 

  "Thomas, hur gammal är du?" frågade hon när de satt i kaffehuset och läppjade på var sin kopp Blue Mountain.

  "Trettiotvå. Och du?" 

  "Jag är tjugofyra," svarade hon och såg belåten ut. "Vi kineser säger att det är bra om det skiljer fyra eller åtta år mellan två..." Hon avbröt sig och tittade ner i bordet. Sedan log hon och serverade honom mer kaffe, men kunde inte riktigt maskera ett drag av vemod som flög över hennes ansikte. 

Hon bar mörka solglasögon och en vidbrättad hatt. Med ett knappt mätbart leende svepte hon förbi honom genom hallen. När han stängt dörren och kommit in i salongen hade hon redan gått ut på balkongen. Hon stod och lutade sig lätt mot räcket. Röken från en YSL slingrade sig upp från hennes hand. 

  "Bi-fu-li," sa han hest och ställde sig bredvid henne. "Att du har en så underbar förmåga att smälta in i vilken miljö som helst. Att dominera den, äga den!" 

  Hans arm strök helt lätt mot hennes. Hon verkade inte märka det. Hennes blick var riktad mot havet i fjärran. Stranden vid Danshuei, Taipeis närmaste badort, skymtade i diset. Stugan låg på en av kullarna norr om huvudstaden. 

  "När ska vi kunna gå tillsammans på stranden?" frågade han. 

  Hon svarade inte, bara drog ett bloss på sin cigarrett och fortsatte att titta västerut. Det var sent på eftermiddagen och solen drog sig mot västra horisonten. 

  "Det ser ut att bli en vacker solnedgång," observerade hon. 

  Yu fick fram en ask Long Life och tändare. Han blåste ut ett rökmoln och satte sig i en stol. Hon stod kvar någon minut, som för att markera sitt oberoende, och satte sig sedan i stolen intill hans. 

  "Vilken skön avkoppling," sa han. "Det behöver man." 

  "Jag förstår det efter slagsmålet igår," sa Beverly. 

  Han tittade på henne, tyckte sig uppfatta en pust av kyla och ogillande i rösten. Hennes ansiktsuttryck var neutralt och blicken i ögonen kunde han inte se bakom de mörka glasen. 

  "Jag vet att det inte är värdigt att ta till knytnävarna i lifayuen," sa han. "Men ibland blir jag så... så vansinnigt arg, när de där gamla stofilerna inte begriper vad det är frågan om. Eller inte vill begripa." Han tog ett snabbt bloss och grimaserade när gifterna skrapade honom i halsen. "Men vänta bara tills jag kan skaffa bevis om korruptionen inom Kuomintang." 

  Hon tryckte ner cigarrettfimpen i askkoppen och vände sig mot honom. 

  "Då ska du få en liten nyhet," sa hon och sköt upp glasögonen i pannan. "Om du kan hitta bevis för att den är sann så har du ett trumfkort." Han blinkade, försökte koncentrera sig på vad hon sa och inte bara titta in i hennes ögon. "Wang Jien-yi, din främste antagonist i lifayuen, lär ha hemligt samröre med någon sorts militant separatiströrelse." 

  Han spärrade upp ögonen. 

  "Vad?" Han tittade sig snabbt omkring, som om någon mot förmodan fanns i närheten och kunde höra dem. Hon drog ner solglasögonen igen och lutade sig tillbaka i stolen. "Wang Jien-yi..." fortsatte han med lägre röst. "Men... det är omöjligt! Wang är ju som... som inkarnationen av gamle Chiang Kai-shek. Skulle han vara separatist?" Han skrattade till, det hela lät så absurt. 

  "Enligt uppgift är det så. Det blir ditt jobb att kontrollera om det är sant. Eller hur du nu väljer att använda informationen." 

  Yu kliade sig på hakan och började le för sig själv. 

  "Om det är sant så är det ju en guldklimp!" sa han lågmält men intensivt. "Det skulle svepa bort Wang från politiken för all framtid." Han tittade på henne med plötsligt glödande blick. "Och även om det inte är sant... bara ett sådant rykte skulle vara nog för att sätta hela det förbannade Kuomintang i gungning!" 

Robert Marriot visste inte varför han hade börjat anförtro sig åt Molly Craven. Det var något med de där ärliga och samtidigt nyfikna gröna ögonen som ingav förtroende. Ett förtroende som växt i och med att hon vid flera tillfällen servat honom med upplysningar och information som han inte lyckats få på annat håll. 

  Efter deras första möte på puben hade de träffats ett flertal gånger. Hon var Marriots enda vän i Taiwan och han fann henne behaglig att umgås med. Och det hade inte tagit henne lång tid att fatta misstankar om att dykning inte var hans enda anledning att komma till Taiwan. Fan vilken dålig skådespelare jag är! hade Marriot morrat åt sig själv. 

  "Du har en hemlighet," hade hon sagt en kväll och gett honom ett testande leende. "Marinbiolog? Vi har känt varandra en månad nu och du har inte varit utanför Taipei. Dyker du i Danshueifloden? Den har varit livlös i många år." 

  Vid det laget hade han redan förstått att hon var en excellent källa till information av allehanda slag. Det spelade ingen roll vilken plats i stan han frågade efter, eller vilken offentlig person, eller vilken företeelse som han stött på, så hade hon ett svar. 

  Han hade lutat sig fram på stolen och sänkt rösten. 

  "Ja, det har jag. Kan du behålla den för dig själv?" 

  Det är försvarbart för en agent att skaffa sig informella medhjälpare under ett uppdrag, sa han sig själv. Man måste ta vissa risker, i det här fallet den att Molly på något outgrundligt sätt skulle vara en företrädare för de onda. Man måste ta risker för att vinna något. Och han hade vunnit mycket på att göra frilansreportern till sin förtrogna. 

  Eller är det möjligen så att jag litar på henne för att jag tycker om henne? frågade han sig. Tycker om henne som en man tycker om en kvinna? Tanken hade legat och växt till sig i hans undermedvetna, men inte kommit fram förrän nu. De hade aldrig talat i sådana termer. Det hade varit lite blickar fram och tillbaka. Nej, vänta nu! sa han sig. Vad är detta? Sluta med sådant där trams! Men hans tankar kunde inte slita sig från brittiskan, som just nu satt mitt emot honom och läppjade på ett glas rött vin. Hon är inte vacker, tänkte han. Morotsrött, halvlångt hår, ovalt ansikte med de där gröna ögonen, smal, nästan benig kropp, platt som en bräda. Men hon har något... något som är svårt att beskriva, men det finns där. Nej! skrek han. Där finns inget. Ingenting alls. Punkt, slut. 

  "Vad tänker du på, Robert?" frågade Molly. 

  Dig, tänkte han, men fick inte fram det där ordet. Någonstans var han rädd att bryta vad som möjligen fanns om han uttalade det. Och inte bara det, han riskerade då också att mista en värdefull allierad i jobbet. 

  "Allt möjligt," svarade han. "Tankarna for fram och tillbaka." 

  Han lyfte ölglaset och tog en djup klunk. De satt på Long Andy's, en pub något kvarter från Linsen North Road. Den var deras stamställe, ett kombinerat fik och ölschapp som då och då piffades upp med levande musik. Han hade berättat för henne om sitt senaste misslyckande, utflykten till Penghu.

  "Vet du vad jag tänker på?" frågade hon. Han skakade på huvudet. Hon böjde sig fram och sänkte rösten något. "Det du berättade om meddelandet från din kollega på Fastlandet." Han nickade. "Jag tycker det låter konstigt, att knarket skulle transporteras hit via Hongkong. Det låter... inte logiskt. Om de för det till Hongkong först, varför skulle de sedan besvära sig med att ta omvägen över Taiwan när det ska till Amerika?" 

  Han ryckte på axlarna. 

  "Jag vet inte. Kanske är det så att de har någon förädlingsanläggning i Hongkong." 

  "Ja, men varför föra det till Staterna via Taiwan i så fall?" 

  "Det kanske är mindre risk för upptäckt om det kommer härifrån." Han slog ut med armarna. "Vad vet jag? Jag ska i vilket fall som helst åka till Hongkong imorgon och söka kontakt med vår man där. Se om han har hittat något användbart." 

  "Hm. Jo, det är ju sant att Hongkong har ett grundmurat rykte som transitplats för smuggling, så kanske." Men hon såg inte övertygad ut och fortsatte att titta på honom med de där gröna ögonen. "Men jag tror ändå faktiskt att varorna kommer direkt hit från Fastlandet, Robert. Och just därför att ingen skulle kunna tro att de här två bittra fienderna kan samarbeta så effektivt över Formosasundet." 

  "Men kan du komma på någon annan förklaring till de Nio Drakarna då?" Han lät nästan lite sur för att hon smulade sönder hans arbetsplaner så hänsynslöst. 

  "Mekongflodens nio utlopp nere i Indokina kallas för de Nio Drakarna," sa hon tonlöst.

  Han stirrade klentroget på henne. 

  "Vietnam?" För ett ögonblick verkade han nästan panikslagen, men tog sig samman. "Våra uppgifter pekar samstämmigt på att skitet förs från Fastlandet ut hit. Om du tycker att Hongkong låter som en omväg, så är ju Vietnam som i andra änden av universum!"  

  "Det håller jag med om. Jag bara ville visa att din... att din kollegas tolkning av fenomenet de Nio Drakarna inte är den enda möjliga. Drakar har alltid varit något magiskt för kineserna. Det finns i princip oändligt många möjligheter." 

  "Mm. Visst. Och vår agent på Fastlandet kanske inte heller är säker på hur den uppgiften ska tolkas." 

  "Det skulle kunna vara någon avdelning inom triaderna eller maffiagrupperna längs den kinesiska kusten." 

  "Hmm. Javisst, det är förstås tänkbart. Jag måste diskutera den saken med vår kontakt i Hongkong."

  Om inte annat, så är det ett sätt att komma ifrån Taipei för några dagar, innan jag får krupp! tänkte han hetsigt. Effekterna av Penghu-utflykten var redan borta. Den taiwanesiska huvudstaden kändes mer motbjudande än någonsin. 

  "Varför har ni en man i Hongkong? Jag menar, innan det där meddelandet kom från agenten på Fastlandet så hade ni väl inga misstankar åt det hållet?" 

  "Vår kontakt i Hongkong är en man som funnits där under lång tid. Han är bosatt där och har sedan mer än tio år tillbaka en uppsatt position inom ett av de stora handelshusen. Han har varit där så länge att det är mer än lite brittiskt över honom, enligt de som träffat honom." 

  "Låter trevligt," sa Molly och log svagt. 

  Hon upptäckte ett bekant ansikte i dörröppningen och vinkade. Marriot vred på huvudet för att se vem det var. 

  "En av dina kinesiska väninnor?" frågade han medan hans blick dröjde kvar något vid flickan som närmade sig. 

  Molly nickade. 

  "Hejsan, Ellen," sa hon och log vänligt mot kinesiskan. "Sitt ner! Det här är min gode vän Robert från Amerika. Robert, Ellen Huang är en av mina bästa vänner här i Taipei." 

  "Hej, Robert," sa flickan på god engelska. "Trevligt att träffas." 

  "Detsamma," sa Marriot och snurrade långsamt sitt ölglas på bordet. 

  Han kände tydligt signalerna från den taiwanesiska flickan. Ellen Huang hade axellångt böljande hår, lätt halvmåneformade ögon och slät, gräddfärgad hy. Hon bar smakfull make-up och eleganta kläder, en glittrande dräkt i svart och silver. Långa, röda naglar avslutade de ringprydda fingrarna och på dräktuppslaget hade hon en brosch i form av en nyutsprungen ros. Marriot kämpade sammanbitet mot lockelserna. 

  "Robert är marinbiolog," berättade Molly för sin väninna. "Han dyker omkring och kollar upp havslivet här. Korallreven nere vid Eluanbi och liknande ställen." 

  "Det låter intressant," sa Ellen Huang artigt och log mot amerikanen. 

  "Nå, vad händer annars här i stan?" frågade Marriot och tittade på de båda flickorna. "Jag måste erkänna att jag följt dåligt med den senaste tiden." 

  "Det talas en del om det stora välgörenhetsjippot som ICRT är med och arrangerar," svarade Molly. "Det ska ju äga rum på nationaldagen den 10 oktober med stor uppvisning av gymnaster, artister och sångare inne i Chiang Kai-shek Memorial Hall." Hon tittade på Ellen som nickade. "Annars är det mest om sexårsplanen," fortsatte Molly. "Den känner du till, antar jag. Några hundra miljarder dollar ska satsas på att förbättra infrastrukturen, miljön med mera." Marriot nickade. "Flera av projekten är i upphandlingsfas nu och jag såg här om dagen... igår, tror jag, att det debatterades i parlamentet. Minjindang anklagade i vanlig ordning regeringspartiet för att ta emot mutor." 

  "Vilket säkert är sant," insköt Ellen. "Jag tror de där herrarna om vad som helst." 

  "Men är herrarna inom oppositionspartiet bättre?" frågade Molly med ett leende i mungipan.

  "Förmodligen samma skrot och korn," muttrade Marriot utan att tänka sig för. "Kineser är kineser." Han tog en klunk öl innan han upptäckte att kinesiskan tittade på honom som om hon väntade på en förklaring. "Ursäkta mig, Miss Huang," sa han, "men visst är det så att mutor alltid har varit en vital del av det kinesiska samhället." 

  Ellen Huang log men sa inget. Hon tittade sig omkring i lokalen. 

  "En god vän till mig skulle komma," sa hon. "En arbetskamrat." Hon tittade på Molly. "Det är Mary. Hon skulle komma med en herrbekant." 

  "Spännande," log brittiskan. 

  Thomas och Mary kom in genom dörren. Mary gick före bort till ett bord där tre personer satt. Två av dem var vita utlänningar, vilket förvånade svensken något. Av någon anledning hade han utgått ifrån att Marys vänner skulle vara kineser. 

  "Jie shao, jie shao," sa Mary. Låt oss presentera oss för varandra. "Thomas, från Sverige. Molly, från England. Ellen, från Taiwan." Hon skrattade till och tittade på den siste vid bordet. "Jag heter Mary, och ni...?" 

  "Robert, från Amerika," sa Marriot på mandarin. Han såg när de nyanlända - ytterligare en grymt vacker kinesiska och en ung europé med sympatiskt utseende - satte sig och sedan gjorde han ett försök att popularisera sig själv. "Låt mig bjuda på något att dricka!" sa han. "Thomas, dricker du öl?" 

  "Tack, gärna det." 

  "Och damerna?" 

  Damerna lämnade sina beställningar och amerikanen gick bort till bardisken. Thomas tittade som hastigast på Ellen och Molly. Var Ellen en annan av Mrs Yangs flickor? Var den där lönnfete amerikanen en av hennes kunder? Hade han blivit blixtförälskad i henne, liksom han själv, Thomas, blivit i Mary? Brittiskan såg... väldigt brittisk ut. Ingen skönhet men det fanns mycket utstrålning hos den rödhåriga flickan. Fast svensken hade svårt att slita blicken från Mary Huang. 

  "Ellen är min bästa vän," sa Mary och log mot Thomas. "Vi är som systrar! Vi heter nästan likadant också. Hon heter Huang Ai-ling och jag Huang Mei-ling." 

  "Två ovanligt vackra systrar," sa Molly. 

  "Och Molly är den yang guei-zs vi tycker bäst om," sa Ellen med ett leende.

  Brittiskan tittade på Thomas och låtsades se sårad ut. 

  "Har du hört vad de kallar oss?" frågade hon. "'Barbarer från andra sidan haven'". 

  Marriot kom tillbaka med drinkarna. 

  "Så, vad pysslar du med här på denna underbara ö?" frågade han Thomas.   

När Thomas lämnade Long Andy's tillsammans med Mary ett par timmar senare var det med en underlig känsla inom sig. En känsla av samhörighet, av att höra hemma i den här miljön och med människorna. Inte bara med Mary utan hela gänget han träffat på puben. 

  Han var visserligen något reserverad inför den där Robert. Redan efter en kort stunds konversation hade Thomas förkastat sin teori om att Robert och Ellen skulle ha något ihop, såvida den korpulente amerikanen inte var en utmärkt skådespelare. Han verkade en smula butter och tjurskallig i allmänhet och inte särskilt förtjust i Taiwan. Men, intalade sig svensken, han har kanske sina skäl. Jag har ju bara varit här en vecka ännu. Herregud, tänkte han. Har det bara gått en vecka sedan jag kom? Så mycket har redan hänt! 

  Han tittade på Mary Huang vid sin sida. Deras ögon möttes och hon log. Han stannade på trottoaren. 

  "Vill du visa mig din ö?" frågade han, fortfarande uppfylld av glädjen han känt av det otvungna umgänget inne vid pubbordet. "Vill du åka runt med mig några dagar här? Jag menar, om du kan för jobbet och så. Det skulle vara fantastiskt." 

  Hon dröjde med svaret och han ångrade direkt sina ord. Det var en dum fråga, tänkte han och kände inte igen sig själv. Så impulsiv brukar jag aldrig vara. Har jag blivit matförgiftad här, eller något? Varför står jag här och syltar in mig mer och mer med en prostituerad tjej, på en ö som jag snart ska åka ifrån för att förmodligen aldrig komma tillbaka?

  Men så la hon sin hand på hans axel och gav honom ett nytt strålande leende. 

  "Ja, det gör jag gärna," sa hon. 

  Åter förtrollad drog han henne varligt intill sig och kände hennes ena arm runt sin midja. Med sin fria hand vinkade han in en taxi. 

  "Tag du den," sa han till henne. "Jag tar nästa, så ses vi imorgon." 

Han respekterar mig, tänkte hon och kände sig egendomligt lätt om hjärtat. Jag är inte bara en sexpartner för honom. Det finns något mer där, något... som kan bli mycket större! 

  "Thomas," sa hon när hon satte in ena foten i taxins baksäte. "Jag tror att du är den yang guei-zs jag tycker bäst om."