SEX

Söndag, då är förstås allting stängt, tänkte Thomas. Så är det ju i Sverige. Men när han gick ut på taket och tittade ner såg det ut som vilken annan dag som helst. Bilar och motorcyklar körde omkring i vanlig ordning, folk spankulerade gatan fram och de små butikerna var öppna. 

  Sammy Lin ringde när han satt och åt sin frukost. 

  "Har du lust att titta på mässan i World Trade Center?" frågade den unge kinesen och Thomas accepterade erbjudandet. 

  Sammy kom och plockade upp honom med sin gamla Yulong, en taiwandesignad bil med japansk motor som rullade i många exemplar på Taipeis gator. Trafiken en söndagsförmiddag var något mer lättframkomlig än en vanlig dag och snart var de framme vid det rosafärgade handelscentret. 

  Septembermässan utgjordes av kontorsmateriel, presentartiklar och smycken, och Sammy och Thomas vandrade långsamt genom den oändligt stora utställningshallen. Vänliga, leende demonstratriser - för de flesta var kvinnor - försökte intressera den utländske gästen för sina produkter. Thomas lyssnade artigt på dem och ställde då och då någon fråga. 

  Han blev stående och stirrade på ett smyckeset med halsband och örhängen. Och plötsligt låg inte halsbandet där i den sterila montern, det låg kring Mary Huangs mjuka hals. Och örhängena, glittrande av mångfasetterade stenar, dinglade från hennes örsnibbar. 

  Hennes bild och minnena av henne ville inte lämna hans medvetande. Han hade legat sömnlös ett par timmar och vridit sig i sängen, utan att lyckas skaka av sig henne. Han hade stigit upp och gått ut på taket, stått där en lång stund i den tilltagande vinden. Inte förrän det började regna på honom hade han gått tillbaka in i sitt rum. 

  På morgonen hade hon bleknat bort tillfälligt, men medan han satt i Sammys bil och åkte längs gatorna hade han börjat titta ut på alla fotgängare de passerade. Flickor, flickor i hundratal, tusental. Gick hon där någonstans på en av Taipeis gator? Eller vad gjorde hon? Låg hon och drog sig lättjefullt i den stora, sköna sängen? Satt hon framför sminkbordet och la rödfärg på naglarna? Väntade hon på en annan kund? Hade hon redan en annan kund hos sig? 

  Thomas, du är galen! ropade han tyst till sig själv. Hon är bara ett fnask som har sålt sin kropp till dig. Hon har säkert redan glömt bort att du finns. Sluta tänka på henne! Och förresten ska du snart åka från den här ön ändå, så det är inte lönt att inleda något förhållande här. Vaddå förhållande? Skulle jag inleda ett förhållande med en simpel hora? 

  Han märkte att han knutit händerna längs sidorna och inte hört ett ord av vad försäljerskan av Cloissonnéjuveler sagt till honom. 

  "Ursäkta mig," sa han och försökte slänga ut Mary Huang ur sina tankar. 

John Li stod på balkongen och stirrade utåt, neråt, som om han när som helst skulle få se pojkarna komma springande. Hans ansikte var askgrått och ögonen tomma innanför glasen. 

  Han var dödstrött. När mannen som ringt för att 'ge dem ett gott råd' lagt på luren kvällen innan hade grälet brutit ut. 

  "Om du hade sett efter barnen istället för att sitta framför TV:n så hade det inte hänt!" hade han skrikit till hustrun. 

  "Det är lätt för dig att säga. Du som har ett jobb att gå till. Jag sitter här hemma varenda dag med ungarna och kommer aldrig någonstans!" hade hon vrålat tillbaka. 

  De hade kallat varandra för tillmälen som de inte ens visste fanns i varandras ordförråd och knappt i sina egna heller. Hon hade slängt en dyrbar vas in i väggen och han hade kontrat med att riva ner en hel hylla med kristallglas och prydnader. Sedan hade hon kollapsat i gråt och sprungit in i sovrummet. Han hade vankat fram och tillbaka i vardagsrummet tills han utmattats av trötthet och somnat till i soffan. 

  I gryningen hade de vaknat. Han blek och urlakad, hon rödgråten och lätt darrande på händerna. Ingen av dem hade sagt något. Hon hade lagat till lite risvälling och de hade ätit den. Hon hade tagit fram sopborste och skyffel och städat undan skärvor och bitar från rummet. Sedan hade hon sjunkit ner i soffan och blivit kvar där, till synes apatisk. 

  Tur att det är söndag, tänkte John Li flyktigt. Han visste inte hur han skulle ha kunnat gå till sitt arbete i det tillstånd han befann sig. Men tanken lämnade honom snabbt och ersattes av andra. På balkongen såg han pojkarnas leksaker, deras små skor och deras kläder som hängde på tork. Det högg till i hans hjärta och han började snyfta. Han lyckades hålla tårarna från ansiktet tills han kom in på toaletten. Där brast allting.  

  Mei-hua erbjöd honom stöd - han förstod inte var hon fick den styrkan ifrån - när hon kom in och la armarna om honom. Han vacklade ut tillsammans med henne och in i vardagsrummet. 

  "Om... om du gör som den där mannen sa, så kommer väl våra barn hem igen?" sa hon och tittade sorgset på honom. 

  Han började svara något men rösten höll inte. Hon hämtade ett glas öl till honom från kylen. Han gned sig i ögonen och blinkade ett par gånger. 

  "Vad är de ute efter?" frågade han. "Varför vill de att jag ska döma ut alla de företag jag har undersökt? Och vilka är de?" 

  "Någon som vill ha ordern själv," svarade Mei-hua. "Eller någon som känner någon som vill ha den." 

  "Det där brukar väl ordnas med mutor..."

  Han tittade på henne och hon såg honom i ögonen. Båda visste vad hon skulle säga. 

  "De vet att du inte är en man som tar emot mutor," sa hon. "Du är en hederlig man och du skulle inte tveka att höja din röst. Inte ens om din överordnade, ministern, handlade orätt." Hon började darra i mungipan och ögonen fylldes av tårar. "Därför var de tvungna att ta våra barn ifrån oss." 

Hon satt vid ett av borden i det lilla fiket. Under de tjugo minuter hon suttit där hade fyra olika arbetsklädda kineser avlöst varandra på platsen mitt emot henne. De konsumerade sin tallrik nudlar med biff i ett halsbrytande tempo. Kan aldrig vara bra för matsmältningen, reflekterade hon för hundrade gången sedan hon kom till Kina. 

  Hennes egen portion stod framför henne, halväten. Hon tog det lugnt, hade ingen anledning att jäkta. Hon skulle just sitta där, äta sin mat och bläddra i sin engelskspråkiga veckotidning, tills hennes kontakt dök upp. 

  Är min dotter besatt av onda andar? Hon läste frågespalten i New Age Cultural Review där olika så kallade experter besvarade läsarnas frågor i de mest skiftande ämnen. En brittisk kvinna beskrev hur hennes dotter kommit och hälsat på henne och hur hon en morgon sett ett brännmärke i form av en Davidsstjärna på dotterns fot. Synen fick mig att se blodiga stridsscener och höra stöveltramp, skrev kvinnan. Jag flydde från huset och när jag kom tillbaka några timmar senare hade min dotter gett sig iväg. Jag är så orolig för henne. Vad är det som har hänt? Vänligen, Irene Jones-Davies. 

  Den amerikanska kvinnan tog upp ätpinnarna och stoppade in lite nudlar i munnen. Hon la pinnarna på tallrikskanten och skulle just läsa vad experten svarade den oroliga modern, när en man kom och satte sig mitt emot henne. 

  "Ursäkta, är det Beijing Review ni läser?" 

  Hon stirrade på honom. Han var kines, lång, smal, klädd i svart. Snabbt fann hon sig och svarade: 

  "Nej, den var tyvärr slut i bokhandeln. De skulle få hem fler exemplar imorgon." 

  "Utmärkt. Min yngre bror tycker om att läsa de historiska artiklarna." 

  Han hade ett skarpskuret ansikte med lång mun och djupt sittande ögon. Det här är inte den person som skulle komma, tänkte hon. Men... mannen framför mig har sagt kodorden så som de ska sägas. De har väl av någon anledning gjort ett personbyte. Nåja, det är ju inte första gången, tänkte hon. Före Lin var där Gu. Jag tror aldrig vi kommer att riktigt förstå våra partners här.

  Tanken på hur beroende de var av lokala agenter fick henne att rysa till lätt. Men det hade känts bra att jobba med Lin. Han var mindre hemlighetsfull, mer social. Lin, den svartmuskige, bullrige men mycket sympatiske kantonesen som var utsänd från de kinesiska polismyndigheterna för att assistera henne. Lin, som hade lyckats nästla sig in bland de onda och som lämnat så värdefull information till henne. Det var tack vare honom och den specialstyrka han ledde som narkotikabyrån nu visste att transporterna gick via en hamnstad någonstans mellan Hongkong och Shanghai - troligen Hsiamen - och ut till Taiwan, för att därifrån föras vidare till Amerika.  Smart, tänkte hon. Den amerikanska tullen är utan tvekan mindre benägen att misstänka gömd narkotika i varor från Taiwan än om godset skickats från Sydkina eller Sydostasien. Och vem skulle tro att ärkefienderna på båda sidor om Formosasundet samarbetar så friktionsfritt och effektivt? Men det där med Nio Drakar, och hur Hongkong eventuellt kom in i bilden, var fortfarande oklart.   

  Hon reste sig och lämnade lokalen. Hon hade lärt sig hitta ganska bra i stans centrala delar vid det här laget. Vid det lilla torget något kvarter därifrån väntade hon på honom. Han gav inte henne en blick utan gick före längs en av gatorna i riktning mot floden. Efter ett par hundra meter stannade han och gick in i en telefonkiosk, precis som han skulle göra. Kvinnan gick förbi honom och fortsatte tills hon kom till en liten butik där de sålde kinesiska naturläkemedel. Där gick hon in. 

  Namnet på det företag utmed kusten där omlastningen sker och den hamn i Taiwan dit varorna fraktas, tänkte hon. Äntligen ska vi få reda på det. Jag kan skicka uppgifterna till Hongkong redan ikväll. Om ett par dagar kan Toby ha namnet i sin hand och sedan kan det förhoppningsvis bli ett snabbt tillslag på båda ställena och vi kan även få reda på vad de Nio Drakarna står för och om Hongkong är inblandat. 

  Ingen butiksinnehavare syntes till. Men den mörkklädde mannen kom in och nickade mot henne. 

  "Jag är Kathy," sa hon och kunde svårligen hålla tillbaka sin iver. 

  "Jag heter Feng," sa han. "Låt oss gå in i ett inre rum." 

  "Det var en annan person som skulle komma egentligen, eller hur?" frågade hon medan hon följde honom in bakom ett draperi. 

  "Det har blivit vissa ändringar i planerna," svarade han. 

  De kom in i ett utrymme bakom draperiet. Där fanns tre män. En av dem, butiksinnehavaren, förstod hon snabbt nog, satt bakbunden på en stol med munkavle och ögonen uppspärrade i skräck. Det fanns bloddroppar på golvet framför honom men Kathy hann inte uppfatta varifrån de kom. 

  Vid väggen, snett framför honom, stod två yngre män. De var smutsiga och orakade och log elakt mot henne. För ett ögonblick mötte hon Fengs blick. Den var helt intetsägande. Kathy förstod att något gått galet, att hon lockats i en dödlig fälla. 

  De två yngre männen vid väggen började röra sig mot henne. Hon skrek till och fällde dem med två snabba sparkar, en i magtrakten och en mot kindbenen. Men samtidigt fanns Feng bakom henne och hon kände knivstålet tränga in mellan sina skulderblad. 

Thomas och Sammy åt lunch på en liten restaurang några kvarter från Scan-Tais kontor. TV:n i lokalen var på och det var middagsnyheter. Uppläsaren pratade snabbt och Thomas hade ingen chans att förstå vad han sa. Men han kände igen miljön från nästa filmade inslag - parlamentet. Och han tyckte sig också känna igen de två män som var i huvudrollerna. 

  "Jag tycker de liknar de där gubbarna som pratade när jag såg parlamentet senast, uppe i lunchrummet på Scan-Tai," anmärkte han. 

  "Det kan de nog vara," sa Sammy. "Både Mr Wang och Mr Yu är mycket aktiva ledamöter i lifayuen." 

  "Vad bråkar de om idag?"  Sammy lyssnade ett tag när först Yu gormade på en stund och sen Wang, precis som när Thomas sett dem första gången, lugnt och behärskat svarade. Den unge kinesen skakade lätt på huvudet. 

  "Mr Yu anklagar Mr Wang och andra inom Kuomintangpartiet för att ta emot mutor." Han harklade sig. "Det är en anklagelse som olika ledamöter från oppositionspartiet kommer med minst en gång i veckan." 

  "Och Mr Wang förnekar förstås?" 

  "Ja, Mr Wang ber att Mr Yu ska presentera bevis för vad han säger." 

  Ordväxlingen mellan de båda ledamöterna fortsatte, framför TV-kameran, nere i bänkarna. Och plötsligt fanns Yu ovanpå Wang och fullt slagsmål var igång. Andra parlamentsledamöter grep in, vissa för att försöka skilja de stridande åt, men flera för att hjälpa sina respektive meningsfränder. 

  Thomas betraktade det hela med ohöljd förvåning. Han försökte föreställa sig Carl Bildt och Ingvar Carlsson stå och banka på varandra med knytnävarna allt vad de orkade i riksdagen, men hjärnan hade ingen möjlighet att ens forma en sådan bild. 

  Uniformerad personal dök upp på stridsscenen och lyckades så småningom få ordning i salen. Wang borstade av sina kläder, rättade till slipsen och frisyren och såg allmänt indignerad ut. Yu ropade något med hög röst och lämnade sedan tillställningen. Sändningen bröts för reklam. 

  Sammy tände en cigarrett. Han verkade något besvärad över vad de just bevittnat. 

  "Brukar det gå till så där?" frågade Thomas med skuggan av ett leende. 

  "Thomas, Taiwan är en ung demokrati. Vi har inte den hundraåriga tradition som ni har i Västeuropa. Vår demokrati växer och utvecklas, men den har ett antal barnsjukdomar att tampas med." Han funderade på hur han skulle uttrycka sig. "Minjindang, vårt aktiva oppositionsparti, är några år gammalt. Dess ledamöter har tagit ordet opposition mycket bokstavligt. De är i princip mot allt som regeringspartiet gör, oavsett vad det är."

  "Nåja, jag antar att det i alla fall är positivt att det finns ett oppositionsparti," menade Thomas och Sammy nickade medhållande. 

  "Ja, det är det. Men man kunde kanske önska att de var lite mer balanserade i sin framtoning. Men... det kanske kommer. Vi får väl ge dem tid." Han blåste ut rök och tittade någonstans i fjärran. "Vi får hoppas att vi har den tiden på oss, att vår demokrati inte krossas från Peking." 

Slagsmålet var i full gång. Medelålders, välklädda herrar drog i varandras slipsar, ryckte i varandras kavajer och pucklade på varandra vart de kom åt. Instormande uniformerad personal kom precis i tid för att avväpna en ledamot som tagit fatt i en stol och hade mord i blicken. 

  Beverly Hsie Chang beskådade det hela med ett roat leende där hon halvlåg i soffan. En nytänd YSL vilade mellan två fingrar och hon hade dragit det ena långa benet över det andra. 

  Hennes tonårsson dök upp i en dörröppning. Han drog sömnigt händerna genom det rufsiga håret och gick långsamt fram till soffan, endast iklädd ett par träningsbyxor. 

  "God morgon," sa han och satte sig bredvid modern i soffan. Hon kastade en blick på sin armbandsklocka.

  "Klockan är över tolv, Paul," anmärkte hon. 

  "Det är söndag," muttrade han. Hans nymornade ögon fästes på TV-rutan. "Bråkar de där gubbarna nu igen", sa han. "Skrattretande, är vad de är." 

  "Nåja, ledamot Yu och hans partivänner har åtminstone fört in lite nytt blod i lifayuen," menade modern. 

  "Mm. Jag antar det."

  De såg hur Yu lämnade salen och kameran fokuserade på Wang, som med en min av sårad stolthet rättade till sin klädsel.

  "Mamma, vet du att Wang Jien-yi är separatist?" 

  "Va!" Hon stirrade på honom. "Han? Separatist? Han är ju... han är ju allt som Kuomintangpartiet står för! Var har du fått sånt trams ifrån?" 

  "Hörde det på en tillställning igår kväll. Någon påstod att Wang i hemlighet sympatiserar med Tai Doo."  

  Tai Doo, förkortning för Taiwan Dooli, självständighetsivrarna. De hade funnits ända sedan Chiang Kai-shek och hans trupper kom till Taiwan från Fastlandet i slutet av 40-talet. Allt tal om självständighet hade varit förbjudet tills helt nyligen. Många separatister hade under årens lopp spärrats in på den ökända fängelseön Green Island utanför Taiwans östkust. 

  Men nu propagerade Minjindang öppet för en sådan politik. Fast ämnet var fortfarande en oerhört het potatis, inte minst för att ledarna i det kommunistiska Peking 'lovat' att invadera Taiwan om ön förklarade sig självständig. 

  "Någon," upprepade Beverly. "Vem är denne någon?" 

  "En kille som var med. Han påstod... han påstod att det finns rebellförband som håller på att tränas någonstans i bergen." Paul verkade själv lite osäker. Modern upptäckte det. 

  "Hur mycket hade den där killen druckit när han sa det?" frågade hon. 

  "Tja... jo, han hade väl druckit en del, förstås." Osäkerheten hos den unge mannen ökade. Han verkade nästan ångra att han tagit upp ämnet. "Det kanske bara var skitsnack alltihop." 

  "Rebeller som tränar i bergen! Dina kompisar måste ha livlig fantasi." Hon tände en ny cigarrett. "Det låter helt osannolikt. Och lika osannolikt låter det att Wang Jien-yi, den mest lojale partimedlem man kan tänka sig, skulle sympatisera med dessa rebeller, om de nu finns. Varför skulle han göra det?" 

  Paul ryckte på axlarna. 

Regnet och vinden piskade mot den lilla båten, och de piskade Robert Marriot i ansiktet. Sakta och omsorgsfullt upprepande alla svordomar han kunde styrde han motorbåten upp längs ön Wangans västsida.  

  Han hade betat av fiskelägen på flera mindre öar tills mörkret lagt sig över Penghu föregående kväll och fortsatt i gryningen. Nu var det tidig eftermiddag och han hade snart finkammat hela det område han ansåg det vara lönt att söka i. Ingenting. Inte en ledtråd hade han lyckats dra ut ur någon av lokalbefolkningen som han talat med. Ingenting, och det var naturligtvis ingen överraskning. Innerst inne hade han inte trott att han skulle hitta något. Även om han fortfarande tyckte att Penghu rent logiskt skulle kunna vara inblandat, så låg det säkert mycket i vad Molly trodde, att omlastningen skedde ute i den internationella rännan. Hela utflykten hade varit ett desperat sätt att lura sig själv att han faktiskt uträttade något. Nej, inte bara det. Också en ursäkt att få komma ut och dyka. Dyka i nya vatten var alltid spännande, även om vattnen låg utanför en förbannad plats som Taiwan! 

  Vinden och regnet fick honom att kura ihop i båten och han hoppades att ovädret inte skulle utvecklas till en taifong, en tropisk regnstorm. Inte just idag, bad han, när jag finns här ute på havet i en eka! 

  En vik uppenbarade sig framför honom, ett litet fiskeläge dök upp och han styrde in i riktning mot det. Detta är sista chansen, tänkte han. Sedan måste jag ta mig tillbaka och lämna båten så jag hinner med kvällsplanet till Taipei. 

  Taipei, din förbannade skithåla, tänkte han. Bara bilavgaser och neonskyltar. Trångt och smutsigt och varmt. Marriot hade uppskattat de två dagarna på Penghu fast han inte hade hittat vad han sökte. Han uppskattade den karga naturen, havet och vidderna, ensamheten. 

  Under kvällen på balkongen utanför sitt rum på hotellet hade han lyssnat till vågorna mot stranden och njutit av ljudet. Det hade fått honom att minnas tiden innan han påbörjat sin polisbana, studietiden då han med liv och lust utforskat den spännande världen under havsytan. Nej, inte studietiden, för den ville han inte tänka på, utan dessförinnan. Barndomen och tonåren när han snorklat och dykt i vattnen vid Californiahalvön, moderns hemtrakter. Hon hade varit en underskön mexikanska och dottern, Robert Marriots syster, hade varit hennes avbild. 

  Marriot hade avslutat kvällen med en sexpack Budweiser. 

Thomas satt vid bordet på taket. Ett tak som var drypande vått. Det droppade från miniatyrträden och det droppade från hängmattan. Vinden hade avtagit fram mot kvällen men det duggade fortfarande. 

  Mrs Yang hade varit uppe hos honom tidigare. Det ärende hon hittat på som ursäkt för att komma upp var nästan skrattretande tillgjort. Hon ville tala om för honom att han kunde köpa engelskspråkiga tidningar i en tobaksaffär längre ner på gatan. Så, eftersom hon "ändå var där", så hade hon med glittrande ögon uttryckt sin glädje över att han tydligen uppskattat flickan hon ordnat åt honom. Hon nästan pös över av stolthet över att han lämnat dubbla den överenskomna summan pengar. 

  "Mitt ansikte är mycket stort!" hade hon förklarat. 

  Sedan hade hon försvunnit ner igen, men lämnat kvar minnena av Mary Huang som han desperat försökt hålla ifrån sig. Han hade känt sig instängd med dem i rummet och hade därför tagit med sin lilla radio och gått ut på taket. 

  Steg hördes i trappan och Jan-Pieter, holländaren, kom upp. Han hade med sig bien dang som han placerade på bordet. I sitt rum hämtade han en stor flaska mineralvatten och började sedan inmundiga sin kvällsmat. 

  "Du ser tänkande ut," observerade han efter några tuggor. "Lite melankolisk, nästan." Han rynkade pannan och tittade på svensken. "Det är väl inte så att du har träffat en flicka?" 

  Thomas log nervöst. 

  "Nja..." Träffat och träffat. Jag har besökt ett luder. "Jo. Jo, det är väl så." Ett luder som jag inte kan sluta tänka på. "En oerhört vacker flicka. Vacker och behaglig. En gudinna, Jan-Pieter!" Hur i helvete kan jag sitta här och göra om ett fnask till en gudinna? 

  "Jag vet," svarade den andre. "Här finns tusentals av dem." 

  Thomas tittade på honom, något avsnoppad. Tusentals! Förstod inte den här odräglige nederländaren att Mary Huang var alldeles speciell? Förstod han inte att... Plötsligt var konflikten borta - nu hade karaokeflickan med det långa håret och de mandelformade ögonen som genom en magikers rörelse med trollspöet med ens skaffat sig status av erövringsobjekt, och hon tävlade ursinnigt mot alla andra vackra taiwanesiskor. Han skrattade till och skakade på huvudet. 

  "Alla tycker väl att just hon som han har träffat är speciell," sa han. "Men det hela är meningslöst. Jag ska resa hem om ett par veckor. Så det kan ju inte bli något." 

  Holländaren tittade på honom med plötsligt allvar. 

  "I så fall vill jag råda dig att inte fortsätta alls," sa han. "Jag har sett för många exempel på västerlänningar som har varit här ett tag, raggat upp en tjej och varit tillsammans med henne. Lurat i henne att det skulle bli för evigt. I vissa fall till och med hunnit göra henne på smällen. Sedan stuckit och lämnat henne åt sitt öde." Han såg bister ut. "Jag blir så jävla förbannad varje gång jag hör om en sån kille. Här finns världens gulligaste tjejer, dem ska man inte behandla som skit!" 

  Thomas nickade eftertänksamt. Det handlar inte om mig, tänkte han. Den tjejen jag har träffat är redan så jävla utnyttjad någon kan bli. Och detta offer, denna vrakspillra, kan jag inte få ut ur mitt medvetande! Jan-Pieters ord handlade inte om honom, men de berörde honom icke desto mindre. 

  "Jag förstår vad du menar," sa han. "Jag ska hålla det i minnet." 

  Han kände plötsligt att han behövde en öl. Eller två. Stjälpa dem i sig och sedan aldrig mer tänka på Mary Huang. Han reste sig, kände att han hade lite växelpengar i fickan och travade nerför trapporna. En halv trappa nedanför Mrs Yangs lägenhet stötte han på ett bekant ansikte. En äldre man och det tog ett par sekunder för Thomas att placera honom. Då hade mannen redan öppnat munnen. 

  "Mr Thomas!" utropade han med glad röst. "Vad trevligt att se er!" 

  "Chen hsiensheng," sa Thomas som nu identifierade mannen som Mrs Yangs bekant den där kvällen på karaokebaren. "Hur mår ni?" 

  "Bra. Mycket bra. Mr Thomas," han höll upp ett pekfinger i luften. "Vi ska spela majiang inne hos Mrs Yang ikväll. Kom in och håll oss sällskap!" 

  Jaså, det var mahjongkväll nu igen. Thomas tvekade, men Chen såg så entusiastisk ut att han accepterade. Lika bra att tillbringa kvällen tillsammans med Mr Chen och Mrs Yang och deras spelande vänner som att sitta uppe på taket och försöka bli kvitt ett hjärnspöke. 

  "Titta här," sa den äldre mannen och visade plastkassen han hade i handen. "Jag har varit nere och köpt några öl. Kom med in nu!" 

  Mahjongbordet fanns mitt i vardagsrummet. Det var fyrkantigt och mer eller mindre fyllt av små rektangulära klossar. I ett hörn låg tre tärningar. Thomas såg alltihop, men såg det ändå inte. Han blev stående innanför dörren, som förstenad. 

  Mrs Yang satt med ryggen mot den långa hyllan. Mitt emot henne satt den kortklippta Lisa Lo. Hon vred på huvudet och nickade mot Thomas. Mellan dem, med ryggen mot terrassdörren, satt Mary Huang. Hon tittade upp och fick syn på honom. Hon gav honom ett strålande leende och vände sedan blicken ner mot bordet. 

  "Jag träffade på Mr Thomas här ute," sa Chen. "Nu ska vi lära honom hur man spelar mahjong." 

  "Jag ska hämta en stol till," sa Lisa och reste sig. 

  Chen slog sig ner mitt emot Mary. Lisa kom med stolen och placerade den mellan sig själv och den äldre mannen. Hon tittade på Thomas som lyckades bryta sin paralysering och förflytta sig fram till bordet. Hjärtat smattrade i hans bröst och han försökte låta bli att titta på Mary. Ur askan i elden! tänkte han desperat. 

  Hon hade en gul skjorta och det fantastiska, långa håret var uppsatt i en imponerande fläta längs ryggen. Om han sneglade under bordet anade han att hon hade en kort, röd kjol på sig... Det var omöjligt att inte titta på henne! 

  "Först bygger man var sin mur," förklarade Chen medan de fyra la dubbla rader med klossar framför sig så att de bildade en fyrkant. 

  Han tog de tre tärningarna och kastade dem inuti fyrkanten. Sedan började alla fyra spelarna plocka klossar som de ställde upp i rader framför sig. 

  Thomas studerade klossarna som stod framför Lisa. Han koncentrerade sig på dem, koncentrerade sig på att försöka följa med i spelet, koncentrerade sig på att låtsas som om Mary Huang inte fanns i rummet. 

  Där fanns olika tecken eller figurer på klossarna. Några kände han igen. Tecknet för tiotusen, wan, fanns på en del av Lisas brickor. Det var kombinerat med tecken för några av siffrorna mellan ett och nio. 

  "Man samlar," sa Lisa medan hon såg vad Chen la ut för något. Hon tog upp en bricka från muren. Det var tre runda symboler och hon satte in brickan i sin mur bredvid en med två runda. Från ena kanten av sin egen mur tog hon brickan med tecknet för väderstrecket norr och la ut i fyrkanten. 

  Thomas tittade på Mary. Hon tittade tillbaka och hennes mörka ögon glittrade. Han log hastigt mot henne och tvingade sedan blicken tillbaka till spelet. Varför tittade jag på henne? Och inte bara det, varför log jag mot henne? 

  Mrs Yang var mycket tyst, vilket Thomas registrerade efter en stund. Värdinnans ansikte var spänt, nästan irriterat, och bara det var anmärkningsvärt, då hon oftast såg glad och pigg ut. Något upprörde henne, Thomas hade ingen möjlighet att gissa vad det var. 

  Vid ett tillfälle tänkte han faktiskt fråga henne om hon inte mådde bra, tänkte att det kunde väl vara omtänksamt och artigt. Men i nästa sekund slog det honom att anledningen till hennes missnöje kanske var att han, Thomas, så här utan hennes godkännande hade konfronterats med Mary. Det kanske inte var meningen att de skulle ses fler gånger och kanske definitivt inte hemma hos Mrs Yang. Han bet sig i läppen och kände sig lite illa till mods. 

  Telefonen ringde och Mrs Yang kasade iväg i sina inneskor för att svara i ett inre rum. Hon ropade något och Lisa reste sig och försvann in till henne. Chen log mot Thomas. 

  "Alla kineser spelar mahjong," sa han. "En del spelar om mycket pengar. Här, bland vänner, spelar vi om lite pengar." Han reste sig. "Jag ska hämta två glas, så tar vi var sin öl." 

  Thomas nickade ett tack och mannen försvann. Mary och Thomas tittade på varandra. Det var oundvikligt. Alla känslor som han försökt tränga undan under dagen, och natten innan, kom rusande som en stormflod och han kunde inte hålla dem tillbaka. Han mindes hennes underbara kropp intill hans i sängen. Hur hon tvättat honom i det varma badet. Hur hon räckt honom ölglaset... Nej, glöm det! Du ska snart resa härifrån. Jag kan inte glömma det! Du är en idiot, detta är ett fnask som har tagit betalt för att ge dig god service. Sluta, ingen kan visa sådan ömhet om den inte är sann! Du lurar dig själv, gosse, och du lurar henne. Minns vad Jan-Pieter sa! Det var ju själve fan, har ni aldrig hört talas om kärlek vid första ögonkastet? 

  "Mary. Får jag träffa dig imorgon?" 

  Hon log strålande igen. 

  "Gärna," sa hon. Hon kastade en snabb blick mot det håll de andra gått. Ingen var på väg. Flickan tog fram sin lilla handväska och fick upp en bit papper och en penna. Hon skrev något och räckte lappen till Thomas. "Ring mig imorgon," sa hon. 

  Utan att titta på lappen vek han ihop den och stoppade den i fickan. Chen kom in med glasen och de båda kvinnorna kom in från telefonärendet. Spelet fortsatte.