FEM

Hela kvarteret var omringat av polisbilar med böljande ljus. Minst 30 polismän, uppdelade i grupper, skulle storma byggnaden från olika ingångar. En helikopter surrade uppe i luften. 

  Det var ett fyravåningskomplex, bara delvis färdigställt. Med sina grå betongväggar och tomma fönsterhål påminde det Marriot om ett jättelikt skelett eller ett spökslott ur någon gammal film. 

  Operationen var grundligt planerad. Polisstyrkan var utrustad med hjälmar, skottsäkra västar, de var tungt beväpnade och hade hundar med sig. Marriot betraktade dem medan de trängde in genom vad som skulle varit huvud- och sidoingångar om byggnaden blivit klar. Hua stod intill honom och höll kontakt med sina män genom walkie-talkie. Men de fåtaliga kommentarer som kom från den operative ledaren inne i fastigheten kom på taiwanesiska och Hua svarade på samma tungomål. 

  "Vi är i södra Taiwan, Mr Marriot," anmärkte han vid ett tillfälle, som om han kände otåligheten hos amerikanen. "Här talar alla taiwanesiska." 

  Slutligen kunde Hua och Marriot gå in i byggnaden och blev ledda ner till ett utrymme i källaren. En sergeant pekade mot ett hörn där några smutsiga klädesplagg - möjligen utslitna jackor - lyfts åt sidan och blottlagt två små plastpåsar med ett vitt pulver. 

Från sovrumsfönstret på andra våningen såg Beverly Hsie Chang sin makes, kommunikationsminister Chang Wen-bing, lätt böjda gestalt lämna huset och röra sig över gården i riktning mot porten. Solen tittade fram och dess strålar träffade den kala fläcken mitt på Changs huvud. Hon följde honom med tom blick medan vakten öppnade porten och släppte ut honom. Hon visste att där ute väntade ministerns chaufför med bilen. Beverly sträckte automatiskt ut handen och tog ett paket Yves Saint Laurent från sängbordet. Med sina långa, smala fingrar plockade hon ut en cigarrett och stack i munnen. Långsamt gick hon nerför trappan och tog på sin kavaj. 

  Tjugo minuter senare låste hon upp dörren till sin lilla lägenhet på Nanjing East Road. Hon la handväskan på soffbordet och gick ut på balkongen. En vindpust blåste ner en lock av det svarta håret i hennes ögon och reflexmässigt förde hon den på plats med handen. Hon drog fram en cigarrett och tände. 

  Det hade inte gått mer än femton minuter förrän det ringde på dörrklockan. Hon gick fram till mikrofonen på väggen. 

  "Wei." Hallå. 

  "Wei. Bi-fu-li. Shr wo." Beverly, det är jag. 

  Hon kände igen Yu Ming-hsiongs röst och tryckte på knappen som öppnade ytterdörren. Sedan ställde hon upp lägenhetsdörren på glänt, lyssnade ett par sekunder på ljuden när han tog sig uppför trapporna, och gick bort och satte sig i soffan. Hon tände en ny cigarrett och betraktade sina välmålade naglar. 

  Han stod i dörren. Det är inte som när den gamle är i antågande, tänkte Beverly kyligt. Då kan man höra de tunga andetagen långt innan han är framme vid dörren. Hon log mot Yu som tog ett steg in och stängde dörren bakom sig. 

  "Kom in," sa hon med sin underligt mörka röst som fascinerade honom så. 

  Han log snabbt, tog av skorna och satte fötterna i ett par inneskor. Han fumlade med tårna eftersom han knappt kunde slita blicken från henne där hon satt i soffan. Lång, smärt, välsminkad, propert klädd. Cigarretten vilade perfekt mellan två fingrar. En tunn rökslöja strömmade ut från hennes halvöppna mun. 

  "Varför blir ni vackrare för var gång jag ser er?" frågade han.

  Hans mandarin hade stark taiwanesisk dialekt och han visste om det. Han pratade inte gärna nordkinesiska, men visste att hon föredrog det. Liksom allt annat hos henne var det ett utslag av den naturliga elegans och klass med vilken hon förde sig. Så olikt honom själv, olikt och därför oemotståndligt. 

  Hon tryckte ner cigarretten i askfatet. 

  "Vill ni ha en kopp te?" frågade hon. "Eller kanske en öl?" 

  "En kopp te, tack," svarade han fast han hade föredragit öl. Han kände hur han svettades under den vita skjortkragen. Varför blev han alltid så osäker i hennes sällskap? Hon är som ett gift, tänkte han medan hon gick ut i köket för att ordna till teet. 

  De drack under tystnad. Han visste inte vad han skulle säga. Hans hjärna hade en underlig förmåga att gå i baklås när han var tillsammans med henne. Av någon anledning brukade det bli bättre sedan de hade älskat. Men fast det spände innanför hans byxor - det hade det börjat göra redan i taxin dit - så stålsatte han sig. Det ska gå värdigt till, sa han sig själv. Det här är inte lilla Ping Ping i Beitou. Den här damen är värd att vänta på. 

  "Jag hörde ert anförande i lifayuen igår," sa hon för att bryta den generande tystnaden. "Det var en mycket stark prestation." 

  Han log, nästan som en förtjust skolpojke. 

  "Ni har verkligen gett de gamla gubbarna något att tänka på," fortsatte hon. 

  Han lutade sig tillbaka i soffan och tittade upp i taket. Men hans ögon sökte sig snabbt tillbaka till henne.

  "Det är så uppfriskande att höra er," sa han. "Ni representerar den moderna taiwanesiska kvinnan, frigjord från historiens band." 

  "Visst finns banden med vår långa historia," sa hon tankfullt och tittade på någon obestämd punkt i fjärran. "Vi är kineser och det ska vi vara stolta över. Men," hon tittade honom i ögonen, "en nyktert tänkande människa inser ju vilka enorma skillnader det finns mellan Taiwan och Fastlandet idag. Vi har ju faktiskt i praktiken varit åtskilda i nästan hundra år! Och medan vi tillhör den industrialiserade och utvecklade världen så lever befolkningen där kvar i det gamla bondesamhället. Hur ska vi inom rimlig tid kunna fungera tillsammans i en stat? Det går inte!" 

  "Exakt," sa han med lätt darr på rösten. "Åh, Bi-fu-li!" Han visste att hon absolut ville kallas vid sitt engelska förnamn, men han kunde bara säga det på kinesiska. "Vad gudarna ler mot mig. Att få lov att tillbringa denna härliga förmiddag tillsammans med en kvinna som både är intelligent och så strålande vacker!" 

  Han fick en nästan vild glans i ögonen och Beverly visste att han nu svårligen kunde kontrollera sig. Hon kände den djuriska strålningen från hans yang, hans manliga aspekt, som var så stark och så målmedvetet inriktad mot hennes yin, tiotusenfalt starkare än den gamle... 

Thomas tryckte in sista biten av brödskivan i munnen. För tredje morgonen satt han på taket och åt vitt, färdigskuret bröd med knallgult smör och jordgubbsmarmelad. Det intetsägande brödet kändes osunt i hans mun och han längtade efter sin svenska standardfrukost med en rejäl tallrik filmjölk och müsli. Det var första gången sedan sin ankomst till Taipei som han tänkt tillbaka på Sverige med saknad. 

  "...en mindre kallfront rör sig från norra Kina ut över havet," rapporterade Danny Williams på ICRT. "På norra delen av ön blir det molnigt med risk för regnskurar. Temperaturen blir 20-24 grader..." 

  Det kallar jag för en trevlig kallfront, tänkte Thomas. En som medför temperaturer på 20-24 grader. Behagligare kan man knappt tänka sig. Han tittade upp mot himlen. Solen hade varit framme på morgonen men moln började flockas i nordväst. 

  Han kände sig rastlös. Det var början på den tredje dagen efter demonstrationen av programmet. Tredje dagen av väntan. Ge dig ut och titta på ön! hade Jan-Pieter föreslagit. Den är inte stor, men här finns flera små godbitar att besöka. Holländaren hade nämnt ungefär samma platser som Frank Bao och de anställda på Scan-Tai.  Men Thomas hade inte riktigt ro att lämna Taipei. Någonstans kändes det som ett besked skulle kunna komma när som helst och då borde han finnas till hands och sätta igång arbetet direkt. 

  Steg av inneskor hördes i trappan och Mrs Yang blev synlig. Hon log vänligt mot Thomas. 

  "God morgon," sa han. 

  "Godmorgon."

  Hon gick en runda bland miniatyrträden och manövrerade sig sedan bort till bordet där han satt. Hon satte sig ner, stödde hakan mot ena handen och betraktade honom. Nästan bekymrat, tyckte han, som en moder ser på sin son.

  "Ta-mu-shr, har du flickvän?" 

  Den direkta frågan överrumplade honom fullständigt. Varför frågar hon? Är hon intresserad av en ung man? Eller letar hon efter en karl till sin 'väninna' Lisa Lo? Han kände att han blev röd om kinderna. 

  "Eh..." Hennes blick lämnade inte honom och han log nervöst. "Nej, det har jag inte." 

  Det stormiga förhållande han haft med Pia hade tagit slut ett par år tidigare. Pia, som likt en hondjävul kommit in i hans liv ett antal år tidigare och förgiftat den i och för sig svaga kärleksbrygd han och Jannicke hållit på att brygga. Jannicke, den tystlåtna, tillbakadragna, hade svepts undan när Pia gjorde entré. Jannicke, den sorgsna judinnan, hade inte haft något att sätta emot när Pia, den sexiga, utmanande, listiga, arroganta drog fram som en stormvind. 

  Det var så han såg på det nu, efteråt. Då, i det skedet, hade Pia förtrollat honom. Och under ganska lång tid hade de haft det bra. Bråkat ibland förstås, redan då, men under långa perioder hade livet med henne varit spännande och glamoröst. Pia kände en massa människor som det var lönsamt att känna. De hade blivit bjudna på många flotta fester och - vilket Thomas gärna förträngde - det var faktiskt genom Pia som han för första gången träffat Göran Hunkert. 

  Men relationen var ofta ansträngd. De hade helt olika åsikter om mycket och när de första årens sexuella aptit blivit mättad, när de inte längre tyckte att varandras kroppar var det mest spännande på jorden, då hade konflikterna kommit tätare och tätare. Det var flykting- och invandrarfrågan som slutligen fått stormen att nå sitt crescendo och slita sönder deras förhållande. Droppen som fick Thomas att slå igen dörren och aldrig öppna den igen var en replik av många i Pias sämre och sämre maskerade förakt för icke-arier. Oftast visade det sig bara som en allmän uppfattning att det bara var naturligt att folk i den vita, anglosaxiska världen var intellektuellt och därför tekniskt mer avancerade än andra och att lite medkänsla för de där stackars, mentalt efterblivna medmänniskorna från andra kulturer var på sin plats. Men i stunder av känslomässiga utbrott tog det sig mer direkta uttryck. Som den där judeslampan du var ihop med innan. Sammanhanget eller stämningen mindes han inte längre, inte ens exakta tidpunkten. Men uttalandet, fällt med hennes giftiga tunga, satt kvar som ett ärr i hans minne. 

  Det var tre år sedan, och sedan dess hade han inte haft någon flickvän. Minst hundra gånger hade han varit på väg att lyfta telefonluren för att ringa till Jannicke. Han hade haft pennan i handen, papper framför sig och till och med skrivit de första orden i ett brev till henne. Men något - stolthet? skam? visshet att hon inte skulle förlåta? - hade gjort att det aldrig blivit något brev eller samtal. Du har ändå aldrig varit någon riktig älskare! Orden, från samma vassa tunga, ekade plötsligt i hans öron. 

  "Jag vet att det inte är bra för en man att vara utan kvinna för länge," sa Mrs Yang och han ryckte till, utkastad ur sina tankar. Värdinnan log mot honom och klappade honom på handen ett par gånger. "Jag har en väninna som gärna skulle vilja träffa dig." 

  Träffa mig? En väninna? 

  "Är det Lisa?" Mrs Yang såg oförstående ut för en sekund. "Eh... Lo hsiaojie?" 

  "Nej, det är inte Lo hsiaojie. Hon heter Huang. Huang Mei-ling. Hon är en mycket vacker och trevlig flicka."

  Värdinnan tittade på honom. Hon väntade på ett svar. Thomas svalde. Drömmer jag? frågade han sig. Eller är det sant att jag sitter här, utanför mitt rum, och min hyresvärdinna sitter intill mig och erbjuder mig en hora?

  "Miss Huang är en mycket kräsen flicka," sa värdinnan menande. 

  Kräsen. Jag ska alltså känna mig speciellt utvald. Men... men det betyder ju att... Han rynkade pannan och tittade på Mrs Yang. 

  "Har jag träffat henne?" frågade han. 

  "Jag vet inte om du la märke till henne, men hon var på karaokebaren samtidigt som vi var där." 

  Ja, visst hade där funnits en hel räcka med vackra flickor. Och visst såg han klasar av vackra flickor så fort han lämnade taket och gick ner på gatan. Och visst hade han redan funderat på hur det skulle vara att gå i säng med någon av dem. 

  "Vad kostar det?" hörde han sig själv fråga. 

  "För en flicka av god klass kostar det mellan ungefär fem tusen kuai."

  Fem tusen taiwandollar, tänkte han. Det är omkring 1500 svenska kronor.

  "Men Miss Huang erbjuder dig ett specialpris," fortsatte Mrs Yang med len röst. 

  Thomas förde långsamt tekoppen till munnen. 

Robert Marriot fäste viktbältet om midjan. Han kontrollerade manometern och vadade långsamt ut i vattnet. 

  Han hade tagit inrikesflygets tidiga avgång till Magong, flygplatsen på Penghuöarna. Penghu, eller Pescadorerna, som de hade hetat när Marriot först snubblat över namnet på en karta någon gång i junior high school, var den flacka, vindpinade grupp av småöar som låg mitt i Formosasundet. 

  Lika förväntansfull som han varit när han såg plastpåsarna med det vita pulvret på byggarbetsplatsen i Kaohsiung, lika fyllt av besvikelse hade efterspelet till tillslaget blivit. Visst, påsarna innehöll heroin och till ett värde av hundratals dollar. Och ägaren till fastigheten var under förhör. 

  Ägaren, en småskalig tillverkare av elektriska hushållsapparater, hade blivit helt bestört då han anklagades för att vara inblandad i narkotikasmuggling. Han förklarade att bygget stoppats ett par år tidigare, på grund av stigande materielpriser, och eftersom han vid samma tid gjort investeringar i sitt företag hade han för tillfället varken råd att bygga färdigt huset eller riva ner det. Han uppgav att han hade ingen som helst aning om hur påsarna med heroin hade kommit dit. 

  "Jag tror att han döljer något," hade Hua morrat till Marriot. "Vi ska förhöra honom igen. Det är helt logiskt att narkotikan fraktas till Kaohsiung, eller hur, Mr Marriot? Det är närmare från Fastlandet än Taipei och det är vår största hamn." 

  Men Marriot tyckte det var något underligt över hela operationen nere i söder. Medan Hua varit upptagen med att få tag i ägaren hade Marriot tagit med sig en sergeant på en runda i omgivningarna. De hade talat med ett antal personer och ingen av dessa hade märkt att något underligt skulle vara på gång på byggarbetsplatsen. En granne hade dock observerat en vit skåpbil som stannat utanför byggnaden tidigare samma dag och två män som gått in och kommit ut igen efter en liten stund, berättade han. De hade inte burit på några lådor eller kartonger, varken på sin väg in eller ut. Om de verkligen var smugglare, funderade Marriot, varför skulle de då köra till byggnaden mitt på dagen, och på så vis riskera att väcka misstankar, bara för att gömma två små plastpåsar? 

  Han hade fått se den anteckning som enligt uppgift skulle ha gjorts av Lo. Men då han inte sett något annat som skrivits av hans så hastigt hädangångne medhjälpare hade han ingen möjlighet att bedöma om den var autentisk. 

  Så eftersom han inte förväntade sig några större resultat av den fortsatta utfrågningen hade han hållit fast vid sin plan att kika lite på Penghuöarna. Hua hade ännu inte gett honom några efterträdare till Lo och Pan så han hade åkt dit själv. 

  Eftersom öarna var placerade i sundet mellan Taiwan och Fastlandet var de en logisk plats för omlastning av varor, tänkte han, och genom att låtsas vara en oskyldig dykentusiast kanske han kunde lyckas fiska upp lite viktig information ur någon öbo. 

  Väl där hade han hyrt en liten, snabb motorbåt och gett sig iväg på en tur mellan öarna. Det hade gungat ordentligt och han hade fått använda sin skicklighet på sjön för att hålla båten på rätt köl, när han fräste iväg ända ner till Chimei, den sydligaste av de större öarna 

  "Det lättaste för fastlandskineserna borde ju vara att skeppa över knarket till Mazu eller Jinmen," hade han fundersamt sagt till Molly Craven när de diskuterat saken. "De öarna ligger ju bara ett stenkast från Fastlandet." 

  "Sant, men samtidigt är de möjligen de två bäst bevakade öarna i hela Asien," hade Molly invänt. 

  Mazu och Jinmen, i Taiwan kallade 'första frontlinjen'. Av någon anledning hade dessa två öar intill kinesiska kusten förblivit i nationalistkinesisk ägo efter revolutionen 1949. Flera gånger under 50-talet hade kommunisterna försökt skrämma iväg taiwaneserna därifrån med våldsamma artilleriangrepp, men det hade misslyckats. Öarna stannade under taiwanesisk kontroll tills vidare och var veritabla fästningar. Tjänstgöring på Mazu eller Jinmen räknades som den tuffaste uppgift som en värnpliktig taiwanes kunde drabbas av. 

  Nej, tänkte Marriot. Det är knappast troligt att de riskerar upptäckt genom att passera Mazu eller Jinmen. Såvida inte någon högt uppsatt militär är inblandad... 

  "Och det är knappast heller troligt att omlastningen sker på någon av Penghuöarna," hade Molly fortsatt. "Taiwanesiska marinen bevakar kontinuerligt hela territorialvattengränsen. Det här är, rent tekniskt, två länder i krig, Robert." 

  Han hade tittat länge på henne. Så sval, så skärpt, så... Han visste inte vad, men något fanns där hos brittiskan, något som attraherade honom. Han hade träffat henne redan sin första kväll i Taipei. Han var nyfiken på stan som skulle bli hans hem för en tid och hade gett sig ut för att rekognosera 'vattenhålen.' Hon hade stått där vid baren, några meter från honom, och långsamt rört runt i sin drink med ett sugrör och när de där underligt gröna ögonen mött hans hade han gått fram till henne.  

  "Du menar att båtar från Taiwan och Fastlandet möts ute i den internationella vattenrännan och lastar över varorna där?" undrade han. Hon nickade. 

  Han var böjd att hålla med henne. Men han hade ändå avsatt två dagar till Penghu. Kanske försiggick det ändå någon omlastning där, av säkerhetsskäl eller andra orsaker. Bättre att åka dit, i alla fall, än att sitta och mögla på Hotel Green Peak! 

  Nere i vattnet försökte han, medan ögonen oupphörligt panorerade omgivningen, att hålla koll på djupet. Han ville utnyttja maximal dyktid men var samtidigt noga med att inte stanna nere för länge. Reflexmässigt noterade han växtlighet, bottenkonturer och speciella föremål, samt beräknade avstånd med hjälp av antalet bensparkar. Det kändes befriande att vara i vattnet, att röra sig i en miljö som han behärskade. Det var som en reningsprocess, nödvändig efter två månader i smutsiga Taipei. 

  Han klafsade i land och satte sig på stranden och tog av dykarutrustningen. Strax intill låg några fiskebåtar och guppade lätt vid hamnen. Fiskarna höll på att laga sina nät. Fiskmåsar låg i en bana runt platsen, skränade till varandra och höll utkik efter rester av morgonens fångst. 

  I sakta mak gick Marriot fram till några av männen. De betraktade honom med viss nyfikenhet. Inte många turister kom till dessa små öar. 

  "Hej," sa Marriot. "God fiskelycka idag?" 

  Den närmaste fiskaren sög på sin cigarrettfimp medan han sneglade mot den här utlänningen som faktiskt kunde prata kinesiska, även om det var med en förfärlig dialekt. 

  "Hyfsat," svarade han slutligen. "Har ni kommit hit för att dyka?" 

  "Ja." Han tog ett demonstrativt djupt andetag och lät sin blick panorera horisonten, för att ge uttryck åt sin uppskattning av platsen. "Underbart här ute. Mycket bättre än Taipei." 

  "Aye. För mycket bilar i Taipei. Och för dyr mat." 

  "Exakt." Han gjorde en svepande rörelse med armen. "Ni är ganska nära Fastlandet här. Är ni inte rädda att kommunisterna ska komma?" 

  Fiskaren betraktade honom igen, spottade ut fimpen och torkade sig om munnen med en smutsig skjortärm. 

  "Nää... De ger sig nog direkt på Taipei om de kommer. Vad skulle de här och göra?" 

  Marriot stod tyst en stund. Han plockade fram sina Marlboro, satte en cigarrett i munnen och erbjöd fiskaren en. Den solbrände mannen mumlade ett tack. 

  "Ser ni någonsin fiskebåtar från Fastlandet?" frågade amerikanen efter några bloss. "Eller de fiskar på andra platser?" 

  "Ser inte till dem precis." 

  Det här är när en av de yngre, mindre erfarna besättningsmännen öppnar munnen, ivrig att berätta något för utlänningen, och avslöjar att ibland, om nätterna, kommer båtar från Fastlandet hit, tänkte Marriot och hoppades intensivt. Men det hjälpte inte att han ansträngde sig för att få den tanken att besannas, för det hände inte.

Thomas satt i en taxi. Den var på väg norrut i stan, till en adress som han fått av Mrs Yang, till den unga dam som enligt hyresvärdinnan väntade på honom där. 

  Under dagens lopp, sedan frukostsamtalet med Mrs Yang, hade han minst hundra gånger frågat sig varför han accepterat hennes erbjudande om en träff med hennes 'väninna'. Ångesten hade gripit tag i honom med kalla händer och fått honom att gå fram och tillbaka inne i sitt lilla rum, ute på taket och nere i de närmaste kvarteren. Men han kunde ändå inte få sig till att gå in till Mrs Yang och säga att han ändrat sig. 

  Aids! tänkte han, någon gång på eftermiddagen. Det skulle just vara muntert att skaffa sig det här. Visserligen brukade inte Taiwan nämnas som en speciell riskzon i hiv-sammanhang, men naturligtvis fanns viruset bland fnasken. Det fanns det ju över hela jorden, varför skulle Taiwan vara annorlunda? 

  Så han hade letat sig fram till ett apotek som han promenerat förbi någon dag tidigare. Efter vissa språkförbistringsbesvär och nervöst mummel från den generade svensken hade han lyckats tillskansa sig ett paket kondomer. 

  Det var visserligen inte en riktigt simpel hora han skulle besöka. Åtminstone inte enligt Mrs Yangs språkbruk. Det var ingen gatflicka, det var en kala-OK hsiaojie, en karaokeflicka. Hennes arbete på baren bestod i att konversera med (manliga) gäster, sjunga lite med dem, få dem att trivas. Men Thomas tvivlade inte en sekund på att flickorna även stod till tjänst med mer intim service. Och den flicka som han var på väg till skulle ju få ett antal taiwandollar för besväret när Thomas var klar hos henne. 

  "Om du tycker hennes service är bra," sa Mrs Yang när hon gav honom adressen, "så kan du ge henne mer pengar." 

  Taxin svängde av motorvägen, krånglade sig fram genom ett par kvarter och stannade. Han var framme. 

  Det kändes som gelé i benen på honom när han gick in genom porten. Christel skulle flyga i luften om hon fick reda på det här, tänkte han bistert. Men... jag har ju faktiskt inte sökt upp en prostituerad på riktigt. Den här flickan vill ju gärna träffa mig, sa Mrs Yang. Fast han visste att systern knappast skulle imponeras av den bortförklaringen. 

  Han tog hissen upp till sjätte våningen. Korridoren han kom ut i var nödtorftigt upplyst av några lysrör, vars glasskydd var igengrodda med damm och smuts. En rödaktig, hårt sliten matta låg på golvet. Längs väggarna fanns dörrar med nummer på. De ledde in till lägenheter eller rum, han visste inte vilket. Innanför någon dörr hördes musik, taiwanesisk schlager. 

  Till slut stod han utanför hennes dörr. Han stod där länge, studerade dörren som om han på det sättet skulle kunna se vad som fanns innanför den, se hur hon såg ut, hon som väntade på honom. Han tittade på dörrhandtaget som hon dagligen vidrörde med sina händer, nyckelhålet där hon satte i nyckeln. Där fanns ett märke vid sidan av nyckelhålet, dörrens vita färg var avskrapad. Hon hade missat hålet med nyckeln en gång. Hade hon varit upprörd? Arg eller ledsen? Berusad? Jagad av någon? Eller var det den som bott i rummet innan hon flyttade in som hade åstadkommit märket? 

  Thomas ruskade på sig och undrade om han höll på att bli galen. Med en suck drog han fingrarna genom håret och knackade på dörren. 

  Hjärtat bultade i bröstet och slog som en trumvirvel när han anade ljud inifrån. Dörren öppnades och en kinesisk flicka tittade ut på honom. Hon log, igenkännande, tyckte han. 

  "Ni hao," hade han tänkt säga. "Jag är Thomas." Men han sa inget, bara stod tyst och stilla. 

  "Kom in."

  Hon släppte dörren och tog ett par steg bakåt, in i rummet. Som i trance gick han in och märkte att hans ena hand stängde dörren bakom honom. 

  Det låg en svag parfymdoft över rummet. Omedelbart till höger om dörren fanns en liten sittgrupp och bredvid den en bokhylla som delade av rummet i två delar. Men den var inte längre än att sängen syntes på dess andra sida. Sängen - bred, hög och fotsid med ett blommigt, inbjudande täcke. Med sin hylla i mörkt trä ovanför huvudändan upptog den nästan en fjärdedel av rummet. 

  Ett flertal små lampor, många av dem med rött sken, bidrog till att ge rummet en varm och välkomnande stämning. Från en kassettradio på ett långt skriv- och sminkbord mitt emot sängen hördes musik på låg volym. Två dörrar till vänster om ingången ledde till toalett och pentry. 

  "Välkommen hit," sa flickan med behagligt sval röst. "Jag heter Mary Huang." 

  Thomas stod som paralyserad innanför dörren. Han hade aldrig sett någon vackrare flicka i sitt liv, och var omedelbart och fullständigt övertygad om att han aldrig skulle få se någon så vacker heller. Mary Huang hade svart, glänsande hår som räckte ner till midjan. Hennes ögon var lätt sneda och glittrande mörkbruna. Näsan och munnen var små och välformade, ansiktet till synes osminkat. Hon var klädd i en vit, kort sidenmorgonrock med mönster av drakar och blommor i olika färger. På båda armarna bar hon flera tiotal armringar som klirrade när hon rörde sig och i örsnibbarna gungade stora guldringar. 

  Mary Huang gick långsamt bort till sängen och satte sig. Hon drog upp benen och fötterna under sig och knöt upp skärpet på sin morgonrock. Hennes blick var fäst på den orörlige gästen medan brösten exponerades och klädesplagget gled ner på sängen bakom henne. 

  Thomas kände hur han sakta höll på att explodera. Hans skor hamnade vid toalettdörren och hans ben förde honom fram till sängen. 

Kvinnan satt i skinnsoffan och tittade på TV. Kanalen CTV visade en tvålopera med motiv från Tangdynastin. Kejsarinnan var fullt sysselsatt med att sända ut sina privata spioner - eunucker, i första hand - för att nästla sig in bland alla klickbildningar och kotterier inom hovet, för att bevaka så ingen ondskefull brorson eller nästkusin försökte störta regenten. Kejsaren själv for som ett torrt skinn mellan Pärlkonkubinen och Jadekonkubinen, och tvingades emellanåt låta sina stackars ministrar konfrontera honom med den bistra verkligheten. Nomadfolken i norr och nordväst hotade ständigt att ta sig över muren, Gula floden svämmade över sina breddar och hade gjort en miljon bönder hemlösa, och i söder var det missväxt och hundratusentals undersåtar svalt. 

  Framför henne på soffbordet stod två stora påsar med nötter och saltade kycklingfötter. Skal och avgnagda ben låg i en hög på bordet. Hon hade dragit upp benen under sig och ögonen var fästa på TV-skärmen medan armarna mekaniskt rörde sig mellan snasket och munnen. 

  På gården utanför dörren tre våningar under henne lekte hennes två pojkar, sex och fyra år. De var soldater i kejsarens armé, beväpnade med hårdplastsvärd och sköldar. Storebror bestämde lekarna. Han var alltid generalen, den store hjälten. Lillebror fick finna sig i att vara omväxlande menig soldat och lede fi. I rollen som fienden kämpade han tappert, men fick till sist oundvikligen ett slag på handen eller i huvudet och började gråta. Då ändrades scenen och han fick vara menig soldat en stund. 

  "Hejsan, grabbar." 

  De tittade upp på mannen som stod i porten. De kände inte igen honom men han såg snäll ut där han stod och betraktade dem med ett leende. 

  "Vad leker ni?" frågade han. 

  "Vi... jag är general som leder kejsarens här och lillebror är en av mina soldater," berättade storebror med andan i halsen. 

  Mannen satte sig ner på huk. Han var mörk, med ögon som drogs ihop till smala springor när han log. Han var ledigt klädd i vit sportjacka och blå byxor. Han tuggade på en tändsticka medan han tittade på pojkarna. 

  "Vilka slåss ni mot då?" frågade han. 

  "Mot..." Storebror tvekade och rannsakade sitt minne. Vilka finns det att slåss mot? "Mot kommunistbanditerna!" 

  Mannen kastade tillbaka huvudet i ett gapskratt. Han reste sig, gick fram och satte sig ner intill pojkarna och klappade dem på axlarna. 

  "Det låter bra, det," sa han och storebror log försiktigt tillbaka. "Hör ni, killar," fortsatte mannen. "Vill ni se på något riktigt spännande?" 

  "Vad då?" frågade storebror. 

  "Jag har en kompis, en farbror som också har slagits mot kommunisterna. På riktigt! Vet ni vad han har med sig? Jo, en pistol som han sköt dem med!" 

  "Wow!" utbrast storebror. "Är det sant?" 

  "Det är sant." Han sneglade över axeln, som för att försäkra sig om att ingen lyssnade. "Jag kom just att tänka på det när jag såg er leka här." Än en gång kikade han över axeln, så blinkade han mot pojkarna. "Han ligger och tar en lur i bilen just nu. Kanske vi kan smyga bort och titta på hans pistol. Det är en stor buse till pistol! Vill ni se på den? Kom!" 

  Han reste sig och gick långsamt bort mot porten. Pojkarna tvekade. Lillebror tittade på storebror. Han fick bestämma. Storebror stod i valet och kvalet. Men nyfikenheten segrade och han travade iväg efter mannen med lillebror i hälarna. 

  Mannen gick till vänster utanför porten och runt gathörnet. Där stod en skåpbil som var öppen baktill. Med pojkarna några steg efter sig, och obekymrat gnolande på en melodi, gick han bort till de öppna bakdörrarna.

  "Grabbar," sa han och vände sig om mot dem. "Min kompis ligger inne i framsätet och sover. Men om ni är tysta," han sänkte sin röst till en viskning, "så kan vi smyga oss in och titta på hans pistol." 

  Han la konspiratoriskt pekfingret mot munnen och blinkade menande mot pojkarna. Sedan gled han vigt upp i bilens bakre utrymme. Fortfarande med fingret mot läpparna vinkade han upp de två bröderna. De tittade på varandra. Lillebrors ansikte var uttryckslöst. I storebrors anlete spelade motstridiga känslor. 

  "Jag är helt säker på," viskade mannen med den vita sportjackan, "att min kompis har skjutit minst åtta män med den pistolen."

  Pojkarna spärrade upp ögonen efter den upplysningen. Mannen avvaktade någon sekund och så kom det avgörande betet:

  "Om vi är tysta så kan ni till och med få röra vid hans pistol!" 

  Han sträckte ut handen för att hjälpa dem upp. Storebror tvekade, men möjligheten att faktiskt få röra vid en pistol som tagit livet av åtta personer fängslade lillebror. Han fattade mannens hand och drogs in i bilen. I nästa sekund hoppade den mörke ut, tog ett fast tag i storebrors byxor och slängde in honom också där bak. Mannen smällde igen dörrarna och gick fram till förarhytten. Han hoppade in där samtidigt som en annan man reste sig från en hukande ställning i passagerarsätet. Han var blek, såg härjad ut och betraktade den vitklädde med onaturligt livlösa ögon. 

  Mannen i den vita jackan startade motorn. Bilen gled ut i den täta trafiken och alla motorljuden överröstade de två pojkarnas förtvivlade skrik. 

De låg tätt intill varandra i den stora, sköna sängen. Det hade gått en halvtimme sedan sexualakten avslutades, men ingen av dem hade rört sig.

  Thomas Vikings hjärna var som bedövad. Någonstans visste han att han borde gå upp, betala Miss Huang för tjänsten han köpt och bege sig därifrån. Men impulserna åt det hållet var mycket svaga och nådde definitivt inte ut till hans armar och ben. Och på något sätt kändes det inte som om han just hade avslutat en mycket tillfällig affärsförbindelse med en hora. Det kändes inte alls på det sättet. Faktum är att det kändes precis som när han älskat med Jannicke för första gången. Liksom den gången - i den smala sängen i hans korridorrum i Lund - kände han sig som en mäktig örn som flög majestätiskt över fridfulla moln. Och hon, kinesiskan, hade inte heller gjort några ansatser att slänga ut honom. Tvärtom. När han försiktigt smekt hennes hår, rygg och armar hade hon besvarat hans gester. Men det kanske ingick i priset! 

  Han reste sig upp på armbågen och tittade på henne. Hennes mörka ögon var lugna, uttrycket i dem var svårt att tyda när hon mötte hans blick. Prövande särade han på läpparna i ett leende och hon log tillbaka. Plötsligt glittrade hennes ögon. Sakta förde han sitt ansikte närmare hennes. Långsamt, långsamt tills deras läppar nuddade vid varandra. Han tyckte sig märka att hon darrade lätt. Han kysste henne. 

  "Mary Huang, du är den vackraste flicka jag har sett," sa han. 

  "Vänta här," sa hon och gled smidigt upp ur sängen.

  Han sjönk tillbaka mot kuddarna medan hon försvann ut i badrummet.   

  Mary Huang öppnade båda kranarna och började fylla badkaret med vatten. Genom springan i dörren såg hon sin gäst ligga avspänt i sängen. Hon log. 

  Han såg bra ut. Lång, som utlänningar brukade vara, med en smärt men vältränad kropp. Det fanns många män som hade de egenskaperna. Men där fanns något i sättet på vilket han agerat i sängen, hur han smekt henne med känsliga fingrar, hur han tryckt henne intill sig under kärleksaktens klimax och hållit kvar henne sekunderna efteråt - med kraft men samtidigt ömhet. Där fanns inte bara lust och sexuell hunger, utan något mer. Det var som om han verkligen... tyckte om att vara hos henne och ville visa henne det. 

  Inte heller det var något nytt. Det hade funnits sådana män förut. Ibland, när hon var på gott humör, var Mary Huang övertygad om att det inte var något konstigt med de män som besökte henne. De var helt vanliga män och många av dem hade gjort ett gott intryck på henne. (De riktigt sliskiga kom aldrig så långt som till hennes säng.) Men mannen som nu låg i hennes säng var annorlunda. Det fanns något i hans ansikte som skilde sig från mängden. Något med uttrycket i hans ögon. Hon hade tyckt sig ana det redan när hon observerat honom på karaokeklubben den där kvällen, när han hade gått upp på scenen och framfört My Way på ett sätt som hade gripit tag i henne.

  Fastän deras blickar inte mötts den kvällen så hade hon ändå fått en känsla, så stark att det snurrat runt i hennes huvud. Om hon lät tankarna fara iväg kunde hon nästan tro på att detta var gudarnas mening, att hon och han, den tillbakadragne utlänningen, skulle mötas. Att han kommit från sitt fjärran hemland bara för de två skulle förenas, följande sitt oundvikliga öde. 

  Kinesiskan tog en flaska med badskum och hällde några droppar i karet. Bubblor bildades och förökades i vattnet och en behaglig doft fyllde badrummet. Mary Huang kände på vattnet och fann att det var lagom varmt. Hon stängde kranarna. 

  Tillbaka vid sängen sträckte hon ut ena armen mot honom. Han tog den och hon hjälpte honom upp. Med ett leende gick hon före honom ut i badrummet och bjöd honom att stiga ner i badet. Han gjorde som hon sa och hon steg ner efter honom. Från en plastkorg vid kanten tog hon en tvättsvamp och började varsamt tvätta honom. Från halsen ner över bringan, täckt med hår som utlänningarna hade. Hon slutade vid magen och gick istället över till armarna. Hon tyckte om hans armar. Endast underarmarna var hårklädda, ovanför armbågarna spelade hans muskler harmoniskt under slät hud. 

  Hon tvättade honom på ryggen och lyfte sen upp hans ena fot. Han ryckte till när hennes beröring kittlade och hon log strålande mot honom. Han verkade generad men log tillbaka. Inslaget av blyghet hos honom tilltalade henne. Hennes rörelser blev än mer varsamma när hon närmade sig hans genitalier. Hon märkte hur hans penis reagerade när svampen och hennes fingrar vidrörde den. Men det kom som en fullständig överraskning för henne när han sedan tog svampen från henne och började tvätta henne. 

  De torkade varandra och klädde på sig. Han visste att han borde gå, men fann det svårt att lämna hennes rum. Med obeslutsamheten inristad i ansiktet tittade han sig omkring. Snabbt la han märke till flera detaljer som han inte observerat när han kom in. 

  På väggarna hängde ett antal tavlor, målade i, så vitt han förstod, mycket kinesisk stil. Någon hade blomstermotiv, en annan föreställde två harar i språng mellan några buskar, en tredje var ett landskap med berg, flod, moln och vattenfall. När han tittade närmare på landskapsmålningen såg han att konstnären skrivit ett antal tecken i övre högra hörnet. 

  "Vad betyder det som står där uppe?" frågade han. 

  "Yun shen shan gao, shui chuan ching," läste hon. "Det betyder att vattenfallet tar känslorna och kärleken från molnen och de höga bergen med sig ner till floden." 

  Han svalde. En känslostorm var på väg att blåsa upp inom honom. 

  "Vill du ha något att dricka?" frågade hon. "En öl?" 

  "Tack, gärna det," svarade han och tyckte fortfarande att han inte kände igen sin egen röst. Han kände sig darrig, ostadig, ur balans. Långsamt satte han sig ner i en av fåtöljerna. Hon petade in ett band i kassettradion och gick ut i det lilla köket. Toner som var omisskännligt taiwanesiska, men låg överraskande nära popmusik, lyckades friska upp hans hjärna. Han märkte till sin förvåning att han gärna lyssnade på musiken här i Taipei. Det var som om den hörde samman med resten av miljön, snarare än med musik som han hörde på - eller, snarare, undvek - hemma i Sverige. Han tittade på Mary när hon kom med ett glas öl och satte på bordet bredvid honom. 

  "Vad är det här för musik?" frågade han. 

  "Sångerskan heter Ye Ai-ling," svarade hon. "Låten heter Piaoliang Yi Hsia. Tycker du om den?" 

  "Jag tycker mycket om den. Och jag tycker mycket om den där landskapsmålningen." 

  Hon såg lycklig ut och kröp ner i den andra fåtöljen. Piaoliang Yi Hsia, tänkte han. Vacker för ett ögonblick. Är det vad hon är? En blomma som slår ut, gläder världen med sin skönhet för att snabbt vissna igen. En fjäril som dansar i luften en sommar. Han kände sig med ens vemodig. 

  Han avslutade sin öl och reste sig. 

  "Jag måste gå," sa han. Han trevade i sin ficka och drog fram plånboken. Ur den tog han ett antal sedlar och la på bordet. "Zai jien," sa han. Som är frasen för 'adjö', tänkte han, men som egentligen betyder 'på återseende'.  

  "Zai jien, Thomas," sa hon och stängde dörren efter honom. 

John Li tog sin portfölj och steg ur taxin. Kvällen var behagligt sval, men det började blåsa upp. Regn på väg, tänkte han medan han fick fram sin portnyckel. 

  Han var trött efter en hel veckas jobb. Intensivt jobb, nu när granskningarna inför upphandling av MRT-komponenterna var i sitt slutskede. En fransk delegation hade anlänt tidigare på dagen för att demonstrera och puffa för sitt koncept, ett koncept som var bland dem som klarat av den första gallringen. Li visste att det delvis var av politiska hänsyn som den speciella kandidaten fortfarande fanns kvar i budgivningen: det låg i regeringens intresse att uppmuntra relationerna med en så stor europeisk maktfaktor som Frankrike. Därför hade departementet beordrat att gästerna skulle tas väl om hand. Det hade fallit på hans, John Lis, lott att följa med dem till en passande restaurang och underhålla dem. 

  Han gick uppför trapporna och låste upp lägenhetsdörren. TV:n på och hustrun, som vanligt, i soffan, följande någon serie eller frågesport. Hon har förändrats, reflekterade han. Hon har ändrats sedan barnen föddes och hon tvingades ge upp sitt jobb. Hon har blivit... likgiltig. Men vad kan jag göra åt det? 

  "Hej," sa han. 

  "Du kommer sent," sa hon utan att ta blicken från TV-rutan. 

  "Jag sa ju att jag var tvungen att gå ut med delegationen från Frankrike." Han ställde skorna och lossade slipsen. "Var är pojkarna?" 

  "De leker där nere," sa hon medan hon stoppade en kycklingfot i munnen. 

  "Där nere? Var då? Jag kom just in, det var ingen där nere." 

  Hon kunde fortfarande inte slita uppmärksamheten från TV-serien, där just kejsarens halvbror på eget bevåg återvänt till huvudstaden från en fem år lång exil i rikets utkanter. 

  "De är där nere," upprepade hon. 

  John Li rynkade pannan. Han öppnade skjutdörrarna och gick ut på balkongen. Porten fanns just under honom. Ingen syntes, inga barnröster hördes. 

  "Mei-hua," sa han. Hon reagerade inte på sitt namn. Med en svordom gick han in och stängde av TV:n. 

  "Vad gör du!" fräste hon. "Jag tittar på..." 

  "Mei-hua. Var är barnen?" Han tittade på henne med stål i blicken och hon kröp ihop. 

  "De är där nere, har jag sagt." Men hon lät inte lika karsk längre. Hon tog sig ur soffan och gick själv ut på balkongen. "Hsiao-hsiong! Didi!" Hon kallade deras smeknamn men ingen svarade. Hon blev blek i ansiktet. 

  John Li ryckte upp dörren och gick ut i trapphuset med hustrun efter. Men i samma ögonblick ringde telefonen. De stannade, stod och tittade in på den under en oändligt lång sekund innan de förmådde röra sig. Båda två sprang in. Mrs Li tog luren först men maken slet den ur handen på henne. 

  "Wei." 

  "Li Wen-kang?" frågade en mansröst. 

  "Ja, det är jag. Vem är ni?" 

  "Låt oss säga att jag är en person som vill ge er ett gott råd." John Li kände hur hans hjärta började banka. Något har hänt pojkarna... "Följ mitt råd och ni och er fru får snart tillbaka era två barn igen." 

  "Vem är ni? Vad har ni gjort med våra barn?"

  Han trodde inte sina öron. Det är inte sant. Det kan inte vara sant! 

  "Barnen mår bara bra. De får mat och det går ingen nöd på dem. Vem jag är, det spelar inte så stor roll. Det är..." 

  "Vill ni ha pengar? Varför kidnappar ni våra barn?"

  Hustrun andades häftigt vid hans sida och stirrade på telefonluren. 

  "Inga pengar. Ett gott råd, som sagt," sa mannen i telefonen. "Underkänn samtliga företag som ni har specialstuderat inför upphandlingen av datasystemet som ska styra de nya pendeltågen." 

  "Vad?" Han trodde han drömde. Folk som kidnappar för att pressa pengar av rika hade han hört talas om, men detta... "Men... herregud, det är inte jag som bestämmer vilket företag som ska få ordern! Det är kommunikationsminister Chang." 

  "Formellt, ja. Men det är ni som är experten. Han skulle inte gå emot era rekommendationer." 

  Svetten rann längs John Lis ansikte. Han blinkade för att klara synen. 

  "Vad ska jag göra? Vill ni att något speciellt företag...?" 

  "Precis vad jag har sagt, Li hsiensheng. Underkänn samtliga de företag ni har tittat närmare på. Det räcker." Kort paus. "Eh... en sak till, förstås. Om ni vill se era små barn igen så håller vi polisen helt utanför den här affären. Godkväll, Li hsiensheng."