FYRA

Robert Marriot slängde ifrån sig rapporten på sängbordet och la sig tungt ner på hotellsängen. Förhören med de tre personer som påstått sig ha gjort iakttagelser vid tiden och platsen för morden på de båda poliserna hade inte gett några heta ledtrådar. 

  Det första vittnet, ägaren till en liten gaturestaurang i en av gränderna intill Longshantemplet, berättade att han observerat två män som - till synes brådskande - hoppat in i en taxi och försvunnit från platsen. Männen hade varit i yngre medelåldern, ansåg vittnet. En tjock, en smal. Båda hade varit iklädda vita eller ljusgrå jackor och blå byxor. 

  Vittne nummer två var en kvinna, bosatt i ett av husen på den aktuella gatan. Hon hade varit ute på sin balkong och hängt upp tvätt när hon lagt märke till två män som skyndsamt avlägsnat sig från området. Kvinnan beskrev männen som "troligen i 40-årsåldern", och menade att åtminstone en av dem burit en jacka i någon ljus färg. Hon kunde inte erinra sig deras kroppsbyggnad. 

  Det tredje vittnet var en ung skolpojke som varit på väg hem på skoter från sin kvällskurs. (Han hade stannat hos en kompis och sett en film, hade han uppgett när förhörsledaren frågade vad det var för en kvällskurs som höll på till klockan ett på natten, vilket var den ungefärliga tidpunkt de andra vittnena uppgett för sina observationer.) Han uppgav sig ha fått väja för en bil som rivstartat och lämnat den gata där de två döda poliserna senare hittades. Han hade sett tre män sitta i bilen och tyckt, att åtminstone den som suttit till höger i baksätet verkat "mycket obehaglig" när bilen passerat honom och nästan rammat honom. Pojken tyckte sig minnas att mannen i fråga haft ett långt ansikte, "som en korean, nästan," och "kalla ögon." 

  Frågor hade också ställts till den gamle man och hans sondotter, vilka hade gjort den hemska upptäckten dagen därpå. Gamlingen berättade att han brukade ta med sitt lilla barnbarn på en promenad varje morgon, något som kunde bekräftas från grannar, och de två var redan avförda från utredningen. 

  Marriot torkade svetten ur pannan och betraktade det gråvita taket. I ögonvrån såg han en kackerlacka kila nerför ena väggen och försvinna bakom byrån. 

  Vittnenas historier var i och för sig möjliga alla tre tillsammans. Det kunde ha varit två gärningsmän, som lämnade brottsplatsen till fots för att sedan hoppa in i en bil, körd av en tredje medbrottsling. Den unge studenten hade inte kunnat uttala sig om huruvida den bil han så när blivit påkörd av varit en taxi. Och sergeant Wei, som kanske inte var så tokig i alla fall, tänkte Marriot, hade kommenterat att eftersom det är ganska lätt att känna igen de klargula taiwanesiska taxibilarna, så var det kanske inte en taxi. Eller att vittnena kanske sett två olika bilar och att de två ljusklädda männen inte var samma som männen i den bil som så när kört på skolpojken. Emellertid så tvekade polisens tekniker, efter att de döda kropparna och platsen där de hittats blivit undersökt, om morden verkligen ägt rum där. Det var snarare troligt att de två poliserna fraktats dit när de redan var döda. Och om så var fallet, funderade Marriot, var det knappast troligt att två män hade burit dit dem, slängt dem i den smutsiga gränden och därefter fått sällskap av en tredje man, när hela operationen var klar. 

  I vilket fall som helst var mördarna spårlöst försvunna sedan de - springande eller i bil - lämnat platsen och Marriot fann det inte meningsfullt att för tillfället spekulera i vart de tagit vägen. Frågan som han föredrog att inrikta sig på var istället varför de båda polismännen bragts om livet. Naturligtvis var det för att de upptäckt något, något viktigt, som de haft för avsikt att meddela honom. Men vad var det de hade upptäckt? 

  Lo och Pan hade kopplats på jobbet när Marriot varit i Taipei tre och en halv månad. Det var nämligen den tid som gått åt till att övertyga polischef Hua om det nödvändiga i att låta två lokala befäl assistera amerikanen på heltid. Hua hade, på sitt ytterst vänliga och ytterst irriterande sätt, vägrat och sagt att han inte hade så mycket personal att han kunde undvara två män. Inte förrän Marriots överordnade hemma i USA kontaktat den taiwanesiske justitieministern och påmint honom om hans regerings egen önskan att snabbt lösa problemet, och att det därför var önskvärt med lite mer aktivt samarbete från taiwanesernas sida, hade Hua tvingats släppa ifrån sig två män. 

  Under de två veckor som sergeanterna Lo och Pan jobbat med fallet hade Marriot knappt sett till dem. Men det faktum att de nu tagits av daga var ett tydligt tecken på att de båda poliserna varit effektiva. De hade kommit på något.  

  Marriot hade instruerat dem att försöka nästla sig in i den undre världens organisationer. Men han hade ingen möjlighet att veta i vilken av alla tusentals horhus, spelhålor eller skumma barer det var som Lo och Pan slutligen fått upp ett spår. Registren över etablissemang som möjligen kunde dölja aktiviteter av den sort Marriot letade efter var i princip oändligt långa, och ändrades dessutom dagligen. Ställen slog igen, nya öppnade. Vad dolde sig bakom ett massageinstitut eller en karaokebar? Eller i vad som på ytan verkade vara en respektabel restaurang eller en prydlig butik? "Skyltar med fårhuvud, säljer hundkött", var det slående taiwanesiska uttrycket för företeelsen. 

  Tillbaka till Gå, tänkte han. Jag står kvar och stampar på samma fläck som när jag kom hit. Och stampandet har redan kostat två människor livet. 

  "Ni inser väl nu att det här är allvar?" hade han frågat Hua vid deras senaste möte. "Det är inga småpojkar vi leker med." 

  "Naturligtvis har ni rätt, Mr Marriot," hade polischefen svarat. "Vad föreslår ni att vi gör nu?" 

  "Jag måste ha nytt folk. Ersättare för Lo och Pan. De onda ska inte få uppleva tillfredsställelsen av att vi ger upp." 

  Larry Hua hade sett plågad ut. Han hade tänt en 'Long Life' och sett på Marriot med något som närmast liknade ett rådjurs bedjande blick. 

  "Min käre Mr Marriot, jag har inte lust att mista fler bra män." 

  "Vi ska inte göra om samma misstag som senast. De nya ska stå i ständig kontakt med mig. Jag ska veta vart de beger sig och vi ska hålla löpande kontakt via sändare. Jag eller en mindre styrka av era män ska finnas beredda att rycka in om de stöter på problem." 

  Robert Marriot reste sig upp från sängen. Från hyllan under sängbordet tog han fram sin redan hårt slitna karta över Taiwan och vecklade ut. Han korkade upp en Budweiser och började studera öns västkust. 

Thomas Viking gick nerför trappan och ringde på hos Mrs Yang. 

  "Jag skulle bara ta ett par saker som jag har i kylskåpet", sa han när värdinnan öppnade. 

  Hon hade sagt att Thomas gärna fick använda hennes kylskåp eftersom där inte fanns något på taket. Och efter två morgnar med hamburgare och chokladmjölk till frukost hade svensken kvällen innan inhandlat bröd, smör och marmelad, samt fet taiwanesisk mjölk. 

  En ung flicka kom ut från köket just när han var på väg dit. Hon hade lockigt, kortklippt hår, en T-tröja som avslöjade konturerna av små bröst, och tättsittande kortbyxor. Hennes uppenbarelse fick svensken att tänka på figuren Georgina i Fem-böckerna, som han slukat som liten. Flickan gav Thomas en glittrande blick och ett strålande leende, sa något till Mrs Yang på taiwanesiska och lämnade lägenheten. 

  "Ursäkta, Mrs Yang, var det er dotter?" frågade Thomas med famnen full av frukosttillbehör. 

  "En väninna," log värdinnan och höll upp dörren för honom. 

  Hon kom upp på taket när han satt och åt sin frukost. Efter att ha vandrat omkring en stund bland miniatyrträden kom hon fram och satte sig vid bordet. Thomas kände tydligt hennes skönhet och dragningskraft, fast han misstänkte att hon var närmare 50 än 40. 

  Hon tog ut en cigarrett ur en ask och tände med en graciös rörelse och jadearmbandet på hennes vänstra arm klirrade mot några hjärtprydda guldlänkar som kvinnan bar på samma arm. 

  "Ta-mu-shr," sa hon och tittade på honom. "Tycker du om att sjunga?" 

  Frågan kom överraskande och han stirrade på henne. Hon log svagt och tog ett bloss på cigarretten. Han försökte koncentrera sig på vad hon sagt. Sjunga? Varför frågar hon om jag tycker om att sjunga? 

  "Ja, lite grann," svarade han. 

  "Ikväll går vi till kala-OK, du och jag," sa hon och leendet blev bredare. "Sjunger, dricker lite, skrattar." Hon såg lycklig ut. "Hao bu hao?" Okej? 

  "Kala-OK..." Aha, det är karaoke hon menar. 

  Karaoke, den japanska flugan som även hittat till västvärlden. Han hade läst om fenomenet i tidningarna, men också hört Christel berätta om det, långt tidigare. Ja, det var klart att det även fanns i Taiwan. 

  Thomas kände sig tveksam. Han hade varit i det närmaste fanatiskt intresserad av rockmusik ett tiotal år tidigare. Haft ett band i Lund och ägnat rocken det mesta av sin tid. Men det var länge sedan och kändes avlägset. Avlägset och avslutat. Han hade insett att han aldrig skulle bli någon firad rockstjärna och ungefär samtidigt som datastudierna börjat gripa tag i hans uppmärksamhet hade han ställt ifrån sig gitarren och knappt rört varken den eller skivsamlingen de senaste fem-sex åren. 

  "Du kommer inte att bli rockstjärna," hade en av hans kompisar sagt till honom när de delade en öl på ett hak i Lund. "Du har inte lidit tillräckligt mycket. Du har ingen alkoholiserad farsa som misshandlar din neurotiska morsa, medan kronofogden står i hallen och bär ut matsalsmöblemanget och din minderåriga syster ligger utfläkt över trappräcket och blir grundligt våldtagen." 

  Insikten att han inte skulle lyckas - oavsett om det berodde på hans alltför solida bakgrund eller inte - hade varit svår att ta till sig. Men när han äntligen accepterat faktum var det som om all den energi som rocken sugit ur honom under närmare ett decennium vällde tillbaka med en oerhört besk eftersmak. Alla dessa ansträngningar förgäves! Han började tycka att musik var jobbig och undvek den. Musik var stökig, datorn var tyst och bahaglig. Om han någon gång satte på radion nuförtiden så var det för att lyssna till debatt- eller kulturprogrammen i P1. 

  Han tittade på kinesiskan, såg entusiasmen och värmen i hennes ögon. Thomas, min gode man, sa han till sig själv. Det är minsann inte var dag du blir utbjuden av en kvinna som har spelat med i James Poos filmer. 

  "Hao," sa han och log mot henne. 

Klockan var närmare nio på kvällen när hon kom upp och hämtade honom. Då hade han suttit färdigklädd i sitt rum ett par timmar och nästan börjat tro att hon glömt bort alltihop. 

  Tiden hade han fördrivit med att lyssna på ICRT, den amerikanska radiostationen. Där hade programledaren haft ett långt reportage om en stor insamling till förmån för handikappade barn. Konserter, tävlingar och föredrag över hela ön skulle, lagom till nationaldagen några veckor senare, kulminera i ett jättelikt jippo inne i Taipei. Lyssnarna ombads att vara generösa och betänka projektets nobla syften. 

  Med en glittrande, lagom modern dräkt, smakfull make-up och smycken i jade och guld var det en förtjusande Yang Chun-hua som stod i dörren till hans rum. En mogen kvinna som lyckats förlänga sina bästa år. 

  "Ta-mu-shr, din kostym ser mycket bra ut," sa hon uppskattande och tittade honom i ögonen. 

  "Ni är fantastiskt vacker ikväll, Mrs Yang," kontrade han och försökte kämpa mot den åtrå han kände för en kvinna som var runt femton år äldre än han själv. Men det var inte en lätt uppgift och den gjordes inte enklare av att hon log förföriskt mot honom. 

  Nere på gatan vinkade hon till sig en taxi och gav chauffören en adress på Changchun Road. Under färden förde hon en intensiv konversation med den betelnöttuggande föraren. Thomas satt tyst och lyssnade. Lyssnade utan att förstå, eftersom de talade taiwanesiska. 

  Taxin förde dem norrut i stan, genom gator bjärt upplysta av tusentals neonskyltar. Trafiken var fortfarande intensiv och trottoarerna kryllade av fotgängare. Thomas tänkte med ett snett leende på Lund, eller Malmö, eller andra svenska städer. Folktomma gator efter butikernas stängningstider. Bara mer eller mindre livsfarliga ungdomsgäng ute, vars existens gör att andra som möjligen skulle känna för att gå ut en sväng inte vågar. Kontrasten mot Östasien var enorm, det hade han märkt redan när han besökte systern i Hongkong några år tidigare. Kinesen lever sitt liv ute i folkhavet, tänkte han. Svensken lever sitt framför kaffekoppen i TV-rummet. 

  Den karaokebar de kom till låg på sjätte våningen i en tolvvåningsbyggnad. Flickan i receptionen hälsade igenkännande på Mrs Yang, log varmt välkomnande mot Thomas och trippade in framför dem och visade dem till ett bord. 

  "Vad vill du ha att dricka?" frågade Mrs Yang. 

  "Jag dricker öl, tack," svarade svensken. 

  En kypare uppenbarade sig med drycker, samt en stor bricka där Mrs Yang valde ut ett antal små skålar med jordnötter, oliver och andra, för Thomas obekanta tilltugg. Han stoppade en handfull jordnötter i munnen och studerade sin omgivning. 

  Lokalen var som en ordinär restaurang i storlek. Bord, omgivna av stolar eller soffor, fyllde större delen av rummet. På ena långsidan fanns en liten scen. Mitt på scenen stod två barstolar, två mikrofonstativ samt en TV-skärm. Större skärmar fanns uppsatta på alla fyra väggarna. 

  En kvinnlig röst, uppenbarligen från någon sorts speaker, hördes. Thomas hann inte uppfatta vad hon sa, men i nästa sekund reste sig en man från ett av borden. Han gick upp på scenen, tog en mikrofon och satte sig på en av stolarna. Musik började spela i högtalare och ett videoband började rulla på skärmarna. Två rader med kinesiska tecken kom fram och mannen började sjunga. 

  Thomas kände inte igen låten, naturligtvis, men tyckte att den påminde om den musik han hört på Amy Longs radio. Mannen på scenen sjöng med stor ingivelse, men utan större spår av talang. Ett par gånger skar det ordentligt i svenskens öron när 'sångaren' tog fel ton. 

  Han belönades för sin insats med allmänna applåder. Mrs Yang applåderade och log mot Thomas, som fann det säkrast att följa hennes exempel. Speakern talade igen och snart var det dags för nästa sång. 

  Thomas försökte följa texten på skärmarna. Han tyckte sig känna igen en hel del tecken, men riktigt sammanhang fick han inte i låtarna. Fast det stod klart att det var mycket hjärta och smärta, tårar och saknad. Videofilmerna följde passande mönster; unga, söta, kinesiska flickor som med sorgsna blickar betraktade vissna kronblad i en damm, eller lekande barn som kunde varit deras om inte...  

  Så småningom uppfattade han att ett antal unga damer rörde sig i lokalen. De satt vid ett bord en stund, konverserade med gästerna och flyttade sig sedan till ett annat bord. Thomas blinkade till när en av flickorna kom och satte sig hos honom och Mrs Yang, och han kände igen henne som den korthåriga flicka som varit i värdinnans lägenhet tidigare på dagen. 

  "Ni hao," sa hon och log försiktigt mot honom. 

  "Min väninna, Lo hsiaojie, arbetar här," förklarade Mrs Yang. 

  "Jag heter Lisa Lo," sa flickan och sträckte fram handen mot Thomas. 

  "Thomas," sa han och tog den. "Trevligt att ses - igen!" Hennes hand kändes behaglig att hålla och det märktes att hon uppskattade att han faktiskt känt igen henne. 

  "Vill du sjunga något?" frågade hon. 

  "Eh... jag kan inte några kinesiska sånger," svarade han och kände sig räddad. Men det var han inte. Lisa Lo tog en pärm som låg på bordet och öppnade den. 

  "Det finns sånger på engelska också," sa hon med ett leende och räckte honom pärmen. 

  Thomas svalde och tittade i den. Där fanns ett urval av kända brittiska och amerikanska hitlåtar, i huvudsak från 60-talet eller ännu äldre. Merparten av dem var ballader och en stor del var musik av ett slag som fortfarande fick det att vända sig i magen på gamle rockaren Thomas Viking. 

  "Vilken vill du sjunga?" frågade Lisa Lo med mjuk, nästan viskande röst och tittade in i hans ögon. 

  Vad är det med de här taiwanesiskorna? frågade han sig förtvivlat. Varför blir jag alldeles knäsvag när de tittar på mig? 

  "Love Me Tender?" föreslog hon. "Eller Moon River? Bona Sera?" 

  Hårt pressad kväkte han fram att han ville sjunga My Way, Frank Sinatras gamla klassiker. Medan Lisa Lo leende skrev ner sångens nummer på en lapp och trippade iväg med undrade Thomas desperat vad han gett sig in på. Tänk om inte min röst håller! Tänk om låten går i en tonart som inte passar mig! 

  Möjligen avspeglade sig hans oro i ansiktet, för Mrs Yang tittade nästan moderligt på honom och sa: 

  "Här sjunger alla för att vi tycker det är roligt. En del sjunger bra, andra mindre bra. Det spelar ingen roll. Vi har kul!" 

  Det låter alldeles förträffligt, tänkte Thomas och log stelt. Men nu är det bara så att jag har vissa krav på mig själv. Jag vet att jag kan sjunga, även om det är något jag inte sysslar med längre. Men jag vet också att mitt tonregister inte är så brett, om det blir helt fel tonart är jag såld. Och det vill jag inte vara. Jag är helt enkelt rädd för att göra bort mig. 

  I ögonvrån noterade han att Lisa Lo stod och pratade med ett par andra flickor. De hade båda långt, glänsande, svart hår och verkade, från hans vinkel, nästan sagolikt attraktiva. Den kortklippta Lisa kom tillbaka och satte sig bredvid honom. 

  Speakern talade igen och Lisa flög upp med en gång. 

  "Nu är det min låt!" utropade hon och log mot Thomas. 

  Hon sjöng bra. Sången hon valt var snabbare, mer pop än schlager, och flickan satt inte på barstolen utan stod upp. Hon rörde sig harmoniskt till musiken och hade en stark och lite hes röst. 

  Han berömde henne när hon kom tillbaka och hon log strålande mot honom. Han lät sin blick dröja kvar vid hennes någon sekund och kände hur det började strama åt innanför byxorna. Snabbt koncentrerade han sig på sitt ölglas. I nästa moment hörde han speakerns röst. 

  "Och nu är det dags för en utländsk vän att sjunga för oss. Var så goda och lyssna till My Way." 

  Thomas reste sig mot sin vilja. Men från spridda håll i lokalen började det applåderas redan när han gick fram mot scenen. Han log ofrivilligt och grep tag i mikrofonen just som musiken tonade fram. De första textraderna kom upp på skärmen när han satte sig på stolen. 

  "And now the end is near, and so I face the final curtain..." Lågt, på gränsen till vad han klarade av. Precis som det skulle, med tanke på att låtens slutparti gick väsentligt högre.  

  Det funkar! jublade han för sig själv under soloversen och plötsligt njöt han av att vara där på scenen, i centrum för uppmärksamheten. För ett ögonblick mindes han tillbaka till konserterna på Pub Sparta i Lund med Electric City Band. Då hade han haft en elgitarr på magen och skrikit fram texten i rocklåtarna. Då hade han haft Pia, farligt sexiga Pia, på keyboard bredvid sig. Nu hade han ingen gitarr, nu fanns musiken färdiginspelad på en laserskiva. Och ingen Pia, men nere vid bordet satt Lisa Lo och hon verkade precis lika farlig. 

Thomas och Sammy Lin kom ut från Gu gong bo wu yuen, palatsmuséet utanför Taipei. Där inne, hade Sammy berättat, fanns ovärderliga konstskatter som Chiang Kai-shek och hans medhjälpare lyckats rädda med sig vid flykten från Fastlandet i slutet av 40-talet. 

  De hade vandrat genom sal efter sal, våning efter våning och Sammy hade lidelsefullt kommenterat föremålen de sett. Thomas hatade muséer, men hade lyckats hålla god min och se någorlunda intresserad ut. Han hade omedelbart reagerat över närvaron av en svastika, ett hakkors, över ingången till en avdelning som visade föremål relaterade till gammal kinesisk mytologi. 

  "Vad gör den där här?" hade han utropat. 

  Uppenbarligen medveten om den ödesmättade betydelse hakkorset fått hos européer efter andra världskriget, förklarade Sammy att svastikan var en urgammal asiatisk symbol. Han fortsatte med att berätta om andra historiskt-religiösa symboler, som de åtta trigrammen, och nämnde några gamla kinesiska böcker där dessa föremål och deras ockulta mening fanns beskrivna. 

  I rummet intill fanns information om ett större antal hemliga broderskap och mystiska nätverk som funnits i Kina under årtusenden; de Gula Turbanerna, den Vita Lotusen, och - kanske mest känt av dem alla - Taiping Tienguo, det Himmelska Riket, vars karismatiske ledare faktiskt hade lyckats att tillfälligt etablera en egen stat inom den då sönderfallande Chingdynastin. Eftersom tron på gamla mystiska riter var vanlig hos dessa broderskap kunde Thomas inse sambandet mellan de två rummen. 

  De var på väg nerför trapporna som ledde upp till entrén när Thomas plötsligt märkte att marken darrade. Den skakade inte, men darrade svagt under några sekunder. Han stannade och tittade på Sammy. 

  "Jordbävning," sa denne, som om det vore världens naturligaste sak. 

  "Jordbävning!" Thomas tyckte sig höra liemannens hasande steg och väntade sig att i vilken sekund som helst få se sitt ack så korta liv passera revy. 

  Men darrningarna upphörde och allt verkade vara som vanligt. Svensken upptäckte att han höll krampaktigt i trappräcket. Han släppte försiktigt och tittade på kinesen igen. 

  "Är det... över?" 

  "Javisst. Det är över för den här gången." 

  "För den här gången?" När kommer nästa? Inte förrän jag har lämnat Taiwan, hoppas jag! Snälla minister och allt vad ni är, skynda på och bestäm er för vem som ska projektera pendeltågen. Hoppas det inte blir Scan-Tai, jag vill härifrån! 

  "Det förekommer jordbävningar ständigt här i Taiwan," förklarade Sammy med ett leende. "De flesta av dem är mycket små, som den vi märkte nyss. De har oftast sitt centrum i havet öster om ön." 

  "Men..." Thomas mindes katastrofer i Armenien, Mexiko (det var väl jordbävning?) och på andra platser. Hundratals döda, tusentals. 

  "Husen här i Taiwan är byggda för att klara jordbävningar," fortsatte Sammy som verkade märka den oro hans nye vän kände. "Även vid våra större skalv brukar skadorna bli minimala. Det är inget att oroa sig för." 

  Thomas bet sig i överläppen. Det var inte det att han inte trodde på vad Sammy sa, men att inte oroa sig för jordbävningar, det var liksom omöjligt. 

  När de satt i taxin på väg tillbaka in mot centrum gick hans tankar tillbaka till kvällen innan. Strax efter att han, ledsagad av applåder, lämnat karaokebarens scen och återvänt till bordet hade en äldre man kommit fram och satt sig hos dem. Mrs Yang hade nickat igenkännande mot honom och hälsat honom med "Välkommen, farbror Chen". 

  Hon hade fortsatt med att presentera Thomas, som en ung man som bodde i ett av hennes takrum under en tid. Chen hade genast beställt in två flaskor öl, en till sig själv och en till Thomas. 

  "Mr Chen är en gammal god vän till mig," hade Mrs Yang sagt till sin hyresgäst. "Han är affärsman." 

  Den äldre mannen hade artigt frågat vad Thomas gjorde i Taiwan. Svensken hade svarat att han också sysslade med affärer och på Chens fråga förklarat att han var i databranschen. 

  "Datorer mycket bra," hade mannen sagt. "Kommer ni från Amerika?" 

  "Nej, Europa." 

  "Bra. Europa mycket bra. Har lång historia, gammal kultur." 

  Mrs Yang hade berättat att hon och Chen ofta träffades för att spela majiang, mahjong, det urgamla kinesiska sällskapsspelet. Thomas hade då avslöjat att hans syster några år tidigare bott i Hongkong och vid flera tillfällen fascinerat berättat för honom om spelet. 

  "Mr Thomas, ni måste komma ner till Mrs Yang en kväll och spela med oss," hade Chen sagt. 

  Medan han satt i taxin, vilken susade söderut i den förhållandevis glesa middagstrafiken, undrade Thomas flyktigt om där inte fanns någon Yang hsiensheng, någon Mr Yang. Han utgick från att värdinnan var eller hade varit gift, eftersom hon kallades taitai. Arbetade mannen på annan ort? Var hon skild? Eller änka? 

  "Sammy," sa han. "Mrs Yang, eh... var finns hennes man?" 

  Den unge kinesen harklade sig omständigt och Thomas fick nästan en känsla av att frågan var besvärlig för Lin. 

  "Mrs Yang var gift en gång för länge sedan," sa han slutligen. "Det var när hon bodde i Hongkong och äktenskapet varade inte länge." Han verkade överväga om han skulle säga något mer om saken. "Eftersom Mrs Yang är en så respekterad kvinna här, så väljer man att inte diskutera den saken offentligt. Det skulle såra hennes känslor." 

  "Jag förstår," sa Thomas, fast han inte riktigt gjorde det. I Sverige, eller i länder som England, skulle kvällstidningar och veckoblaskor av olika slag utan tvivel frossa i diverse skandaler som nationens stjärnor gått igenom. "Jag måste säga att jag känner mig hedrad," sa han, "över att få bo hos en person med sådan dignitet som Mrs Yang." 

  Sammy log lite osäkert, som om han undrade om där fanns ironi i Thomas röst. Kinesen lämnade ämnet. Han pekade ut genom taxins fönster. 

  "Nu är vi snart framme vid Chiang Kai-shek Memorial Hall," sa han. "Jag skulle vilja visa dig den, Thomas."

  Bortom de närmaste husraderna skymtade Thomas ett jättelikt byggnadsverk som glänste av vit marmor. Ett djupblått tak höjde sig över trädkronorna. Bilen körde in till kanten och stannade utanför en långsträckt mur.

  De gick in genom en port. Rakt upp i portalen fanns några kinesiska tecken inristade. Thomas tyckte sig känna igen ett par av dem, men mindes inte deras betydelse. Han hade lyckats lära sig tala mandarin utan större svårigheter. Där fanns visserligen några ljud som i början varit lite motiga, men det problemet hade han snabbt övervunnit. Han hade ett bra språköra och under den korta tid han varit i Taiwan hade han redan märkt en skillnad i uttalet jämfört med de instruktionskassetter, intalade av en pekingbo, som Christel kört för honom. Han uppfattade taiwanesernas dialekt som mjukare, slappare än nordkinesernas. 

  Men de kinesiska tecknen var en helt annan sak. Det gällde att träna och träna, skriva dagligen, annars glömde man ofelbart bort dem. Han hade inte haft tid eller energi att skriva dagligen. 

  Sammy och Thomas följde en bred gång som gick rakt fram mot den imponerande byggnad som svensken skymtat från bilen. Byggnaden var fyrkantig och reste sig högt mot himlen. Den omgavs av terrasser på två nivåer. Breda trappor ledde upp till de båda avsatserna. Mitt på gången där de gick fanns en flaggstång och i toppen på den vajade Republiken Kinas flagga, i rött, vitt och blått. 

  Nedanför mausoléet låg en smakfullt arrangerad park. Stenbelagda gångar löpte längs med välansade gräsmattor. På båda sidor om mittgången fanns konstgjorda sjöar, omgivna av vackra träd och buskar. Ett antal bänkar fanns utplacerade längs gångarna. 

  "Chiang Kai-shek Memorial Hall byggdes efter president Chiangs död," berättade Sammy. "Parken och mausoléet har uppförts för att hedra president Chiang. Låt oss gå upp och titta." 

  Det var många trappsteg och den unge kinesen gick långsamt. Thomas hade inga svårigheter att hänga med i tempot. Undrar vilka möjligheter det finns till fysisk träning här i Taipei, tänkte han i förbigående. Att ge sig ut och jogga i de här luftföroreningarna måste vara direkt dödande. 

  Huvudbyggnadens västra sida var försedd med en väldig, svart dörr. Innanför den fanns en uthuggen tron, i vilken satt en man, avbildad i sten. Thomas tyckte att han vagt kände igen anletsdragen och han förstod att det föreställde Chiang Kai-shek. 

  "På nedre våningen finns ett litet museum," sa Sammy.

  Thomas blev lätt panikslagen. Inte ett museum till på samma dag! 

  "Det skulle vara trevligt att gå omkring lite i parken," sa han. "Den ser fantastisk ut." 

  "Då gör vi det," fastslog kinesen.   

Meddelandet hade kommit den vanliga vägen. Från en agent som fanns någonstans på Fastlandet hade det sänts via Hongkong till kontaktpersonen på AIT, American Institute of Taiwan, som tog hand om de amerikanska intressena i Taiwan. 

  Det hade inte tagit Marriot lång tid att dechiffrera det korta brev som till synes bara var en oskyldig skildring av en turistutflykt till ett populärt resmål i södra Kina. Men gömda i texten fanns kodord som, 'översatta' enligt ett visst system som Marriot pluggat in tills han kunde det utantill, blev till viktiga upplysningar. 

  Enligt agenten på Fastlandet, som gick under benämningen Kathy, fanns det en mycket välorganiserad kedja av leverantörer och transportörer från Kunming och andra platser i den sydkinesiska Yunnanprovinsen, längs diverse kringelikrokar ut till någon hamnstad, därifrån över till en eller flera punkter på den taiwanesiska västkusten och vidare upp till Taipei. Om narkotikan verkligen odlades inne i Yunnan, eller om den möjligen kom dit från den så kallade Gyllene Triangeln i Thailand, Laos och Burma, var oklart. 

  En faktor som gjorde Kathy osäker var uppgiften att en organisation med namnet de Nio Drakarna skulle ha minst ett finger med i spelet. På mandarin utlästes 'Nio Drakar' jou long, men på kantonesiska blev det kow loon, som också var namnet på en av de centrala delarna i Hongkong. Därför hade Kathy rekommenderat att DEA:s agent i Hongkong, kallad Harold, skulle göra efterforskningar där. Fastlandsagenten hoppades att uppgifterna på något vis skulle vara värdefulla för Toby, vilket var Marriots kodnamn. 

  De Nio Drakarna. Det var den enda nya uppgiften. Marriot läste meddelandet en gång till. Sedan tog han fram sin tändare, satte eld på papperet och lät det förkolna i askfatet. 

  Telefonen ringde och han tog luren. 

  "Mr Marriot." Till sin förvåning hörde Marriot att det var Hua. Det var första gången polischefen hade ringt till honom på hotellet. "Jag ringer för att meddela er att vi tänker göra ett tillslag senare idag i Kaohsiung." 

  "Är vi dem på spåret?" 

  "Jag tror det. Vi hittade en anteckning i ett häfte på detektiv Los tjänsterum. Lo var en av de två polismän som dödades häromdagen." Huas röst var lika uttryckslös som vanligt. 

  "Ja, ja, jag vet vem han var. Vad för slags anteckning är det?" 

  "Det är en adress i Kaohsiung. Vårt folk där nere har identierat stället. Det är en övergiven byggarbetsplats." Han gjorde en kort paus. "Jag ska åka ner dit om 30 minuter." 

  "Jag skulle vilja följa med." 

  "Men naturligtvis, Mr Marriot!" Nu var rösten sockersöt. "Vi kommer och hämtar er på ert hotell."