TRE

"Vad är det som händer här, Hua?" morrade Marriot. "Och varför får jag inte reda på saker och ting? Mina två närmaste män går och blir dödade och jag tvingas skaffa mig information om fallet på andra vägar!"

  Han drog ihop ögonbrynen och tittade på den fetlagde mannen mitt emot sig. 

  Larry Hua log ansträngt. Antipatin mellan Taipeis polischef och Robert Marriot var ömsesidig. Komma hit från Amerika och tro att han ska spela boss här och tala om för oss hur vi ska sköta vårt jobb. Från Amerika, av alla ställen, där mord är den vanligaste dödsorsaken bland svarta män i produktiv ålder. Där vilken dåre som helst får gå omkring med en pistol i fickan. Huh! Här i Taiwan har vi minsann lyckats hålla våldet och brotten under kontroll. Inte kan väl vi hjälpa att den thailändska polisen nu börjar slå till så hårt mot narkotikatrafiken, att handeln från Fastlandet får leta sig fram på nya vägar. 

  "Hjärtattack!" fnös Marriot och drog fram en Marlboro. "Det var inget bra försök, Hua. Två unga killar råkar få hjärtfel precis samtidigt och de råkar vara Lo och Pan, mina medhjälpare." 

  "Det var läkaren som först påstod det," försvarade sig polischefen och levererade ett brett leende. Den här barbaren inser inte hur förfinade de kinesiska avrättningsmetoderna är. Han tror att de lämnar lika tydliga spår efter sig som de amerikanska gangstrarnas kulor och knivblad. "Det är mycket svårt att hitta rätt dödsorsak när en kungfumästare varit framme." 

  Marriot tände sin cigarrett och bemödade sig om att lugna ner sig. Samarbetet med den lokala polisen måste fungera någorlunda friktionsfritt, annars blir jobbet ännu svårare, intalade han sig. Fast egentligen hade han mest lust att strunta i de omständiga taiwaneserna och följa sina egna metoder. 

  "Jag förmodar att det är svårt," sa han. "Men den verkliga dödsorsaken är väl fastställd nu, eller hur?" 

  "Ja. Polisassistenterna Lo och Pan dog av plötsligt hjärtstillestånd, av allt att döma orsakat av mycket exakta attacker mot vitala punkter på kroppen." 

  "Några spår efter mördaren... eller mördarna?" 

  "Det är min bedömning att vi ska tala i plural," sa Hua. "Polisassistenterna var mycket vältränade, två av våra bästa män. Jag tror inte att en person skulle klarat av dem båda."

  Marriot nickade, han var böjd att hålla med på den punkten.

  "Vi har ett vittne som säger sig ha sett två män hoppa in i en taxi på den aktuella platsen, vid den aktuella tidpunkten." 

  Marriot ljusnade. 

  "Bra! Låt oss höra lite mer i detalj vad vittnet har sett." 

  "Vi har ett annat vittne," fortsatte Hua som om han inte hört den andres inlägg, "som säger sig ha sett tre män försvinna i en bil från platsen, vid tidpunkten för mordet." 

  Amerikanen undertryckte en svordom. 

  "Nåja, låt oss höra dem båda," sa han. 

  "Det är redan gjort." Hua tog fram två pappersark och räckte till Marriot. "Här är förhören, nerskrivna direkt när de gjordes. Er kopia. På engelska." 

  "Är de inte bandade?" 

  "Det var tyvärr ett tekniskt fel på bandspelaren när förhören skulle genomföras. Men sergeant Fei, som har skrivit ner frågorna och svaren, är en mycket noggrann man." 

  Fan ta den här jävla ön, tänkte Marriot och längtade efter en Budweiser. 

De tre kinesiska männen satt runt valnötsbordet på Sammy Lins kontor. Bao talade i telefon. Lin satt och rökte en 'Long Life' och verkade lagom nervös. Den tredje mannen satt till synes lugn, med armarna i kors över bröstet. John Li var, åtminstone vid första anblicken och med västerländska ögon sett, mycket lik Sammy. Thomas hade blivit smått förvirrad när han sett den unge byråtjänstemannen. Kortväxt, smal, glasögonprydd. Artig och vänligt leende, förstås. 

  "Ert första besök i Taiwan, Mr Viking?" undrade Li i väntan på att Bao skulle avsluta sitt samtal. 

  "Ja, det är det," svarade Thomas. 

  Han kände hur en svettpärla trängde fram i pannan och blinkade irriterat. Det här är inget att vara nervös för, försökte han intala sig själv. Det här är din grej och du behärskar den. Programmet är perfekt, det finns inga hakar i det. Du har redan kört igenom det hemma i simulator, med all möjlig och omöjlig felsökning, både på helheten och de respektive delarna, och det fungerade. Han försökte koncentrera sig på konversationen med John Li. 

  "Jag är säker på att här finns mycket vackert att se," sa han. 

  "Faktiskt har vi flera trevliga platser alldeles i närheten av Taipei," svarade Li och log. "Jag brukar ta med familjen ut i bergen under helgerna." 

  "Har ni barn, Mr Li?" 

  "Ja, två barn." Han skrattade till. "Små busungar!" 

  Thomas skrattade tillbaka och kände hur hans nervositet försvann. En trevlig kille, tjänsteman Li. 

  "Vad gör er fru, Mr Li?" frågade han. 

  "Hon är faktiskt hemma med barnen." 

  "Ah, så middagen står på bordet när ni kommer hem." Mannen log igen. "Inte dumt!" Thomas tänkte på Marianne, hans brors paranta hustru. Han kunde inte se henne som hemmafru. "Min svägerska skulle aldrig gå med på något sådant. Hon vill ut och göra sig en egen karriär." 

  "Min fru jobbade förut," sa Li. "Men... ingen av våra familjer bor här i Taipei, så vi kunde inte hitta någon annan som tar hand om barnen." 

  "Jag förstår att det kan vara svårt." Han kände att han kanske höll på att bli för personlig med Li, och försökte hitta något annat att tala om. "Kollegorna på Scan-Tai har tagit mycket väl hand om mig här," sa han. "Och jag är inneboende hos en av era stora filmstjärnor, Yang Chun-hua på Rui-an Street." 

  John Li hann inte kommentera det, för Frank Bao la just på luren och harklade sig. 

  "Ursäkta mig, men nu är det där samtalet äntligen klart." Han tittade på Thomas. "Är vi klara att testköra?"

  "Ja, det är klart. Mr Li?" 

  Li log och rätade på sig i stolen. 

  "Det ska bli mycket intressant," sa han på välartikulerad engelska. "Var så god och sätt igång, Mr Viking."

  "Vad som kommer att hända," började Thomas, "är att jag kör programmet och ni kommer att kunna följa det som om ni betraktade hela pendeltågsnätet från ovan." 

  Han satte igång programmet och efter någon sekund kom en bild upp på skärmen. De tre kinesernas blickar riktades ditåt. 

  "Detta är en mycket schematisk karta över Taipei med förorter," sa Thomas. "De tre linjerna i blå, röd och grön färg är bansträckningar, enligt den modell som Mr Bao nyss redovisade. De sammanstrålar i centralen vid Hsinsheng South Road. Som ni ser finns det gemensamma stationer vid vissa livligt frekventerade punkter i centrala stan. Det är förstås för att hålla nere kostnaderna och konstruktionstiden." Han harklade sig. Lis ansikte var neutralt. "Vi tänker oss nu att klockan är någon minut i sju en morgon," fortsatte svensken. "Då sätter jag igång körrutinen, så kan vi följa tågen under en stund." 

  Han tryckte på ett par tangenter och plötsligt fanns ett antal små blå, röda och gröna leksakståg ute på linjerna. De rörde sig till och från centrum, stannade vid olika stationer och körde vidare. Ett stort antal tåg stod och väntade vid ändstationerna. 

  Thomas betraktade de tre männen i ögonvrån. Sex kinesiska ögon följde uppmärksamt och fascinerat simuleringen. Ingen sa något. Det var tyst i rummet. Thomas uppfattade svagt ljudet från Amy Longs radio. Han tittade på klockan. 

  "Nu slår klockan snart sju," sa han. "Då infaller morgonrusningen och tågen börjar köra med tätare intervaller. Låt oss se vad som händer!" 

  Några sekunder senare började fler av de små tågen lämna ändstationerna och snart var de flesta av dem ute och rörde på sig. Skärmen böljade i blått, rött och grönt. Thomas gjorde en snabb grimas när likheten med ett diskoteks ljusorgel slog honom. Men när han gav John Li en blick nickade denne ett par gånger och grymtade belåtet. 

  Med hjälp av några kommandon flyttades 'kameran' in i den främsta vagnen på ett av tågen. Från detta perspektiv fick åskådarna följa det från en station till en annan, se rälsen framför sig som om man faktiskt fanns ombord på tåget. 

  Thomas lät programmet köra några minuter. Sedan tryckte han fram det till en tidpunkt strax innan midnatt. De tre åskådarna fick se hur de sista tågen stannade vid ändstationerna och kördes till sina uppställningsplatser.

  "Jag är imponerad," sa John Li och fixerade Thomas med blicken. "Det var jag redan när jag läste programmets uppläggning och mitt intryck har förstärkts. Det ser ut som ni har gjort ett mycket gott arbete." 

  "Tack, Mr Li." Svensken undslapp sig ett litet leende. "Jag skulle vilja visa er ytterligare en detalj i programmet."

  Han gav datorn ett antal kommandon och vände sig sedan till Li.

  "Vi återgår till morgontrafiken. Låt oss anta att det uppstår ett fel någonstans. Datorer är inte ofelbara. Saker kan inträffa." Han pekade mot centrum av bilden, som låg frusen på skärmen. "Om ett tåg på grund av datafel, eller annat fel, plötsligt slutar fungera ute på linjen, vad händer då? Förr eller senare kommer nästa tåg och kör in i det. Om det händer under rusningstid är tidsmarginalen inte stor." 

  John Li bet sig i läppen och såg spänd ut, som om han ångrade att han berömt programmet innan han sett hur den situation som den unge europén framför honom målade upp skulle lösas. 

  "Vi förutsätter det värsta tänkbara," sa svensken. "Ett tåg går sönder mitt mellan Hsinsheng Terminal och Taipeis järnvägsstation, mitt i rusningstid. Vad händer?" 

  Han satte igång programmet. Ett av leksakstågen på den blå linjen hade ett svart kryss på sig. 

  "Följ det tåget!" uppmanade Thomas. "Det stannar snart mitt på spåret." 

  Samtliga i rummet tittade spänt när det lilla tåget stävade iväg västerut från centralen. Efter knappt en halv minut stannade det. Thomas hörde hur någon - Bao? - drog in andan när han följde dramat. Flera tåg var på väg mot den plats där det havererade tåget stod. För att ytterligare öka spänningen öppnade Thomas ett fönster i hörnet av skärmen där man kunde se det stillastående tåget från främsta vagnen i ett annat, som närmade sig. Det skadade tåget växte för var sekund... 

  Men inom en tidsrymd av mindre än 30 sekunder hade alla tågen på den blå linjen stoppats. Det tåg som följts i hörnet av monitorn hade stannat bara ett par hundra meter från den plats där det ramponerade tågsetet stod. De andra fanns på större avstånd. 

  "I systemet ingår att fotosensorer finns utplacerade längs banan," sa Thomas. De tre männen lyssnade, men kunde fortfarande inte slita blickarna från bildskärmen. "De kan känna när tågen passerar olika punkter och de kan stoppa tågen, om de registrerar att ett tåg inte har passerat en punkt som det borde passera. Det finns också en... hm, mekanism på varje enskilt tåg som kontrollerar så alla instruktioner utförs på rätt sätt." 

  "Det låter tryggt," sa Bao och hans röst var nästan hes av upplevelsen. 

  "Det kan också inträffa att själva huvuddatorn går sönder," sa Thomas och tittade John Li in i ögonen. "Därför registreras alla instruktioner som går fram till de mindre datorerna på varje tåg. Om inte rätt antal instruktioner når fram och utförs inom en viss tidsrymd så stannar tågen." Li blinkade men fortsatte att möta hans blick. "Det är ju människoliv det handlar om, Mr Li, eller hur?" 

  Kinesen nickade. Thomas avslutade programmet och vred runt stolen så han satt vänd mot de tre männen. 

  "Mr Viking, Mr Bao," sa John Li. "Det är inte jag som fattar beslut i den här frågan. Mr Chang är minister och det är han som beslutar. Men jag kommer att rekommendera att ordern går till Scan-Tai. Jag har sett de andra företagens program och jag anser att det jag har fått se här idag, det är det bästa. Jag skulle känna mig lugn och nöjd om Taipei får ett MRT-nät som styrs av detta program." 

Det var med lätt hjärta och nästan uppsluppet humör som Thomas Viking gick ut ur huset på Hsinyi Road och började promenera västerut. När John Li lämnat kontoret hade Frank Bao tagit fram en flaska konjak och bjudit på. Bao hade varit på strålande humör och höjt svenskens programmeringskonst till skyarna. 

  Thomas hade faxat en rapport till Hunkert, berättat om vad som hänt så långt. I Sverige var det ännu tidigt på morgonen, men rapporten skulle ligga och vänta på chefen när han kom till jobbet. 

  Även om kontraktet inte var i hamn ännu, så såg allting mycket lovande ut. När Thomas flanerade längs Hsinyi Road tyckte han att himlen var något klarare och avgaserna något mindre besvärande än tidigare. Han tittade i skyltfönster. Butiker och restauranger trängdes om utrymmet i gatuplanet. Det var skoaffärer, modeboutiquer, juvelerare och souvenirbodar. De låg vägg i vägg med matställen som erbjöd havsmat, Pekinganka, stark Szchuanmat, italienskt käk och amerikansk snabblunch. Thomas slank in på Pizza Hut och åt sin lunch där. 

  Han tittade på flickorna. Flickorna som stod för betjäningen, flickorna som satt kring borden, flickorna som gick förbi ute på trottoaren. Korta, smäckra och rakryggade. Välvårdade och snyggt klädda, majoriteten i korta jackor och snäva kjolar. En del, lite mer rebelliska, i jeans och läderjacka, men fortfarande i Thomas ögon en bild av oskuldsfullhet. Klasar av skolflickor passerade förbi i välstrukna uniformer och halvlångt hår. 

  Det var med omedelbar uppskattning som Thomas noterat att de väldiga byggkomplex som täckte gatorna var utbyggda från andra våningen och uppåt. Det betydde att trottoarerna låg under tak och även om det ännu inte regnat sedan han anlänt till Taipei, så kom han ihåg de orientaliska skyfallen från sitt förra besök i Hongkong. 

  Det var dock med lika stor förargelse som han märkte att trottoarerna inte enbart var till för fotvandrare. Minst halva utrymmet mellan gatan och husfasaderna användes som uppställningsplats för tusentals skotrar och motorcyklar, och det var inte sällan som motorcyklisterna helt ogenerat puttrade omkring inne bland fotgängarna. Ett jävla sätt, tänkte svensken innan han erinrade sig den holländske rumskamratens ord: De kommer inte att ändra sig för att vi har kommit hit. Så det är lika bra att acceptera dem som de är. 

  Rörligheten på trottoaren begränsades också av andra faktorer. Den första, och självklara, var mängden av människor som använde den. Morgon, middag och kväll verkade de vara ute och spankulera, taiwaneserna. Thomas kom ihåg hur Christel berättat om trängseln från ett besök i Shanghai. Han misstänkte att det var ännu värre där, i en av jordens största städer. Men han tyckte att han nu i alla fall fått en liten aning om vad hon menade. 

  En annan företeelse som upptog plats på trottoaren var ymnigt förekommande gatuförsäljare som bredde ut sina produkter på stora skynken framför sig. Där fanns allt från färggranna scarfs och bredbrättade stråhattar till klockor - säkert imitationer! tänkte Thomas - och blänkande smycken. En västerländsk kvinna, lätt klädd i shorts och T-shirt och med en liten väska över axeln, fångade hans blick i myllret. Hon log och nickade mot honom, han besvarade gesten. Ett ögonblick av samhörighet bland alla mongolerna. 

  Plötsligt blev det en explosionsartad aktivitet bland gatuförsäljarna. De rafsade ihop sina saker, knöt samman sina bylten och släpade iväg med dem. På trettio sekunder var de spårlöst borta utan att Thomas förstod vart de tagit vägen. 

  Ytterligare någon halvminut senare släntrade ett par uniformerade polismän förbi. Med uttryckslösa anleten passerade de och var snart färsvunna i vimlet. Thomas stod kvar en stund och så småningom började försäljarna dyka upp igen. De bredde ut sina skynken och kommersen fortsatte. 

John Li placerade pappersarket på skrivbordet framför Chang Wen-bing, chefen för kommunikationsministeriet.

  "Minister Chang", sa han. "Jag har genomfört fördjupade studier av de fem företag vilkas offerter fanns kvar efter förra gallringen. Jag kommer inom ett par dagar att kunna ge er ett förslag, grundat på min bedömning av de olika produkterna." Han tittade på ministern, men denne gjorde ingen kommentar. "På detta preliminära stadium", fortsatte Li tveksamt, "lutar det starkt åt att jag kommer att rekommendera ett företag vid namn Scan-Tai. Där har man presenterat ett koncept som lever upp till de förväntningar vi har. Ja, jag skulle vilja säga att det överträffar dem och till ett rimligt pris." 

  Ministern sa fortfarande inget. Hans ambrafärgade ansikte var märkt med ålderns veck. Han tittade på det papper som låg framför honom och sedan, frågande, på Li. 

  "Minister, jag har skrivit ner namnen på de fem företagen här," sa den unge tjänstemannen. "Om ni skulle vilja göra några egna studier. Eh... Scan-Tai är det företag som jag har ringat in." 

  "Ett utländskt företag?" 

  "Eh... bara delvis, minister. Det ägs gemensamt av en kines och en utlänning." 

  Minister Chang nickade långsamt. 

  "Jag ska studera alternativen," sa han till slut. Hans blick höjdes och mötte John Lis. "Det är min uppgift att väga olika faktorer i de båda vågskålarna, göra en bedömning och fatta det avgörande beslutet. Tack för det beredande arbete ni lägger ner, sakkunnige Li." 

   'Sakkunnige Li' reste sig, bugade lätt och lämnade ministerns arbetsrum. Chang lutade sig tillbaka i stolen och slät ögonen. Ack, tänkte han. Vilka svårigheter dagens ämbetsmän utsätts för. Ingenting ska längre göras på det gamla sättet. Alla dessa nymodigheter som kommer in från utlandet, från de vita långnäsorna. Kulturlösa barbarer, som tror att de ska förändra Kina, stöpa om Mittens Rike i deras konturlösa form. Ingen respekt för vår 5000-åriga historia! 

  Chang var den senaste i raden av många generationer statstjänstemän. Hans förfäder hade varit högaktade ämbetsmän, mandariner, under Ching, Kinas sista traditionella dynasti. Genom att skickligt spela sina kort hade de överlevt omvälvningarna när Sun Yat-sen och Kuomintangpartiet störtat manchukejsaren och utropat Republiken Kina. Klanen Chang hade fortsatt att tjäna de nya herrarna. 

  De hade överlevt också den kommunistiska revolutionen 1949, genom att fly ut till Taiwan. Rättare sagt, Chang Wen-bing och hans far hade lyckats fly. Modern och syskonen hade blivit kvar i Shanghai. Chang hade bara diffusa minnen av flykten. Han hade varit sju år gammal då och de bilder han kunde frammana från den ödesdigra natt då fadern tagit med honom ombord på en båt var av brinnande hus i hamnen. 

  En kusin till honom hade återvänt till Fastlandet 40 år senare som en av många tusen, vilka ville söka efter sina rötter. Chang själv hade, som hög regeringstjänsteman, inte tillåtelse att åka över, även om han ville. Men ministern hade fått information genom sin släkting. Changs rötter var uppdragna. Genom att pussla ihop information från olika källor hade kusinen kunnat följa det bittra öde som Changs närmaste gått till mötes. Såsom anhöriga till en uppsatt tjänsteman under republiken betraktades de som hei wu lei, en av de fem svarta kategorierna. De hade dragit sig fram på samhällets bottenskikt fram till kulturrevolutionen. Då hade de gripits av fanatiska rödgardister. Changs bror hade avrättats direkt, modern och systrarna slängts i arbetsläger där de så småningom dukat under. 

  Det var modern han mindes bäst, saknade mest. Hon hade varit hemmets centralgestalt, en symbol för trygghet och oföränderlighet. Med en bitter smak i munnen jämförde ministern med sin egen hustru. Chang taitai var en karriärkvinna i tiden. Hon hade studerat vid Berkeley i Californien - medan Chang hade sin examen från ett lokalt universitet - och klättrat till en framträdande position inom Bank of Taiwan. Hon hade till och med tagit sig ett engelskt namn. Sånt trams! Är vi barbarer från länderna bortom oceanen? frågade sig Chang irriterat. Är vi inte kineser? Tillhör vi inte Hanfolket? Ska vi inte vara stolta över det? 

  Äktenskapet upprätthölls formellt, men alla känslor var döda sedan länge. Chang visste inte ens hur det hade börjat och han brydde sig inte om att försöka komma ihåg det heller. Bilden av hustrun bleknade från hans inre syn och ersattes av en ung flicka. Hsiao Lan, lilla Lan. Så spröd och vacker, så mjuk och försynt. Så god hand hon hade med honom. Så synd att hon inte fanns längre... 

  Minister Chang öppnade ögonen och tvingade bort bilderna. Han tittade på pappersarket framför sig med ett uttryck av avsmak. 

Thomas låg i hängmattan som var uppspänd mellan två betongpelare på taket. Det var sent på eftermiddagen och han låg och njöt av en kall öl, bekvämt klädd i shorts och en kortärmad tröja. Det hade känts som en befrielse att få ta av sig kostymen och den klibbande skjortan. 

  Nu är det klart, tänkte han. Programmet kompletterat och uppvisat. Nu är det bara att vänta på ministeriets beslut. Jag kan inte göra mer från eller till, bollen ligger hos den taiwanesiska regeringen. 

  Hunkert hade gjort tappra försök att sätta sig in i hur beslutsfattandet gick till. Men det hade inte varit helt lätt att få grepp om det politiska systemet i Taiwan, med dess fem olika yuen, vilka tydligen hade en viss (men bara viss) likhet med lagstiftande, verkställande och dömande makt. Under varje yuen fanns det ett antal bu, ministerier eller byråer. Och för att göra det ännu mer komplicerat fanns det något som kallades guomin dahui, vilket blivit översatt som nationalförsamlingen. Dess uppgifter var diffusa för svenskarna. 

  Från Bao och dennes medhjälpare hade svenskarna fått försäkringar att det skulle bli ett snabbt avgörande i upphandlingsfrågan. Så Thomas hade instruerats att stanna kvar i Taipei tills beslutet kom. Detta för att kunna göra en rivstart med det konkreta planeringsarbetet om det blev så att Scan-Tai fick jobbet. Chefen i Malmö hade också visat sig ovanligt omtänksam om sin anställde. 

  "Jag har nog pengar att kunna ta hem dig och skicka ut dig igen snabbt som attan," hade Hunkert sagt. "Men man kan faktiskt ha roligare än att sitta på ett flygplan 20 timmar. Därför stannar du om inte beslutet drar ut orimligt länge på tiden." 

  Så Thomas hade på vägen hem gått in i en bokhandel där han hittat en karta och en engelskspråkig guidebok om Taiwan. Även om han som luttrad resenär lärt sig att inte lita alltför mycket på entusiastiska beskrivningar av sevärdheter, så verkade ön ha ett flertal platser värda att besöka. Avstånden var ju dessutom mycket överkomliga, det var uppenbarligen möjligt att ta sig från nord- till sydspetsen på en dag. 

  "Student?" 

  Frågan kom så överraskande att Thomas ryckte till och så när ramlade ur hängmattan. Steven Rodd kom långsamt gående från sitt rum. 

  "Eh... menar du mig?" 

  Rodd såg sig omkring med överdriven noggrannhet, som om han ville säga "Jag ser ingen annan här". Thomas tittade på honom, men solen reflekterade sig i amerikanens glasögon och gjorde det omöjligt att se mannen i ögonen. 

  "Nej," sa svensken behärskat. "Jag är inte student. Jag är här i affärer." Och du då? tänkte han fråga, men ändrade sig. Jan-Pieter hade redan berättat att Rodd var missionär och Thomas kände för den delen inte speciellt mycket för att konversera med den underlige amerikanen. 

  Steven Rodd ställde sig vid takkanten och tittade ut. 

  "Det är en fin ö, Taiwan," sa han, fortfarande med ryggen mot Thomas. "Ett fint folk. Vänliga och gästfria."

  Långsamt vände han sig och betraktade Thomas. De uppskattande orden om taiwaneserna hade uttalats med samma kyla som när Rodd önskat Thomas välkommen den där kvällen. Svensken nickade. 

  "Ja, det har jag redan noterat," sa han. "Mrs Yang är en förtjusande värdinna." 

  "Tyvärr bekänner de flesta sig till en falsk gud," sa Rodd metalliskt. "De lever i synd. Dricker, röker, spelar bort sina pengar. Här finns mycket att göra. Många själar att rädda." 

  Thomas funderade fortfarande på vad han skulle svara när amerikanen gick bort till trapphuset och försvann ner. 

Frank Bao bjöd på middag på kvällen. Chefen verkade mycket nöjd med det sätt på vilket konstruktionsbyråtjänstemannen John Lis besök på företaget tidigare på dagen hade avlöpt. Han kom och hämtade Thomas i sin Volvo 840. I baksätet satt Sammy Lin och Amy Long. Bao tog dem till en lyxig restaurang i Taipeis fashionabla, nordöstra del. Vis efter tidigare kylslagna restaurangbesök hade Thomas sin kavaj med. 

  "Svenskarna gör mycket bra bilar," sa Bao när de tagit plats vid ett runt bord nära fönstret. "Volvo och Saab. Mycket bra bilar. Taiwaneserna tycker om svenska bilar." 

  "Vi behöver sälja," sa Thomas. "Jag tror att Sverige fortfarande köper betydligt mer från Taiwan än vad vi säljer hit." 

  "Bra handelsbalans," menade Bao. "Det är mycket bra balans i handeln mellan Sverige och Taiwan numera. Det är bara en sak som fattas." Thomas tittade på honom med frågande blick. "Vapen!" 

  "Vapen?" 

  "Vapen. Vi vet att ni tillverkar vapen av mycket hög kvalitet. Gevär, robotar, flygplan. Tänk om er regering ville sälja till oss. Vi behöver dem ifall kommunisterna kommer." Han slog ut med armarna. "Nåja, låt oss inte tala om det nu." 

  Kyparen kom och satte glas på bordet, hällde upp te och delade ut menyer. 

  "Vad vill du äta, Thomas?" frågade Bao. 

  "Det är ni som är experterna," svarade svensken leende. "Jag är säker på att ni väljer något som smakar bra."

  Vid bordet intill deras började en mobiltelefon pipa. Samtliga sex unga, kostymklädda män som satt där for ner med händerna i sina portföljer och drog upp sina yuppienallar för att se om det var samtal till dem. Thomas stirrade fascinerat på dem och tittade sen på Amy, som märkt hans blickar. 

  "Det är på modet med mobiltelefon," kommenterade hon med antydan till ett leende. 

  Tao, mannen med det glada ansiktet, och Gordon Li, ytterligare en ung medarbetare, dök upp och anslöt sig till sällskapet. Snart kom några flaskor kinesiskt brännvin fram på bordet och Tao vände sig till Thomas med lyft glas. 

  "Gan bei!" Botten upp! 

  Thomas log nervöst. Det var en av de saker Christel varnat honom för:

  "Se upp när du dricker med kineser. De är som svampar och det märks inte på dem heller, hur mycket de än har druckit." 

  "Gan bei," svarade han och tömde sitt glas. Tao gjorde detsamma, höll upp det tomma glaset mot den europeiske gästen och satte ner det på bordet med allvarlig min. Thomas fick genomgå ännu en gan bei, den här gången med Gordon Li, innan de första maträtterna anlände och räddade honom. 

  De njöt av maten en stund under tystnad. Den bröts av Amy Long, som undrade om Thomas inte skulle passa på att åka runt på ön. Hennes blick när hon talade med honom låg på gränsen till utmanande och svensken började känna sig angenämt besvärad av det sätt på vilket han behandlades av de taiwanesiska flickorna. Han svalde och torkade av munnen på servetten. 

  "Jag vill gärna åka runt och se mig om," sa han. "Faktum är att jag köpte både karta och guidebok tidigare idag." 

  "Jag tror att du kommer att hitta många platser som du tycker om," sa Amy med sockersöt, smekande stämma och Thomas undrade för ett ögonblick om hon försökte antyda att hon ville följa med och visa honom öns bästa sidor.

  "Om du åker till staden Taichung, mitt på västra kusten, så kan du ta dig därifrån inåt ön till flera natursköna platser," sa Sammy Lin. "Rr Yue Tan, Sun Moon Lake, är ett populärt resmål, liksom Hsitou och Alishan i bergen. Soluppgången och molnhavet vid Alishan lockar många besökare." 

  Thomas lyssnade medan han stoppade in en bit jätteräka i munnen. Hans blick mätte Amys samtidigt som hon öppnade munnen. 

  "Men den allra finaste platsen finns på östra Taiwan," sa hon och log vackert. "Tai lu ge, Taroko Gorge, en flera tiotal kilometer djup klyfta i bergen. Man tar sig in längs en liten, slingrande väg som leder fram till den lilla byn Tienhsiang. Där finns ett par förtjusande hotell där man kan övernatta. Bara en liten bit därifrån finns heta källor där man kan bada." 

  "Jag hoppas att jag hinner besöka alla dessa platser," sa Thomas och försökte låta bli att titta för djupt in i Amy Longs märka ögon. 

  Frank Bao lyfte sitt glas och tittade på honom. 

  "Gan bei!" 

Steven Rodd reste sig långsamt upp ur sängen. Från ett öppnat paket på sängbordet tog han ett par pappersnäsdukar och torkade av sig. Sedan drog han på byxorna och sin tröja. 

  Han tittade snabbt ner på kvinnan som låg kvar med slutna ögon och armarna under huvudet. Med blickar som ännu brann av lust betraktade han hennes släta hud, jaderingen på hennes arm, den pikanta tatueringen som hon hade på det vänstra bröstet. Amerikanen knäböjde bredvid sängen. Han knäppte händerna och lutade pannan mot dem.

  "Herre," bad han. "Välsigna denna kärleksakt som just ägt rum, mellan en man och en kvinna, till Din ära."

  Utan att ägna den nakna kinesiskan vidare uppmärksamhet lämnade han hennes sovrum. Vid ytterdörren stack han fötterna i sina plastskor, gick ut från lägenheten och upp på taket. Där ställde han sig vid takkanten och tittade ut. Han stod där länge, tyst, orörlig. 

  Han hörde steg i trappan. Någon ringde på en dörr och den öppnades. Han uppfattade röster som talade. Amerikanen stod kvar, som i meditation. Slutligen andades han ut långsamt och gick in i sitt rum. Han satte sig på sängen. 

 Klatter, klatter. Ljuden var svaga men fullt förnimbara och de kom nerifrån. Steven Rodd slöt ögonen. Han knöt händerna hårt och hans näsvingar vibrerade av svårligen återhållbar ilska. Med en snabb rörelse for han upp, gick några hastiga varv runt det lilla rummet och knäböjde så framför sängen. Han knäppte händerna så hårt att de vitnade. 

 "Gud, du rättvise och rättfärdige!" stönade han med halvkvävd röst. "Förlåt denne Din ovärdige tjänare. Förlåt honom för att han fallit för lockelserna hos Frestarens sinnliga redskap, för de söta men falska tonerna hos den skökan. Den hyndan! Ve dem, dessa speldjävulens offer. Må de brinna för evigt i Helvetet!"