TJUGONIO

Det tog en halvtimme för Sammy Lin att krångla sig genom stadstrafiken och ut på motorvägen. Men där kunde han hålla god fart. Det var mitt på dagen, morgonrusningen var över. 

  Thomas satt bredvid kinesen i framsätet, de tre kvinnorna där bak. Mary hade först varit lite tveksam till att följa med ut till flygplatsen. Hon var rädd för att börja gråta där. 

  "Det är inget farväl," hade Thomas sagt och smekt hennes smala handleder. "Jag kommer tillbaka snart. Kanske redan till jul!" 

  Utanför avgångshallen lämpade han upp väskorna på en vagn medan Sammy körde iväg för att hitta en parkeringsplats. Den glättighet som Thomas försökt uppvisa för Mary avtog snabbt när han steg in i avgångshallen. Tvivlen på hans och Marys gemensamma framtid gnagde i honom. Men ännu starkare var motviljan mot att lämna henne. Det var med ett par ordentliga blytyngder i magen som han rullade fram vagnen till incheckningskön. 

  "Konstigt att man kan fästa sig så vid en plats," mumlade han till systern. 

  "Mhm," svarade hon leende. "Orienten har sin charm, eller hur? Jag minns hur nedlåtande du brukade uttala dig om mina asienresor för tio år sedan. Då var det minsann bara England och Amerika som gällde för unge herr Viking." Hon kastade en blick på Mary som kom från damrummet. "Nåja, i det här fallet är det ju mer än platsen som har gjort intryck på dig." 

  "Hur kommer det att kännas att komma hem?" frågade Molly. 

  "För jävligt, antar jag. Kallt och blåsigt och räligt." 

  De satte sig i en soffgrupp med utsikt över taxfreebutikerna medan de väntade på klartecken för Thomas och hans medpassagerare att passera passkontrollen och gå ombord. Det var en liten dyster samling som satt i tystnad och lät minuterna rinna iväg. 

  "Vem var det som sa att 'parting is such sweet sorrow'?" frågade Christel till slut med ett tveksamt leende i mungipan. 

  "Säkert någon jävla poet," muttrade Thomas. 

  "Shakespeare," sa Molly och tittade på honom.

  Kommer jag någonsin att få se honom igen? frågade sig brittiskan. Och om jag får det, kommer han då att vara gift med Mary Huang? Hon hoppades plötsligt ivrigt att det faktiskt var som buddisterna trodde, att alla levde flera liv. Kanske ödet ville para ihop henne och Thomas nästa gång...

  "Singapore Airlines är ett bra flygbolag," sa Sammy och lyckades sticka hål på den förtätade stämningen. 

  "Ja, det tror jag att det är," sa Thomas. 

  "Nästan alla östasiatiska bolag är bra," menade Christel. "Men Singapore är möjligen det bästa bland de bästa." Hon log när minnen från hennes tidigare resor kom för henne. "Kul att du ska stanna ett par dagar i Singapore. Det är också en intressant plats." 

  "Är den inte lite för hårt reglerad för din smak?" frågade Molly och tittade på svenskan. 

  "Jo, jag kan tänka mig att jag kanske skulle få problem om jag skulle bo där en längre tid. Men att åka dit och vara turist ett par dagar är helt perfekt. Och regleringarna har faktiskt sina fördelar - luften är fantastiskt ren jämfört med andra storstäder i den här delen av världen." 

  "Då blir det förstås en kväll på Raffles Hotel med en Singapore Sling i The Long Bar," sa Molly och försökte le mot Thomas. 

  "Får det väl bli," svarade han. 

  Han tittade på Mary och pressade fram ett leende. Jag borde fatta ett beslut, tänkte han. Fatta ett beslut och tala om det för henne. Ja eller nej. Det borde hon få veta. Eller har jag fel? Hon kanske inte heller har bestämt sig om hon vill ha någon fortsättning på det här. Men han trodde inte på den tanken. Han kände sig förkrossande säker på att kinesiskan önskade permanenta deras förhållande och han visste att han inte skulle ge henne något besked. Han skulle i sin feghet låta tiden, denna gamla beprövade nödutgång, lösa problemet åt honom. 

  Han tog hennes hand och de reste sig och gick långsamt förbi raden av butiker. 

  "Nästa gång ska vi åka till Singapore tillsammans," sa han. 

  Hon nickade tappert. 

  "Jag hoppas det, Thomas," sa hon med svag röst. 

  Tänk om han inte kommer tillbaka! Tänk om han tycker det verkar alltför krångligt att ha en kinesisk flickvän... fästmö... fru. Det kanske blir alltför krångligt. Hon bet sig i läppen och försökte att inte tänka för mycket på framtiden. Han tittade på henne och hon log vackert. Måste hålla humöret uppe. Måste fästa den bästa bilden av mig på hans näthinna när vi skiljs åt. 

  Båda hörde den metalliska rösten som förkunnade att det var dags för passagerare till Singapore Airlines flyg mot Singapore och Europa att gå till rätt utgång. Thomas slog armarna om henne. Han hörde hennes armringar skramla när hon besvarade gesten. Han kände doften från hennes hår, mindes känslan av deras nakna kroppar mot varandra. 

  "Jag älskar dig, Mary," viskade han och visste att så mycket var i alla fall sant. "Jag kommer tillbaka."

  Han kände hur hennes naglar borrade sig in i hans rygg. Varsamt strök han henne över håret.

  "Lycklig resa," sa hon och försvann.  

Planet accelererade våldsamt längs startbanan, reste sig på bakhjulen och sköt iväg upp i luften. Thomas satt bakåtpressad i sätet och tänkte på inget. Planet började räta upp sig och han tittade ut genom fönstret. Chiang Kai-shek International Airport krympte till skolådestorlek och försvann ur hans synfält. De gled in i tunna molnslöjor, därefter genom ett bälte av tätare moln och kom upp ovanför dem. Taiwan var borta. 

  Taiwan var borta. Mary var borta. Pling! Skyltarna som förbjöd rökning och påbjöd säkerhetsbälte släcktes. Planet svängde mot söder, ut över Formosasundet, ner mot Sydkinesiska sjön på väg till Singapore. 

  Singapore! Det ska bli kul! försökte han men lyckades inte uppbåda någon större entusiasm. Om så Singapore visar sig vara världens mest romantiska och trevliga lilla ställe, så kommer jag ändå alltid att minnas det som den plats dit jag åkte när jag hade skilts från Mary. 

  En månad, så när som på en dag. Längre än så var det inte sedan han kommit andra vägen, från Hongkong, och landat i Taiwan. På den där lilla skitiga, undanskuffade, bortglömda ön som var en producent av diverse tingeltangel, inget mer. Det var väl ungefär så han hade tänkt då. Minnena från bussfärden in till Taipei dök upp i hans huvud. Han kunde känna paniken som den dagen spridit sig hos honom när han blivit avsatt på en trottoar på Chongching North Road i stadens nordvästra del. Han mindes hur ensam och hjälplös han hade känt sig. 

  Han mindes också hur det bara tagit någon timme innan de där känslorna försvunnit fullständigt. Hur han träffat Amy Long och Sammy Lin och hur de fått honom att känna sig välkommen till deras land. Amy, Sammy och Mrs Yang... Han skakade sakta på huvudet. Det var fortfarande svårt att fatta allt som hänt honom de senaste veckorna. Himmel och helvete, han hade mött båda. 

  Jag kunde ha dött där! påminde han sig själv. Två gånger, till och med. Om inte raset dragit med sig Charlie Wen ovanför floden i Taroko Gorge så hade banditens första kula träffat Marriot dödande och nästa skulle utan tvekan ha satt sig i hans, Thomas Vikings, bröst. Och fast det hade funnits en osäkerhet i Chens ögon när han stod med pistolen i handen nedanför scenen i Chiang Kai-shekparken, så hade deras korta bekantskap naturligtvis inte betytt något när den ställdes mot det uppdrag som Chen ansett sig manad att utföra. Thomas skrattade till vid tanken på det absurda faktum att en jordbävning - alla naturkatastrofers moder! - hade räddat hans liv. Det var inte meningen att jag skulle dö här, bestämde han. 

  Helvetet var borta. Wen och Soo, jakten i bergen, blodbadet på taket och dramat i parken, allt var över. För hans del, åtminstone. För John Lis familj och för de anhöriga till de två poliser som dödats, för Ellen Huangs och fiskaren Jiangs nära och kära var det inte över. Det skulle finnas kvar länge än. 

  Himlen då? Var den också över? Han visste inte. Håglöst blickade han ut genom det lilla fönstret. Genom en lucka i molntäcket såg han blått vatten. Hans fot stötte mot något under sätet. Hans lilla axelremsväska. En tanke slog honom och han böjde sig ner och drog fram den. Hans walkman låg nerpackad vid sidan om en av de häftade fantasyböckerna. Han tog upp den lilla bandspelaren och trevade efter kassetten. På omslaget tittade Ye Ai-ling på honom. Han petade i bandet och satte snäckorna i öronen. Piaoliang Yi Hsia. Vacker för ögonblicket. Han slöt ögonen och såg Mary Huangs bild framför sig. Kommer jag att träffa henne igen? frågade han sig. Han hade inget svar på frågan.  

Från sin plats vid ett av fönstren såg hon när hans plan lyfte. Den svartgula maskinen blev snart en så liten prick mot himlen att det var svårt att föreställa sig att det satt människor där inne, att Thomas satt där. 

  Den lilla pricken försvann helt. För ett ögonblick kände hon sig tom inombords. Tårarna som trängt fram när de sa adjö hade försvunnit. Allt verkade för en kort sekund ha försvunnit. Är jag tillbaka där jag var innan han kom? frågade hon sig. En vacker, behagande robot med hjärtat gömt bakom dubbla lås? Men så var det inte. Allt var inte som förut. I själva verket var det ingenting som var som förut. Tiden som karaokeflicka var förbi. Mrs Yang, hennes arbetsgivare, var död. Hon var fri att göra som hon ville och hade redan bestämt att acceptera Lisas förslag att tillsammans med henne driva klubben. Som delägare, inte som anställd. 

  Hon blundade och andades djupt in och ut en gång. Antingen kommer han tillbaka, eller så gör han det inte. Just nu kan jag inte påverka den saken. Hon fylldes av beslutsamhet, en beslutsamhet vars ursprung hon inte riktigt förstod. Ellen hade länge talat om att slå sig fri från den verksamhet hon varit en liten del av. Hon hann aldrig förverkliga sina planer. Jag ska göra det, tänkte Mary. Jag ska driva klubben med Lisa tills jag har sparat ihop pengar. Sedan ska jag lämna den branschen för gott. Jag ska göra det för Ellen, och för mig själv!  

  Tankarna fick ett svagt leende att spricka fram på hennes läppar och hon vände sig sakta mot de tre vännerna, Molly, Christel och Sammy, som respektfullt stod en bit bort och väntade på henne.

  "Okej," sa hon. "Då åker vi tillbaka till Taipei." 

Zheng Yao-chu körde planlöst omkring i sin bil. Han intalade sig själv att han borde vara glad. Han borde vara stolt, nöjd, tillfreds med livet. Smugglarkedjan var definitivt sprängd, ända borta från provinsen Yunnan och hela vägen över Stilla havet till städerna på den amerikanska västkusten.

  Chefen för DEA, den amerikanska narkotikabyrån, hade skickat ett fax där han redogjorde för hur en liga med förgreningar i bland annat San Francisco och Seattle hade avslöjats. På den inofficiella vägen hade det meddelats från Fastlandet att polisen där följt kedjan bakåt ner till gränstrakterna i söder. Narkotikasmugglingen över Taiwan var stoppad och från alla håll hade han, Zheng, blivit prisad för sin duglighet. Från så kallat 'välinformerade källor' hade han fått indikationer på att han, och inte Zhuang, skulle bli utnämnd till ny polischef. Och han skulle bli den yngste polischefen i Taipei någonsin. En kometkarriär, varken mer eller mindre. 

  Men framgången hade sitt pris. Han var trött. Fallet hade tagit på hans krafter, inte minst psykiskt. Det hade varit jobbigt att få sina illusioner krossade. Yang Chun-hua... Sanningen om henne, så långt han nu visste den, hade tagit honom hårt. Han frågade sig oroligt om han efter detta skulle kunna lita på att någon enda människa verkligen var vad han eller hon utgav sig för att vara. En bitter erfarenhet man gör i polisjobbet, tänkte han. Att man inte kan lita på folk. 

  En pusselbit saknas fortfarande, tänkte han medan bilen gled österut längs Hsinyi Road. Har jag förbisett något? Har jag missat en viktig signal hos någon av de personer som på ett eller annat sätt har figurerat i historien? Ja, naturligtvis har jag gjort det. Fortfarande finns det en drake som går lös här ute någonstans. Drake nummer fem. Är det ledaren som vi ännu inte har hittat? Stämmer Christel Vikings teori? Och vem är i så fall denne mystiske ledare? Är det någon jag har varit i kontakt med under utredningen? Är det trots allt den där fastlandskinesen, som av allt att döma tog livet av John Li? Hela narkotikaprocessen har sitt ursprung på Fastlandet, Taiwan har bara varit en station på vägen mot marknaden i Amerika. Varför då inte en fastlandskines som högste ledare? Fast, å andra sidan var ju narkotikatrafiken bara ett medel för gruppen att finansiera sin omstörtande verksamhet. 

  Är det rent av så att gruppen har letat sig ännu djupare in i taoismens mysterier? Siffran fem, Himlens tal, kanske bara är en symbol, utan någon människa bakom. Eller är det kanske helt enkelt som Marriot trodde, att Chen, nummer nio var ledaren? Zheng trummade otåligt med fingrarna mot ratten medan han väntade på grönt ljus. Han kände sig inte tillfreds med att fortfarande ha frågetecken kring fallet. Men han kunde inte heller uppbåda tillräckligt mycket energi för att fortsätta rota i saken. Den smutsiga hanteringen var stoppad. Det fick räcka. 

  Fallet hade inte bara tröttat ut honom. Det hade också engagerat honom på ett sätt han inte varit med om tidigare. Allt från den dagen då hans två kollegor Lo och Pan mördats hade smuggelhistorien klistrat sig fast vid honom. Den hade innehållit så mycket av tragik. Den del som hade med Yang Chun-hua att göra var en bit. Hon kan inte ha varit enbart ond! tänkte han. Det är omöjligt för någon att dupera ett helt folk under decennier. Men ändå sände hon Ellen Huang direkt i döden och hade för avsikt att göra likadant med Mary Huang. 

  Mary Huang, en av de personer vars livsöden korsat hans under utredningen och som nu försvunnit igen. Marriot, Molly Craven, det svenska syskonparet. Christel... Hon hade gjort intryck på honom och han var säker på att det inte varit helt ensidigt. Något hos henne hade svarat på hans försiktiga närmande. Men något starkare hos svenskan hade hållit tillbaka, stängt honom ute. Han hade ingen möjlighet att veta vad det var. 

  Men de människor som berört honom mest under de hektiska veckorna var familjen Li. Det var deras öde, så tragiskt och så orättvist, som fått honom att arbeta dag och natt för att gripa de skyldiga. Det var tanken på hämnd, å änkans och de två faderlösa barnens vägnar, som drivit honom framåt. Och det var till dem hans tankar återvände. 

  Bilen hade fört honom till kvarteren i närheten av deras bostad. Han rullade förbi en lekplats och såg en kvinna och två barn där. Blicken flyttades snabbt över på trafiken framför honom, men återvände till lekplatsen. Visst var det...! Impulsivt körde han in till kanten och stannade. 

  Inte förrän han stigit ur bilen och var på väg in till gungorna undrade han vad han höll på med. Och då var det för sent. Pojkarna hade redan sett honom och känt igen honom. De var redan på väg fram mot honom, glatt leende. 

  "Zheng shushu!" 

  "Hsiao hsiong. Didi."

  Deras smeknamn kom naturligt till honom och han tog dem i famnen, oförmögen att hålla tillbaka glädjen över att se dem. Han satt kvar på huk medan de sprang tillbaka till klätterställningen. Kvinnan, John Lis änka, hade rest sig från parkbänken och kom långsamt fram till honom. Det fanns ett nytt uttryck i hennes ansikte, ett som han inte sett tidigare. Det var ett ansikte som fortfarande bar spår av sorgen, men som också hade färg, styrka och en beslutsamhet att gå vidare i livet. Kanske inget nytt uttryck, tänkte han. Det var kanske sådan hon var innan olyckan drabbade henne. 

  "Intendent Zheng," hälsade hon och tittade in i hans ögon. 

  "Hsue Mei-hua. Ni..." Han stakade sig men fick fram det till slut. "Ni ser strålande ut!" 

  Med en känsla så stark att den nästan tog andan av honom visste han plötsligt att detta var den första dagen i hans nya liv. 

Polismannen satte brickan på det lilla bordet intill dörren och tog fram sina nycklar. Han såg aldrig den mörkklädde figur som dök upp bakom honom. Han kände ett järngrepp över sin mun innan det kalla knivstålet skar av hans hals. Snabbt drog den mörkklädde in kroppen i skuggorna där han hade väntat. Han drog av polismannens uniform och satte den på sig, så torkade han av knivbladet på den dödes underkläder. Han fann rätt nyckel, tog upp matbrickan och gick in. 

  Larry Hua tittade upp och såg den uniformerade mannen komma med hans middag. Han vred sig långsamt i stolen och märkte så att konstapeln fortfarande stod kvar i rummet. Hua tittade upp och rynkade pannan när han kände igen ansiktet. 

  "Feng!" Han letade efter samband, förklaringar och ett sting av oro drog över hans anlete. "Men... varför är ni kvar här?" 

  "Eftersom ni oduglingar sköt hela projektet i sank," svarade den mörkklädde mannen. "Ni kunde inte kontrollera den där värdelöse fiskaren som plötsligt började tycka synd om de där ungjävlarna. Den indicenten spräckte hela rutten från Fastlandet. Jag har suttit fast här flera veckor." Han drog sakta fram kniven och kände nätt på bladet. "Det gjorde mig jävligt förbannad." 

  Hua stirrade på vapnet och hans ögon blev så stora som de hade möjlighet att bli. 

  "Hör du, det kan du inte skylla på mig! Jag gjorde vad jag skulle." 

  "Kanske det, men det spelar ingen roll. Jag har inte råd att ha kvar någon här som känner mig. Jag litar inte på er, era jävlar." Hua började röra på sig i stolen. Feng tittade på honom med avsmak. "Gör dig redo att möta din skapare, Hua." 

  Skriket nådde aldrig Huas mun. Det skars av tillsammans med halsen där det kom ifrån. Feng betraktade den döda kroppen för en sekund. 

  "En kvar," mumlade han, torkade av kniven och gick mot dörren. 

Christel vandrade långsamt upp längs Rui-an Street. Sammy hade velat köra henne till huset, men hon hade försäkrat att det gick bra att promenera från Heping East Road. I den lilla parken - en öken av asfalt och stampad lera, kliniskt ren från gräs - stod försäljarna och bjöd ut sina frukter och grönsaker. Skabbiga hundar sprang runt benen på dem och en jämn ström av motorcyklar puttrade förbi i små moln av blåfärgade avgaser. 

  Hon kände sig ensam. Inte utan vänner, för alla utom Thomas fanns kvar. Molly, de två skulle säkert komma att umgås mycket. Mary skulle hon antagligen också träffa igen. Den artige Sammy Lin hade redan lovat att bjuda henne på middag en kväll. Och hemma i lägenheten fanns Lisa Lo. Men hon kände sig ändå ensam. Det var som om brodern tagit med sig hela det omtumlande äventyr som de gått igenom tillsammans, allt från jakten i bergen till 'finalen' i Chiang Kai-shekparken. 

  Det är nu jag ska börja mitt arbete, tänkte hon. En artikel var visserligen redan skriven, den som handlade om att det till hälften svenska företaget Scan-Tai efter sju sorger och åtta bedrövelser kammat hem ordern att datorstyra Taipeis pendeltågssystem. Men det var bara början. Där fanns massor av andra projekt att rota i, med svenska intressen. Och ändå kändes det inte som en början. Det kändes som om något var slut. 

  Plötsligt saknade hon Marika, saknade henne så det skar i hjärtat. Hon hade redan ringt hem och talat med dottern två gånger sedan hon kom till Taiwan. Senast kvällen efter jordbävningen, då hon fått lugna sin oroliga mamma som hört rapporter i radio och TV. Hon saknade Marika och ville hem. Varför var det inte jag som åkte härifrån idag? frågade hon sig. Så kunde Thomas fått stanna, det ville han ju. 

  I nästa sekund stötte hon på tanten i tvätteriet, där hon brukade lämna in sin smutstvätt. Kinesiskan hälsade glatt och Christel kunde inte låta bli att le tillbaka. Jag vill inte hem, rättade hon sig. Men jag vill att Marika skulle vara med här. 

  Trapporna upp till lägenheten kändes tunga. Röker för mycket, tänkte hon för tiotusende gången i sitt liv. Dörren var låst. Lisa inte hemma? Christel tog upp sin nyckel och gick in i vardagsrummet. När hon stuckit fötterna i ett par inneskor och slagit sig ner i soffan tyckte hon sig höra ljud från badrummet. 

  "Lisa! Är du där inne?" 

  "Ja, jag badar. Snart klar." 

  Svenskan tände en cigarrett - den tiotusende gången var redan glömd - och gick ut på balkongen. Snart skulle Lisa komma ut, gå in i sovrummet och ta av sig handduken eller morgonrocken, för att sätta på sig kläder. Eller skulle hon vänta ett tag, ställa sig naken framför spegeln? 

  Jag har aldrig sett hennes kropp. Bara känt den, intill min egen. Hon drog ett par snabba bloss och dödade cigarretten mot balkonggolvet. Hennes hjärta bultade och ilningen mellan benen växte till en het lavin. Hon blundade och tänkte på Tony, på Svenne och andra män i det förflutna, på Zheng. Zheng, som också redan tillhörde det förflutna. Han hade kastats dit direkt från framtiden, utan att passera nutid. Hon tänkte på den unge kille som utan att veta det hade en sexårig dotter i Lund. Var fanns han nu? Hade han sällskap? Fler barn? Vad skulle han säga om han visste resultatet av den där natten på tältplatsen i Roskilde? 

  Hon tänkte på männen men såg ändå Lisas bild framför sig. Hennes kropp, som hon fantiserade att den kunde se ut, med utgångspunkt från vad hennes händer känt under täcket när de smekt den. Små bröst, mjuk hud. 

  Jag vill ha henne! Jag vill vara med henne!  

  Hon var ensam i Taiwan. Marika var inte där, ingen av hennes familj, vänner eller arbetskamrater var där. Hon var fri att leva ut den lesbiska identitet som hon tvingades förtränga där hemma. Detta kanske blir min enda chans någonsin, tänkte hon. 

  Hon hörde att badrumsdörren öppnades. När hon kom in i sovrummet stod kinesiskan där, fortfarande med morgonrocken på. Hon torkade sitt hår, kammade det och vände sig leende om mot Christel. Hon kunde inte undgå att märka elden som brann i den kopparhåriga kvinnans ögon. Långsamt lossade hon skärpet runt morgonrocken. 

  Plötsligt visste Christel vad hon skulle få se. Hon visste det bråkdelen av en sekund innan klädesplagget föll till golvet. Den smala kroppen, så pojkaktig, med de små brösten. I det virrvarr av tankar som rusade i expressfart genom hennes huvud mindes hon hur en elak poptidningsreporter någon gång på 70-talet hade beskrivit rocksångerskan Suzy Quatros bröst, som förvuxna jordgubbar. Sådana var Lisas bröst, och där, på det högra av dem, fanns den. Tatueringen av det klassiska tecknet för siffran fem. Hon stod en meter från ledaren för de Nio Drakarna och tittade på hennes nakna kropp. 

  I nästa ögonblick låg hon på knä framför kinesiskan och kysste hennes bröst, kysste tatueringen och slöt sina läppar runt bröstvårtan. Hon kände hur den styvnade och hörde hur flickans andhämtning blev tung. 

Zheng Yao-zhu sjönk sakta ner på sin säng och tittade upp i taket. En underlig känsla hade tagit kontroll över honom. Han kände sig märkligt lätt om hjärtat och det var en känsla som han inte hade haft på länge. Han visste fortfarande inte exakt vilken sorts relation han skulle komma att ha med Hsue Mei-hua. För tillfället, och lång tid framöver, hade hon sorg och han skulle erbjuda henne stöd och vänskap, inget annat. Det var faktiskt ganska bra. Det skulle ge honom tid att lära känna henne bättre. Men han kände, och han visste att hon kände likadant, att det så småningom skulle kunna utvecklas till något mer. 

  Telefonen ringde. Fortfarande avslappnad tog han luren. 

  "Intendent Zheng, detta är sergeant Wei. Ursäkta att jag stör er, sir, men jag tror att ni måste komma ner till stationen med detsamma. Förre polischefen Hua har hittats död i sitt rum."

  Vad? Har han tagit sitt liv? undrade Zheng, men Wei var inte färdig.

  "Utanför dörren hittade vi också den konstapel som var ansvarig för att servera Hua hans måltider. Båda två har fått strupen avskuren." 

  "Feng!" Han var uppe ur sängen. Det här fallet är inte klart än. Koncentrera dig! Prioritera rätt! "Säkra Wu. Kolla upp minister Chang. Jag kommer genast." 

Timmarna gick. Ingen av dem sa något. Ingen gick upp ur sängen. Ingenting rörde sig i Christels hjärna. Hon ville inte att något skulle röra sig där heller. Hon ville inte tvingas ta ställning till vad hon skulle göra med den kunskap hon fått. Hon ville bara ligga kvar i Djävulens sällskap. För det är det ju, tänkte hon långsamt. Denna tjej är hjärnan bakom hela det brottssyndikat som har så många liv på sitt samvete. Och henne har jag älskat med. Inte bara en gång, innan jag visste vem hon var. Utan, med full vetskap om hennes mörka hemlighet, en andra gång. 

  Tänker hon döda mig? Tanken sköt som en giftpil in i hennes medvetande. Hur skulle hon kunna låta mig leva när jag vet hennes hemlighet? Om hon låter mig lämna det här rummet, den här lägenheten, så är det ju världens enklaste sak för mig att gå till en telefon och ringa ett samtal till intendent Zheng. Sedan är det slut med henne. 

  Kan hon döda mig? Jag är längre än hon, säkert starkare än hon. Men vilka gruvliga kinesiska kampkonster behärskar hon? Vilket långsamtverkande gift la hon kanske i mitt te redan i morse, efter att ha planerat det som utspelar sig just nu? 

  Lisa rörde sig intill henne. Christel tvingade sig att möta hennes blick. 

  "Vad tänker du göra?" frågade kinesiskan mjukt. 

  Meningen var uppenbar: Vad tänker du göra med mig? Tänker du berätta för polisen att det är jag som är den person de har letat efter? 

  "Berätta!" bad svenskan. Hon var förvånad över sin egen röst, att den lät så lugn. 

  "Jag läste på universitet," började flickan. "Läste historia, bland annat. Det som lärdes ut var inte sant, mycket förtegs. Det visste jag inte då. Jag visste inget om händelserna den 28 februari 1947, då Chiang Kai-sheks speciella terrorband Ching Bang, Gröna Ligan, kom över från Fastlandet och utförde en massaker här på ön. Tjugotusen människor dödades, i avsikt att avskräcka från motstånd mot att Kuomintang kom hit och tog över."

  Hon förde sin hand mot Christels hår för att smeka det, men drog den tillbaka igen, som om hon någonstans visste att tiden för smekningar var slut.

  "Idag är det ingen hemlighet längre, men då, när jag studerade, talades det inte om sådant. Jag fick veta det när jag träffade Yang Tsai-ming, blev förälskad i honom och presenterades för hans mamma." Hon log. "Klart jag hade hört talas om Yang Chun-hua! Som alla andra beundrade jag henne som skådespelerska. Men när jag lärde känna henne och invigdes i familjens historia steg min beundran. Och när jag lärde känna henne som person älskade jag henne. Samtidigt började jag hata Kuomintang." 

  Hon hade villigt låtit sig sugas in i familjen Yang. Svärmodern hade berättat om motståndsgruppen, de Nio Drakarna, som funnits på 50-talet. Den oerhörda bitterhet som Yang Chun-hua visat hade gripit hennes unga blivande svärdotter djupt. Inte som en förlamande chock, utan som raseri, solidaritet och så småningom beslutsamhet att göra något. 

  "Min popo talade mycket om att göra revolution och befria Taiwan, men hon hade inte förmågan att organisera det. Det hade inte Tsai-ming heller. Jag märkte att jag hade lätt för att planera, organisera och leda." 

  Under hennes ledning återskapades det hemliga broderskapet från 50-talet. Kontakt upptogs med Mrs Yangs gamle bekant Chen, som vid det laget redan var väl etablerad i narkotikakretsar. Nästa självklara länk i kedjan blev Wu, som stod i tacksamhetsskuld till Yangs fader och inte kunde säga nej. Genom verksamheten i karaokebaren fick Yang och Lisa korn på Wang Jien-yi och knöt honom till sig. Även Chen kände till honom, via en tredje person i Hongkong, och visste att Wang var en person som inte var så noga med på vilken sida om lagen han befann sig, bara han kunde tjäna pengar på det han gjorde. Det var Wangs förmögenhet och väldokumenterade förmåga att få penningströmmar att flyta i sin riktning som gjorde honom intressant för gruppen. Fiskaren Jiang, barndomsvän till Chen från Taihsi och en man som kände varenda sjömil av Formosasundet, fullbordade svastikans finansiella arm. Chen friskade upp sina kontakter på Fastlandet och affärerna var igång. 

  "Men narkotikahandeln var, åtminstone för mig och Yang Chun-hua, enbart ett medel för att få inkomster som kunde göra det möjligt för oss att skaffa vapen och annan utrustning för den väpnade kampen. För den rent operativa delen behövdes andra medarbetare." 

  Pojkvännen, Yang Tsai-ming, var en äventyrare som var nästan barnsligt förtjust i gangsterrollen. Han såg sig som den självklare ledaren för den del av gruppen som skulle sköta den militära sidan av verksamheten. Det visade sig dock snart att hans entusiasm var långt större än hans faktiska kapacitet. Det var Chen som såg till att två verkliga experter inom området involverades i gänget. Det slumpade sig så att Charlie Wen och Jimmy Soo, legosoldater vars curriculum vitae gjort dem till veritabla legender i den kinesiska undre världen, just då låg och tryckte efter att ha avpolleterats av sina tidigare arbetsgivare i Sydafrika. De fattade genast sympati för saken och ställde sina tjänster till förfogande. 

  Så var organisationen komplett, men drabbades nästan omedelbart av en jobspost. Den klantige Yang Tsai-ming blev tagen av polisen när han tillsammans med två 'nollor', hjälpredor utanför den inre kretsen, skulle göra inbrott i ett vapenförråd. Tsai-ming åkte in i fängelse och hela gruppen höll andan. Skulle han avslöja dem under förhören? 

  "Men vi hade tur. Ingen av de polismän som var inblandade fäste någon uppmärksamhet vid hans tatuering. Och han sa ingenting." Lisa såg stolt ut för en sekund. "Han var modig!" Hon tittade ner i lakanen flera sekunder och sen upp i Christels ögon. "Ja, resten vet du." 

  "Inte allt."

  Mitt i den känslomässiga storm som rasade inom svenskan, med chocken över att det faktiskt var Lisa som var de Ondas ledare, med den närmast perversa sexuella lust som fortfarande kastade sina svallvågor efter henne och med dödsångesten, bedövad av kinesiskans mjukhet men ändå svagt förnimbar, så vaknade journalisten inom henne. Detta var en oerhört bra historia. Inte för att hon trodde att hon någonsin skulle skriva den, men hon ville ändå ha alla detaljer klarlagda.

  "Mannen som Thomas mötte i John Lis lägenhet. Var det Feng, från Fastlandet, och var det han som dödade Li?" 

  "Ja. Han var en av de kontakter Chen etablerade när narkotikarutten upprättades. När..." Hon såg lidande ut. "När det bestämdes att John Li skulle röjas ur vägen vägrade jag att låta Wen och Soo komma in till Taipei. Jag tyckte det var för riskabelt att låta dem operera här så snabbt igen. De hade ju bara kort tid innan eliminerat de två polismännen, Lo och Pan, som på något sätt fattat obehagliga misstankar mot karaokebaren. Så Chen plockade hit Feng för att ta hand om John Li."

  Blicken i de mörka ögonen var närmast bedjande. Snälla, fråga inte mer! Men Christel var inte färdig. Hon hade de viktigaste frågorna kvar. 

  "Ellen Huangs död. Jakten på Mary Huang. Var du ansvarig för det?" 

  Det dröjde innan Lisa svarade. Hon visade ingen upprördhet över frågan, det var tydligt att hon väntat på den. Men det märktes att ämnet gav henne obehag. 

  "Avrättningen av Ellen Huang och hennes morbror bestämdes av Yang Chun-hua," sa hon slutligen. "Jag var nere i Jiayi hos min son och visste inget om det förrän jag kom tillbaka. Jag visste inte att Jiang flytt med pojkarna Li. Allt hände så fort de där dagarna. Men... om jag hade varit här så hade jag antagligen fattat samma beslut. Och..." Hon såg bedrövad ut. "...som läget var, så såg jag ingen annan utväg än att skicka Wen och Soo efter Mary." 

  Christel tyckte att hon frös ända in i märgen. Är det en så känslokall människa jag har framför mig? frågade hon sig förtvivlat. Är hon verkligen Djävulens dotter? 

  Lisa Lo låg orörlig en lång stund. Så blänkte det till i hennes ena öga och den första tåren rullade ner längs kinden. Den följdes av flera, mungiporna började darra och snart skakade flickan i hopplös gråt. 

  "Christel, jag är ett odjur!" viskade hon. Tårarna strömmade längs hennes ansikte och hon snörvlade våldsamt för att kunna tala. "Det var då alltihop började gå snett. När affären med pendeltågsprojektet kom in i bilden. Fete Wang, den jävla grisen, drog in oss i sina egna, smutsiga muthistorier. Det fega, ytliga kräket. Vi tvingades till och med fylla honom med brännvin för att han skulle våga bli tatuerad. Han var verkligen låg! Vi lät oss övertalas att hjälpa honom. Det var ett misstag när Wen och Soo förde bort pojkarna Li. Det..." Gråten fick det att stockas i halsen på henne. "Det var början till slutet på allt vi jobbat för."

  Hon tittade upp på Christel med desperat blick.

  "Jag älskar Mary Huang! Det gör alla som känner henne. Vem skulle vilja henne något ont? Och ändå skickade jag Wen och Soo för att ta livet av henne." Rösten bar henne knappt längre. "Jag gick i obeslutsamhet en hel dag," viskade hon. "När Thomas bestämde att ge sig ut för att leta efter Mary visste jag inte vad jag skulle göra. Om hon berättade om sina misstankar för honom och amerikanen så skulle min popo vara förlorad. Jag var tvungen att skydda henne!" 

  Christel kände sig plötsligt obeslutsam. Skulle hon fråga om mer? Och hur skulle hon hantera den information, detta oerhörda sprängstoff, som hon fått? 

  "Lisa," sa hon långsamt. "Jag ser att du är illa berörd av det som hände John Li och hans barn. Men vad skulle ha hänt om ni verkligen kommit så långt i era planer som till en revolution? Hur skulle du kunna stå ut med ett sådant blodbad?" 

  "Det går inte att jämföra. Det..." Hon tvekade, men försökte fortsätta. "Det är en helt annan sak att..." Kinesiskan tystnade igen. Blicken var fäst på en punkt i fjärran och det märktes att hjärnan arbetade febrilt. Långsamt vred hon på huvudet och tittade på Christel. "Jag tror inte," sa hon med knappt hörbar röst, "att jag egentligen förstod vad det var vi gett oss in på."   

  Hon såg med ens liten och vilsen ut och impulsivt räckte svenskan ut handen mot henne. Men hon stannade på halva vägen. En osynlig barriär hade byggts upp mellan dem. Lisa gjorde ingen min av att ha märkt hennes avbrutna gest. Kinesiskans ögon, fortfarande våta efter gråtattacken, sökte Christels. 

  "Som ett sista bevis på min ondska, min lumpenhet, min feghet," fortsatte hon, som för att plåga sig själv ytterligare, "så sköt jag Chen. Inte för att han var ett hot mot din bror eller någon annan där, utan för att han var ett hot mot mig. Förutom Tsai-ming så var han den enda levande människa här i Taiwan som visste min hemlighet. Handelsmannen Wu visste inte vem som var ledare. Han brydde sig inte om det heller, ville inte veta. Hans lojalitet var mot Yang Chun-hua personligen. Men Chen visste och jag är säker på att han skulle ha berättat det för polisen om de gripit honom."

  "Varför det?" 

  "Vi tyckte aldrig om varandra, jag och Chen. Vi var rivaler, kan man säga. Han ville gärna spela ledare, men jag hade min svärmors stöd." 

  Hon reste sig upp i sittande ställning och lutade huvudet mot sänggaveln. Christel satte sig med korslagda ben och drog täcket över knäna. Lisa tittade på henne med uppgiven blick. 

  "Nu vet du allt," sa hon. "Ring nu till intendent Zheng, så han kan komma och hämta mig."

  Christel satt som bedövad. Hon visste inte vad hon skulle göra. Hur jag än gör så blir det fel, tänkte hon. Ska jag skydda en brottsling? Eller ska jag skicka en liten pojkes mamma i fängelse?  Hon visste med plötslig klarhet att deras sexuella relation var över. 

  "Lisa," sa hon och reste sig. "Din hemlighet stannar hos mig. Jag kommer inte att föra din historia vidare." Hon klädde på sig och började vika ihop kläder från en pinnstol och lägga ner i sin resväska. 

  "Vad ska du göra?" frågade flickan med ynklig stämma. 

  "Jag åker hem till Molly ikväll. Jag tror inte jag klarar av att bo här just nu." Jag sviker dig, helt enkelt. Lämnar dig ensam här med dina kval. 

  Hon tog två steg i riktning mot dörren, men stelnade till när konturerna av en man blev synliga i vardagsrummet. Han hade skarpskurna drag med djupt sittande ögon och en bred mun. Han var klädd i en svart skjorta och mörka byxor och en lång dolk glimmade i hans högra hand. 

  Christel backade och Lisa följde hennes blick och fick syn på mannen. 

  "Feng," sa hon med ynklig röst. "Jag... jag trodde att ni hade återvänt till Fastlandet." 

  "Jag har blivit fördröjd på grund av er, era idioter," fräste han. "Inkompetenta tölpar! Men äntligen har jag lyckats ordna en transport. Jag lämnar Taiwan i natt." 

  "Men det är ju bra." 

  "Ja, det är bra. Jag kan knappt vänta tills jag kan komma iväg från den här lilla miserabla ön, må Folkets Befrielsearmé bomba den i småbitar!" Han kastade en blick på sitt vapen och tittade så på Lisa igen. "Men jag måste städa upp efter mig innan jag åker. Jag kommer just från polisens arrestlokaler där jag har tagit hand om det feta svinet Hua och nu finns det bara en levande person här som vet vem jag är och det är ni, Miss Lo."

  Så, abrupt, vände han blicken mot Christel.

  "Förlåt mig, jag var för snabb. Två personer. Sådan otur att ni skulle vara här just nu, fröken."

Zheng och sergeant Wei gick in på intendentens kontor. En snabb titt på de två döda männen hade räckt för Zheng. Där fanns inget att göra åt dem. Bättre att ägna sig åt Feng. De hade inget fotografi av honom, men polisens egen tecknare hade ritat en bild, huvudsakligen baserad på den beskrivning de hade fått från Thomas Viking. Den bilden skickades ut till varje polisstation och visades upp i TV. 

  Wu och Chang var i säkerhet. Den gamle handelsmannen förvarades i allmänna häktet, som var välbevakat. Larry Hua hade specialbehandlats och fått ett eget rum i poliskårens sovsalar. Det hade blivit ödesdigert för honom. Förre ministern Chang var uppenbarligen inte intressant för fastlandskinesen. Chang hade inte attackerats, även om det hade tagit ganska lång tid för polisen att lokalisera honom. 

  Zheng trodde inte att Mei-hua och pojkarna var i fara, men han hade ändå beordrat sergeant Wei att hålla diskret uppsikt över familjen Li de närmaste 48 timmarna. Fördelen med att vara chef, tänkte Zheng nyktert. Man kan fatta vilka beslut man vill. Han kunde nästan ana vilka frestelser Larry Hua hade fallit för och det skrämde honom. 

  "Vad gör han nu, Wei?" frågade Zheng när de satt sig ner mitt emot varandra. "Vad blir Fengs nästa steg?" 

  "Det beror på," svarade sergeanten. "Om det är han som är ledaren så försöker han nog lämna Taiwan så fort som möjligt. Om han inte är det, så kanske han ger sig ut att söka upp den sista Draken, som vi ännu inte har identifierat och som kanske kan vara ett hot mot honom." 

  "Nå, låt oss då antaga att Feng inte är ledaren. Jag tycker det låter otroligt i vilket fall som helst, att en grupp vars mål är ett självständigt Taiwan skulle ha en ledare från Fastlandet. Tänk, Wei! Vem kan ledaren vara?" 

  "Ja, sir. Det är ju möjligt att det är någon som vi inte alls har kommit i kontakt med under utredningen. Om det är så, så har vi ingen möjlighet att nå honom innan Feng gör det." 

  "Sant. Så låt oss börja med de personer som vi känner till." 

Christel stod som paralyserad. Hon såg ingenting annat än dolken i Fengs hand. Och gradvis fylldes hennes medvetande av minnena från den där hemska kvällen, åtta år tidigare. Plötsligt var hon tillbaka där, i buskaget utanför bostadsområdet där hon hade sin lägenhet, och monstret kastade sig över henne, tvingade ner henne på marken, la stilettbladet mot hennes hals och slet av hennes trosor. Den fräna lukten från hans kropp, kraften när hans äckliga penis trycktes in i henne, hans kalla röst som om och om igen sa att han tänkte döda henne... 

  "Feng, låt henne gå," sa Lisa. "Hon har inget med detta att göra. Hon bara råkade vara här ikväll. Och hon har en liten dotter där hemma som väntar på henne." 

  "Åh, så förfärligt rörande," väste han. "Jag skiter fullständigt i hur många ungar hon har. De betyder inget för mig." 

  Hans ord var ämnade att öka skräcken hos Christel. Men hon var redan bortom alla sådana reaktioner. Istället växte föraktet hos henne för fastlandskinesen, och med föraktet kom viljan att stå emot honom. Och hennes hjärna började arbeta. Han kom från någon av polisens lokaler, där han hade dödat Hua. Alltså kommer någon att hitta den döda kroppen, kanske redan har hittat den. De kommer att förstå att Feng ligger bakom och de kommer att börja leta efter honom. Kanske slås Zheng av misstanken att Lisa är inblandad på något sätt. Hon satte händerna i sidorna och tittade den mörkklädde mördaren i ögonen. 

  "Jaså, står här och är tuff mot två försvarslösa kvinnor, huh?" Hans blick studerade formerna på hennes kropp. "En så snygg man och så är han en sådan fegis." Det gnistrade till av vrede i hans blick men hon fortsatte. "Men vänta bara tills min bror kommer tillbaka, så kommer han att sparka skiten ur dig fortare än du hinner säga slickepinne! Kommer du ihåg honom, Feng? Du mötte honom i John Lis lägenhet. Du skulle ha fixat honom där, stuckit ner honom bakifrån som du gjorde med den där tjejen i Kunming." 

  "Din bror? Är han kvar här?" Det fanns spänning i rösten. 

  "Klart han är. Han gick bara ner för att köpa några öl." 

  Hon studerade honom. Konflikten spred sig över hans ansikte. Hon kunde följa hans tankebanor. Fan också, jag glömde bort honom! En person till som vet vem jag är. Men hon visste att hon bara hade fått honom en anings aning ur balans. Hon var tvungen att öka trycket på honom. 

  "Det är nog bäst att du tar hand om oss med detsamma, innan han kommer och spöar upp dig. Han skulle bli din första riktiga utmaning, Feng, eller hur? John Li, den där kostymveklingen, som förmodligen aldrig rörde en fluga i sitt liv, och fete Hua, långsam som en sovande elefant, de räknas ju egentligen inte. Ja, det är bäst att du dödar oss och springer härifrån. Du är ju allra bäst på att slå ihjäl kvinnor, eller hur?" 

  "Håll truten!" Nu var han arg, riktigt arg. Båda händerna rörde sig darrande fram och tillbaka. Han andades ut häftigt och stirrade på henne. "Jag stannar och väntar på honom. Han ska dö för min hand, precis som du." 

  Långsamt knäppte Christel upp översta knappen på sin skjorta och la armarna i kors över bröstet.

  "Men då så, Feng, lite underhållning medan vi väntar, kanske? Jag slår vad att du aldrig har provat vit fitta förut." 

"Ja, Taihsi har vi definitivt täckt. Inget mer att hämta där nere. Fiskaren Jiang var uppenbarligen den lokale bossen." Zheng tittade på sergeant Wei. "Fler namn! Ge mig några fler namn!" 

  "Ja, sir, vi vet ju alla att Yu Ming-hsiong propagerar för ett oberoende Taiwan." 

  "Sant, men jag tror inte att han är vår man. Kom ihåg att hans ärkefiende Wang Jien-yi var en av de ledande figurerna inom gruppen. Om de där två har varit så nära vänner, då är de verkligen utomordentligt skickliga skådespelare." 

  Sergeant Wei harklade sig innan han presenterade nästa kandidat. 

  "Jag har fått intrycket att Beverly Hsie Chang, vår förre ministers hustru, är slug nog att kunna leda vilken organisation som helst. Håller ni inte med mig, sir?" 

  "Jag håller med fullständigt." Han gav sin underordnade en uppskattande blick. Wei är bra. Jag ska se till så han blir befordrad så fort ett tillfälle yppar sig. "Men om det är henne vi söker, så måste hon vara extremt kylig. Minns att hon ringde och berättade att Wang hade tagit ut stora summor pengar och kanske var på väg att schappa. Jag menar, om Wang inte fått hjärtslag när han såg mig, så hade jag kunnat fråga ut honom och då hade han säkert kunnat berätta många intressanta saker. Nej, jag har en känsla av att pengar är betydligt viktigare än politik för Miss Hsie." 

  De satt tysta en stund. Sergeant Wei hade inga fler namn att komma med för tillfället. Zheng sökte febrilt i sitt minne. Fanns där något som kunde vara en ledtråd? Yang mama... vi stod varandra mycket nära. Hon var inte bara min chef utan vi var mycket goda vänner, kommissarie Zheng. Plötsligt ekade orden i hans öron. Lisa Lo! Kunde hon vara... Den bräckliga, lilla flickan... som plockade upp pistolen framför ögonen på Chen Fei-long och sköt honom. Hans hjärta slog ett extraslag.

  "Sergeant Wei. Hämta två man och en bil. Vi ska åka till Rui-an Street och hälsa på Lo hsiaojie."

"Nå, Feng, hur blir det? Är du intresserad?" Hon knäppte upp den sista knappen och sträckte på sig, exponerade sin kropp, sina fasta bröst. "Jag kan göra det skönt för dig. Jag vet vad en man vill ha."

  Hon studerade honom. Han rörde inte en fena, men hans ansikte var ett slagfält för stridande känslor. Fast hon visste att hon bara hade delvis skakat om honom. Hon var tvungen att fortsätta.

  "Vad är det frågan om, Feng? Är du rädd? Tror du att du är för liten för mig? Är du rädd att din lilla juju kommer att drunkna i mina varma grottor?" Hon satte åter händerna mot sina höfter och tittade utmanande på honom. "Eller är du kanske inte bara en fegis. Du kanske är fikus!" 

  I en blixtsnabb rörelse kastade han den stora dolken tvärs över rummet. Den strök förbi Christel och satte sig i den lövtunna garderobsväggen med darrande handtag. 

  "Fikus!" Han spottade ut orden och ansiktet var vitt av ilska. "Jag ska visa dig hur mycket fikus jag är." Han drog av sin skjorta och släppte den på golvet och ett elakt leende spelade på hans läppar. "Jag ska våldta dig tills du ber mig att döda dig, ditt värdelösa luder!" 

  Christel tvingade bort paniken som höll på att belägra henne. Jag måste fortsätta spela det här spelet. Det finns inget annat sätt. Åh, Zheng! Var är du? 

  Hon log mot mannen och tog ett steg i riktning mot sängen. 

  "Feng, vänta lite. Vad sägs om att ta Lisa och mig samtidigt? Två tjejer är mycket bättre än en. Hej, det är ju varje mans dröm!" Hon drog långsamt bort täcket som dolde Lisas fortfarande nakna kropp. "Lisa är underbar, Feng, tro mig. Vi hade precis haft sex med varandra när du kom in. Vad säger du?" 

  Han rörde sig inte, sa inte ett ord. Det var dödstyst i rummet under flera minuter. Christel kände hur hennes hjärta bultade som vansinnigt i bröstet. Gick jag för långt? Var det något som gjorde honom avtänd? Men det monstret var på väg mot mig, för att göra slut på mig... Hon försökte hålla kvar leendet på läpparna. 

  Långsamt gick han bort till garderoben och drog ut sin kniv. Han höll den framför sig och vände sig mot sängen, hans avsikter var kristallklara redan innan han öppnade munnen. 

  "Nu räcker det." Rösten var fullkomligt befriad från känslor, bara kall som en polarnatt. "Inga fler trick. Er tid är ute." 

  Christel bara stirrade på honom, orörlig, oförmögen att yttra ett enda ord. Han närmade sig, steg för steg. Så flög Lisa upp och vräkte det stora täcket över honom. För en sekund kämpade Feng för att göra sig fri och Christel störtade ut i vardagsrummet. 

  "Polis!" Hon hörde ordet i samma sekund som det bultade på dörren. "Öppna!" 

  "Intendent Zheng! Hjääälp!" vrålade hon med sina lungors fulla kraft och slängde sig samtidigt i skydd bakom matbordet. 

  För andra gången på två veckor sköt Zheng Yao-zhu sönder låset på Yang Chun-huas lägenhet. Han sparkade upp dörren och sergeant Wei vräkte sig in i rummet. Han såg Feng i dörröppningen och avfyrade sin pistol en gång, två gånger, tre gånger. Fastlandskinesen studsade mot väggen och föll till golvet. 

  Christel reste sig. Hon vågade inte titta på blodet som strömmade ut ur Fengs kropp. Hon brydde sig inte om att hennes skjorta var vidöppen. Hon bara sjönk ihop i soffan vid väggen.  Dolken... Stiletten... Den ondskefulla blicken i Fengs ögon, hans uppenbara förakt för andra människors liv. Våldtäktsmannens snabba andhämtning, stilettbladet mot hennes hals. Dolken, kastad av Fengs hand, som passerade henne med bara centimetrar.

  "Jag ska döda dig!"

  "Han ska dö för min hand, precis som du!"

  "Döda dig!"

  "Er tid är ute!"

  "Döda!" 

  Hon skakade i okontrollerbara snyftningar och märkte knappt att Lisa, nu med T-shirt och shorts på sig, kom fram och hjälpte henne att knäppa skjortan. Bara gradvis märkte hon att kinesiskan höll om henne, strök henne över håret, försökte trösta henne. Så öppnade hon ögonen och försökte se genom dimman av tårar, försökte fokusera blicken på ledaren för de Nio Drakarna. 

  "Jag vet att din bror gick ut på hängbron vid Taroko Gorge och slogs mot Jimmy Soo," sa Lisa sakta. "Men det som du gjorde där inne nyss var det modigaste jag har sett någon människa göra."

  Trots känslostormarna inom henne; den fruktansvärda spänningen och skräcken som bara långsamt avtog; Fengs blodiga kropp som hon inte kunde undvika att se i ögonvrån; det faktum att flickan som satt intill henne var ledare för en ond terrorgrupp, fann hon ändå att hon gav Lisa ett snabbt leende. 

  "Kom ihåg, jag är skådespelerska." 

  Wei och de två konstaplarna tog bilder, plockade upp Fengs dolk och skjorta och gjorde förberedelser för att flytta liket. Zheng kom fram och satte sig i soffan hos de två kvinnorna. Hans ansikte var allvarligt och Christel visste plötsligt att det fanns en akt kvar i pjäsen. 

  "Miss Lo," sa intendenten med helt neutral röst. "Vem var mannen vi sköt?" 

  Polismännen cirklade runt i lägenheten och slutförde sin undersökning. Kommer de att hitta fotografiet av Lisa, Yang Tsai-ming och deras son? undrade Christel. Zheng satt stilla och väntade. Lisa var tyst. Allt var tyst. 

  "Jag vet inte."

  Hennes röst, liten och svag, skar som en kniv genom tystnaden. Hon kämpar, tänkte Christel. Kämpar för sin frihet, för sitt barn. Och hon räknar med min hjälp. Hon slöt ögonen, obeslutsam. Hon är en brottsling. Mitt första beslut, innan Feng dök upp, var att inte göra något, inte tala om för Zheng var jag fått veta. Att hjälpa henne nu skulle vara att gå ytterligare ett steg, att faktiskt ljuga för polisen. Och inte bara det, att ljuga för de män som just räddat mitt liv. 

  "Jag påstår att ni inte talar sanning." Intendentens röst var fortfarande lugn. "Jag tror att ni kände den mannen, Miss Lo." 

  Fläkten spann i taket. En vindpuff fick kläderna som hängde till tork på balkongen att gunga till. Utanför dörren höll sergeant Wei på att avspisa grannar som hade samlats, än en gång störda av dramatiska ljud från Miss Yangs lägenhet. Christel hörde hur hennes hjärta slog. Hon vågade inte titta på Lisa. 

  "Jag vet inte vem han var." 

  Hur kan en röst vara så liten och samtidigt så stark? frågade Christel sig. Det kändes som om rummet - väggarna och taket - pressade henne från alla håll, hotade att kväva henne. Långsamt vände Zheng blicken mot henne. Deras ögon möttes. 

  "Miss Viking, vet ni vem den där mannen var?" 

  Hon försökte att hålla kvar blicken hos honom, men det var svårt. Han vet, kände hon. Och han vet att jag vet. Men han måste bevisa det. Hon försökte övertala Feng att skona mig... Hon kastade täcket över honom i det kritiska ögonblicket...

  Christel tittade ner i golvet och skakade på huvudet. Hon kände, snarare än hörde, hur Zheng andades ut. Polismannen lutade sig tillbaka i soffan och vände sig åter mot Lisa. 

  "Miss Lo, jag påstår att ni vet mycket väl att den där mannen var Feng, fastlandskinesen som är misstänkt för mordet på John Li och flera andra personer. Jag påstår att ni är ledare för de Nio Drakarna och att om jag skulle ta av er T-shirt så skulle jag få se det klassiska tecknet för siffran fem tatuerat på ert bröst." 

  Christel tittade snabbt på Lisa. Flickan förde sina fingrar fram och tillbaka längs soffans armstöd, ett tecken på att situationen tog på henne. Men hennes ansikte var fortfarande förvånande lugnt, nästan utmanande. Zheng väntade på nästa drag från sin motståndare - eller sina motståndare. Christel beslöt att göra det draget. 

  "Intendent Zheng, är det ett brott att ha en tatuering på bröstet?" frågade hon och försökte hålla sin röst lika lugn som hans. 

  Hon kastade en snabb blick på polismannen. Zhengs ansikte var uttryckslöst. Plötsligt har han blivit min fiende, insåg hon. Mannen som fann mig attraktiv, som jag fann attraktiv och, om jag inte hade varit den sorts kvinna jag är, skulle kunnat bli riktigt kär i; han har hastigt förvandlats från bundsförvant till motståndare. Hon tyckte inte om att saker och ting hade utvecklats på det sättet, men på samma gång kändes alltihop som ett spel nu, som de satt och spelade alla tre. 

  Zheng såg bedrövad ut. Han pressade samman läpparna och andades långsamt ut genom näsan innan han åter öppnade munnen för att tala. 

  "Det är ett brott att leda en organisation som inte bara har som mål att störta Republiken Kinas lagliga regering, men som använder metoder som kidnappning, narkotikahandel och mord för att nå det målet," sa han skarpt. "Det är ett mycket allvarligt brott, Miss Viking." 

  "Ni anklagar Miss Lo för att ha kidnappat John Lis barn, för att ha smugglat narkotika över Sundet, och för att ha mördat John Li, Ellen Huang och fiskaren Jiang? Är det vad ni menar, intendent Zheng? Om det är så, var vänlig att ta fram något bevis på att hon är inblandad!"

  Christel upptäckte att hennes röst var minst lika ovänlig som Zhengs. Det hade inte varit hennes avsikt, men polismannen märkte också det och svarade henne i samma kyliga ton. 

  "Hon var mycket nära vän till Yang Chun-hua, hon känner helt säkert Chen, Wu, Jiang och Ellen Huang - figurer som visat sig centrala i den här utredningen, och jag är övertygad om att hon har siffran fem tatuerad på kroppen." 

  Christel öppnade munnen för att bita tillbaka, men höll inne med orden. Hon hatade situationen, hatade att vara Zhengs fiende. Varför avslöjar jag inte bara Lisa? Varför talar jag inte om för Zheng att Lisa mycket riktigt har den där tatueringen, att hon är Yang Chun-huas svärdotter och faktiskt, verkligen är ledaren för de Nio Drakarna? 

  Så såg hon Marikas ansikte för sin inre syn och visste att hon inte kunde göra det. 

  "Antaganden, alltihop," sa hon, nu med mjukare röst. "Förutom det faktum att hon kände Miss Yang och Miss Huang, så är allt antaganden. Och även om det vore sant, så skulle det inte bevisa att Miss Lo är skyldig till någonting." Hon tittade på Zheng och denna gång kunde hon hålla fast blicken vid honom. "Och det vet ni, intendent Zheng."

  De tittade in i varandras ögon en lång stund. Även Zheng hade lugnat ner sig. Slutligen öppnade Christel munnen igen.

  "Den här kvinnan har en liten son nere i Jiayi utan fader att ta hand om honom. Jag har själv en dotter. Det är lätt att föreställa sig hur det skulle kännas för henne om jag togs bort från hennes liv." 

  Zheng mötte blicken i de gröna ögonen, tittade snabbt på Lisa Lo som satt overksam i soffan och vände sig så mot sergeant Wei som diskret hade kommit tillbaka in i rummet. Intendenten brottades med sig själv. Jag är helt säker på att den här flickan är ledaren för terrorgruppen, tänkte han. Det är min plikt som polisman att ta henne till stationen och förr eller senare kommer hon att erkänna sina brott. 

  Men Christels ord hade inte fallit på hälleberget. Zheng kunde också sätta sig in i vilken förfärlig effekt en fängelsedom för Lisa Lo skulle få för hennes barn. Allt som behövdes var att frammana bilderna av pojkarna Li. Om Hsue Mei-hua skulle försvinna från dem... Han ryste till. 

  "Vi kom hit för att plocka ledaren för de Nio Drakarna, sir." Det var Wei och hans ansikte var tomt. Christel vände blicken mot honom och även Lisa Lo tittade upp på den robuste polismannen vid dörren. "Där är utan tvekan tillräckligt många kulhål i Fengs bröstkorg för att fullständigt trasa sönder en tatuering, sir." 

  Zheng hörde orden från sin underlydande, men det var Christel han betraktade när han talade: 

  "Och varför i hela världen kom han hit och försökte döda två fullständigt oskyldiga kvinnor?"

  Christel mötte åter hans blick och hennes röst och ansikte var fullständigt befriade från uttryck när hon svarade: 

  "Han kom hit för att göra upp räkningen med min bror, som var den enda person här som skulle kunna identifiera Feng. Hur skulle Feng kunna veta att Thomas lämnade Taiwan för några timmar sedan?" 

Hon dröjde sig kvar i soffan efter att poliserna gått. Hon slöt ögonen, ville bara lägga sig ner och sova. Ja, men inte här, bestämde hon. Kämpande mot tröttheten steg hon upp, gick in i sovrummet för att ta sina tillhörigheter och kom tillbaka till vardagsrummet.

  Lisa tittade på henne från soffan. Du är en djävul, tänkte Christel. Och du är en ängel. Hur kan jag skriva något efter detta? 

  "Ta väl hand om din lille pojke," sa hon och satte fötterna i skorna.

  Hon hade en besk smak i munnen när hon gick ner på gatan och stoppade en taxi.