Kapitel28

TJUGOÅTTA

Den jeansklädde mannen med de mörka solglasögonen stod i gathörnet. Hans hår var mörkt, ögonen mörka och mongoliskt böjda. Han skulle lätt tagits för en vanlig medborgare i Hsiamen om det inte varit för kläderna. Det var där hans västerländska uppväxt lyste igenom.

'Kevin' betraktade raden av polisbilar utanför fabriksgrindarna. Jiang, som ledde operationen, och männen från den lokala polisen hade varit inne i byggnaden en bra stund nu. Amerikanen höjde blicken mot den stora skylten på fabrikens vägg. Jinguo Huahsüe Gongsz, Golden Country Chemicals.

Inte förrän sent föregående kväll hade beskedet kommit, att en man vid namn Jiang fanns i hotellvestibulen och ville tala med honom. Uppe på rummet hade Jiang presenterat ett papper, vederbörligen stämplat, där det framgick att mannen utsetts att tillsammans med kollegan från Amerika leda undersökningen av påstådd narkotikasmuggling från Kina till USA. När Jiang väl anlänt hände saker och ting snabbt. Redan på morgonen hade den nyanlände organiserat en polisstyrka och nödvändiga formalia för att tränga in i den misstänkta industribyggnaden. Plötsligt var kineserna oerhört hjälpsamma.

Det var med blandade känslor Kevin stod mitt i en stad i Kina och utförde sitt arbete som polisman. Det var en främmande plats, men samtidigt kändes det som om han kommit hem. Det var en underlig känsla. Han var född i Amerika. Hans far var född i Amerika. Farfadern hade kommit dit på 30-talet, flytt från ett Kina i sammanbrott. Men han hade inte flytt från sitt ursprung. Han hade tagit sig en kinesisk hustru och det hade hans son också gjort. Kevin hade fått en kinesisk uppfostran i främmande land, men ett land som också var hans. Han var amerikan, liksom den judiske affärsmannen, den svarte boxaren och den vite presidenten. Han var amerikan och kines, eller inget av delarna. Han var inte säker.

Han misstänkte att han möjligen aldrig skulle få reda på exakt varför de kinesiska myndigheterna så oväntat beslutat att samarbeta. Han kunde bara med tillfredsställelse notera att så var det, vaksamt följa utvecklingen och hoppas på att arbetet nu skulle ge resultat. Att smugglarkedjan skulle kunna sprängas och möjligen också att Kathy's öde skulle kunna klarläggas.

Var det rent av så att hennes döda kropp hittats? Att mordet skulle kunna vara en ytterst besvärande faktor för regeringen i Peking? Att en amerikansk medborgare som dödats i Kina skulle kunna få känsliga senatorer och tjänstemän att känna tveksamhet rörande Kinas status i handelsförbindelserna mellan de två länderna?

Thomas Viking la på telefonluren.

"De vill att jag ska åka till kontoret," sa han till Mary Huang som satt bredvid honom på den breda sängen. Han kastade en blick på den halvpackade väskan på golvet.

"Åk du till Scan-Tai så packar jag färdigt," sa hon och log mot honom.

De var på väg ner till Hualien. Marys mamma hade ringt föregående kväll och velat träffa dottern och hennes pojkvän, svensken som hon "hört så mycket om." Thomas hade sett i Marys ansikte att inviten från familjen på östkusten mottagits med blandade känslor. Men flickan var kinesiska och naturligtvis tillmötesgick hon moderns önskemål.

"Jag är tillbaka så vi kan åka med tåget klockan tolv," sa han, kysste Mary och lämnade rummet.

Han kom till företaget på Hsinyi Road en halvtimme senare. På vägen dit hade han passerat ett av jordbävningens mer spektakulära offer, en nästan nybyggd kontorsskrapa på Fuhsing South Road. Stålbalkarna som satt innanför de utblåsta glasrutorna var böjda som spagetti. Delar av byggnadens ytterbeläggning hade ramlat ner i stora sjok och enbart det faktum att jordbävningen inträffat under en helgdag hade förhindrat en katastrof på den normalt välfyllda trottoaren. Enligt uppgifter i radio hade fyra personer hittats döda i hus som störtat samman av naturkrafterna. Skalvet mätte 6,7 på Richterskalan och var det största som drabbat Taiwan på många år.

"Thomas!"

Amy Long mötte honom i dörren och hon kunde svårligen undvika att överösa honom med tindrande blickar. Han undrade svagt över orsaken. Det kunde knappast vara hans agerande i Chiang Kaishek-parken. Han blev fortfarande kallsvettig vid tanken på hur han bara hade stått där, framför Chen, utan att förmå göra någonting. Så det måste vara något annat.

Hon eskorterade in honom i Frank Baos rum där chefen satt tillsammans med Sammy Lin. Bao reste sig när Thomas och Amy kom in.

"Thomas," sa han. "Jag vet inte hur mycket mer dramatik jag klarar av."

Svensken log svagt och avvaktade. Han behövde inte vänta länge. Bao lyfte högtidligt upp ett papper - ett fax - som låg på hans skrivbord. Medan han höjde blicken mot Thomas spred sig ett närmast bibliskt sken över hans ansikte.

"Det kom från kommunikationsministeriet för en timme sedan," sa han med en stämma som var tjock av rörelse. "Thomas, ministern har fattat ett nytt beslut i ärendet. Uppdraget att datorstyra pendeltågen i Taipei har gått till Scan-Tai."

"Jippee!"

Thomas skrek rakt ut och slog impulsivt armarna om Amy Long och dansade runt med henne. Smått generad släppte han henne när både Bao och Sammy kom fram med gratulerande händer utsträckta mot honom.

Zheng kom ut i korridoren och nickade mot de två kvinnorna.

"Var så goda och kom in," sa han.

Molly och Christel följde med honom in på hans kontor. Där satt Robert Marriot i en av fyra fåtöljer vid fönstret. Mollys blick drogs motvilligt dit. Amerikanen såg trött ut, trött men förhållandevis tillfreds.

"Hur mår ni idag, Mr Marriot?" frågade Christel.

"Jag är okej," svarade Marriot.

Efter dramat i parken hade han fått akutvård på MacKaysjukhuset, men kunnat lämna det redan samma kväll. Men han hade ont och visste att hans ingripande mot Chen skulle fördröja läkningen av skottskadan avsevärt.

"Ni gjorde en stor insats," sa Christel.

Marriot log svagt.

"Det var i så fall på tiden," mumlade han.

"Någonting att rapportera, Miss Viking?" frågade Zheng.

Svenskan skakade långsamt på huvudet. Hon var trött. Den gångna natten hade inte bjudit på mycket sömn. När dramat i parken upplösts - Chens döda kropp virats in och burits bort, det övermannade banditgänget förpassats bakom galler - hade Christel följt med Lisa Lo och en kvinnlig polistjänsteman till en rutinkontroll på ett närbeläget sjukhus.

Läkaren, en psykiater, hade talat med den upprörda flickan en lång stund. Lisa hade haft svårt att hålla sin röst stadig, och inte heller kunnat redogöra klart för varför hon lyft upp pistolen och skjutit Chen.

"Någon bör finnas hos henne det närmaste dygnet," hade doktorn sagt. "Hon har fått en chock."

"Jag ska finnas hos henne," hade Christel sagt.

Hon hade tagit Lisa med sig ut ur sjukhuset, in i en taxi och tillbaka till Mrs Yangs lägenhet. Där hade de suttit framför TV:n och stirrat på den under flera timmar. Inte förrän Christel rest sig och börjat stöka omkring lite i köket hade Lisa kvicknat till. Hon hade kommit ut där och övertagit matlagandet och samtidigt hade de börjat prata med varandra.

Först hade de berört perifera områden, men mitt i fräsandet av köttbitar i wokgrytan hade Lisa tittat svenskan i ögonen och sagt:

"Christel. Vad har jag gjort? Jag har dödat en människa."

Christel hade slagit armarna om den söta kinesiskan och dragit henne intill sig. Hon hade inte vetat vad hon skulle säga. Det var ju sant, att Lisa dödat en människa, även om där fanns tusen förmildrande omständigheter med i bilden. Chen var en ond människa, som kommit till galan för att döda någon. Han hade haft en pistol i handen och utgjort ett möjligt hot för alla närvarande. Och allt hade hänt inom loppet av några sekunder: Chen reser sig från rullstolen och drar pistolen. Thomas börjar röra på sig. Chen riktar pistolen mot honom. Jordbävningen kastar allt och alla över ända. Marriot ingriper och skickar omkull Chen - men bara tillfälligt. Pistolen kasar fram över plattorna som en curlingsten. Den gråklädde mannen börjar röra sig i riktning mot vapnet.

Massor av förmildrande omständigheter. Men ändå... Svenskan hade inte haft några ord, utan bara tryckt Lisa intill sig. Inte förrän efter maten, efter en flaska öl och ett par cigarretter, när de satt i soffan och Lisa verkade vara nästan som vanligt, då hade orden hittat fram till Christels talorgan. Men inte alls de ord som hon väntat sig, utan ord som sprungit fram ur den tanke som just då slagit henne:

"Kände du inte till något om Mrs Yangs roll i de Nio Drakarna?" Lisa hade tittat på henne med mild blick och svenskan hade anat lustarna komma smygande. "Jag menar, ni var mycket intima. Hade du inte sett hennes bröst?"

"Vi har också varit intima de senaste dagarna," hade kinesiskan svarat. "Men har du sett mina bröst?"

Nej, det hade hon inte. En enda gång hade de varit nakna tillsammans och då hade lamporna varit släckta.

"Och även om jag hade sett hennes bröst," hade Lisa fortsatt, "så hade jag inte kunnat säga något. Hon var min popo... och mer än så." Hon hade sett på svenskan med ögon fyllda av sorg. "Christel, vi kineser är sådana. Familjen går före allt annat."

Lisa hade gått och lagt sig. Christel hade suttit kvar i soffan med en bok, läst den utan att få någon större behållning, men med alldeles för mycket i huvudet för att kunna sova. I gränden utanför gnisslade en gammal, skinntorr försäljare omkring på sin cykel och skrek Va zang, va zang! vilket var det taiwanesiska namnet på ett slags kött- och risbullar inslagna i bambublad. Hon hade gått ner och köpt några av honom. När hon kommit upp igen hade Lisa suttit i soffan. De hade ätit tillsammans och sedan gått till sängs. Allt var frid, men dagen hade ändå varit alltför dramatisk för att Christel skulle kunna sova.

Nu tittade hon upp på intendenten snett framför henne.

"Hon har sovit oroligt i natt," sa hon. "Det vet jag, för jag har knappt sovit alls själv. Och igår kväll var hon upprörd. Upprörd och sorgsen, över att hon faktiskt har dödat en människa."

"Ingen förklaring på varför hon gjorde det?" undrade Zheng.

"Nej." Christel ryckte på axlarna. "Jag vet inte... någon reflex att ingripa, kanske... Något som man i stunden av eftertanke inte kan förklara."

Zheng nickade sakta. Marriot harklade sig.

"Nåja," sa han. "Hon kommer väl över det här så småningom. Zheng, min gode man, det börjar kännas som min avresedag närmar sig." Han grinade illa när smärtan i såret gjorde sig påmind. "Vi har ju faktiskt fixat det här nu, eller hur? Gänget som tränats uppe i bergen är bakom lås och bom. Drakarna är borta, döda de flesta av dem. Chen hade ju nian på bröstet. Uppenbarligen var det han som var ledaren. Okej, där finns en kvar som vi inte har hittat, men vi har åtminstone lyckats lite bättre än vad polisen här gjorde på 50-talet. Då kom två av dem undan."

"Ni har så rätt, Mr Marriot," sa Zheng eftertänksamt. "Ligan är sprängd och vi har definitivt stört deras verksamhet mycket allvarligt. Jag vill inte gå så långt som att säga att vi har stoppat hanteringen. Taiwan är ju trots allt bara en del i kedjan. Låt oss hoppas att er kollega på Fastlandet kan uträtta lika mycket som vi har gjort här." Han strök sig över hakan. "Jag funderar på det här med ledaren... Nummer nio. Kan..."

"Det är väl logiskt," tyckte amerikanen. "Högst nummer, högst grad."

"Det låter inte rätt," envisades intendenten. "Om det är så enkelt, så skulle torpeden Soo ha varit nummer två i organisationen. Då skulle fiskaren Jiang ha varit flera snäpp högre än handelsmannen Wu. Jag tror inte på det."

"Om jag kan min kinesiska historia rätt," insköt Molly, "så var det så på kejsartiden att den högsta gradens statstjänsteman, mandarin, var av första graden. Stämmer det, Mr Zheng?"

"Det är riktigt."

"Så då skulle Wu vara ledaren då?" sa Marriot frågande och med tvivlets rynkor i pannan. "Han har ju nummer ett."

"Jag har förvisso haft misstanken att Wu är ledaren," sa Zheng. "Men då skulle mördaren Wen vara nummer två i hierarkin. Och Chen den lägst rankade! Det har jag svårt att tänka mig. Det är något som inte stämmer."

Christel satt och försökte hålla sömnigheten på avstånd. Hon fann det svårt att koncentrera sig. Men någonstans i hennes inre öppnades ett litet hjärnkontor och en bild plockades fram. Den tog sig mödosamt fram längs minnets korridorer och försökte nå upp till medvetandenivån.

"Vänta," sa hon och stödde huvudet mot handen. "Det är någonting som... som kanske kan ha med saken att göra."

Molly tittade på henne, kastade en snabb blick på Marriot och lämnade honom lika snabbt. Hans avresedag närmade sig, hade han sagt. Då är det slut då, tänkte engelskan. Det som aldrig var något, det är slut. Hon fann det svårt att acceptera, fast hon själv varit den som faktiskt stängt igen sin dörr för honom. Där, utanför sjukhuset, när hon gått därifrån. Och sedan i parken, innan galan, då hon inte tagit hans försiktigt utsträckta hand. Han var i alla fall intresserad av mig, tänkte hon plötsligt och kände hur kinderna började färgas. Det har faktiskt hänt nu, att en man har varit intresserad av mig! Det blev inget. Han var inte rätt man för mig, eller jag var inte rätt kvinna för honom. Det står jag ut med. Det kan bli någon annan. Det ska bli någon annan.

Christel gick bort till Zhengs skrivbord och hämtade ett anteckningsblock och en penna. Medan de andras blickar följde henne började hon rita en figur.

4 9 2

3 5 7

8 1 6

"Jag vet inte om detta alls har något med saken att göra," mumlade hon medan hon färdigställde den lilla tabellen. När den var klar lutade hon sig tillbaka. "Detta är gammal taoistisk numerologi. Den finns beskriven i de kinesiska klassikerna och lär ha använts av de gamla kejsarna vid deras stora offerhögtider."

Hon tittade snabbt på de andra. Molly såg intresserad ut. Marriot verkade skeptisk. Zhengs anlete visade inte vad han tänkte.

"I vilket fall som helst," sa Christel, "så är den ganska genialiskt konstruerad. Summera rader, kolumner eller diagonaler, det blir alltid 15. Nio nummer. Och i mitten finns femman."

"Det där är gammalt hokus-pokus," muttrade Marriot och drog fram sitt cigarrettpaket. "Vi lever faktiskt i rymdåldern, Miss Viking."

Christel tände på alla fyra.

"Får jag påminna er om, Mr Marriot," fräste hon, "att vi inte befinner oss i Coca-Colaland på andra sidan Stilla havet, där kultur är en påse French fries och ett par silikontuttar! Vi är i Kina, Mr Marriot. Ni har hamnat i en för er tydligen mycket ovan omgivning, nämligen mitt i historien."

Amerikanen blev högröd i ansiktet, men fick ingen chans att ventilera sina känslor. Zheng bröt in för att skilja stridstupparna åt.

"Mina vänner, den där diskussionen kanske ni kan ta efteråt," sa han. "Låt oss avsluta detta först. Den figur ni ritat upp, Miss Viking, heter lo shu och finns, som ni mycket riktigt säger, nämnd i både Shu jing, Historiens bok, och Yi jing, Förvandlingarnas bok, två av de kinesiska klassikerna. Jag känner igen den, även om jag inte har stött på den sedan min skoltid. Miss Viking, förstår jag er rätt? Menar ni att gruppen som vi kallar de Nio Drakarna skulle vara organiserad enligt detta mönster?"

"Det är möjligt," svarade Christel. "De kallar sig drakar, vilket onekligen ger associationer till den gamla kinesiska mytologin. De är uppdelade i två grupper som kallas Sidenvagnen och Bambulunden, också benämningar som för tanken till det gamla Kina."

"Det är inte många taiwaneser idag som känner till den gamla taoistiska magin," sa intendenten, "och förmodligen knappast någon som har kunskap om vad de magiska kvadraterna betyder."

"Det behöver inte betyda att Christel har fel," menade Molly. "Mycket av den gamla kunskapen har utan tvekan gått förlorad just under de senaste decennierna, när Taiwan har satsat hårt på att bli en modern stat. De Nio Drakarna är en sammanslutning som har funnits sedan 50-talet. Bland de ursprungliga medlemmarna kan det mycket väl ha funnits någon eller några som var initierade i de uråldriga mysterierna."

Det blev tyst en stund. Det var Marriot som bröt tystnaden och han ansträngde sig för att hålla sig lugn.

"Ursäkta att denne kulturlöse barbar lägger sig i samtalet," sa han. "Men skulle ni högvärdiga, historiemättade euroasiater vilja vara så vänliga att förklara det mönster som ni talar om? Jag ser faktiskt bara en massa siffror huller om buller."

Christel tog pennan igen.

"Om jag kompletterar tabellen lite så kanske det blir lättare att se ett samband," sa hon och fann att ilskan var borta. Hon böjde sig fram och markerade de olika rutorna på papperet.

4 9 2

3 5 7

8 1 6

"Hakkorset!" flämtade Marriot.

"Nästan exakt rätt. Den här figuren kallas svastika. Det är en gammal symbol som förekommer i ett flertal kulturer och religioner. I hinduismen är den guden Shivas tecken och rent allmänt har den fungerat som en lyckobringande talisman. Nassarna i Tyskland importerade den och gav den en ny och fasansfull mening. Men av någon anledning - möjligen ren okunnighet - vände de hakarna på fel håll, så Hitlers symbol blev en spegelvänd svastika." Hon tittade på Zheng. "Sonen Yang ingick i den operativa delen av organisationen, den som kallas Sidenvagnen. Tillsammans med de två torpederna, Wen och Soo. Numren två, tre och åtta, eller hur? Samt sju, som var Mrs Yang. Och visst deltog hon i det operativa arbetet när hon hjälpte till att röja Ellen Huang och fiskaren ur vägen."

"Den andra gruppen heter Bambulunden," sa Molly tonlöst. "Där har vi männen som svarade för den finansiella delen av verksamheten. Wu, nummer ett, svarade för lagerhållning och fiskaren Jiang, sexan, skötte transporterna över Formosasundet. Wang var också med i den delen. Han var väl den som satsade pengar. Alla de, och även Chen, om detta stämmer, såg till så narkotikatrafiken flöt och genererade inkomster."

"Och i mitten finns nummer fem," sa Christel. "Ledaren."

"Som fortfarande är på fri fot," sa Molly.

Alla satt tysta runt bordet. Amerikanen reste sig först.

"Det är möjligt att det ligger något i detta," medgav han. "Jag tror inte på det, jag tror att det är trams alltihop. Min uppfattning är att Chen var ledaren. Jag räknar det som i högsta grad operativ verksamhet att ta sig in i Chiang Kai-shekparken, utklädd till invalid och medförande pistol. Men jag kan ha fel, visst! I vilket fall som helst så menar jag att jag har i princip slutfört det uppdrag jag hade här i Taiwan. Smuggelrutten är bruten. Vad sedan kineserna gör med sina tatueringar och hakkors, det skiter jag i. Nu kommer jag att avvakta på hotellet tills jag får något besked från Fastlandet. Godmiddag, mina vänner."

Tåget skumpade fram längs Taiwans östkust. Thomas och Mary satt bredvid varandra i ett säte. De talade inte mycket, satt mest och tittade ut genom fönstret. Båda var trötta, så trötta att de knappt ens orkade tänka. Plötsligt var allting över. Terrorligan var sprängd, datajobbet var klart. De skulle till Hualien och hälsa på Marys familj. Det var ett besök som ingen av dem egentligen såg fram emot.

Hur ska jag presentera honom? frågade Mary sig. "Det här är Thomas, min pojkvän. Om två dagar ska han åka ifrån Taiwan." Kommer vi någonsin att ses igen? undrade hon. Kommer han verkligen tillbaka? Och om han gör det, blir allt som det har varit mellan oss? Då, när både han och jag fått distans till varandra, kommer vi att känna likadant för varandra? I nästa ögonblick visste hon att hon alltid skulle älska honom. Han följde efter Wen och Soo för att rädda mig, sa hon sig. Och även om han inte hade gjort det, så skulle han för alltid finnas i mitt hjärta. Det var en visshet som gav henne blandade känslor. Samtidigt som den gjorde henne varm, så innebar den också att smärtan skulle bli så mycket större om han inte återvände till henne.

Thomas betraktade havet som skymtade utanför fönstren, medan förmiddagens händelser kom tillbaka till honom. Scan-Tai hade fått jobbet. Fantastiskt! En sagolik triumf, inte minst för honom personligen som programmerare. Jag gjorde det! Jag gjorde faktiskt det! Och inte bara det, en triumf också med tanke på den pessimism Hunkert visat under ärendets gång. Det hade varit med nästan ondskefull njutning som Thomas ringt upp den svenske chefen i hans hem, klockan fyra på morgonen svensk tid, och meddelat beslutet.

Hunkert hade varit tyst i luren så länge att Thomas undrat om chefen somnat om.

"Det är bra, Thomas," hade han slutligen sagt med nästan tom röst. "Det är otroligt bra! Vår största order någonsin. Jag är mycket stolt över dig."

"Tack," hade han svarat stelt.

Kort hade Thomas berättat att man från ministeriets sida meddelat att arbetena med projektet skulle starta omedelbart. Men naturligtvis skulle det komma att dröja innan Scan-Tai blev direkt involverat i processen. Hunkert hade genast beordrat honom hem till Malmö.

"Vi har en annan grej på gång som jag vill att du tar i," hade han sagt medan Thomas magsyror långsamt frös till is. "Kan nog passa bra med tiden. Tar några månader, sedan kan du åka tillbaka till Taiwan och starta upp. Om där krävs några diskussioner med ministeriet dessförinnan så klarar Frank av dem."

Hans tankar bytte hastigt spår och leddes in mot den konversation han haft med systern när han tittat in i Mrs Yangs lägenhet för att berätta om Hualienresan. Diskussionen hade gällt Mary och den hade lämnat honom i gungning.

"Vad ska ni säga till Marys mamma?" hade Christel frågat.

Thomas hade svarat lite svävande, att de väl skulle säga något i stil med att han var nu tvungen att tillfälligt åka till Sverige för att ordna upp en del prylar på jobbet. Sedan skulle han komma tillbaka och... och de var fast beslutna att fortsätta sin relation eftersom de tyckte väldigt mycket om varandra.

"Är du säker på att ni passar ihop?" Han hade stirrat på henne när hon ställt frågan. "Jag menar, hur förtjusande Mary än är, så... Du är universitetsutbildad, hon gick direkt ut i arbetslivet efter grundskolan."

"Hon är inte analfabet!" hade han fräst med taggarna utåt.

"Thomas, det vet jag." Hon hade behållit sitt lugn. "Missförstå mig inte. Jag tycker Mary är en underbar tjej. Men..." Hon tvekade. "Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig..."

Men han visste vad hon menade. Han hade själv haft liknande tankar, även om de inte släppts fram under de senaste dagarna, i efterdyningarna av jakten i bergen. Strapatserna i Taroko Gorge hade svetsat samman dem, honom och Mary. Men med systerns ord, uttalade i ren omtanke, det var han säker på, hade tankarna återkommit. Han hade sett en blixtbild av sig själv och Mary fem, eller tio, eller femton år in i framtiden. Nej, inte en utan flera bilder. De kunde inte komma överens om de skulle se på 'Glashuset' eller den där frågeleken med dansbandsmusik i pauserna, om de skulle höra på Vetandets värld i P1 eller pladder och skvalmusik på P4. Han läste John Steinbeck - och ville gärna diskutera vad han läste - medan hon tittade i veckotidningar. Hon drog i honom och tjatade att han inte skulle sitta framför datorn hela kvällen utan ta med henne ut och dansa. De var bilder som hade gett honom en stor, hård klump i halsen.

"Jag förstår vad du menar," hade han mumlat, "och du har kanske rätt."

När han åkt taxi bort till hennes rum hade han försökt slänga ut de där bilderna ur sitt medvetande. Jag tillhör för fan inte någon intellektuell eller kulturell elit! hade han gormat till sig själv. Jag skulle trivas alldeles förträffligt med att komma hem efter jobbet och mötas av min Mary, mjuk och kramgod, med maten på bordet och en kall öl, direkt från kylen. Sedan sjunka ner i TV-soffan och se på en bra film. Hon gillar också bra filmer! Han hade nästan lyckats övertyga sig själv om att det var så, innan taxin stannade utanför hennes hus. Nästan.

"Det måste bli roligt för dig att få träffa dina föräldrar efter så lång tid," sa Mary nu när de satt på tåget.

Thomas var inte säker på varför kinesiskan sagt så. Han tyckte att repliken påminde oroväckande mycket om det samtal de haft på något kaffehus i Taipei ett par veckor tidigare, som hade slutat med att Mary gråtande försvunnit in på toaletten.

"Mary, låt oss inte bli artiga," sa han med viss skärpa i rösten.

Men han var inte beredd på hennes häftiga reaktion. Hon grep honom i armarna och stirrade på honom.

"Jag är rädd!" viskade hon. "Förstår du inte det? Jag är rädd att du aldrig kommer tillbaka."

Äntligen, tänkte Robert Marriot. Äntligen är det här förbannade jobbet klart och man kan få komma hem till Staterna. Slippa Taiwan, denna förtappade ö, och alla kineserna. Slippa... frukosttjejerna på McDonald's, tobakshandlaren i hörnet, intendent Zheng, Mary Huang, Ellen... Ellen som mördats på grund av att han, Marriot, inte lyckats pumpa henne på uppgifter om morbroderns affärer. För att han varit för passiv. Han kände sig lätt illamående och drog fram en cigarrett ur paketet och stack i munnen.

Tankarna som han haft ute på Penghuöarna kom åter för honom. De där destruktiva tankarna om hur lugnt och skönt det skulle vara att ägna sig åt vanlig marinbiologi istället för polisyrket. Nåja, han hade åtminstone bättrat på sitt skamfilade anseende under den avslutande operationen i Chiang Kai-shekparken. Det var han som börjat misstänka akrobattruppen. Det var han som kommit på hur de skulle lirka ut de andra artisterna ur tältet. Och det var han som övermannat banditledaren Chen när denne varit på väg att återerövra sitt vapen.

Och visst hade vi tur där, funderade han. Zheng hade berättat för honom hur ledaren för terroristgruppen, som överlevt polisaktionen, hade beskrivit planen. Banditerna hade tänkt plocka upp vapnen omedelbart de äntrat scenen. Presidenten var det naturliga målet för attacken. De hade vidare tänkt ta en eller flera av artisterna - helst någon som Fei Yu-ching - som gisslan för att säkerställa sin flykt ut ur parken till en väntande skåpbil. Så ändringarna i schemat som Colin An informerat dem om hade varit ytterst välkomna, eftersom de verkade underlätta genomförandet av planen.

Banditledaren Chen, ja. För Marriot var fortfarande övertygad om att det var Chen som var ledaren för de Nio Drakarna. Det där vidskepliga svamlet som svenskan - denna avskyvärda människa, denna överåriga punkhäxa, denna fisförnäma kulturknutte! - kommit dragandes med, det var bara kvalificerat skitsnack. Förargat blåste han ut rök och tryckte ner cigarrettfimpen i askfatet. Chen var ledaren, naturligtvis, och därmed är historien ur världen eftersom han är död.

Han suckade och slöt ögonen. Äntligen hem till Santa Monica, till promenader på Ocean Boulevard och pirerna. Bilturer längs stranden eller upp i bergen. Dykningar nere i San Diego. Andas ren luft! Slippa Taipeis avgaser. Slippa... Molly Craven.

Med en svordom gick han fram till kylskåpet och tog ut en Budweiser.

De satt tysta under hela bussfärden upp till Yangming Shan. Christel hade märkt i brittiskans ögon att hon inte kände sig riktigt väl till mods och svenskan hade därför inte försökt sätta igång något samtal.

Bussen stannade vid en restaurangbyggnad som markerade att de var inne i strövområdet, taipeibornas närmast belägna och flitigast utnyttjade bit natur. Stigar slingrade sig uppåt och neråt genom den kuperade terrängen. Smakfulla broar med dekorerade räcken och grovt utmejslade trappor förstärkte det klassiskt kinesiska intryck som platsen gav. Med Molly i täten gick de båda europeiska kvinnorna norrut från restaurangen tills de kom till en plats där man kunde sätta sig på en bänk och låta blicken svepa över dalen, med centrala Taipei och en del av dess förorter utlagda som otydliga mönster under lagren av luftföroreningar.

"Inte jordens mest hälsosamma plats," kommenterade Christel.

"Du uttrycker dig en nyans bättre än Robert brukar göra," svarade Molly och lät bitter.

Christel var inte säker på åt vilket håll bitterheten var riktad.

"Jag antar att det där miljösnacket är en svensk folksjukdom," sa hon.

"Inte säkert. Din kommentar är mycket rimlig." Engelskans röst blev mjukare och hon tittade på väninnan. "Jag bara blir lite trött av att höra den om och om igen från alla västerlänningar." Hon tittade på sin klocka och kände ett sting i hjärtat. "Han sitter på planet nu."

"Robert?"

Molly nickade. Hon var ledsen och Christel ville ta hennes hand, lägga armen om henne eller trösta henne på något annat sätt. Men hon gjorde inte det. Något sa henne att det inte var rätt tillfälle.

"Han ringde i morse," berättade Molly. "Han hade fått meddelande från agenten på Fastlandet. De hade gjort en razzia i Wangs fabrik i Hsiamen och hittat bevis på att den utgjorde en länk i smugglarkedjan. Den kinesiska polisen hade tydligen plötsligt börjat jobba alldeles oerhört hårt med fallet och gripit ett stort antal personer. Vid förhören med dem hade ytterligare punkter på vägen från odlingsmarkerna kunnat elimineras. Hur nära källan de har kommit vet jag inte. Men någon av de gripna hade haft upplysningar om vad som hänt den förra amerikanska agenten inne i Kina. Hon hade blivit dödad tillsammans med en kinesisk medarbetare i Kunming nere i sydväst. Polisen hade fått fram namnet på den man som enligt uppgift var ansvarig för morden, en man som heter Feng och som tydligen just nu söks av polisen på Fastlandet." Hon tittade på Christel. "Han beskrivs som lång och mörk, med förkärlek för att avliva sina offer med kniv."

"Mannen som dödade John Li? Mannen som Thomas såg?"

"Inte omöjligt. Frågan är i så fall om han fortfarande är i Taiwan, eller om han har återvänt till Fastlandet. Och varför han över huvud taget kom hit! Robert verkade inte intresserad av att utreda det. Kedjan är definitivt sprängd nu. Nu kan han åka hem till Staterna. Det är ju vad han har velat hela tiden." Hon smålog. "Han försatt ingen tid. Där fanns en plats på ett flyg nu på middagen och den tog han."

"Har... har ni bestämt att hålla kontakten?"

"Vi sa att vi ska skriva till varandra. Vi får väl se hur det blir."

"Är du..." Hon visste inte hur hon skulle fråga. "Jag menar, du funderade aldrig på att följa med honom till Amerika?"

"Jo, det gjorde jag. Inte nu, inte de senaste dagarna. Men innan, under tiden när han var skadad. Då tyckte jag att vi kom varandra nära, att där fanns något att bygga vidare på. Då var jag nästan inställd på att följa med honom när han skulle lämna Taiwan. Men..." Hon tittade längtansfullt på cigarretten i svenskans hand, men motstod än en gång frestelsen att be om en. "Jag upptäckte att vi har alltför olika inställning till flera viktiga frågor. Jag tror inte det hade fungerat." Hon tog Christels hand och kramade den. "Men det gör inget. För även om det inte blev något, så fanns det känslor där. Inte bara från mig, från honom också. Och det..."

Hon log och såg både generad och lycklig ut på samma gång. Leendet smittade av sig till Christel även om svenskan inte var säker på vad det betydde.

"Det är första gången jag vet att en man varit intresserad av mig. Och om det har hänt en gång, så kan det hända igen. Det är jag säker på!"

Nu log Christel brett mot henne.

"Det är klart att det kommer att hända igen," sa hon. "Vänta bara, så hittar du snart rätt kille."

De reste sig och började långsamt gå längs en av stigarna. Det var måndag och inte så mycket folk på Yangming Shan.

"Och du då?"

Frågan som Christel väntat på, hoppats att få slippa men innerst inne vetat skulle komma, ställdes när de stod på en rundad bro och tittade ner på den lilla porlande bäcken.

"Intendent Zheng," sa Molly. "Visst är han intresserad av dig!"

Svenskan lyckades prestera ett leende.

"Ja, det är väl så," sa hon och visste inte var hon skulle börja, hur mycket hon skulle säga. "Han... han har visat det... på ett mycket artigt och försynt sätt. Men... Ja, han är en mycket tilldragande man. Tilldragande och belevad. Men jag har försökt att, lika artigt och försynt, få honom att förstå att det inte kommer att bli något."

Varför inte? Hon såg frågan i brittiskans ögon. Christel var obeslutsam. Men vad har jag att förlora? frågade hon sig. Det här är en tjej som jag kan lita på. Och gudarna vet att jag behöver någon att prata med om det här!

"Jag har ett problem med män," sa hon. "Jag..." Hon log. "Jag har alltid tyckt mycket om fysisk kärlek. Sex. I tonåren hade jag en bästis och vi brukade vara ute med killarna som var ett par år äldre än vi. Tur att min mamma inte vet om allt som hände på den tiden!"

Molly log. Christel fick fram en cigarrett och tände.

"Men jag och Annika, som tjejen hette, tyckte om varandras kroppar också. Ibland, när vi inte hade några killar på gång, så gjorde vi det skönt för oss själva." Hon blåste ut ett rökmoln. "Det var inte frågan om kärlek, bara sex. Inte förrän långt senare, när jag bodde i Lund, blev jag verkligen förälskad i en flicka. Men där fanns många killar dess emellan."

Hon tystnade. Minnena av Carina kom för henne. Carina, den söta, kortklippta, intensiva aktriskollegan i teatergruppen. Carina, den nästan fanatiska kommunisten som fortfarande då, mitt på 80-talet, hyllade Sovjet och hatade USA och kapitalismen. Christel hade påverkats av många av hennes tankar, men ändå funnit det lite för mycket. Fast idag är jag nog mer benägen än någonsin att hålla med henne, tänkte hon. Högerns Sverige på 90-talet är inget människovärdigt samhälle.

"Ungefär samtidigt som jag var tillsammans med den flickan så träffade jag en man," sa hon. "En snygg, trevlig, intelligent man som jag tyckte om. Det var på väg att bli något riktigt bra mellan oss..."

Hon rös till vid minnet av den där aprilkvällen. Fast det snart gått tio år satt händelsen kvar kristallklart inom henne. Hon kunde se scenen framför sig med förfärande tydlighet. Varje detalj. Varje moment i tortyren...

"Jag var på väg hem från en teaterföreställning," sa hon med en röst som omedvetet var så låg att Molly fick luta sig närmare för att höra. "Vi hade spelat upp en pjäs där jag gjorde en av huvudrollerna. Det blev succé. Jag fick blommor. Jag minns hur jag höll blommorna i handen när jag, glad och belåten, närmade mig det bostadsområde där jag bodde..."

Plötsligt fanns han bara där, ovanpå henne, tryckte henne till marken. Stilettbladet blänkte i det svaga ljuset från gatlyktorna och lades, kallt och förlamande, mot hennes hals. Frän lukt strömmade ut från honom. Hårdhänt drogs hennes trosor av. Han andades ansträngt och han berättade med hes röst vad han skulle göra med henne. Han skulle döda henne. Han sa det gång på gång, att han skulle döda henne. Han trängde in i henne... Stiletten låg mot hennes hals... Så var han borta.

"Jag blev våldtagen," sa hon och märkte inte själv hur tårarna rann längs hennes kinder. Inte förrän Molly tog fram sin näsduk och torkade bort dem.

"Christel..."

Engelskan slog armarna om henne och Christel grät. Hon grät länge och hejdlöst.

"Sedan dess har jag inte kunnat gå i säng med en man," sa hon när hon hämtat sig. Det kändes bättre efter att ha gråtit ut, lättat på trycket. Det var länge sedan hon lättat på det senast. "Det blev inget med mannen i Lund, fast jag tyckte om honom. Och det kommer inte att bli något med intendent Zheng heller."

Molly släppte henne och lutade sig åter mot broräcket.

"Tjejer då?" frågade hon.

"Jag gjorde slut med den där tjejen rätt snabbt. Det var inte för att vi hade olika politiska åsikter. Och inte för att jag inte tyckte om henne heller. Men det fanns ett så stort inre motstånd hos mig mot att leva i ett lesbiskt förhållande. Kalla det traditionsbundenhet, kristen uppfostran eller vad du vill. Det är ointressant vilket, men det fanns där. Jag klarade inte av det."

Bilden av en annan kvinna kom in i fokus. Torun, den oemotståndliga, den vackra, sexiga, djävulskt lockande.

"Jag träffade en annan kvinna efter det," sa hon. "På rent sexuell basis. Vi bodde inte tillsammans, var inte förälskade. Inte ett dugg. Men vi tände på varandras kroppar och vi träffades då och då och lekte."

"Träffar du henne fortfarande?"

"Nej. När jag fick Marika kände jag att jag inte ville ha någon sorts relation av det slaget, även om den var så oregelbunden. Och det verkade som om Torun, som hon hette, drog sig undan också. Så vitt jag vet flyttade hon till USA en tid senare."

Molly tittade på henne med ett svårtydbart uttryck i ansiktet.

"Det finns en uppenbar motsägelse i din historia," sa hon mjukt. "Du vet förstås vilken. Du har en dotter och jag är inte säker på att jag tror på det där med jungfrufödsel."

Christel skrattade och skakade på huvudet så det långa, kopparröda håret fladdrande la sig utmed ryggen.

"Molly," sa hon. "Det här har jag aldrig talat om för någon. Inte ens för Thomas. Inte ens han vet vem som är far till Marika." Brittiskan öppnade munnen för att säga något, men Christel tillät inte henne. "Men jag känner att det nog är dags att berätta det för någon."

"Om du vill göra det, så lyssnar jag. Och jag ska inte svika ditt förtroende."

De lämnade bron och vandrade vidare längs stigen. Det var eftermiddag. Christel visste att Thomas och Mary redan satt på tåget tillbaka till Taipei efter ett dygn hos Marys familj på östkusten. Följande dag skulle Thomas lämna Taiwan. Hon själv skulle stanna kvar och äntligen försöka få lite arbete gjort, nu när den osannolika intrig som hon hamnat mitt i var över.

"Du vet kanske att varje sommar hålls det en tre dagar lång rockfestival i den danska staden Roskilde," sa hon. "Den där sommaren, för sju år sedan, åkte jag dit ensam med mitt lilla tält. Inga planer, bara gav mig av för att jag kände för det. Jag hade varit där en gång tidigare, med kompisar, flera år innan."

Hon log när hon såg platsen för sin inre syn. Fredag eftermiddag. Som en i den stora mängden festivalbesökare plaskade hon fram mot tältplatsen. Plaskade fram i ett regn som skulle komma att hålla på i två dygn.

"Som alla andra hade jag en del drickbart med mig. Som många av de andra hade jag lite hasch i fickan. En liten bit bara, för inte ens på den tiden trodde jag på att nyttja sådant för mycket. Nåväl, jag fick upp tältet och hällde i mig lite öl. Konstigt nog värmde den. Jag fick fart på spritköket och hängde upp lite blöta kläder till tork."

Efter pyttipannan på burk hade hon tagit sig fram till en av scenerna och lyssnat en stund på ett par band. Men efter ett tag hade hon tröttnat och återvänt till tältet och lagt sig på sovsäcken med en bok. Musiken hördes på avstånd och regnet rann längs tältväggarna.

"Han bara uppenbarade sig utanför mitt tält. Blöt, frusen och eländig. En ung kille, någonstans i tonåren. Där kunde jag ju inte låta honom stå och huttra. Så jag bjöd in honom att värma sig. Han accepterade och efter en stund vid spritköket började han tina upp."

De hade delat en öl, och så en till. Den unge mannen hade uppträtt mycket tillbakadraget, nästan blygt. Men han hade inte kunnat dölja de uppskattande och längtansfulla blickar han kastade mot den betydligt äldre tjejen som bjudit in honom.

"Jag frågade honom om han ville dela en joint, men han tackade nej. Han sa att han inte använde narkotika. Jag blev först alldeles stum. Sedan insåg jag att han var bra mycket klokare än jag, trots att han bara var ett barn. Så jag tog haschbiten och slängde ut den genom tältöppningen." Hon skrattade. "Sedan dess har jag aldrig brytt mig om hasch."

Det var där någonstans som hon hade känt att de var på väg mot en sexuell samvaro. Först hade hon själv långsamt sjunkit ner från sittande till liggande ställning, på sovsäcken. Han hade suttit kvar. Hon hade frågat om han var i Roskilde ensam. Nej, han var där med vänner. Men de hade separerats i trängseln under kvällen och han hade ingen aning om var deras tält fanns.

Efter den tredje ölflaskan låg han bredvid henne.

"Han var så oskyldig. Han var inte en man, bara en pojke. Och han var söt! Han hade stora, mörka ögon och mörkt hår."

De hade tillbringat hela natten i hennes sovsäck. Han var fruktansvärt upphetsad av hennes kropp och de hade haft sex tre gånger. På morgonen hade han gett sig iväg och hon hade aldrig sett honom igen.

"Jag trodde inte det var sant när jag några veckor senare fick reda på att jag var gravid. Okej, den där natten hade förvisso infallit mitt i en ägglossning och ingen av oss hade använt något skydd. Men ändå... det var så otroligt! Och hur skulle jag kunna berätta sanningen för mina föräldrar?"

Hon hade inte berättat den. Inte för föräldrarna, inte för någon. Det hade varit jobbigt en tid, men när lilla Marika kom till världen hade allt förlåtits. Varken mormor eller morfar kunde motstå sitt lilla utomäktenskapliga barnbarn.

"Christel, du var alltså tillsammans med honom en hel natt," sa Molly långsamt. "Var det inte ett tecken på att sviterna från den hemska våldtäkten håller på att försvinna? Du kanske skulle klara av ett förhållande nu."

Svenskan suckade resignerat.

"Det känns inte så," sa hon. "Kanske en dag. Jag hoppas det. Men inte än, jag känner mig inte trygg med en man. Han var en pojke, kanske 16-17 år bara." Hon tittade in i de gröna, engelska ögonen. "Jag har levt i princip utan sex de senaste åren. En handfull gånger har jag sökt kvinnors sällskap, det är allt."