TJUGOSJU

Beverly Hsie Chang satt kvar i soffan en lång stund sedan de båda poliserna gett sig av. Hon kedjerökte fem Yves Saint Laurent efter varandra och kände hur tobaken fyllde hennes medvetande, omslöt det i en dimma som kvävde allt annat. Efter den femte cigarretten satt hon kvar ännu en stund. Långsamt tunnades dimman i hennes hjärna ut och lämnade kvar ett tomrum. Tankarna tryckte på och ville in, men hon höll bara dörren på glänt, så de inte forsade in alltför snabbt. 

  Paul! Vad var det han hade sagt om Wang? Att en kompis berättat något på en fest. Vilken kompis? Var kompisen själv inblandad i historien? Var Paul inblandad? Hennes son. En odåga. Hon kände ilskan inom sig. Men han var trots allt son i första hand, odåga i andra. 

  Hon visste inte var Paul befann sig för tillfället. Antagligen hemma hos någon av sina rockälskande vänner, eller väninnor. Målmedvetet gick Beverly in i sonens rum och började leta igenom det, från byrålådor till portfölj, från röran på skrivbordet till den fulla papperskorgen. Hon kände i alla hans fickor, läste hans brev, tittade på hans fotografier. 

  Hon hittade ingenting som oroade henne. Ibland kunde hon inte låta bli att småle åt formuleringar i brev från den och den flickan, eller i sonens egna kommentarer på baksidan av fotografierna. I bokhyllan fanns allt från de gamla kinesiska klassikerna till översättningar av moderna amerikanska författare. Det verkade inte som om Paul hade någon politisk korrespondens med någon. Hon visste att han delade hennes åsikt att en snabb återförening av Taiwan och Kina var en praktisk omöjlighet. Så tyckte hon, men det betydde inte att hon ägnade sig åt omstörtande verksamhet. Det skulle inte falla henne in, hennes karriär inom finansvärlden var alltför viktig för henne. Hon hoppades att sonen var lika pragmatisk, men var inte helt säker. Han struntade mest i sin utbildning fast han var mycket intelligent. Musiken och polarna var viktigare för honom. 

  Sa inte min mamma likadant? tänkte hon självkritiskt. Likadant fast tvärtom. Att jag struntade i att lära mig laga mat och sköta ett hem, och bara tänkte på mina studier. Hon gick ut i köket och lagade en kanna te. Sedan satte hon sig i vardagsrumssoffan med en bok och väntade. Kannan var tom, askfatet fullt och boken halvläst när hennes son äntligen klev in genom dörren. Beverly tittade på klockan. Den var tio över tolv. 

  "Mamma, sitter du här!" utbrast han. "Vad är det?" 

  "Sätt dig, Paul. Jag vill prata med dig." 

  Han ställde skorna och kom bort till soffan. Hon såg nyfikenhet i hans ögon, men inga tecken på oro. 

  "Paul," sa hon och tog hans händer i sina. "Du berättade för mig för en tid sedan att någon av dina kompisar sagt att Wang Jien-yi var hemlig separatist." 

  Han rynkade pannan. 

  "Ja, men det är ju bekräftat också," sa han. "Det har ju stått i tidningen, att Wang var med i de Nio Drakarna. De har sagt det på TV." 

  "Visst, visst. Men Paul, vem var det som berättade det där för dig?" 

  "Gud, det kommer jag inte ihåg! Det var på en fest och jag var lite berusad." 

  "Tänk efter!" Hennes grepp om hans händer hårdnade och hon spände blicken i honom. "Det är viktigt, Paul." Han såg ut att tänka men hon avbröt honom. "Paul, svara mig först på en fråga och svara mig ärligt: Har du något som helst med de här separatisterna att göra?" 

  Han stirrade på henne och log sedan. 

  "Jag lovar dig, mamma, att jag har ingenting alls med dem att göra. Jag vet inte vilka de är eller var de håller till..." Han tystnade och drog sig till minnes något. "Den där killen som snackade om det på festen, sa han inte något om Hsitou!"   

Zheng lyfte luren efter första signalen. 

  "Intendent Zheng, det är Beverly Hsie Chang." 

  "Mrs Hsie. Vad har ni på hjärtat?" 

  "Jag... jag drog mig till minnes en sak ur den konversation jag råkade höra angående ledamot Wang." 

  "Och det är?" 

  "De nämnde något om att separatisternas läger möjligen fanns i trakten kring Hsitou." 

  "Är ni säker, Mrs Hsie?" 

  "Jag kom på det nu när jag satt här och funderade och jag ville ringa er genast."

  Hon tvekade. Förnuftsmässigt ville hon inte blanda sig mer i saken, men något inom henne, en intuition, sa att hon kanske i framtiden skulle kunna ha nytta av att ha varit polisen behjälplig.

  "Intendent Zheng, det slog mig att... att det vi talar om är en terrorgrupp som kanske förbereder någon aktion. Och..." 

  "...och imorgon är det nationaldagen!" fyllde han i med plötsligt dunkande hjärta. "Mrs Hsie, detta samtal kan kanske rädda oss från en katastrof. Ursäkta mig, jag måste genast vidtaga åtgärder. Tusen tack, Mrs Hsie." 

  "Det var ingenting," sa hon med en röst som fick honom att återkalla varje detalj av henne, detaljer som etsats fast i hans minne under besöket tidigare på kvällen.  

  Chen håller på att samla sina trupper för att slå till imorgon. Plötsligt var han säker på att det var så. Något skulle hända under paraden genom stan. En parad som passerade vitala platser som Presidentpalatset och parlamentet. Där, någonstans längs vägen, skulle det hända. Ett attentat skulle iscensättas. 

  I nästa ögonblick, när han redan fått på sig kläderna och satt fötterna i skorna, började han tvivla. Vi stoppade transporten med vapen. Vi röjde undan Wen och Soo, de två torpederna. Vi har tagit hand om alla Drakarna utom två stycken, nummer fem och nummer nio. Vad kan de göra? De är redan krossade. 

  Han satte sig på en stol, obeslutsam. En vapentransport har stoppats, tänkte han. Men vi vet inte hur många som har kommit fram. Kanske tio, kanske hundra! En mer eller mindre har kanske ingen betydelse. Wen och Soo är borta. Men de kanske hade tjugo eller femtio man i träning. Där finns kanske någon eller några som är lika effektiva dödsmaskiner som Wen och Soo. Och fastlandskinesen, knivmördaren, finns där ute någonstans. Kanske just frustrationen över att organisationen är sprängd får Chen att i blint raseri gå till aktion. 

  Jag måste informera polischefen, sa han sig. Vi kan inte lämna något åt slumpen. Så länge det finns den minsta sannolikhet för att något kommer att hända imorgon, så måste vi försöka stoppa det.   

Led efter led, avdelning efter avdelning, vapenslag efter vapenslag kom de. Den till synes ändlösa militärparaden tog sig fram söderut längs Chongching South Road. I färgglada uniformer och med pampiga banér marscherade de förbi folket, som trängdes i tredubbla rader utmed trottoarerna. Musikkårer spelade och paradens deltagare höll stolt upp gigantiska porträtt på Sun Yat-sen och Chiang Kai-shek, Republiken Kinas hjältar. 

  "Det är otroligt," kommenterade Christel där hon stod med brodern, Jan-Pieter, Mary, Lisa och Molly framför en av bokhandlarna på gatans östra sida. "Att denne Chiang Kai-shek, som i den övriga världen ses som en förlorare, hyllas på detta vis här." 

  "Det är väl så att taiwaneserna bedömer Chiang efter vad han uträttade här, under tiden efter 1949," svarade Molly. "Och det är faktiskt ingen större tvekan om att varje jämförelse mellan dagens tillstånd på de båda sidorna av Formosasundet skulle utfalla till Taiwans fördel." 

  "Det är möjligt," sa svenskan. "Men jag tror inte att Chiang Kai-shek kan ta åt sig hela äran för det. Visst fick nationalisterna ett massivt stöd från USA under många år efter flykten ut hit." 

  "Å andra sidan fick Folkrepubliken ett massivt stöd från Sovjet och dessutom vann de snabba diplomatiska framgångar även bland västländerna," replikerade brittiskan. "Och faktum är ju att det amerikanska stödet hit upphörde redan i början av 70-talet, när Henry Kissingers pingpongoffensiv spelade bort Taiwan från det utrikespolitiska bordet. Sedan dess har den här ön varit så gott som helt isolerad politiskt. Ändå har man lyckats höja sin standard högst väsentligt och dessutom infört flera reformer i demokratisk riktning." 

  "Inte heller det är något som kan tillräknas Chiang Kai-shek," vidhöll Christel. "För han dog ju faktiskt 1975, om jag inte minns fel. Hjälten borde i så fall snarare vara hans son, Chiang Ching-kuo." 

  "Hans porträtt finns också med här," påminde Mary. 

  Christel tittade på henne. Detta kanske är min blivande svägerska, tänkte hon med ömhet. Varför ska jag stå här och förolämpa henne, eller hennes land, med politisk agitation? Leve pluralismen! tänkte hon intensivt. Låt kommunister och kapitalister existera bredvid varandra! Hon log mot den vackra kinesiskan. 

  "Förlåt," sa hon. "Jag bara tyckte det kändes lite underligt. Jag menar inget illa." 

De främsta armékolonnerna hade redan kommit ner till Bank of Taiwans stora byggnad på västra sidan av Chongching South Road. Banken var praktfullt utsmyckad med målade dekorationer och banderoller i omväxlande rött och guld, de traditionella kinesiska färgerna, och Republiken Kinas rött, vitt och blått. 

  Söder om banken löpte Baoching Road och på dess andra sida fanns Presidentpalatset. Zheng stod i gathörnet och försökte se oberörd ut. Det var inte lätt. Han var nervös, mycket nervös. Han kände att han inte hade situationen under kontroll. Visst, han hade placerat ut personal längs hela marschvägen, med större koncentrationer på viktiga punkter, som palatset. Den normala bevakningen kring presidenten och andra centrala figurer hade fördubblats. Men det som gnagde i honom var ovissheten. Är något på väg att hända? Vad har Chen i tankarna? 

  Taihsi hade finkammats utan resultat. Många hade känt igen Chen när poliserna visat hans fotografi, men ingen visste var han fanns. Tre olika hus hade pekats ut som hans bostad. Samtliga hade genomsökts och de personer som råkat befinna sig där hade utfrågats grundligt. Ingen visste något. Men att polisen var på rätt spår stod fullständigt klart när en ung man bröt samman under förhöret. 

  "Vid alla gudar, Chen är den störste maffiabossen här i byn! Det vet alla!" hade han skrikit mellan tårarna. "Alla är rädda för honom. Den som säger något får halsen avskuren!" 

  I gryningen hade en styrka på hundra poliser och militärpoliser anlänt till Hsitou, den vackra rekreationsorten i bergen på centrala delen av ön. Området genomsöktes systematiskt. Varje halvtimme fick Zheng rapport om det aktuella läget. Han rapporterade i sin tur vidare till den lika nervöse tillförordnade polischefen Zhuang, som försmäktade på sitt tjänsterum. 

  Zheng tittade på sin klocka. Två minuter i halv elva. Den senaste rapporten hade varit likadan som de föregående: Inget att rapportera. Ett flertal personer på orten hade utfrågats men ingen hade kommit med några intressanta upplysningar. Är vi helt fel ute? frågade intendenten sig. De kanske inte alls har tränat i Hsitou. Mrs Hsie kanske minns fel, eller... Han kände sig som om han stod på en osäker tuva ute i ett förrädiskt träsk. Den eleganta hustrun till förre ministern var en person som han inte heller riktigt visste var han hade. Hon var hal som en ål, listig och förförisk. Vad hade hon att dölja? 

  Robert Marriot intill honom riktade blicken mot kommunikationsradion när den började knastra. Zheng svarade och lyssnade. Marriot studerade hans ansikte och såg kinesen stelna till med blicken.

  "När och var?" frågade Zheng i mikrofonen. Marriot väntade otåligt. "Samla hela styrkan och åk dit," sa kinesen. "Lämna rapport omedelbart när något händer! Klart slut." Han slog av radion och tittade på amerikanen. "En bonde har känt igen Wen och Soo på bilder." 

  "Deras fotografier har förekommit i TV," sa Marriot. "Det är inte där han har sett dem?"

  "Sergeant Wei frågade honom samma sak. Bonden påstår att han har sett de båda männen på vägen utanför hans hus. Det är en plats som ligger ett par kilometer norr om själva Hsitou. Jag har beordrat en koncentration av styrkan dit omedelbart. Vi kanske är dem på spåren."

  Marriots blick vändes mot paraden som böljade förbi. Efter alla de militära grenarnas representanter kom vagnar med mer lättsamma inslag, som dansare från bergen, sjungande barn och långa, ringlande kinesiska drakar med sina stora huvuden. Vem är huvudet på de Nio Drakarna? tänkte amerikanen. Är det Mrs Yang, som har tagit hemligheten med sig i graven? Är det Chen, den mystiske och så lägligt försvunne? 

  De efterforskningar angående Chen som gjorts hade placerat honom som en man med kontakter i 60-talets filmindustri. Han hade funnits med i bilden kring Yang Chun-huas karriär men hans roll var oklar. En gammal filmtekniker i Hongkong hade kommit ihåg Chen och ansåg att mannen var en rådgivare till Mrs Yang. I luddiga ordalag hade teknikern antytt att Chen haft ett relativt stort inflytande på den då unga aktrisen, men någon mer precis information hade inte gått att få fram. Chens namn förekom inte bland undertexterna i någon av de filmer där Yang agerat. Marriot hade flyktigt övervägt att göra ett nytt blixtbesök i Hongkong och konfrontera Katten, den mystiska kvinnan, med Chens foto. Men han hade uppskjutit en eventuell hongkongresa till efter nationaldagsceremonierna.

  Personalen i Yangs karaokebar hade frågats ut. Jovisst, de kände igen mannen på fotografiet. Han var en av Mrs Yangs nära vänner. Alla hade beskrivit honom som en älskvärd och charmig man. Nej, ingen av dem hade haft honom som 'kund'. 

  Varken den förre polischefen Hua, handelsmannen Wu eller den avgångne ministern Chang ville erkänna att de kände Chen. Wu uppgav att namnet och ansiktet var svagt bekant, men menade att förhållandet mellan Chen och Yang var något som utvecklats under en tid då Wu själv inte haft någon kontakt med sin gamle väns dotter. När han funderade närmare på det medgav Wu att han nog sett Chen i närheten av Mrs Yangs hus vid något tillfälle, men det var inget som han hade reflekterat över. Mrs Yang hade väl rätt att ha vilka vänner hon ville! 

  Paraden försvann bort från Presidentpalatset. Zheng var obeslutsam hur han skulle gå vidare. Han önskade att han kunde med ljusets hastighet förflytta sig till bergen runt Hsitou och vara med polisstyrkan där. 

  "Till alla enheter," sa han i sin sändare. "Fortsätt bevakningen av objekten tills andra order kommer från mig." 

  Folkmassorna började långsamt skingras från Chongching South Road. Zheng och Marriot tog plats i en polisbil och lät chauffören glida fram längs gatorna i centrum av staden. Klockan var närmare tolv när sergeant Wei kontaktade Zheng i kommunikationsradion. 

  "Vi har hittat deras läger," sa han och Zheng kände hur pulsen steg. "Vi överraskade två yngre män som fanns här. De vaktade ett vapenförråd." 

  "Vad sa de?" 

  "Resten av styrkan lämnade Hsitou under natten. Enligt uppgift från de båda vakterna så har gänget tagit sig in till Taipei." 

  "För att göra vad?" 

  "Vakterna medger att en aktion inne i huvudstaden är planerad, men de påstår att gruppens ledare ska bestämma målet för attacken strax innan den genomförs." 

  "Pressa dem på fler uppgifter!" Zheng kände sig desperat. 

  "Intendent Zheng, vi har... eh, pressat de båda männen ordentligt. Det är min uppfattning att de berättat allt de vet." 

  "Hur många är de som har lämnat lägret?" 

  "Enligt uppgift mellan 15 och 20. Beväpnade med mindre handeldvapen." 

  Polisbilen med Zheng och Marriot rullade långsamt söderut på Chungshan South Road. De kom ner till rondellen där Renai Road och Hsinyi Road öppnade sig som ett V österut. Längre bort till höger om dem fanns Presidentpalatset. Snett framför dem åt sydöst låg Chiang Kai-shek Memorial Hall.

  "Välgörenhetsgalan," sa Marriot tonlöst. 

  Gode gud! tänkte Zheng. Parken kommer att krylla av folk. De mest populära artisterna i Taiwan ska medverka. Presidenten och ett helt garnityr av ledande politiska figurer kommer att vara närvarande. Det kan sluta i ett blodigt helvete. 

  "Kan vi avlysa den?" frågade amerikanen som förstod vad Zheng tänkte på. 

  "Det är för sent. Den ska börja om tre timmar. Allt är förberett. Om vi ställer in arrangemanget skulle vi skapa panik. Det skulle få hela den politiska ledningen att tappa ansiktet. Tänk er själv, Mr Marriot, om den amerikanska polisen skulle ställa in finalen i fotbollsligan, Super-Bowl!" Han stirrade vildögt på sin kollega. "Det skulle sätta nationen i gungning och få människorna att tappa förtroendet för staten. Det är precis en sådan signal som banditregeringen i Beiping väntar på!"

  Han tittade ut genom rutan när bilen rullade förbi den muromgärdade parken med det stora mausoléet. Kroppsvisitera alla som kommer in? Omöjligt, det skulle ta timmar och få ungefär samma effekt som att ställa in alltihop. 

  "Mr Marriot," sa han stilla. "Låt oss äta en bit mat. Det lär vi inte få tid med senare." 

Chiang Kai-shek Memorial Hall var ett enda hav av människor. Från den scen som byggts upp alldeles nedanför trapporna upp till mausoléet och ända bort till huvudingången i parkens västra kortsida hade tusentals taiwaneser samlats. De fanns på den breda asfaltgången och på gräsmattorna, de satt på trappavsatserna till teatern och operahuset innanför porten. 

  Längst framme vid scenen var ett utrymme vikt för de handikappade. Rullstolsbundna, mest barn men även äldre, satt i flera rader och väntade spänt på att programmet skulle sätta igång. Väldiga storbildsskärmar hade satts upp längre bak, för den stora del av publiken som var så långt från scenen att figurerna där bara skulle skymta som små streckgubbar. 

  Den stora marmorplattan mellan de två trapporna upp till mausoléet var dekorerad med blommor i republikens färger. Mot en fond av vita liljor, varannan sprayad med blå färg, lyste röda rosor i jättelika mönster som bildade tecknen för wan suei, tiotusen år, den klassiska kinesiska symbolen för evigheten. 

  På scenen rådde full aktivitet. En musikkår hade just spelat färdigt och troppade av. Ljudtekniker och andra tekniska medarbetare satte högtalare på plats, kopplade sladdar och placerade ut mikrofoner. Nedanför övervakades förberedelserna av ett par av ICRT:s programledare. En tredje satt i ett litet bås med kontrollbord framför sig. Galan skulle givetvis sändas direkt i radion. 

  Alla de tre TV-kanalernas team fanns på plats. De hade riggat upp sina kameror på olika platser på, nedanför och vid sidorna av scenen. TV-sändningarna hade redan börjat. Kommentatorer, bland dem Gao Tien-chu, pratade bort väntetiden med att för femtielfte gången upprepa vilka som skulle deltaga i evenemanget, vilka hedersgäster som väntades dit och vart intäkterna skulle gå. 

  Hedersläktaren var uppsatt direkt söder om scenen. Avståndet från scenens södra kant till den plats där president Li och hans hustru skulle sitta var inte mer än några tiotal meter, konstaterade intendent Zheng och kände sig plötsligt mycket ensam. Han stod tillsammans med Marriot och ett par andra civilklädda poliser på andra sidan om scenen. På deras norra sida fanns ett stort tält. Där hade artisterna sina loger, där avvaktade de sin tur att inta scenen. 

  Limousinen stannade utanför den mindre ingången i parkens norra mur. Zheng såg raden av personer som närmade sig. Med undantag av Mrs Li, presidentens hustru, var de samtliga män. Det var presidenten, premiärministern och ytterligare ett par högt uppsatta politiker, omgivna av livvakter. En kraftigt förstärkt skara av vakter fanns redan utplacerade på hedersläktaren. Zheng svettades vid åsynen av den anländande gruppen. Nu var de här. Nu fanns det ingen återvändo. 

  De senaste nittio minuterna hade han och ett antal av hans män ägnat åt att metodiskt gå igenom hela parken och dess omgivningar. Hus, gatustånd, parkerade bilar och byggnadsställningar. Allt hade undersökts. Inget misstänkt hade hittats. Men det lugnade inte intendenten. Den känsla han hade fått redan kvällen förut, att något skulle hända på nationaldagen, satt kvar. Och det var nu det skulle hända, under galan. 

  Självklart, sa han sig. Det är nu uppmärksamheten är som mest fokuserad på en plats, ett evenemang. Och beslutet från presidenten och de andra dignitärerna att närvara har ju ytterligare förstärkt tyngden åt arrangemanget. 

  Sergeant Wei hade just anlänt med helikopter från Hsitou. Han hade inget nytt att rapportera, men Zheng kände en viss trygghet av att ha den stabile polisofficern vid sin sida. Wei var jämnårig med honom, en hårdför man, en kompetent man. En mycket pålitlig man. 

  Presidenten och hans följe var på plats. Konferenciern, en välkänd TV-profil, kom ut från tältet och tog sig upp på scenen. Han avvaktade vid sidan medan en av ICRT:s kinesiska medarbetare presenterade honom. Samtidigt som konferenciern gick fram till mikrofonen och började tala drog sig Zheng långsamt bort mot artisttältet. Han hade tittat in där innan, men då hade enbart ett fåtal av de medverkande anlänt. 

  Väl innanför den uppvikta öppningen fann han Marriot vid sin sida. Amerikanen kände sig också något tyngd av stundens allvar. Hans opererade axel besvärade honom. Han visste att han inte skulle varit igång, utan vilat ytterligare några dagar. Motvilligt medgav han för sig själv att han troligen inte skulle klara av att medverka i något slags våldsammare fysisk uppgörelse. 

  Tältets inre var uppdelat i två avdelningar. Den ena utgjordes av ett antal sminkplatser, avdelade av korta pappväggar. Andra halvan var en liten kafeteria med bord och stolar, där artisterna kunde inta förfriskningar. En kvinna kom ut från en av sminklogerna just som de två polismännen steg in i tältet. Zheng kände väl igen henne. Det var Tracy Huang, en av Taiwans stora schlagerstjärnor. Det var hon som skulle inleda galan. Vid ett av borden i kaféet satt den andre storstjärnan bland sångarna, Fei Yu-ching, som skulle framträda som siste artist ett par timmar senare. 

  "Har alla kommit?" frågade Zheng en ung flicka, en av funktionärerna, som tjänstgjorde i tältet.

  "Ja, alla är här nu," svarade hon efter att ha tittat på en lista vid en liten reception. 

  Medan Tracy Huang försvann ut mot scenen för att sjunga såg sig Zheng och Marriot om i tältet från sina platser vid den enkla bardisken. Det var en brokig samling artister av olika slag som skulle deltaga vid galan. Förutom ett knippe sångare fanns där ett par komiker som skulle bjuda på en stand-upföreställning. En ung amerikansk studentska, den enda utlänningen bland de medverkande, skulle visa upp avancerad yoga. Hon fanns i ett hörn av tältet och mjukade upp. Fem dansare i bergsfolkets traditionella klädsel satt vid ett av kafeterians bord och i en annan del höll en trupp akrobater till. De skulle göra en uppvisning i gammal kinesisk balanskonst. I en av logerna satt en sångerska och blev sminkad. 

  Zheng och Marriot gick tillbaka till utgången och ställde sig där. Deras blickar möttes

  "Akrobaterna," sa Marriot. 

  Kinesen tittade länge på honom. Han gick långsamt ut ur tältet och fram till en av ICRT:s reportrar nedanför scenen. 

  "Mr Walters," sa han. "Vad är det för akrobattrupp som ska medverka?" 

  "Eh... ja, vad hette den nu... den lär vara väldigt känd. Det är Colin An som har haft kontakterna med dem." Han tittade sig omkring och hittade mannen han sökte. "Colin! Kom hit!"

  En ung kines kom gående med raska steg.

  "Colin, intendent Zheng vill veta vad det är för akrobater vi har här." 

  "Det är en trupp under ledning av Foo Dao-ming," svarade den unge mannen med ett stänk av nervositet. "Eh... Mr Foo är en stor auktoritet på området. Vi hoppas att få se en strålande uppvisning." 

  Zheng nickade. Namnet var bekant för honom och beskedet kändes lugnande. 

Molly Craven betraktade de två poliserna från sin plats snett nedanför scenen. Tillsammans med vännerna hade hon kommit in i parken cirka en halvtimme tidigare. Presskorten hade berett plats, inte bara för Molly och Christel, utan även för de fyra 'assistenterna' Thomas, Jan-Pieter, Mary och Lisa bland övriga mediarepresentanter i omedelbar närhet av estraden. 

  Brittiskan hade sett hur Zheng och Marriot strukit omkring som osaliga andar runt scenen. Det stod klart för henne att man från polisens sida var orolig för att något skulle hända, men hon visste inte exakt vad Zheng fruktade. Sedan hon lämnat Robert Marriot utanför sjukhuset dagen innan hade hon inte haft kontakt med varken honom eller Zheng. Plötsligt befann hon sig utanför händelsernas centrum och det kändes ovant. Det kändes inte bra, speciellt inte nu när hon såg hur nervösa de två poliserna var. Hon ville veta vad som var på gång, men samtidigt drog hon sig för att gå bort och fråga. 

  Marriot hade kommit fram till henne när han upptäckt henne någon kvart tidigare. 

  "Molly, jag är ledsen," hade han sagt med svårtolkad röst. 

  För ett ögonblick hade hon tvekat och funderat på att räcka honom handen. Men den del av henne som redan satt punkt för deras mer än strikt vänskapliga kontakter hade snabbt tagit överhanden. 

  "Det är jag också, Robert," hade hon svarat och vänt bort blicken.

  Han hade genast mulnat i synen och gått därifrån. Män! gnisslade hon för sig själv. De ger bara bekymmer. Lika bra att strunta i dem. Jag ska sköta mitt jobb och mitt umgänge som jag har gjort hittills. Jag har så många goda vänner här, så jag behöver minsann inte den där tjurskallen. 

  Hon sneglade på Thomas Viking som stod och lyssnade på sångerskan uppe på scenen. Hennes hjärta värkte och hon bet sig hårt i läppen. För en sekund övervägde hon att lämna hela tillställningen och gå hem. Men nyfikenheten inom henne segrade. Detta var en stor händelse och misstanken om att något som möjligen kunde ha med de Nio Drakarna att göra skulle hända fick henne att stanna kvar. Plötsligt kände hon sig rädd. Tänk om det utbröt våldsamheter av något slag. Då stod hon och hennes vänner mitt i centrum. Nästa tanke som dök upp i hennes huvud skrämde henne. Tänk om en förlupen kula träffar Mary Huang...

  Molly kände sig illamående och hatade sig själv. Jag ska försvara henne, tvingade hon sig att tänka. Om något händer ska jag kasta mig över henne och skydda henne med min kropp. Låt mig få kulorna i mig, så slipper jag alla bekymmer!  

  "Mr Zheng, är läget under kontroll?" 

  Det var tillförordnade polischefen Zhuangs röst som sprakade i mobiltelefonen. Zhuang lät inte riktigt som om han själv hade läget under kontroll och Zheng misstänkte att hans överordnade i detta ögonblick ångrade att han accepterat erbjudandet att ta Larry Huas plats. 

  "Än så länge inga problem, polischef Zhuang," svarade Zheng medan hans ögon panorerade parken framför honom. "Våra män rör sig inom hela området och även utanför murarna. Inga misstänkta terrorister har synts till." 

  Zhuang raspade ett tack och kopplade ner förbindelsen.  

  "Vad tror ni, Mr Marriot?" frågade Zheng. "Akrobattruppen verkar okej. Foo Dao-ming är den främste i Taiwan inom sitt område. Hur ska vi gå vidare?" 

  Robert Marriot sköt med lättnad undan tankarna från Molly. Han hade sökt ögonkontakt med henne ett par gånger de senaste minuterna men inte fått någon respons. Hon har stött bort mig, konstaterade han. Och det är mitt fel. Om jag hade kunnat förklara för henne vad som ligger bakom... Om jag hade kunnat tala om för henne att jag... tycker om henne. Men skulle det hjälpa nu, om jag sa något? 

  Han fokuserade på Zheng med blicken och tankeskärpan. 

  "Jag antar att ni känner igen den här Foo till utseendet," sa han långsamt. 

  "Nej." Zheng höll kvar blicken vid amerikanen ett par sekunder. Så gick han bort till Colin An, ICRT:s unge medarbetare. "Mr An," sa han. "Vet ni om Foo Dao-ming själv har anlänt?" 

  "Öh..." Den unge mannen verkade illa till mods. "Jag... jag har inte sett honom, men jag har utgått från att han själv ska medverka, åtminstone finnas på scenen och dirigera sin trupp." 

  "Vill ni vara vänlig att gå in och kontrollera det, Mr An?"

  An nickade och började gå mot tältet, men Zheng tog honom i armen.

  "Bara fråga helt lugnt om Foo ska vara med och när han i så fall kommer." 

  Håren på hans vader började resa sig. Medan ynglingen var inne i tältet gick Zheng fram till scenkanten, där det fanns programblad. Efter den sångerska som fanns på scenen var det dags för de två komikerna, därefter ytterligare en sångartist och sedan akrobaterna. 

  Colin An kom tillbaka till honom. 

  "De uppger att Mr Foo inte kommer att närvara personligen," sa han. "Tydligen är han sjuk. De... de lovar att föreställningen kommer att genomföras på samma sätt som om Mr Foo varit med." Han svalde och såg plötsligt orolig ut. "Mr Zheng, vad är det egentligen frågan om?" 

  "Jag är inte säker," sa Zheng mellan tänderna. Han kände hur han nästan höll på att förlora fotfästet. "Är det ni som haft kontakt med Foo?" An nickade. "Ring honom! Fråga om det är riktigt att han inte kommer och försäkra er om att han har skickat hit sin trupp." 

  "Eh... jag har telefonnumret i min portfölj här borta." 

  "Ni kan använda min mobiltelefon," sa Zheng och gick, med Marriot i släptåg, efter Colin An bort till ICRT:s lilla kontrollstation. 

  Ans blick var osäkert riktad mot Zheng medan han höll luren mot örat. På scenen tackade sångerskan Wawa för sig och passerade de tre männen på sin väg tillbaka in i tältet. Konferenciern började introducera nästa artist. Zheng slet luren från An och lyssnade. Signal efter signal gick fram. Inget svar. 

  "Sergeant Wei!" sa han i sin sändare. Den stabile polismannen var där på några sekunder. "Åk med en patrull till den här adressen på Chungshan North Road. Sök upp Foo Dao-ming, ni känner till honom. Varför är han inte här? Är det hans trupp som sitter i tältet? Kontakta mig omedelbart när ni hittat honom." 

  Wei gav sig av. Zheng spände ögonen i Colin An, som såg ut som om han behövde uppsöka en toalett.

  "Vi gör en ändring i programmet," sa polisofficern. "Sätt in danstruppen från bergen på akrobaternas plats. Flytta akrobaterna längre bak..."

  Han avbröt sig när ICRT-reportern Tony Walters kom fram till dem. 

  "Ursäkta, intendent Zheng," sa han. "Vad är det som försiggår?" 

  "Mr Walters, låt oss gå en liten bit åt sidan," sa Zheng. 

"Molly, vad är det som händer?" frågade Thomas. 

  Han hade plötsligt vänt uppmärksamheten från artisterna på scenen - mycket beroende på att han inte alls hängde med när de två stand-upkomikerna snattrade iväg sina lustigheter - och upptäckt Zheng och Marriot. Det faktum att han kände båda poliserna gjorde att han kunde se på deras beteende att de inte bara stod och diskuterade vädret eller en basebollmatch. 

  "Jag vet inte," svarade brittiskan. "Men något verkar vara på gång och jag tror inte att det är något trevligt." 

  "Ett attentat av något slag?" frågade Thomas och tittade på henne. 

  Molly ryckte på axlarna och såg bekymrad ut. 

  "Här finns ju onekligen gott om måltavlor för en attack," kommenterade Jan-Pieter med en blick mot hedersläktaren. 

  "Herregud!" viskade Molly. "Tänk om det händer presidenten något. Det skulle skaka om hela ön!"

  Christel tittade på henne med en nyans av misstro i ansiktet. 

  "Är inte kommunistskräcken här lite väl överdriven?" frågade hon. "Tror du verkligen..." Hon avbröt sig och tittade på Mary och hennes tonfall mjuknade. "Är ni rädda för en invasion från Fastlandet?" 

  Den mörkhåriga flickan nickade. 

  "De säger själv med jämna mellanrum att de ska ta tillbaka Taiwan med våld," svarade hon. "Vi måste alltid vara förberedda på att det kan hända." 

  "Men ett krig här skulle förstöra hela ön," sa Christel. "Vad skulle de ha att vinna på att få tillbaka ett söndertrasat slagfält?" 

  "De skulle slippa den nagel i ögat som Taiwan alltid har varit för dem," sa Molly med viss hetta i rösten. "Lilla Taiwan, utstött och föraktat av världssamfundet, men som dristat sig till att med raketfart placera sig i topp bland handelsnationer. Detta medan Kina traskar kvar i fattigdomsträsket, trots alla stolta kampanjer och stora ord till omvärlden. Jag ska erkänna att Folkrepubliken har lyckats med en sak under åren, samma sak som alla diktaturer av någon anledning är väldigt duktiga på: Propaganda." 

  "Med hjälp av blåögda västerländska ombud," muttrade Thomas och tittade på sin syster. "I Sverige var det väl den där Jan Myrdal som predikade kulturrevolutionens höga visa." 

  Christel bet sig i läppen. Hon kände sig illa berörd av diskussionen. Hon hade själv under lång tid verkligen trott på att det var något bra, något fint som höll på att hända i Kina. Se skillnaden mellan Kina och Indien! brukade hon säga när hon diskuterade saken med meningsmotståndare. I Indien, som kallas världens största demokrati, har folket rösträtt, javisst. Men de ligger och svälter ihjäl på gatorna innan de hinner utnyttja den rätten. I det röda Kina har folk kanske inte så mycket att säga till om, och de är inte särskilt rika, men de har åtminstone mat för dagen. 

  Hennes vistelse i Hongkong hade skakat om hennes bild av den jättelika kommuniststaten intill. De fasansfulla berättelser hon hört, och som hon i början slagit ifrån sig som politisk smutskastning, hade till slut blivit för många och för övertygande för att hon skulle kunna strunta i dem. 

  "Du minns väl vad den gamla missionären berättade om kulturrevolutionen, hon som vi träffade när jag hälsade på dig i Hongkong," sa Thomas och strödde mer salt i såren. "Hur liken flöt i klasar längs Pärlfloden." 

  Christel nickade stumt. Hon fick fram en cigarrett och tände den. 

De fem dansarna i sina lysande röda dräkter virvlade runt på scenen. Zheng betraktade dem medan en störtskur av tankar for genom hans hjärna. Trafiken hade antagligen börjat komma igång i centrum, men ännu borde inte gatorna ha blivit igenkorkade. Det borde kunna gå relativt snabbt för sergeant Wei och hans män att ta sig fram. 

  Han kastade en blick mot folkhavet västerut. Åskådarna såg ut att trivas. Barnen och de äldre i rullstolar längst framme vid scenen log och klappade händer. Skrattsalvorna hade dånat över parken när de båda välkända komikerna några minuter tidigare framfört sin pratshow. På hedersläktaren satt presidenten och hans följe och applåderade artigt artisterna. Runt scenen fanns TV-kameror som sände direkt i alla tre kanalerna. Det skulle vara en katastrof om...

  Zheng hann inte tänka tanken färdig, det sprakade i hans sändare. 

  "Wei." 

  "Sergeant Wei här. Vi är inne i Foo Dao-mings studio. Både Foo och hela hans trupp finns här, mycket noggrant hopsurrade med rep och kättingar. En... en person är död. Enligt uppgift skjuten för att 'statuera exempel' för de andra." 

  "Tag hit dem," sa Zheng. "Om det finns någon medicinsk möjlighet så ska de uppträda. Klart slut." Han betraktade Marriot. "Truppen i tältet är bedragare," sa han mellan tänderna. 

  Danstruppen från bergen tågade av scenen. Zheng tittade på Marriot. Amerikanen tittade på kinesen. De såg i varandras ögon att båda slagits av samma tanke. Zheng nickade kort och vände sig till den förste av dansarna, som just gick förbi på sin väg tillbaka till tältet. 

  "Zheng, polisen," sa han och visade snabbt upp sin bricka. "Vill ni vara vänliga att följa med en liten stund." 

  Uppe på scenen steg en representant för Holly Johnston Foundation fram till mikrofonen och började berätta om den insamling som radiokanalen ICRT organiserat under de senaste veckorna, hur mycket pengar som kommit in och vad de skulle användas till. 

  Marriot stod i öppningen till den lilla vagn där polisen hade sitt mobila högkvarter. Framför honom stod Zheng, till hälften iförd en av bergsfolkets färgglada kostymer ovanpå en skottsäker väst. De fem dansarna satt i ett hörn, uppenbarligen tagna av situationen fast de inte riktigt förstod vad som höll på att hända. 

  "Vi måste få ut de andra artisterna ur tältet," sa Zheng. 

  Marriot tittade sig omkring. Colin An, den unge kinesen vid ICRT, gick fram och tillbaka på asfaltplanen, med nerverna hängande som osynliga fiskenät utanför kroppen. Amerikanen tecknade åt honom att komma in. 

  "Låt oss göra så här," sa Marriot. "Placera framträdandet med akrobattruppen som sista nummer innan finalen. Mr An, ni kan säkert hitta på en smickrande anledning att framföra till truppen. 'Det bästa till sist', eller något liknande." Colin An nickade tveksamt. "Innan det är dags för dem att gå ut så kommer ni in och ber övriga artister att lämna tältet och avvakta intill scenen, eller kanske uppe på scenen, till och med. Förklara att vi vill få en flygande start på finalen, så alla ska vara beredda." 

  Det skulle inte fungera i Staterna, tänkte han. Ingen skulle få arroganta stjärnor som Madonna och Michael Jackson att vänta i bakgrunden under femton minuter. Men här går det kanske lättare, med den traditionella undergivenhet inför polis och andra myndigheter som fortfarande lever kvar. Han tittade på Zheng för att få dennes reaktion. Intendenten försökte snabbt få in alla pusselbitarna i sitt huvud och värdera planen. 

  "Bra," sa han. "Vi kommenderar upp artisterna på scenen och låta dem vänta där, längst bak. Det borde vara lättare att svälja för terroristgruppen, eller åtminstone svårare att protestera mot. Det skulle ju ge den akrobattrupp som de låtsas vara en enorm prestige, att låta dem uppträda med de andra i bakgrunden." Han funderade några sekunder och kände tidspressen. "Så gör vi," bestämde han. Planen är inte perfekt, tänkte han. Men det är det bästa vi kan komma på i detta läget. 

  "Ursäkta, Mr Zheng," sa Colin An med ostadig stämma. "Men det är en sak som kan ställa till problem. I kontraktet med Fei Yu-ching står det att han ska få framträda som sista artist innan finalen." Han harklade sig. "En man av Mr Feis stjärnstatus kanske skulle ta illa upp om..."

  Han lät rösten dö bort och väntade på polismännens svar. Zheng stod orörlig några sekunder och fortsatte sedan att knäppa sin röda jacka. 

  "Nåja," muttrade han. "Då får vi väl se till att inviga Mr Fei i vår lilla plan." 

Gruppen av fem rödklädda personer, tre män och två kvinnor, gick in i tältet. De placerade sig vid ett ledigt bord i kafeteriadelen. Zheng lät sin blick göra ett svep över lokalen. Några av de artister som redan framträtt satt och pratade med varandra. Ytterligare några, bland andra Fei Yu-ching, fanns inne i sina sminkloger. Längst bort vid en av väggarna höll akrobattruppen till. Den falska akrobattruppen, de utklädda terroristerna. De var tolv personer. Mellan 15 och 20, hade sergeant Weis sagesman uppgett. Betydde det att fler fanns utplacerade någonstans bland publiken? Eller hade uppgiftslämnaren tagit till i överkant? 

  Var är deras vapen? tänkte intendenten. Mindre pistoler skulle utan tvekan kunna döljas under de vida klädesplaggen, men knappast kulsprutor eller andra större vapen. Så observerade han en hjulförsedd låda, märkt med truppens välkända namn, intill de unga männen och en glimt av optimism tändes inom honom. Kanske fanns vapnen där och skulle plockas upp ute på scenen. Men var det sannolikt? Skulle inte det ta tid, alltför lång tid för att vara tillfredsställande för banditerna? Zheng beslöt att inte lita för mycket på den där teorin. 

  Han betraktade i ögonvrån männen i gruppen. Han tyckte de såg spända ut, men var inte säker på om det var inbillning. Vad tänkte de? Anade de oråd efter programändringarna? Nåja, de kunde ju knappast protestera. De var tvungna att hålla en låg profil. Någon kunde ju komma på att de inte var dem de utgav sig för att vara, om de drog till sig onödig uppmärksamhet. Samtliga verkade mycket unga, knappt mer än tonåringar. Bra, tänkte han. Då har de knappast någon erfarenhet av sådana här aktioner. 

  Tältfliken veks åt sidan och Colin An kom in, samtidigt som Fei Yu-ching kom ut ur sin loge. An stannade till innanför dörren och verkade samla krafter. Så gick han fram till akrobaterna. Fei Yu-ching gick långsamt över golvet till kafeteriadelen. Han befann sig rakt i en eventuell skottlinje mellan poliserna och banditerna. Zheng försökte andas lugnt medan han under lugg följde Colin Ans förehavanden. Från sin plats kunde polismannen inte uppfatta allt vad An och gruppens ledare talade om, men till sin förvåning märkte han att banditen nickade, nästan ivrigt, med ett leende. Det kanske funkar, tänkte han. Men varför ser han så nöjd ut? Är det något här som jag har förbisett? Kommer vår plan att ge dem någon fördel som jag inte är medveten om?  

  Fei Yu-ching slog sig ner vid ett bord. Colin An lämnade tältet. Zheng kände hur hans hjärta bultade. Måste fortsätta, påminde han sig. Långsamt reste han sig och gick fram till bordet där stjärnan Fei satt. När de fick ögonkontakt log Zheng och böjde svagt på huvudet. 

  "Mr Fei, får jag lov att fråga er en sak?" sa han halvhögt. 

  "Javisst. Var så god och sitt! Det var en strålande uppvisning ni gjorde."

  Sångaren gjorde en gest mot den lilla TV-skärm som fanns ovanför utskänkningsdisken. 

  "Tack," log Zheng och satte sig. Han tittade in i Feis ögon och sänkte rösten. "Mr Fei, tror ni att ni har lite skådespelartalang i er?" 

  Fei särade på läpparna i ett tveksamt leende och såg avvaktande ut. 

  "Jag hoppas ni har det," fortsatte Zheng och log. "Jag heter Zheng Yao-chu och är intendent inom Taipeipolisen. Försök att låtsas som om vi pratar om något helt alldagligt." 

  För ett ögonblick tappade sångaren framför honom fattningen och Zheng tackade Barmhärtighetens Gudinna att mannen satt med ryggen åt akrobaterna. 

  "Vad är det frågan om, Mr Zheng?" undrade Fei när han snabbt nog rättat till sitt ansiktsuttryck.

  "Vi behöver er hjälp för att reda ut en besvärlig situation. Jag kan inte gå in på detaljer här, men det finns planer på ett attentat under galan." Fei spärrade upp ögonen och Zheng log mot honom. "Försök att le, Mr Fei, så är ni snäll!" 

  Sångaren uppbådade alla krafter och lyckades producera ett någorlunda avslappnat leende. 

  "Det är meningen att ni ska framträda som sista artist," sa Zheng. "Jag vill be er att byta plats med akrobaterna här borta." Han märkte att förslaget inte framkallade någon större entusiasm hos Fei och lutade sig fram något. "Mr Fei, akrobattruppen är inte vad de utger sig för att vara. Vi måste ha dem ensamma här inne för en... konfrontation. Därför kommer alla ni övriga att få en instruktion att lämna tältet inför finalen. Det förutsätter förstås att vi låter akrobaterna bli sista inslag i galan."

  Fei såg fortfarande mycket tveksam ut och Zheng böjde sig ytterligare något närmare honom.

  "Mr Fei, jag tror inte att ni vill vara här inne när det brakar loss!" 

  Fei Yu-ching blev blek i ansiktet. Med ett brett leende reste sig Zheng. 

  "Tack så mycket, Mr Fei," sa han i normal samtalston och lämnade sångarens bord.

  Fei Yu-ching tvingade i sär sina läppar i något som påminde om ett leende. 

Molly lyssnade med ett halvt öra till Fei Yu-ching. Någonstans registrerade hon att stjärnan inte riktigt nådde upp till sin normala standard. Hennes blick riktades mot området vid sidan om scenen. Hon såg ICRT-personalen, kände igen Tony Walters, Colin An och en av de kvinnliga reportrarna. Hon såg också Robert Marriot och hon märkte att amerikanen var spänd. Men var fanns Zheng? Han hade inte synts till sen han gick med medlemmarna i danstruppen in i vagnen. 

  Hon såg hur Colin An gick bort och pratade med Marriot. Båda rökte nervöst. Hon såg hur den unge kinesen fimpade sin cigarrett och försvann in i artisttältet. 

  "Vi tänker köra igång finalen direkt efter det sista numret," sa Colin An och tyckte att hans ben var som spagetti. "För att få en smidig övergång vill jag be er alla som redan har framträtt att nu gå upp på scenen och placera er som en fond bakom akrobattruppen. Tack så mycket." 

  Han gick ut. Lydigt började artisterna trava ut efter honom och tog sig upp på scenen. Även Zheng och hans kollegor reste sig och marscherade ut ur tältet. Där ute tittade sig intendenten omkring. Han hoppade nästan till när han såg sergeant Wei komma från parkens norra ingång, i spetsen för ett sällskap på närmare tjugo personer. Zheng tyckte sig känna igen Foo Dao-ming, den berömde akrobaten, som en i gruppen.

  Intendenten övervägde att försöka meddela sig med sergeant Wei på något sätt, men bedömde att han inte hade tid för det. Istället drog han till sig ICRT:s styrelseordförande, som med förvirring skriven i ansiktet följde händelseutvecklingen. 

  "Zheng, polisen," sa han. "Vi är här för att förhindra en katastrof. Upp på scenen! Säg något, vad som helst. Håll uppmärksamheten riktad mot er tills akrobaterna är klara." Han sköt den perplexe mannen ifrån sig och nickade sen mot sina fyra rödklädda kollegor. 

  Marriot såg de förklädda poliserna gå mot tältet. Han avskydde att stå overksam. Hans blick träffade Molly och vännerna på pressplats. Molly, som han hade satt sig för att glömma. Där hade funnits något mellan dem, men... Plötsligt tyckte han inte om att se dem stå så nära tältet. Vad som helst kunde hända när poliserna gick till angrepp där inne. En slumpmässigt avfyrad kula kunde hur lätt som helst ta sin väg genom tältväggen och träffa någon utanför. Han svalde stoltheten och gick bort mot journalistgruppen. 

  Zheng och hans medarbetare gick in i tältet. Akrobattruppen hade redan rest sig och satt sig i rörelse mot utgången. En av männen rullade lådan framför sig. 

  "Nu!" sa Zheng. 

  Exakt samtidigt tog han och hans fyra specialutvalda medarbetare fram var sin tårgasgranat och kastade mot banditgruppen. I nästa sekund slet de fram skyddsmasker som dolts under dräkterna och trädde över sina huvuden. 

  Chocken och den snabbt uppbolmande röken paralyserade de utklädda terroristerna för några sekunder, men flera av dem greppade efter vapen i sina kläder. Zheng och hans medhjälpare avancerade framåt. Ett skott gick av. En av poliserna kastades bakåt av kraften från en kula, men specialvästen räddade henne. I nästa moment sprang fler poliser, som avvaktat i den närbelägna vagnen, in i tältet och ryckte fram mot de förblindade, vilt skrikande banditerna. 

  Akrobaterna sprang upp på scenen med sin ledare. Till ljuden av musik och publikens jubel började de utföra sina konster. Thomas noterade i ögonvrån att Marriot närmade sig. Mary tittade på svensken och han mötte hennes blick. Flickan log, men leendet stelnade plötsligt på hennes läppar och hon drog efter andan. 

  Han vred på huvudet och följde hennes blick. En av de äldre männen framför scenen hade rest sig ur sin rullstol. När han med målmedvetna steg, nästan som i trance, gick fram mot scenen åkte kåpan på hans grå mantelliknande klädnad ner i nacken och exponerade hans ansikte. Mannen, som plötsligt hade en pistol i handen, var Chen Fei-long. 

  TV-fotograferna, som haft sin uppmärksamhet riktad mot uppvisningen på scenen men som i sina öron registrerat ett tumult från artisttältet, anade att något höll på att hända, men hann inte reagera. Följande någon obegriplig instinkt började Thomas röra sig fram mot Chen. Den äldre mannen märkte det och vände sig mot honom. För vad som kändes som en oändlighet, men troligen bara rörde sig om någon sekund, möttes deras blickar. Chens mörka ögon var först stålhårda och han höjde långsamt armen med pistolen. Men så ändrades uttrycket i kinesens anlete. Thomas hann uppfatta ett stänk av sorg, en beklagan över att händelseförloppet gjort de båda till fiender. Armen med pistolen vaggade obeslutsamt upp och ner. I nästa ögonblick försvann marken under deras fötter. 

  Jordbävningen rullade i obarmhärtiga vågor genom Taiwans inre. TV-teamen och deras utrustning hamnade i tre komplicerade högar. På scenen rasade akrobater ner från sina balansakter. I tältet hamnade poliser och brottslingar huller om buller. Från publiken i parken kom desperata skrik.  Thomas och Chen slungades mot varandra och skildes åt igen. Pistolen gled ur kinesens hand och hamnade på marken. Någonstans bakom sig hörde svensken att Mary skrek. Så kom marken tillbaka och ställde sig på sin plats.

  Thomas kom i balans bråkdelen av en sekund före sin motståndare. I huvudet visste han exakt vad han skulle göra. Vänsterfoten i marken, hoppa upp och explodera i en flygande mawashi-geri, en rundspark. Men musklerna lydde inte honom. Han stod som fastvuxen i marken, utan förmåga att röra sig.

  Chen fick kontroll över sin kropp och började röra sig fram mot pistolen. Thomas hörde ett frustande intill sig. Robert Marriot kastade sig som en tjur mot Chen och fällde honom till marken. En fot sparkade till pistolen, som gled längs asfalten och hamnade snurrande mellan den äldre mannen och Mary Huang.  

  För en sekund var allt stilla. Marriot låg på marken, grimaserande av smärta från det ännu inte läkta såret i axeln. Chen reste sig än en gång och tog ett steg i riktning mot vapnet. Hans blick flackade från Thomas, som fortfarande stod orörlig, oförmögen att göra något, till Mary och den livsfarliga tingesten framför henne.  

  Sergeant Wei och hans män stod som förstenade. Säkerhetsstyrkan runt presidenten hade ställt sig upp och bildat en mur runt statschefen. De hade pistoler i händerna, men vågade inte skjuta. Vinkeln var sådan att det fanns uppenbar risk för att kulor skulle träffa pressuppbådet. Under ett ögonblick tycktes hela parken hålla andan. 

  Chen tog ett steg till och ytterligare ett. Som i en dimma såg Mary hur väninnan rörde sig. Lisa Lo böjde sig ner och plockade upp pistolen. Långsamt avancerade hon fram mot Chen med vapnet utsträckt framför sig. De båda stirrade på varandra ett par långa sekunder. Smällen ekade i tystnaden, och nästa, och nästa. Den gråklädde mannen föll till marken. Då slängde flickan ifrån sig vapnet som om det varit en giftorm och skrek ut sin fasa.