TJUGOSEX

Amy Long log strålande mot Thomas när han kom in på Scan-Tais kontor. Det syntes direkt i hennes ansikte att hon sett TV-nyheterna kvällen innan, sett inslaget med honom. I hennes ögon hade han växt till en megahjälte. 

  "Hej, Amy. Hur mår du?" 

  "Tack, bra. Thomas, tänk om vi i alla fall har chans att få jobbet!" 

  "Det har vi. Vi har chansen. Det är inte säkert att vi verkligen får det, men chansen finns här igen. Och jag tror den är ganska stor." 

  Sammy Lin kom gående från sitt rum med ett leende på läpparna. 

  "TV-stjärnan!" hälsade han och skrattade.

  Thomas noterade att där fanns en hel portion avundsjuka i skrattet. Inte någon elak, stickande avund, utan snarare en vemodig sådan; Varför är det inte jag som har hjälpt polisen? Som har brunt bälte i kungfu. Som är Hjälten!  

  "Något nytt från ministeriet?" frågade svensken som gärna lämnade tankarna på sina hjältemodiga insatser i bergsjakten. 

  "Inget besked ännu. Men presidenten godkände den nye ministern igår och tjänstemän som Mr Bao har talat med säger att de förväntar sig en snabb handläggning av ärendet. De tror på ett avgörande inom några dagar." 

  "Vet du om Frank har informerat Hunkert om utvecklingen?" 

  "Ja, jag vet att de talades vid igår kväll." 

  "Vad sa han? Hunkert alltså." 

  "Jag tror att han fortfarande vill hålla en låg profil," sa Sammy försiktigt. 

  Den jävla skiten, tänkte Thomas spontant. Tror han vet allt och kan allt. Visst, han har näsa för affärer, det ska jag inte ta ifrån honom. Hans ekonomiska luktsinne säger honom att det redan är kört här. Vad jag hoppas att han har fel! 

  Plötsligt kände han sig inte alls attraherad av tanken att - förr eller senare - återvända till Malmö och jobba vidare med andra projekt under Göran Hunkerts ledning. 

  "Sammy," sa han fundersamt. "Vilka chanser skulle det finnas för mig att få jobb som programmerare här i Taiwan?" 

  Den unge kinesen tittade forskande på honom. 

  "Jag är övertygad om att vilket företag som helst här skulle ha användning av en man med dina kunskaper," svarade han. "Sedan är det förstås en fråga om arbetstillstånd och sådana formaliteter. Saker och ting tenderar att bli åtskilligt mer komplicerade när myndigheterna ska ha ett ord med i laget." 

Robert Marriot och Molly Craven gick ut genom sjukhusets dörrar. Bortom parkeringsplatsen löpte Chungshan North Road och en jämn ström av bilar, bussar och motorcyklar. 

  "Äntligen ute!" sa Marriot. "Ute i den välgörande taipeiluften," tillade han strävt. "Här behöver man inte röka för att få lungcancer." 

  Molly ställde sig framför honom och tittade honom i ögonen. 

  "Robert, varför är du så fruktansvärt negativ till Taipei? Och Taiwan? Och kineserna?"

  Hon ångrade nästan orden i samma stund som hon sa dem. Detta var kanske inte rätta tillfället för en konfrontation. Men den måste ju komma... Nu hade hon utmanat honom och han drog genast sitt svärd. 

  "Jag är inte den sortens människa som genast öppnar stora famnen för vilken underlig plats som helst och tycker den är exotisk och gullig," sa han och mötte blicken i de gröna ögonen. 

  "Jag antar att det där är riktat till mig," sa hon med en bitsk underton. 

  "Det du sa var riktat till mig, eller hur? Då förväntar du dig väl ett svar." 

  Hon kände sig illa till mods. Han kunde ha svarat henne på ett annat sätt, men han hade valt att gå till motattack. Då fanns där väl inte någon anledning att bygga vidare på... vad det nu var de hade påbörjat. 

  "Det är faktiskt mycket lättare att anpassa sig till en plats om man försöker se de positiva sakerna med den," sa hon och sänkte blicken. 

  "Jag behöver inte anpassa mig till Taipei," sa han. "Jag har inte för avsikt att stanna här längre än nödvändigt." Han tog sin väska och började gå bort mot raden av taxibilar. "Jag ska bort med grejorna till hotellet och sedan åker jag och tar ett snack med Zheng." 

  Hon stod kvar. Han vände sig om och tittade frågande på henne. Hon rörde sig inte. Hon kunde inte gå med honom men hon ville heller inte lämna honom. Ville inte att det skulle ta slut så här. Vad då ta slut? frågade hon sig bittert. Det var egentligen aldrig något. Jag har bara varit en god vän till honom, en samtalspartner, ett bollplank i hans jobb. Något mer har han inte känt för mig. Det kändes tungt att inse att hon fortfarande stod kvar i samma läge som under skoltiden - ingen man ville ha henne. 

  "Jag ringer dig senare," sa hon och vände ryggen åt honom. 

En halvtimme senare kom Marriot in i Zhengs arbetsrum. Intendenten var inte inne, men hans sekreterare hade sagt att Zheng skulle komma när som helst. Marriot gick några rastlösa rundor i rummet innan han satte sig. 

  Meningsutbytet med Molly hade gjort honom på dåligt humör. Varför hade han inte talat om för henne att det var den där gamla historien med Georgia Lee som fortfarande spökade? Att det var den som gjorde att han var så bitter på alla kineser. Han drog fram en Marlboro men stoppade in den i asken igen. Zheng rökte inte och tyckte antagligen inte om att det röktes i hans rum. 

  Är jag egentligen inte förbaskat dum som håller på och älter Georgias svek om och om igen? frågade han sig. Han visste redan svaret. Jo, det var dumt. Men han hade blivit sårad. Kränkt och djupt sårad och ärren satt kvar i hans innersta. Han tyckte att han såg henne i varje ung, vacker kinesiska som passerade honom och därför stod han inte ut med att se dem. 

  Han tänkte på Zheng, en bra polis. Han tänkte på Mary Huang och Lisa Lo, söta och vänliga flickor. Han tänkte på personalen på hotellet, tillmötesgående människor allihop. Tjejerna på McDonald's, servitriserna på Long Andy's, mannen i närbutiken runt hörnet. Alla var de hyggliga människor. Hyggliga kineser. Men en av dem hade svikit honom och till och med utan att berätta varför. Vad var det för fel? hade han frågat sig tusen gånger efter att ha läst Georgias avskedsbrev. Vad var det hos mig som hon plötsligt inte kunde acceptera och leva tillsammans med? Ärren satt kvar och nu hade de nästan säkert kastat ut Molly ur hans liv. 

  Dörren öppnades och Zheng kom in. 

  "Hallå, Zheng," sa amerikanen och provade ett leende. "Nu är jag utskriven och redo att kasta mig över skurkarna." 

  Kinesen log svagt tillbaka. 

  "Det låter bra, Mr Marriot," svarade han. Ur fickan tog han ett kassettband och stoppade in i den lilla bandspelaren på skrivbordet. "Då kanske ni vill höra en liten bit av förhöret jag höll igår med Yang Tsai-ming." 

  Marriot lyssnade några minuter men höjde sedan armen. Zheng stängde av bandspelaren. 

  "Jag vet inte om jag är trött, eller vad," sa Marriot. "Men jag har svårt att uppfatta vad han säger." 

  "Han talar inte särskilt bra mandarin. Hans modersmål är taiwanesiska. Okej, låt mig sammanfatta för er. Yang erkände efter ett tag att han är medlem i de Nio Drakarna. Trean på bröstet var liksom svår att komma ifrån. Men vad gäller våra problem med narkotikasmuggling hade han inte mycket att säga. Han påstår att det är något som satts igång sedan han försvann in i fängelse och det kan ju vara möjligt att det är sant." 

  "Vad menar han att de ägnade sig åt när han var med?" 

  "Han pratar om småoperationer av olika slag för att skaffa pengar och utrustning till gruppen. Vapenstölder, lite illegalt spel, lite prostitution. De vanliga grejorna." Han letade i sitt minne. "Han säger att gruppen bara hade arbetat aktivt några månader när han greps." 

  "Ledaren? Vad sa han om ledaren?" 

  "Jag bad honom först räkna upp medlemmarna i gruppen. Han sa att förutom sin moder så kände han bara Wen och Soo, de två torpederna." Marriot svor till. "Jag sa att jag trodde inte på honom," fortsatte Zheng.

  Han tryckte ner snabbspolningsknappen på bandspelaren, lät den spola ett tag och stannade den. Ljudet från förhöret kom tillbaka. 

  "Jag tror inte på er." Det var Zhengs röst. 

  "Ni får tro vad ni vill," svarade en annan röst, Yang Tsai-mings. 

  "Ge mig en bra anledning att tro på vad ni säger!" 

  Det blev en paus. Bandet snurrade med ett lätt skrapande ljud innan fången öppnade munnen igen.

  "Vi är uppdelade i två delar," sa han slutligen. "Den del som jag tillhörde kallas för Bambulunden. Vi har... hade kontakt med varandra inom vår lilla grupp, inte med de andra. Vi hade olika uppgifter."  

  "Och vad hade er grupp för uppgifter?" 

  "Operativa uppgifter. Den vapenstöld som jag hade ansvaret för var en sådan." 

  "Och den andra gruppen? Vad hade den för uppgifter?" 

  "Deras uppgift var att finansiera verksamheten." 

  "Vad kallas den andra gruppen?"  

  "Sidenvagnen." 

  "Jag förmodar att där är någon som samordnar de båda delarnas arbete. Vem är det?" 

  "Jag tror att min mor var ansvarig för det. Kanske tillsammans med någon annan." 

  "Vem är ledare för de Nio Drakarna?" 

  Ett kort skratt från fången. 

  "Bra fråga, intendent Zheng. Jag kan inte svara på den." 

  Zheng stängde av bandspelaren och tittade på Marriot. 

  "Jag och mina kollegor gjorde vissa... försök att övertala Yang att säga lite mer i den frågan, men han hävdade bestämt att han inte vet vem som är ledaren. För övrigt minns ni kanske att Mr Wan, vår förre polischef, också talade om att de Nio Drakarna var uppdelade i två grupper." 

  "Den här Chen, då. Känner han till honom?" 

  "Han säger att han vet vem det är eftersom Chen är en av hans mors gamla vänner. Men han förstår inte varför Chens namn nämns i detta sammanhang." 

  "Huh! Ljuger så det ryker om öronen!" 

  "Mycket möjligt." Zheng tog fram ett papper ur sin ficka. "Men vi har nog spårat Chen ändå. Enligt telefonstationen i Taihsi finns där en Chen Fei-long. Det kan förstås vara någon annan med samma namn. En polispatrull är just nu ute och försöker plocka in honom." 

  Marriot nickade. Han stack handen i skjortfickan och hade cigarrettasken halvvägs uppe innan han stoppade ner den igen. Zheng observerade manövern. 

  "Ni får gärna röka här om ni vill, Mr Marriot," sa han. 

  "Tack." 

  Medan Marriot tände sin cigarrett placerade kinesen en bunt papper framför honom. 

  "Jag har låtit göra en sammanställning av det som hittills har hänt i fallet," sa han. "Ibland hjälper det att läsa igenom alla fakta och händelser systematiskt. Man kan komma på något som man inte har tänkt på. Här är ert exemplar, på engelska." 

  Amerikanen tittade upp på honom och såg genuint tacksam ut. 

  "Jag ska gå igenom det noggrant," sa han. "Är det annars något mer på gång?" 

  "Förhören med Larry Hua och handelsmannen Wu är i princip avslutade. Inget mer av intresse har kommit fram där. Så är det vårt lilla problem med den man som vi i utredningen kallar 'Fastlandskinesen'. Han som Mr Viking stötte på i John Lis lägenhet och som möjligen är ansvarig för mordet på Li. Han är spårlöst försvunnen. Vi har låtit en tecknare avbilda honom efter svenskens beskrivning och bilden finns på alla polisstationer och har även visats i TV, men än så länge har det inte gett något resultat." 

  "Jag tror ändå mer på den här Chen som ledare, än på en fastlandskines." 

  "Jag håller nog med er. En positiv sak är att vi verkar ha satt stopp för leveranserna från Fastlandet. Åtminstone tillfälligt. Vi har ju trots allt slagit till mot både deras ankomsthamn och deras lager här i Taipei." 

  "Och jag hoppas att min kollega på Fastlandet har lyckats ta sig in i Wangs fabrik i Hsiamen," tillade Marriot. "Det är positivt, det erkänner jag. Men så länge vi inte har fått tag i ledaren för gruppen så kan han återuppta verksamheten när vi har slagit oss till ro." 

  "Mr Marriot, tyvärr är det väl så att om inte han återupptar den, så gör någon annan det. Innan det internationella samfundet verkligen angriper problemet från roten, med odlarna och med missbrukarna, så kommer vi bara att göra små punktinsatser. Vi stör smugglarna lite, tvingar dem att lägga om sina linjer och sina rutiner. Men vi har ingen chans att stoppa hanteringen." 

  Marriot dödade sin fimp i askfatet och tittade bistert på Zheng. 

  "Det är sant, Zheng," sa han. "Det är bara alltför jävla sant!" 

Christel kom upp på taket. Solen lyste och det var en behagligt skön oktobereftermiddag. Thomas låg i hängmattan och lyssnade på Jan-Pieters radio, som stod där ute som vanligt. Christel satte sig på en av pallarna och tände en cigarrett. 

  "Var är Mary?" frågade hon. "Är det hon som är i duschen?" 

  "Ja." 

  "Vad har ni för planer?" 

  Han vred på huvudet så han kunde se henne. 

  "Vad menar du? För ikväll?" 

  "Nej. Jag menar för framtiden." 

  Han sjönk tillbaka i hängmattan och vände bort blicken. 

  "Ja, det är något som jag helst inte tänker på." Han skrattade kort. "Det enklaste skulle ju vara att jag åker tillbaka till Sverige och hon stannar här och vi aldrig träffas mer." 

  Christel mulnade. 

  "Du ska väl inte ge upp henne så lätt," sa hon med ett stänk av sorg i rösten.

  Men samtidigt som hon sa det, så märkte hon att hon ifrågasatte hur väl ett förhållande mellan  hennes bror och Mary Huang skulle fungera i längden. När den första heta förälskelsen bedarrat kanske det inte räcker med att han är en snygg ung man och hon en fantastiskt vacker flicka. De måste kunna prata med varandra på samma nivå också. Kan de det? Mary kommer från en helt annan samhällsklass än Thomas och jag. Om Thomas vill diskutera litteratur eller politik, filosofi eller andra samhällsfrågor med henne, skulle hon vara intresserad? Skulle hon kunna komma med några åsikter som han skulle värdesätta? Skulle hon kunna finna sig tillrätta i hans värld? 

  "Det blir problem hur vi än gör," sa Thomas. "Om jag skulle flytta hit så måste jag säga upp mig från ett jävligt bra jobb. Och Sammy antyder att det kanske inte är så lätt att få arbetstillstånd här. Om hon ska åka med mig till Sverige så tar det väl flera år innan det där slöa invandrarverket låter henne komma in." 

  "Och Sverige idag är inget bra land för en utlänning," mumlade Christel utan att yppa sina tvivel på om deras förhållande skulle fungera. "Det är knappt så man vill bo där själv." 

  De hörde hur vattnet stängdes av i duschen. Snart öppnades dörren och Mary kom ut med ett badlakan om kroppen. Hon log mot Christel och klapprade iväg med plastskorna runt hörnet för att stänga av gaskranen. 

  "Men gudarna ska veta att det blir svårt att skiljas från henne," sa Thomas. 

  På radion kom ICRT:s heltimmessignatur som förkunnade att det var dags för nyheter. 

  "Beverly Hsie Chang, avdelningschef på Bank of Taiwan och hustru till den nyligen avgångne kommunikationsministern, framträdde för en halvtimme sedan i CTV," meddelade Danny Williams. "I en intervju med reportern Gao Tien-chu gick Mrs Hsie överraskande till angrepp på parlamentsledamoten för Demokratiska Framstegspartiet, Yu Ming-hsiong, som för några dagar sedan avslöjade oegentligheter i upphandlingen inför det så kallade MRT-projektet, det planerade pendeltågsnätet i Taipei. Mrs Hsie anklagade, utan att nämna några namn, ledamot Yu för att vara inblandad i affärer liknande de som fällde hennes make. 'Vad kommunikationsminister Chang gjorde i det sammanhanget är oförlåtligt och han gjorde rätt som avgick. Men när en sådan sanning sägs av en man som själv är djupt insyltad i mutaffärer, så smakar den illa', sa Mrs Hsie och uppmanade de närvarande journalisterna att noggrant undersöka turerna inför uppförandet av ett nytt reningsverk i huvudstaden..." 

  "Det var som tusan!" sa Thomas. "Den ene är inte bättre än den andre." 

  "Angående morgondagens stora gala till förmån för handikappade barn, som ICRT arrangerar tillsammans med Holly Johnston Foundation, har vi glädjen och stoltheten att meddela, att president Li kommer att närvara," fortsatte nyhetsuppläsaren. "Galan, där alltså Republiken Kinas president hedrar oss med sin närvaro, går av stapeln imorgon eftermiddag klockan 15 i Chiang Kai-shek Memorial Hall."   

De tog en buss upp genom stan och steg av på Linsen North Road. Långsamt flanerade de längs gatan. Mary och Christel tittade på skor, tittade på kläder och tittade på handväskor. Thomas hängde med men väntade alltid på trottoaren när de båda kvinnorna drogs in i en butik. Han avskydde att gå i affärer i allmänhet och att göra det i damsällskap i synnerhet. 

  Han kom på sig själv med att studera de flickor som gick förbi honom. För ett ögonblick kände han sig förflyttad åtta, tio, tolv år bakåt i tiden. Då hade han varit en ung, oerfaren gosse med en enda standardtanke i huvudet varje gång blicken träffade en attraktiv flicka: Hur skulle det vara att ligga med henne? Under en tid hade han också levt på det viset, haft tillfälliga förbindelser. Ofta nog hade det varit flickan i fråga som tagit initiativet, för Thomas gjorde inte mycket mer av sig själv än titta och fantisera. Men han såg sympatisk ut, så det var många tjejer som inte bara slogs av samma tanke när de såg honom, utan också såg till att den omsattes i praktisk handling.

  Hans förhållanden med Jannicke och, framför allt, Pia hade ändrat honom. Han hade blivit ganska mätt på sex och tänkte sällan på det. Datorn hade blivit hans stora kärlek. Det var den han helst ägnade sig åt. Pia hade ofta klagat på honom för det. I sina mest kreativa stunder brukade hon komma slingrande som en orm bakifrån och placera sin delikata kropp mellan honom och tangentbordet. Iförd sexiga underkläder... Kommen direkt från duschen, med vått hår och en frikostigt uppvikt morgonrock... Naken men rasslande i guldsmycken från topp till tå... 

  "Står du och drömmer?" frågade Christel. Hon och Mary stod framför honom och betraktade honom leende. "Ska vi gå till puben?" 

  Deras stambord vid en av väggarna var ledigt. Thomas gick bort till bardisken och beställde öl till sig själv och systern, Coca-Cola till Mary. Christel la plastkassen med de svarta lågskorna hon köpt bredvid sig och fiskade fram sina cigarretter. 

  "Det här är en mysig pub," sa hon till Mary. "Den liknar flera ställen i Hongkong som jag brukade gå till när jag bodde där." 

  "Hur är det i Hongkong?" frågade kinesiskan. "Jag har aldrig varit där, men en del av mina vänner tycker inte så mycket om den platsen." 

  "Det är underligt," sa Christel. "Jag har diskuterat Hongkong med många människor och det är nästan alltid samma mönster. Svenskar och andra européer som har varit där älskar staden, kineser hatar den." 

  "Mina vänner påstår att hongkongborna är så stolta. Att de tycker de är lite bättre än oss andra kineser för att de är brittiska. Är det så?" 

  "Det är inget som jag har märkt. Men det märker man kanske bara om man själv är kines. Fast jag måste nog erkänna att jag har känt en värme hos folket här i Taiwan som man kanske inte hittar i Hongkong." Hon stack en cigarrett i munnen och tände den. "Men jag älskar Hongkong. Där är så vackert, med havet och öarna och bergen. Att sitta på kullarna på Hongkongön och titta på solnedgången över Lantau är något helt fantastiskt! Jag skulle gärna flytta dit igen." 

  Thomas satte en ölsejdel framför henne och placerade sig själv vid Marys sida. Lokalen var halvfull med folk. Den brukade inte fyllas förrän senare på kvällen. Nu ockuperades flera bord av skolungdomar i sina prydliga uniformer. De satt där och fikade och gjorde hemuppgifter.  Servitriserna stod bakom disken och pratade och skrattade med varandra. Andy själv, en lång, gänglig figur med oklart ursprung, satt uppflugen på en barstol i ett av hörnen och klinkade på en akustisk gitarr. Sången han framförde, med en lagom whiskybestänkt stämma, låg mycket långt från taiwanesisk schlager. Det var snarare något åt jazzhållet, som förde Christels tankar till europeiska filmer med motiv från 30- eller 40-talet. 

  "...time doesn't fly like a bird in the sky, it rolls like a train, and it rolls again..."

  Christel förde ölsejdeln till munnen och undrade flyktigt om hon befann sig i en scen ur Cabaret, mitt i Hitlertidens ödesmättade Berlin. Att få spela rollen som varietésångerskan Sally Bowles var något hon alltid drömt om. 

  "Titta, där är Molly!" utbrast Mary och vinkade med ena handen för att påkalla den nyanländas uppmärksamhet. 

  Den rödhåriga brittiskan kom fram till dem och satte sig bredvid Christel. 

  "Hej," sa hon och log blekt. "Har ni ätit?" 

  "Nej," svarade Christel. "Vi tänkte ta något lätt här och kanske äta någon annanstans senare. Hur är det med dig? Du ser inte riktigt pigg ut." 

  "Personliga problem," sa Molly med dramatisk röst. Hon log snabbt. "Inget att bry sig om." 

  "Vad vill du dricka?" frågade Thomas och reste sig. 

  "Gärna en öl, tack." 

  "Har det med Robert att göra?" frågade Christel när brodern avlägsnat sig från bordet. 

  Molly plutade jakande med munnen. Hon såg bedrövad ut och stötte hakan i händerna. 

  "Ja, jag antar det," sa hon. "Det är nog slut... Om det någonsin var något mellan oss så är det nog slut nu. Vi rök ihop utanför MacKaysjukhuset och skildes knappast som vänner." 

  "Är det så... definitivt?" frågade Christel.

  Hon fann det svårt att engagera sig i problemet. Inte för att hon inte skulle kunna engagera sig i Mollys problem, utan för att hon inte fått någon särskilt positiv bild av amerikanen i fråga. Hon tyckte han var lite väl bufflig för den spröda, skärpta brittiskan. 

  "Jag tror det," svarade Molly. "Jag trodde ett tag att vi hade något fint på gång, men..." Hon suckade. "Jag får en cigarrett av dig."

  Christel öppnade tveksamt asken för att ta fram en, men Molly ruskade på huvudet och stoppade henne.

  "Nej, förresten, jag ska inte börja röka igen. Det är han fan ta mig inte värd." 

  Christel kastade bak huvudet och gapskrattade och skrattet spred sig till de båda andra flickorna. Thomas kom och ställde ett glas öl framför brittiskan. 

  "Kul att ni har kul," sa han. 

  Molly tittade på honom och kände hur det började brinna inom henne. Tänk om... Men en kille som han ser naturligtvis inte lilla oansenliga mig bland alla vackra taiwanesiskor som här kryllar av. Javisst, Molly, du är intelligent, sällskaplig, en bra kompis. Har till och med viss charm! Men det hjälper inte. En planka är en planka. Och hon får hålla till godo med män som Robert Marriot. 

  Plötsligt visste hon med bestämdhet att det inte skulle bli något mellan henne och amerikanen. Oavsett allt annat så skulle det inte kunna fungera när hon hade en sådan inställning. Du är dum, Molly Craven! skrek hon till sig själv. Vem tror du att du är? Varför går du och tänker på snygga killar när du inte är snygg själv? Fan vad du är billig och tramsig, Molly Craven! morrade hon i nästa sekund. Du om någon, som själv inte är en ny Marilyn Monroe, borde väl se mer än till det yttre på människan. På mannen, på kvinnan. Tänk om den här Thomas Viking faktiskt uppskattar egenskaper som intelligens, vänskap och charm. Tänk om han faktiskt tycker de är viktigare än ett snyggt fodral! 

  Någonstans märkte hon att Christel och Mary rest sig och gått bort till bardisken för att beställa mat. De satt ensamma kvar, hon och Thomas Viking. Han, som kanske uppskattade... henne! Ingen idé, Molly, sa den inre rösten, nu lugnt och behärskat. Det är bara att erkänna att de där egenskaperna - intelligens, vänskap och charm - inte är något som finns bara hos dig. De finns hos många tjejer. De finns hos Christel. De finns hos Lisa Lo. Och de finns antagligen i tillräcklig mängd även hos Mary Huang, där de dessutom omsluts av ett väldigt snyggt fodral. 

  "Molly." Han talade till henne, med en röst som Harrison Ford. Och han tittade på henne, med ögon som... "Vad tänker du på?" 

  Dig! Jag är galen i dig! Hon rodnade, som om hon verkligen uttalat sina tankar högt, och reste sig snabbt. 

  "Förlåt, jag måste gå till damrummet."   

Robert Marriot låg på sängen i sitt hotellrum. TV:n stod på men han ägnade den inte någon större uppmärksamhet. Framför honom låg Zhengs sammanställning av fallet fram till dags dato. Marriot hade redan läst igenom den en gång. Där fanns inget att invända. Det verkade som om kinesen fått med allt och på ett korrekt sätt. Det var inte alls förvånande. Marriot erkände nu gärna för både sig själv och vem som helst att Zheng Yao-chu var en av de mest kompetenta polismän han träffat på under sin karriär. 

  Men han hade inte kommit på något under genomläsningen som satt igång några produktiva tankar hos honom. Fast någonstans i sitt inre visste han att där fanns något... Han började om igen från början. Morden på Lo och Pan. Klart som korvspad. Eller? Nu kunde man kanske ana vad det var som de båda poliserna kommit på. Var det möjligen så att de gått in på Mrs Yangs karaokebar och sett något? Sett något eller hört något? Han gjorde en notering i sitt anteckningsblock att fundera vidare på den frågan. 

  Kidnappningen och senare återlämnandet av John Lis båda barn. Fiskaren Jiang hade brutit sig ur brödraskapet för att rädda de små pojkarna. Men han hade inte vågat överlämna sig till polisen. Upplysningen han gett om den nattliga transport som de, Zheng och Marriot, så lyckosamt prejat, hade den i själva verket varit ett budskap till polisen? Ett sätt att klara sig från ett alltför pressande förhör. Borde polisen varit mer lyhörd för den signalen? Marriot kände samvetskval vid tanken på den stackars fiskaren, som spårats upp av 'bröderna' därför att kedjan från Ellen Huang via Molly Craven och Marriot själv till polisen varit för svag. 

  Jakten i Taroko Gorge innehöll inga frågetecken, så vitt han kunde bedöma. Det gjorde däremot mordet på John Li. Det hade utförts med kniv, vilket gjorde det unikt inom utredningen. Men det kunde förstås vara en tillfällighet. 

  Från de två torpederna hade spåret gått till Mrs Yang, och så småningom till Wu i samma hus. Fanns det fler frågor att ställa till Wu? Förmodligen, amerikanen gjorde en notering på sitt papper. Wang Jien-yi. Parlamentsledamoten, vars namn dykt upp vid så många tillfällen att det till sist inte gått att undvika. Indikationer på att Wangs företag på Fujienkusten var inblandat. Anklagelsen från politiske rivalen Yu Ming-hsiong att Wang skulle ha samröre med separatister. Mollys bild på mötet med Chen. Avslutningen på Wangs bana, när han flytt till flygplatsen och där överraskats av Zheng. En chock som Wangs hjärta inte klarat av. 

  Yu Ming-hsiong... Marriot rynkade pannan och fixerade namnet med blicken. Fanns inte där en ända att nysta i? Han lyfte telefonluren och bad att bli kopplad till polishögkvarteret. 

  "Zheng!" sa han när han fått intendenten på tråden. "Jag sitter och tittar i din utmärkta sammanställning. Den här Yu, från oppositionspartiet. Det kanske inte skulle skada att syna honom i sömmarna lite. Hur fick han fram sina uppgifter om att Wang skulle sympatisera med separatisterna?"

  Det var tyst i luren en stund, som om Zheng funderade över problemet. 

  "Mycket bra, Mr Marriot," sa kinesen till slut. "Jag ska genast kontakta Yu för ett samtal. Eh... varför kommer ni inte över och är med själv!" 

  "Jag hoppar genast in i en taxi," sa Marriot och la på luren. 

  Marriot hade väntat på polishuset tjugo minuter när Zheng kom in i sällskap med en man som amerikanen kände igen som politikern Yu. Under väntetiden hade Marriot försökt ringa Molly. Hon hade ju sagt att hon skulle kontakta honom senare och han ville meddela henne att han förmodligen inte skulle vara hemma förrän sent. 

  Han kände sig olustig över deras lilla kontrovers utanför sjukhuset. Olustig och en smula skyldig. Eller otacksam var kanske ordet. Hon hade ju faktiskt vårdat honom ömt allt sedan han ådrog sig skottskadan vid jakten i bergen, knappast vikit från hans sida. I taxin till polishuset bestämde han sig för att öppna sitt hjärta för henne när de träffades nästa gång och förklara bakgrunden till sin antipati mot kineserna. Om det inte redan var för sent. 

  Men hon hade inte varit hemma när han ringde. Hennes rumskamrat Susan visste inte var hon fanns eller när hon skulle komma hem. Förbannade fruntimmer, hade han tänkt. De är bara problem. Bättre att klara sig ensam! Han tittade på Yu Ming-hsiong som satte sig i en stol. Det märktes omedelbart att mannen var ur balans. Marriot visste inte vad det berodde på. 

  "Yu hsiensheng, jag uppskattar att ni kunde ta er tid att komma hit," sa Zheng. "Detta är Mr Marriot som arbetar tillsammans med mig i jakten på den organisation som kallar sig de Nio Drakarna. Jag förmodar att ni har hört namnet?" 

  Yu nickade stumt. Zheng såg tydligt hur nedbruten mannen var efter Beverly Hsie Changs utspel tidigare på dagen. Politikerns ansikte brukade vara en färgglad provkarta på starka känslor, kampglädje och grovhuggen manlighet. Nu var Yu mörk i synen. Det fanns tecken på stor besvikelse, nästan chock, i hans drag. Där fanns vanmakt och där fanns hat. 

  "Mr Yu," sa Marriot. "Ni framträdde vid en presskonferens den..." Han kontrollerade i sina papper. "...den 27 september och anklagade Wang Jien-yi för att i hemlighet sympatisera med Tai Doo, separatisterna. Var vänlig berätta var ni hade fått sådan information ifrån." 

  Yu stirrade först på honom med ansiktet orörligt som en grym teatermask. Sen vreds dragen till ett nästan demoniskt leende som gjorde hans uppenbarelse än mer grotesk. 

  "Det ska jag med nöje berätta," väste han. "Det var den där häxan på banken som lurade det i mig. Den där lilla societetshoran! Denna falskhetens drottning som är uppstigen ur de nio helvetena. Detta..." 

  "Mr Yu, var vänlig tala om namnet på kvinnan i fråga!" avbröt Marriot skarpt. 

  "Hsie Mei-shu," gnisslade Yu mellan tänderna. "Gift med Kuomintangregimens förre kriminelle kommunikationsminister." Han vände sig vildögt till Zheng. "Intendent Zheng, plocka bara in den slampan och förhör henne! Piska det kräket tills hon talar om..." 

  "Yu, det räcker nu!" Zhengs röst var som ett pistolskott och Yu tystnade abrupt. "Det var alltså Mrs Hsie Chang som berättade detta för er. Sa hon något mer om Wang? Några fler detaljer?" 

  Yus anlete hade stelnat igen. Han satt stilla länge innan han långsamt skakade på huvudet. 

  "Nej, inga detaljer," svarade han tonlöst. "Och jag frågade inte heller. Jag bara svalde hennes bete som en annan idiot." 

  "Tack, Mr Yu," sa Marriot. 

  Marriot och Zheng tittade på varandra när dörren stängts bakom Yu. 

  "Jaha, Mr Marriot," sa kinesen. "Dags att plocka in Beverly Hsie Chang." 

  Han fick tag på kvinnan i hennes hem och gick med på hennes förslag att samtalet skulle äga rum där. 

  "Mrs Hsie Chang är en högt aktad kvinna här," berättade Zheng i bilen. "Hon är minst av allt bara hustru till vår förre kommunikationsminister. Hon har gjort en strålande karriär på egen hand inom bankvärlden och är den högst uppsatta kvinnan inom den branschen. Dessutom är hon en mycket tilldragande dam." 

  "Jag minns en annan 'högt aktad' kvinna, som visade sig vara en simpel brottsling," muttrade Marriot. "Men varför såg den här Yu ut som om han helst ville se Mrs Hsie halstrad över öppen eld?"

  "Hon avslöjade vid en pressträff tidigare idag att Yu tydligen är inblandad i en mutaffär av samma sort som den som fällde hennes man nyligen." 

  Marriot skrattade till. Han tänkte fälla en passande kommentar, men avstod. Zheng verkade dock förstå precis vad amerikanen tänkte. 

  "Tyvärr, Mr Marriot, är det väl så att Taiwan inte är det enda land där det förekommer korruption," sa han. 

  Beverly Hsie Chang tog emot dem i salongen. Robert Marriot kunde inte låta bli att stirra på henne. Hon var lång, mycket lång för en kinesiska, ännu längre än Georgia Lee, och utstrålade en stolthet och självsäkerhet som nästan bedövade amerikanen. Hon var klädd i en elegant morgonrock av siden och hon log kokett. 

  "Ursäkta att jag tar emot er så här, mina herrar," sa hon. "Men jag hade precis tagit ett bad när ni ringde, intendent Zheng." 

  "Jag är ledsen att behöva störa er så sent på kvällen, Mrs Hsie," sa Zheng en smula generat. "Men vi tror att ni kan hjälpa oss med viktiga upplysningar i den komplicerade härva vi håller på att utreda." 

  "Om jag kan vara till hjälp så tvekar jag inte att ställa upp," sa kvinnan och bjöd dem sitta i skinnsoffan. "Jag blev imponerad av den snabbhet med vilken ni agerade efter mitt lilla tips angående Wang Jien-yi. Så synd att han hade den dåliga smaken att få en hjärtattack." 

  Hon placerade sitt ena långa ben över det andra. Marriot svalde och försökte att vända blicken åt annat håll. Det kändes precis som om Georgia var närvarande och han hatade den känslan. 

  "Mrs Hsie," sa Zheng och försökte tänka klart. "Ni lär ha haft upplysningar om Wang och hans samröre med separatister. Upplysningar som ni lämnade vidare till Yu Ming-hsiong." 

  "Ja, vid alla gudar!" Hon lät lagom upprörd. "Att man inte kan lita på någon idag! Jag trodde verkligen att Yu var en hederlig man. Dröm om chocken jag fick när jag insåg att han bara är en simpel mutkolv." 

  "Det är beklagligt," instämde Zheng. "Mrs Hsie, vilken information hade ni om Wangs kontakter med rebeller och hur fick ni den?" 

  Kvinnan förändrades. Hon fick ett uttryck av vaksamhet i ansiktet. Det var väl maskerat av hennes leende och om inte Zheng och Marriot varit uppmärksamma skulle de ha missat det. 

  "Det var faktiskt inga precisa informationer jag hade," sa hon. "Jag hade bara hört ett rykte att Wang Jien-yi skulle... ha något att göra med en rebellgrupp, vars målsättning var att göra Taiwan självständigt. Tydligen fanns det något eller några träningsläger i bergen, där dessa rebeller förberedde något slags aktion. Inte särskilt konkret, eller hur?" Hon log igen. 

  "Mrs Hsie," sa Zheng, medveten om att han plötsligt fått övertaget över kvinnan, men inte riktigt säker på varför. "Hur fick ni denna information?" 

  Beverly Hsie Chang sträckte sig efter sitt cigarrettpaket på bordet. Med utsökta rörelser drog hon upp en YSL och tände. Långsamt, långsamt böjde hon sig framåt och tittade på de båda männen i soffan. 

  "Intendent Zheng," sa hon. "Mr Marriot." Zheng noterade att hon lika hastigt som oförklarligt fått tillbaka hela självförtroendet. "Döm mig inte för hårt. Jag erkänner att jag inte försäkrade mig om informationens äkthet innan jag vidarebefordrade den till ledamot Yu. Jag råkade höra detta i damrummet i bankens kafeteria." Hennes anletsdrag sände ut skuldkänslor. "Jag vet inte vem som sa det, eftersom jag befann mig på... ja, ni förstår." Hon log ansträngt. "Jag hörde det utifrån tvättställena. Jag fick en chock! Wang Jien-yi separatist? Det lät ju vansinnigt!"

  Hon lutade sig sakta tillbaka i fåtöljen och drog ett bloss på cigarretten. Zheng kände sig förvirrad. Hon var övertygande, mycket övertygande. Precis lika övertygande som en skicklig aktris i en av sina roller. Är det en roll hon spelar? Den kusliga parallellen till Yang Chun-hua kom för honom. Håren på hans vader reste sig. 

  "Mrs Hsie, varför berättade ni detta för Yu Ming-hsiong? Speciellt som ni säger att ni inte ens vet vem som kom med uppgifterna! Om ni tyckte att det var något så allvarligt att det måste fram, vilket man förvisso kan tycka, varför gick ni inte till polisen?" 

  Kvinnan satt absolut stilla en lång stund. Endast röken från hennes cigarrett rörde sig, i mjuka slingor upp mot taket. Inte förrän askan blivit så lång att den hotade att falla av på hennes glänsande klädesplagg rörde hon sig. Sakta förde hon ut armen till askfatet och släckte cigarretten. Hon reste sig och gick fram till fönstret, stod där och tittade ut. Ingen av männen gjorde något. De visste inte vad de skulle göra. 

  Beverly Hsie Chang vände sig hastigt om. Hon gick fram till soffan och satte sig ner på huk mellan männen. De noterade med samma förvåning att hennes vackra ögon var tårfyllda. 

  "Intendent Zheng, Mr Marriot." Rösten var plötsligt tjock och ostadig. "Om detta kommer ut är min karriär slut. Ni måste lova..."

  Hon avbröt sig och torkade sig i ansiktet med handens ovansida. 

  "Vi har inget intresse av att sprida uppgifter som inte är av betydelse för ärendet," sa Zheng.

  "Jag berättade det för Yu Ming-hsiong därför att jag ville hjälpa honom i hans politiska ambitioner," sa hon och tittade på Cheng. "Ni förstår, Mr Yu och jag hade... en kärleksaffär." Hennes ögon smalnade till långa, svarta streck och blicken riktades mot en obestämd punkt. "Vilken idiot jag var!"