TJUGOFEM

Zheng åkte direkt till MacKaysjukhuset när han kom tillbaka till Taipei. Utflykten till fängelset på Green Island hade inte varit särskilt givande, men intendenten ville ändå vara så korrekt mot Marriot att han inte undanhöll någon information från honom.  

  Han fick användning av sin självkontroll i umgänget med den lynnige amerikanen. För det var ganska påfrestande att arbeta tillsammans med en person som var så uppenbart negativ till det kinesiska folket. Zheng var förbluffad över Marriots attityd, han förstod inte den. För han var säker på att amerikanen inte var dum. Hatet mot kineserna var inget utslag av bristande intelligens. Där måste ligga något personligt bakom, tänkte Zheng. 

  Har han rätt någonstans? frågade han sig. Är vi ett folk som gör vad som helst för pengar? Han visste att han var kluven i sin inställning. Fadern hade haft många utländska, framför allt amerikanska, vänner när Zheng var liten. Det umgänget hade gett honom ett vidgat perspektiv på världen och även fått honom att se mer kritiskt än de flesta ungdomar på den kinesiska historien.  Kinas historia, eller rättare sagt det kinesiska folkets historia, var historien om en ständig kamp mot hungersnöd. En kamp som inte underlättats av att regimen i vilken dynasti man än valde att titta på knappast gjort folkets sak till sin. Kejsaren och dennes medarbetare hade levt i lyx och överflöd och startat krig lite när de känt för det medan lao bai hsing, 'de gamla hundra namnen', folket, hade fått betala i form av hårda skatter och pålagor. 

  Så visst fanns det kanske djupt inne i de kinesiska generna en drift att ta varje tillfälle som fanns att tjäna pengar, att försöka bygga upp ekonomisk trygghet för sig och sin familj. Även om inkomstkällan var något som låg på fel sida om lagen eller moralen. Även om förvärvandet av inkomsten betydde olycka för någon annan. 

  Han steg in i Robert Marriots sjukrum. Som vanligt fanns Molly vid amerikanens sida, fast han tyckte att hon såg trött ut. Han misstänkte att brittiskan besvärades av Marriots oresonliga uppförande. Zheng satte sig på sängkanten. 

  "Tyvärr inte mycket att rapportera från förhöret med Yang Tsai-ming," sa han. "Han kunde förstås inte komma ifrån sitt samband med Drakarna. Men han hade inga upplysningar att komma med som direkt har fört oss framåt. Jag har allt på band, Mr Marriot. Ni kan få höra det när ni kommer till polishuset." 

  "Så, vad gör vi nu?" frågade amerikanen modfällt. "Vi måste pumpa den här Wu lite till. Han är viktig. Han är den ende, förutom fjunet Yang, av dem som vi har i livet." 

  "Jag ska prata med Mary Huang också," sa Zheng. "Det är möjligt att hon kan ge oss fler namn ur Yang Chun-huas bekantskapskrets." 

  "Vänta!" ropade Molly som plötsligt kom på något. "Herregud, jag tog ju bilder på Wang och en annan man!" Hon rusade upp och bort till sin lilla axelremsväska. Där grävde hon fram en film. "Den dagen då Yu Ming-hsiong avslöjade fuskspelet om Lion Computers i lifayuen, då följde jag efter Wang när han mötte en äldre man på ett kafé. Mr Zheng, ta hand om filmen och framkalla den." Hon gav filmrullen till intendenten. "Det kan vara så att det var Wu han mötte, men det kan också vara någon annan. Gud, jag hade totalt glömt bort det där efter allt som hände nere i Taroko." 

  Zheng reste sig. 

  "Miss Craven, det kanske är en viktig ledtråd som gömmer sig här. Jag ska genast se till att filmen blir framkallad." Han tittade på Marriot. "Jag återkommer så fort jag vet något mer."

Handelsmannen Wu såg lika sur och fientlig ut som när Zheng konfronterat honom första gången. Intendenten hade beslutat använda framkallningstiden till att ha ett nytt samtal med den äldre mannen. Denna gång behövde han inte utsätta fången för någon form av press. Wu svarade på frågorna, om än enstavigt och trumpet. 

  Han uppgav att narkotikasmugglarna utnyttjat hans tjänster under ett par års tid. Sändningarna kom med oregelbundna mellanrum och föregicks alltid av ett kort telefonsamtal. Vem som ringde visste inte Wu, påstod han. Han var inte ens säker på om det var samma person varje gång. 

  "Ni måste ha vetat att detta är en kriminell och förödande hantering," sa Zheng och lutade sig tillbaka. "Ni påstår att ni gjorde det för pengarna. Men ni måste också ha vetat att straffet för narkotikasmuggling är mycket hårt. Ni måste ha legat vaken många nätter och oroat er för att bli avslöjad. Varför tog ni denna risk?" 

  Den gamle mannen satt tyst länge. Långsamt förändrades hans ansiktsuttryck. Motviljan mot polismannen framför honom försvann gradvis. Istället växte något som kunde tolkas som solidaritet fram. Solidaritet och sympati. Med vem? undrade Zheng. 

  "Jag gjorde det för Mrs Yangs skull," svarade Wu slutligen. "Rättare sagt, för hennes fars skull. Vi var goda vänner, hennes far och jag. Jag kände förstås Yang Chun-hua också sedan hon var liten."

  "Berätta om er bekantskap med hennes far!" 

  "Jag arrenderade jord på hans ägor innan..." Ilskan kom tillbaka i hans ansikte. "...innan Kuomintang stal marken från honom! Han var en rättfärdig godsägare, en fin man. Han behandlade oss väl och generöst." 

  Zheng förstod plötsligt att han här hade en av de ursprungliga medlemmarna av de Nio Drakarna framför sig. Det var en insikt som nästan gjorde honom yr i huvudet. Plötsligt befann han sig 40 år tillbaka i historien, någonstans vid tiden för sin egen födelse. 

  "Ni var en av de nio bröderna i samma organisation där Yang fanns med, eller hur?" frågade han. "Ni är en av de två som gäckade polisen den gången." 

  "Jag kämpade med Yang," svarade mannen och det syntes på hans blick att han nu var förlorad i minnena från det förflutna. "Men en kväll lockade snuten oss i en fälla. Yang var med och han förstod att vi var förlorade. Men han lyckades uppehålla polismännen så länge att jag hann smita. Han ville att jag skulle göra det. Jag var den yngste, han sa att jag skulle bygga upp organisationen igen och fortsätta kampen. Länge levde jag i skräck för att de andra skulle yppa mitt namn. Men de dog som hjältar, utan att avslöja något. Från den stunden har jag tagit det som min uppgift att stötta Yang Chun-hua." 

  "Den andre som klarade sig undan polisen," sa Zheng lågmält. "Vem var det? Och var finns han?" Är det dagens ledare? frågade han sig själv. Eller sitter ledaren här framför mig? 

  Wu tittade på honom med neutral blick. 

  "Han hette Li," sa han. "Han är död sedan länge. Han dog i Amerika." 

  Talar han sanning? frågade sig polismannen. Han visste inte det. Wu var slipad. Tillräckligt slipad för att kunna vara ledaren för Drakarna. Hur skulle han få reda på det? 

  "Hur bildades den nya organisationen?" frågade han. 

  "Yang Chun-hua kontaktade mig för några år sedan. Jag hade inte funderat på självständigheten på länge då, hade gett upp. Men när hon bad mig medverka så var jag tvungen att ställa upp." 

  "Jag förstår inte. Vad har knarksmuggling med kampen för ett självständigt Taiwan att göra?" 

  "Nu ställer ni dumma frågor, intendent Zheng. Pulvret ger pengar, mycket pengar. Pengar som behövs i kampen." 

  "För att göra vad?" 

  "Skaffa sådant som alla befrielserörelser behöver. Men det där är jag inte insatt i, förstår ni. Min uppgift var att lasta om pulvret i min lagerlokal. Det skötte jag och la mig inte i resten. Jag gjorde klart för Mrs Yang att jag inte ville veta mer än nödvändigt." Han fixerade Zheng med blicken. "Det finns tillfällen då det är bra att inte veta för mycket. Det man inte vet, det kan man inte berätta." 

  "Vem är ledaren för de Nio Drakarna?" 

  "Den frågan har jag svarat på en gång. Jag tror det var Yang Chun-hua." 

  "Hon hade nummer sju. Det är inte logiskt att hon skulle vara ledare. Vi kineser är noga med nummer. Ni har nummer ett. Varför skulle jag inte misstänka att det är ni som är ledaren?" 

  Wu log och lutade sig tillbaka. Plötsligt såg han helt lugn ut, som om han inte brydde sig om vad som skulle hända med honom. 

  "Ni får misstänka vad ni vill," sa han. "Jag har berättat vad jag vet. Mer får ni inte ur mig vad ni än gör med mig."  

Thomas och Mary satt i Marriots sjukrum. Fast amerikanen inte bett om det tyckte Thomas att han borde ge någon slags rapport om frågorna som reporter Gao hade ställt till honom. Thomas hade nämligen till sist ändå låtit sig övertalas av Gao att medverka vid en intervju. Men efter ett diskret påpekande från intendent Zheng hade han noga undvikit att beröra Yang Chun-huas roll i dramat.

  Marriot kanske kunde ha synpunkter, tänkte han nu, kanske ville att de skulle ta kontakt med TV-bolaget och ändra något. Han hade just redogjort för vad han och journalisten talat om när Zheng kom in i rummet i sällskap med Molly och Christel. Marriot, som lyssnat på Thomas berättelse om TV-inspelningen med måttligt intresse, vände omedelbart uppmärksamheten från svensken och riktade den mot polismannen. 

  "John Li knivmördades," sa han. "Tror du det betyder något?" 

  Zheng spärrade upp ögonen. 

  "Där har vi det!" utbrast han. "Jag har gått och haft något i bakhuvudet ända sedan Lis kropp hittades. Där var något som inte stämde. Wen har alltid skjutit ihjäl sina offer, Soo har använt kamptekniker. Mr Marriot, lägger de ut dimridåer för oss? Eller har vi en tredje mördare lös?"

  "Mannen jag såg i Lis lägenhet var varken Wen eller Soo," inföll Thomas. 

  "Mannen med fastlandsdialekt," sa Zheng. "Kan han vara Drakarnas ledare?" 

  "Det låter osannolikt," menade Marriot. "Vad skulle en fastlandskines ha för intresse av ett fritt Taiwan?" 

  "Inget alls, personligen. Men jag kan tänka mig att han kanske agerar på uppdrag av regeringen i Beiping. De skulle inte ha något emot splittring och oroligheter här." 

  Marriot såg att kinesen var dödligt allvarlig. Zheng plockade fram ett kuvert ur sin kavajficka och drog fram några fotografier. 

  "Jag stämde träff med våra båda journalister," sa han till Marriot och vände så blicken mot Molly. "Bilderna du tog inne på kaféet var för mörka för att kunna användas. Men här har vi de båda männen på trottoaren utanför." 

  De andra samlades runt honom och Thomas drog häftigt in andan. 

  "Herregud!" sa han. "Det är ju Chen shushu!" 

  Det blev tyst i rummet. Thomas ögon mötte Marys. Hon såg upprörd ut, nästan skärrad. Zheng tittade på svensken och vidare på flickan. 

  "Miss Huang," sa han. "Ni känner också igen den här mannen?" 

  Hon nickade stumt. Hon ville öppna munnen och säga något men det var som om läpparna klistrats fast vid varandra. Mardrömmen fortsatte. Ännu en av de människor hon känt och träffat - och tyckt om! - under flera års tid visar sig tillhöra en djävulsk terrorgrupp. 

  Plötsligt blev hon akut illamående. Hon kastade sig åt sidan, bort från de andra och tog sig ut till toaletten där hon kräktes. Det bultade i hennes huvud, hon trodde det skulle sprängas. Hon la armarna i kors över klosetten och stödde huvudet mot dem. I nästa sekund kände hon en hand på sin axel och visste att det var Thomas. 

  "Jag orkar inte mer!" gnällde hon. "Jag blir av med mina vänner en efter en. Det känns som om mitt liv skalas av som en lök. Snart finns där ingenting kvar." 

  Hon skakade av gråt. Thomas drog varsamt bort henne från toalettstolen. Han torkade hennes ansikte med pappersservetter och höll henne intill sig. 

  "Mary, vi måste avsluta den här historien," sa han. "Inte förrän då kan vi lämna den bakom oss och gå vidare. Du har varit fantastiskt modig, modigare än någon annan jag känner. Du måste vara modig lite till!" 

  Långsamt återvann hon kontrollen över sig. Hon lösgjorde sig från hans grepp och reste sig. Han väntade medan hon tvättade sig i ansiktet, sedan gick de tillbaka in i rummet. Mary satte sig på sängen. Hon kände att alla väntade på henne och hon tvingade sig att stänga inne känslorna, för att inte bryta samman igen. 

  "Han heter Chen," sa hon. "Chen Fei-long. Han har varit en av Yang Chun-huas närmaste vänner så länge jag har känt henne. Jag... jag tror att han på något sätt var inblandad i hennes filmkarriär." 

  "Konstigt att du inte kände igen honom när du såg honom, Molly," anmärkte Marriot. 

  "Jag känner inte honom," svarade brittiskan. "Han har aldrig varit i karaokebaren när jag har varit där och det är liksom det enda ställe där jag har sett Mrs Yang." 

  "Chen shushu..." Mary avbröt sig och presterade ett blekt leende. "Så brukade vi kalla honom. Han var inte så ofta i baren. Han träffade nog oftast Mrs Yang hemma hos henne. De brukade spela mahjong tillsammans." 

  "Vet ni var han bor, Miss Huang?" frågade Zheng och försökte hålla sig lugn.

  Det namn som Lisa Lo gett honom hade kunnat klistras på ett ansikte snabbare än han vågat hoppas på. Han hade full förståelse för flickans upprivenhet. Han kände nästan likadant själv. Fortfarande var det svårt för honom att acceptera att Yang Chun-hua, denna stolta symbol för taiwanesisk kvinnlighet, styrka och skådespelarkonst, varit en av centralfigurerna i en demonisk gangsterliga, med de värsta av alla brott på sitt samvete. Narkotikasmuggling och mord, och med planer på omstörtande verksamhet. En landsförrädare! Han ville knappt tänka tanken. Han tvingade sig tillbaka till det saken gällde. 

  "Bor han i Taipei?" tillade han innan Mary Huang hann säga något. 

  Flickan skakade på huvudet. 

  "Jag vet inte." Hon rynkade pannan fundersamt. "Ibland har jag fått för mig att han har flera bostäder. Att han vistas i perioder här i stan, men också har någon annan bostad, kanske på södra Taiwan." 

  "Lisa kanske vet," framkastade Christel. "Hon stod ju nära Mrs Yang." 

  Zheng reste sig. 

  "Nej, det vet hon inte," sa han. "Jag har redan pratat med henne. Hon nämnde Chens namn men hon vet inte heller var han bor. Men jag har beordrat en noggrann kartläggning av Yang Chun-hua och personerna runt henne. Vi ska definitivt specialstudera Mr Chen. Om han har varit verksam inom filmindustrin borde det finnas information om honom." 

  "Zheng," sa Marriot strävt. "Jag känner på mig att vi börjar närma oss kärnan av problemet. Den här mannen får inte glida oss ur händerna." Han tyckte sig upptäcka ett stänk av förebråelse i kinesens blick och höjde ena armen. "Missförstå mig inte, Zheng! Jag vet att jag kanske är den siste som har rätt att påminna er om vad som ska göras och inte göras. Ni har verkligen varit mer framgångsrik än jag i den här historien. Jag vill bara försäkra mig om att vi båda inser hur viktig den här Chen antagligen är." 

  "Jag tror att vi båda inser det, Mr Marriot," svarade Zheng. 

"Är ni gift, Mr Zheng?" 

  De satt i bilen, den civila polisbilen, Zheng och Christel Viking. De var ensamma på väg mot Rui-an Street. Efter ett snabbt rådslag hade Thomas och Mary bestämt att gå på bio, försöka koppla bort hela mord- och smuggelhistorien ett par timmar med en bra film. Zheng hade erbjudit sig att skjutsa hem Christel och samtidigt ta tillfället att ställa någon ytterligare fråga till Lisa Lo.  

  Den subtropiska kvällen i Taipei lystes som vanligt upp av tusentals neonljus från butiker, varuhus och restauranger. Omslaget från tråkig, förorenad affärsstad i dagsljus till kvällsmörkrets spännande orientaliska metropol satte svenskans romantiska känslor i dallring. Ändå förstod hon inte riktigt varför hon ställde frågan och hon ångrade den sekunden efter att orden lämnat hennes mun. Han tittade gärna extra länge på henne när de möttes, det hade hon märkt. Det var inte omöjligt att han var intresserad av henne, som en man är intresserad av en kvinna. Och med tanke på vilken sorts kvinna hon var, så var det inte bara dumt utan rent sadistiskt att ge honom några som helst falska förespeglingar. 

  Hon försökte inta en helt neutral min och mötte inte hans blick när han tittade på henne. Kanske han skulle kunna tro att hon frågade av ren artighet och det var det ju faktiskt. Eller... 

  "Nej," svarade han och lät onaturligt formell i rösten. Hon skruvade på sig i sätet och väntade bara på hans motfråga. Den kom. "Är ni?" 

  "Nej." Bilen stannade vid rött ljus. Hon tittade på honom. "Men jag har en liten dotter. Hon är sex år gammal." Det borde väl få honom att tappa intresset, tänkte hon, förvirrad över sitt eget agerande. 

  "Har ni något foto på henne?" 

  Frågan, ställd med mjukare och mer avslappnad röst, överrumplade henne. Hon tyckte att en rodnad värmde hennes kinder och var glad för att de var i en mörk bil i den mörka taipeikvällen. 

  "Ja," svarade hon och plockade fram plånboken ur sin handväska. 

  Vid nästa rödljus sträckte han ut handen och tog fotografiet. Marikas söta, leende ansikte tittade på honom. Han betraktade bilden länge innan han lämnade tillbaka den. 

  "Hon är lik er, fast mörkare," kommenterade han. 

  "Den... hennes far är mörkhårig," sa Christel stelt.

  Hon kände sig nästan yr i huvudet. Det var en känsla som hon inte känt på många år i en mans sällskap. Inte sedan Tony, tänkte hon. För ett ögonblick började hon fantisera om hur det skulle vara att ligga i sängen med honom. Sluta! uppmanade hon sig själv. Försök inte lura dig själv. Du vet att det inte fungerar. 

  "Hennes far bor inte tillsammans med er?" frågade han medan han körde vidare. 

  "Nej." 

  Lisa öppnade dörren för dem med ett frågande leende. 

  "Miss Lo," började Zheng när de satt sig i vardagsrummet. "Ursäkta att jag stör er igen." Han tog fram bilden på Wang och Chen och la på bordet. "Känner ni igen mannen till höger?" 

  Lisa tittade på den och sedan på Zheng med ett vaksamt uttryck i blicken. 

  "Ja, det är Mr Chen," sa hon långsamt. "Vad... är han inblandad i... i något?" 

  "Det är möjligt," svarade polismannen. "Han sammanträffade åtminstone med Wang Jien-yi för några dagar sedan. Det behöver förstås inte betyda något, men vi måste ta upp varje tråd som möjligen kan leda framåt i det här fallet. Ni har ju själv berättat att han brukade umgås med Mrs Yang och Miss Huang har bekräftat detta. Miss Lo, ni vet inte hur de två lärde känna varandra?" 

  Flickan dröjde med svaret. Hon blinkade några gånger, som för att klara tankarna.  

  "Nej, det vet jag inte," sa hon till slut. "Men jag vet att deras vänskap går tillbaka till den period då Mrs Yang arbetade som skådespelerska i Hongkong. Jag tror att Chen var en av männen bakom henne i hennes karriär, men exakt vad han gjorde vet jag inte." 

  "Och de har fortsatt att umgås genom alla år?" 

  "Jaa... det tror jag. Åtminstone så länge som jag har känt Mrs Yang." 

  "Hur länge är det, Miss Lo?" 

  Hon tvekade, rynkade den släta pannan som om hon funderade. 

  "Ungefär fem år." 

  "Hmm." Zheng nickade långsamt. "Vi får gå vidare," sa han och reste sig. "Jag får önska er en god kväll, mina damer."  

Christel kom ut från duschen. Hon gick in i köket där Lisa stod framför woken och fräste kött och grönsaker. Hon tittade upp på svenskan med stora ögon. Christel märkte genast att kinesiskans inre var skådeplats för starka känslor. 

  "Lisa, vad är det?" frågade hon. "Är det något problem?" Klart det är, tänkte hon. Inte så muntert att få veta att ens nära bekanta troligen är skrupellösa banditer. "Är... är det Chen och Mrs Yang?" 

  Den mörka flickan hällde över köttgrytan i en skål innan hon svarade. 

  "Christel," sa hon lågmält. "Kan jag få tala om en sak för dig i förtroende?" 

  Christels gröna ögon mötte de mörkbruna. En pirrande, underbar ilning försökte sprida sig mellan benen. Det hade den försökt till och från ända sedan hon träffade kinesiskan första gången. Hon tvingade sig att slå bort de lustdrypande tankarna. Här stod hennes nya väninna och hade problem.

  I förtroende. Det hon vill säga får jag alltså inte föra vidare - till polisen? 

  "Ja," svarade hon tonlöst medan hon undrade vilka samband hon nu skulle få reda på och hur hon skulle handskas med uppgifterna. 

  Lisa tog henne i handen och ledde henne ut från köket, genom hallen och in i sovrummet. Rummet där de nu hade delat säng två nätter. Sängen var rymlig och bred och Christel hade med stenhård disciplin lagt sig längst ut vid ena sidan och vänt ryggen till Lisa sedan de sagt godnatt och släckt lyset. Det hade varit svårt den första natten, nästan outhärdligt svårt den andra. 

  De timmar på dagtid då de varit ensamma i lägenheten hade de pratat och sett på TV. Christel hade frågat om hur det ena och det andra fungerade i Taiwan. Lisa hade inte visat något närmare intresse för Sverige, men villigt svarat på Christels frågor. 

  Kinesiskan gjorde tecken att Christel skulle sätta sig på sängen. Själv gick hon fram till det skåp, med hyllor och lådor, som täckte en hel vägg i rummet. Hon öppnade en låda och tog ut ett fotografi. Långsamt gick hon tillbaka och satte sig intill svenskan. Hon gav henne fotot. Det föreställde en ung kvinna med en baby i famnen och bredvid dem, med handen på kvinnans axel, en ung man. Christel identifierade genast kvinnan på kortet som Lisa. 

  "Det är du!" utbrast hon. "Du och... och din man och ert barn?" Hon tittade frågande på kinesiskan som nickade sakta. Hennes överläpp darrade svagt och hon såg blek ut. "Lisa, vad är det?" frågade Christel oroligt. 

  "Ja, det är min familj," sa Lisa och försökte hålla rösten stadig. "Min man och vår lille pojke. Min man..." Hon la två fingrar på mannens bild. "Han är Yang Tsai-ming." 

  Christel stirrade på Lisa och på fotografiet. Den unge mannen på bilden visade inga omedelbara likheter med Yang Chun-hua. Men han kunde ju förstås vara lik sin far. Lisas man satt alltså i fängelse och inte vilket fängelse som helst. Han var inspärrad på den beryktade fängelseön Green Island, dömd för försök till vapenstöld. 

  "Barnet?" frågade svenskan med nästan viskande röst. 

  "Han bor hos min mamma nere i Jiayi på södra delen av ön. Jag... jag tyckte det var bäst så när hans pappa åkte in i fängelse. Jag är tvungen att jobba och hinner inte se efter honom. Han har det bättre hos min mamma." 

  Hon log plötsligt, tog fotot från Christel och la det tillbaka i lådan. 

  "Så är det," sa hon sakligt och vände sig mot svenskan. "Kom! Jag vill gärna visa dig gamla stan." 

  De tog taxi genom centrum ner till Taipeis gamla, västra delar. Lisa stoppade bilen på Guangchou Street. Där kantades gatan av försäljare. 

  "Här kan man köpa en finfin Rolexkopia för 40 amerikanska dollar," berättade Lisa leende. 

  Hon tog Christel i handen och förde henne in på en tvärgata. Klockkrämarna ersattes av försäljare med ett annat utbud - mat. Mat i alla former. Där fanns små restauranger där kocken fiskade upp levande jätteräkor ur ett akvarium och slängde dem direkt på stekpannan. Mitt emot stod burar med kycklingar, ankor och andra fjäderfän och väntade på att få nackarna avvridna. 

  "Utlänningarna kallar den här gatan för Snake Alley," sa Lisa och stannade framför ett annat utskänkningsställe. 

  Där hade kocken tagit en levande orm och höll den i ett fast grepp. Med en smal kniv skar han upp ett snitt vid en punkt på ormkroppen. Christel vände sig om. Hon ville inte se mer. Hon hade sett liknande scener i Kanton några år tidigare och det räckte mer än väl. 

  "Lisa, låt oss gå vidare," bad hon och tryckte kinesiskans hand. 

  De vandrade långsamt runt kvarteret och stod plötsligt framför ett tempel. Det var slitet och illa medfaret, som de flesta helgedomar i den kinesiska delen av världen. Här finns jordens kanske äldsta kultur, tänkte Christel. Men kineserna är förmodligen sämst i världen på att underhålla sina byggnadsverk. 

  "Longshantemplet," förklarade Lisa. 

  De gick in på tempelgården. Kinesiskan köpte några rökelsestickor och tände dem. Hon satte dem i en stor, rund gryta avsedd för ändamålet, tryckte sina handflator mot varandra framför bröstet och bugade tre gånger. 

  "Vi går till nästa kvarter," föreslog hon därefter och verkade vara på förvånande gott humör. "Där finns en liten restaurang som gör Taipeis godaste niu rou mien." 

  "Men du lagade ju mat hemma!" protesterade Christel. 

  "Äsch, den kan vi äta imorgon. Kom nu!"

  Hon la armen om svenskan och drog iväg med henne längs trottoaren. Christel kunde inte säga emot mer, ville inte säga emot. Hon ville bara göra allt som den här flickan ville. 

  De satt på två höga pallar vid en lång bänk och åt sina nudlar med oxkött. Christel försökte låta bli att titta på Lisa, på hennes armar och händer när hon rörde ätpinnarna mellan skålen och munnen, på hennes ben, bara nedanför den korta kjolen, som vilade i kors alldeles intill Christels egna, på hennes ansikte med de mörka, pigga ögonen och den stora, inbjudande munnen. Den kopparhåriga svenskan kände hur en eld började brinna i henne och försökte släcka den med att tänka på deras konversation hemma i lägenheten. 

  "Men, Lisa... ni måste ju finnas registrerade, du och din man. Hur kan...?" 

  "Vi är inte gifta," avbröt kinesiskan. "Det var meningen att vi skulle gifta oss, men så togs Tsai-ming av polisen." 

  "Men känns det inte svårt att inte ha din pojke hos dig?" 

  "Jo, visst gör det." Hon suckade. "Jag åker och hälsar på honom så ofta jag kan. Men, du vet, kineser är vana vid att stå ut med mycket. Det har vi fått göra i fem tusen år. Vi hoppas alltid att det ska bli bättre senare." 

  Lisa återupptog själv diskussionen när de återvänt till lägenheten och satt sig i TV-soffan. 

  "Jag hoppas att min man ska bli fri en dag och vi ska kunna leva tillsammans hela familjen," sa hon och drog upp fötterna under sig. 

  "Vet han vad du jobbar med?" 

  "Nej. Men det gör inget. Jag låter aldrig gästerna dra iväg med mig till någon säng." Hon tittade in i Christels ögon. "Så jag vet att jag inte har någon sjukdom. Det måste man vara noga med."

  Christel kände att hon inte längre hade grepp över sina egna handlingar. Hon pratade på men visste inte riktigt vad hon sa. Det var som om orden var det minst betydelsefulla. Det var kroppsspråket som förmedlade de viktiga signalerna nu. 

  "Känns det inte ensamt att vara utan honom?" hörde hon sig själv fråga. 

  "Jo. Men jag bor ju här hos min popo, min svärmor. Hon har tröstat mig mycket." 

  "Hur har hon då gjort?" 

  "Hon har tröstat mig på alla sätt." 

  Båda visste vad som höll på att hända. Och plötsligt fanns de i sovrummet. I sängen. Lampan släcktes. Kläderna föll till golvet som kronbladen på en lotusblomma. Christel kände mjuka fingertoppar smeka hennes sköte. Delikata naglar rispade hennes känsliga bröstvårtor. Läppar slöt sig om hennes öra och en tunga spelade med hennes örringar. Elden inom henne exploderade med styrkan hos en vulkan.