TJUGOFYRA

Thomas stirrade in i de mörka, mongoliska ögonen. Jimmy Soos ögon. De drogs ihop till springor, vassa som rakblad, när kinesen lyfte sin jättelika fot och lät den långsamt, likt taket på en hydraulisk press, sänkas ner mot svenskens kropp. Han kände hur tyngden tryckte ner honom i springorna mellan bambustängerna som utgjorde bron. Nej, det var inte bron. Det var mönstret i hängmattan på taket. Hans kropp pressades ner där millimeter för millimeter, för att strimlas i bitar. Desperat tittade han ner. Där, under hängmattan, väntade Steven Rodd. I handen hade amerikanen en kniv vars långa blad glimmade som tusen stjärnor. Svensken kände hur skräckens panik höll på att förlama honom. 

  Thomas satte sig upp med ett flämtande. Svetten rann från pannan och ner längs halsen. Han blinkade för att få bort dimman från ögonen. Det tog honom flera sekunder att förstå var han befann sig. Han var inte på hängbron i Taroko Gorge och han var inte heller i hängmattan på taket på Rui-an Street. Han var i Marys rum, i Marys breda, sköna säng. Vid hans sida rörde hon sig och slog upp ögonen. I ljuset från den lilla bordslampan på sminkbordet betraktade hon honom. När hon såg hans förvirrade anlete satte hon sig upp och la båda händerna på hans axlar. 

  "Vad är det, Thomas? Hade du en mardröm?" 

  Han nickade långsamt. 

  "Striden i bergen," mumlade han. Han vände sig mot henne och tittade in i de mörka ögonen. "Mary, jag förstår inte hur jag vågade. Jag skakar i kroppen bara jag tänker på det!" 

  "Men det är över nu," sa hon och strök honom sakta i håret. "Vi överlevde det och nu är vi tillsammans." 

  Han la armarna om henne och tryckte henne hårt intill sig. Sakta sjönk de ner mot kuddarna. Klockan på hennes sängbord visade tio i sex på morgonen. 

  "Berätta mer om ditt land," bad hon. "Finns där många utlänningar? Kineser?" 

  "Ja, där finns många utlänningar. Förr fanns det inte många, men de senaste tio åren har vi fått ta emot många flyktingar. De har kommit från alla hörn av världen. Sydamerika, Mellanöstern, Afrika, Vietnam. Jugoslavien. Du vet kanske att det är inbördeskrig där. Folk flyr i hundratusental. En del kommer till Sverige." 

  "Vad gör utlänningarna i Sverige?" 

  "Ja..."

  Han tvekade. Den bistra sanningen var ju att det för de flesta av invandrarna var svårt eller omöjligt att komma in på arbetsmarknaden. Och de som lyckades få jobb fick oftast ta enkla kroppsarbeten, uppgifter som svenskarna inte ville ha. Listan på läkare, ingenjörer och andra välutbildade människor som framlevde sina dagar med städning eller simpla restaurangjobb var lång.

  De som inte alls fick några jobb blev mer och mer frustrerade. Hos ungdomarna, grabbar som i sin sysslolöshet matades med våldsspäckade amerikanska videofilmer dag efter dag, yttrade sig frustrationen i aggressivitet, gängbildning och kriminalitet. Dessa destruktiva handlingar förstärkte i sin tur utlänningshatet hos de infödda svenskarna och, med generaliserandets fruktansvärda logik, gjorde dem än mer ovilliga att lita på utlänningar och släppa in dem i sina företag. En ond cirkel. 

  "Många ger sig in i restaurangbranschen." Han tittade på henne. "Mary, jag ska inte ljuga för dig. Sverige är inget paradis för en utlänning. Det är svårt för alla att få jobb idag och speciellt för invandrare." 

  Hon lyssnade och betraktade honom och det fanns oro i hennes ögon. 

Rapporten från kartläggningen av misstänkta kvarter i fiskebyn Taihsi låg på Zhengs skrivbord när han kom på morgonen. Den var ambitiös och korrekt, men fullständigt ointressant. Fiskaren Jiangs hus hade genomsökts och polismännen hade hittat det hemliga utrymme under uthuset där de två pojkarna Li suttit fångade. Ett större antal fingeravtryck hade säkrats, men analysen av dem var ännu inte klar. 

  Grannarna och andra som utfrågats hade inte kunnat kasta något mer ljus över saken. Inte kunnat, eller inte velat, tänkte Zheng. Jo, de kände till att det då och då kommit underliga lådor med fiskebåtarna, men de skyldiga hade väl redan gripits? Jo, grannfrun hade nog haft sina misstankar beträffande fiskaren Jiang, måtte Guanyin vara hans stackars själ nådig. Jo, en och annan trodde sig ha sett Wen och Soo i byn. Skönt att de bestialiska mördarna var döda! 

  Zheng kastade ifrån sig rapporten. Något gnagde fortfarande i hans undermedvetna och ville fram. Det var något med... mordet på John Li. Li hade fått halsen avskuren med en kniv och hans döda kropp hade dumpats i floden. Inget märkligt med det. Om inte något som rört sig i vattnet stött till paketet så hade det kunnat ligga kvar där länge utan att hittas. 

  En sekreterare kom in med hans post. Snabbt gick han igenom den och fann vad han väntat på, ett tillstånd från undersökningsbyrån att ställa några specifika frågor till den förre polischefen.  Zheng gick ner till det förhållandevis bekväma rum där Larry Hua satt inspärrad under förhörstiden. Undersökningsbyrån hade beslutat häkta Hua, eftersom man misstänkte att han skulle försöka lämna Taipei eller på annat sätt försvåra utredningen, om han fick vara på fri fot.

  Det var en trumpen Hua som satt kvar vid matbordet, trots att maten på Zhengs order tagits därifrån innan han ätit färdigt. 

  "Zheng, när detta blir uppklarat ska jag se till att ni har gjort er sista dag inom poliskåren!" gnisslade han mellan tänderna. 

  "Hua Jien-bang, jag uppmanar er att svara snabbt och korrekt på mina frågor, annars kommer ni att bli förflyttad till allmänna häktet," smattrade Zheng och den tjocke före detta polischefens små ögon kröp längre in i sina fettdrypande hålor. 

  Zheng började gå långsamt omkring i rummet, runt stolen där Hua satt.

  "Hur många lokala polischefer har fått order av er att förhålla sig passiva mot den organiserade brottsligheten? Eller aktivt hjälpa den?"  

  "Vad är det för trams!" gormade Hua. Han stirrade in i väggen för några sekunder som om han övervägde sitt svar. "Jag har aldrig gett några sådana order. Ni vet själv att varje lokal chef bestämmer sin policy gentemot de olika... skikten i samhället." Han tittade upp mot sin yngre kollega. "Zheng, jag vet inte vad som har tagit åt er. Har ni blivit förgiftad av den där oceanbarbaren, Ma-li-ou-te? Ska vi inte vara..." 

  "Här i Taipei sitter en ung änka och två små faderlösa barn!" klippte Zheng av med röst som en pisksnärt. "Li Wen-kang, en hederlig statstjänsteman, ett föredöme för alla, rycktes ifrån sin familj med hjälp av den telefonavlyssning som ni gav order om. Hua Jien-bang, om jag fick bestämma så skulle ni hängas!" 

  Han var så upprörd att han var tvungen att lämna rummet. Larry Hua var blek om nosen när vakten anlände med hans kallnade frukost. 

Lisa Lo släppte in Zheng med ett blekt leende på läpparna. Hon bjöd honom att sitta i Yang Chun-huas soffgrupp och serverade honom en kopp te. Sedan placerade hon sig på en stol mitt emot honom och väntade. 

  "Miss Lo, jag ska inte besvära er mer än nödvändigt," började Zheng när han smakat på teet. "Men eftersom ni uppenbarligen stod Mrs Yang nära kan ni ha värdefulla uppgifter att komma med. Uppgifter som jag hoppas ska kunna kasta ljus över utredningen." 

  "Utredningen?" Rösten hade inte kraft nog att vara bitter, utan närmast resignerad. "Det var den sinnessjuke amerikanen på taket som dödade henne. Där finns väl inget att utreda." 

  "Ursäkta, Miss Lo, men det finns en annan utredning som tyvärr involverar Mrs Yang. Det handlar om mordet på Ellen Huang och hennes morbror. Det är min uppgift att utröna om Yang Chun-hua var inblandad i det och i så fall hur." 

  Lisa Lo nickade sakta. Hon slöt ögonen och stödde pannan med fingrarna. 

  "Jag kan inte tro det," sa hon, "att Yang mama skulle vara med om något sådant. Men, intendent Zheng, var så god och ställ era frågor."

  Hon öppnade ögonen och tittade på polismannen. 

  "Jag behöver några namn," sa Zheng. "Namn på personer som ofta umgicks med Mrs Yang. Ni har, om jag har förstått saken rätt, varit bosatt här en hel del under en tid. Vilka personer brukade vara här och hälsa på Mrs Yang?" 

  Flickan såg lidande ut igen. Hon drog händerna genom det stubbade håret och tittade bedjande på Zheng. 

  "Ursäkta, intendent Zheng," sa hon. "Men om nu Yang mama skulle ha haft något med de förfärliga händelserna att göra, så är väl sambandet ganska klart, eller hur? Hon lejde de där två mördarna och de utförde dåden. Kan det inte vara så enkelt?" 

  Zheng funderade. Jovisst, det kunde det ju. 

  "Det kan visst vara så enkelt i just det fallet," sa han. "Det har vi ju svårt att kolla, eftersom alla de tre vi talar om är döda. Men detta handlar om en organisation som har mer på sitt samvete och jag vill reda ut allt. Där finns en ledare och jag är inte övertygad om att vi har hittat honom ännu." 

  "Det känns fruktansvärt att sitta här och räkna upp namnen på sina vänner!" klagade hon. "Personer som jag känner och tycker om. Snälla och hederliga människor. Förstår ni det, Mr Zheng?" 

  "Jag förstår det fullkomligt," svarade Zheng och kände sig som en dålig människa. "Men, Miss Lo, om de är hederliga människor så har de inget att frukta. Absolut inget." Han funderade hur han skulle formulera sig. "Men tyvärr händer det att man misstar sig på människor. Bland de som ni tror är hederliga medborgare kan det finnas en som döljer något. Så, om jag får be, några namn." 

  "Ellen och Mary brukade vara här," sa Lisa snabbt, som om hon ville ha det hela överstökat. "Killarna på taket ibland. Jadehandlaren nere vid gatan tittade in någon gång. Gamle Chen..."

  "Chen?" 

  "En äldre man som är bekant med... förlåt, var bekant med Yang Chun-hua. De brukade spela majhong tillsammans." 

  "Vad heter han mer än Chen?" 

  Flickan tittade på honom med rynkade ögonbryn. 

  "Intendent Zheng, ni tror väl inte att Mr Chen..." Hon såg uppriven ut men tog sig samman. "Jag vet, man kan ha fel om alla. Men... han är en så vänlig och... och harmlös gammal man! Chen Fei-long heter han, men vi kallar alltid honom för Chen shushu." 

  "Vet ni var han bor?"

  Zhengs röst var lugn, lugnare än han kände sig. Han tyckte själv det var obehagligt att sitta och låta Lisa Lo lämna ut sitt och sina vänners privatliv. Samtidigt fick han här ytterligare ett namn att nysta i och alla bidrag var välkomna. 

  "Jag vet inte var han bor. Han kommer ibland och sedan är han borta långa perioder. Jag tror inte han bor här i Taipei." 

  Polismannen försökte dölja sin besvikelse. 

  "Miss Lo," sa han. "Förlåt att jag frågar, men varför är ni bosatt här hos Mrs Yang?" 

  Flickan dröjde med svaret. Zheng märkte att han var inne och trampade på extremt privata marker.

  "Hon har varit vänlig nog att upplåta plats åt mig när jag behöver det," sa hon slutligen. "Ni förstår, jag har ett barn, en liten pojke som bor hos min mamma i Jiayi. Jag åker ner där så ofta jag kan. Så ofta jag har råd." Hon log svagt. "Tack vare att jag har fått bo här gratis så har jag kunnat spendera mer tid med min son." 

  Zheng satt stilla några sekunder. Så reste han sig. 

  "Tack, Miss Lo. Jag är ledsen att jag behövde besvära er. Godmorgon."   

Robert Marriot satt i en högryggad stol vid fönstret och såg ut att närmast hoppa av både iver och frustration, när Zheng kom in i hans rum. Marriot hade varit uppe och promenerat en stund på morgonen i Mollys och en omtänksam sköterskas sällskap. 

  "Ah, Zheng!" utropade amerikanen. "Jag är glad att se er. Jag står knappt ut att sitta här längre overksam." 

  Kinesen lät ett leende snabbt passera läpparna. 

  "Godmorgon, Mr Marriot," sa han. "Ni verkar ha återhämtat er mycket bra. Och, förresten, jag vet inte om jag har haft möjlighet att tacka er för den insats ni gjorde nere i Hualien. Den räddade troligen livet på såväl mig som Miss Craven här och flera andra." 

  Amerikanen gjorde en avböjande åtbörd. Det är sant att jag lyckades få tag i min pistol och skjuta Soo, tänkte han. Men dessförinnan bar jag ju mig åt som ett ärkenöt. Klampade rätt in i mynningen på Wens kanon och hade varit stendöd om inte försynen, i form av jordskredet, räddat mig och de andra som hade oturen att vara i mitt sällskap.  

  "Doktorn har precis varit här," berättade Molly som satt på sängen. "Robert hade en enastående tur, Mr Zheng. Kulan missade vänstra lungan med bara ett par centimeter. Och som tur är använde Wen en vanlig pistol." 

  Zheng nickade. Han visste att med ett höghastighetsvapen skulle amerikanen inte ha haft någon axel kvar även om kulan inte träffat något vitalt organ på sin väg in i kroppen. 

  "Jag ska kunna vara härifrån imorgon," sa Marriot. "Berätta nu, Zheng. Vad händer i fallet?" 

  "Jag är glad att kunna rapportera vissa framsteg," svarade kinesen och satte sig på en enkel trästol vid sängen. "Vid ett samtal jag hade nu på morgonen med Lisa Lo gav hon namnet på en av Yang Chun-huas vänner, en Chen, som vi ska försöka kolla upp. Vi har också arresterat en Wu, ägare till företaget China Jade som har sina lagerlokaler i Mrs Yangs hus. Han har erkänt att lokalen har varit bas för ompackning av narkotikan. Den har transporterats med hans varor till marknaden i Amerika."

  "För böveln! Utmärkt! Då måste vi genast meddela mina kollegor hemma att gå in hos de grossister som tar emot godset när det anländer till Staterna." 

  "Arbetet är redan igång att kartlägga leveransvägarna," fortsatte Zheng. "Det verkar som om lasten främst har gått till mottagare i Vancouver, Seattle och San Francisco." 

  "Låter logiskt," tyckte Marriot. "Där finns stora kinesiska befolkningsgrupper i alla de städerna. Jävla kin..." Han hejdade sig men såg mycket upprörd ut. 

  "Robert, det finns bra och dåliga kineser," sa Molly stillsamt, "liksom det finns bra och dåliga amerikaner och britter. Glöm inte bort det." 

  Marriot nickade behärskat. 

  "Jag ber om ursäkt," sa han. "Jag vet att det finns bra kineser. Vi har en av dem här i rummet. Zheng, vad mer finns att rapportera?" 

  "Jag misstänker att polischefen i Hualien samarbetade med Hua och de Nio Drakarna," sa Zheng som även han försökte tygla sina känslor. "Vi undersöker nu om det kom in några rapporter från medborgare som observerat Wen och Soo den dag de anlände till Hualien." 

  "Hmm." Amerikanen verkade inte nämnvärt intresserad av vad polischefen på östkusten kunde haft för sig. "Har Hua gjort några medgivanden?" 

  "Ja, han har erkänt att han tagit emot pengar av Wang Jien-yi. Men han påstår att han inte kände till att Wang var en av de Nio Drakarna." 

  "Skitsnack! Klart han kände till." 

  "Klart också att han inte vill erkänna det," inflikade Molly hastigt.

  Hon tyckte inte om det spänningsfält som fanns i rummet mellan de båda männen. Hon kände sig illa berörd av Marriots onyanserade motvilja mot kineserna. Det höll på att bilda en spricka i den bro av känslor som hon visste höll på att byggas mellan de båda. 

  "Vad säger han om de andra namnen?" frågade amerikanen. "Yang? Jiang? Wen och Soo?" 

  "Ingenting," sa Zheng dämpat. "Han säger att han nu förstår att det fanns en organisation där de var inblandade, men att det hela tiden var Wang som han hade kontakt med." 

  Han berättade kortfattat om den undersökning som gjorts i Taihsi och om den som höll på att utföras kring Yang Chun-hua. 

  "Den här Wu då?" frågade Marriot. "Vad säger han mer?" 

  "Jag frågade honom om vem som är ledare för Drakarna. Han svarade att så vitt han vet var det Yang Chun-hua. Det ska hållas nya förhör med honom idag." 

  "Tror ni att det verkligen var Mrs Yang?" frågade Molly och tittade på kinesen. 

  "Svårt att säga." Zheng talade mer avslappnat med engelskan. "Enligt vad Mr Wan, vår förre polischef, har berättat, så hade hon motiv nog för det. Men det är ju inte riktigt logiskt att ledaren skulle ha nummer sju." 

  "Såvida inte ledarskapet växlar och det var Mrs Yang som stod i tur att ta över när en gammal ledare föll ifrån," sa Molly fundersamt. "Jag menar, man tar inte bort en sådan tatuering utan vidare och gör en ny. Eller hur?" 

  "Så ni menar att organisationen skulle ha levt kvar ända sedan 50-talet med olika ledare?" 

  "Det är möjligt. För det var väl så, om jag minns rätt, att två av de gamla Drakarna kom undan."

  Kinesen nickade bekräftande. 

  "Men då är det mycket som talar för att Wu skulle vara ledaren," sa han. "Han har siffran ett på bröstet och han är gammal nog att kunna ha varit med redan på den tiden. Jag kanske får reda på något intressant av Yang Tsai-ming. Jag flyger ner till Green Island om en timme."   

Molly och Christel tog taxi till Konstruktionsbyrån. Brittiskan var glad att ha något att göra som betydde att hon kunde komma från Marriots sjuksäng en stund. Zheng hade lämnat efter sig en tryckt tystnad när han gått. 

  Varför bär Robert sig åt på det viset? hade Molly frågat sig. Det är inte bara ofint, att komma till ett annat land och ständigt vräka ur sig skymfande omdömen om landets befolkning. Det är rent av dumt att hålla på som han gör! Det är dumt att stämpla kineser, eller något annat enskilt folkslag, för den delen, som sämre eller bättre än något annat. Och han är inte dum i huvudet! Han är intelligent. Vad är det för fel på honom? Hon kände sig mycket illa till mods och det verkade som amerikanen känt av hennes missnöje. 

  "Hoppas vi snart kan se slutet på den här historien så man kan få komma hem till Staterna igen," hade han sagt och rullat ut med rullstolen för att röka. 

  Christel hade dykt upp och räddat situationen innan han kommit tillbaka in i rummet. Nu åkte de söderut genom Taipeis centrum. 

  "Presidentpalatset," berättade Molly och pekade mot en dekorerad byggnad på deras högra sida. "Jag ser att de redan har börjat pynta för nationaldagen." 

  "När infaller den?" 

  "Om två dagar. Då blir det pompa och ståt. Gatorna här kommer att kantas av folk som följer militärparaden. På kvällen blir det fyrverkerier och de brukar inte gå av för hackor. I år ska det dessutom bli en stor artistgala inne i Chiang Kai-shek Memorial Hall." 

  "Ja, det har jag hört dem göra reklam för på radion."  

  "På 'double ten', tionde oktober, stängs i princip hela innerstan av för biltrafik. En av mina vänner brukar säga att det är den bästa dagen på året i Taipei, för man kan andas utan att det sticker i halsen." 

  Båda kvinnorna skrattade medan bilen svängde in på en tvärgata och stannade utanför en stor byggnad. De var framme. 

  Även med Mollys exceptionella kontaktnät hade det inte varit helt lätt för henne att stämma träff med någon på byrån. Tjänstemännen tyckte att hela affären var känslig och obehaglig och engelskan hade fått använda all sin charm för att lyckas övertala dem. Det gällde ju faktiskt bara en intervju om det aktuella läget, hade hon sagt. Ingen skulle pressa byrån på några förhandsbesked. Och dessutom var det en story som skulle skrivas primärt för den skandinaviska tidningsmarknaden.  

  De visades in till en Mr Song. Han reste sig och gick fram till dem när de kom in genom dörren.

  "Miss Craven, Miss Viking, välkomna hit," sa han leende på god engelska. "Jag heter Bob Song och hoppas jag ska kunna svara på era frågor." 

  Bob Song, tänkte Christel och associerade av någon anledning till Bobbysocks, den norska schlagerduon som vunnit melodifestivalen några år tidigare. Hon försökte låta bli att skratta till åt taiwanesernas överdrivna försök att amerikanisera sig. 

  Bob Song, en med kinesiska mått mätt lång man i nedre medelåldern, placerade sig och sina gäster i en bekväm soffgrupp vid fönstret. Han drog upp en ask Long Life - så skönt att det inte var Marlboro! tänkte Christel spontant - och bjöd. 

  "Mr Song," inledde Molly sedan de pratat bort några minuter om vädret, trafiken och den förestående nationaldagen, "vi skriver båda för tidningar vars läsare är intresserade av den taiwanesiska sexårsplanen. Det finns flera nordeuropeiska företag som har lämnat offerter på olika projekt inom planen." Mannen nickade neutralt. "Vi är speciellt intresserade av läget för det så kallade MRT-projektet. Vill ni berätta vad som händer där nu efter minister Changs avgång?" 

  "Vi är alla här på Konstruktionsbyrån mycket bedrövade över vad som har hänt," svarade Song. "Vi har förlorat en värdefull medarbetare, Li Wen-kang. Det kom som en chock för oss. När ministerns beslut i frågan om det dataprogram som ska styra våra nya pendeltåg började ifrågasättas blev vi ännu mer oroliga. Vi har frågat oss vad det är som händer inom förvaltningen och jag tror att vi alla blev lättade när minister Chang meddelade sin avgång." 

  Han gjorde en paus när en flicka kom in och serverade te. 

  "Idag förväntas president Li godkänna utnämningen av en ny kommunikationsminister," fortsatte Song när hon gått. "Vi har faktiskt redan fått signaler från ministeriet att de vill gå igenom alla dokument i ärendet, det vill säga den utredning som Li Wen-kang gjorde. Hans rapport finns här. Så jag kan nog säga att det kommer att bli en förutsättningslös prövning av de offerter som kommit in. Vad den prövningen ger för resultat vill jag naturligtvis inte spekulera i nu." 

  "Kommer en ny tjänsteman att studera offerterna eller utgår ni från vad Mr Li kom fram till i sin utredning?" frågade Christel. 

  Song dödade sin cigarrett och drack en klunk te innan han svarade. 

  "Det är rimligt att tänka sig att någon tjänsteman snabbt sätter sig in i ärendet. Men eftersom Mr Li var specialist på just dessa frågor kommer hans utredning utan tvekan att ligga till grund för beslutet." 

  Svenskan försökte pressa kinesen något ytterligare: 

  "Enligt uppgift har Mr Li vid ett tillfälle muntligt rekommenderat ett företag vid namn Scan-Tai för uppdraget. Kan jag tolka ert svar som så att ordern kommer att gå till detta företag?" 

  Bob Song log vänligt mot henne. 

  "En fråga som ni som journalist har rätt att ställa," sa han. "Och en fråga som jag som tjänsteman har rätt att inte besvara. Avgörandet ska fattas av vår nye kommunikationsminister, jag kan inte föregripa hans beslut." 

"Wei."

  Mary höll eyelinerpennan i andra handen medan hon tog telefonen. Hon satt vid sminkbordet och Thomas Viking halvlåg på hennes säng. Han tittade avvaktande på henne och hon mötte hans blick medan hon lyssnade.

  "Ja, ett ögonblick." Hon sträckte fram luren i hans riktning. "Telefon till dig." 

  "Hallå, det är Thomas Viking," sa han när han satt sig på sängkanten. 

  "Mr Viking, jag heter Gao Tien-chu, jag jobbar på TV-kanalen CTV. Jag hoppas jag inte ringer olämpligt." 

  "Nejdå, Mr Gao. Vad kan jag hjälpa er med?" 

  "Det har kommit till vår kännedom att ni spelade en aktiv roll vid jakten på de två efterlysta mördarna Charlie Wen och Jimmy Soo för ett par dagar sedan. Jag undrar om ni kan tänka er att ställa upp för en liten intervju med mig?" 

  Thomas log ofrivilligt. Bredvid honom följde Mary hans minspel. Hon hade vant sig vid att ha honom i sitt liv, men ändå visste hon att han när som helst kunde försvinna ut ur det. 

  "Öh..." Svensken visste inte riktigt hur han skulle ställa sig till förslaget. "Jag vet inte om jag har så mycket att berätta om det där." 

  "Mr Viking, jag är säker på att våra tittare skulle finna det mycket intressant att höra er version av händelserna. Den information vi får från polisen tenderar att bli stereotyp och känslofattig. Det blir inte frågan om direktsändning. Vi träffas och spelar in en intervju och sedan kan ni få granska inslaget innan det sänds. Okej?" 

  "Jag är mycket smickrad över erbjudandet," svarade Thomas. "Får jag lov att fundera på det och kontakta er senare idag?" 

  "Jag kan ringa er i eftermiddag," sa Gao. "Vid fyratiden. Passar det?" 

  "Det passar bra. Då ska jag lämna ett svar." Han la på luren och tittade på Mary som såg frågande ut.  "Taiwanesisk TV vill göra en intervju med mig om jakten i bergen." 

  Hon såg ungefär lika överrumplad ut som han själv kände sig. Jakten var inte något hjälteminne för honom. Den var en mardröm som han ännu inte blivit kvitt och likadant var det för henne. Fortfarande kunde scener från det avgörande mötet den där morgonen dyka upp, så levande och skrämmande som om de just höll på att utspela sig. 

  "Tänker du ställa upp?" frågade hon stillsamt. 

  "Först måste jag prata med Marriot och Zheng. De kanske har synpunkter som jag inte har tänkt på. Sedan... sedan får vi se." Han tog henne varsamt under hakan. "Vad tycker du?" 

  "Jag vet inte." 

  Hon ryste till när minnena kom tillbaka. Ellens död. Åsynen av de två mördarna från farmoderns fönster. Flykten upp i bergen. Incidenten då hon så när promenerat rakt i armarna på dem. Tröttheten. Natten vid flodbädden, behaglig värme från varmvattnet men skräckens kyla i hennes inre. Morgonen... hennes försök att ta sig fram till gästhuset för att be om hjälp. De fasansfulla minuterna då allt exploderade: Wen och Soo dök upp från ingenstans. Thomas, Mei-ying och amerikanen fanns också där men den observationen från ögonen träffade en blank fläck i hennes hjärna, registrerades inte. Hon bara sprang, tillbaka mot källorna. Över bron och nerför stigen. Knallen från pistolskottet som fått henne att vända blicken mot andra sidan floden. Jimmy Soo som avancerade ut på bron och Thomas - han hade trots allt kommit för att rädda henne! - som banade sig väg efter. Striden mellan de båda, som hade fått henne att gallskrika när kinesen höll på att slå Thomas sönder och samman. Så ljudet från helikoptern och den chockerande synen av Soos blodiga kropp som kastades i vattnet. 

  "Det är inga trevliga minnen," sa hon. 

  Han såg det plågade uttrycket i hennes ansikte. För sin inre syn kunde han se sig själv i TV-inslaget, som skulle sändas ut till tittare över hela Taiwan - och kanske spelas in på video och tas med till Sverige senare - berätta om kampen i bergen. Allvarlig, tagen men behärskad, cool. Nej! Hon vill inte att jag gör det. Så jag tänker inte göra det. 

  "Vi glömmer det," sa han. "Jag säger nej tack till Gao när han ringer i eftermiddag." 

När Thomas och Mary kom till MacKaysjukhuset fann de Robert Marriot på dåligt humör. Han reste sig hela tiden från sin fåtölj och gick några rundor i rummet, för att åter sätta sig ner och pusta ut.

  "Fan, gubben börjar bli gammal," morrade han när han såg besökarna. "Det här lilla köttsåret borde vara läkt för länge sedan." 

  "Mr Marriot, doktorn tycker att ni repar er väldigt fort," sa Mary försiktigt. 

  Amerikanen blängde på henne men vände sedan bort blicken. Han försökte hitta något icke-kinesiskt att fästa den på, men det enda av det slaget som fanns i rummet var Thomas Viking och eftersom Marriot inte hade en tubkikare var det omöjligt att titta på svensken utan att samtidigt se kinesiskan vid hans sida. 

  Det är inte hennes fel, intalade han sig medan han tyckte att han höll på att kvävas. Kvävas av Taiwan, av kineserna, av Asien. Han ville hem. Nej, han ville bort! Bort från alla mongolerna. Och bort från Molly också. Det funkar inte! Hon är som en tvättsvamp, som glupskt suger åt sig alla nya intryck utan att kritiskt granska dem. Hon till och med trivs i den här stan! En trevlig tjej, och smart, och vänlig, men... Fan också! 

  Tanken smög sig in i hans huvud, för första gången under hans karriär, att han kanske valt fel bana i livet. Han kanske hade passat bättre som... dammsugarförsäljare, eller vad som helst. Det var en deprimerande tanke, för polis var det enda han någonsin velat bli. Ända sedan den där dagen drygt tjugo år tidigare, då en av faderns kollegor kommit till hans lägenhet och berättat att en snedtänd narkoman mejat ner hans mor och syster med en stulen bil, hade det bara funnits ett yrkesval för Robert Marriot.

  Efter de första dagarnas hämndbegär hade han rest sig ur spillrorna och sett sin livsuppgift. Modern och systern var döda och kunde inte återkallas till livet. Men hatet mot gärningsmannen hade ersatts av en stålhård vilja att kämpa mot hela narkotikaindustrin. Fadern hade mottagit beskedet, att sonen tänkte följa i hans fotspår, med trött tacksamhet. Roberts inträde i poliskåren hade gett den äldre mannen styrka att fortsätta leva efter tragedin.   

  Men Taiwanjobbet höll på att knäcka Robert Marriot. Han, utsänd av narkotikabyrån i USA, irrade omkring här på denna förbannade lilla ö, oförmögen att utföra sin uppgift. Inte något av värde hade han uträttat sedan han kom hit. Nåja, inte mycket, åtminstone. Det var Molly som spårat fiskaren Jiang. Marriot själv hade bara misslyckats komma i kontakt med mannen, ett misslyckande som hade kostat både fiskargubben och Ellen Huang livet. Det var Zheng och hans medhjälpare som hade identifierat Wen och Soo. Det var naturkrafterna som tagit hand om Charlie Wen just när denne skulle blåsa bort Marriot från scenen permanent. Det var Thomas Viking som gett sig ut på bron och slagits med Jimmy Soo, även om han själv då faktiskt kämpat sig upp, fått tag i sin pistol med hjälp av lilla flickan Huang och lyckats sikta rätt innan banditen hann kasta sin granat. Det var Zheng som satt tumskruvarna på Wang, även om skruvarna tagit död på politikern innan denne kunnat berätta något, och Zheng hade även fångat Wu i sitt nät. Och det var den här fruktansvärt vackra flickan framför honom, Mary Huang, som kommit Yang Chun-hua på spåren. 

  Varför åkte jag på det här jobbet? frågade sig Marriot och visste svaret med en gång. Därför att jag kan språket och har läst in mig på Kina och Östasien. Och varför gjorde jag det? Vem fick mig att bli intresserad av denna förtappade del av jordklotet?

  Han kunde fortfarande se hennes långa, gyllengula ben där de skimrade i solglittret strax under vattenytan. Georgia Lee, hans studiekamrat i San Diego, som förhäxat honom under dykövningarna. Hon var en ABC, American-Born Chinese, född i USA av kinesiska föräldrar och hon hade förtrollat honom med sina berättelser om Orienten. Om sina drömmar att få återvända till Kina. Han hade glidit in i de där drömmarna och gjort dem till sina. Inte förrän det var för sent hade han förstått att det egentligen inte var Orienten som lockat honom, utan flickan med de gyllengula benen och det korpsvarta håret. 

  Hennes föräldrar hade accepterat honom. Det hade tagit tid, men till slut hade det äldre kinesiska paret blivit övertygade om att han kunde vara ett gott parti för deras dotter. De hade förlovat sig och köpt ett hus. Rättare sagt, han hade köpt ett hus till dem för sina pengar. Ett fint, dyrt hus i Santa Barbara. De hade planerat det tillsammans. Hon hade bestämt att sovrummet skulle gå i rosa och lindblomsgrönt. Han hade gjort henne till viljes eftersom han älskade henne. Sedan hade hon stuckit. Utan förvarning. Inga gräl, inga dramatiska scener. Bara ett brev där hon i förvirrade ordalag talat om att hon varit tvungen att bryta upp, att hon var ledsen för det och att hon hoppades att de kanske skulle ses igen en dag. 

  Där hade han stått med sin marinbiologutbildning, sin polisträning, sitt fina hus, sina kunskaper i kinesiska och sitt färska kontrakt med DEA, narkotikabyrån. Sorgen hade fått honom att nästan ge upp alltihop, men ilskan som hade sparkat ut sorgen efter den tredje whiskyflaskan hade fått honom att fortsätta. Han hängav sig åt jobbet. Det var lätt för honom att engagera sig mot narkotikan. Om minnena av vad som hänt hans anhöriga hotade att blekna, så räckte det med en promenad genom Los Angeles centrala delar en kväll för att få inspiration. 

  "Robert!" Thomas Vikings röst ryckte upp honom ur hans tankar och han tittade på svensken. "En av TV-kanalerna här vill höra min historia om jakten i bergen. Tycker du jag ska ställa upp? Skulle det skada utredningen?" 

  Marriot tvingade sig att tänka efter, tänka klart. Nej, ett inslag med svensken i TV skulle inte göra någon skada. 

  "Du vet inget om fallet som inte pressen redan vet," sa han. "Det är väl bara händelserna i Taroko Gorge de vill fråga om, eller hur?" 

  "Jag förmodar det. Fast det är möjligt att de kommer in på varför jag befinner mig här i Taiwan och då får jag ju tala om det." 

  "Gör inget heller. Vad polisen beträffar så är mutaffären redan historia. Wang och Li är döda, Chang har avgått och erkänt. Mördarna är redan i helvetet." Han rynkade pannan och blev tyst.

  "Något problem?" frågade Thomas. 

  "Ja," mumlade amerikanen. "Något jag ska ta upp med Zheng när jag träffar honom." 

Schlagermusik strömmade ut från radion, på så låg volym att ljudvågorna gled in i rummets atmosfär och blandades med den svaga doften från tebladen. De slingrade sig runt ridåerna av rök som låg som dimmbankar. 

  Askfatet, överfullt, stod på det avlånga bordet framför fönstret. En aktiv rökslinga steg upp från cigarretten i Beverly Hsie Changs hand. Kvinnan stod och tittade ut över presidentpalatset. Där inne, tvärs över gatan, hade hon varit vid ett flertal tillfällen. Redan Chiang Ching-kuo hade under sin tid som president uppskattat hennes rådgivning i ekonomiska frågor och hon hade fortsatt att tjäna den nuvarande presidenten. Där inne hade också hennes make varit hemtam. Varit, för det var slut med den saken nu. Igår hade han gått därifrån för sista gången, efter att ha lämnat in sin avskedsansökan. Hennes make var inte längre kommunikationsminister, han var ett nummer i polisens register över häktade personer. 

  Vad ska jag göra? tänkte Beverly. Vad fan ska jag göra?

  Skammen hade fått henne att övernatta på kontoret. Hon ville inte lämna det. Inte gå hem, inte gå ut, inte gå någonstans där folk kunde se henne. Åh, det skrumpna, intorkade svinet, som hade förödmjukat henne så! 

  Hon hade varit två månader från examen på handelshögskolan när de träffades. Hon var ung, vacker, intelligent och ambitiös. Han föll pladask för henne och lovade henne guld och gröna skogar. Visst, klart hon skulle göra egen karriär! Nej, nej, inte skulle hon stå hemma i köket! Han hade avgudat hennes kropp. Hon hade inte avgudat hans, men däremot hans pengar och position. De hade gett henne möjlighet att förverkliga drömmarna om succé och ett namn. För att få det hade hon regelbundet klätt av sig för honom och låtit honom få utlopp för sina lustar. För henne fanns det absolut inget upphetsande över hans kropp. Redan då hade hon tyckt att han mest liknade ett gammalt sviskon.

  Ibland hade han varit våldsam mot henne och det hade hon uppskattat. Sådana tillfällen var de enda gångerna det fanns något av verklig, ömsesidig passion mellan dem. De var för henne enda tecknet på att det fanns en verklig Man i honom. Men efter sexualakten föraktade hon honom och det var hon inte sen att tala om. Det kanske var fel, tänkte hon nu när hon stod och tittade ut. Jag kanske gick för långt. Det var kanske därför som han började söka sin lycka, eller åtminstone njutning, på annat håll. 

  För successivt hade hans sadistiska böjelser avtagit. Eller det var vad hon trott. Men vid någon tidpunkt hade hon fått reda på att han hade andra kvinnor. Nyheten hade inte berört henne nämnvärt. Det fick han gärna ha så länge han skötte det diskret och inte störde henne i hennes karriär. Hon hade till och med vetat om att föremålen för hans sexuella uppmärksamhet var mycket unga flickor. Det hade hon tolkat som ett tecken på hans stigande ålder. En man i 60-årsåldern kräver en späd tonårsflicka för att fungera, hade hon tänkt. Hon hade inte kunnat drömma om att han gått så långt i sin perversion att han slagit ihjäl sin lilla älskarinna. 

  Nu var han ett vrak. Det fanns inget att göra åt det. Må han ruttna bort i en kall fängelsecell! tänkte hon hårt. Men vad ska jag göra? Mitt namn riskerar också att besudlas av denna historia. Det får bara inte ske. Jag tänker inte låta frukterna av 20 års hårt arbete ryckas undan framför mig.

  Telefonen på hennes skrivbord ringde. Hon stirrade på den några sekunder, obeslutsam om hon skulle svara. Hon ville inte prata med någon, bara vara i fred och fundera. Men pliktkänslan vann och hon lyfte luren. 

  "Mrs Hsie." Hon kände igen rösten. "Det är Alan Tien. Är ni mycket upptagen?" 

  "Är det något viktigt, Alan?" 

  "Jag tror att det kan vara det, Mrs Hsie." 

  "Okej. Kom upp till mitt kontor." 

  Alan Tien. En framåtsträvande man i 30-årsåldern. En av 'hennes' pojkar. Hon hade lärt upp honom under hans första tid på banken. Det var bra att ha kompetent personal och det var ännu bättre om de var lojala individer. Hon visste att Alan Tien beundrade henne, inte bara som banktjänsteman utan också som kvinna. 

  En diskret knackning på dörren och han kom in. Inte ett ord eller en antydan om röken som låg tät som på ett slagfält. Väluppfostrat stod han innanför dörren och väntade tills hon bad honom sätta sig. 

  "Mrs Hsie," började han. "Det smärtar mig att se er lida på detta vis. Ni förtjänar bättre än att på något sätt drabbas av vad som har skett på kommunikationsministeriet." 

  "Tack, Alan."

  Hon ansträngde sig för att inte visa några känslor. 

  "Mrs Hsie." Han gned handflatorna mot varandra och verkade en smula nervös. "Jag tror att jag har upplysningar som kan få er att se något ljusare på situationen." 

  Hon svarade inte, bara tittade på honom och väntade på att han skulle fortsätta. 

  "Jag blev mycket upprörd då jag hörde ledamot Yu hänga ut er stackars make till pressen och allmänheten," sa ynglingen. "Det var inte en rättfärdig handling." 

  "Jag tackar för din sympati, Alan," svarade Beverly. "Men det är tyvärr sant att minister Chang gjort sig skyldig till oegentligheter." 

  "Det må så vara, men ni vet vad vi kineser brukar säga: Den som sprungit femtio meter i flykt skrattar åt den som har sprungit hundra." 

  Beverly stirrade på honom med ett blixtrande uttryck av koncentration. 

  "Mr Tien," sa hon lågmält men intensivt. "Var vänlig förklara exakt vad ni menar!" 

  "Ett av de stora projekten inom regeringens sexårsplan är byggandet av ett nytt reningsverk i Taipei," sa den unge mannen. "Härom dagen råkade jag höra hur Mr Mao, er värderade äldre kollega här på banken, talade med ledamot Yu i telefon. Av deras samtal framgick det att de har gemensamma intressen i det företag som har fått entreprenaden på reningsverket. Jag tog kontakt med en bekant till mig som arbetar på miljödepartementet och fick en del intressanta upplysningar. Den offert som det vinnande företaget lämnat in ligger betydligt högre i pris än ett par andra, som enligt min bekant är lika välkvalificerade, om inte mer." 

  "Och hur kompetent är din bekant på att bedöma den saken?" Hon höll på att spricka av plötslig upphetsning men behöll sin tankekyla. 

  "Han är en av departementets experter på vatten- och avloppsrening och har haft ansvar för utredningsarbetet inför projektet. Jag vill påstå att hans uppgifter är mycket trovärdiga." 

  Beverly Hsie Chang satt orörlig några sekunder. Sedan lutade hon huvudet bakåt och brast ut i ett gapskratt. Hon trodde knappt att det var sant. Plötsligt, som genom ett trollslag, hade hon inte bara chansen att klara sig ur knipan, hon kunde slå två flugor i en smäll. Om detta kom ut... När detta kom ut, rättade hon sig, skulle det inte bara ställa henne själv - som hederlighetens förkämpe - i en oerhört mycket bättre dager än nu, det skulle också vara slutet på Maos karriär och därmed skulle vägen till chefsposten ligga öppen för henne. 

  Hon tittade på Alan Tien som inte försökte dölja sina glupska blickar mot hennes långa ben, delikata former och välmålade röda naglar. Han är smart, tänkte hon. Kanske lika smart som jag. Han räknar naturligtvis med att tjäna på detta själv. Och jag ska se till så han får lön för mödan. Men frågan är hur smart han är, eller rättare sagt, hur välinformerad. Känner han på något outgrundligt sätt till min lilla affär med Yu? Och vet han i så fall att jag kommer att välja karriären framför älskaren? Klart han vet, om han känner till det. Han och jag är samma sort. 

  "Alan," sa hon mjukt som honung. "Som du vet har jag en liten etta på Nanjing East Road. Varför går du inte ut och köper en flaska vin, så kan vi diskutera den här saken vidare i lugn och ro!"