TJUGOTRE

"...med ett rep som troligen bundits fast om en sten eller annan tyngd. När repet lossnade flöt den döda kroppen upp till ytan. Mr Li sörjes närmast av hustru och två barn. Barnen kidnappades för knappt tre veckor sedan, men fördes tillbaka till modern under oklara omständigheter för sju dagar sedan. Wen Tien-ding och Soo Ying-jie, de två män som misstänks ligga bakom mordet på John Li, dödades av polisen vid en eldstrid i bergen utanför Hualien tidigt igår morse." Nyhetsuppläsaren gick över till nästa inslag. "Wang Jien-yi, den välkände politikern inom Kuomintangpartiet, avled på förmiddagen i en hjärtattack. Mr Wang var på väg att gå ombord på ett flygplan för att flyga till Förenta Staterna när han segnade ner på Chiang Kai-shek International Airport. Läkare tillkallades och Wang fördes i ambulans till MacKaysjukhuset i Taipei, men hans liv stod inte att rädda. Enligt uppgift hade Wang under gårdagen tagit ut stora summor pengar från sina bankkonton och omständigheterna kring hans planerade resa utreds nu av polisen."   

  "Så, Wangs skumma affärer ska inte hemlighållas som de gjorde med Mrs Yangs," kommenterade Christel. 

  De satt i Mrs Yangs vardagsrum; hon, Thomas, Mary och Lisa. Det kändes inte odelat trevligt att sitta i den döda kvinnans lägenhet, men det var ett faktum att soffgruppen var bekvämare än stolarna på taket. Lisa hade lagat mat och de hade ätit. 

  Zheng hade ringt och förvarnat dem om vad som hänt Wang Jien-yi, så nyheten på ICRT hade inte kommit som en chock. 

  "Wang Jien-yi har inte varit en nationell idol, som Yang mam... Yang Chun-hua var," sa Mary.

  Flickan märkte att hon fortfarande tänkte på den berömda aktrisen som Yang mama. Hon kunde fortfarande inte känslomässigt förstå att den kvinna hon litat så fullständigt på visat sig vara en simpel brottsling, ett odjur som kallblodigt beordrat mordet på Ellen och - om planerna gått i lås - på henne själv. 

  Thomas tittade på systern och han tittade på Lisa Lo. De båda verkade trivas bra tillsammans, han undrade svagt hur bra. Trots att han känt till Christels sexuella läggning under närmare tio år kunde han inte riktigt acceptera den. Hon skötte sina affärer diskret och bra, det var han tvungen att medge, men det kändes ändå en smula olustigt inom honom när han funderade på saken. 

  Långsamt hade reaktionerna på de senaste dagarnas våldsamma händelser mattats av hos honom. Han hade dock lyckats ta till sig så mycket kunskap om psykologi under sina socialt inriktade studier en gång i tiden, att han insåg att det skulle ta lång tid innan han blev som vanligt igen. Om han någonsin skulle bli det. Men minnena av det blodiga dygnet hade bleknat och därmed hade där blivit plats för andra tankar. 

  Fastän han blivit direkt inblandad i en mördarjakt, så var den smuggling, de kidnappningar och mord som polisen nu utredde inte något som egentligen angick honom. Han hade bara råkat in i soppan av en slump. Zheng hade berättat att Thomas skulle få genomgå ett polisförhör, men det var bara en formalitet. Snart skulle saken vara utagerad för hans skull och då var det samma sak som gällde fortfarande: Tag nästa plan tillbaka till Sverige. 

  Han betraktade Mary som satt tyst vid hans sida. De hade sovit tillsammans i hans smala säng på taket. Det hade känts bra att sova intill henne, känna värmen från hennes kropp, höra de svaga ljuden från hennes sömn, se konturerna av henne i rummets dunkel. Han hade vant sig vid att ha henne bredvid sig och visste inte hur han skulle klara av att skiljas från henne. Han hade funderat på att fråga henne om hon ville följa med honom till Sverige, men ännu inte gjort det. Det var inte så enkelt. Hon skulle behöva uppehållstillstånd och det kunde ta hur lång tid som helst. Och var det förresten en så god idé att ta med henne? Var det en god idé att fortsätta ha ett förhållande med henne? En barflicka, en madrass. 

  Men nu är hon ju fri! påminde han sig. Hennes arbetsgivare är död. Ingen kan tvinga henne att jobba kvar i baren. Nu kan hon ju skaka av sig det förflutna och börja om på nytt. Men... Han gjorde en grimas när tanken som gnagt inuti honom till och från hela tiden på nytt dök upp. Är hon frisk, eller har hon skaffat sig någon förfärlig sjukdom under sin tid på baren? 

  Mary mötte hans blick och log svagt. 

  "Vad tänker du på?" frågade hon lågmält. 

  "Jag tänker på dig och mig." 

  "Det ordnar sig på något sätt," sa hon och han undrade vad hon menade. 

  "Vid en presskonferens för bara någon timme sedan," fortsatte nyhetsuppläsaren, "meddelade Taiwans kommunikationsminister Chang Wen-bing att han avgår. Det har de senaste dagarna riktats skarp kritik mot Mr Chang för hans hantering av vissa moment i sexårsplanen. Det har gällt upphandlingen av det dataprogram som ska styra pendeltågen i det kommande transportsystemet i Taipei..." 

  Thomas stirrade på sin syster och kunde först inte få fram ett ljud. Han vände blicken mot Mary, som tittade frågande på honom, som om hon väntade på att se hans reaktion. 

  "Han har avgått," fick svensken fram till slut. "Han... han erkänner att han har gjort fel." 

  Mary betraktade honom, hans ansikte som pendlade mellan hopp och tvivel. Hon kände hur hon själv började hoppas. Det var en känsla som kom utan att hon med förnuftet kunde stoppa den. Fanns det en chans att ministeriets beslut skulle kunna ändras? Ändras på ett sätt som skulle innebära att Thomas skulle bli kvar i Taiwan? 

  Christel tittade på brodern och kände sig plötsligt stolt över honom. För en sekund rusade tankarna och minnena iväg med henne åtta, tio år bakåt i tiden. Då bodde de i Lund, både hon och Thomas. Hon jobbade på ett fik för att tjäna pengar och ägnade det mesta av sin energi åt teatergruppen. Thomas gick på universitetet, en social utbildning, utan tillstymelse till entusiasm. Lika ointresserad var han av arbetslivet. Arbete, det var på den tiden något nödvändigt ont för honom. Som han har förändrats, tänkte hon. Han har blivit en skicklig yrkesman inom ett område som intresserar honom. Det har han blivit utan att för den skull utvecklas till en arrogant högerliberal. Och vilken auktoritet han har visat upp här i Taiwan dessa dagar! 

  Hon kände hans blick möta hennes. 

  "Jag måste ringa till Hunkert," sa han. 

Zheng hade väntat tills han var ensam med Chang Wen-bing. Då hade han meddelat den nyligen avgångne ministern att han önskade ett samtal med honom på polisstationen. Chang, redan reducerad till en skrynklig fallfrukt, hade följt med utan protester. 

  Det var upplysningen att Wang avlidit som knäckt ministern, det såg Zheng tydligt. Den upplysning som kommit någon timme för sent för att rädda Chang. Uttrycket i den äldre mannens ögon när intendenten berättat om Wangs frånfälle hade besvarat mer än hundra frågor kunnat göra. Chang var insyltad i något olagligt och det hade med Wang att göra.

  Det var troligen förmiddagsnyheternas uppgift om arresteringen av Wang som fått Chang att kasta in handduken. Om han hade haft lite mer is i magen kunde han kanske klarat sig, nu när Wang var död och inte kunde avslöja något. Men för en gångs skull, tänkte Zheng, har omständigheterna spelat de goda i händerna och han ämnade utnyttja situationen. Den före detta ministern hade ett eller flera fingrar med i det smutsiga spel som kostat John Li livet och ruinerat en hel familjs lycka. En kall vrede brann inom polismannen och han tänkte inte spilla någon tid. 

  Framme vid polishuset fördes Chang Wen-bing direkt in i förhörsrummet. Zheng skickade ut övrig personal och satte sig på stolen mitt emot sin fånge. Den äldre mannen var rädd, det rådde inget tvivel om saken, och Zheng tänkte göra sitt bästa för att hålla rädslan vid liv. 

  "Vad ska hända med mig?" frågade Chang med ihålig röst. 

  Zheng spände blicken i honom och han hade ingen svårighet att anta ett kallt och stenhårt uttryck. Det ryckte i den före detta ministerns mungipor och han fladdrade med blicken. 

  "Jag ska ställa frågor till er," sa Zheng lågmält, "och ni kommer att svara på dem. Det vet jag. Ni kommer att berätta precis allt som jag vill veta." 

  Ur en låda i bordet tog han upp en bandspelare. 

  "Chang Wen-bing," sa han. "Den här bandspelaren kommer att rulla så länge ni svarar på mina frågor. Om jag blir missbelåten med er så kommer jag att stänga av den och då..." Han gjorde en yvig gest med armen. "Då får vi ta till... andra medel."

  Chang lyssnade med dåligt maskerad oro. Intendenten visste att han just nu överskred sina befogenheter men han kunde inte hålla tillbaka den ilska som hans engagemang i fallet fött hos honom.

  "För att ni inte ska missbedöma situationen, Mr Chang, låt mig göra en sak helt klar. Jag kommer inte att behandla er annorlunda på något sätt än en simpel ficktjuv som jag plockat på gatan. Jag ger fullständigt fan i att ni tills helt nyligen hade en hög position i samhället." Han log snabbt. "Men låt oss hoppas att vi inte ska behöva gå så långt," sa han och satte igång bandspelaren.  "Förhör med Chang Wen-bing, inlett klockan..." Han kontrollerade sitt armbandsur. "...14.38 onsdagen den sjunde oktober." Han lutade sig tillbaka i stolen. "Mr Chang, var vänlig berätta om de kontakter ni haft med Wang Jien-yi i upphandlingsprocessen inför konstruktionen av det så kallade MRT-nätet."

  "Öhh... ledamot Wang... ledamot Wang visade intresse för resultatet av upphandlingen i... i egenskap av engagerad politiker," kraxade Chang med blicken fäst mot någon punkt vid sidan om eller bakom Zheng. 

  "Hur visade han detta intresse?" 

  "Ja, han... han undrade hur processen framskred."

  Blicken mötte tillfälligt Zhengs men återvände snabbt till den intressanta punkten i fjärran. 

  "Är det allt?" 

  "Ja." Mannen nickade febrilt. Plötsligt tittade han Zheng i ögonen. "Jag måste säga att jag blev förvånad när jag fick höra att ägaren till Lion Computers är gift med Wangs dotter. Mycket förvånad."

  Han skrattade till och det fanns en glimt av hopp i blicken. En glimt som släcktes brutalt när Zheng stängde av bandspelaren. 

  "Jag hade hoppats att ni inte skulle göra mig besviken så här med en gång, Chang hsiensheng," sa polisofficern och reste sig. "Jag tror inte ett ord av vad ni säger." Han tryckte på en knapp på skrivbordet. "Tyvärr verkar jag bli tvungen att använda andra metoder för att få fram sanningen."

  Dörren öppnades och en konstapel kom in.

  "Sergeant, tag med fången till det speciella förhörsrummet." 

  Den före detta ministern undslapp sig en halvkvävd harkling och hade fått en ohälsosamt blåvit nyans i ansiktet. 

  "I-i-intendent Zheng," kväkte han. "V-v-vänta... ni... ni behöver inte..." Zheng stannade till och tittade uppfordrande på honom. "Eh... ni behöver inte ta till de där... de där metoderna... Jag är en gammal man." Chang skrattade till nervöst. "Jag erinrar mig plötsligt..." 

  "Stopp!" sa Zheng.

  Han vinkade iväg konstapeln och tryckte igång bandspelaren innan han gjorde en gest mot Chang att denne kunde fortsätta. Den före detta ministern satt alldeles tyst och stilla flera sekunder, som om han vägde faktorer mot varandra i två vågskålar. Sedan lutade han sig något tillbaka i stolen och började tala. 

  "Wang Jien-yi kom till mitt tjänsterum och ville diskutera MRT-projektet," sa han.

  Färgen började redan återvända i hans ansikte. Han talade klart och med lugn stämma. Det var som om han plötsligt beslutat sig för att avslöja allt.

  "Han bad mig att göra honom en tjänst, nämligen att tilldela företaget Lion Computers jobbet att svara för dataprogrammet som ska styra pendeltågen. Som ni vet så fattade jag också ett beslut som gick i den riktningen." 

  "Förklarade ledamot Wang varför han ville att Lion Computers skulle få jobbet?" 

  "Han antydde att en honom närstående person var inblandad i företagsledningen." 

  "Vad drar ni för slutsats av det?" Fången tvekade och undvek åter Zhengs blick. "Tycker ni att man kan dra slutsatsen, att Wang skulle göra en ekonomisk vinning av ett sådant beslut från er sida?"

  Chang nickade sakta. 

  "Ja, jag antar att man kan dra en sådan slutsats." 

  "Och hur bar ni er åt för att övertala Li Wen-kang att rekommendera Lion Computers efter det utredningsarbete han gjort?" Zheng kände hur pulsen började slå hastigare i hans ådror. Nu skulle han få reda på... Han kunde inte vänta! "Vilka påtryckningsmetoder använde ni mot honom?" väste han och stirrade hatiskt på den äldre mannen. 

  "Nej!" ropade denne förskräckt. "Jag gjorde ingenting mot Li! Jag svär vid mina förfäders gravar, intendent Zheng. Jag har inte varit inblandad i det förfärliga som hände Li Wen-kang!" 

  Zheng ruskade lätt på huvudet för att klara hjärnan, för att få bort det besinningslösa hatet som hotade att strypa hans tankeverksamhet. Han tittade noga på Chang och såg ett nytt uttryck i mannens ögon. Långsamt slappnade polismannen av och lutade sig tillbaka. 

  "Jag tror er, minister Chang," sa han stilla. "Det gör jag faktiskt. Men berätta om hur Li redovisade resultatet av sitt arbete för er." Han rätade upp sig och spände blicken i mannen. "Berätta allt!" 

  Chang berättade. Han berättade hur Li först gett honom en preliminär rapport där han aviserat att han tänkte förorda företaget Scan-Tais produkt. Han berättade hur Li några dagar senare kommit in och lämnat sin slutrapport och då uppgett att han inte kunde rekommendera något av de företag han specialstuderat. 

  Zheng brast plötsligt i koncentration. Det fanns något som försökte ta sig fram till hans medvetande... något som funnits där redan tidigare under dagen. Något som hade med fallet att göra... inte riktigt med Chang Wen-bing, men något annat. Det fanns där men han kunde inte komma på det. Han fäste åter blicken på Chang. 

  "Märkte ni någon skillnad på Li från första besöket till det andra?" 

  "Ja, definitivt." Mannen var lugnare nu igen. De rörde sig nu på ett område som låg något lite längre ifrån honom själv, de talade om något som någon annan var ansvarig för - tortyren av familjen Li. "Andra gången var han inte sig själv. Han var blek och tystlåten, otillgänglig. Nu förstår jag att det berodde på att hans två barn förts bort. Men det visste jag inte då, intendent Zheng!"

  Zheng lutade sig tillbaka och såg fundersamt på den tunnhårige mannen på andra sidan bordet. Dags att sätta tumskruvarna på honom igen. 

  "Företaget Lion Computers och deras produkt tillhörde de som sållats bort i ett tidigt skede. Rätt eller fel?" 

  "Rätt." 

  "Alltså visste ni att det inte var den bästa produkten ni valde. Trots det lät ni Wang Jien-yi övertala er att ge jobbet till Lion. Varför?" 

  Chang Wen-bing hade väntat på frågan. Han hade från och till haft ett litet hopp om att den inte skulle komma, men längst in ändå vetat att hans förhörare skulle ställa den förr eller senare. Han lutade sig tillbaka i stolen och gned sig i ögonen. Han var trött. Han hade varit trött länge. Trött på att ständigt gå i spänning inför vilka tjänster utpressaren skulle kräva av honom. Det skulle bli skönt att få ut allt. 

  "Under en period för några år sedan besökte jag en karaokebar en bit härifrån," sa han behärskat. "Den drevs av den nyligen bortgångna Yang Chun-hua."

  Zheng rynkade ögonbrynen och spetsade öronen, men satt tyst och orörlig. De små håren på hans vader började dock resa sig.

  "Jag fick alldeles speciellt god service av en av flickorna där," fortsatte Chang. "Hon hette Lan, Hsiao Lan." Han log lätt vid minnet av henne. "Jag besökte henne under ett antal månader." 

  Han tittade på Zheng och såg lätt drömmande ut. Polismannen förvånades över hur lugn mannen nu var. 

  "Wang Jien-yi var också flitig gäst hos Yang taitai," sa Chang. "Vi samtalade då och då ute vid borden och det hände att vi stötte på varandra när vi gick till eller från de rum som fanns i anslutning till baren." Han bet sig i överläppen och fick ett bekymrat uttryck i ansiktet. "Intendent Zheng, en man rår inte alltid över sina lustar. Jag höll mycket av Lilla Lan, mer än... Men ibland fick jag ett behov av att... dominera henne, göra henne till min slavinna. Och hon ställde villigt upp på det! Hon njöt av det lika mycket som jag!" Hans anlete mulnade. "En gång... gick vi för långt, gick jag för långt. Jag... jag slog ihjäl henne." 

  Han snyftade till och begravde ansiktet i händerna. Den förstörde mannen satt på stolen och grät som ett barn. Zheng pressade samman läpparna och släppte långsamt ut luften genom näsborrarna.

  "Ni dödade henne och Wang Jien-yi blev vittne till det?" frågade han tonlöst. 

  Chang Wen-bing nickade och grät hejdlöst. 

Solen sken utanför fönstret. Radion på Amys skrivbord spelade den vanliga skvalmusiken. Tao och Sammy Lin satt i soffgruppen med röken ringlande från var sin Long Life. Frank Bao vankade nervöst omkring i rummet. Amy Long och Mary Huang stod intill varandra i dörröppningen. 

  Fem kineser och en utlänning, tänkte Thomas. Men han kände sig inte utanför. Han kände sig som en i gänget, kände samhörighet med dessa människor. Plötsligt mycket mer samhörighet än han kände med Göran Hunkert som babblade på i telefonen. 

  "Men Göran," sa Thomas när chefen hämtade andan, "ministern har ju avgått. Och han har avgått på grund av MRT-affären! Jag tror att de kan komma att upphäva beslutet." 

  "Thomas, du känner inte orientalerna," gormade Hunkert på gränsen till irritation. "De ändrar inte sig. Det skulle innebära att de tappar ansiktet och det finns ingenting som de är så rädda för."

  Jävla Hunkert, tänkte han argt. Kan aldrig erkänna att han har fel. Kan aldrig ändra sig. Snacka om att vara rädd för att förlora ansiktet! Men Thomas tänkte inte ge sig den här gången. Han kände Marys närvaro snett bakom sig. 

  "Göran, ge oss en chans," bad han. "Vi tror på grejen här. Bao och hela personalen hoppas att vi ska fixa det. Här är folk som har jobbat i månader med projektet. Vi kan inte ge upp nu när vi verkligen har en chans!" Hunkert försökte säga något men Thomas avbröt honom. "De är själva orientaler, för helvete. De borde väl veta om det finns en chans!" 

  Det blev tyst en lång stund. Thomas fruktade att chefen skulle slänga på luren, för så kunde han bete sig. Men Hunkert bjöd på en positiv överraskning. 

  "Okej, Thomas. Jag hör att du är engagerad i det här. Jag tror inte på det, jag tror det är kört. Men jag ger dig ett par dagar." 

  "Tack," sa Thomas och märkte att han log.

  Han märkte också att han inte kände igen sig själv. Är detta verkligen Thomas Viking, som känner så mycket för uppgiften, som inte är villig att ge upp som han brukar göra? Har något faktiskt hänt med mig här, på denna avlägsna ö? Han var inte säker, men det kändes rätt inom honom.

  "Det är ju faktiskt en hel del pengar det handlar om. Kanske värt att avvakta några dagar." 

  "Ring när du vet något," sa Hunkert och la på. 

  Fem par ögon var riktade mot Thomas och det var Tao som tolkade deras tankar: 

  "Fan yi, fan yi!" Kan vi få en översättning! "Får du stanna?" 

  "Göran Hunkert är en..." Jobbig jävel, tänkte han säga men ändrade sig. Han misstänkte att man kanske inte sa så om chefen i Östasien. "...svår person att övertala. Men till sist gick han med på att jag får stanna några dagar." 

  Han tittade snabbt på Mary som producerade ett tveksamt leende i mungipan. Han ska stanna några dagar, tänkte hon och kände sig i obalans. Sen då? Åker han sedan tillbaka till Ruei dien och vi ses aldrig mer? Nej, det får inte vara så! Det kan han inte göra. Inte efter jakten i bergen. Han kom efter mig därför att han älskar mig. Så måste det väl vara. Men ska han då ta mig med till Nordeuropa? 

  Hon var inte helt säker på att hon skulle göra som hjältinnorna i tvållitteraturen, som leende och med imbecillt klippande ögonfransar följde med sin drömprins till vilket hörn av världen som helst. En bekant till henne hade besökt Sverige och kommit tillbaka, allt annat än imponerad. Jovisst, ett vackert land med vackra hus och trädgårdar, stor plats. Men var fanns människorna? Bygator och citykärnor låg folktomma på kvällarna, hade hon berättat. Och de svenskar hon hade träffat sa inte mycket, förutom på lördagskvällarna. Och då hade de druckit så mycket brännvin att de inte visste vad de sa. 

  Men han är ju inte sådan, sa Mary sig och tittade på Thomas. Och hans syster verkar inte heller vara sådan. Kanske jag kan följa med min drömprins i alla fall! Vem skulle jag sakna om jag åkte? Ellen är död, Yang mama är död - och även om hon inte vore det... Min egen mamma? Nattklubbsdansösen som jag knappt tycker att jag känner, som ville ha ut mig ur huset så fort som möjligt. Min storasyster? Som bara kvittrar om sin man hit och sitt hus dit. 

  Men Mei-ying, henne skulle jag sakna. Min älskade Mei-ying, och småsystrarna skulle jag också sakna. Hon fäste blicken på den unge svensken, han som utmanat yrkesmördaren Jimmy Soo för att rädda hennes liv. Hon visste att det var honom hon skulle följa, inte sin familj. Hon skulle passa upp honom och bli en så god hustru till honom, och en så kärleksfull mor till hans barn, att han aldrig skulle ångra att han började träffa henne. 

  "Vi måste försöka se till att det händer något snabbt," sa Bao och återupptog sitt vankande. "Det borde det kunna göra. De har beslutsunderlagen, eller hur? Eller tog John Li dem med sig i graven?"

  Thomas mötte Amys blick. Han tyckte sig märka att sekreteraren kände sig illa berörd av Baos ordval. Det gjorde svensken också men sköt det ifrån sig. 

  "Vi måste komma i kontakt med ministeriet," sa han, "och jag tror jag vet ett par journalister som kan hjälpa oss med det." 

Nytillträdde intendenten Zheng tittade på den avskrift av de bandinspelade förhören med Steven Rodd som låg på hans skrivbord. 

  Det var en märklig rapport, eller snarare en rapport som gav bilden av en mycket märklig person. I början av förhöret hade Rodd svarat öppenhjärtligt på frågorna. Han erkände utan omsvep att han hade bragt Yang Chun-hua om livet och fick mordet att framstå som jämförbart med att utrota en skadeinsekt. Kvinnan hade varit en satans tjänarinna som det varit Rodds heliga plikt att oskadliggöra. 

  "Hon strödde sina frön på hälleberget," hade Rodd sagt och verkat närmast stolt över vad han gjort. 

  Men någonstans i förhörsprocessen slöt amerikanen sig som en mussla. Det fanns ingen rimlig förklaring till varför, inget som kunde bindas till någon enskild fråga från förhörsledaren. Plötsligt blev han bara enstavig eller helt tyst. 

  Någon form av ledtråd till hans underliga beteende utgjordes av den undersökning som genomförts med hjälp av kollegor i USA. Där hade framkommit att Steven Rodd hade ett förflutet som soldat i Vietnamkriget och efter hemkomsten vid flera tillfällen varit i kontakt med psykiater. Han var uppenbarligen en krigsskadad individ som återvänt till regionen efter att genomgått en extatisk, religiös upplevelse. 

  Zheng lutade sig tillbaka i fåtöljen och slöt ögonen. Hela historien med de Nio Drakarna gjorde honom frustrerad. En efter en gled de inblandade figurerna ur hans grepp. Det hade börjat med fiskaren Jiang, som hade hållits gömd av Marriot, eller åtminstone med Marriots goda minne, tills den miserable avhopparen mött sitt öde framför Charlie Wens avtryckarfinger. Wen och Soo, nästa två namn i sammanslutningen, hade strukit med i Taroko Gorge och det hade varit oundvikligt. Det kändes faktiskt ganska skönt att de var borta. 

  Sedan hade spåren lett fram till Yang Chun-hua. Chockerande nog hade de gjort det. Zheng kunde fortfarande inte helt acceptera att den kvinna som han och en hel nation med honom beundrat under så många år varit en kallhamrad brottsling. Men så var det, fast detaljerna skulle de aldrig få veta. Det hade Steven Rodd sett till. 

  Slutligen Wang Jien-yi. På sätt och vis lika chockerande, att en av samhällets ledande politiker är aktiv medlem i en terrorgrupp som sysslar med narkotikahandel och vars målsättning möjligen är att störta regimen. Var Wangs engagemang i Kuomintang ett sätt att nå den absoluta toppen, för att därifrån förverkliga den hemliga organisationens mål? Wang hade varit en av kronprinsarna inom partiet och definitivt inte utan möjlighet att en dag nå presidentposten. 

  Zheng tyckte att ansiktena från de döda Drakarna grinade åt honom där han satt. Han öppnade ögonen och blinkade ett par gånger. Det fanns fortfarande ett par trådar att nysta i. Någonstans kände Zheng på sig att Yang Chun-hua var den av de kända Drakarna som stått närmast den ännu så länge okände ledaren. 

  Han slog ett kortnummer på telefonen. 

  "Kommissarie Li," sa han. "Sätt några personer på att kartlägga Yang Chun-hua. Låt dem arbeta förutsättningslöst. Ta fram så mycket information som möjligt om henne och hennes liv. Kontakter hon har haft, stadiga eller tillfälliga. Där kan finnas något som vid första anblicken inte verkar ha relevans, men som kan visa sig vara av värde." Han gjorde en kort paus. "Tag också fram utredningen om en Yang Tsai-ming, dömd för försök till vapenstöld för cirka tre år sedan, och kom med den till mitt kontor. Vi ska göra en husundersökning, ni och jag." 

En vitklädd sköterska eskorterade dem genom korridorerna tills de kom till rätt sal. Hon gläntade på dörren och steg åt sidan med ett vänligt leende. 

  Thomas gick in med Christel och Mary i släptåg. I rummet fanns två sängar men bara den ena var använd. Där halvlåg Robert Marriot, stödd på flera stora kuddar. Han låg och läste en bok och i fåtöljen bredvid sängen satt Molly Craven och tittade i en kinesisk dagstidning. Båda tittade upp när besökarna kom. 

  "Thomas! Christel! Mary!" Molly flög upp och gick fram till dem. Utan att tveka gav hon dem var sin kram. "Det känns som en evighet sedan jag såg er! Hur har ni det?" Hon tittade på Christel. "Ditt bagage finns fortfarande hemma hos mig. Hur har du klarat dig?" 

  "Fint," log svenskan. "Lisa har tagit hand om mig. Men det är klart, ett ombyte kläder skulle inte skada snart." 

  Thomas gick fram och satte sig på sängkanten. 

  "Hur mår du?" frågade han amerikanen. 

  "Jag är okej. Hoppas kunna komma ut härifrån snart. Vi har mycket att göra." 

  "Har du hört att Wang Jien-yi är död? Och att kommunikationsministern har avgått?" Han tittade på Molly som log mot honom. 

  "Thomas, tänk om... ni kanske har en chans ändå!" sa hon. 

  "Jag måste få kontakt med vår man i Kina," morrade Marriot. "Nu är det dags att slå till mot Wangs fabrik i Hsiamen. Fördömt att behöva ligga här när vi håller på att nysta upp härvan! Tiden går och ger dem möjlighet att sopa igen spåren efter sig." 

  "På Fastlandet, menar du?" frågade Thomas. 

  Amerikanen nickade. 

  "Det förutsätter att det finns kontakt mellan organisationen här och på Fastlandet," sa Christel. "Bevakar inte polisen den där hamnen på västkusten där ni stoppade en transport?" 

  Marriot tittade på henne med viss respekt. Hon har tydligen satt sig snabbt in i historien, tänkte han. Tjusig kvinna är det också. Har nog varit med om ett och annat. Erfaren... Han lyckades samla ihop sina fladdrande tankar. 

  "Jag hoppas vid gud att Zheng har kontroll på den saken," sa han. "Men du har rätt, där ligger vårt hopp, att kontakten är bruten." 

  "Kusten är lång," påpekade Mary stillsamt. "Kan de inte ta sig över från Taihsi så försöker de kanske någon annanstans." 

  "Fan också," muttrade Marriot. "Här ligger man och ser bovarna glida oss ur händerna." 

  "En del av dem har ni ju faktiskt fått tag i," sa Molly tröstande. "Kanske tillräckligt många för att stoppa upp hanteringen." 

  "Vi har inte fått tag i ledaren," sa amerikanen. "Och eftersom alla vi har fått tag i har gått hädan innan vi kunnat förhöra dem så vet vi inte hur högt uppsatta de har varit." 

  "Jag kan inte tänka mig att fiskaren Jiang var högt uppsatt," sa Molly fundersamt. "Knappast Wen och Soo heller, de var förmodligen torpederna. Fete Wang var troligen någon slags finansiär till dem, gissar jag. Men Mrs Yang..." Hon lät rösten tona bort. "Tror ni hennes son är en av dem? Eller höll han bara på med lite vapenstölder för nöjes skull?" 

  "Låt oss hoppas att han är inblandad," sa Marriot. "Då skulle där äntligen vara en som kan bli ordentligt utfrågad." 

  "Tror du inte han blev det redan när han åkte fast?" frågade Christel. 

  "Jo, men nu har polisen mer på fötterna. Kan ställa andra frågor." 

  "Molly," sa Thomas och fick de gröna ögonens uppmärksamhet. "Chang har avgått. Tror du... tror du det finns någon chans att ministeriet river upp sitt beslut?" 

  Molly höll blicken fäst på honom flera sekunder och vände sig så till Christel. 

  "Kanske en sak för oss skjutjärnsjournalister att försöka ta reda på," sa hon med en glimt i ögat. 

Zheng Yao-chu steg ur bilen. Framför honom i gränden låg huset, fyravåningshuset med fragment av miniatyrodlingen skymtande över takkanten. Huset där hans stora idol bott. Yang Chun-hua, den fantastiska aktrisen, den bländande skönheten, förebilden för tusentals taiwanesiska flickor genom åren. 

  Nu var hon död. Död efter att ha avslöjats vara djupt involverad - kanske ledande - inom ett hänsynslöst brottssyndikat som ägnade sig åt den smutsigaste av alla hanteringar, narkotikasmuggling. Det snurrade runt i polismannens huvud för en sekund. Det var svårt att ta till sig en sådan sanning. 

  Han hade gått förbi huset många gånger under årens lopp. Född och uppväxt i Taipei kände han staden utan och innan. I tonåren hade han själv varit med i ett ungdomsgäng som i sina aktiviteter då och då rört sig utanför lagens bokstav. Han hade velat vara med för att han älskade spänning, han hade fått vara med för att gängledaren upptäckt att Yao-chu var en intelligent pojke med förmågan att snabbt tänka ut lösningar när problem uppstod. 

  En dag hade hans far kommit på att han deltog i dessa högst tvivelaktiga sammanhang. Unge Zheng hade fruktat ett ordentligt kok stryk, men det hade inte kommit. Fadern hade istället åkt upp med honom till Yangming Shan, naturområdet på en av kullarna utanför staden. Där hade de satt sig på en bänk med utsikt över dalen och Taipei. Fadern hade berättat om tiden på Fastlandet. Berättat om Sun Yat-sens revolution 1911, då Manchudynastin störtats och Republiken Kina upprättats. Han hade talat om alla de lokala krigsherrar som ständigt störde regeringens försök att bringa ordning i landet. Han hade berättat om mutor och kriminella aktiviteter inom alla led av administrationen. Aktiviteter som så småningom underminerade folkets förtroende för Kuomintangpartiet och släppte fram Mao Zedong och hans kommunister. 

  "En hög moral är den bästa garantin för att samhället inte ska upplösas och hamna under kommunisternas kontroll," hade han sagt. "Och det är ni ungdomar som har ansvaret för framtiden. Vi andra har snart gjort vårt. Yao-chu, varje smågangster i den här staden är en spik i kistan för det Fria Kina." 

  Zheng hade lämnat ungdomsgänget och beslutat sig för att bli polis. Nu, när han stod framför Yang Chun-huas hus och såg bilderna av henne för sitt inre, såg Mrs Li och hennes gråtande småpojkar, såg John Lis döda kropp och Ellen Huangs döda kropp, då visste han att han inte hade gjort det lätt för sig i livet. 

  Kommissarie Li steg ur bilen. Mannen i baksätet satt fortfarande kvar, det gjorde också hunden som fanns bakom ett galler längst bak. Zheng och Li gick fram till dörren under skylten där det stod China Jade. Intendenten knackade på. Ingen öppnade. Han kände på dörren. Den var låst. 

  "Finns det någon där inne?" ropade han. "Öppna! Det är polisen!" 

  Det dröjde några sekunder, sedan hörde polismännen att dörren låstes upp. Den öppnades och en äldre, tunnhårig man blev synlig. 

  "Polisen?" sa han frågande. "Vad vill ni här?" 

  "Talas vid, till en början," sa Zheng och presenterade sig.

  Den äldre mannen tittade på hans polisbricka och steg så åt sidan och lät de två poliserna komma in. Rummet där de kom in var möblerat med några skrivbord och hyllor och såg ut som ett ordinärt kontor. Det verkade obemannat, så när som på den äldre mannen. Från rummet ledde två dörrar till inre utrymmen i byggnaden. 

  "Sitt ner, herrar poliser," sa mannen och pekade på två besöksstolar vid ett av skrivborden. 

  "Vad heter ni?" frågade Zheng när han satt sig. 

  "Jag heter Wu." 

  "Är detta ert företag?" 

  "Ja." 

  "Vad sysslar ert företag med?" 

  "Vi säljer jadeprodukter. Traditionella kinesiska motiv. Detta är bara kontor. Vår butik finns på Chungshan North Road." 

  "Äger ni lokalen, Mr Wu?" 

  "Nej, jag hyr den av Mrs Yang..." Han drog ljudligt in luft mellan läpparna och tittade ner. "Hyrde, borde jag väl säga. Fruktansvärt, med Mrs Yang. Hon var en så fin människa." 

  "Har ni några anställda?" 

  "Ja, men de finns i butiken när vi inte har transporter." 

  Zheng reste sig och kommissarie Li gjorde detsamma. 

  "Mr Wu, vi vill titta oss omkring här."

  Nästan som i förbifarten vecklade han ut tillståndet för husrannsakan och la framför handelsmannen. Denne läste igenom de få raderna och log mot Zheng. 

  "Visst, intendenten. Titta ni er omkring bara. Eh... får jag fråga vad det är ni letar efter?"

  "Vi genomför en större utredning med anledning av vissa händelser i samband med Mrs Yangs död," sa Zheng svävande. "Därför kontrollerar vi lokaler som kan vara intressanta i sammanhanget." 

  "Intendenten, denne enkle affärsman skulle vara den siste att önska livet ur Yang Chun-hua," försäkrade mannen med viss lidelse i rösten. "Det har alltid varit en stor ära för mig att få vara bekant, om än bara perifert, med Mrs Yang." 

  De båda polismännen tittade i hyllor, öppnade lådor och bläddrade i fakturalistor och andra dokument. 

  "Vad finns där inne?" frågade Zheng och nickade mot några angränsande rum. 

  "Eh... lager. De är lagerutrymmen." 

  Zheng gick in på lagret. Slumpvis plockade han fram förpackningar och öppnade. De innehöll undantagslöst vad etiketterna omtalade att de skulle innehålla, det vill säga prydnadsföremål i grön och vit jade. Wu följde utvecklingen och log ibland uppmuntrande. 

  "Var så goda, mina herrar. Titta så mycket ni vill!" 

  Zheng gav honom en blick och ropade sedan till sin kollega i det angränsande rummet: 

  "Kommissarie Li, tag in sergeant Bai och hunden!" 

  För bråkdelen av en sekund glimtade det till i den äldre mannens ögon. Zheng skulle ha missat det om han inte varit uppmärksam. I nästa moment var Wu åter vänligt leende. Kan vara vanlig hundskräck, tänkte Zheng lugnt. Kan också vara något annat... 

  Den tredje polismannen kom in och släppte iväg hunden, som genast började nosa i alla hörn av lokalen. 

  "Narkotikahund," sa Zheng stillsamt och tittade på Wu. 

  "Jaha," svarade denne och log igen. "Ja, här finns ingen narkotika." 

  Hunden betade snabbt av kontorsutrymmet och det ena lagerrummet. När den kom in i det andra sprang den direkt bort till en hylla mitt på ena långväggen. Där stannade djuret och sniffade noga. Den tog några steg åt ena hållet och gick sedan tillbaka igen. Där satte den sig och gav skall. 

  "Intendent Zheng," sa sergeanten. "Paigu har hittat spår av narkotika." 

  Zheng tittade på Wu, som såg villrådig ut för ett ögonblick. Sedan sträckte han ut armen i hundens riktning. 

  "Det måste vara ett misstag," sa han. "Var så god och leta igenom alla lådorna där. Där finns ingen narkotika." 

  "Tag av er skjortan," sa Zheng. 

  "Vad..."

  Wu stirrade på honom. Zheng tog ett steg närmare handelsmannen. 

  "Tag av er skjortan!" 

  Den tunnhårige blev vit i ansiktet. Med ett par snabba rörelser var Zheng framme och slet upp mannens skjorta så knapparna for iväg över golvet. En nätundertröja åkte samma väg och Wus rynkiga bringa blev synlig. Det blev också, bland ålderns linjer och veck, det klassiska tecknet för siffran ett. 

  "Nummer ett bland de Nio Drakarna," fräste Zheng mellan tänderna. "Wu hsiensheng, ni är under arrest." 

Det tog åtta timmar att knäcka Wu. Dessförinnan vägrade han att uppge något mer än sitt namn och sin ålder. Han påstod sig vara 67 år gammal. 

  Är detta ledaren jag har framför mig? frågade sig Zheng flera gånger under tiden han satt och väntade på att mannen skulle bryta samman. Han har nummer ett och han är förvisso hårdfjällad. Men någonstans kände han att det ändå inte var så. Det verkade inte logiskt att ledaren skulle ta så stora risker, som att använda sitt eget företag som paketeringsplats för varorna. Och det behövde ju inte vara nummer ett som var ledaren, det kunde lika gärna vara nummer nio. 

  Till sist var det de små detaljernas metod som knäckte Wu. Zheng fick sin middag serverad i förhörsrummet, en delikat framdukad meny med fem rätter, vilka han avnjöt med utstuderat välbehag och sköljde ner med en flaska Taiwan Beer. Fången led mer och mer där han satt, mitt mellan bordet och väggen, på en pall. Inget ryggstöd, ett av pallens ben något kortare än de andra, vilket fick honom att ofrivilligt gunga fram och tillbaka i obalans. Men det var inte förrän hans egen urin började rinna nerför benen som Wu bröt ihop. 

  "Jag är en gammal man. De små inkomster jag har fått för min assistans behöver jag för att trygga min ålderdom."

  Han började plötsligt prata utan att Zheng ställt någon fråga. 

  "Berätta om vad det är för assistans ni har bidragit med," sa Zheng neutralt. 

  "Jag har enbart upplåtit min lagerlokal till dem för att lasta om när det har kommit en sändning." 

  "En sändning med vad?" 

  "Jag vet inte... vitt pulver." 

  "Var kom det ifrån?" 

  "Jag vet inte. Jag har inte frågat. Sådana saker är det bäst att inte veta." 

  "Vem kom med pulvret?" 

  "Det var inte samma personer varje gång." 

  "Vart tog det vägen när det lämnade ert företag?" 

  Mannen satt tyst länge, som om han brottades med sig själv. Zheng drog sina slutsatser av det och han lät fången veta det. 

  "Ni vet var det tog vägen och jag ska se till så ni berättar det för mig. Jag har gott om tid. Jag kan vänta tills ni ruttnar på pallen!" 

  "Pulvret fraktades till Amerika," sa Wu med en hatisk blick på polismannen. 

  "Gömt bland jadeprodukter i lådor med namnet China Jade?" 

  "Vid alla gudar, ja! Men jag fick bara betalt för det, det var inte min idé." 

  "Vem fick ni betalt av?" 

  "Intendent Zheng, vill ni låta mig tvätta mig? Jag står inte ut med min egen lukt!" Mannen tittade bedjande på sin plågoande. 

  "Naturligtvis," sa Zheng och reste sig. Han gjorde ett tecken mot rutan i ena väggen och en konstapel kom in i rummet. "Låt Mr Wu tvätta sig och ta på rena kläder. Ge honom en skål nudlar. För hit honom igen när han ätit färdigt." Han väntade tills fången förts ut och slog sedan på en mikrofon på bordet. "Håll honom under uppsikt," sa han. "Vi vill inte att han ska få tillfälle att göra av med sig själv." 

  Zheng tittade på sin klocka. Det var redan efter midnatt. Pratstunden med flickorna Huang och Lo fick vänta tills nästa dag, det skulle bli sent nog ändå. 

  Han var van vid det, att inte komma hem och i säng förrän fram på småtimmarna. Att jobba dag och natt. Han var van, men han tyckte inte om det. Han tyckte sämre och sämre om det för varje år som gick. Visserligen hände det inte så ofta numera, sedan han avancerat inom poliskåren. Enklare ärenden handlades av annan personal. Men Zheng deltog ofta mer än han egentligen behövde i det monotona vardagsslitet. Han hade det i kroppen och det var svårt att låta bli. Där fanns heller ingen som väntade på honom i hans lägenhet. 

  Wu eskorterades tillbaka in i rummet. Zheng tog en stol vid en av väggarna och placerade mitt emot sin egen vid bordet. En enkel trästol, men med lika långa ben och försedd med ryggstöd. 

  "Var så god och fortsätt er berättelse, Mr Wu," sa han och lutade sig tillbaka. 

  "Det brukade vara Mrs Yang som kom ner med pengarna, men jag tror att de kom från Mr Wang."

  "Wang?" 

  "Wang Jien-yi." 

  "Var han ledare för de Nio Drakarna?" 

  "Ha! Den tölpen!" Wu fnyste till i en nedlåtande gest. "Han var bara med för att han hade pengar och det enda han var intresserad av var att få ännu mer pengar." 

  "Och vad är ni andra intresserade av?" 

  "Att kasta ut Kuomintang från ön, en gång för alla."

  Blicken hos den gamle mannen flammade upp tillfälligt. Det fanns äkta engagemang i hans röst, men budskapet i den gjorde Zheng rasande. Han tänkte på sin egen far, som kämpat med Chiang Kai-shek mot kommunisterna och flytt med presidenten ut till Taiwan. Han mindes hur fadern vid flera tillfällen de sista åren av sitt liv uttryckt sin stolthet över vad regimen uträttat på den lilla ön. Hur den förvandlats till ett industrisamhälle, hur man trots ökande diplomatisk isolering lyckats höja levnadsstandarden för befolkningen. Taiwan var inte längre ett u-land, det var en stat där den vanlige medborgaren hade allt han eller hon kunde önska sig av materiell komfort. Och under Chiang Ching-kuos tid som president i mitten av 80-talet hade reformer i demokratisk riktning genomförts, försiktigt till en början men sedan i allt snabbare takt. 

  Ett demokratiskt samhälle med samma standard som i Amerika eller Europa. Det hade Kuomintang skapat, Kuomintang som nu denne miserable halvfigur framför honom satt och spydde ut sin galla mot.  Men han behärskade sin ilska, lät den inte ens märkas. 

  "En fråga till, Mr Wu," sa han lågmält. "Sedan ska ni få gå och lägga er. Vem är ledare för de Nio Drakarna?" 

  Han kände hur förväntningarna steg, uppeldade av det personliga engagemang han utvecklat för fallet. Skulle han få ett svar? Mannen mitt emot honom hängde med huvudet. Wu var trött och längtade efter kojen. 

  "Så vitt jag vet," sa han dystert, "så var det Yang Chun-hua."