TJUGOTVÅ

Telefonen ringde och väckte Zheng Yao-chu i hans ungkarlslägenhet. Han tog luren efter första signalen. 

  "Intendent Zheng," hördes en kvinnoröst. "Mitt namn är Beverly Hsie Chang, jag arbetar på Bank of Taiwan. Ursäkta att jag ringer er så tidigt på morgonen." 

  "Det gör ingenting, Mrs Hsie." Zheng hade genast noterat att hon presenterat sig i egenskap av sin befattning, inte som hustru till landets kommunikationsminister. "Är det något jag kan hjälpa er med?" 

  "Jag försökte komma i kontakt med er igår kväll, men ni var inte anträffbar. Jag ville inte lämna mina uppgifter till någon annan, man vet inte vem som hör till Hua Jien-bangs gäng." 

  Kommentaren gjorde Zheng olustig. Fortfarande reagerade han instinktivt med taggarna utåt när hans (förre) chef blev kritiserad. Men han behärskade sig och klarade strupen. 

  "Jag lyssnar, Mrs Hsie," sa han och försökte låta positiv. 

  "Det gäller Wang Jien-yi, om namnet är bekant." Hon gav inte honom tid att bekräfta att det namnet var synnerligen bekant. "Ni borde kanske fokusera något av er uppmärksamhet på honom och det ganska snart. Han tog under gårdagen ut eller överförde ett par miljoner dollar från sina konton här på Bank of Taiwan." 

  Zheng var med ens klarvaken. Tog ut pengar! Han är inblandad! Och han försöker smita! 

  "Mrs Hsie," sa han och ansträngde sig för att inte låta alltför upphetsad. "Ni kommer med mycket värdefull information. Jag ska genast undersöka saken." 

  "God morgon, intendent Zheng." 

  "God morgon, Mrs Hsie." 

  Zheng slängde på luren och hoppade i kläderna. Fem minuter senare var han på väg ut i bilen. Där tog han kontakt med registerenheten och fick Wang Jien-yis adress. I bilen beordrade han en patrull till den prestigefyllda adressen norr om Nanjing East Road, samtidigt som han själv körde dit. 

  En tjänsteflicka, skakande som ett asplöv, öppnade för polismännen. Nej, ledamot Wang var inte hemma. Han hade lämnat bostaden tidigare på morgonen. När? Tja, för någon timme sedan var det nog. Nej, han hade inte sagt vart han skulle bege sig. Joo, visst var det så att han hade ett par resväskor med sig. 

  "Ring omedelbart till internationella flygplatsen och se till så Wang stoppas om han försöker lämna landet!" skrek Zheng till en förbindelseofficer när han sprungit ut i bilen och tagit telefonen. "Ta de mindre flygplatserna också!" 

  Han är en dum jävel, tänkte han när han med bristande tålamod tog sig fram genom morgontrafiken. Wang, vilken idiot! Han har naturligtvis redan enorma summor på utländska banker, men ändå vill han ha med sig även det som han har här hemma. Men nu ska det visa sig att snålheten har bedragit visheten. Och äntligen ska vi få en av dem levande! 

Robert Marriot grinade illa av smärta när han böjde sig, men insisterade på att själv lämna sjukhusbyggnaden och stiga in i helikoptern. Molly kröp in och satte sig intill honom. 

  "Då åker vi," sa piloten och lyfte maskinen. 

  Amerikanen och brittiskan tittade ner på husen i Hualien som blev allt mindre och slutligen försvann när farkosten svängde norrut över bergen. Bergen, där de båda ett antal timmar tidigare på var sitt sätt deltagit i jakten på de två mördarna. 

  "Äntligen får man komma tillbaka till Taipei," muttrade Marriot. 

  Molly tittade på honom och såg orolig ut. 

  "Du ska till ett sjukhus i Taipei," betonade hon, "inte till polisstationen eller något sådant. Du är inte återställd ännu." 

  "Återställd och återställd. Jag behöver fortsätta mitt arbete." 

  "Robert, för guds skull. Det är bara ett dygn sedan du blev skjuten! De borde ha väntat till imorgon innan de flyttade dig." Hon tittade på honom och undslapp sig ett leende. "Förresten visste jag inte att du var så förtjust i Taipei!" 

  Han log tillbaka mot henne och leendet värmde henne. Automatiskt lutade hon sitt huvud mot hans axel. Han kände sig för ett ögonblick panikslagen, men sedan slappnade han av och tyckte för några korta sekunder att han trivdes med tillvaron. 

  "Molly," sa han.  "Du... du är en toppentjej!"

  Han kände hur han rodnade och hur färgen förstärktes av att hon vred på huvudet och tittade in i hans ögon. Men hon såg lycklig ut och långsamt mattades den vackra, röda färgen på hans kinder. 

  Vad menar han med toppentjej? frågade hon sig. Är det en sådan som han gärna vill vara kompis med? Kompis, men inget annat. Hyggliga Molly, en förbannat schysst polare men inget mer. Inte den där plankan! Eller menar han något mer? 

  Hon kände hur det hettade till på kinderna. Hon tyckte att där fanns något mer i hans blick, men hon vågade inte tro för mycket på det. Plötsligt kände hon sig som en 15-åring, som plågades av olycklig kärlek. Det var en del av hennes utveckling som hade stoppats under mer än tio år. Nu, när hon tillät sådana känslor att komma fram, fortsatte de där de avslutats i tonåren, eftersom allt måste hända i rätt ordning. Fan också! skrek hon inom sig. Här sitter Molly Craven, framgångsrik reporter med världen som sitt arbetsfält, och känner sig som ett litet pubertetsoffer! 

  Hon tvingade iväg tankarna till vännerna som lämnat Hualien dagen innan. Thomas, Mary och Christel. Hur måtte inte de känna sig? tänkte hon, efter att ha varit med om ännu ett brutalt mord? Engelskan var glad att hon stannat kvar på östkusten och sluppit bevittna dramat på taket. Fast det var bra att skatan Yang fick vad hon förtjänade! tänkte hon hårt och bittert. Hon lät döda vår Ellen, hon försökte få vår Mary dödad. Den jävla häxan! Och vilken äcklig hänsyn alla medier tagit till henne i sin rapportering av hennes frånfälle. Inte ett ord om hur det gått till eller varför.

  Nu låter du känslorna spela med dig, Molly, tillrättavisade hon sig själv. Så fungerar det i media. Allt kan inte sägas, åtminstone inte på en gång. Någon gång kommer säkert taiwaneserna att få veta sanningen om deras älskade Yang Chun-hua. 

Flickan i Japan Airlines incheckningsdisk tittade på den äldre, fetlagde mannen som med ett stelt leende lämnade fram sin biljett. Hon tyckte hon kände igen honom och när hon såg hans namn på biljetten började hennes hjärta bulta. Lugn, tänkte hon. Ställ inte till några scener här. Gör som du blivit tillsagd. 

  "God morgon, Wang hsiensheng," sa hon och log tillbaka. "Vill ni vara vänlig att ställa upp ert bagage här." 

  "Hao, hao, hao!" 

  Stönande av ansträngningen lyfte han upp två tjocka resväskor på vågen. Med lätt darrande fingrar knappade hon in honom på sin dator, precis som vilken annan passagerare som helst. 

  "Rökare?" 

  "Eh... nej tack." 

  Hon log igen och väntade på att hans boarding-pass skulle skrivas ut. Klistermärkena som skulle förse hans väskor med destination San Francisco matades fram och hon satte fast dem. Darra inte! uppmanade hon sig. Låt inte honom misstänka något. Hon log mot honom och han log tillbaka. Båda var lika nervösa. Hon gav honom hans boarding-pass. 

  "Ha en trevlig resa, Wang hsiensheng," sa hon och tyckte plötsligt synd om honom. 

  Han tog sitt handbagage och gick därifrån. Flickan lyfte telefonluren och slog ett nummer. 

  Wang Jien-yi satte sig med sitt handbagage tätt intill sig på soffan och en tidskrift slappt liggande i knäet. Han kände sig inte bra. Han tyckte att det susade i öronen och kände på sig att flygturen skulle bli jobbig. Han kände ett tryck över bröstet och upptäckte att han svettades. Förkylning, tänkte han. 

  "Passagerare på Japan Airlines flygning till Tokyo och San Francisco ombedes gå till utgång nummer 51 för embarkering." 

  Högtalarrösten ekade mot honom och för en sekund satt han orörlig. Sedan reste han sig som i trance, tyckte att benen nästan vek sig under honom, men började så röra sig i riktning mot passkontrollen. Han valde den längsta av köerna, men till sist var det ändå hans tur. Den unge man som skötte om passformaliteterna bevärdigade inte honom med varken några ord eller leenden. Men Wang brydde sig inte nämnvärt om det. Han var glad att han kom igenom och började skyndsamt bege sig längs de långa korridorerna bort mot utgång 51. 

  När han satt sig bland de andra passagerarna och väntade på att få gå genom tunneln ut till flygplanet, då drabbades han av den stora nervositeten. Tänk om någon av de där olycksaliga människorna sagt något olämpligt innan de dog! Tänk om polischef Hua, denne ärkenöt, börjat prata bredvid munnen. Tänk om den där odrägliga reportern, Hsiao Hong-mao, hade lurat ut något... Om han ändå kunde få ta de sista, avgörande stegen genom Tunneln och det glänsande flygplanet kunde lyfta från marken och försvinna norrut. 

  Inte förrän folk runt omkring honom börjat resa sig och röra sig mot utgången registrerade hans hjärna vad öronen uppfattat, att passagerarna i första klass nu var välkomna att gå ombord. Det snurrade runt för hans ögon och för ett ögonblick trodde han att han skulle svimma. Men känslan passerade och han reste sig. Med ett fast tag om sitt handbagage gick han fram och visade upp sitt boarding-pass. 

  Tunneln var lång, oändligt lång, tyckte han. Men den hade en ände och i den stod leende japanska flygvärdinnor och välkomnade passagerarna. En av dem tittade på hans boarding-pass och neg artigt.

  "Välkommen ombord," sa hon. "Låt mig visa er till er plats." 

  "Tack, tack," fick han fram och följde efter henne. 

  De passerade en avdelning där andra passagerare höll på att inta sina platser. Flygvärdinnan förde ett skynke åt sidan så hon och Wang kunde gå förbi det. Ytterligare ett skynke och sedan steg hon åt sidan. 

  De befann sig i ett litet utrymme med enbart några få fåtöljer. Ser första klass ut så här hos Japan Airlines? tänkte Wang samtidigt som han hörde en dörr stängas bakom sig. Han såg sig om. Flygvärdinnan var försvunnen. Han vred häftigt på huvudet igen. En man reste sig ur en av fåtöljerna och tittade på honom. Wang Jien-yi blev vit i ansiktet. 

  "Godmorgon, ledamot Wang," sa intendent Zheng. "Vi ska ha ett litet samtal, ni och jag." 

Det var med en underlig känsla i magen som Thomas steg in i hissen på nummer 123 Hsinyi Road. Det kändes som en evighet sedan han varit på Scan-Tais kontor, fast det bara rörde sig om ett par dagar. 

  Mary och Christel var med honom. Det hade känts mest naturligt för dem alla, att gå dit tillsammans. Och även bortsett från det, så var Christel intresserad av att göra ett besök där. Hon hade kommit till Taiwan för att skriva om sexårsplanen och på något sätt var hon tvungen att försöka sätta igång. 

  Amy Long flög upp ur sin stol när de tre besökarna kom in. Sekreteraren såg skakad och uppriven ut och verkade inte säker på om hon skulle börja skratta eller gråta när hon såg svensken. 

  "Thomas!" utbrast hon. "Jag är så glad att se dig. Vad är det som händer här?" 

  "Jag är inte säker på att jag förstår allt, Amy," svarade Thomas. "Allt känns förvirrat för mig också. Är Frank och Sammy inne?" 

  Hon nickade och gick före genom korridoren in till chefens rum. Frank Bao satt vid sitt skrivbord och tittade ut genom fönstret. Långsamt vred han på huvudet och tittade på Thomas och flickorna. Bao var grå i ansiktet. 

  "Thomas, vad är det för en mardröm vi har hamnat i?" frågade han tonlöst. "På radion meddelar de att Yang Chun-hua har hastigt avlidit, men ryktet har redan spridit sig. Blev hon dödad? Och varför?" 

  Thomas fuktade läpparna för att vinna tid. Han visste inte riktigt hur han skulle uttrycka sig. Vad finns där för känslomässiga eller andra samband mellan Bao och Mrs Yang? För det slog honom plötsligt att Bao, eller någon annan på Scan-Tai, måste ha varit bekant med hans nyligen hädangångna värdinna. Hur skulle de annars ha lyckats boka in Thomas på hennes takvåning? Var... var Frank Bao... Han vågade inte tänka färdigt tanken. Inte han också, väl! Alla mina bekanta är väl inte skurkar? Han tyckte att han svettades mitt inne i det luftkonditionerade rummet. 

  "Frank," sa han och satte sig i en stol mitt emot chefen. "Var du personligen bekant med Mrs Yang?" 

  Frank Bao lutade sig tillbaka i stolen och knäppte händerna i nacken. Han tittade upp i taket och verkade för ögonblicket förlorad i minnen. 

  "Vi var barndomsvänner," sa han slutligen och tittade på svensken. "Vi växte upp i husen intill varandra nere i Kaohsiung. Vi umgicks genom hela skoltiden även om vi så småningom gick i pojk- respektive flickskolor. Och vi har haft kontakt under alla år, även när hon firade triumfer på filmduken. Även då kom hon ihåg mig och vi träffades då och då. Vi..." Hans röst bar knappt honom. "Vi var mycket goda vänner." 

  Något sa Thomas att han kunde lita på sin chef. Han tvekade ändå, betraktade sina skor, önskade att han hade varit någon annanstans. Sedan började han berätta. Han berättade om hur Ellen Huang och hennes morbror hittats döda, det var ingen nyhet för Bao, det hade han hört på radio och sett på TV. Thomas fortsatte med att hänvisa till det meddelande han lämnat på företagets telefonsvarare den där morgonen. 

  "Då var jag på väg till Taroko Gorge för att försöka hitta Mary här, innan de två mördarna hittade henne. Jag..." 

  "Thomas, du var med vid eldstriden då Wen och Soo dödades?" Bao såg ut som om han trodde han drömde. 

  "Ja, jag var med där. Jag gjorde ingen större insats där. Om inte helikoptern med poliserna kommit när den gjorde så hade Soo tagit mig av daga utan några vidare problem. Och sedan, om inte Mr Marriot lyckats få fram sin pistol i rätt tid, hade han fortsatt med Mary." 

  Amy vacklade till och lyckades ta sig till en stol och sjunka ner på den. Men Bao rynkade pannan förvirrat. 

  "Jag förstår inte," sa han. "Varför var de ute efter Miss Huang?" 

  Thomas lutade sig tillbaka och tittade snabbt på sin syster. Christel följde spänt vad som hände.

  "Allt hänger ihop med den organisation som kallar sig de Nio Drakarna," sa Thomas och försökte undvika att titta på Bao. "Robert Marriot, den amerikanske polismannen som blev skottskadad i Taroko Gorge, tror att de står bakom narkotikasmuggling från Kina till USA. Samma gäng håller på och utbildar något slags guerillasoldater som ska göra Taiwan fritt och oberoende. Och samma gäng," han spände ögonen i Frank Bao, "kidnappade John Lis pojkar för att släppa fram Lion Computers och ge ordern på dataprogrammet till dem." 

  "Thomas, det låter konstigt," insköt Christel. "Jag kan acceptera kopplingen mellan knark och vapen, men knappast mellan dessa båda och ett dataprogram som ska styra några harmlösa pendeltåg."

  "Men den finns där ändå, även om du inte kan förstå den. Jag förstår inte riktigt själv hur det hänger ihop, men på något sätt är det så." 

  "Thomas," sa Bao långsamt. "Hur är... var Yang Chun-hua inblandad? För jag misstänker att du på krångliga vägar är på väg att tala om för mig att hon har med allt detta att göra." 

  "Dessvärre är det så, Frank," sa svensken lågmält. "Hon uppmanade..."

  Han avbröt sig. Det fanns ingen anledning att plåga honom mer än nödvändigt genom att berätta hur Mrs Yang orsakade Ellen Huangs död och hur hon skickat ut Wen och Soo för att göra slut på Mary. För övrigt var det ju också bara antaganden, byggda på Marys uppgifter. Uppgifterna att det bara var Yang Chun-hua som hade hört Ellen berätta om sin morbror. Och det verkade ju logiskt, så här i efterhand. Där fanns ju bevis för att hon var inblandad.

  "Hon hade siffran sju tatuerad på bröstet. Det är kännetecknet på att hon tillhörde de Nio Drakarna." 

  Kinesen drog häftigt efter andan. Han satt orörlig en lång stund. 

  "Jag visste att hennes far var med i en hemlig och förbjuden organisation när hon var liten," sa han slutligen. "Och jag visste att han greps och avrättades. Men det var något vi aldrig pratade om, hon och jag. Vid alla gudar, vilket fruktansvärt hat hon har levt med under alla dessa år!" 

  "Om ni har varit vänner så länge," fortsatte Thomas försiktigt, "så förmodar jag att du vet vad hennes son har hittat på." 

  "Tsai-ming?" Bao stirrade på svensken. "Vad menar du 'hittat på'?" 

  Thomas svalde och hatade situationen. Varför måste jag sitta här och leverera dåliga nyheter?

  "Jag menar att han bröt sig in i ett militärt förråd och försökte stjäla vapen för några år sedan, greps av polisen och slängdes i finkan nere på Green Island." 

  Frank Bao verkade plötsligt liten där han satt i sin stol med blicken i väggen. Långsamt sjönk han tillbaka mot ryggstödet, fick fram en Long Life och tände den. 

  "Hon sa att han hade åkt till Amerika för att studera," sa han tonlöst. "Att han bodde i Seattle och gick på universitet där."

  För ett ögonblick trodde Thomas att kinesen skulle börja gråta, men Bao behärskade sig och fortsatte bara att mekaniskt röka sin cigarrett. 

  "Frank," mumlade Thomas. "Jag är ledsen." 

Intendent Zheng stirrade klentroget på mannen framför sig. Långsamt gled den lilla väskan ur Wang Jien-yis grepp och föll till golvet. Parlamentarikern vacklade ett steg baklänges och lyckades sjunka ner i ett säte. Han undslapp sig ett rosslande ljud, samtidigt som hans ansikte började anta en blåaktig färg. 

  Zheng slet till sig luren från en interntelefon. 

  "Skicka en läkare till Japan Airlinesplanet genast!" skrek han. "Det feta kräket har fått en hjärtattack!" 

  Han gick fram och drog av Wang hans slips och knäppte upp ett par skjortknappar. Han rätade på sig men kom att tänka på en sak och böjde sig ner igen över den nu medvetslöse mannen. Polismannen knäppte upp ytterligare en knapp och drog Wangs nätundertröja åt sidan. På bringan, sladdrig av fett och svett, syntes det klassiska tecknet för siffran fyra. 

  Dörren rycktes upp och medicinsk personal rusade in. Två sjukvårdare började flytta över Wang till en bår, men en läkare morrade till och sköt dem åt sidan. 

  "Den här mannen håller på att dö," sa han. "Han måste ha omedelbar behandling här." 

  Zheng lämnade kabinen och gick långsamt ut i tunneln, där ekonomiklasspassagerarna höll på att ta sig in i planet. Han kommer att kola av, tänkte han. Han kommer att resa till dödsriket innan jag hinner förhöra honom. Ytterligare en av drakarna har gäckat oss. Och nu har vi inga fler spår att följa. 

  Han körde tillbaka till Taipei och gick in på polisstationen. Där väntade en sergeant med allvarlig uppsyn på honom. 

  "Intendent Zheng," sa han och verkade tveksam vid anblicken av sin chefs bistra anlete. Zheng stannade till och tittade på honom. "Ursäkta," stammade sergeanten, "men... en död kropp har plockats upp ur Danshueifloden." 

  Zheng visste vem det var innan han ställde frågan. 

  "Identifierad?" 

  "Ja, sir. Li Wen-kang." 

  Zheng lämnade sin underordnade utan ett ord och gick in på sitt kontor. Där satte han sig bakom skrivbordet och slöt ögonen. Må de brinna för evigt i de nio helvetena! tänkte han hetsigt. Han såg för sin inre syn Mrs Li, han såg de små pojkarna. Små livliga barn. Små faderlösa barn. 

  Mördarna var redan döda, men på vems order hade de utfört sitt dåd? Han drog sig till minnes Thomas Vikings berättelse, om mannen svensken träffat på i Lis lägenhet. Vem var han? Var det han som var hjärnan bakom terrorgruppen? Var det han som var den hemlige ledaren för de Nio Drakarna?  Han sträckte sig efter sin telefon och slog ett internnummer. 

  "Sergeant Wei," sa han. "Åk ner till Taihsi och gör en husundersökning hos fiskaren Jiang. Sätt er i samband med den lokale polischefen och finkamma området runt Jiangs bostad. Prata med folk. Lämna rapport till mig imorgon bitti." 

  En halvtimme senare stannade han bilen utanför huset på Jiahsing Street nummer 20. Långsamt gick han fram till porten och ringde på klockan. 

  "Wei." 

  "Li taitai. Det är Zheng Yao-chu på polisen. Får jag komma in?" 

  Porten öppnades och han gick uppför trapporna. Detta var den svåraste av alla uppgifter han ställdes inför som polisofficer, att komma med bud om en anhörigs död. Engagemanget, som han hade i sig, gjorde att han kände sig delaktig i sorgen på ett personligt plan. Han tyckte vid dessa tillfällen nästan att han var en medlem av de drabbade familjerna. 

  Zheng hade ingen familj. Hans moder hade dött när han var helt liten och både fadern och den äldre brodern hade omkommit i en våldsam trafikolycka året då Zheng gick ut polisskolan. Han hade inte gift sig. Där hade funnits flickor i periferin, men han hade aldrig släppt dem närmare in på livet. Ibland trodde han att det berodde på allt det lidande han fick uppleva i tjänsten. 

  Dörren var öppen när han kom upp och Hsue Mei-hua stod i dörröppningen. Hon var blek och betraktade honom med ett uttryck som sa att hon visste att han skulle komma med nyheter. Avgörande nyheter, på gott eller ont. 

  Han stängde dörren efter sig och stod orörlig. Han försökte möta hennes blick, men var tvungen att titta bort igen. Det var ett budskap så tydligt som något. 

  "Han är död, eller hur?" Hennes röst var bara ett skrapande ljud. 

  "Li taitai, jag är ledsen." 

  Hon var redan på väg bort från honom. Hon rörde sig som en robot, med stela steg, genom vardagsrummet och försvann in i ett inre rum. Inte ett ljud hördes från rummet. Inga skrik, inga snyftningar. Det var som om dödens tystnad lagt sig över lägenheten. Zheng knep ihop läpparna och visste inte hur han skulle bete sig. 

  De två barnen kom springande ut i vardagsrummet. De stannade, intill varandra, och tittade på honom med stora ögon. 

  "Zheng shushu," sa den äldste. "Är vår pappa död?" 

  Polismannen ryckte till. Barnet kan uttala ordet 'död', men förstår naturligtvis inte vad det betyder, tänkte han. Sammanbitet gick han fram till pojkarna och böjde sig ner framför dem. Varligt tog han dem i var sin arm och försökte titta dem i ögonen. 

  "Er pappa har rest bort till en annan värld," sa han med sträv röst. "Han har det bra där han är nu." 

  "Men kommer han inte tillbaka?" frågade lillebror och underläppen började darra. 

  "Ni kommer att träffa honom igen, men det dröjer länge," viskade Zheng. 

  Han drog pojkarna intill sig, delvis för att inte visa sina egna känslor för dem, för han kände hur tårarna kom i hans ögon. Varken buddismen eller någon annan religion är till någon hjälp för ett barn som just har förlorat sin far. De nio helvetena, tänkte han. För dessa barn och deras mamma är sannerligen tillvaron ett av dessa helveten just nu. 

  Han visste inte hur länge han satt där på huk med pojkarna intill sig. Plötsligt uppfattade han en rörelse från rummet innanför. Mrs Li kom gående. Hennes kinder var blanka av tårar, tårar som hon inte gjorde något för att dölja. Polismannen tittade upp på henne. Sakta sjönk hon ner bredvid honom. Pojkarna upptäckte henne och han släppte dem. Tysta omfamnade de tre familjemedlemmarna varandra och sökte tröst hos varandra. 

Den vackert leende sjuksköterskan rullade in bordet med telefonen i Marriots rum. Hon lyfte luren och räckte den till Molly. 

  "Telefon till er, Miss Craven," meddelade hon. 

  Klockan närmade sig tolv. Det hade snart gått två timmar sedan nyhetssändningen på en av de kinesiska kanalerna, där det i mycket kortfattade ordalag rapporterats att parlamentsledamoten Wang Jien-yi enligt uppgift arresterats av polisen. Inget hade sagts om var eller när Wang gripits, eller varför. Marriot hade försökt komma i kontakt med Zheng, men inte lyckats. Så han och Molly hade lämnats att spekulera om vilken händelseutveckling som hade lett fram till att man slagit klorna i Wang. 

  "Ja, det är Molly Craven," sa Molly i telefonluren. 

  "Miss Craven, detta är Gao Tien-chu på CTV." Hon kände igen reporter Gaos röst, på korrekt men något kantig engelska. "Jag tog chansen att ni fanns hos Mr Marriot." 

  Tänk hur snabbt saker och ting sprids i mediavärlden, tänkte Molly och kunde inte låta bli att le för sig själv. En spännande värld att jobba i! 

  "Mr Gao, vad kan ni ha för ärende?" frågade hon artigt. 

  "Jag..." Han klarade strupen. "Jag tänkte föreslå ett litet utbyte av tjänster mellan oss två. Jag menar, vi kan väl närmast sägas vara kollegor, inte konkurrenter. Vi jobbar ju inte mot samma marknad, eller hur?" 

  "Det är riktigt," instämde brittiskan vaksamt. "Vad är det för tjänst och gentjänst ni tänker er?" 

  "Miss Craven, kan vi ta det på kinesiska? Jag vet att ni behärskar vårt språk till fullkomlighet." 

  "Det gör jag förvisso inte," log Molly. "Men visst!" 

  "Hao. Jag har information som jag gärna vill förmedla till er. Det rör en presskonferens som snart ska äga rum. Det kanske inte verkar vara någon speciellt exklusiv information, men faktum är att om jag inte talar om det för er, och inte någon annan... hrm, kollega gör det, så går ni miste om den eftersom ni befinner er på sjukhuset." 

  "Ingen annan har varit vänlig nog att ringa," erkände Molly. "Och vad vill ni ha av mig i utbyte?" 

  "Låt mig gå rakt på sak, Miss Craven. Det viskas och tisslas och tasslas om vad som egentligen hände Yang Chun-hua. Det går rykten och historier. Ingen vill säga något. Läkarna vill inte ens tala om dödsorsaken utan hänvisar till polisen. Bara det är ju bevis för att det är något skumt! Polisen säger att det inte är något som de har med att göra. Miss Craven, jag tror att ni kan ge svar på mina frågor. Ni eller Mr Marriot." 

  "Men om polisen inte vill säga något, varför tror ni att Mr Marriot skulle göra det?" 

  "Som jag sa, tjänst och gentjänst. Jag vet att Mr Marriot arbetar tillsammans med ett av våra högre polisbefäl och undersöker smuggelaffärer från Fastlandet. Intendent Zheng och andra personer fanns i Yang Chun-huas fastighet när hon dog. En utlänning sitter i häkte. Det finns många pusselbitar. När allt detta är klart, då vill jag ha hela historien, för den taiwanesiska marknaden. Vi släpper den samtidigt, ni i Amerika och Europa, jag här." 

  "Gao hsiensheng, det blir ett jättescoop för er. Vad är det för en presskonferens som kan komma i närheten av detta i nyhetsvärde?" 

  "Värde som nyhet eller på annat sätt, Miss Craven. Jag vet att ni engagerar er i turerna kring upphandlingen av datorsystemet till Taipeis kommande pendeltågsnät. Jag förväntar mig att om en halvtimme kommer kommunikationsminister Chang att tillkännage sin avgång, och förhoppningsvis berätta varför." 

Det var den vanliga skaran av reportrar som hade samlats till presskonferensen. Gao sökte Mollys blick med sin och log prövande. Engelskan nickade kort som svar. Hon hade hoppat av taxin några kvarter därifrån och tagit sig springande fram den sista biten för att komma i tid. 

  Chang Wen-bing kom in i lokalen. Ministern var blek och urlakad, men verkade ändå samlad när han satte sig tillrätta i sin stol och riktade in mikrofonen. 

  "Ärade medlemmar av pressen," började han med entonig stämma. "Jag kommer hit direkt från regeringskansliet på Chunghsiao East Road. Jag har för en halvtimme sedan meddelat premiärministern att jag avgår från min post som kommunikationsminister." 

  Fotoblixtarna dränkte rummet i ljusgula kaskader och pennor raspade mot anteckningsblock. TV-kamerorna surrade och radioreportrarnas mikrofoner sträcktes ut som bläckfiskars tentakler mot den åldrade mannen. Han fuktade sina läppar och fortsatte: 

  "De senaste dagarna har beslut som jag fattat i viktiga ärenden ifrågasatts. De har ifrågasatts på ett sätt som innebär att grov kritik riktats mot min person och min förmåga att utöva mitt ämbete." Han harklade sig och tog en klunk mineralvatten från ett glas på bordet. "I detta läge anser jag mig vara en belastning för regeringen och har därför beslutat att ställa min plats till förfogande."

  "Minister Chang, innebär detta att ni medger att det finns grund för de påståenden som gjorts, att det dataprogram ni godkänt för styrning av pendeltågssystemet har allvarliga brister?"

  Det var Gao och han stirrade segervisst på den slagne mannen. Molly kände sig illa till mods. Hon tyckte plötsligt synd om Chang. 

  Den före detta ministern dröjde med svaret. Han fuktade åter läpparna med tungan och böjde sig fram en aning i stolen.

  "Det... jag... av allt att döma är det så att det program som av ministeriet utvalts för ändamålet inte är i alla stycken det bästa," sa han till slut. 

  "Beslut av denna art fattas efter omfattande utredningsarbete av tjänstemän," sa en skarpsynt kvinnlig reporter från China Post. "Om vederbörande tjänsteman gjort en felbedömning, varför tar ni på er allt ansvaret och avgår från er post?" 

  Chang satt orörlig. Orörlig och svarslös. Han började gnida sig i pannan och längs tinningarna med händerna medan TV-kamerorna surrade och tidningsfotograferna avfyrade sina blixtar som elden ur dödande maskingevär. Tystnaden från Chang blev så lång att Gao Tien-chu ställde den logiska följdfrågan: 

  "Har det, så vitt ni vet, förekommit några oegentligheter i samband med upphandlingsförfarandet inför MRT-projektet?" 

  "Det är en komplicerad fråga," började Chang. 

  Dörren öppnades och en lång man kom in. Intendent Zheng ställde sig vid sidoväggen och la armarna i kors framför bröstet. Chang stirrade på honom och tappade helt koncentrationen. Ex-ministern satt som förstenad så länge att Zheng fann sig tvungen att agera. Långsamt gick han fram och ställde sig bredvid bordet. 

  "Minister Chang," sa han. "Medlemmar ur pressen. När ni ändå är här så kan jag passa på att ge er ännu en nyhet. Parlamentsledamoten för Kuomintang, Wang Jien-yi, har nyss avlidit på MacKaysjukhuset." 

  Polismannens skarpa ögon riktades mot Chang Wen-bing. Den lilla färg som funnits i den äldre mannens ansikte försvann och han stirrade med tom blick mot en obestämd punkt i rummet.