TJUGOETT

Ambulanspersonalen hade svept in kroppen och burit bort den. Zheng, som insåg att varken Mary Huang eller det svenska syskonparet hade någon vidare erfarenhet av lik, hade hittat en plastspann, fyllt den med vatten och beordrat en av sina män att tvätta av taket där Yang Chun-hua fallit. 

  Thomas, Christel och Mary satt på stolarna vid bordet utanför rummen. De satt tysta, nästan apatiska, som om de var oförmögna att engagera sig vidare i det som hade hänt. Deras ögon noterade vad polismannen gjorde, men de visade inga reaktioner på vad de såg. Zheng tittade oroligt på dem, men visste att han hade mer att göra. Han gick nerför trappan och fram till Mrs Yangs lägenhet. Dörren in där bevakades av en polisman och han hade redan fått avvisa flera nyfikna grannar. Några stod kvar i trappan när Zheng kom ner. 

  "Får jag be er gå in i era lägenheter," sa officern artigt. "Det är en tragedi som har utspelat sig här och det kommer ni utan tvekan att få höra på nyheterna senare idag." 

  Han tog polismannen med sig och gick in i lägenheten och stängde efter sig. De stod i vardagsrummet när Lisa Lo sakta kom ut från ett inre rum. Hon var strimmig runt ögonen men verkade ha lugnat ner sig. 

  "Lo hsiaojie," sa Zheng. "Vi måste söka igenom lägenheten. Får jag fråga: Är ni också bosatt här?" 

  "Ja, från och till. Yang mama... vi stod varandra mycket nära." Hon stålsatte sig för att klara av situationen utan att bryta samman. "Hon var inte bara min chef utan vi var mycket goda vänner, kommissarie Zheng." 

  Zheng betraktade hyllan med fotografierna och prydnadsföremålen. Ett trevligt hem, tänkte han. Ett hem som utstrålar värme och harmoni. Precis som hon själv gjorde, Yang Chun-hua. 

  "Jag är ledsen att det skulle sluta så här," mumlade han. "Lo hsiaojie, om ni har några saker här så är jag tacksam om ni kan plocka fram dem och lägga dem i en hög. Så vet vi vilket som tillhör er." Han tvekade. "Jag vill också ställa några frågor till er, men det kan vänta tills imorgon."

Den söta, leende sjuksköterskan kom in i rummet med en telefon som hon placerade bredvid Marriots säng. Hon lyfte av luren och räckte honom. 

  "Telefon till er, Mr Marriot," sa hon och gick därifrån. 

  "Hallå," sa Marriot i luren. 

  Molly betraktade honom från sin plats i stolen på andra sidan sängen. Han verkade återhämta sig snabbt. Det var nu sen eftermiddag. Amerikanen hade opererats på morgonen och vaknat upp ur narkosen närmare middag. Hon hade funnits där hos honom då och sedan dess. Han hade först varit blek och verkat ha ont, men färgen hade successivt återvänt till hans ansikte. Ett gott tecken var att han redan frågat efter såväl hamburgare som en Budweiser och en ask Marlboro. 

  De hade inte pratat mycket. Han dödade en människa, hade hon tänkt, gång efter gång. En ond människa, en människa som hade för avsikt att spränga den helikopter där jag satt. Han räddade antagligen mitt liv genom att döda en människa. Jag vet att han inte tyckte om att skjuta ihjäl mannen på bron. Men han är polis och då kan man hamna i sådana situationer. Hur kan man välja att bli polis? För att man vill bekämpa det onda, göra världen säkrare för de goda. Gör man världen säkrare genom att döda folk? Hon kände förvirring över sina tankar, men bara ömhet inför Robert Marriot, som låg skadad bredvid henne. 

  Han hade inte kommenterat hennes närvaro med ett ord och det hade hon inte gjort själv heller. Men hon visste att han uppskattade hennes omsorg om honom. Det märktes. 

  "Det var som fan!" sa han nu i luren och rynkade pannan.

  Brittiskan undrade ivrigt vad det var som 'var som fan', men fick lägga band på sig tills han talat färdigt. Hon misstänkte att det var intendent Zheng som ringde.

  "Två, sju och åtta, sa du," sa amerikanen. "Vad säger det oss?" 

  Molly reste sig och lämnade rummet. Hon hade på nytt fått ett piskande sug efter en cigarrett. Hon var tvungen att göra något, röra på sig. Men hennes ben ledde henne ner till butiken på sjukhuset och där inhandlade hon en ask Marlboro. Till Robert, sa hon sig och började gå tillbaka mot hans rum. Men hennes ben tog inte henne dit, de tog henne ut ur byggnaden, ut på en asfalterad plan där det fanns två stora askkoppar. Med darrande händer slet hon av plastöverdraget från paketet och öppnade det. Hon tog upp en cigarrett och kom på att hon hade varken tändstickor eller tändare.

  "Molly, det är inte meningen att du ska röka," sa hon till sig själv och tryckte ner cigarretten igen. Hon gick in och styrde kosan tillbaka till sjuksalen. 

  Marriot var borta. För ett ögonblick grep paniken tag i henne. Vem har rövat bort honom? Sedan lugnade hon sig. Wen och Soo är döda, tänkte hon. Detta har en alldeles naturlig förklaring. 

  Det hade det också. Han satt i en rullstol ute i sällskapsrummet. Molly log mot honom och la cigarrettasken i hans knä. 

  "Molly, du är en ängel!" utbrast han och log tillbaka. "Var är min tändare?" 

  Hon gick in i rummet och hämtade den. Han drog de första njutbara blossen och suckade nöjt. Sedan tittade han på henne. 

  "Det var Zheng som ringde," sa han. "Yang Chun-hua är död." 

  "Va?!" 

  Hon stirrade på honom och kunde inte tro sina öron. Lågmält, ifall någon av de andra sjuklingarna i rummet kunde engelska, återgav han Zhengs berättelse om vad som hänt på taket i huset på Rui-an Street. Molly satte sig på en stol intill honom och tittade rakt framför sig. Mardrömmen blev allt värre. Vad var det som hände i Taiwan? Hennes Taiwan! För så kände hon det. Hon hade älskat ön och dess invånare ända sedan hon kom dit. Visst, hon var medveten om att där förekom korruption, organiserad brottslighet, flagrant miljöförstöring. Men hon hade kunnat bortse från allt det där. Det hade inte - med undantag av den dåliga luften - påverkat henne personligen och det hade lätt uppvägts av allt det positiva hon upplevt. 

  Nu höll hela bilden av ön på att raseras. Människor hon kände eller varit i kontakt med försvann, miste livet. Brutaliteten kom in i hennes närområde. 

  Hon hade sett den förut, hemma i Birmingham utanför pubar, efter fotbollsmatcher, i uppgörelser mellan rivaliserande gettogäng. Den hade skrämt henne och hon hade hatat England för den. Hatat samhället för att de ekonomiska och sociala förhållandena framkallade dessa djuriska instinkter hos människor. Taiwan hade hälsat henne med ett vänligt leende som inte upphört. Hon hade känt sig trygg på ön, känt sig som i goda vänners lag. Men nu hade det kinesiska samhällets mörka sida visat sig för henne och den gjorde henne förtvivlad. Hon kände sig plötsligt rotlös. 

  Hon började gråta i stolen. Med en suddig ursäkt reste hon sig och lämnade sällskapsrummet. Genom de tårade ögonen försökte hon hitta en balkong där hon kunde få andas i lugn och ro. Hon stod där länge och tittade ut över havet. Solen var på väg neråt i väster. Hon kunde se långt, för husen i Hualien var inte höga. De flesta av de jordbävningar som drabbade Taiwan hade sina epicentra i havet utanför östkusten och byggverksamheten i Hualien hade anpassats därefter. 

  "Molly." 

  Han satt i rullstolen innanför balkongdörren och väntade på henne. Det fanns spår av oro i hans anlete. Långsamt gick hon in till honom. Hon sa inget, men fattade tag i rullstolens handtag och körde bort honom till hans rum. 

  "Vad mer sa Zheng?" frågade hon trött när hon satt sig på sängkanten. 

  "Han berättade att de har jämfört typsnittet på lådbiten som hittades i förrådet i San Francisco med det som används i Mr Wangs företag. Det är exakt samma stil. Jag misstänker att den gode Wang snart kommer att kallas till förhör." Han klarade strupen. "Han berättade också att kropparna efter de två mördarna har plockats upp. Det fanns gott om kulhål i Jimmy Soos kropp, förresten. Han hade förmodligen inte blivit stående på benen särskilt länge även om jag inte skjutit honom. I vilket fall som helst, deras bringor var tatuerade, liksom Mrs Yangs bröst. Siffrorna två, sju och åtta."

  "Jiang hade siffran sex," sa Molly fundersamt. 

  "Hittills ingen nummer ett eller nummer nio," sa amerikanen. "Så vi har nog inte fått tag i ledaren ännu." Han tittade på henne. "Tror du att Wang...?" 

  "Ledare? Nej! Inte han, det tror jag inte. Det är inte säkert att han är med i den inre kretsen alls. Han kanske bara har något avtal med dem." 

  Deras samtal avbröts av doktorn, som ville prata lite med patienten. Blodtrycket kontrollerades och doktorn verkade belåten. 

  "Vi kan nog föra över er till Taipei imorgon," sa han innan han gick. 

  "Fan, ligga här tills imorgon. Jag behövs i Taipei!" 

  "Robert, nu ska du först bli återställd," sa Molly. "Det är det viktigaste. Förstår du det?" Hon lät ovanligt bestämd och han nickade snällt. 

  "Yes, ma'm." 

De var fem personer som satt runt bordet uppe på taket. Tre tomma uppläggningsfat stod på bordet tillsammans med skålar, ätpinnar och ett par flaskor Taiwan Beer. I Jan-Pieters fönsterkarm stod radion och disk-jockeyn på ICRT spelade Bryan Adams. 

  Sedan Zheng och hans män gått hade Thomas, Mary och Christel suttit som paralyserade på taket. Alla hade haft nog med sina egna tankar. Thomas såg fortfarande stridsscenen på den lilla hängbron för sin inre syn. Den gick inte att sudda ut ur hans medvetande. Han började också känna av de rent fysiska effekterna av bataljen. Jimmy Soo hade slagit hårt och precist. Svensken kände sig ordentligt mörbultad. 

  Mary var inte säker på hur mycket mer hon skulle tåla innan hennes själsliga balans stördes. Romansen med Thomas Viking - den som var på förhand dömd att misslyckas - hade varit mycket nog för henne. Men så här i efterdyningarna av de dramatiska dygnen framstod den mest som en bisak. Hon hade fått en svår chock när Ellen Huangs död annonserats på radion. Hon hade fått en ny chock när misstankarna om att hon var förföljd blivit bekräftade. Jaktens blodiga klimax vid hängbron över de heta källorna hade även det tagit hårt på henne. Och den senaste kallduschen hade nyss kommit, i form av Yang mamas våldsamma död för den galne amerikanens knivblad. Hon längtade plötsligt efter karaokebaren, efter den hemtama miljön där, när allt var som vanligt.

  Men det var en ond plats, sa hon sig. Den ägdes och styrdes av en ond människa. Men hon var inte ond mot mig! Jo, visst var hon det. Hon sände Ellen i döden och skickade sedan mördarna vidare efter mig. Jag kan inte tro att hon verkligen gjorde det! 

  När Christel satt där vid bordet och tittade, ömsom på sin bror och hans kinesiska väninna, ömsom mot den plats på betonggolvet där dramat nyss avslutats, trodde hon nästan att hon drömde. Hon tyckte att det snurrade i hennes huvud, som effekterna av en snabb tidsomställning. För ett ögonblick kände hon sig som Hans Granqvist eller Staffan Heimerson eller någon annan berömd utrikeskorrespondent. Det var som om hon skickats ut på uppdrag i en stridszon och kastats in i händelsernas centrum. 

  Ännu hade hon inte varit i Taiwan ett dygn och redan hade hon hunnit med att ta del av en fantastisk historia om mord, kidnappning och narkotikasmuggling och med hennes egen bror inblandad, sitta med i en polishelikopter som spårat upp en ökänd terrorist och så när blivit söndersprängd av honom och slutligen bevittnat hur en misstänkt medelålders kvinna, uppenbarligen en älskad skådespelerska, brutalt knivhuggits till döds bakifrån av en man som tydligen såg sig själv som en dömande Guds eget redskap på jorden, men som mest liknade ett undernärt skinhead. 

  Det var hennes obetvingliga rökbegär som fått henne att vakna till. Hon hade lämnat taket och gått ner på gatan. I kvarteret intill hittade hon en liten supermarket där de hade cigarretter. Hemma hos Molly hade hon nio oöppnade askar i en limpa vita Prince, inköpt på Kastrups flygplats utanför Köpenhamn, men det var som sagt hemma hos Molly. Molly, som hon redan saknade. 

  När hon ändå var ute så köpte hon några flaskor öl och ett par paket kex. Hon hade precis kommit upp på taket igen och tänt en cigarrett när Lisa Lo visat sig. Kinesiskan hade verkat förvånande samlad med tanke på hur hon sett ut när hon upptäckt Mrs Yangs döda kropp. Lisa hade sett kexpaketen och genast erbjudit sig att laga middag till dem. Christel hade först protesterat och menat att Lisa borde vila sig, men då protester visat sig lönlösa hade hon åtminstone lyckats få följa med flickan ner och hjälpa till lite vid matlagningen. 

  Just som Lisa och Christel kommit upp med rätterna - ingen kände för att sitta nere i Mrs Yangs lägenhet och äta - dök Jan-Pieter upp. Den intet ont anande holländaren hade genast sett i ansiktena att något hade hänt. Thomas hade uppbådat kraft och berättat för honom om morgonens drama på taket. Den långhårige europén hade sjunkit ner på en pall med halvöppen mun. 

  Maten hade intagits under tystnad och inte heller när mättnadskänslor började lägga sig över deltagarna hade någon sagt något. De nöjde sig med att lyssna på radion, där det nu var heltimme och därmed nyheter. 

  "Efter en dramatisk polisjakt i bergen utanför Hualien dödades tidigt i morse de två efterspanade mördarna Wen Tien-ding och Soo Ying-jie, även kända som Charlie Wen och Jimmy Soo. I jaktens slutskede, som utspelade sig inne i Taroko Gorge, sårades en polisman." Nyhetsuppläsaren gjorde en kort paus, som för att låta lyssnarna smälta nyheten och göra sig redo för nästa. "Yang Chun-hua, som på 60- och 70-talen var en av Taiwans mest berömda aktriser, har hastigt avlidit i sitt hem i centrala Taipei. Mrs Yang medverkade bland annat i filmerna Templet på berget och Drakens tecken, där hon spelade mot kungfumästaren James Poo från Hongkong. På senare år levde Yang Chun-hua mer tillbakadraget och var sedan ett antal år tillbaka innehavare av en karaokebar."

  Thomas tittade på holländaren som bet sig i läppen och såg ut som om han inte visste om han var vaken eller drömde.

  "Polischefen i Taipei, Hua Jien-bang, har befriats från sina uppdrag. Personal inom den statliga undersökningsbyrån utreder för närvarande om Mr Hua har gjort sig skyldig till brottslig verksamhet under sitt tjänsteutövande." Han harklade sig innan han fortsatte. "Polisen har fortfarande inga spår efter den försvunne John Li, hög tjänsteman vid den statliga Konstruktionsbyrån. Det är nu sex dagar sedan Mr Li rapporterades försvunnen. Fallet Li antas ha samband med den smugglingshärva, som för närvarande utreds av polisen, där de två revolvermännen Wen och Soo troligen var inblandade."

  "Brinnande helvete!" utbrast Jan-Pieter när nyhetsuppläsaren började tala om den dåliga europeiska ekonomin. "Vad är det som händer här? Jag har bott här i åtta månader och här har varit fridfullt som i Himlen. Så brakar allt loss på en gång."   

Nyutnämnde intendenten Zheng slängde pappershögen på sitt skrivbord och sjönk ner i en av fåtöljerna vid fönstret. Han slöt ögonen, trött efter dagens arbete. En dag som börjat med helikopterjakten i Tai-lu-ge, fortsatt med det chockerande mordet på Yang Chun-hua - en av Zhengs favoritskådespelerskor - och avslutats med att han fått ta del av utdrag från förhören med den avsatte polischefen Hua. 

  Det framgick av materialet att Hua hade varit mycket bitter och Zheng hade känt sig illa till mods bara av att läsa, läsa om sin chef som en simpel brottsling. Men det är han kanske, hade polismannen tvingat sig själv att tänka. Fast han hade ändå svårt att känna riktig entusiasm över ärendet. 

  Den förre polischefen hade inte gjort några egentliga medgivanden. Han hade dock tillstått att han "då och då" tagit emot "penningbidrag" eller andra förmåner från "medborgare". Att dessa medborgare skulle tillhöra den organiserade brottsligheten hade han emellertid inte reflekterat över. Han förnekade att han kände fiskaren Jiang, någon av mördarna Wen eller Soo, eller Mrs Yang - ja, till utseendet förstås! Hua hade heller inte någon tatuering på bringan. 

  Nu satt Zheng och försökte slappna av en stund på sitt kontor. En knackning på dörren fick honom att motvilligt öppna ögonen och resa sig. Det var Wan Ying, den gamle pensionerade polischefen. Efter vederbörliga hedersbetygelser bjöd Zheng åldringen att sitta. 

  "Unge Zheng," sa mannen långsamt. "Jag har hört om det tragiska som hände med vår framstående aktris Yang Chun-hua." 

  "Ja, det är i sanning tragiskt, polischef Wan," svarade Zheng en aning stelt. "Inte bara för att hon var en stor artist, älskad av folket. Mordet på henne innebär också att vi inte fick en chans att utreda hur hon var inblandad i organisationen de Nio Drakarna, eller varför." 

  "Siffran sju var tatuerad på hennes bröst," sa Wan fundersamt. Zheng nickade. "Hur hon var inblandad vet jag inte," fortsatte den gamle, "men jag kan nog bidraga med svaret på frågan varför." 

  Zheng satte sig kapprak i stolen och stirrade på sin äldre kollega. 

  "Polischef Wan!" sa han förvånat. 

  Den gamle betraktade honom från sin position, bekvämt bakåtlutad i fåtöljen. 

  "Hennes far hette Yang Huei-huang," började han. "Han var godsägare nere i söder på 40-talet. När president Chiang och hans män kom hit från Fastlandet var Yang en av många som gjorde motstånd mot inblandningen från de nya härskarna. Moderat motstånd, till en början. Men när regeringen genomförde landreformen, vilken bland andra drabbade Yang, blev han militant. Han var en av de ledande männen i det gamla sällskapet de Nio Drakarna. Han var en av de sju som avrättades." 

  Zhengs blick vek inte från den gamle mannens ansikte. 

  "Yang Chun-hua var 13 år när fadern dog," fortsatte Wan. "Händelserna, som hon uppfattade som stöld respektive mord, tände en hatets låga inom henne. Ett hat riktat mot Kuomintang." Han klarade strupen och höjde ett finger. "Hittills har jag hållit mig till fakta, men från och med nu är det spekulationer. Märket på hennes bröst visar att hon tillhörde det hemliga sällskapets inre krets. Det är märkligt, att det fanns en kvinna bland de nio ledarna, men det måste bero på att hennes far en gång var med. Jag tror att Yang Chun-hua har ruvat på sin hämnd i alla år. Hon har behållit känslorna för sig själv och disciplinerat genomfört en lysande karriär inom filmen. Möjligen var det inte förrän hon drog sig tillbaka därifrån som hon verkligen började ägna sig åt politiken... eller vad man ska kalla det." 

  Han tystnade. Zheng avvaktade för att se om Wan hade mer att säga, men den gamle förblev tyst.

  "Det måste ha varit ett djupt liggande hat," mumlade den yngre mannen, "som kunde få henne att kallblodigt leda en av sina egna flickor i döden." 

  "Jag insåg inte förrän jag fick höra nyheterna idag, att Yang Chun-hua verkligen följt i sin fars spår och var ute efter att hämnas," sa Wan. "Om jag kommit på den tanken tidigare så hade något av dödsfallen kanske kunnat undvikas." 

  "Känner ni till att hon hade en son?" frågade Zheng stillsamt. 

  Den gamle tittade på honom. Han sökte i sitt minne men skakade på huvudet. 

  "Inte många som vet," fortsatte den yngre mannen. "Jag minns själv hur förvånad - chockad! - jag blev när en ung man som hette Yang greps för vapenstöld för några år sedan och det visade sig att han var Yang Chun-huas son." Wan rynkade ögonbrynen åt upplysningen. "Jag hjälpte själv till att tysta ner händelsen av hänsyn till Mrs Yang," fortsatte Zheng med ett stänk av bitterhet i rösten. 

Kvällsmörkret la sig som ett mjukt hölje över den taiwanesiska huvudstaden. Det dolde barmhärtigt luftföroreningarnas grågula lager och i den glesnande trafiken vid åttatiden kändes luften ganska behaglig i gränderna vid Rui-an Street. 

  Christel Viking gick långsamt längs gatan. Hon tittade i butikernas och restaurangernas fönster, hon studerade byggnaderna och de alltför små, alltför fåtaliga grönområdena och hon tittade på människorna. Det var hennes första kväll i Taipei och hon var nyfiken på stan. 

  Hon tittade på människorna och de tittade på henne. Många taiwaneser hon mötte tittade storögt och länge på henne. Barnen halvsprang i klasar bredvid henne och stirrade, ända tills hon tittade tillbaka. Då skrek de till i skräckblandad glädje och sprang bort. Christel visste att hon hade den effekten på folk, speciellt i Asien. I Malmö och Lund väckte hon inget större uppseende, där fanns det så många med exhibitionistisk läggning, även om flertalet var betydligt yngre än hon. Men redan uppe i det lilla nordskånska samhälle där föräldrarna Viking bodde skilde hon sig ordentligt från mängden. Hennes hår, hennes sminkning, hennes kläder, hennes smycken. Och i ett asiatiskt land blev effekten mångdubblad. 

  Hon stannade till nere vid gathörnet där Rui-an Street utmynnade i Heping East Road och köpte en grillad majskolv. Hon satte sig vid ett litet bord på trottoaren och åt den. Vid bordet intill satt två kinesiska tonårsflickor. De var förbluffande rebelliska, med avancerade frisyrer och svarta läderbyxor. Men när de såg Christel så drogs deras blickar beundrande och avundsjukt mot henne. Med skuggan av ett leende förde hon det kopparröda håret bak vänstra örat och lät tjejernas ögon drunkna i hennes imponerande rad av örhängen. Hon njöt av uppmärksamheten, hade alltid gjort det. Förmodligen var det därför, tänkte hon, som hon en gång börjat spela teater. Under flera år hade hon tillhört en aktiv teatergrupp i Lund. Inte bara tillhört, påminde hon sig själv, utan varit stjärnan! Men journalistjobbet och mammaskapet hade tagit upp all hennes tid de senaste åren, så skådespelandet låg på is. 

  Medan hon satt där och mumsade på den starkt kryddade majskolven började äntligen den där känslan av magnetiskt tilldragande orientalism infinna sig. Plötsligt kändes det bra att vara i Taiwan. Lika bra som det en gång känts i Hongkong eller Kina. Plötsligt kändes det senaste dygnets våldsamma händelser långt borta. De doldes av den varma, mörka orientaliska natten och dess miljoner neonljus, doldes lika väl som bilavgaserna. 

  Hon hade tänkt mycket på sin lilla flicka när hon satt på planet från Kastrup. Egentligen hade hon velat ta henne med sig. Men Marika gick i förskolan och mormor hade utan större behov av övertalning gått med på att bo i Lund ett par veckor. Christel log. Marika var ett älskat barnbarn. Ett älskat barn också, tillfogade hon och kände hur hon saknade den lilla. 

  Men förutom Marika så var det inte mycket med Sverige som hon saknade. Ett Sverige som höll på att brytas sönder och samman av dålig ekonomi. Ett resultat av alltför många reformer och en alltför snabbt utbyggd offentlig sektor under de goda åren, sades det från höger. Snarare ett resultat av att slipade finansmän under 80-talets sista hälft fört ut miljoner eller miljarder kronor ur landet och placerat dem på banker i Centraleuropa eller i Karibien, tänkte Christel. Och ett tecken på att kapitalism och marknadsekonomi verkligen inte är ett felfritt system. 

  Vad orsaken än var så gav problemen näring åt en latent liggande främlingsfientlighet. I samma veva uppstod politiska partier som legitimerade mer eller mindre rasistiska åsikter. Det som funnits som tankar blev till ord. 'De kommer hit och tar våra jobb!' och i nästa andetag 'De kommer hit och lever på socialbidrag!' Ingen brydde sig om motsägelsen bara man fick ut och skräna. Och när liknande åsikter uttrycktes tillräckligt ofta påverkades svaga individer, människor av den typ som ansåg att TV-såpor var livets mening, och började ansluta sig. Och orden blev till gärning. Invandrare hotades, invandrare slogs ner, invandrares butiker vandaliserades. Invandrare dödades. Bara av den enda anledningen, att de var invandrare. 

  Christel kände hur hon mådde akut illa av tanken. För en sekund ångrade hon att hon inte tagit med sin dotter till Taiwan, så kunde hon blivit borta från Sverige hur länge som helst. Borta från VAM och Sverige-Demokraterna och Ny Demokrati. 

  Hon reste sig, log mot de två tonårsflickorna intill och gick därifrån. När hon kom tillbaka hade den dystra skaran på taket utökats med polismannen Zheng. Kinesen hälsade artigt på henne och svenskan märkte att han gärna tittade lite extra på henne. 

  "Miss Viking, ni har haft ett chockartat första dygn här i Taiwan," sa han allvarligt. "Jag antar att ni tycker att vårt land är ett brutalitetens inferno." 

  Christel kunde inte låta bli att le uppskattande mot honom. 

  "Just nu känns det faktiskt ganska bra, Mr Zheng," svarade hon. "Men jag antar att jag kommer att känna av de omskakande händelserna en tid. Det är riktigt att det blev en chockartad ankomst för mig, men jag är säker på att det finns en annan sida av Taiwan." 

  "Det finns det," sa Thomas. "Den känns lätt att glömma just nu, men bara de korta veckor jag har varit här, så har jag känt av en fantastisk vänlighet och generositet." 

  "Jag hoppas att ni alla ska få möjlighet att lugna ner er och glömma det som varit," sa Zheng. "Jag ska inte uppehålla mig i onödan vid de obehagliga ting som vi har varit med om. Jag vill som sagt gärna ställa några frågor till Miss Lo och Miss Huang imorgon, men..." Han vände sig till Lisa Lo. "Vi ställer oss lite frågande till hur vi ska göra med Mrs Yangs bostad. Och, om jag inte är felinformerad, så äger hon hela huset. Är det riktigt?" 

  "Ja, det är riktigt," svarade Lisa lågmält.

  Det verkade som om åsynen av Zheng fick flickan att minnas morgonens händelser. Hon sjönk ihop på pallen och såg ynklig ut. 

  "Har hon några... hade hon några barn? Eller andra släktingar?" frågade Jan-Pieter. 

  De två kinesiska flickorna tittade på varandra. Lisa ryckte på axlarna. 

  "Jag vet inte," sa Mary med knappt hörbar röst. 

  Thomas betraktade henne oroligt. Hon var djupt skakad av det som hänt, det märkte han. Och det var inte alls konstigt. På något sätt var det hon som hade stått i centrum. Det var hennes bästa väninna som mördats. Det var henne som Wen och Soo jagat i bergen. Och det var kvinnan hon litat på som sänt Ellen i döden och som sen själv bragts om livet inför Marys ögon. 

  Han la armen om hennes midja och hon lutade sitt huvud mot hans axel. 

  "Yang Chun-hua hade en son," sa Zheng. 

  "Hade hon en son?" Mary tittade storögt på polismannen. "Men... jag har känt henne i fyra år och hon har aldrig nämnt något om en son för mig." Hon tittade frågande på Lisa Lo. 

  "Jag har känt henne ungefär lika länge," sa denna, "och jag har aldrig hört talas om någon son."

  "Det finns en mycket god anledning till det," sa Zheng med blicken på den långhåriga flickan. "Sonen sitter nämligen i fängelse sedan några år tillbaka. Han och ett par kumpaner greps när de försökte stjäla vapen ur ett militärförråd." 

  Mary såg blek ut. Hon kurade ihop sig på pallen med armarna i kors över bröstet, som om hon försökte skydda sig mot en inre kyla. 

  "Förlåt att jag drar upp detta igen," sa Zheng, "men det är tydligt att det finns ett antal saker som ni inte visste om Mrs Yang." Som inte jag heller visste om min stora idol från bioduken!

  "Intendent Zheng," sa Lisa Lo och försökte uppbåda styrka. "Jag... jag har inte någon bostad. Är det... är det möjligt för mig att bo kvar här nere tills jag hittar något annat?" Hon tittade på polismannen. "Eller... jag menar, huset tillfaller väl Mrs Yangs son nu, förmodar jag."

  "Naturligtvis går det bra," sa Zheng. "Vi har undersökt lägenheten, som ni vet. Om det ska göras någon ytterligare undersökning vet jag inte, men det kan vi återkomma till. Jag kommer hit och har ett litet samtal med er imorgon. Vad gäller unge Yang, så lär inte han komma ut och behöva bostad i första taget. Faktum är att jag ska åka ner till Green Island, där han sitter, och ha ett litet samtal med honom så fort som möjligt." 

  "Jag funderar lite på var jag ska bo," sa Christel. "Mitt bagage finns hemma hos Molly Craven och hon är kvar i Hualien." 

  "Hon kommer till Taipei imorgon tillsammans med Mr Marriot," informerade Zheng. "Han verkar återhämta sig mycket bra." 

  "Det finns plats för dig här," sa Lisa och tittade på svenskan. "Nere hos... i Mrs Yangs lägenhet, eller..." Hon gjorde en grimas av avsmak och pekade mot Rodds dörr. "...i rummet där borta."

  Christel övervägde alternativen. 

  "Det där rummet tror jag skulle ge mig alltför grymma mardrömmar," sa hon. "Men..." Hon tittade på Lisa. Kinesiskan var söt med sitt kortklippta hår. Lite av en pojkflicka. "Där nere..." 

  Lisa Lo reste sig och tittade på henne. 

  "Jag ska gå ner och städa upp i sovrummet," sa hon. "Bädda om i sängen." Hon gjorde en kort paus med halvöppen mun och blicken i de sneda ögonen fäst på svenskan. "Lägenheten kan faktiskt vara ganska mysig." 

  Hon försvann nerför trappan. Christel tittade på Thomas och såg en snabb glimt av ogillande i broderns blick. Hon visste vad han tänkte och hon kände hur skuld och besvikelse kom över henne, känslor som alltid dök upp när han tittade så på henne. Bittert betraktade hon tåhättorna på sina mockaskor.