TJUGO

Thomas noterade plötsligt att mörkret runt honom hade blivit en nyans mindre mörkt. Han kunde urskilja inte bara de två jättelika stenarna som de kamperade mellan, utan också träden längre bort. Hans ögon kunde ana hur dalen med den lilla byn bredde ut sig framför honom. Och han kunde möta blicken hos Ingrid Huang, som satt hopkrupen intill honom. 

  Efter att ha klarat av jordskredet hade de stannat bakom det där skyddande trädet en lång stund. Dels för att hämta sig, dels för att de fruktade att ljuden från raset skulle locka till sig de två mördarna. Alla tre hade blivit medvetna om den mycket obehagliga känslan, att inte riktigt veta om det var de som jagade, eller de som blev jagade. Det var en känsla som inte hade släppt. 

  Så småningom hade de emellertid börjat röra på sig igen och fortsatt sin mer eller mindre blinda bergsvandring ytterligare någon halvtimme. Men Marriot hade beordrat halt. Han ansåg det meningslöst att gå vidare så länge det var mörkt. 

  "Bättre att vila några timmar, så vi har nya krafter när morgonen kommer," hade han sagt. 

  Så Ingrid hade tagit dem till en plats med utsikt över byn. Det vill säga, de skulle komma att ha utsikt när det blev ljust. Marriot hade bett om en sådan plats, så att de skulle kunna se om Mary - eller de två mördarna - möjligen sökte sig ner mot det bebyggda området. 

  Amerikanen hade tagit första vakten. Thomas hade utan större entusiasm accepterat att avbryta sökandet efter Mary och lagt sig ner på marken och försökt hitta en någorlunda uthärdlig ställning. Vi kommer aldrig att hitta henne, hade han tänkt. Vad är det som säger att inte Wen och Soo redan har spårat upp henne, tagit livet av henne och slängt ner hennes kropp i floden där den nu är på väg att driva ut i havet, ut i den oändliga oceanen? Vad var det för en idiotisk idé av mig att åka ner hit över huvud taget och leta efter henne? 

  Hans sinnesstämning hade omedelbart förändrats i positiv riktning när Ingrid la sig ner intill honom. Med ryggen mot honom, men så nära att de hade kroppskontakt. Mary måste ha talat väl om mig, tänkte han. För det var uppenbart att lillasyster Huang kände ett slags samhörighet med honom, att hon litade på honom. Svensken blev rörd vid tanken och den värmde honom. 

  Efter några timmars orolig sömn hade han väckts av Marriot, som ville ha vaktavlösning. Thomas hade satt sig mellan de två stora stenblock som utgjorde deras nattläger och amerikanen hade sträckt ut sig på marken. Bara några minuter senare hade Ingrid kommit fram ur mörkret och satt sig bredvid honom. Han hade försökt få henne att lägga sig och vila eller sova igen, men den unga kinesiskan hade inte gått att övertala.

  "Det är inte lättare för mig att sova än det är för dig," hade hon viskat och Thomas hade inte lagt mer energi på att försöka få henne att ändra sig. 

  De hade suttit där och låtit nattens timmar gå. Tysta, men ändå tillsammans, hade de uthärdat kylan och ovissheten. Tankarna malde i Thomas hjärna. Var finns hon? Lever hon? Ja, jag måste ändå tro på att hon lever. För hennes lillasysters skull och för min egen. Är hon rädd? Klart hon är rädd! Jag är själv rädd så jag nästan skakar. 

  Är det ödet som har placerat mig här i natt? Här, i de taiwanesiska bergen, ute för att rädda en taiwanesisk flicka som jag för mindre än en månad sedan inte visste existerade! Eller vad är det som har fört mig till denna plats? 

  Thomas Viking var en agnostisk själ. Han fann det svårt att bekänna sig till kristendomen, i någon av dess varianter, eller till någon annan enskild religion. Men samtidigt ville han tro på något. Ateism var inte en livsinställning som tilltalade honom. Thomas Tvivlaren, tänkte han och tillät ett småleende passera sina läppar. 

  Vid enstaka tillfällen under de mörka timmarna hade han vridit på huvudet i Ingrids riktning, men bara anat att hon fanns där, inte kunnat se hennes anletsdrag. Men så plötsligt hade mörkret blivit lite mindre mörkt och han tittade in i de bruna ögonen. 

  "Man kan lära känna en människa på många sätt," sa flickan lågmält. "Det här är nog ett av de mer ovanliga. Men jag tycker jag känner dig och jag förstår varför min syster har fallit för dig."

  Thomas sänkte blicken. Vet hon om vad systern pysslar med i Taipei? tänkte han. De lekte som små, men hur nära står de varandra idag? Vilken kontakt har de? Han kände sig överraskande säker på att Ingrid Huang inte skulle ha valt det sätt att försörja sig som Mary gjort.   

  "Jag har gjort henne orätt," sa han. "Jag är bara här i Taiwan för en kort period. Jag borde inte ha fortsatt att träffa henne efter... efter den första gången." 

  "Men du kunde inte låta bli, eller hur?" 

  Han nickade. Bakom dem hördes ett diskret ljud och Marriots gestalt avtecknade sig mot den flyende natten. Han kom fram och försökte med blicken genomtränga mörkret och se ner mot byn. 

  "Inget har hänt?" frågade han. Thomas skakade på huvudet. Amerikanen vände sig mot kinesiskan. "Tror du hon försöker återvända till byn?" 

  Ingrid Huang funderade länge innan hon svarade. 

  "Nej," sa hon till sist. "Det tror jag inte hon vågar." 

  "Hon kan inte ha vandrat hela natten," sa Marriot. "Det skulle hon inte orka. Var kan hon ha valt att tillbringa natten?" Om hon nu fortfarande är i livet, tänkte han men sa det inte. 

  Ännu en gång tog sig den kinesiska flickan en lång funderare innan hon öppnade munnen. 

  "Det finns ett ställe som jag kan tänka mig," sa hon. "Jag vet inte varför jag inte kom på det igår kväll. De heta källorna vid Wenshan. Några kilometer härifrån. Där kan hon ha övernattat för att inte frysa så mycket." 

  "Då går vi dit," bestämde amerikanen. 

  När gryningens första rosafärgade strimmor började synas i öster lämnade de sitt tillfälliga läger och begav sig västerut. Ingrid höll sig inne i skogen men inte längre in än att Thomas då och då kunde skymta vägen som gick västerut från Tienhsiang. De avancerade sakta framåt i gryningsljuset.

  Just som Thomas tyckte sig se konturerna av en byggnad en bit framför sig stannade Ingrid. Hon böjde sig fram mot sina två följeslagare. 

  "Vi är framme vid Wenshan Guest House," sa hon med lågmäld röst. "Strax efter gästhuset finns ytterligare en av vägens tunnlar. Vi måste korsa vägen och ta oss ner längs en stig som börjar innan tunneln." 

  "Vi tar oss försiktigt fram till gästhuset, men stannar till innan vi ger oss ut på vägen," sa Marriot. 

  Han stack ner handen i sin ficka och drog fram en pistol. Thomas såg vapnet och plötsligt gick vidden av hela företaget upp för honom. Han sneglade på Ingrid och tyckte sig märka samma reaktion hos henne. De hade en mästerskytt mot sig. De två mördarna kunde finnas var som helst i närheten, kanske hade också de just kommit på idén att leta efter Mary vid de varma källorna. Pistolen i Marriots hand rev brutalt sönder den underliga känsla av overklighet som på något sätt funnits under hela skogsmarschen. De hade inte stött på fienden. Det skulle kunnat vara en oskyldig exkursion med fältbiologerna. Men inte nu längre. 

  Långsamt smög de sig fram tills de hade gästhuset bara ett tiotal meter till höger om sig. Marriot tecknade att de skulle gå ner på alla fyra och ta sig fram krypande. Nu tog amerikanen täten och de avancerade fram till ett buskage intill vägen. Där stannade de och försökte se, lyssna och avläsa stämningen. Det var mörkt och tyst både i gästhuset och längs vägen. Någon enstaka fågel gav ljud ifrån sig i närheten. 

  Marriot reste sig och gick ut på vägen med de två andra bakom sig. Exakt samtidigt kom två män ut på vägen från dess andra sida, cirka tjugo meter framför de tre. Och sekunden senare materialiserade sig Mary Huang från en punkt längre fram. 

  Alla såg varandra samtidigt och alla stod som förstenade några ögonblick. Ingen av de två kinesiska männen hade vapen i händerna. Den längre av dem hade blicken fäst på Marriots pistol. Jimmy Soo började röra sig i riktning mot Mary. Marriot skrek till och sköt ett skott med pistolen. Soo kastade sig i skydd i vägkanten och den andre mördaren dök efter honom. Mary försvann blixtsnabbt därifrån hon kommit. De två legosoldaterna syntes för ett ögonblick bland träden men var sedan försvunna. 

  Marriot morrade till och började springa framåt i hukande ställning längs vägens södra sida. Thomas tog Ingrid i handen och följde efter. De såg det mörka hålet som var tunneln en bit framför sig. 

  "Stigen!" ropade Ingrid till amerikanen. "Du är framme vid den nu!" 

  Den var lätt att missa, ingången till den smala stigen. Med Marriot i täten lämnade de vägen och tog sig in i skogen. Efter bara några steg ledde stigen in under några stora klippor. Amerikanen stannade till. Marken var blöt under honom och hans panna var redan blank av spänning. Med pistolen redo tog han steg efter steg in under klipporna. Thomas följde efter och försökte hålla Ingrid snett bakom sig, samtidigt som han såg sig om bakåt allt som oftast. 

  Han hade velat ha något att slåss med. En stav av något slag, en trädgren eller vad som helst. Men det fanns ingen tid till att leta upp sådant. Han bara följde efter Marriot genom klippassagen. Stigen fortsatte på andra sidan klipporna och de anade att den gick neråt, mot en hängbro över floden. Därefter hände allt på en gång. 

  De skymtade Jimmy Soo halvvägs nere mot bron och i nästa moment steg Charlie Wen fram bakom ett bastant träd. Han höll sin pistol skjutklar och riktad mot dem. Jorden började rasa under honom och han sköt. Kulan träffade Robert Marriot som skrek till och sjönk till marken. 

  Hela sluttningen där Wen stod försvann under honom. Med ofrånkomligheten hos ett föremål på ett löpande band fördes mördaren med jordmassorna neråt. Småstenar och drypande våt, blytung grus begravde honom inom loppet av sekunder till halsen utan att han kunde göra något åt det. Den stora stenbumlingen började rulla från klippformationen ovanför honom. Wen såg den men hans händer och armar var fastlåsta under många kilo grus. Thomas och Ingrid vände sig bort för att inte behöva se när stenjätten krossade mannens oskyddade huvud. 

  I nästa ögonblick knäböjde Ingrid bredvid den liggande Marriot. Jordskredet hade upphört och Thomas kastade sig hänsynslöst ner mot hängbron. Soo hade räddat sig undan raset genom att vigt hoppa upp i ett av de större träden. Nu var han redan nere och på väg ut på bron. Thomas klafsade som en robot tungt genom leran fram mot bron. Soo var på väg över när han vände sig om och såg att svensken nästan var framme. Då fattade han posto mitt på den lilla, svagt gungande hängbron och väntade. 

  En bild svepte genom Thomas medvetande när han steg ut på bron. Bilden av den där vinterdagen då han graderade till det bruna bältet i kungfu. Så försvann den och han blev fullständigt tom i huvudet. Allt som fanns var hängbron, med floden brusande under sig, och Jimmy Soo fem meter framför honom. 

  Fyra meter, tre. Svensken stannade. De tittade på varandra. Båda stod blickstilla. Men plötsligt fanns Soo i luften och utsidan av hans fot träffade Thomas med våldsam kraft. Svensken skickades tillbaka mot hängbrons rep och hela bron började svaja. Kinesens blixtsnabba attack hade förlamat Thomas psykiskt. Kroppen som skulle reagera, armarna som skulle format den skyddande blockeringen hade inte fått någon som helst signal från hjärnan. 

  Den kraftiga rörelsen störde kinesen något när han tog vad som var tänkt som det avgörande hoppet för att göra slut på Thomas. Den gungande hängbron skakade svensken ur paralyseringen, han hann rulla undan och Soo for in i repen. Med en ilsken svordom gjorde han sig fri. Han gick till angrepp direkt, men nu fungerade Thomas reflexer. Hans uchi-uke, inåtblock, träffade motståndaren järnhårt på underarmen. Soo vacklade till när bron gungade. 

  Den sekund som det tog honom att komma i balans gav Thomas möjlighet att attackera. Kombinationen spark mot mellangärdet, slag mot ansiktet och armbågen mot kindbenet satt i ryggraden och den fick kinesen att stappla baklänges. Den borde däckat honom! hann svensken tänka. Men det gjorde den inte. Soo stod kvar på benen, fast det var tydligt att angreppet ingett viss respekt hos honom.

  Båda männen stod nästan orörliga och avvaktade. Världen omkring dem hade upphört att existera. Där fanns bara stridsscenen och så skulle det förbli tills den ene var tillintetgjord. 

  Soo började långsamt röra sig framåt. Thomas tog ett steg bakåt. På nytt exploderade kinesen i en rasande attack av slag med båda händerna. Thomas blockerade det första slaget och gled undan från det andra. Hans fot kasade längs en hal planka på bron och han föll handlöst omkull. I nästa ögonblick kände han hur en spark slängde honom halvvägs ut genom repen. Han lyckades gripa tag om ett av repen med händerna och blev hängande där med benen och kroppen nedanför bron. Med ett lätt leende på läpparna koordinerade Soo sin kropp för att utdela det dödande slaget. 

  Stridsscenen flyttades tillbaka in i världen. Ljudet av en helikopter hördes från öster och i det bleka morgonljuset dök formen av flygfarkosten upp i floddalen. Thomas såg den och Soo såg den. Kinesen tvekade en sekund. Det gjorde inte Thomas. Han släppte taget om repen och lät sig falla ner i floden. 

  Jimmy Soo tittade ett ögonblick ner mot sin flyende motståndare. Sedan vände han sin uppmärksamhet mot helikoptern. Långsamt började han ta fram något från ett bälte runt midjan. 

  "Han har en handgranat!" vrålade intendent Zheng i helikoptern. 

  Hängande i säkerhetsselen lutade han sig ut på ena sidan och en av hans elitofficerare på den andra. De riktade sina kulsprutepistoler mot mannen på bron och tömde var sitt magasin mot honom.  Soo hoppade och kastade sig fram och tillbaka på den gungande hängbron. Helikoptern kom närmare. Kungfumästaren reste sig; hans vita jacka var rödfläckad av blod. Zhengs och hans medskytts magasin var tomma. Det skulle ta några sekunder att byta. Zheng visste att de inte hade den tiden på sig. Jimmy Soo drog fram granaten och slet av säkringen. 

  Kulan träffade honom i ryggen. Kulan snett bakifrån, från Robert Marriots pistol. Kraften när handgranaten exploderade i kinesens egen hand slängde honom som en docka mot repen, över dem och ner i vattnet nedanför. 

  Thomas kämpade mot chocken av det iskalla vattnet och kraften i den starka strömmen, men lyckades ta sig i land. Halvvägs uppe kände han hur två händer sträcktes mot honom för att hjälpa honom. Han tittade upp och såg in i Mary Huangs bruna ögon. 

  "Mary!" 

  "Thomas!" 

  Hon grät hejdlöst och tryckte sig intill honom som om hon aldrig tänkte släppa honom. Han slog armarna om henne och kände hur all den fruktansvärda spänning som funnits i hans kropp släppte och hur den öppnade tårkanalen. 

  Efter gråten kom skrattet och de stod med fötterna i vattnet och fnittrade närmast hysteriskt mot varandra under flera minuter. Thomas kände hur han darrade okontrollerat i hela kroppen. Nästa sak han registrerade var att vattnet inte var kallt där de stod, utan varmt. Mary observerade att han märkt det och pekade mot en mur av tunga säckar som låg mellan floden och ett litet utrymme i berget. 

  "Där inne finns en het källa," sa hon. "Där har jag tillbringat natten." 

  Verkligheten runt dem kom tillbaka. Helikoptern hade försvunnit ur synhåll men kunde fortfarande höras svagt. Thomas lät blicken svepa över den brusande floden, men Jimmy Soos kropp var redan försvunnen. Med en rysning längs ryggraden tittade svensken upp mot slänten på andra sidan floden.

  "Marriot blev skjuten," sa han stelt. "Vi måste gå och se hur... om..." 

  Hon tog honom hårt i handen och ledde honom från flodbädden längs en trappa, uthuggen i berget, upp till hängbron. Ett av dess rep hade slitits sönder av explosionen, men Mary och Thomas kunde ändå ta sig över. 

  En bra bit ovanför dem, på andra sidan raset, upptäckte de Ingrid Huangs vinkande händer. 

  "Min syster!" utbrast Mary och visste inte om hon skulle bli glad eller chockad över att finna systern där. 

  "Hon ville absolut följa med oss," sa Thomas, "och utan henne hade vi säkert inte hittat dig i tid. Hon har varit fantastisk." 

  Mary log mot honom och de började ta sig över den raserade jorden upp till stigen. Thomas såg att den skjutne Marriot placerats med ryggen mot ett träd. Amerikanen satt stilla men det var tydligt att han levde. 

  "Mei-ying!" ropade Mary när de närmade sig. 

  Systern sprang emot dem och de båda flickorna omfamnade varandra. Thomas gick fram till trädet där Marriot halvlåg. Amerikanens ansikte var blekt och han hade fått en sönderriven tröja - Ingrids? - bunden mellan huvudets högersida och vänster armhåla. 

  "Är du okej?" frågade Thomas, för så brukade de fråga i alla filmer med underhållningsvåld, filmer som han i det ögonblicket mest ville kasta på ett jättelikt bål. Det var inte roligt med våld, inte det minsta! 

  Marriot nickade ansträngt. 

  "Jag hade tur," sa han. "Han började tappa balansen innan han sköt, annars var kulan ämnad för mitt hjärta. Nu träffade den..." Han avbröt sig och stönade när en stråle av smärta for genom hans kropp. "...några centimeter högre upp." 

  "Du behöver vård..." började svensken, men avbröts av att ett flertal personer kom springande längs stigen uppifrån. 

  Först var Zheng, som nummer två kom en blek Molly Craven och efter henne Christel Viking. Trion följdes av ett antal polismän. 

  "Robert!" ropade Molly och sjönk ner bredvid den sårade amerikanen. "Vad har hänt?" 

  "Skottskada, men jag klarar mig, Molly." 

  Hon snyftade till men svalde gråten och började ordna med hans bandage. Zheng tittade på Thomas och de två systrarna Huang. 

  "Soo blev skjuten," sa han. "Var finns den andre?" 

  "Begravd under jordskredet," sa Thomas. "Hans huvud krossades av en nerfallande sten." 

  Han mötte sin systers blick. Christel såg ut som om hon just vaknat upp ur en ovanligt psykedelisk dröm. Thomas gick fram till henne och gav henne en kram. 

  "Välkommen till Taiwan," sa han. 

  En bår hämtades från helikoptern och Marriot, med Molly vid sin sida, bars upp på vägen, där piloten hade landat. Zheng var redan igång med kommunikationsradion och gav rapporter och order till andra delar av polisstyrkan. Thomas, Christel och de två kinesiska flickorna stod kvar på stigen. Thomas tittade på sin syster. 

  "Det här är Mary Huang," sa han på engelska. "Hennes syster Ingrid. Min syster Christel." 

  "Jag tror jag förstår varför du ger dig ut i bergen och leker Clint Eastwood, käre bror," sa Christel på svenska. Hon sträckte leende ut handen mot Mary, som fattade den. "Ni hao," sa svenskan. "Jag är mycket glad att få träffa dig och över att detta fick ett lyckligt slut." 

  De gick upp på vägen och bort till helikoptern. Där stod Zheng och väntade på dem. 

  "Låt oss lämna den här platsen," sa han kort. "Mr Marriot behöver få medicinsk vård, även om det inte är någon fara för hans liv." 

  På något darriga ben klev de in i helikoptern och föraren lyfte omgående. Snart flög de över Tienhsiang. 

  "Farmor?" sa Mary frågande och oroligt. 

  "Hon finns på hotellet," svarade Zheng. "Hon blir väl omhändertagen där, men någon av er kanske kan besöka henne under dagen." 

  Systrarna tittade på varandra, men Marys tankar hade redan rusat vidare. Tillbaka till Taipei och till den person vars namn nu fick hennes blod att isa sig. 

  "Yang mama," sa hon till alla och ingen. "Det var hon som såg till att Ellen blev dödad." 

  "Vad?" Molly och Thomas ropade till samtidigt och stirrade chockat på kinesiskan. 

  "Hon var med när Ellen berättade för mig om sin morbror som hade flytt från de Nio Drakarna och gömde sig i Taipei." Flickan satte förtvivlat händerna för ansiktet och skakade på huvudet. "Jag vill inte tro det, men det måste vara så." 

  "Ursäkta, Miss Huang, men vem talar ni om?" frågade Zheng. 

  "Hon talar om Yang Chun-hua," sa Molly tonlöst. Zheng drog häftigt efter andan. "Och jag tror det kan stämma," fortsatte brittiskan som verkade ha hämtat sig något efter chocken att se Marriot skjuten. "Det passar ihop med Wang Jien-yi. Bara någon dag innan Ellen Huang dödades berättade hon för mig att Wang är en flitig gäst i Mrs Yangs bar och hos flickorna där." 

  "Det behöver inte betyda något," invände Zheng försiktigt. 

  "Nej, men det kan betyda något. Och kombinerat med vad Mary nu säger så tror jag att det antagligen betyder en hel del." 

  De försjönk i tystnad resten av färden in till Hualien. När Marriot lastats av och förts iväg mot sjukhuset i en bil tillsammans med Molly spände Zheng blicken i Mary och Thomas. 

  "Då fortsätter vi direkt till Taipei och konfronterar Mrs Yang," sa han. 

  Thomas kände det som om hans nyligen återfunna mentala balans än en gång började falla i spillror. Mrs Yang! Hans älskvärda hyresvärdinna, denna högt aktade kvinna, skådespelerskan som dyrkades av en hel nation. Skulle hon vara inblandad i mord- och knarkaffärer? Varför? 

  "Men..." Det kan inte vara sant! "Ja, jag förmodar att vi måste det," sa han.

  Vi ska konfrontera henne och hon kommer att förse oss med en fullständigt naturlig förklaring, en som rentvår henne. Gud, det måste vara så! 

  Helikoptern lyfte och satte kurs norrut. Thomas tittade på klockan. Den var inte mer än halvnio. Han lutade sig tillbaka i sätet och försökte slappna av. Som mörka skuggor kom det senaste dygnets händelser ilande tillbaka mot honom. Allt hade hänt slag i slag, med en sådan intensitet att varken kroppen eller hjärnan haft tid att smälta det. 

  Hans synorgan uppfattade den fantastiska naturupplevelse som Taroko Gorge och Tienhsiang utgjorde, där de passerade förbi utanför helikopterns glasklädda hölje. De lodräta bergväggarna som reste sig på båda sidor om floden, den smala vägen som slingrade sig in i ravinen genom ett otal tunnlar. Byn med floden, pagodan och den långa hängbron. 

  Men hans hjärna hade redan börjat rekonstruera det äventyr som just avslutats. Svensken rös till när han tänkte på den spänning som byggts upp inom honom under föregående dags eftermiddag och kväll, när de tagit sig fram i terrängen runt byn. Så här i efterhand hade det nästan varit som pojktidens smygande i skogarna runt familjens sommarhus på Österlen. Inte förrän nu, på morgonen, hade oskuldsfullheten i det hela slagits i bitar. 

  Han rätade på sig och stirrade rakt framför sig. Han kunde knappt själv förstå vad som hade hänt. Att han hade gått i närstrid med en av Asiens farligaste män. Han hade gått ut på den lilla ostadiga hängbron och utkämpat en kamp på liv och död mot Jimmy Soo. 

  "Thomas, du är blek," konstaterade Christel och tog hans hand. 

  Han tittade på henne. Hon såg orolig ut. 

  "Jag antar att jag håller på att fatta vad det egentligen är som har hänt," sa han. "Herregud, jag slogs mot en kille som överlevde helvetet i Vietnams djungler och som har tränat shahen av Irans hemliga polis!" 

  "Thomas, jag trodde att mitt hjärta skulle stanna när vi kom in i floddalen och jag såg er där på bron," sa systern och tittade intensivt på honom. "Och när poliserna sedan började skjuta och han... kastades i vattnet som en rödfläckig trasa." Hon såg direkt illamående ut. "Gud, jag hoppas att jag aldrig ska behöva se något sådant igen!" 

  Thomas vände blicken mot Mary. Hon verkade dämpad, sluten. Det fanns ångest i hennes blick. Han visste inte om den berodde på det hon just upplevt, eller på det som förmodligen låg och gnagde i henne - misstanken att Yang Chun-hua spelade ett fruktansvärt dubbelspel. Men han kände att han var tvungen att försöka bryta hennes negativa tankebanor. 

  "Mary," sa han. "Jag längtar efter en kall Taiwan Beer på Long Andy's." 

  Mary hörde honom och såg att han brydde sig om henne. Hon log och tittade sedan på Christel. Så såg hon alltså ut, tjejen som lämnat tryggheten i Sverige och åkt till Hongkong för att jobba. Jo, hon såg ut att ha varit med om en del, den kopparhåriga svenskan. Hon verkade väl använd, men också väl bibehållen. Märkt, men väl bevarad. 

  "Han talar väl ganska bra mandarin, min bror?" sa Christel till henne. "Det är jag som har lärt honom den." 

  "Han talar mycket bra. Men det är så roligt att lyssna när ni talar ert eget språk med varandra. Det låter så konstigt." 

  De konverserade i lättsam ton under större del av färden. Ingen av dem nämnde det som låg framför dem, det förestående mötet med Mrs Yang. Det var som om ingen orkade tänka på det. Men när helikoptern sänkte sig och landade på Songshanflygplatsen förtätades stämningen. Christel märkte det tydligt, fast hon inte hade samma känslomässiga engagemang inför konfrontationen. Men, tänkte hon praktiskt, räknat på riskfaktorn för våldsamheter borde väl mötet med en uppenbarligen medelålders kvinna inte få mätarna att rusa upp på några högre höjder. 

  Tre polisbilar stod utanför flygplatsen och väntade på dem. Thomas, Mary och Christel klämde in sig i baksätet på en av dem. Zheng satte sig där framme och beordrade chauffören att köra till Rui-an Street. De två andra bilarna följde efter. 

  "Vad har hänt här sedan igår kväll?" frågade Zheng mannen vid ratten. 

  "Förhören med polischefen har börjat. Han nekar till allt. Han säger att han inte förstår varför han anklagas för något." Han svängde av från Nanjing East Road in på Fuhsing North Road och körde söderut. "Det har kommit ut i pressen nu." 

  "Vad sägs det där?" 

  "Morgontidningarna idag berättar om hur polischef Hua har avsatts, anklagad för samröre med en terroristgrupp kallad de Nio Drakarna. Namnets ursprung på 40- eller 50-talet utvecklas. Tydligen har journalisterna grävt i gamla handlingar och hittat uppgifter. Stämmer det, kommissarie Zheng... eh, förlåt, intendent Zheng, att de har tatuerade tecken på bröstet?" 

  "Enligt uppgift har de nio viktigaste medlemmarna en siffra mellan ett och nio tatuerad där, ja. Och fiskaren Jiang, som dödades, hade en sådan tatuering." 

  Polisbilen stannade för rött ljus. Thomas vände sig till sin syster. 

  "Över en korsning till, sedan är vi framme vid gatan där jag bor," sa han.

  Det började kännas olustigt inom honom, ännu mer än tidigare. Han såg inte alls fram emot att möta Mrs Yang, att få veta sanningen om henne.

  "Mary, jag förstår inte det... Mrs Yang..." 

  Flickan bet sig i läppen och blundade. Det växlade om till grönt. Chauffören svängde till höger. De var inne på Rui-an Street. Thomas tyckte att hans strupe började snörpas ihop. Fem minuter till, sedan är vi där. Jag vill inte! 

  Men han gick ändå med Zheng och tio andra polismän in i huset. Mary och Christel gick också med. De stannade utanför dörren på fjärde våningen. Zheng knackade på. Han knackade igen. 

  "Det är polisen!" ropade han med hög röst. "Öppna!" 

  Inget hände. Christel kände plötsligt hur Mary Huang grep tag om hennes handled och borrade in sina naglar i den. 

  Zheng drog sin pistol och sköt sönder låset. Ljudet av skottet ekade i hela huset. Polisofficern sparkade upp dörren. Han steg in och Thomas följde efter honom. 

  Yang Chun-hua stod i vardagsrummet. Hon tittade på männen med ogenomtränglig blick. 

  "Yang taitai," sa Zheng. "Mitt namn är..." 

  Han hann inte längre. Med ett gällt, blodisande vrål hoppade kvinnan uppåt och framåt. Benen, som dolts effektivt under den långa, vida kjolen, sköt ut som blixtar åt båda håll och träffade både Zheng och Thomas. De snubblade åt sidorna och Yang Chun-hua sprang ut ur lägenheten. Hon såg genast att flyktvägen neråt var blockerad av ett tiotal poliser, så hon tog trappan upp på taket. 

  Thomas och Zheng hämtade sig snabbt efter attacken och ledde förföljandet uppåt. När de kom upp till taket stod bordellmamman ute vid kanten. Hon stod där stilla och betraktade dem genom smala springor i ögonen. Mary blev rädd när hon såg kvinnan. Yang Chun-hua såg ut som ett rovdjur - som om hon återvänt till en av de roller hon spelat i filmerna från Hongkong för så länge sedan. Men denna gång var det inte en filmroll. 

  Åter igen tog intendent Zheng ett steg framåt och öppnade munnen. 

  "Yang Chun-hua." Den här gången var hans röst mer bestämd. "Jag ber er följa med till..." 

  Åter igen avbröts han, men inte av Mrs Yang. Från passagen bakom tillbyggnaden, utanför Thomas fönster, kom Steven Rodd. Han var naken så när som på ett stort badlakan och hans stålbågade glasögon blänkte i förmiddagssolen. Det gjorde också den långa kniven i hans hand. 

  "Du Satans tjänarinna," mässade han och de grå ögonen stirrade med en fanatisk glöd på värdinnan, som stod absolut orörlig. "Dina ogärningar är avslöjade. I TV, radio och tidningar har vi kunnat höra om mord och smuggling." Hans röst gled upp i ett extatiskt falsettcrescendo. "Du bär Vilddjurets märke på ditt bröst!" 

  Kniven gjorde en båge i luften och begravdes i kvinnans rygg. Rodd släppte vapnet och Yang Chun-hua tog några stapplande steg framåt. Med en stråle blod sprutande ut ur munnen föll hon till marken framför ett av miniatyrträden. 

  Alla stod som paralyserade och bara stirrade på kvinnan som låg där. Yang Chun-hua försökte lyfta sitt huvud, försökte pressa handflatorna mot marken för att resa sig upp, men kunde inte. Den slocknande blicken i hennes ögon var fäst på bloddropparna som rödfärgat de små bladen på det lilla välklippta trädet. Det hördes ett rosslande ljud från hennes kropp, en ny skvätt blod rann ut ur munnen och hon var stilla. 

  Skriket från översta trappsteget bröt förlamningen hos gruppen på taket. Med den kraft som bara extrema sinnesrörelser ger knuffade Lisa Lo undan de poliser som stod i hennes väg och sprang fram till den döda kvinnan. Flickan skrek fortfarande när hon böjde sig ner och kände på Mrs Yangs kropp och huvud. 

  "Yang mama!" vrålade hon i panik. "Neej!" 

  Hon försökte omfamna den döda kroppen men hölls samtidigt tillbaka av det inre motstånd som fanns hos henne, den omedvetna motviljan mot att få den dödas blod på sin hud och sina kläder. 

  Zheng ropade något och fyra poliser rusade fram till Rodd. Bryskt grep de tag i hans armar och låste dem bakom hans rygg med handbojor. Amerikanen fördes förbi de andra, som mekaniskt flyttade på sig, och nerför trapporna. Rodds blick var riktad framåt, mot allt och mot inget. 

  Lisa Lo reste sig långsamt och backade, steg för steg, bort från Yang Chun-huas kropp, tills hon var framme vid de andra. Hennes blick mötte Marys och hon slog armarna om väninnan och grät. Mary grät också, men klappade Lisa på ryggen. 

  "Lisa, hon lät dem döda Ellen," sa hon otydligt. 

  Den kortklippta kinesiskan svarade inte. Hon snyftade fortfarande när hon gjorde sig fri från Mary och stapplade tillbaka nerför trappan och in i Mrs Yangs lägenhet.