TVÅ

Amy Long gav honom ett bländande leende när han steg in genom dörren. 

  "God morgon, Amy," hälsade Thomas. 

  "God morgon. Jag hoppas du har sovit gott i natt. Mr Lin väntar inne på sitt kontor."

  Thomas nickade och kunde inte låta bli att le tillbaka mot flickan.

  Han hade promenerat från sitt rum på Rui-an Street till företagets kontor, orienterat sig med hjälp av kartan, där Sammy kvällen innan satt ett kryss på platsen där Thomas bodde och ringat in den punkt där Scan-Tai hade sina lokaler. 

  Taipei hade definitivt inte samma orientaliska charm under morgontrafiken som när nattens mörker sänkt sig över staden. Thomas hade redan märkt att det faktiskt kändes smidigare att ta sig fram till fots, än att sitta i en bil i trafikstockningen. 

  På Sammy Lins kontor fanns inte bara den unge, smale kinesen utan också en äldre, kraftigare man. Han reste sig genast när Thomas kom in. Ansiktet lyste upp i ett leende och han sträckte ut handen mot svensken. 

  "Mr Viking," sa han. "Mitt namn är Frank Bao. Välkommen till Taipei." 

  "Tack, Mr Bao. Mr Lin och Miss Long har tagit väl hand om mig." 

  "Hao, hao. Sitt ner." Han vände sig till Sammy och Thomas tyckte sig uppfatta att chefen beordrade den unge mannen att hämta te. 

  Sammy försvann ut genom dörren och Frank Bao drog upp ett gult cigarrettpaket ur fickan. Thomas tackade nej till en cigarrett. 

  "Long Life," sa Bao och höll upp asken. "På kinesiska heter de 'Long Life'. Taiwaneser har humor!" Han skrattade gott och tände en cigarrett. 

  Thomas fann att hans läppar särade på sig i ett leende. Cigarretter som heter Long Life! Bao rökte under tystnad tills Amy Long trippade in med tebrickan. Sammy slog sig ner i en fåtölj och chefen kastade en blick på mappen som Thomas lagt på bordet. 

  "Mr Viking," sa han. "Jag beklagar att vi inte kunnat hitta ett bättre ställe för er att bo under er vistelse här i Taipei." 

  "Det är alldeles utmärkt, Mr Bao," svarade Thomas.

  I en av de telefaxdueller mellan Malmö och Taipei som föregått hans avresa, hade boendedetaljen diskuterats. Thomas hade inte haft någon lust att tillbringa tiden i Taipei, en tid som eventuellt skulle bli flera veckor, i ett hotellrum, och hade därför förhört sig om möjligheten att ordna en bostad som skulle föra honom något närmare vardagslivet. Taiwaneserna hade verkat mycket konfunderade över önskemålet och Gittan, Hunkerts sekreterare, hade fått bekräfta det ett par gånger. När det väl stod klart för Mr Bao och kompani att den där underlige svensken faktiskt menade allvar, så hade ett rum snabbt ordnats fram. 

  "Mrs Yang är en mycket vänlig och charmerande värdinna," fortsatte Thomas. "I morse hade hon godheten att visa mig var jag kunde hitta ett ställe att köpa frukost." 

  Bao nickade med ett leende och läppjade på sitt te. 

  "Jag hoppas att det inte var några problem att hitta en taxi hit," sa han. 

  "Jag promenerade," svarade Thomas. 

  Kinesen blinkade och tittade på honom i ett ögonblick av djupaste förundran. Den här barbaren klämmer inte bara frivilligt in sig i ett litet kyffe uppe på ett smutsigt tak, istället för att bo på ett av våra fina hotell, som det anstår en affärsman. Han ger sig till och med ut på fotvandring genom halva stan fast gatorna kryllar av tjänstvilliga taxibilar, verkade det som han tänkte. 

  Men Bao tråcklade snabbt ihop sina anletsdrag till ett överslätande leende. Han tände en ny 'Long Life' och lutade sig framåt. 

  "Vi är stolta och glada att Mr Hunkert bestämde sig för att skicka hit sin expert," sa han. "Upphandlingsprocessen är nu inne i ett avgörande skede. Imorgon kommer Mr Li från Konstruktionsbyrån hit för att titta på vår produkt." 

  "Konstruktionsbyrån sorterar under kommunikationsministeriet," berättade Sammy. "Det är byrån som handlägger upphandlingen och uppförandet av det masstransportsystem där vi hoppas få vara med." 

  Det var månader sedan Hunkert informerat Thomas om projektet. Ett nytt masskommunikationssystem kallat MRT, Metropolitan Rapid Transit, skulle installeras i den taiwanesiska huvudstaden. Det var ett nätverk av pendeltåg som skulle avlasta innerstan från biltrafik och avgaser. Åtskilliga miljarder skulle spenderas, men transportprojektet var ändå bara en del i den enorma sexårsplan som något år tidigare satts igång av myndigheterna. I en jättelik satsning på infrastruktur, miljöförbättringar och andra åtgärder skulle Taiwan lägga ner den svindlande summan av drygt 300 miljarder dollar. US-dollar! 

  "De skulle kunna betala vårt budgetunderskott utan att det rörde dem i ryggen," hade Hunkert sagt med lätt drömmande röst. "De håller på som bäst och återerövrar Fastlandet nu, med pengarnas hjälp. Det är taiwaneser som driver fabrikerna längs kusten, där den kinesiska tillväxten finns. Thomas, den här ordern är mer än guld värd!" 

  En viss nervositet smög sig in i kroppen på svensken när han tänkte tillbaka på sin arbetsgivares ord. Taipeiordern var den största och viktigaste någonsin, och det hängde på honom, Thomas Viking, om de skulle få den. Det var han som gjort programmet, sedan Sammy Lin och hans medarbetare talat om vilka prestanda det skulle innehålla. 

  "Jag har konstruerat programmet efter de anvisningar jag fick från er," sa han försiktigt. "Det utgår förstås från den skiss som jag tidigare har skickat till er, och som den här Mr Li väl har fått." Bao nickade bekräftande. "Jag hoppas att slutresultatet ska visa sig motsvara de krav som ställs. Eh... jag kan ju visa i korthet hur jag har tänkt att det ska fungera."

  "Gärna det, Mr Viking," svarade Bao och såg ivrig ut. "För oss, som bara är amatörer, så att säga, skulle det vara intressant." 

  Här förväntar han sig att jag ska förneka att han är en amatör, tänkte Thomas och mumlade något om att det inte alls var någon större skillnad på hur mycket de båda kunde om datorer och programmering. Bao skrattade belåtet. 

  "Principen," fortsatte Thomas medan han öppnade sin mapp, "är att det finns en huvuddator, som kommunicerar med datorer ombord på varje tåg."

  Han drog fram ett A4-papper ur mappen och la på bordet framför de båda männen. Arket var en förenklad karta över Taipei med förorter. Tre linjer med olika färger var dragna på kartan. De möttes samtliga vid en punkt strax öster om mitten. 

  "Här är det förslag till linjesystem som bygger på era egna uppgifter," sa Thomas. "Vi har en blå linje från..." Han hade memorerat namnen på de olika stadsdelarna. "...Sanchong i väster till Mucha i sydost. En röd linje från Beitou i norr till Yonghe i söder, samt en grön linje från Banchiao i sydväst till Neihu i nordost. Alla tre strålar samman i huvudterminalen, vid... eh..." Han tittade närmare för att läsa rätt. "...Hsinsheng South Road, här kallad Hsinsheng Terminal. Färgerna eller beteckningarna på linjerna är givetvis bara ett exempel att jobba efter." 

  Bao grymtade gillande. Han verkade mycket tillfreds med kartan. 

  "Om vi övergår till själva programmet," fortsatte svensken, "så är förutsättningarna turer, enligt ett täthetsschema med utgångspunkt från antalet förmodade pendlare, mellan 05.00 och 24.00, med störst täthet under några timmar på morgonen och kvällen. Ni har också angett det önskade antalet stopp längs de olika linjerna. Jag har ingen kommentar till det, eftersom jag inte känner till stan. Men enligt Mr Hunkert verkade det vara så nära den optimala läsningen man kan komma."

  Bao lyckades inte hålla tillbaka ett belåtet leende vid den uppgiften. 

  "Jag har heller ingen uppfattning om antalet tågset som krävs för att detta ska fungera. Jag räknar med att ni har gjort noggranna beräkningar innan ni har utformat era önskemål. Däremot vill jag betona att det finns ett, så vitt jag kan bedöma, mycket tillfredsställande säkerhetssystem inbyggt i programmet." 

  "Vi vet att Sverige är ett föregångsland när det gäller säkerhet," sa Sammy och log mot Thomas. 

  Svensken kommenterade inte vad den unge kinesen sagt, utan vände istället till nästa papper i bunten. 

  "Förenklat kan man säga att programmet är uppdelat i olika moment, som det ska utföra," sa han. "Varje morgon någon timme innan första turen gör datorn en genomgång av maskinparken. Det görs snabbt för att ge möjlighet till reparationer eller nödvändiga justeringar med minimal påverkan på tidtabellen."

  Bao nickade eftertänksamt.

  "Ett utslag av den svenska säkerheten," muttrade Thomas och gav Sammy Lin en blick.  "Tågen startas i början av varje dag, och i slutet körs de till sina uppställningsplatser och stängs av," fortsatte han. "Ytterligare ett huvudmoment är förstås själva körandet. Det innefattar ett antal delmoment, som till exempel öppning och stängning av dörrar, signaler som talar om för de resande att dörrarna ska stängas, acceleration, inbromsning. Ja, det finns många delmoment. Vi behöver kanske inte gå in på alla här. Ni kan titta igenom texten i lugn och ro, Mr Bao, och se om det är något ni vill att jag ska ändra." Han tittade på den kraftige mannen. "Det får vi i så fall göra idag, om jag förstår saken rätt." 

På ett hotellrum i norra delen av Taipei knycklade Robert Marriot ihop den tomma Budweiserburken och slängde den i papperskorgen. Det var dagens fjärde ölburk och klockan var bara elva på förmiddagen. Han stönade missmodigt och sträckte sig efter handduken på sängen. 

  "Fan ta värmen," muttrade han medan han torkade svetten ur pannan. "Och fan ta den här jävla ön." 

  Förstrött tog han upp foldern med de begivenheter som Lü feng da fan dien, Hotel Green Peak, hade att erbjuda sina gäster. Bekväma rum, merparten luftkonditionerade, med hisnande utsikt över centrala Taipei. Marriot fnös. Hans rum hade ingen luftkonditionering och det lilla fönstret vette mot en bakgård.

  Mysig restaurang med husets specialiteter som rödkokta räkor, eller glassdesserten Formosa Delight. Formosa, det gamla portugisiska namnet på Taiwan. Ilha Formosa, den Vackra ön. I helvete heller, tänkte Marriot. Taipei är en het, fuktig, stinkande kloak, och bakom de där inställsamma leendena döljer sig bara en flock samvetslösa affärsmän. En kines skulle sälja sin mor för några dollar! Nej, nu är du orättvis, tillrättavisade han sig själv. Inte sin mor. Inte någon inom familjen, för familjen är det enda som betyder mer än pengar för en kines. 

  Men våra amerikanska ungdomar pumpar de gärna fulla med heroin och annat skit om de kan tjäna pengar på det, tänkte han ilsket. Narkotikatrafiken är så lönsam att taiwaneser och fastlandskineser gärna glömmer sina inbördes trätor för att kunna vara med och håva in förtjänsten. 

  "Åk dit och sätt stopp för trafiken!" Det var uppdraget från kommissarie Harrison, sektorchef på DEA, den amerikanska narkotikabyrån. "Du kommer att kompletteras av en kollega på Fastlandet. Hon är förresten redan där. Officiellt är du marinbiolog som utforskar vattnen utanför Taiwan. Det var väl marinbiologi du pluggade en gång, nere i San Diego, eller hur?" 

  Inför Marriots ankomst fyra månader tidigare hade hans chefer förberett samarbetet med den taiwanesiska polisen. Marriot insåg att det var nödvändigt. Byråns arbete utomlands bedrevs alltid i samspel med den lokala polisen och där fanns goda anledningar till det.  

  "Du har ingen möjlighet att ta dig in på de platser du är intresserad av," hade kommissarie Harrison sagt. "Som en vit utlänning skulle du omedelbart bli misstänkt."

  Den taiwanesiska regeringen, som var mycket mån om goda relationer till USA, hade reagerat ytterst skarpt på uppgifterna att Taiwan skulle vara en länk i en narkotikakedja och hade insisterat på ett nära samarbete för att utan dröjsmål avslöja brottslingarna.  

  Fyra månader, tänkte han dystert, och det enda vi har lyckats med är att konstatera att skitet kommer hit någonstans på västkusten. 

  "Vi har kommit fram till att transporterna går till någon plats på västkusten," hade Hua, polischef i Taipei, meddelat honom en dag. "Vi har bevakat alla tänkbara hamnar på östkusten för att på det viset successivt ringa in brottslingarna." 

  Fullständigt självklart, tänkte Marriot. För inte är fastlandskineserna så dumma att de tar sig runt ön, med den mångdubbelt större risk för upptäckt som det skulle innebära. Fyra förspillda månader, med andra ord. 

  Åtminstone hade han trott det fram till dagen innan. Det var då han nåtts av nyheten att två polismän hittats döda i en gränd i närheten av Longshantemplet. Hjärtattack, sa den första rapporten från läkaren. Men det trodde inte Marriot en sekund på. 

  Det var mycket typiskt, ansåg han, att det inte var Hua som hade informerat honom om den senaste teorin. Larry Hua var vänligheten själv, alltid generös med breda leenden, alltid tålmodig och lyssnande. Men något väsentligt kom det aldrig över mannens läppar. Nej, naturligtvis var det Molly som berättat det för honom, när de träffats på samma bar på en tvärgata till Linsen North Road i Taipeis syndiga nöjesdistrikt. Molly Craven, brittisk frilansjournalist med en osannolik förmåga att ta reda på saker.

  "Det sägs att de där två poliserna blev mördade," hade hon sagt när de drack var sin Carlsberg. Baren i fråga hade inte Budweiser och Marriot vägrade dricka den lokala Taiwan Beer. "Men det har du väl redan misstänkt." 

  "Kanske det," hade han svarat strävt. "Vad sägs det mer?" 

  Om hon blivit sårad av hans felriktade irritation så hade hon inte visat det.

  "Snabbt och effektivt tystade av proffs. Närstridsexperter. Karatemästare. Kalla dem vad du vill." 

  "Dem. Hur vet man att det var mer än en mördare?" 

  "Förlåt. Det vet man inte. Åtminstone vet inte jag det." 

  Avrättade av en eller flera experter på kinesisk närstrid, tänkte han och la ifrån sig Green Peaks reklamfolder på sängbordet. Det var en teori som han var beredd att ta till sig, åtminstone tills vidare. Marriot var själv inte kunnig i österländsk kampkonst och egentligen ville han inte erkänna att det var en effektiv stridsmetod. Men han kunde inte helt bortse från vad han hade hört från ett antal av varandra oberoende källor, som han dessutom litade någorlunda på, nämligen att det fanns kungfuutövare som kunde orsaka en motståndares frånfälle genom ett tryck på någon av de speciella punkter på kroppen, vilka stod i förbindelse med livsuppehållande organ. En sådan metod lämnade förstås inga synliga spår efter sig heller. 

  Svamlet om hjärtattack hade han omedelbart avfärdat som trams. Sannolikheten att två unga, vältränade polismän samtidigt ska drabbas av dödligt hjärtfel är redan den försvinnande liten. Och att de där två så plötsligt insjuknade polismännen råkade vara Lo och Pan, Marriots två närmaste män inom Taipeipolisen, gjorde det hela ännu otroligare. 

  De hade kommit på något, tänkte amerikanen. Något som de skulle berätta för mig. Något viktigt. Och någon bland de onda hade kommit på att de kommit på det. Därför var de tvungna att tystas. 

  Han svor tyst för sig själv och sträckte ut handen efter Marlboroasken som låg på bordet. Tack och lov att vi amerikaner har fört in lite kultur på den här ön i alla fall, tänkte han. Så man åtminstone slipper röka de där fruktansvärda sandpappren som de här taiwaneserna har mage att kalla 'Long Life'.   

"Så vitt jag förstår, Thomas, så är det här programmet alldeles utmärkt. Det verkar uppfylla alla de krav vi har ställt och mer därtill. Det gör mig mycket optimistisk inför morgondagen, när vi ska demonstrera det för Mr Li." 

  Även Frank Bao hade lagt bort titlarna med honom och orden från Scan-Tais kinesiske chef värmde Thomas. Svensken log och böjde lätt på huvudet. 

  "Det gläder mig att du är nöjd, Frank," sa han. 

  Han stod vid fönstret i Sammy Lins kontor och tittade ut över den östra horisonten. Bao följde hans blick och pekade bort mot det rosafärgade byggkomplexet snett över gatan från deras egen byggnad. 

  "Taipei World Trade Center," sa han, inte utan viss stolthet i stämman. "Där avlöser utställningar inom de mest varierande ämnesområden varandra. Datorer, maskiner, leksaker, sportutrustning. Just nu pågår höstmässan inom området juveler och presentartiklar. Vi får besökare från hela världen. Jag hoppas du får möjlighet att gå dit och titta. Mr Lin visar dig gärna runt där." 

  "Efter demonstrationen imorgon kommer vi säkert att få en del tid," sa den unge kinesen. 

  "När förväntas ministeriet fatta sitt beslut?" frågade Thomas. 

  "Vi räknar med att det ska gå snabbt," svarade Bao. "De har ju redan tidigare fått material från oss, och från våra konkurrenter, och de flesta har redan sållats bort. Beslutsprocessen är inne i ett avgörande skede nu och Mr Li är en effektiv man. Jag tror att han kommer att presentera sitt förslag till ministern redan inom några dagar." 

  De gick in i det något större rum som användes för personalsammankomster. Där satt Amy Long och åt lunch. Framför henne på bordet stod en frigolitkartong halvfull med rykande mat. I olika fack fanns köttbitar, stekta grönsaker, bruna ägg i olja samt ris. 

  "Bien dang," sa den unga kvinnan och log mot Thomas. "Kartonglunch." 

  TV:n stod på i rummet och den kanal som Amy Long valt visade något som verkade vara en politisk debatt. En man stod i en talarstol och häll ett anförande. Han skrek och domderade, viftade upprört med armarna och bankade med knytnäven mot talarstolens kant. 

  Svensken tittade frågande på Sammy, som log en smula generat. 

  "Lifayuen," sa han. "Taiwans parlament. Mannen som pratar nu heter Yu Ming-hsiong. Han är ledamot för vårt aktiva oppositionsparti, Minjindang, Demokratiska Framstegspartiet. Mr Yu är... eh, mycket engagerad." 

  Den koleriske Yu gick ner från talarstolen och lämnade plats för näste talare. Inför TV-kameran växlade de båda några ord när de möttes i gången och det framgick tydligt att de inte var bästa vänner. 

  "Vad är det de diskuterar?" frågade Thomas som inte förstått mycket av vad Yu sagt i sitt tal. Vissa enstaka ord hade hörts bekanta, men de var inte tillräckligt många för att ge honom någon mening. 

  "De pratar om Taiwans förhållande till Fastlandet," svarade Frank Bao. "Minjindang förespråkar en självständig taiwanesisk stat, medan Kuomintang, som innehar regeringsmakten, håller fast vid att vi en gång ska återförenas med Fastlandet."

  Mannen som konfronterats med Yu hade börjat tala. Han gjorde det med lugn och säker röst. Även om Thomas inte förstod vad han sa, märkte han att mannen hade situationen under kontroll. Då och då hördes ljud i bakgrunden och vid ett tillfälle fokuserade kameran på Yu, som skrek något från sin plats. 

  "Wang Jien-yi är en av våra mest välkända politiker," berättade Sammy. "Han var en av de första infödda taiwaneserna som gjorde politisk karriär." 

  "Han representerar Kuomintang?" undrade Thomas. "Jag menar, fast han är född här på ön?" 

  "Javisst," svarade Bao. "De flesta taiwaneser hoppas på en form av återförening med Fastlandet. Vår nuvarande president är förresten taiwanes." 

  "Jämsides med sina politiska uppdrag är Mr Wang en framgångsrik affärsman," fortsatte Sammy. "Han äger en fabrik i Hsiamen, på andra sidan Formosasundet. Du vet kanske att många taiwanesiska företag numera har tillverkning på Fastlandet." Thomas nickade bekräftande. "Mr Wang har en kemisk förädlingsanläggning som sysselsätter flera tusen arbetare." 

  Wang, en äldre, tunnhårig man, avslutade sitt debattinlägg och lämnade podiet. Sändningen från parlamentet avbröts av ett reklamblock. Miss Long slog ihop sin tomma matkartong, log strålande mot Thomas och gick ut ur rummet. 

Taxin som Frank Bao insisterat på att sätta Thomas i stannade ett halvt kvarter från huset. Vägen blockerades nämligen av en stor lastbil som höll utanför byggnaden. Två män var sysselsatta med att bära lådor från lokalen på bottenplanet in i bilen.

  Thomas stannade till och tittade på skylten utanför dörren. China Jade, plus ett antal kinesiska tecken som svensken försökte tyda. Huset inrymde tydligen kontors- och lagerlokaler för företaget. 

  De två männen som bar lådor ägnade honom ingen uppmärksamhet, men en tredje man, en magerlagd, tunnhårig kines, släntrade ut och log vänligt mot Thomas. 

  "Kinesiskt jade, mycket känt i hela världen," sa han stolt. "Vi säljer till Amerika!" 

  När Thomas kom upp på taket satt en ung man på en av stolarna utanför tillbyggnaden. På bordet framför honom fanns en limpa vitt, taiwanesiskt bröd, ett paket djupgult smör, en bunt med cheeseburgerostar samt en stor flaska 7-Up. Den unge mannen, avslappnat iklädd shorts och T-shirt, nickade mot Thomas. 

  "Hej," sa han med en accent som svensken identifierade som nordeuropeisk. "Är det du som är den nye killen?" 

  "Det stämmer. Jag heter Thomas." 

  "Jan-Pieter. Välkommen hit."

  Han räckte fram handen och det utstrålade en helt annan värme från honom än vad som varit fallet med den snaggade amerikanen kvällen förut. 

  "Du kommer från Europa, eller hur?" frågade Thomas och slog sig ner vid bordet.

  "Ja, från Holland. Du då? Danmark?" 

  "Nästan. Sverige. Södra Sverige." 

  "Är du här för att studera?" 

  "Nej, jag jobbar på ett företag som har lite affärer här. Jag håller på att försöka ta hem en order från den taiwanesiska regeringen." 

  Holländaren förde sitt ljusa, halvlånga hår bakom öronen och lutade sig tillbaka mot tvättmaskinen. Han berättade att han bott i Taipei drygt ett halvår. Han läste kinesiska och undervisade i engelska. 

  "Liksom de flesta andra västerländska studenter här. Jag undervisar tre kvällar i veckan på ett handelsföretag i en förort. Jag lurade i dem att jag växte upp i USA, då fick jag jobbet. De är lite insnöade på Amerika här. Det är bara Förenta Staterna som gäller." Han drog upp en cigarrett ur en ask och tände. "Men det är kanske inte så konstigt. Från 1949, när Chiang Kai-shek och Kuomintang slängdes ut från Fastlandet, och fram till Kissingers pingpongdiplomati på 70-talet, var USA en värdefull vän och något av en livförsäkring i händelse av vapenskrammel från kommunisterna." 

  "Finns det hotet fortfarande?" frågade Thomas.

  Han kände sig med ens underlig till mods. Han hade aldrig förut befunnit sig för någon längre tid på en plats som, åtminstone teoretiskt, kunde bli anfallen av en fanatisk fiende när som helst. 

  "Beror på vem du frågar," svarade Jan-Pieter. "Idag finns en helt annan och öppen kontakt mellan Taiwan och Fastlandet. När Chiang Kai-sheks son, Chiang Ching-kuo, var president för sex-sju år sedan tog han bort förbudet för taiwaneser att resa över. Gamla ärrade veteraner från inbördeskriget på 40-talet tog chansen att se sina släktingar en sista gång. Men det stannade inte vid det. De senaste åren... ja, detta känner du säkert till. Taiwanägda företag dominerar den ekonomiska utvecklingen längs kinesiska kusten. De flyttar över produktionen dit för här har arbetslönerna stigit ordentligt." 

  Thomas nickade. 

  "Så umgänget har ju lättats upp på det viset," sa holländaren. "Men visst finns hotet kvar. Ibland kommer muller från Peking. Vänta bara tills 1997, varnar de ibland, när Hongkong är fixat, då är det Taiwan nästa. Och de har sagt flera gånger, att om taiwaneserna försöker utropa sig till självständig stat, då anfaller de." Han ryckte på axlarna. "Men det där är ju inget man går och tänker på dag och natt. Taiwan är ett ganska behagligt ställe att vara på, tycker jag. Vänliga människor, god mat, billiga biografer, skönt klimat. Tjejerna, Thomas. Tjejerna! Vänta bara tills du lär känna dem!"

  Han log brett och drog ett bloss på cigarretten. 

  "Hör du, den här tredje killen, Steven, vad är det för en figur?" 

  "Äsch, han är lite knäpp. Amerikansk missionär. Förbannat duktig på både mandarin och taiwanesiska. Reser omkring ute i städer och byar och predikar det kristna budskapet. Inget att bry sig om." 

  Thomas köpte hem bien dang från en restaurang i närheten, och intog maten på taket.  Holländaren kom ut och hade en liten radio med sig, som han ställde på bordet. Under bråkdelen av en sekund, när hans hjärna bara registrerade vad ögonen såg - en radio i Taiwan - förväntade sig Thomas att få höra schlagermusik av det slag som spelats på Scan-Tais kontor. Men i nästa moment hörde han att radion var på och att den inte alls spelade kinesisk dansmusik. Den spelade amerikansk 70-talsrock. 

  "Jaså, det finns sådan musik också i Taiwan?" sa han. 

  "På den här kanalen finns det", svarade Jan-Pieter. "ICRT, International Community Radio Taipei. En amerikansk kanal. Från början lär den ha startats för att underhålla de amerikanska soldater som fanns här. En bra kanal, speciellt om man har svårt att hänga med i de kinesiska programmen. Senaste nyheterna kan man också få sig till livs där." 

  Thomas koncentrerade sig på att plocka upp det bruna ägget med pinnarna. Någonstans i den allmänna ljudbilden, bakom ICRT:s diskjockey, uppfattade han ett annat ljud. Musik, välbekant sådan, ljöd från någon punkt nedanför dem. Det lät som om den kom från en bilhögtalare. 

  "Vem är det som kör runt och tutar ut Beethovens Für Elise på kvällen?" frågade han och tittade på holländaren. 

  Rumskamraten tittade tillbaka med ett roat uttryck i ansiktet. 

  "Håll dig fast så du inte ramlar när jag talar om det," sa han. "Det är sopbilen! Jag vet inte om du har tänkt på det, men framåt kvällen växer sopbergen i nära nog vartenda gathörn här i stan. Folk knallar ut från sina hus och slänger sina soppåsar där. Vid den här tiden kommer sopbilen och plockar upp allt skräpet och den använder utan vidare betänkligheter ett av musikhistoriens stora mästerverk för att annonsera sin ankomst." Han slog ut med armarna i en gest av uppgivenhet. "Vad ska man göra åt taiwaneserna?" 

  Han drog fram en cigarrett och tände, och strök sig tankfullt om hakan. 

  "Jag vet inte din bakgrund, Thomas. Men jag vet att du kommer att få se många mer eller mindre underliga saker här och en del av dem kommer säkert att reta dig. När jag kom hit kunde jag bli störtförbannad över att banker och andra inrättningar inte fungerade som jag ville att de skulle göra. Tills jag lärde mig att den där ilskan, den går bara ut över mig själv, ingen annan. Du och jag är gäster här. Vi är två personer, taiwaneserna är 20 miljoner. De kommer inte att ändra sig för att vi har kommit hit. Så det är lika bra att acceptera dem som de är."