NITTON

Tålamod var något som Charlie Wen och Jimmy Soo hade lärt sig för länge sedan. Det hade vid oräkneliga tillfällen hjälpt dem att klara av sina uppgifter. I djunglerna i Vietnam, i bergen i Iran och på gatorna i Buenos Aires. Det skulle ge resultat den här gången också, det var de övertygade om. 

  Fast det hade faktiskt inte gått så bra den här gången. Detta trots att uppdraget verkade nästan löjligt lätt - spåra upp och tysta en ensam, obeväpnad flicka. Även om ingen av dem sagt det, så hade båda plågats av samma tankar: Har jag varit ifrån det här spelet för länge? Har jag legat av mig, blivit för gammal?

  De senaste decennierna hade de i huvudsak tjänat som instruktörer. Visst, de hade på det viset hållit igång sina specialförmågor med skjutvapen respektive inom närstrid. Men konditionen och träningen att spåra upp ett byte var sorgligt eftersatta. 

  Uppdraget att likvidera de två polismännen i Taipei hade förvisso gått bra. Men Soo hade tagit dem en och en, och dessutom passat på när de två männen var påverkade av såväl alkohol som sin herdestund med var sin karaokeflicka. Det hade inte varit något riktigt test. 

  Det fanns en gräns för hur många människor det var värt att döda vid ett givet tillfälle. Den gränsen hade de hamnat på fel sida av två gånger redan, sedan ankomsten till Hualien. Käringen Huang, eller Wang, som hon tydligen hette, och hennes tre ungar, plus en skock av grannar som haft den dåliga smaken att befinna sig i omedelbar närhet i den tidiga morgontimman hade varit för många. Likaså de förbannade turisterna som kryllade utanför den ålderstigna gummans stuga uppe i Tienhsiang. Gumman, som tydligen var flickans farmor, hade varit som klippt och skuren att bli avlivad, men det hade visat sig ogörligt. 

  Nåja, nu var de åtminstone Huang Mei-ling på spåret. De kunde se tecken på att hon rört sig i terrängen när de ryckte fram. Vissa av spåren var inte timsgamla. Hon hade inget långt försprång nu. Men hon var enerverande bra på att hålla sig undan, att hitta nya stigar eller framkomliga vägar i bergen. Det var tydligt att hon var mycket väl bekant med platsen, vilket de inte var. Men de lärde sig snabbt, hade vanan inne, även om det var 20 år sedan de haft anledning att praktisera den. Och bara det blev kväll och den jagade flickan började bli trött så skulle det nog inte ta lång tid att hitta henne. 

  Det var då Jimmy Soo knackade sin kumpan på armen och gjorde en gest med huvudet ner mot byn, som syntes från deras utkiksplats. En bil hade stannat utanför gummans stuga och tre personer gick ut ur den. Charlie Wen använde sitt kikarsikte för att förstora bilden. Han sänkte vapnet och tittade på Soo. 

  "Amerikanen och en annan utländsk djävul," raspade han. "Och flickans syster." 

  "Nåja, de lär inte bereda oss några problem," menade den andre. "Såvida de inte råkar hitta flickan före oss."

  Han tittade på Wen, som ryckte på axlarna. 

  "Jag har gott om patroner i bössan," sa han.  

Det tog lång tid för Ingrid Huang att lugna ner den gamla kvinnan så mycket att hon gick med på att släppa in de två för henne okända männen. Men Marriot stannade inte, utan gick genast tillbaka till postkontoret. Med kontroverserna med den ovillige och möjligen kriminelle Larry Hua i färskt minne hade han först bestämt sig för att inte ta kontakt med den lokala polisen. Men så påminde han sig om vilken utmärkt assistans han faktiskt fått av kommissarie Zheng. Så han ringde polisen i Hualien och berättade att Wen och Soo, efterspanade över hela ön, fanns i Tienhsiang. 

  Han försökte också ringa Zheng i Taipei, men fick av växeltelefonisten veta att intendenten satt i förhör angående Larry Huas förehavanden. Marriot svor en ramsa och slängde på luren. 

  "Nainai". Farmor, sa Ingrid inne i den lilla stugan. "Berätta vad som hände." 

  Den gamla kvinnan nickade. Med röst som flera gånger avbröts av gråt talade hon om hur de båda männen bryskt kommit in till henne och frågat efter Huang Mei-ling. När hon i ren skräck inte kommit sig för att svara snabbt nog hade den ene tagit fram en stor pistol och satt under näsan på henne. Fruktande för sitt liv hade hon talat om för dem att hennes sondotter flytt upp i bergen. De hade försökt pressa henne på mer exakta uppgifter, men hon hade förtvivlat svarat att hon inte visste var flickan höll sig gömd. Mannen med pistolen hade tryckt vapnet hårdare mot henne och kvinnan hade varit säker på att hennes sista stund var kommen. Men den andre mannen hade hejdat sin kumpan och dragit med honom ut ur stugan. 

  Sedan dess hade hon hållit sig inomhus och knappt vågat titta ut. Vid något enstaka tillfälle hade hon försiktigt kikat genom ett av fönstren. Då hade hon upptäckt att inga av de andra byborna heller var utomhus. Det var som om Tienhsiang slutit sig i väntan på att de onda männen skulle försvinna därifrån. 

  Marriot kom in genom dörren. 

  "Jag har talat med polisen i Hualien," sa han. "De lät inte speciellt glada över att få reda på vilket kap de kan göra i sitt distrikt, men de lovade i alla fall att skicka upp folk." 

  "Bra," sa Ingrid och log. "Då ska väl banditerna snart vara fångade." 

  "Men tänk om de hittar Mary innan dess," sa Thomas stelt. 

  "Bergen här är nästan oändligt stora," menade flickan. "Om man känner till terrängen kan man gömma sig här hur länge som helst." 

  "Ingrid, det är inte två småpojkar från Hualien som är efter din syster," sa svensken och skärpte tonen. "Vi talar om Charlie Wen och Jimmy Soo. Vi talar om två yrkesmördare. De överlevde krig och tortyr i Vietnam och de har tränat flera av världens tuffaste hemliga poliskårer." Han spände ögonen i henne. "Din farmor har rätt, Ingrid. Det är två djävlar från helvetet som har kommit hit." 

  Något brast inom flickan. Hon sjönk ner på en stol och började skaka av gråt. För en sekund kände Thomas det som om det var Mary själv som satt framför honom och grät hjälplöst. Han tog ett steg fram till henne och drog sakta handen genom hennes hår. Mekaniskt tog hon av sina glasögon och borrade in huvudet intill hans kropp. 

  "Gråt inte, lilla syster," mumlade han. "Vi behöver en modig flicka nu för att visa oss vägen. Låt oss ge oss ut och se om vi kan hitta Mary innan banditerna gör det." 

  Marriot gav honom understöd: 

  "Det finns en faktor som talar till vår fördel," sa han. "Wen och Soo är elit inom sin bransch, ingen tvekan om det. Men de stod på toppen av sin förmåga under Vietnamkriget, för 20 år sedan. De är inte unga män längre." 

  "Exakt!" insköt Thomas och log uppmuntrande mot flickan. "De är inte oövervinneliga. Vi har en chans. Tänk, Ingrid! Var kan hon gömma sig?" 

  Flickan samlade sig, torkade sig i ögonen med tröjärmen och satte på sig sina glasögon. Hon tittade med stora ögon på Thomas. 

  "Hao," sa hon. "Låt oss gå ut och leta efter henne." 

Molly la på luren och tittade på Christel Viking som satt i soffan i vardagsrummet. Engelskan skakade på huvudet. 

  "Han är fortfarande upptagen," meddelade hon. "Fan också!" 

  Det var tredje gången sedan de kommit in till Taipei som hon försökt få tag i kommissarie Zheng. Men varje gång hade polishusets växel upplyst henne om att Zheng - som förresten numera var intendent, hade telefonisten meddelat! - var upptagen med en utredning tillsammans med representanter för den statliga undersökningsbyrån. Nej, tyvärr visste de inte när han skulle vara tillbaka på sitt kontor. 

  Molly satte sig i soffan och tittade på sin gäst. Vid första anblicken var Christel inte alls lik sin yngre bror. Både hårfärg och ögonfärg var annorlunda. Men där fanns ändå likheter. Molly kunde inte sätta fingret på dem, men de fanns där. 

  "Så vad gör vi nu?" frågade svenskan. Hon rev sig lätt i det kopparröda håret. "Det här kom som en chock, Molly. Jag har lite svårt att tänka klart. Kommer in i ankomsthallen, inte riktigt säker på om Thomas ska vara där eller om jag ska få ta mig in till stan själv. Så möts jag av dig, Molly Craven, som jag hade tänkt försöka leta upp under min vistelse här." Hon skakade på huvudet. "Och så berättar du att Thomas - min bror! - är ute på mördarjakt." 

  Hon grävde i sina fickor och plockade fram cigarrettasken. Molly försökte fundera ut hur hon skulle bete sig. Hon var inte i balans själv efter det som hänt med Ellen Huang och här skulle hon plötsligt ta hand om Christel Viking som naturligtvis var orolig för sin brors säkerhet. Och Molly var tvungen att medge att även hennes tankar fanns hos jägarna på östkusten - Robert Marriot, såväl som Thomas Viking. 

  Det verkade som om svenskan läste hennes tankar. 

  "Molly, jag har ingen rätt att lägga mina bekymmer på dig," sa hon. "Jag förstår att flickan som dödades var en nära vän till dig. Det är bara det att... ja, när man kommer ny till ett ställe..."

  "Jag vet," avbröt Molly och la handen på svenskans. "Det är okej. Det är nog bara bra för mig att vara sysselsatt med något. Problemet är bara att jag inte riktigt vet vad vi ska göra. Vi kan inte ge oss ner till Hualien själva. Jag tror att vi faktiskt måste vänta tills vi får kontakt med kommis... eh, intendent Zheng." Hon log svagt mot Christel. "Låt oss vara optimister. Thomas sa att han kan ta vara på sig." 

  "Ja, det kan han. Han har tränat kungfu i tio år. Men om han kan använda det..." Hon rös till lätt. "Det vet jag inte." 

Kommunikationsminister Chang Wen-bing gick fram och tillbaka i sitt arbetsrum. Han hade gått flera hundra varv redan sedan han kom till ministeriet efter lunch. Han hade ont i magen och det blev värre och värre. 

  Var det sant att Lion Computers program, det program som han valt ut att styra pendeltågen, hade allvarliga brister? Och vad skulle hända om det verkligen var så? Skulle han anklagas om det hände något? 

  Antagligen skulle det inte hända något. Det fick man ju hoppas. Inte trevligt med bilder av tågolyckor i TV och tidningar och hans, Changs, namn inblandat. Inte alls trevligt. Må alla datorer brinna i de nio helvetena! tänkte han. Modernt påfund som de främmande djävlarna har tvingat på oss. Varför kan inte allt vara som det var förut? Varför kan inte en statens tjänsteman få göra sitt arbete i lugn och ro och bära hem sina välförtjänta pengar till familjen? 

  Familjen! fräste han till inom sig. Vilken familj? En kaxig hustru som inte har den minsta respekt för sin man. Hennes uppförande är verkligen ett oförlåtligt förräderi mot allt vad Konfucius och vår femtusenåriga kinesiska tradition står för. Chefspost! Utländskt namn! Sätter sig upp mot mig! Och barnen... En odugling till son som bara lyssnar på de främmande djävlarnas odrägliga musik och har oanständiga utländska kläder på sig. Och dottern som for iväg till Amerika och blev med barn där...

  Varför låter gudarna mig drabbas så hårt? frågade han sig och stannade till vid fönstret. Han tittade ut men såg inte gatorna och trafiken utanför. Han såg bilden av en flicka, hsiao Lan. Så söt, så mjuk och förstående hon hade varit. Och så bestämd när han så önskade... Den mest värdefulla av alla flickorna hos Yang mama. 

  Han vred sig häftigt om och tittade på telefonen. Han hade varit på väg att ringa till Foo på Lion Computers hela eftermiddagen. Ringa och fråga om det där programmet. Har det verkligen de brister som sägs?  Men han hade inte ringt. Han var rädd för svaret på sin fråga. 

Ingrid Huang ledde dem söderut från byn upp bland bergen. Till en början följde de en stig, men flickan vek snart av från den. Varsamt tog hon sig fram genom den kuperade terrängen och Thomas och Marriot följde efter. 

  Snart var svensken helt förvirrad, vad gällde riktning och avstånd från Tienhsiang. Han sneglade på Marriot och amerikanen verkade inte heller riktigt ha kontroll över situationen. De hade, hastigt men mindre lustigt, lämnat över sina öden till en liten, smärt 20-årig flicka. 

  "Vet vi var vi är?" frågade Marriot vid ett tillfälle när de stod under några väldiga träd. 

  "Det är möjligt att ni inte vet det, Mr Marriot," svarade Ingrid lätt, samtidigt som hon svingade sig upp i ett av träden. "Men jag vet det." Vigt som en apa klättrade hon upp och satte sig i en stor klyka. "Och jag vet också att min syster har varit här nyligen," fortsatte hon. 

  Thomas kände hur hans manliga stolthet höll på att kväva honom. Om hon kan så kan jag! sa han till sig själv och började forcera trädstammen. Med visst besvär tog han sig upp till henne och hon mötte honom med ett glatt leende. Hon blev dock snabbt allvarlig igen och pekade på en punkt i klykan där barken var borttagen. Svensken tyckte sig se att något fanns inristat i träet.

  "Ling," läste Ingrid. "Det står för Mei-ling. Vi brukade göra så när vi var små och lekte här. För att tala om för varandra var vi varit, så skrev vi sista tecknet i våra namn." 

  "Hur vet du vart hon har begett sig från den här platsen?" frågade Thomas. 

  "Det finns ett par alternativ. Vi får helt enkelt prova." 

  "Ska jag också komma upp?" hördes Marriots lätt irriterade röst nere från marken. 

  "Vi kommer ner," sa Thomas. 

  Ingrid förde dem vidare genom bergen. 

Molly och Christel satt på en restaurang i närheten av engelskans bostad och åt middag. Christel stoppade en stekt räka i munnen och tuggade den långsamt. 

  "Mmm," sa hon och slöt ögonen. "Det var över två år sedan jag åt riktig kinesisk mat." 

  "Thomas har berättat att du har bott i Hongkong och skrivit därifrån," sa Molly. 

  "Ja, jag bodde där ungefär ett och ett halvt år. Flyttade tillbaka till Sverige i maj för två år sedan. Började jobba på den tidning där jag är nu och läste in en universitetskurs om kinesisk kultur och historia på kvällarna." 

  "Varför flyttade du tillbaka?" 

  Christel skrattade och tittade uppskattande på kollegan - för det var hon ju, Molly Craven, en journalistkollega. 

  "De flesta skulle frågat mig varför jag åkte till Hongkong, men du frågar varför jag flyttade tillbaka," sa hon och tittade in i de gröna ögonen. "Jaa... jag tror det var för min dotters skull. På något sätt ville jag att hon skulle få träffa sin mormor och morfar och andra släktingar." Hon studerade räkorna som låg i såsen. "Men hon kommer fortfarande ihåg livet i Hongkong och talar om det ibland. Hon är ganska stolt över att ha bott där. Det är liksom inte någon av kompisarna som har varit med om sådana äventyr." 

  Hon tittade sig omkring i lokalen. 

  "Tidigare hade jag aldrig en tanke på att åka hit, till Taiwan," sa hon. "Det var Kina, och förstås Hongkong, som gällde. Vem bryr sig om lilla Taiwan, detta lilla plast-Kina, när det finns riktiga Kina?" Hon bet sig i läppen och tittade nästan skuldmedvetet på brittiskan. "Jag kanske hade fel." 

  "Det hade du," sa Molly. "Visst, Kina är stort och mäktigt och naturligtvis oerhört fascinerande. Och Hongkong är speciellt med öarna och havet och sin koloniala historia. Men här i Taiwan hittar du ett folk som är något av det mest generösa och vänliga du kan tänka dig. De är inte lika stressade som hongkongeserna och inte rädda för att ta kontakt med utlänningar som fastlandskineserna." Hon la pinnarna på skålkanten och lutade sig tillbaka. "Jag kommer aldrig att glömma Taiwan." 

  Christel nickade tankfullt. Hon skulle just göra en kommentar när hon såg en välbyggd kines komma in i lokalen, titta sig omkring och bana sig väg fram till deras bord. Molly tittade upp på honom.

  "Åh, kommissarie Zheng! Vilken tur att ni fick mitt meddelande," sa hon och glömde i hastigheten hans nya titel. "Låt mig presentera Christel Viking. Hon kommer från Sverige och det är hennes bror som är med Mr Marriot i Hualien." 

  "Angenämt, Miss Viking," sa Zheng och bugade artigt.

  Han underlät att påpeka för Molly att han nu faktiskt inte var kommissarie, utan intendent. Han hade själv inte riktigt vant sig vid den nya titeln. 

  Christel log mot honom. Hon hade genast upptäckt att han var en stilig man och hon studerade honom med intresse. Konstnärligt intresse, snarare än sexuellt. För hon visste alltför väl att hennes kropp inte fungerade tillsammans med en man. Det var en bitter sanning som hon tvingats acceptera. Kroppen ville inte med en man, själen stod inte ut med en kvinna. Dessutom ville hon inte engagera sig i ett sådant förhållande när hon hade lilla Marika. Så hon levde ensam med dottern och kryddade någon enstaka gång sin tillvaro med en tillfällig förbindelse. 

  Fast även den kryddan använde hon allt mer sällan. Hon koncentrerade sig på att vara en så bra reporter och så bra mamma som möjligt och nöjde sig med att, med ett stillsamt vemod, beundra de vackra män och kvinnor som hon stötte på.

  "Intendent Zheng, vi vill följa med till Hualien," sa Molly och spände blicken i kinesen. 

  Zheng gjorde först sin beställning av kyparen innan han svarade. Han gav svenskan en snabb blick, tydligt medveten om hennes attraktionskraft. 

  "Så, nyheten om min befordran har redan nått er," sa han med ett leende. "Jag har knappt vant mig vid det själv ännu." Molly log tillbaka. "Ni vill följa med till Hualien," fortsatte polismannen. "Okej, jag ska inte göra allting ännu svårare genom att försöka hindra er."

  Jag borde varit där för länge sedan, tänkte han, kluven inför dagen som gått. En dag då han tvingats deltaga i undersökningsbyråns arbete med att försöka utröna Larry Huas förehavanden. En nog så viktig uppgift, men den inföll vid sämsta tänkbara tillfälle, med flickan Huang svävande i livsfara nere på östkusten. Jag kan bara hoppas att polischefen i Hualien har följt mina instruktioner, och avsatt all tillgänglig personal för att söka efter de två mördarna.

  "Jag..." Han avbröt sig och tittade disciplinerat på Christel. "Miss Viking, jag förmodar att Miss Craven har satt er in i vad saken gäller." 

  "Ja, det har hon gjort." 

  "Gott. Jag har blivit kontaktad av polischefen i Hualien. De har fått en anmälan som gör gällande att de båda efterspanade männen, Wen Tien-ding och Soo Ying-jie, finns i deras distrikt." Bredvid honom drog Christel in andan häftigt. "Anmälan gjordes enligt uppgift av en utlänning," fortsatte Zheng. "Jag förmodar att det är Mr Marriot." 

  "Då är det alltså som Thomas trodde," sa Molly. "Mördarna är verkligen ute efter Mary Huang. Gode gud, låt dem inte lyckas döda henne också!" 

  Hon såg blek ut och Christel la sin hand på hennes. 

  "När åker vi, Mr Zheng?" frågade hon. 

  Zheng tittade på sin klocka just som kyparen kom och serverade honom hans mat. 

  "När vi är klara här åker vi till Songshanflygplatsen," sa han när kyparen avlägsnat sig. "Därifrån tar vi oss med helikopter ner till Hualien. Sedan får vi bedöma situationen där." 

  Han grep tag i ätpinnarna och började lasta in mat. 

Solen hade gått ner. Skuggorna, som under de senaste timmarna blivit allt längre, hade till sist uppslukat det kvarvarande ljuset. Taroko Gorge låg i mörker. Uppe i bergen sjönk temperaturen.  Dagens fauna började slå sig till ro och nattens kröp fram ur sina hålor och gav sig ut på jakt. Det prasslade bland buskarna, ljud av vingslag darrade som bågsträngar. Mörka skepnader, svartare än kvällen, svepte förbi. Gula ögon blinkade till som glödande kol bland träden. Var det en fyrfota jägare, eller en tvåbent? 

  Mary Huang var hungrig. I hastigheten hade hon inte hunnit plocka med sig mer än lite frukt och kycklingbitar från farmoderns kök och de var redan slut. Hon var trött. Hon hade varit i rörelse hela dagen, utom de där två timmarna - så välgörande och samtidigt så skrämmande - när hon somnat till mellan stenblocken. Guanyin pusa, Barmhärtighetens gudinna, bevarade sannerligen mig där, tänkte hon, och lät inte de två onda männen hitta mig sovande. 

  Tuppluren hade piggat upp henne, men bara tillfälligt. Det ständiga klättrandet och spänningen som hela tiden fanns inom henne började ta ut sin rätt. Hon fick allt svårare att sätta den ena foten framför den andra. Det började också bli kallt. Det var oktober och temperaturen kunde sjunka ner mot nollstrecket på nätterna. 

  Men framför allt var hon rädd. Räddare än hon någonsin varit i sitt liv. Vid flera tillfällen under eftermiddagen hade hon försökt tänka ut något sätt att lura förföljarna, att få dem att tappa spåret efter henne, eller, i bästa fall, få dem att störta utför någon brant. Men hon hade inte kommit längre än till tanken. Kan inte, hinner inte lägga ner tid på någon sådan manöver. Fly, fly, bara fly undan! Det senaste dygnets explosion av dramatiska händelser hade sakta men säkert omringat hennes medvetande och gastkramat det. Ellen var död, avrättad av två yrkesmördare som tillhörde ett livsfarligt gäng som kallade sig de Nio Drakarna.

  Mary såg väninnan för sin inre syn, när hon kommit in på karaokebaren och börjat berätta om sina bekymmer. Mary hade inte reagerat så starkt som hon borde gjort vid det tillfället. Om hon hade gjort det kanske hon hade kunnat hjälpa sin syster. För Ai-ling var min syster, tänkte hon och kände hur tårarna tryckte på och ville ut. Ingen stod mig närmare än hon de senaste åren. Hon fanns alltid där om det var något. Hon och Yang mama. 

  Men i Ellens stund av nöd hade inte Mary funnits där för att hjälpa henne. Hon hade varit fullt upptagen med sina kärleksproblem. För ett ögonblick kände hon hur hon ville hata Thomas Viking, utlänningen som brutit sig in i hennes hjärta och förblindat henne. Hon ville hata honom, men kunde inte. Hur skulle hon kunna göra det? Hon älskade ju honom! 

  Flickans tankar irrade fram och tillbaka mellan Thomas, den döda Ellen Huang och hennes två banemän, som nu var ute efter att göra sig av med även Mary. Men tankarna stannade till vid Ellen. Hur hade mördarna hittat henne och hennes morbror? Hur hade de vetat att hon över huvud taget var inblandad? Någon måste ha talat om det för dem och det var inte Mary som hade gjort det. 

  Flickan blev plötsligt alldeles stel och iskall inom sig. Endast en person till hade hört Ellen berätta om sina bekymmer den där kvällen, på baren. Yang mama. Yang mama! 

  "Det kan inte vara sant!" viskade hon för sig själv i mörkret. "Det får inte vara sant!" 

  Hon visste inte hur länge hon satt som paralyserad i det buskage där hon gömde sig. Men ett prasslande bland buskarna väckte henne till liv och medvetande igen. Ett mindre djur skuttade iväg.  Jag måste röra på mig, kan inte stanna här, intalade hon sig själv. Hon längtade efter farmoderns stuga, eller hemmet i Hualien, eller sitt lilla kryp-in i Taipei. Hon längtade efter Ellen, hon längtade efter Molly, hon längtade efter Thomas. Men de fanns inte här, ingen av dem, och hon kunde inte gå tillbaka till byn. Hon var tvungen att tillbringa natten i bergen. Insikten om att Yang Chun-hua, som hon älskat och litat på, kanske spelade ett djävulskt dubbelspel spred sig som ett gift inom henne och höll på att bedöva både kropp och hjärna. 

  Wenshan! De varma källorna. Några kilometer längre upp i bergen fanns naturliga, varma källor. Där skulle hon kunna hålla ut till morgonen kom. Försiktigt kröp hon ut ur buskaget och tassade iväg i natten. 

Thomas började misströsta. Han tyckte att de gick och gick, klättrade och slet och kom ingenstans. Inga banditer syntes till och det var i och för sig skönt. Men ingen Mary Huang syntes heller till. Han kände att situationen var helt utanför hans kontroll. Han visste inte var de befann sig, han visste inte var fienden fanns - de skulle när som helst kunna överraska honom - och han tyckte att hela företaget kändes planlöst. Det var mycket otillfredsställande. 

  Men det fanns inget att göra åt saken. Inte något som han kunde komma på, åtminstone. De hade redan diskuterat om de skulle försöka avge någon sorts signal för att meddela Mary att de fanns i närheten. Men de hade snabbt förkastat den idén. En sådan signal skulle förstås även uppfattas av Wen och Soo och ge de båda mördarna ett utmärkt tillfälle att få korn på dem för att sedan helt ostörda kunna avsluta sitt jobb med Mary, om de inte redan hade gjort det.  

  För vad var det som sa att hon inte redan låg död någonstans? Trots allt vad Ingrid sagt om hur väl de båda systrarna kände till terrängen, så fanns misstanken där hos både Thomas och Robert Marriot att de var för sent ute för att rädda Marys liv. 

  Men det spelade inte heller någon roll så länge de inte hade snubblat över hennes döda kropp. Tills de gjorde det var de tvungna att fortsätta hoppas, fortsätta leta, fortsätta ta sig fram i mörkret. 

  De var på väg uppför ännu en brant sluttning när marken under Marriots fötter plötsligt smulades sönder och han började glida neråt. Han ropade till och försökte få tag med händerna någonstans.  Thomas fick tag i amerikanen med sin ena hand och grep med den andra om en stor sten för att stoppa fallet. I nästa ögonblick började stenen röra på sig och han fick använda dyrbar kraft på att skjuta den några centimeter åt sidan, så den inte skulle träffa Marriot i huvudet. 

  Stenen tumlade nerför slänten och Thomas och Marriot gled långsamt efter den. Ingen av dem visste hur långt det var till botten. Men så kände Thomas ett grepp om sin ankel. Medan hans fria hand fäktade våldsamt efter stöd tittade han upp. Ingrid höll om hans fotled med båda sina smala händer och i det knappa ljuset skymtade han att hon krokat sina ben runt en trädstam. 

  Raset runt dem fortsatte under vad som verkade vara flera minuter, men som troligen bara rörde sig om sekunder. De tre låg och försökte hålla sig kvar tills jordmassorna hade lugnat ner sig. Ingrid Huang slet som ett djur med sina begränsade krafter för att hålla fast svenskens fot och bad samtidigt till de gudar som behagade lyssna att trädet hon klämde sig fast vid inte skulle följa med raset. Thomas och Marriot försökte förtvivlat få grepp om något, något som inte följde med jorden och stenarna ner. 

  Jordskredet upphörde gradvis. Småstenar singlade fortfarande neråt runt dem, men inga större jordmassor rörde sig. Marriot började att försiktigt kämpa sig uppåt. Thomas försökte stödja honom och tittade oroligt upp mot Ingrid. 

  "Kan du hålla mot lite till?" frågade han. 

  "Ja," svarade hon tappert och han kände hur hon ansträngde sig så naglarna borrades in i hans fotled. 

  Marriot lyckades kravla sig upp och få tag om trädet. Thomas släppte honom och ålade sig själv upp. De pustade ut bakom trädet och svensken la sin hand på Ingrids axel. 

  "Tack," sa han. "Jag ska aldrig mer tvivla på din kapacitet." 

  Hon sa inget, men i det svaga ljuset av månskäran såg han att hon log. 

Polisstyrkan från Taipei kom i två helikoptrar. När Zheng, följd av Molly Craven och Christel Viking, gick ut på plattformen möttes han av en tungsint polischef i Hualien. 

  "Kommissarie Zheng," hälsade mannen, som i likhet med de flesta ännu var okunnig om Zhengs befordran. "Jag är glad att se er och era män..." Han upptäckte de två vita kvinnorna och tystnade, men fann sig tillräckligt mycket för att kunna avsluta sin mening. "...här." 

  "Jag behöver få en uppfattning om läget," sa Zheng rappt. "Vad har hänt?" 

  "En utländsk man ringde sent på eftermiddagen och uppgav att banditerna Wen Tien-ding och Soo Ying-jie finns inne i Tai-lu-ge. Jag sökte genast er för att..." Han tvekade. "...för att få råd om hur vi skulle gå till väga. Tyvärr dröjde det ett par timmar innan jag fick tag i er." Han klarade strupen och såg åtskilligt besvärad ut. "Det är... det är allt som finns att rapportera, kommissarie Zheng." 

  "Fick ni inte mina instruktioner?" fräste Zheng. "Att skicka in all tillgänglig personal i bergen?" 

  "Nej, sir."

  Mannens ansikte var uttryckslöst. Zhengs hårda blick genomborrade honom och den lokale polischefens överläpp fladdrade till. Intendenten övervägde hur han skulle hantera situationen och fattade snabbt sitt beslut. Han tittade på de två kvinnorna bredvid honom.  

  "Det är meningslöst att ge sig in där nu. Med strålkastare och högtalare skulle vi sannolikt kunna upplysa såväl Miss Huang som de två mördarna om vår närvaro, men något annat skulle vi inte uppnå. Såvida de inte finns inne i Tienhsiang." Han vände åter blicken mot den lokale polischefen. "Så, ni fick inte mina order. Men jag utgår från att ni har tagit egna initiativ, eftersom ni vet hur viktigt detta ärende är. Har ni gjort någon undersökning i byn där uppe?" 

  "Nej, kommissarie." Mannen betraktade sina skor. 

  "Idiot! Detta kommer att stå dig dyrt. Skicka genast dit en patrull!" Nu smattrade ordern fram och polischefen i Hualien sträckte på sig som en värnpliktig soldat. "Sök igenom alla husen där. Ställ frågor. Rapportera till mig, jag kommer att finnas på Astar Hotel. Är det uppfattat?" 

  "Ja, kommissarie."  

  "Det är intendent, pestråtta!"  

  "J-ja, intendent." Han skyndade bort för att verkställa ordern. 

  "Mina damer," sa Zheng till de båda europeiskorna med fullständigt kontrollerad röst. "Låt oss ta en bil till vårt hotell och avvakta den lokala polisens arbete. Jag tror ni kommer att finna miljön på hotellet mer angenäm." 

  Miljön på hotellet, som låg på gångavstånd från havet, var förnämlig. Men varken Molly eller Christel kunde riktigt uppskatta den. De satt i baren tillsammans med Zheng, som då och då gick ut för att sköta ett eller annat, och försökte prata bort väntetiden. 

  Klockan var halvnio på kvällen när de kom dit. Den var närmare midnatt när bartendern bar fram en telefon till deras bord och räckte luren till Zheng. 

  "Wei." Kvinnorna hörde hur någon pratade och de försökte utläsa ur Zhengs ansikte hur landet låg. Men kinesens anlete var helt uttryckslöst.

  Christel plockade ut den sista cigarretten ur sin ask och skrynklade ihop paketet.

  "Hao," sa Zheng i luren. "Behåll fyra man posterade där under natten. Klart slut." 

  Han la på luren. Fyra ögon riktades mot honom. 

  "Polismännen har genomsökt byn och talat med både bofasta och turister," sa han. "Flera bybor, bland annat Miss Huangs farmor, uppger att de har sett de två efterspanade männen. Farmodern mådde mycket dåligt och poliserna har sett till så hon har fått komma till ett av hotellen, där hon får vara under uppsikt tills vidare. Hon berättade att ytterligare ett av hennes barnbarn, uppenbarligen en yngre syster till Huang Mei-ling, finns ute i bergen tillsammans med två utländska män." 

  "Robert och Thomas," sa Molly snabbt. 

  Zheng nickade. 

  "En god gissning," sa han. "Nåväl, fyra polismän finns på plats i Tienhsiang under natten. Om något händer kommer jag att bli kontaktad. Om inte, så ger vi oss av in där så fort det ljusnar imorgon. Jag föreslår att ni försöker sova några timmar."  Han reste sig och gick ut ur baren. Christel och Molly tittade på varandra. Båda såg känslor av spänning, oro och vanmakt i den andras ögon. Ingen av dem trodde att hon skulle kunna sova något vidare. Men till sist reste sig Molly.

  "Han har rätt," sa hon trött. "Låt oss försöka få lite vila. Kom."