ARTON

Thomas steg upp i gryningen. Han hade inte sovit något nämnvärt. Det fanns alltför mycket som rörde sig i hans huvud. Var fanns Mary? Vad hade hänt med henne? Var hon i livet, eller...? Skulle de gett sig av redan föregående kväll? Han hade ringt henne så sent som kvart över tolv på natten, men inte fått något svar. Hon hade inte kommit tillbaka.  

  Oron blandades med spänning. Nu skulle de iväg och ingen visste vad de skulle råka ut för. Om de verkligen stötte på de två mördarna... Han ruskade på huvudet. Det hela kändes overkligt. 

  Väskorna stod i rummet och påminde honom om att han egentligen skulle åka hem senare på dagen. Uppskjutet igen. Han gick ut och satte på gaskranen och tog en snabb dusch. I en liten väska packade han ner extra kläder, något annat ansåg han sig inte behöva. När han på väg nerför trapporna passerade Mrs Yangs dörr funderade han på Lisa Lo. Bodde hon hos hans värdinna? Och i så fall varför? Vilket förhållande hade de till varandra? Och till Mary? 

  Nere på Rui-an Street ringde han till Scan-Tais automatiska telefonsvarare och bad Amy Long avboka hans plats på flyget till Köpenhamn. 

  "Jag hör av mig senare," avslutade han. Om jag kommer tillbaka från Hualien, tänkte han. 

  Robert Marriot stod redan utanför Taipeis järnvägsstation när Thomas steg ur taxin. Polismannen verkade butter men samlad. 

  "Har du ätit frukost?" frågade han.

  Thomas skakade på huvudet.

  "Nå, då fixar vi något på flygplatsen."

  De klev in i en ny taxi som tog dem ut till Songshan, inrikesflygplatsen i utkanten av Taipei.

  "Jag talade med kommissarie Zheng, min kollega inom Taipeipolisen, igår kväll," berättade Marriot. "Jag informerade honom om vår lilla resa. Han kommer att försöka ansluta så fort han kan." 

  "Låter bra," svarade svensken.

  Han fann det plötsligt svårt att koncentrera sig på vad amerikanen sa. Mer och mer insåg han att det var något oerhört han gav sig in på. Mördarjakt. Han, en vanlig svensk dataprogrammerare, skulle ut på mördarjakt. Idiotiskt! 

  Men han kunde inte göra något annat. Tanken på att Mary Huang kanske befann sig någonstans där nere på östkusten med de två banditerna i hälarna tvingade honom att åka. Jag är ju faktiskt vältränad och jag har ju faktiskt brunt bälte i kungfu, intalade han sig. Fast att klara graderingsprov i en träningslokal är en sak, att kunna använda teknikerna när det gäller livet är något helt annat. Och att ställas öga mot öga med en desperado som har pistol i handen... 

  "Låt oss hoppas att vi hittar Miss Huang trygg och säker i hemmets lugna vrå," sa Marriot när planet lyfte och satte kurs söderut. "Så kan du ta med henne tillbaka och jag kan fortsätta jaga efter mördarna." 

  Thomas svarade inte. Han försökte lugna ner sig, slappna av. Han lutade huvudet tillbaka i fåtöljen och slöt ögonen. 

Kommissarie Zheng rättade till slipsen och knackade på dörren. 

  "Kom in!" hördes en röst.

  Den unge officern öppnade och steg in. En äldre man stod vid ett fönster och ansade krukväxter. Ytterligare en man fanns i rummet. Zheng identifierade honom som Zhuang, Taipeis ställföreträdande polischef, nummer två i hierarkin efter Larry Hua.

  "Kommissarie Zheng, var så god och sitt ner," sa den äldre mannen utan att vända sig om.

  Polismannen nickade artigt mot sin överordnade och satte sig på kanten av en stol och väntade. Mannen vid fönstret gnolade lågmält för sig själv medan han synade ett miniatyrträd i en kruka. Han vred det ett kvarts varv på fönsterbrädan och vände sedan sin uppmärksamhet mot besökarna. 

  "Det besked ni nu ska få, ställföreträdande polischef Zhuang, är preliminärt och gäller tills vidare," sa han. 

  "Ja, ordförande Hsieh." 

  Mannen slog sig ner i en fåtölj bakom ett skrivbord. Han tog upp ett pappersark som låg på bordet och studerade det snabbt. 

  "Den förundersökning som undersökningsbyrån gjort angående polischef Hua indikerar att icke obetydliga oegentligheter har begåtts av honom i hans ämbete," sa han. "Såsom ordförande i nationalförsamlingen har jag fått ärendet förelagt mig. Jag har beslutat att under den tid som det tar för byrån att göra en grundlig och fullständig utredning i fallet kommer polischef Hua att befrias från sina plikter. Han ska stå till byråns förfogande för uppgifter i ärendet. Ni ska överta hans arbetsuppgifter under denna tid... till att börja med." 

  "Ja, ordförande Hsieh," svarade Zhuang. 

  "Tillförordnade polischef Zhuang, jag förutsätter nu att större framsteg görs i de mycket besvärande ärenden som just nu tynger oss, exempelvis frågan om vad som hänt tjänstemannen i Konstruktionsbyrån, Li Wen-kang, än vad som var fallet under Huas ledning." 

  Zhuang reste sig upp och ställde sig närmast i givakt. 

  "Jag ska sätta in alla resurser på att snabbt klara upp fallet, ordförande Hsieh," sa han stelt. Hans blick vreds mot Zheng intill honom. "Jag befordrar med omedelbar verkan kommissarie Zheng till ställföreträdande polischef, med intendents grad, med tills vidare enda arbetsuppgift att klara ut fallet Li Wen-kang." 

  "Utmärkt," sa Hsieh. "Utredarna på undersökningsbyrån lät emellertid förstå att intendent Zhengs närvaro är önskvärd under dagen, för att utan dröjsmål bringa klarhet i vissa detaljer angående Huas chefsutövande. Det var allt. Lycka till!" 

Parlamentets pressrum var överfyllt av journalister, skrivande och fotograferande, som trängde sig, armbågade sig, ålade sig, svettades och svor om vartannat. En rörelse i bortre dörren fick sorlet och kampen om platserna att nå sitt crescendo. Så satt han då åter vid bordet, för dem som var så nära att de kunde se honom, Wang Jien-yi. 

  Molly var tacksam för att han utlyst presskonferens så tidigt som klockan tio. Det skulle ge henne tid att övervara den, kanske till och med skriva något, innan hon tog sig ut till flygplatsen för att möta Thomas Vikings syster. 

  En armbåge från China Posts fotograf träffade henne i huvudet och hon fräste ur sig en giftig kinesisk svordom. Flera reportrar i närheten tittade med all önskvärd respekt på henne och fotografen i fråga drog sig generat därifrån. 

  "Mina vänner," började Wang och försökte göra sig hörd. Sorlet la sig genast. Här gällde det att vara med. "Jag sitter åter här framför er. Återigen har mitt namn släpats i smutsen av mina politiska motståndare. 

  Molly la snabbt märke till två saker hos ledamot Wang. Fast han börjat sitt försvarstal i ungefär samma stil som det föregående - även om han ännu inte kommit in på Konfucius eller andra gamla idealfigurer - så var han blek och tärd i ansiktet och hans röst hade inte den vanliga skärpan.

  "Det här har tagit på honom," mumlade en kines intill henne till en annan. 

  "Jag är ingen dataexpert," sa Wang vid bordet. "I viktiga datafrågor får jag förlita mig på goda rådgivare. Jag skulle aldrig drömma om att ge mig in i databranschen."

  Han tog en klunk sodavatten ur ett glas och torkade sin panna med en näsduk, en gest som givetvis fångades av samtliga vakna fotografer. Drevet gick redan, nyhetsjägarna var betydligt mer på bettet denna gång än den föregående.

  "Jag kan inte förstå," fortsatte Wang, "hur Foo Shan-lin, verkställande direktör på Lion Computers, ska behöva diskvalificeras från upphandling bara för att han råkar vara gift med min dotter. Det är... det är oärligt spel av oppositionen. Det luktar illa!" 

  "Ledamot Wang, är det en lögn att Lion Computers program har säkerhetsmässiga brister?"

  En reporter sköt iväg en fråga innan Wang hann säga något mer. Det var tydligt att den allmänna respekten för honom sjunkit sedan förra presskonferensen. 

  "Som jag sa precis, så är jag ingen dataexpert. Men jag utgår från att tjänstemän på Konstruktionsbyrån har bedömt de inkomna bidragen och kommit fram till att Lions program är det bästa." 

  "Det finns uppgifter om att utredaren på Konstruktionsbyrån, Li Wen-kang, ämnade rekommendera ett annat företag, men leddes in på andra tankar genom att hans barn kidnappades."

  Det blev alldeles tyst när CTV:s stjärnreporter Gao talat. Hur vet han det? frågade sig Molly. Någon på Scan-Tai måste ha läckt. 

  Wang tog en ny klunk sodavatten. Reportern från CTV höll ansiktet neutralt. 

  "Vad har ni för kommentar till dessa uppgifter?" frågade han. 

  "Reporter Gao," sa Wang långsamt. "Anklagar ni ägaren till Lion Computers för att ha kidnappat Li Wen-kangs barn?" 

  "Ledamot Wang, jag refererar till uppgifter som har nått mig och ber om en kommentar från er," sa Gao med en märkbar irritation i rösten. 

  "Det är så oerhört att jag inte vill kommentera det," snäste ledamoten. "Att ens antyda att en seriös företagsledare..."

  Han fick en hostattack och var tvungen att hälla upp mer vatten i glaset. 

  "Ledamot Wang, ska jag tolka ert svar som så, att valet av Lion Computers för mjukvaran till MRT inte har något som helst samband med kidnappningen av Li Wen-kangs barn, eller Lis försvinnande?"

  Gao skärpte rösten ytterligare och Molly tittade svagt leende på kollegan. Det dröjde innan Wang återtog herraväldet över sig själv. Men slutligen nickade han. 

  "Naturligtvis," sa han med spak röst. 

  Det blev tyst några sekunder och det utnyttjade Molly. 

  "Ledamot Wang," sa hon på sin tydligaste mandarin. "Om uppgifterna om bristerna i Lions program visar sig vara riktiga, anser ni att företaget ändå ska få ordern till MRT-projektet?" 

  Wang tittade på henne några sekunder, sedan sjönk hans blick. Utan ett ord reste han sig och försvann från rummet. 

Thomas Viking och Robert Marriot steg ur taxin vid järnvägsstationen i Hualien. Den lilla staden på östra delen av ön hälsade dem med gråmulen himmel. De började gå längs stationsbyggnaden och omkring i de närmaste kvarteren. De frågade gatuförsäljare och butiksföreståndare om de kände till en Huang taitai, som dansade på ett hotell och hade fem döttrar. 

  Dottern till en innehavare av en tobaksaffär visste vem det var. Hon berättade att även om flickorna hette Huang i efternamn, efter sin far, så hette modern Wang. Och eftersom fadern varit borta så länge, så kallades modern inte för Huang taitai, vilket annars var kutym, utan hon kallades för Lilla Wang. 

  "Ai-ya, Lilla Wang," utropade flickans mor, tobakshandlaren. "Ja, henne känner jag. Hon dansar på Hong Yuen Hotel." 

  "Vet ni var hon bor?" frågade Thomas och försökte hålla sig lugn och artig. 

  Det visste kvinnan. Men det var så krångligt att förklara, så efter att försökt några minuter skickade hon istället dottern med för att visa vägen. Thomas kände nervositeten stiga igen när de gick längs de smala gatorna. Finns hon i hemmet? Eller... 

  Tobakshandlarens dotter pekade på ett litet hus i en rad av många likadana. De påminde om statarlängor på bilder från 30-talets Sverige, tyckte Thomas, eller om de ändlösa raderna av arbetarbostäder man kan se när man åker tåg genom vilken brittisk storstad som helst. Marriot knackade på. 

  Flickan som öppnade såg förskräckt ut för ett ögonblick, men ändrade snabbt ansiktsuttryck och tittade frågande på de två vita männen. De bara stirrade på henne. För en eller kanske två sekunder var de båda två säkra på att det var Mary Huang som stod där. Marriot hämtade sig först, och konstaterade att så var det inte. 

  "Eh... godmiddag, hsiaojie," sa han. "Vi kommer från Taipei. Mitt namn är Robert Marriot och detta är Thomas Viking. Har vi kommit till familjen Huangs hem?" 

  Amerikanens röst bröt den paralysering som drabbat Thomas när han såg flickan. Med sitt utsökta ansikte och sitt långa svarta hår tyckte han att hon var en kopia av Mary. Men långsamt upptäckte han olikheter. Små skillnader i frisyren och anletsdragen, men framför allt var det tydligt att den här flickan var några år yngre än Mary. 

  "Ja," svarade hon och rösten var lik Marys. "Ett ögonblick." Hon sträckte sig efter något i rummet, ett par glasögon med klarblå bågar som hon satte på sig. Hennes blick lämnade snabbt Marriot och stannade på Thomas. "Är det du som är Thomas?" frågade hon med ett leende. 

  "Ja, det stämmer," sa han och kände att han rodnade. 

  "Mei-ling, min syster, har berättat om dig." Hon studerade honom och verkade tycka om vad hon såg. 

  "Miss Huang, är er syster här?" frågade Marriot med lätt irriterad stämma. "Finns Huang Mei-ling här?" 

  "Nej, Mr Marriot."

  Flickan blev plötsligt allvarlig. Det upptäckte amerikanen. Han tog fram sin polisbricka och visade för henne. 

  "Är hon jagad?" frågade han. Ur en ficka ryckte han fram bilderna av Wen och Soo. "Har ni sett till dessa två?" 

  Hon nickade och rädslan återvände till hennes ansikte. 

  "Miss Huang," sa Thomas. "Får vi komma in?" 

  De satte sig i en soffgrupp i vardagsrummet. Thomas kände sig underlig till mods. Samtidigt som han nästan kokade över av iver att få reda på var Mary fanns och vad som hänt henne, så var han ganska tagen av det faktum att han befann sig i hennes barndomshem och hade en av hennes systrar framför sig. 

  "Miss Huang, vill ni vara snäll och berätta vad som har hänt," sa Marriot och försökte låta så mild han kunde. 

  "Mary... det kallar hon ju sig på engelska... blev livrädd när hon hörde på radio att hennes väninna i Taipei blivit dödad. Hon sa att hon trodde att mördarna kanske skulle komma efter henne också, så hon gav sig iväg. Sedan... sedan kom de två männen verkligen hit..."

  Hon såg nästan illamående ut. Thomas la sin hand på hennes utan att tänka på det och hon vände sig till honom.

  "De var fruktansvärda, Thomas. De hotade att döda oss om vi inte sa var Mei-ling fanns. Vi..." Hennes läppar darrade. "Vi var tvungna att berätta att hon gett sig in i bergen." 

  Hon tog av glasögonen och torkade sig i ögonen. 

  "När var de båda männen här?" frågade Marriot. 

  "Tidigt i morse." 

  "Och då hade er syster redan gett sig iväg?" 

  "Ja, hon gav sig iväg redan igår." 

  Thomas kände hur paniken började sprida sig inom honom. 

  "Var är hon?" frågade han. "I bergen?" 

  "Ja. Hon tog sig in i Tai-lu-ge. Vår farmor bor där, i en stuga, och vi känner folk i Tienhsiang. Hon skulle försöka gömma sig där." 

  Marriot och Thomas växlade en blick. 

  "De kommer att hitta henne," sa Thomas mellan tänderna. "De kommer att se till så någon talar om för dem var hon är." 

  "Okej," sa amerikanen och reste sig. "Vi har ingen tid att förlora. Frågan är bara hur fan vi ska kunna hitta någon av dem inne i Taroko Gorge." Han tittade på svensken. "Mil efter mil av slingrande vägar och skogsterräng. Vi kan gå där tills vi blir gråhåriga!" 

  "Vi måste försöka," sa Thomas och reste sig också. Han spände ögonen i Marriot. "Hon har två galna mördare efter sig. Fattar du det? Marriot, för guds skull, det kanske redan är för sent!" Han trodde han skulle börja gråta av ilska och frustration, och blinkade argt. "Om inte du vill så tar jag mig själv in där." 

  "Lugna dig," mumlade amerikanen. "Klart att vi måste försöka. Men..." Han försökte förtvivlat koncentrera sig och tänka ut en plan. 

  Lillasyster Huang reste sig också och ställde sig mellan dem. 

  "Ni har ingen chans att hitta dem inne i bergen," sa hon bestämt. "Inte ensamma." 

  De tittade på henne. Hon verkade plötsligt ha vuxit. 

  "Vad menar du?" frågade Thomas tyst. 

  "Jag följer med er." Hon höll upp händerna när hon såg att de tänkte avspisa henne. "Lyssna! Jag har lekt där inne med Mary sen vi var små. Vi har sprungit och klättrat i de där bergen. Jag vet vilka platser hon känner till, var hon kan tänkas gömma sig. Jag vet det bättre än någon annan."

  Marriot tog tag om hennes överarmar. 

  "Vet du vad du ger dig in på, flicka lilla?" frågade han. "Det här blir en lek med döden. De två män som jagar henne är de två farligaste mördarna i Taiwan, kanske i hela Östasien. Är du säker på att du vill blanda dig i det?" 

  "Det är min systers liv det gäller," sa hon och vek inte undan med blicken. "Om ni drullar omkring där inne kan banditerna överraska er när som helst och skjuta er i ryggen. Då får hon ingen hjälp av er." 

  Thomas kunde inte låta bli att sära på läpparna. Det var inget våp till syster hon hade, Mary Huang. 

  "Vi måste iväg genast," sa han. 

  "Precis," sa hon. "Snart vaknar mamma och då blir hon hysterisk om jag ger mig av." 

  Det blev fart på henne. Hon snörade på sig ett par idrottsskor och knöt en mörkbrun tröja runt halsen. Sen skrev hon något på en bit papper och la på bordet. 

  "Då sticker vi," sa hon och gick före ut.

  Thomas och Marriot gav varandra en blick och följde efter henne. 

Molly Craven gick omkring i ankomsthallen och väntade. Det hade gått tre kvart sedan planet från Singapore landade. Det plan som Thomas syster enligt uppgift skulle finnas med på. Så då bör hon snart komma, tänkte Molly. Pass- och visumkontroll, hämta upp bagaget och så in genom tullen. 

  Hon var glad att hon fått uppdraget att åka ut till flygplatsen. Det gjorde att hon slapp sitta hemma i rummet och grubbla över Ellens död. Bilder av den mördade väninnan hade förföljt henne under natten när hon legat och vridit sig i sängen. I den värsta av mardrömmarna hade mannen med de fasansfulla ögonen, mördaren som hon bara sett på fotografier, kommit gående med två avhuggna huvuden i händerna - Ellens och Marys. Molly hade vaknat, genomsvett, av att rumskamraten Susan suttit på hennes säng och skakat henne. 

  På förmiddagen hade hon tagit sig samman och gått till presskonferensen med Wang Jien-yi. Men hon hade inte kunnat skriva något. Ingen panik, hade hon tänkt. Ändå för sent för att det skulle kunna komma med i måndagens europeiska tidningar och hon var för den delen inte säker på att grejen var tillräckligt intressant för dem. 

  Men kanske för de svenska läsarna. Hon hade redan fått brev från två större svenska tidningar som ville veta när något nytt hände i datorhärvan. Nu skulle Christel Viking, som hon tydligen hette, komma. Christel Viking, som var journalist och därmed hade alla möjligheter att 'sno' den svenska marknaden från henne. Men det fick hon väl stå ut med i så fall. Det var trots allt inte det viktigaste just nu. 

  Folk började komma ut från tullkontrollen. Kineser de flesta, men en och annan västerlänning. Ganska lång, smärt, kopparrött hår och gröna ögon. Så hade Thomas beskrivit sin syster. En beskrivning som gjorde att Molly omedvetet letade efter någon som såg ut ungefär som hon själv, fast med en annan nyans på det röda håret. Därför hann den långa kvinnan i mörkblå jeans och vit, kort jacka både gå förbi henne och, efter viss tvekan, styra stegen mot en informationsdisk innan Molly reagerade. Men sedan hamnade kvinnan i hennes blickfång och brittiskan störtade efter henne.

  "Ursäkta mig," sa hon och log försiktigt. "Är ni möjligen svenska?" 

  "Ja," svarade den kopparröda något förvånat. 

  "Heter ni Christel Viking?" 

  "Ja." Ett tveksamt leende spelade i hennes mungipa. 

  "Då är det er jag väntar på," log Molly medan hon tittade beundrande på svenskan. Det här var ingen 'planka', som hon själv. Den tunna tröjan under jackan antydde välutvecklade former och håret, skinande som rött guld, inramade ett ansikte som var både vackert och hade personlighet. "Välkommen till Taiwan," sa Molly. "Thomas har bett mig att möta dig. Jag heter Molly Craven." 

  "Molly Craven!" Christel stirrade på den pigga tjejen framför henne. Hur hängde detta ihop? "Eh..." Hon stod mållös en lång stund och log sedan generat. "Jag såg just ditt namn i vår tidning, några dagar innan jag reste. Du skrev om en mutskandal i samband med upphandling av ett dataprogram, eller hur?" 

  "Ja, det stämmer," log Molly. "Jaså, du har läst den?" 

  "Jag svor över att jag inte redan var här och kunde skriva den. Jag bestämde mig för att söka upp dig när jag kom dit. Så mäter jag dig här på flygplatsen! Jisses!" 

  De tittade på varandra, gröna ögon mot gröna ögon, och visste redan att de gillade varandra. Molly tog upp en av väskorna som Christel ställt på golvet. 

  "Kom," sa hon. "Vi åker in till Taipei." 

  "Var är Thomas?" frågade Christel medan de gick mot utgången. 

  Molly sa inget förrän de kom ut och ställde sig lite för sig själva i väntan på att bussen skulle komma. Då tittade hon allvarligt på svenskan. 

  "Christel, det har hänt mycket otrevliga saker här de senaste dagarna. Och av någon anledning befinner sig din bror mitt uppe i det hela." 

  Hon började berätta om hur hon träffat Thomas och hur han träffat Mary Huang. Hon berättade om Robert Marriot och narkotikasmugglingen, och hur alltihop började hänga samman och hur händelserna nu eskalerat, och om chocken över Ellen Huangs bråda död. 

  "Thomas och Robert åkte till Hualien på östkusten i morse för att söka efter Mary," avslutade hon. "Vi misstänker att de båda mördarna är ute efter henne också." Hon rös till. "Du har hamnat i ett värre getingbo än du kunde tänka dig." 

  Christel kände sig något ostadig i benen. Hon satte sig på sin väska och fick fram en cigarrett.

  "Gode gud," sa hon. "Tack för att inte mamma vet om detta." Hon tittade upp på brittiskan. "Vi måste dit och hjälpa dem!" 

  "Jag vet," sa Molly, delvis frånvarande, för hon tänkte på Robert.

  Var finns han nu? Är han i säkerhet? Är han kanske just nu involverad i strid med banditerna? Och Thomas? Hon fann att båda männen upptog hennes tankar. Hon skakade på huvudet och betraktade den attraktiva, något bedagade men ändå tilldragande svenskan.

  "Vi har kontakt med en duktig taiwanesisk polisofficer," sa hon. "Låt oss söka upp honom när vi kommer in till Taipei." 

  Bussen gled in några meter från dem och de bar fram resväskorna till bagageutrymmet. 

Beverly Hsie Chang låste upp och öppnade dörren till lägenheten. Hon tog väskan och gick in i vardagsrummet. Hennes make satt i soffan och tittade på TV. Beverly satte ner väskan med en smäll. Kommunikationsminister Chang tittade upp och ett ivrigt leende spred sig över hans ansikte. 

  "Ah, älskade, hur har du haft det?" frågade han hjärtligt. "Sätt dig ner och berätta allt om Kaohsiung. Var det en givande konferens?" Han reste sig. "Jag ska hämta en kopp te till dig." 

  Ditt kräk, tänkte hon och tittade föraktfullt på honom när han sluffade iväg ut i köket. Hon satte sig i soffan och plockade fram sina Yves Saint Laurent. En rökstråle träffade honom i ansiktet när han kom tillbaka, men han låtsades inte om det utan placerade tekoppen framför henne. 

  "Låt mig se, var det du och... kamrer Li som åkte?" 

  "Vi hade tid att titta på TV-nyheterna där nere," sa hon utan att bevärdiga honom med en blick.

  "Eh... jaså." 

  "Jag har sett ledamot Yus tal i lifayuen fyra gånger." Hon vände sig långsamt mot honom och betraktade honom med kyliga ögon. "För var gång har jag frågat mig med allt större oro: Vad är det som händer? Och hur är min man, kommunikationsminister Chang, inblandad?" 

  "Men käraste, vad menar du?"

  Hon märkte direkt hur illa berörd han blev och det stärkte hennes misstankar. 

  "Du har uppenbarligen valt ett undermåligt företags produkt att styra pendeltågen som ska transportera hundratusentals människor genom stan," sa hon. "Hur har du kunnat göra något så dumt?"

  "Vid alla gudar, inte tror du väl på vad en sådan som Yu Ming-hsiong säger. Han är ju bara ute efter att göra sensation!" 

  Hon gav honom en blick som blixtrade av vrede och förakt. 

  "Är det han säger lögn?" fräste hon. "Vågar du stå upp inför folket och ge ditt ord på att Lion Computers dataprogram inte har några säkerhetsmässiga brister?" 

  Han dröjde med svaret. Till sist reste han sig och började vandra runt i rummet. Hon lutade sig tillbaka och la det ena långa benet över det andra. 

  "Hur är Wang Jien-yi inblandad?" frågade hon lugnt. 

  Han stannade och stirrade på henne, nästan i panik. Hans anlete var ett slagfält för häftiga känslor innan han lyckades tråckla ihop dragen. 

  "Wang Jien-yi! Vad skulle han ha med saken att göra?" 

  "Du är inte övertygande," snäste hon. "Det är hans svärson som har fått ordern, det vet du. Och jag vet nog att du och Wang haft mycket kontakt under åren." 

  "Naturligtvis har vi haft kontakt. Vi är ju båda personer med ansvarsfulla uppdrag inom partiet."

  Hon höjde sitt pekfinger och riktade det mot honom. 

  "Jag säger dig en sak, Chang Wen-bing. Om du är insyltad i något fuffens, så se till att krångla dig ur det fort som fan. Och om du faller, våga inte dra mig med dig i fallet!" 

  Hon dödade cigarretten, gick bort till spegeln, drog en kam genom håret och försvann ut ur lägenheten utan ett ord. Kommunikationsminister Chang sjönk ner i soffan som om all luft gått ur honom. 

Mary Huang satt hopkrupen mellan två stora stenblock. Framför och nedanför henne bredde dalen och den lilla byn ut sig. Tienhsiang, centrum för turisttrafiken genom Taroko Gorge. En busstation, ett postkontor, tre-fyra övernattningsställen och några kafeterior. En räcka små bostadshus längs en av gatstumparna. På hennes vänstra sida kom floden Liwu brusande ner från de ännu högre bergen, forsade förbi byn där den gjorde en 90 graders sväng norrut, svallade fram under den långa hängbron mellan vägen och den mäktiga pagodan och försvann tillsammans med den smala, slingrande vägen som letade sig ner de knappa två milen ut till havet vid Hualien. 

  Hon hade kommit upp till sin farmors stuga redan föregående kväll och tillbringat natten där. Hon hade flytt från hemmet i Hualien efter att ha hört på radion att Ellen Huang hittats mördad. Flytt, därför att hon misstänkte att de båda män som dödat Ellen också skulle komma och leta efter henne, i tron att hon visste något som kunde vara farligt för dem. 

  Hon skrattade bittert. Det enda hon visste var att Ellens morbror varit med i de Nio Drakarna och det kunde väl göra detsamma nu när han var död. Något gnagde i hennes undermedvetna men kunde inte ta sig ut. Något mer som hon visste, fast hon inte riktigt kunde plocka fram det. Var det något som faktiskt gjorde henne till ett hot för de onda? 

  Misstanken hade funnits redan dagen förut, då hon började inse allvaret i det som Ellen dragits in i - misstanken att Wen och Soo var efter henne. Men den hade trots allt varit ganska vag. Därför hade hon lyckats sova flera timmar i streck hos farmodern. Men på förmiddagen hade ovissheten brutits. Misstankarna hade blivit bekräftade. 

  Farmodern hade gått och köpt en tidning på morgonen och de båda efterspanade våldsmännens ansikten hade funnits på första sidan. Bara någon timme senare hade Mary sett en bil stanna nere vid postkontoret. Två män hade stigit ur och från fönstret i farmoderns sovrum hade flickan snabbt identifierat de båda anleten som hon minst av allt önskat se. Hon hade utan dröjsmål packat ner lite proviant i en påse och sagt farväl till sin farmor. 

  "Om de båda männen kommer hit, så svara på alla deras frågor," hade hon sagt till den gamla, som redan skakade av skräck. "Tänk inte på mig, farmor. Jag har tusen gömställen i bergen." 

  Klädd i mörka byxor och mossgrön tröja hade hon smugit ut ur byn och följt en stig upp i bergen. Fast det hade gått många år sedan hon senast vandrade omkring där, så kände hon sig som hemma. Minnena kom snabbt tillbaka till henne. Här hade hon lekt, här hade hon och hennes kamrater tisslat och tasslat om intressanta pojkar, här hade hon då och då suttit med en vän och njutit av de fantastiska omgivningarna. Instinktivt visste hon vart hon skulle gå. 

  Inom loppet av några timmar hade hon avverkat flera av de platser där hon lekt som barn. På en av dem, en jätteklyka i ett träd vid randen av ett stup ner mot floden, stannade hon och åt sin lunch. Under en kort stund unnade hon sig att njuta av att faktiskt vara tillbaka. Njuta av att kunna vandra omkring i den sagolikt vackra naturen, andas den rena luften och känna att hon behärskade situationen. Hon rev av en bit bark i klykan, hittade en sten vid trädets fot och ristade in Ling, sista delen av sitt namn, i träet. Precis som hon och yngre systern Mei-ying gjort när de lekte som små. 

  Men allvaret kom snabbt tillbaka till henne. Det var farligt att slappna av, att stanna för länge på en plats. Hon hade tagit sig ner från trädet och begett sig därifrån. Bara några minuter senare - hon hade då varit vid en punkt öster om byn - hade hon så när sprungit på de båda mördarna. De hade stått ute på en klippa bara ett hundratal meter framför henne och spanat ut över dalen. Men hon hade upptäckt dem och slängt sig platt på marken, för att sedan så snabbt men ändå så tyst som möjligt åla sig tillbaka och försvinna åt ett annat håll. 

  Det hade tagit hårt på henne och skräcken hade börjat belägra henne. Tänk om de kunde följa hennes spår! Hon försökte minnas hur det hade gått till när hon och Mei-ying smugit och lekt i bergen tillsammans med sina kompisar som var shan-di ren, så kallade bergsfolk. De var resterna av Taiwans urbefolkning, numera reducerade till spillror utspridda över de mer otillgängliga delarna av ön. Ytterligare någon timme hade hon cirklat runt byn. Men tröttheten hade smugit sig på henne. Hon märkte med all önskvärd tydlighet att livet i Taipei inte varit befrämjande för konditionen. Det började kännas i benen, att klättra uppför motluten och ta sig nerför sluttningarna. På många ställen var marken dessutom våt och slirig efter tyfon Peggy, som svept över bergen några dagar tidigare. 

  För att få lite andrum hade hon tillgripit en 'krigslist' som hon kom ihåg från barndomen, när hon och kamraterna lekte djur. Hur brukade haren lura räven som jagade honom? Jo, han klev tillbaka i sina egna fotspår och tog sedan ett långt skutt i en annan riktning. På toppen av en backe orsakade hon ett mindre ras av jord och stenar. Långsamt trampade hon bakåt i sina egna spår några meter. Så sträckte hon ut ena benet och satte foten på en stenhäll. En stenhäll som inte lämnade några fotavtryck på sig. Hon travade över hällarna ett tiotal meter och fortsatte sedan genom skogen tills hon var drygt en kilometer från den plats där hon lämnat stigen. Och där, precis som hon mindes den, fanns grottan. Inte mycket till grotta, bara ett utrymme mellan några stora stenblock. Där kröp hon in och vilade sig. 

  Tankarna yrde runt i hennes huvud medan hon låg där på helspänn efter ljud som indikerade att hennes förföljare trots allt hittat spåren efter henne. Någonstans insåg hon att de båda mördarna troligen inte skulle nöja sig med möjligheten att hon kanske följt med raset neråt. De skulle leta efter tygstycken, skor eller andra konkreta tecken på att hon verkligen låg där under jordmassorna. De skulle inte hitta några (Varför lämnade jag inte något klädesplagg där? frågade hon sig och förbannade sin dumhet.) och därför skulle de fortsätta att leta efter henne. Om jag inte hade åkt hem till Hualien, utan varit kvar i Taipei, tänkte hon. Då hade mördarna kanske redan tagit sig in i min lilla lägenhet. Då kanske jag redan hade varit död. 

  Yang mama! tänkte hon och tyckte sig känna en iskall hand gripa om hennes hjärta. Hon vet också om detta. Är de efter henne också? Har de kanske redan gjort sig av med henne? Tankarna fick det att stocka sig i halsen på flickan. 

  Vid ett tillfälle tyckte hon sig höra ljud i närheten. Var det jägarna som passerade? Ljuden försvann och kom inte tillbaka. Hon började bli orolig för att ligga kvar under de stora, tunga stenarna för länge. Tänk om det blev nya jordskred och hela stenkolossen föll samman över henne? Då skulle hon bli mosad. Försiktigt tog hon sig ut ur sitt gömställe. Hon satt stilla utanför en lång stund och lyssnade. Så smög hon vidare genom skogen. 

  Hon tog en paus när hon kom fram till de två stora stenblocken som låg med mörkgrön skog runt omkring sig. Ur påsen som hon bar med sig tog hon en liten pappförpackning med juice. Hon öppnade den och drack ur hälften. En blick på klockan sa henne att det skulle bli mörkt om ytterligare två timmar. 

  Att försöka ta sig tillbaka till farmoderns stuga för natten hade hon redan slagit ur hågen. Den skulle säkert bevakas av banditerna. Hon skulle bli tvungen att tillbringa natten i bergen. Försöka hitta ett säkert ställe att sova på och sedan fortsätta hålla sig i rörelse nästa dag. Och nästa, och nästa... Tanken som slog henne gjorde henne illamående: Den här jakten kunde bara sluta på två sätt. De två mördarna skulle fortsätta jaga henne tills de fick tag i henne, eller tills de gav upp. 

  Hon försökte hänga upp sitt hopp och mod på det senare alternativet. Vad skulle kunna få dem att ge upp? Jo, om de på något sätt blev övertygade om att hon inte fanns kvar där. Och hur skulle de kunna övertygas om det? Det var frågan som hon var tvungen att hitta ett svar på. Hon lutade huvudet mot en av stenarna och slumrade till.  

"Vem ska köra?" frågade flickan med de blå glasögonen som var så lik Mary. 

  Robert Marriot och Thomas Viking hade väntat på en liten gaturestaurang medan flickan varit borta någonstans och skaffat fram en bil. Det var en jeepliknande historia med breda däck. Den var dammig och bucklad, men verkade åtminstone fungera. 

  "Jag kör," sa amerikanen. "Visa mig bara vägen." 

  De följde vägen norrut från Hualien, men svängde snart av västerut in på en mindre väg. Snart körde de in bland bergen. Thomas tillät sig att för en kort stund beundra den vackra, spektakulära naturen som omgav dem. Sedan gick hans blick till flickan med det långa håret och de blå glasögonen, deras vägvisare. 

  "Vad heter du?" frågade han. 

  "Huang Mei-ying. Min syster, som du känner, heter Mei-ling och jag heter Mei-ying." 

  "Din syster kallar sig för Mary. Har du också ett engelskt namn?" 

  "Jaa..." Hon drog lite på det och log en smula blygt. "Jag tror det är tyskt, eller kanske nordeuropeiskt. Ingrid. Jag brukar kalla mig Ingrid Huang." 

  "Definitivt nordiskt," kommenterade Thomas.

  Han försökte titta åt ett annat håll, för lillasyster Huang var både charmerande och så påminnande om Mary att det gjorde ont i honom.  

  De var inne i ravinen och Marriot tog sig försiktigt framåt. Det dröjde inte länge förrän Thomas insåg varför så många han pratat med hade nämnt Taroko Gorge som den finaste platsen på ön. Vägen, inte mycket bredare än jeepen, slingrade sig fram längs med en virvlande flod på ena sidan. På den andra, och bortom floden, höjde sig mer eller mindre spikraka klippor mot den bleka skyn. Bergen som omgav dem var klädda med mörkgrön skog, men här och var kom urberget fram i dagen. Så var fallet med de lodräta stup som växte upp ur den forsande floden. 

  "Där inne," sa Ingrid när hennes blick föll på en ruin nedanför en hög, brant klippa till vänster om vägen, "låg ett tempel, ett populärt mål för besökare. Efter en jordbävning för några år sedan rasade stora delar av bergväggen ner och begravde hela byggnaden. Flera människor omkom." 

  Thomas kände sig illa berörd. Han hade ingen svårighet att minnas den (minimala) jordbävningen som inträffat när han och Sammy Lin just kommit ut från palatsmuséet. 

  "Har ni larmat polisen?" frågade Marriot plötsligt. Plötsligt, därför att han just kommit att tänka på det. De kunde kanske få assistans av polisen i Hualien. 

  "Nej," svarade Ingrid och såg ut som hon förväntade sig att få en utskällning. "Det... det var ingen som tänkte på det. Vi var chockade allihop. Mamma... hon tog en sömntablett och försvann in under täcket igen." 

  Thomas sneglade på henne. Den bild av Marys mamma som målades upp ingav inte mycket förtroende, men Ingrid visade inte om hon tyckte moderns beteende var klandervärt. 

  Marriot rattade jeepen genom tunnlar där vägbeläggningen var vattentäckt. Rester av de kraftiga regnen i samband med tyfonen. Bilen avancerade långsamt genom ravinen och ju längre in de kom ju mer enastående blev sceneriet. På sina ställen tycktes det nästan som om bergen ovanför dem närmade sig varandra för att slutas samman där uppe, högt över floden och den lilla vägen. 

  "Hur långt ska vi köra?" frågade Marriot när han stannade just efter en av de många tunnlarna för att vila. Det var påfrestande att hålla koncentrationen på vägförhållandena samtidigt som han hela tiden hade deras ärende i bakhuvudet. Bakom vilken krök skulle de träffa på Wen och Soo? 

  "Fram till Tienhsiang, antar jag," svarade Ingrid Huang. "Såvida vi inte stöter på min syster eller banditerna innan dess." 

  Hon tittade på Thomas och log trevande, som för att inge både honom och sig själv mod, men han kunde inte le tillbaka. De var nu djupt inne i ravinen och här någonstans fanns Mary och männen som jagade henne. Han var alltför djupt medveten om detta faktum och hans känslor speglade sig i hans anlete. Flickan tog tag i hans armar och knep till. 

  "Thomas, jag tror du är en bra man," sa hon mjukt. "Vi ska ordna detta. Vi ska hitta Mary innan banditerna gör det!" 

  Då var han tvungen att sära på läpparna och le mot henne, för han beundrade hennes kurage och optimism. 

  "Okej, Ingrid," sa han. "Låt oss köra vidare." 

  Någon halvtimme senare såg de en långsträckt hängbro på sin vänstra sida. Den korsade floden och ledde till en hög pagoda. Vägen fortsatte och gick över floden just där denna gjorde en 90-gradig sväng åt höger. Marriot körde över bron och de var framme i den lilla byn Tienhsiang. 

  Ingrid dirigerade honom fram till sin farmors stuga och de steg ur bilen. Tienhsiang var tyst. Några människor flanerade visserligen omkring på gatan och vid floden, men det låg en underlig stämning över platsen. Ingrid började se illa berörd ut. 

  "Bara turister som är ute," sa hon stilla. "Alla andra håller sig inne." 

  "Kom," sa Thomas och la handen på hennes axel. "Vi går in och hälsar på din farmor." 

  Ingrid fick knacka flera gånger på dörren, och ropa sitt namn, innan en gammal kvinna visade sig i ett fönster. Först när hon känt igen sitt barnbarn kom hon och öppnade dörren. 

  "Mei-ying," sa hon darrande. "Vad gör du ute? Två djävlar från de nio helvetena har kommit till Tienhsiang. Jag tror de ska döda oss alla!"