SJUTTON

De båda mördarna gled som skuggor genom Taipeis gator, gränder, pubar och karaokebarer. De finkammade distrikt efter distrikt i sin jakt på den rödhåriga kvinnan. De vilade inte förrän gryningsljuset var nära och de steg upp efter bara ett par timmars sömn och fortsatte sitt letande.

  Ett lätt regn föll över den taiwanesiska huvudstaden. I gråvädret smälte ansikten och konturer samman till en enda, ogenomtränglig massa. Särarter suddades ut, människorna som rörde sig på gator och trottoarer blev till otydliga kopior av varandra. 

  Med den blå kepsen fast nertryckt på huvudet puttrade Molly fram på skotern. Hon började bli smått trött på sitt självpåtagna spionuppdrag. Ledamoten i lifayuen, Wang Jien-yi, hade under de två dagar hon följt honom uppträtt på ett fullständigt normalt sätt. Om hon inte varit övertygad om att de försiktighetsåtgärder hon vidtagit var så rigorösa, så skulle hon ha misstänkt att hennes 'offer' visste om att han var förföljd. Visste om det och därför gjorde allt för att verka oskyldig. 

  Han kanske är oskyldig, tänkte hon medan hon höll ett öga på taxin en bit framför henne. Alla de indicier som pekar åt hans håll kanske bara är tillfälligheter. 

  Varför håller du på med detta, Molly Craven? frågade hon sig. Leker polis, när du bara är en vanlig journalist. Nåja, kanske inte helt vanlig. Det är inte alla inom tidningsbranschen som har infiltrerat den amerikanska vapenindustrin, druckit vodka med ryska högerextremister och avslöjat de skrämmande sambanden mellan indiska reklamkampanjer för barnbegränsningspiller och utbredningen av aids bland landets fattiga. Jobb som resulterat i förstasidesartiklar med feta rubriker och gjort dig till Sunday Times mest välmeriterade frilansmedarbetare. 

  Äventyrslustan hade kommit hand i hand med läsintresset. Jämsides med skolböckerna hade hon slukat romaner och reseskildringar och drömt sig bort till fjärran länder och kontinenter. Med ett antal tusenlappar i börsen och en vilja av stål hade hon lämnat hemmet, Birmingham och England och sökt sig ut i världen. Det hade gått trögt. Under det första året hade hon fått en enda artikel publicerad i Londonpressen, samt en handfull i en mindre regional tidning. Inte förrän hon - missmodig och tärande på sina sista dollarsedlar - mer eller mindre snubblat över den salvelsefulle sydstatspredikanten med politikerambitioner, vilken visat sig ha intima förbindelser med USA:s största vapentillverkare, hade lyckan vänt till hennes fördel. 

  Sedan hade det bara pekat uppåt. Efter rysslandsjobbet hade hon mellanlandat på hemmaplan och mötts av en moder som grät av rörelse. Det erkännandet, och de något mindre känslofyllda men lika ärligt menade hyllningarna från fadern och bröderna, hade betytt ännu mer än uppskattande omdömen från kollegor och lönecheckar från arbetsgivaren. Hon hade åkt till Indien och därefter Östasien och levererat nya toppjobb. 

  Men alla de där historierna hade varit undersökande, grävande journalistik, varken mer eller mindre. Hon hade använt journalistiska metoder, om än djärva sådana, för att få tag i nyheterna. Detta var något annat. Och det gällde inte ens en artikel i en tidning! Hon kände ett personligt engagemang i fallet. Inte bara för att det var Robert Marriot som jobbade med det, denne Robert Marriot som tänt en hoppets låga i hennes kärleks frusna säte. Vid så många tillfällen nu hade det hänt att han lett mot henne, och tittat in i hennes ögon, på ett sätt som hon inte kunde tolka som något annat än att han var intresserad av henne - som en man är intresserad av en kvinna. Och han hade många sidor som tilltalade henne. Han gav intrycket att stå för rättvisa, hårt arbete och fasta principer. Det skulle kännas tryggt att ha en sådan man. 

  Men det var ändå inte hela förklaringen. I så fall kunde hon ha nöjt sig med att vara i bakgrunden, kanske luska lite men hela tiden informera Marriot och hans taiwanesiska kollegor, låta dem utföra det praktiska polisarbetet. Men det räckte inte för henne. Det räckte inte att ha blivit accepterad av föräldrarna, att i deras ögon vara duktig, kanske lika duktig som bröderna. Den där bittra lågan som tänts i henne vid någon tidpunkt i barndomen krävde mer. Den skulle brinna med förtärande eld tills hon inte bara överglänste bröderna, utan gjorde det på ett sätt som övertygade föräldrarna om att det var hon som var bäst!  

  Medan hon körde söderut längs Chungshan North Road trängde sig nästa bekymmer in. Ellen Huang. Var fanns hon? Molly hade försökt kontakta kinesiskan flera gånger föregående kväll och även nu på morgonen. Har det hänt något med hennes morbror? Har de Nio Drakarna hittat honom? frågade hon sig oroligt. Och vad har i så fall hänt Ellen? 

  Taxin som hon följde efter saktade in vid parlamentet och Wang Jien-yi steg ur. Han gick in genom dörren till byggnaden och var försvunnen. Molly valde ut sitt observationsställe i närheten.

"Kommissarie Zheng, vi har fått fram två namn här som kanske kan intressera er." 

  Den unge, färske polismannen stod försynt i dörröppningen. I handen höll han två tunna mappar. Zheng betraktade honom. Ynglingen var en av de poliser som under närmare två dagar suttit och gått igenom gamla akter och tittat i fotoregister. Ett flertal förslag hade redan passerat Zhengs skrivbord och återvänt till sina platser. Några av dem hade studerats vidare, försök hade gjorts att lokalisera personerna i fråga. Hittills hade man inte hittat rätt. 

  "Kom in, konstapel," sa Zheng och gjorde en gest mot stolen mitt emot honom. "Sitt ner." 

  Den unge mannen satte sig och sträckte fram mapparna till sin överordnade. Zheng öppnade dem och tittade. Wen Tien-ding, alias Charlie Wen. Den bild som medföljde fick Zheng att rysa till. Ansiktet som tittade på honom tycktes tömt på allt liv och mänskliga känslor. Det var som en fult målad mask, komplett med tal-, lukt- och synorgan, även om det sistnämnda - ögonen - såg mycket märkliga ut. Hans ögon såg döda ut, hade pojken Li sagt och kommissarie Zheng tyckte att det såg ut att vara en bra beskrivning. 

  Han tittade snabbt i den andra mappen. Soo Ying-jie, även känd som Jimmy Soo. Ett ansikte helt olikt Wens tittade fram. Soo var rundlagd och till synes jovialisk. En trevlig kille! En sådan som lätt kan locka med sig två småpojkar in i en skåpbil. Det skulle inte den andre klara av, barnen skulle skrika bara de såg honom. 

  Han jämförde de båda männens längd. Wen närmare tio centimeter längre än Soo. Också överensstämmande med de uppgifter som pojkarna lämnat. Zheng bläddrade vidare medan han kände hur stämningen omkring honom, och inom honom, förtätades.

  Första gången de båda gynnarna Charlie Wen och Jimmy Soo låtit höra talas om sig var under kriget. Vietnamkriget. Taiwanesiska förband hade deltagit i striderna på den amerikanska sidan. De hade över lag varit mycket lyckosamma, mycket mer så än de ditkommenderade, desillusionerade amerikanerna som inte ville något annat än därifrån. Taiwaneserna var förhållandevis vana vid terrängen och klimatet, men framför allt kände de fienden. Många av dem hade personliga erfarenheter av kommunisterna, antingen som egna upplevelser från barndomen eller i form av berättelser från sina föräldrar och vänner. De visste vem de slogs mot och de slogs bra. 

  Wen och Soo tillhörde eliten inom eliten. De opererade bakom fiendens linjer med bakhåll och mord som sitt gebit. De hade hållit sig vid liv under mer än fyra år på det sättet, trots att nordvietnameserna och deras allierade från Kommunistkina satt till allt större resurser för att oskadliggöra paret. Vid ett tillfälle hade Wen förråtts av en tredje person och tillfångatagits. Han hade torterats, men utan att tala om någonting. Som en del av tortyren hade hans ansikte 'tvättats' i kemikalier. Det hade lämnat det för evigt blekt, med skador på ögonen. 

  Wen hade hållit ut tills Soo dykt upp och befriat honom. På väg ut från fiendens läger hade de rensat platsen på nordvietnameser. Efter kriget hade Wen sökt upp mannen som förrått honom. Bara antydningarna om arten av de hämndaktioner som drabbat förrädaren var nog för att kommissarie Zheng snabbt skulle vända blad. 

  Charlie Wen var en mästerskytt med såväl pistol som gevär. Jimmy Soo var närstridsexperten, en auktoritet inom flera kampkonstgrenar. De kompletterade varandra utmärkt. När den anti-kommunistiska sidan lämnat Vietnam med svansen mellan benen hade Wen och Soo tillbringat en kort period i den taiwanesiska armén. Men deras karaktärer hade redan då varit sådana att de svårligen kunde inordna sig under den normala militära disciplinen. De hade snart lämnat krigsmakten. Det var 1975 och därefter hade de bara synts till vid några enstaka tillfällen. Dessa tillfällen var dock 'väl' valda, och befäste ytterligare bilden av dem. De hade figurerat i shahen av Irans hemliga polis, Savak, som instruktörer i slutet av 70-talet, men fått ta sin Mats ur skolan när ayatolla Khomeini och hans muslimska fanatiker tog över. Wen och Soo hörde nästa gång talas om sig i Argentina, där de hjälpte en eller annan militärdiktator att hålla sig kvar vid makten. Slutligen hade de under en tid på 80-talet utfört liknande service till de dåvarande härskarna i Sydafrika. 

  "Och dessa har vi emot oss," mumlade Zheng och tittade upp på sin unge kollega. 

  "Förlåt," sa denne. "Jag vet inte vad ni tror, sir, men där finns allt ett och annat som stämmer in." 

  "Jag har en mycket bestämd känsla i ryggraden," sa Zheng och tittade på en punkt någonstans i fjärran. "Vi har hittat våra män. Och jag är inte det minsta glad för den saken." 

Yu Ming-hsiong kontrollerade i ögonvrån att kamerorna tillhörande de tre nationella TV-kanalerna gick, innan han klarade strupen och tittade ut över de församlade parlamentarikerna. 

  "Ärade ledamöter," sa han och flera rynkade pannan redan vid de orden. Varför en sådan inledning? Hade han något alldeles extra på gång, tro? "Det har i denna kammare vid ett flertal tillfällen varit min uppgift att påtala oegentligheter inom det styrande partiet." 

  Jaha, suckade de flesta och slappnade av igen. Mer av den vanliga soppan. Och den närmaste fortsättningen invaggade dem ytterligare i den tron. 

  "En uppgift som stundtals varit och är smärtsam, och till synes utan slut. Ibland tycker jag själv att jag tjatar för er, men jag anser det vara min plikt att som seriös ledamot peka på de fel som begås." 

  Han stod tyst en lång stund med svagt lyft haka, som om han samlade kraft hos gudarna inför vad han skulle säga. 

  "Ärade ledamöter, det finns fel och det finns fel. Det finns bagateller och det finns kardinalfel. Och så finns det katastrofer! Och det är en sådan som vi har framför oss här. För vad ska man annars kalla det som håller på att hända när nu det stora..." Han tittade i sina papper. "...transportsystemet MRT, det datorstyrda pendeltågsnätet genom Taipei, ska köras igång?"

  Ledamöter började lyssna mer uppmärksamt nu. Vissa samtal mellan bänkgrannar upphörde. TV:s kameramän zoomade in ett snäpp närmare Yus ansikte. 

  "För några dagar sedan kungjorde kommunikationsminister Chang Wen-bing vilka företag som ska få vara med i MRT-projektet," fortsatte oppositionspolitikern, medveten om att han nu hade kammarens uppmärksamhet. "Vi fick reda på vilket byggföretag som har fått entreprenaden på själva bansystemet, med tunnlar och andra nödvändiga tillbehör. Vi fick också reda på vem som ska leverera mjukvaran, det vill säga det dataprogram som ska styra tågen." Han höjde ett finger. "Låt mig peka på vikten av denna detalj. Det är nämligen detta program som bestämmer om och när tågen kommer till sina stationer. Det reglerar hela förloppet, allt ifrån igångsättning tidigt på morgonen fram till nedsläckning någon gång efter midnatt." 

  Han tittade i sina papper. I bänkarna började en del ledamöter tappa intresset igen. Om nu Yu hade ett budskap, så behövde han väl inte vara så omständig. Men Yu ville bygga upp sin bild på sitt sätt och han visste att han denna gång skulle få möjlighet att göra det. Han höjde på huvudet för att närma sig pudelns kärna. 

  "Ärade ledamöter, det dataprogram vi nu talar om reglerar också vad som ska hända om... om det oförutsedda inträffar. Om det uppstår ett fel inom systemet - och datorer är inte ofelbara! - vad ska då hända? Jo, naturligtvis måste tågen stoppas. Om ett havererat tåg står någonstans på linjen, så måste andra tåg stoppas innan de kör in i detta tåg. Det förstår vi alla som i en framtid förväntar oss att använda MRT-tågen." Han sänkte rösten. "Lion Computers, det företag som fått uppdraget att leverera mjukvaran, förstår inte det. Mina vänner, i deras säkerhetssystem stoppas inte de andra tågen." 

  Kameramännen gjorde svep genom salen för att fånga något av det mummel som kom igång. Men de fick snabbt söka sig tillbaka till talaren, för Yu var inte färdig. 

  "Vad innebär detta?" frågade han med hög röst och något av det engagemang han blivit känd för. "Jo, om ett tåg blir stående på en av linjerna, så kommer inom några minuter ett annat tåg att köra rakt in i det. Resultatet är uppenbart: Tiotals, hundratals, kanske tusentals döda och skadade. Varför? Jag frågar mig, varför har minister Chang beslutat att använda sig av företaget Lion Computers?" 

  Han gjorde en kort paus för att gå igenom sina anteckningar och kameramännen passade åter på att panorera över församlingen med sina kameror. Flera ledamöter hade börjat konversera intensivt med sina bänkgrannar. Spänningen stegrades snabbt i salen. 

  "Enligt uppgift från Konstruktionsbyrån," fortsatte Yu, "fanns det ett flertal väl kvalificerade förslag från olika företag i databranschen. Ändå väljer kommunikationsministern en undermålig produkt som Lions. Av vilken anledning? Ärade ledamöter, jag tror inte att minister Chang medvetet vill störta tusentals taipeibor i en för tidig död. Det måste alltså finnas en annan anledning. Låt mig kasta ut ett korn och se vilken frukt det kan bära." 

  Det hade börjat bli stimmigt i kammaren. Mer eller mindre upprörda diskussioner var igång bland bänkarna. Men sorlet upphörde igen när Yu kom med sin slutkläm. 

  "Det har visat sig att Foo Shan-lin, ägare till företaget Lion Computers, är svärson till ledamoten av lifayuen, Wang Jien-yi. Vilken betydelse kan detta ha haft för valet?" 

  Abrupt tog han sina papper och gick ner från talarstolen. Sorlet i kammaren var nu nästan öronbedövande. CTV:s kameraman sökte Wang med kameran och hittade honom. En Wang som, högröd i ansiktet, just reste sig från sin plats och marscherade ut ur salen. 

Zheng stannade bilen utanför det numera välbekanta huset på Jiahsing Street. Marriot klev ur och gick efter kommissarien in och uppför trapporna. Mrs Li stod i dörren och väntade på dem. Det fanns en glimt av hopp i hennes ögon.  Hon gick och hämtade sina två söner och ställde dem vid bordet i vardagsrummet. Zheng satte sig i soffan och tittade på pojkarna. 

  "Små vänner," sa han långsamt. "Jag och Mr Marriot har med oss fotografier på två farbröder. Jag ska visa dem för er. Jag vill att ni talar om för mig om ni känner igen de här två farbröderna. okej?" 

  Pojkarna nickade stumt. Zheng öppnade det kuvert han hade i handen, drog ut bilderna på Wen och Soo och la dem på bordet.

  Reaktionen hos den äldste av pojkarna var tydlig nog. Han andades in skarpt och drog sig tillbaka mot sin mamma. 

  "Hsiao hsiong," sa hon milt. "Tala om för farbror polisen om du känner igen de där två." 

  "Ja." Rösten var svag. "Jag känner igen dem." 

  "Var har du sett dem någonstans?" frågade Zheng försiktigt. 

  "Det... det var de männen som körde bort med oss i skåpbilen." 

  "Är du säker, lille bror?" 

  Pojken mötte hans blick och nickade bekräftande. Zheng tittade på den minste, som verkade ha insett stundens allvar och också nickade. 

  "Gott," sa kommissarien och stoppade tillbaka bilderna. "Då kör vi igång jakten på dem. Li taitai, inom en timme kommer de här männens bilder att finnas på varje polisstation i hela Taiwan. Vi kommer att publicera dem i TV och i alla stora tidningar. Låt oss hoppas att det ger snabbt resultat, att vi snabbt kan fånga in dem. Då kan vi också få svar på vad som har hänt er make." 

  Hon nickade tappert och försökte sig på ett leende. Kommissarien log stelt tillbaka mot henne, gav pojkarna en kram och gick med Marriot ut ur lägenheten. 

  "Hur går det med fiskaren?" frågade kinesen ute i bilen. 

  "Jag har varit på M... Jag gör vad jag kan," muttrade amerikanen surt.

  Han hatade situationen, hatade att behöva erkänna att nu var det kineserna som jobbade och fick något uträttat medan han, utsänd från USA, bara stod och stampade. Förbannade Molly! tänkte han, men rättade sig. Det var inte hennes fel. Men snart måste han krama uppgifterna om Jiangs gömställe ur henne, eller ur Ellen Huang direkt, och få tag i fiskargubben. 

  Tidigare på dagen hade han fått ett meddelande från högkvarteret hemma i Amerika. Där hade man informerat honom om att 'Kevin' anlänt till en plats på Fastlandet för att försöka utröna vad som hänt Kathy. Marriot hade omgående satt ihop några rader till den nye agenten, där han bad honom att syna företaget Golden Country Chemicals i Hsiamen. 

  Zheng hade bilradion på och lyssnade på nyheterna. Han vände sig till Marriot när de väntade på rött ljus. 

  "Stor uppståndelse i parlamentet," berättade han. "Mr Yu från vårt oppositionsparti har gått till nya angrepp på Mr Wang Jien-yi. Det gäller upphandling av dataprogram för pendeltågen som ska avlasta gatorna här i Taipei och Mr Yu misstänker att det är mutor inblandade." 

  "Jag bryr mig inte om era pendeltåg," sa Marriot, "men den här Wangs namn kommer upp lite för ofta, tycker jag." 

  "Problemet är hur vi ska hantera saken. Ni har två tecken i vad som möjligen är ett företags namn. Det..." 

  "Det borde åtminstone vara lätt att jämföra med en packlåda från Wangs företag," avbröt Marriot. "Om stilen i trycket är detsamma ökar sannolikheten. Om den inte stämmer, så kan det vara ett villospår." 

  "Det skulle väl kunna låta sig göras," medgav Zheng. 

Någonting - ett sjätte sinne? kvinnlig intuition? - sa Molly att något var på gång, när hon såg Wang Jien-yi komma utstörtande genom dörren till parlamentet. Han började gå, till synes planlöst, längs trottoaren och hon gick efter, ledande skotern i trängseln. 

  Hans beteende tydde på att något rubbat hans cirklar. Hade Yu agerat med hjälp av den information hon gett honom? Var hon verkligen på rätt spår nu? Hon hängde på Wang så gott det gick bland alla andra fotgängare och gatuförsäljare. 

  Hon hade suttit och skruvat på sig på sin post de senaste minuterna. Har något verkligen hänt Ellen? hade hon tänkt igen och känt hur oron spridit sig inom henne. Och om något har hänt Ellen, har hon då på något sätt nämnt mitt namn för de onda? Är de ute på jakt efter mig också? Hon hade dragit ner kepsen hårdare i pannan. 

  Hon blev glad när Wang efter en stund hejdade en taxi och hoppade in. Engelskan startade motorcykeln och gled ut på gatan. Men hennes tålamod sattes än en gång på hårda prov. Wang steg av vid en restaurang och gick in för att äta lunch. Molly väntade på en bänk en bit därifrån. Efter en halvtimme kom Wang ut och tog en ny taxi tillbaka till lifayuen. 

  Med uppbådande av allt den grävande journalistens samlade tålamod fattade Molly posto bredvid ett läskedrycks- och tuggummistånd på trottoaren. Hon satt på skotern och höll en tidskrift i handen. När hennes klocka visade på heltimme plockade hon fram sin walk-man, stoppade högtalarna i öronen och rattade in en av de kinesiska stationerna. Hon kom in just som nyhetssändningen började, och ansträngde sig för att uppfatta vad den snabbtalande radioreportern sa. 

  "...ledamoten Yu Ming-hsiong orsakade stor uppståndelse i lifayuen när han i ett anförande strax innan lunch avslöjade stora brister i det dataprogram som ska styra pendeltågen i Taipei. Det så kallade MRT-projektet ingår som en del i regeringens sexårsplan för utveckling av infrastrukturen och nyligen blev det klart att ordern på dataprogrammet har gått till företaget Lion Computers i Nangang. Ledamot Yu uppgav i sitt tal att företagets program har ett undermåligt säkerhetssystem och menade att detta skulle leda till katastrofala olyckor om något fel uppstår. Yu Ming-hsiong antydde också oegentligheter, genom att påpeka att ägaren till Lion Computers är svärson till Wang Jien-yi, välkänd..." 

  Molly tappade koncentrationen. Det är som jag trodde. Det var därför som Wang störtat ut och betett sig som han gjorde. Så, vad blir fortsättningen? tänkte hon spänt. Kommer den att utspela sig inne på hans rum, i hans telefon, utom räckhåll för mig? 

  Hon satt just och övervägde hur hon skulle agera, när Wang plötsligt kom ut igen. Den här gången var han inte röd i ansiktet, utan snarast vit. Han stoppade en taxi och brittiskan hängde på med skotern. Vild panik hotade att slita sönder henne när taxin smet över en gatukorsning just innan trafikljuset slog om till rött. Molly fick stanna och började räkna upp barndomens kötteder från arbetarkvarteren i Birmingham. Det hjälpte. Hon såg hur taxin stannade bara hundra meter efter korsningen och släppte av sin passagerare. Han försvann in genom en glasdörr. 

  När hon kom fram såg hon att dörren ledde till ett kaffehus. Något sa henne att denna gång skulle hon följa efter in. Med kepsen hårt nerdragen över håret gick hon in genom dörren. 

  Hon upptäckte genast Wang. Han satt vid ett bord vid inre väggen, inbegripen i samtal med en annan man. Molly satte sig vid fönstret och beställde en kopp Blue Mountain. Så började hon ställa in sin kamera. Det går naturligtvis inte att ta med blixt i den här situationen, tänkte hon. Det går inte heller att föra upp kameran till ögonen, ställa in den och trycka av klick, klick, klick. 

  Ljuset från fönstren och lamporna skulle hjälpa henne att kompensera det uteblivna blixtljuset, hoppades hon. Hon satte kameran i sin axelväska och la den på bordet, riktad mot de båda männens bord. Sedan väntade hon tills servitrisen kommit med hennes kaffe. Då öppnade hon väskan så kameran tittade fram. För att kamouflera ytterligare placerade hon menykortet precis vid sidan om väsköppningen. Så diskret hon kunde började hon ställa in avstånd och bländare. Fast hjärtat bankade i hennes bröst försökte hon arbeta målmedvetet. Hon tog två bilder på varje inställning, sedan ändrade hon bländare, zoomgrad och ibland också avstånd. Samtidigt tittade hon ivrigt i sin tidskrift och försökte verka helt ointresserad av männen där borta vid väggen.

  Vid ett tillfälle la hon ifrån sig tidningen och sträckte på sig. Då passade hon på att kasta en blick mot Wangs bord. Hon visste att hon aldrig hade sett den äldre man som satt där mitt emot politikern. 

  När hon tagit det mesta av filmen drack hon upp sitt kaffe och gick ut. Hon tog sig över gatan och placerade sig några tiotal meter från kaffehuset. Där ställde hon in kameran och väntade. Två små söta kinesiska barn som väntade på bussen började stirra storögt på henne och de tog hennes koncentration i anspråk så att hon så när missade Wang och den andre. Men hon lyckades få upp kameran och knäppa ett par bilder innan de båda männen skildes åt. Molly log mot de små flickorna, klappade dem på huvudet och vandrade bort till sin skoter. 

Lukten drog till sig hundar från grannskapet. De sprang runt om huset, nosade och skällde. Hundarnas beteende lockade så småningom dit lekande barn från gränderna i närheten. De undrade varför djuren var så upphetsade. 

  Grabbarna kom fram till att det måste finnas något inne i det gamla tomma rucklet, något som hundarna reagerade på. De försökte kika in genom fönstren, men de såg inget. När pojkarna samlat ihop tillräckligt med mod, och eldat upp varandra ett tag, tog sig några av dem runt till husets baksida. Där fanns också fönster som de tittade in genom, utan att se något. En skock hundar följde med dem och skrapade ivrigt på dörren. 

  Det kliade allt mer i fingrarna på pojkarna och till slut tog den modigaste av dem en sten och slängde in genom bakdörrens glasruta. Alla hoppade i skydd bakom en stenmur och låg där och tryckte flera minuter. Inget hände. Inga arga vuxna kom springande. Inget alarm började dåna. 

  Långsamt smög de sig fram mot dörren, där hundarna nu stod och gnällde som galna. Pojken som kastat stenen sträckte också in handen genom rutans hål och lyckades öppna dörren. Hundarna for in och pojkgänget tassade efter. 

  De tog sig genom ett par rum i riktning mot framsidan. Hundarna ledde vägen och de hade redan börjat yla olycksbådande. Grabbarna tittade tveksamt på varandra. Men någon tog ytterligare ett steg, någon gläntade på ytterligare en dörr. Någon kikade in i ytterligare ett rum... 

  "Amitabha! Två döingar!" 

  Alla var tvungna att titta och alla flydde flämtande ut ur huset när de hade sett. De samlades darrande på bakgården. Där stod de i en klunga och hade inte en aning om hur de skulle handskas med upptäckten, ända tills någons storasyster skickats ut för att kalla hem lillebror, och kommit på att leta bakom rucklet. Storasyster anförde återtåget och berättade om fyndet för sin mamma. Mamma berättade för pappa och pappa ringde till polisen. 

Robert Marriot gick med raska steg genom polishusets korridorer tills han kom fram till Zhengs kontor. Han steg in och satte sig med andan i halsen. 

  "Vad är det som har hänt?" frågade han. 

  Kinesen tittade allvarligt på honom. 

  "Två lik har hittats i ett hus på en skräptomt i Yonghe. En äldre man och en ung flicka. Båda skjutna i huvudet." Han svalde. "Ska vi åka och titta på dem, Mr Marriot?" 

  Med huvudet fullt av onda aningar följde amerikanen med sin kollega ner till polisbilen. De tog sig söderut genom Taipei längs Chongching South Road, körde över Hsindienströmmen och kom in i förorten Yonghe. 

  Kvarteret var avspärrat och blinkande polisbilar stod i flera gathörn. Runt omkring hade nyfikna barn samlats. Samma scen var än i världen ett mord begås, tänkte Marriot bistert. Han kände stanken redan när de gick in i huset, den speciella lukten av lik som varje polisman måste vänja sig vid. Måste, men ändå inte kan. Med allt större olust tvingade han sig vidare efter Zheng. 

  De båda kropparna låg som de fallit, omgivna av var sin fläck stelnat blod. Fastän misstanken gnagt i Marriot ända sen han fick budet att genast inställa sig hos kommissarie Zheng, så var det ändå en chock att få visshet. 

  "Herregud," mumlade han. "Ellen Huang." 

  Zheng tittade på honom med viss förvåning. 

  "Ni känner henne, Mr Marriot?" 

  "Ja, jag vet vem hon är." Han kände sig mycket olustig. "Zheng, vi tar det utanför. Här finns inget vi kan göra." 

  "Ett ögonblick," sa kommissarien.

  Han gick fram till liket av den äldre mannen, en till hälften tandlös, orakad luffare, efter vad man kunde se. Polismannen tvingade sig att rycka upp den dödes smutsiga tröja så han kunde se bröstet. Han tittade upp på Marriot med en kort nick. Amerikanen tog två steg närmare och såg även han tatueringen som mannen hade på bringan. 

  "Jag kan skriva en del kinesiska tecken," sa Marriot. "Det där är ingen av siffrorna ett till nio." 

  "Jo, Mr Marriot, det är det," rättade Zheng och reste sig. "Det finns ett gammalt sätt att skriva siffrorna och den här mannen är tatuerad med siffran sex, skriven på det gamla sättet." 

  Han lämnade rummet och Marriot följde efter. Ute på gatan stannade Zheng och tittade uppfordrande på amerikanen. Marriot grävde i fickorna och fick fram sina cigarretter. 

  "Mannen där inne är Jiang," sa han. "Det var han som drabbades av dåligt samvete och förde hit pojkarna Li för några dagar sedan. Flickan är hans systerdotter, bosatt i Taipei. Hon fick reda på att han hade barnen och hon kontaktade en väninna, som också är bekant med mig. Hon heter Molly Craven och är brittisk frilansjournalist." Han tände en cigarrett och blåste ut röken, med kraft, som om han ville blåsa ut hela mord- och smuggelhistorien ur sitt medvetande. "Ni kineser kallar visst henne för Hsiao Hong-mao." 

  "Hsiao Hong-mao! Är hon inblandad i detta?" 

  "Ja, hon blev det. Och eftersom hon visste att jag håller på att rota i den här förbannade röran, så gick hon vidare till mig med problemet. Problemet att transportera hem pojkarna Li, alltså. Molly var rädd att polisen skulle tvinga henne avslöja var hon hittat dem." 

  "Om vi hade fått göra det så kanske detta här inne inte hade hänt," sa Zheng mellan tänderna.

  Han var upprörd, det syntes tydligt. Han tog några steg bort från amerikanen, nästan som för att undvika att slå till honom. Marriot såg hur kommissarien stod och andades långsamt för att lugna ner sig. Sakta gick han fram till honom. 

  "Zheng," sa han strävt. "Med facit i hand vet vi att det var fel. Men Molly handlade efter sin övertygelse i den situation som fanns då. Flickan Huang här inne hade berättat hur rädd morbrodern var, och hon själv också. Rädd, både för polisen och smugglargänget. Hon var Mollys väninna, det var en svår, ja, omöjlig balansgång för Molly." 

  "Det kommer att bli en svår balansgång för oss också, Mr Marriot, att gå vidare med den här historien," sa Zheng bittert. "Nu har ett av våra tre darriga ben vikt sig. Det som var minst darrigt, skulle jag vilja säga." 

  Han gick snabbt därifrån och bort till bilen. För en sekund trodde amerikanen att han skulle bli lämnad kvar och få ta sig tillbaka till stan bäst han kunde. Men Zheng lyckades uppenbarligen behärska sig och väntade bakom ratten tills Marriot satt sig.   

Molly hade precis badat och torkat sig när det knackade på dörren. Iförd T-shirt och en handduk gläntade hon på den. 

  "Herrbesök," meddelade Susan, en av de flickor hon delade lägenhet med. 

  "Jag kommer ut." 

  Hon fick på sig ett par byxor, kammade till håret och gick ut. Robert Marriot stod innanför ytterdörren och väntade. 

  "Hej, Robert," sa engelskan och log. "Vad för dig hit?" 

  "Kan vi ta det i ditt rum?" frågade han neutralt. 

  De gick in och han stängde dörren. Hon hängde upp den våta handduken över en skåpsdörr. 

  "Jag hörde att ni har identifierat de båda kidnapparna," sa hon. "Samma män som dödade två poliser, eller hur?" 

  "Ja och nu har de två mord till på sina samveten." 

  Lika bra att få det sagt med en gång, tänkte han. Hon vände sig om och tittade på honom. Först såg hon bara frågande ut, sedan kom misstanken smygande inom henne och växte sig snabbt starkare. Hon spärrade upp de gröna ögonen och gick långsamt fram till honom. Hennes mun öppnade sig, men talorganen ville inte uttala namnet. 

  "Är...det...?" 

  Han nickade. 

  "Ellen och hennes morbror. Molly, jag är ledsen." 

  Hon trodde hon skulle svimma. Det kändes som om benen vek sig under henne. I nästa sekund höll han om henne och hon lät sig bli hållen. Det snurrade runt i hennes huvud. Hon vägrade att tro på det hon hörde. 

  Tårarna kom fram i hennes ögon och hon grät hejdlöst, intryckt mot hans axel. Hon såg Ellen framför sig. Glad, skrattande, engagerad. Levande! Inte död. Inte död. Inte död! 

  Marriot höll henne hårt. Trots stundens allvar visste han att han tyckte om att ha henne tryckt intill sig. Det kändes bra, men det gjorde ont samtidigt. Han tvingade ut tankarna ur skallen. Flickan i hans armar höll på att tyna bort från medvetande. Han la henne på sängen och gick fram till ett av hennes skåp. Han visste att där fanns en flaska risbrännvin. Amerikanen hällde lite i ett glas, lyfte upp hennes huvud och tvingade det i henne. Molly hostade våldsamt men kvicknade till. 

  "Molly, vi ska få tag i dem," sa han och försökte hålla rösten under kontroll. "De ska inte komma undan. Ellen ska inte ha dött förgäves." 

  Hon nickade apatiskt. Hennes öron registrerade vad han sa, men i huvudet bultade bara orden Ellen är död i svarta bokstäver. 

  "Molly. Du måste ta dig samman." Hans röst lät en smula skarpare. "Det hjälper ingen om du klappar ihop nu." Orden hade ingen effekt. Han tog tag i hennes armar och höll hårt. "Molly, här finns folk som behöver dig." Jag, tänkte han. Jag behöver dig. Jag... jag tror att jag...

  Inte ens för sig själv kunde han säga att han älskade henne. 

  Det verkade som hon kunde läsa hans tankar, för hon tittade upp på honom med en ny styrka i blicken. 

  "Håll mig, Robert," sa hon. "Visa att du menar allvar." 

  Han höll henne intill sig och slöt ögonen. 

Thomas Viking satt vid bordet ute på taket. Han hade just avslutat sin kvällsmat tillsammans med Jan-Pieter. Nu hade holländaren gett sig iväg till sitt kvällsjobb som engelsklärare. 

  Så länge rumskamraten funnits där hade de pratat och skrattat, svensken hade hållit humöret uppe. Men nu, när han satt där ensam, kom melankolin oundvikligen och kastade sig över honom. Sista kvällen i Taipei. Inne i rummet stod väskorna packade. Igen. Men nu fanns det ingen återvändo, det var han säker på. Följande dag skulle planet gå, med honom ombord. 

  Inte sedan den där misslyckade måltiden, då han kläckt ur sig det föga intelligenta, föga känsliga Du är den vackraste flicka jag har träffat, inte sedan dess hade han sett Mary. Inte heller talat med henne i telefon. 

  Han hade försökt att glömma henne, försökt låta de här sista dagarna gå utan att tänka på henne. Han hade packat ihop sina kläder, städat sitt rum. När Jan-Pieter varit hemma hade han umgåtts med honom, snackat bort tiden om det ena och det andra. Han hade läst. På en av sina upptäcktsfärder i stan hade han hittat en bokhandel som specialiserade sig på engelskspråkiga böcker. Där hade han köpt en packe fantasyromaner, en genre han tyckte om. 

  Söndagen hade bjudit på soligt väder för första gången sedan regnstormen och Thomas hade tillbringat en stor del av dagen med att sitta på en bänk i Chiang Kai-shek Memorial Hall och läsa om drakar och demoner. 

  Men allt eftersom eftermiddagen gick hade tankarna oroväckande ofta glidit från boken och sökt sig mot flickan med det oändliga svarta håret. Skulle han ringa upp henne och försöka få träffa henne en gång till innan han reste? Eller var det bara dumt? Det var det nog, det var bättre att glömma henne. Åka hem och glömma att han någonsin träffat henne. 

  Men samtidigt kunde han bara inte tänka sig att bara åka ifrån ön utan att ha sagt adjö till henne. Han vägde fortfarande problemet när han satt uppe på taket och tryckte hål i frigolitkartongen med engångsätpinnarna. Jan-Pieters radio, som holländaren lämnat kvar ute, var på. Det var nyheter på ICRT och Thomas lyssnade med ett halvt öra. 

  "...de två efterspanade desperados Wen Tien-ding och Soo Ying-jie, även kända som Charlie Wen och Jimmy Soo, misstänks nu för ytterligare två mord. Idag på eftermiddagen hittades liken efter..." Nya mord, tänkte svensken. Lika bra att åka härifrån. "...identifierats som Jiang Zs-ming, fiskare från..."  Ska det bli likadant här i Östasien som i Amerika? tänkte Thomas och satte sig sedan kapprak. Vad var det de sa på radion? ...den mördade flickan identifierad som Huang Mei-ling...? 

  Han trodde att hans hjärta skulle sluta slå och han blev iskall inom sig. Är hon död? Har hon blivit mördad? Min Mary Huang! Han tyckte att husväggen och miniatyrträden blev suddiga framför honom. Krampaktigt grep han tag i bordet och reste sig. Betonggolvet snurrade nedanför honom och han fick sätta sig igen. 

  Han satt i tio sekunder och ställde sig sedan upp igen. Ostadigt vacklade han bort till telefonen, men kom sen på att den bara fungerade för ingående samtal. Utan att riktigt veta vad han gjorde tog sig Thomas nerför trappan och öppnade dörren till Mrs Yangs lägenhet. För den var olåst, vilket han inte reagerade för. Han bara stövlade in, såg en telefon i bortre delen av vardagsrummet och gick fram till den. 

  Han såg inget, hörde inget, kände inget, bara slog Marys nummer och stirrade ut i tomma luften. Första signalen gick fram, och andra, och tredje... Ingen svarade. 

  "Var fan är hon!" mumlade han på svenska med gråten i halsen. "Hon får inte vara..." 

  Han la på luren och blundade. Sedan återvann han på något sätt fattningen. Han öppnade ögonen och insåg var han var någonstans. Han tittade och såg plötsligt kvinnan som stod bredvid honom. Det var inte Mrs Yang, det var Lisa Lo och hon såg orolig ut. 

  "Thomas?" 

  "Lisa..." Hans röst var bara en hes viskning. "Är hon..." Han svalde ner klumpen i halsen och tvingade sig att uttala orden. "Är Mary död?" 

  Hon grep tag om hans överarmar och tog ett steg närmare honom. 

  "Nej, Thomas. Mary är inte död." 

  Hon sa mer, men han hörde inte det. Han bara andades ut, blundade och slog armarna om henne. Han stod där länge och hon lät honom stå så. Så kom det en signal från någonstans i hans hjärna, som talade om för honom att hon sagt något mer. Han backade och tittade på henne. 

  "Vad sa du?" 

  "Det är inte Mary som är död," sa hon, lugnt och stilla. "Det är Ellen." 

  Beskedet slog honom som en stöt i magen. Ellen är död... Det kändes nästan som om det hade varit Mary i alla fall. Huang Mei-ling och Huang Ai-ling, så lika namn, bara ett tecken som skiljer. Men det måste finnas tusentals flickor i Taipei som heter Huang i efternamn. Varför måste det vara Ellen som är död? 

  Det stod helt stilla i hans huvud. Han ville forma en tankebana, men ingenting hände. Det var som om när man försökte ratta in en avlägsen kortvågsstation och bara fick brus i sin mottagare. Han ruskade på huvudet. Tankeverksamheten kom äntligen igång igen där inne. De två som är efterlysta för kidnappningen av John Lis barn har dödat Ellen. Dödat henne för att hon visste för mycket? Och om hon visste, då kanske Mary också vet. De är... var bästa vänner. Och Mary svarar inte i sin telefon. 

  "Lisa, var är Mary?" frågade han. 

  "Mary?" För ett ögonblick verkade hon förvånad över frågan. "Hon åkte hem till Hualien tidigt igår," svarade hon så. "Hon... hon ville komma bort från alla känslostormar som en viss Thomas har rört upp inom henne." Flickan hade ett blekt leende på läpparna när hon sa orden. "Hon skulle komma tillbaka idag..." 

  "Tänk om hon också vet!" 

  "Vet vad?" 

  Han gned sig i ögonen, försökte tänka klart. 

  "Jag menar, Ellen blev mördad för att hon visste något, eller hur? Det var ju de där två kidnapparna som mördade henne. Då kanske Mary också vet något." 

  Lisa Lo blev allvarlig. Hon tittade länge på Thomas och han kände sig allt mer illa till mods. Han väntade inte på att höra hennes åsikt. Han tog ett par steg mot dörren och stannade igen. 

  "Jag måste ha fatt i Molly. Kan hon vara på puben, tro?"

  Han letade i sina fickor och hittade faktiskt lappen med brittiskans telefonnummer. Han slog det och väntade sju signaler. Inget svar. Han la på luren och tittade sig plötsligt omkring i lägenheten. 

  "Var är Mrs Yang?" 

  "Jag tror att hon jobbar. Thomas, jag följer med dig till puben, okej?" 

  Han tittade på henne och nickade med ett svagt leende. 

  "Tack, Lisa." Han tittade sig omkring igen och skakade på huvudet. "Jag ber om ursäkt att jag kom in på det viset här. Jag... jag vet inte vad jag tänkte på..." 

  Hon gick fram till honom och la handen på hans axel. 

  "Jag vet vad du tänkte på," sa hon stilla. "Och det gör inget. Det är okej." 

  Hon vinkade in en taxi till dem och de åkte iväg genom kvällstrafiken. Taipeis miljoner neonljus lyste upp i mörkret. Thomas satt i taxin och tittade ut. För ett ögonblick kändes det nästan lika avslappnat, lika inbjudande som det gjort på kvällarna innan hela den här mord- och kidnapparcirkusen började. Men nu visste han att bilden var falsk. Åtminstone berättade den inte hela sanningen. Någonstans där bland alla de varma ljusen låg Ellen Huangs kalla, döda kropp. Och någonstans där ute på gatorna fanns två hjärtlösa mördare. Två mördare som kanske just i detta ögonblick letade efter Mary. 

  Inte ens den glada och välkomnande skylten utanför Long Andy's verkade vara enbart vad den utgav sig för att vara denna kväll. Thomas gick in med Lisa Lo bakom sig och lät blicken svepa över lokalen. De fanns där. Molly och amerikanen - agenten! - satt vid ett bord och såg lagom dystra ut. Svensken satte sig ner utan ett ord. Han såg i deras ansikten att de visste, de såg i hans ansikte att han också visste. Molly tittade på Lisa, något förvånad över att se henne med Thomas. 

  "Hej, Lisa. Kommer du för att hjälpa oss att gråta?" 

  Kinesiskan log svagt. 

  "Jag hörde nyheterna," sa Thomas innan hon hann svara. "Jag trodde det var Mary som blivit dödad. Lisa berättade... vem det var." Han tittade snabbt på Robert Marriot och därefter på brittiskan. "Molly, jag är orolig för Mary. Tänk om de är efter henne nu!" 

  "Varför skulle de vara det?"

  Molly verkade förvirrad och inte riktigt i stånd att tänka klart. Hon var ur balans och mitt i sina egna bekymmer insåg Thomas hur nära hon och Ellen Huang hade stått varandra. 

  "De var bästa vänner, nästan som systrar. Tänk själv: om du har ett problem och behöver berätta det för någon, skulle du inte gå till din syster?" Engelskan tittade på honom och nickade sakta. "Ellen visste något om de här männen, eller hur? Det var väl därför de dödade henne. Om hon har berättat det som hon visste för Mary..."

  Han lutade sig tillbaka och suckade, men rätade snabbt på sig och knöt högerhanden på bordet.

  "Hon finns i Hualien, säger Lisa. Jag ska åka dit och leta upp henne." 

  "Du!" Marriot tittade på honom med rynkad panna. "Min gode man, om våra vänner Wen och Soo är ute efter Miss Huang så har inte du där att göra." 

  "Prata inte skit, jänkare!" morrade svensken och amerikanen stelnade till vid hans blick. "Jag kan ta vara på mig själv." 

  "Snälla, börja inte bråka," bad Molly och slöt ögonen. "Vi har nog med problem ändå." Hon öppnade de gröna och vände sig mot Marriot. "Robert, förstår du inte hur Thomas känner det?" 

  Marriot såg besvärad ut. Han knackade med Marlboroasken mot bordet ett par gånger, men la den sedan ifrån sig. 

  "Jag vet att det är dumt att springa omkring och leka polis," fortsatte Molly som plötsligt kände sig fruktansvärt trött. Trött, urlakad och tömd på entusiasm. Det här var inte roligt längre.

  Det hade varit spännande att följa efter fete Wang. Och det hade varit spännande att hjälpa Thomas med inbrottet hos dataföretaget. Alltihop hade dessutom känts försvarbart, eftersom det verkade hänga ihop med smugglarhistorien. Men nu var Ellen död och själv kände sig Molly som om hon sjunkit ihop från den framgångsrika, skickliga - uppblåsta? - världsreportern till en liten, värnlös flicka.

  "Men det ligger faktiskt en hel del i vad han säger också," sa hon och försökte uppbåda ny styrka. "Det är inte alls omöjligt att Ellen berättade för Mary om problemet med morbrodern." 

  "Det är annat här som inte stämmer," muttrade amerikanen. "Hur fick de tag på Ellen och Jiang? Någon måste ha berättat för dem om gömstället i Banchiao. Eller på något sätt lockat fiskargubben därifrån upp till Yonghe. För du har ju sagt att du träffade Jiang i Banchiao, eller hur?"

  Molly nickade stumt. Men Marriot hade vänt blicken till Thomas.

  "Okej, Thomas," sa han. "Det kanske är en bra idé att försöka leta upp Mary Huang. Men jag tänker inte låta dig åka själv. Jag följer med." 

  Svensken stirrade på honom. Vad han än hade väntat sig, så inte var det detta. Men amerikanen verkade ha bestämt sig. Thomas visste inte hur han skulle reagera på Marriots drag. 

  "Men... du har väl annat att sköta om här?" försökte han. 

  "Allt hänger ihop, på ett eller annat sätt," sa Marriot. "Och om det verkligen är så att Wen och Soo är ute efter din väna dam, så kanske du trots allt kan behöva lite hjälp." 

  "Tack," sa Thomas enkelt. Han försökte samla tankarna. "När åker vi?" 

  "Imorgon bitti. Om vi ger oss av nu är det kolsvart där när vi kommer fram. Är det förresten någon som vet var Miss Huangs familj bor?" 

  Alla tittade på Lisa Lo. 

  "Jag vet bara att hennes hem ska finnas någonstans i närheten av järnvägsstationen," sa flickan. "Och att hennes mamma är dansös på något hotell." Hon såg fundersam ut, men skakade så på huvudet. "Jag tror inte ens att Mrs Yang vet något mer exakt." 

  "Och då borde våra vietnamveteraner inte ha bättre information," menade Marriot. "Om de nu verkligen är ute efter henne. Det är ju bara en hypotes. Thomas, jag kan se oss gå runt i Hualien hela natten och leta på hotellen. Låt oss vänta till imorgon bitti, då kan vi fråga oss fram vid stationen. Alltid någon gammal käring som är ute och handlar grönsaker, som känner Mrs Huang." Han kliade sig på kinden. "Dessutom finns det ju faktiskt en möjlighet att Miss Huang inte alls är i någon fara, utan helt planenligt återkommer till Taipei under kvällen." 

  Svensken såg inte entusiastisk ut inför förslaget, men böjde sig. 

  "Ja, jag antar att det är smartast," medgav han trött. En annan tanke slog honom och han tittade på brittiskan. "Molly, min syster kommer till Chiang Kai-shek International Airport imorgon eftermiddag. Vill du hjälpa mig att åka dit och hämta henne om jag inte är här?" 

  Molly log och nickade. 

  "Naturligtvis. Inget problem." 

  "Mina damer och herrar," sa Marriot och reste sig. "Låt oss åka hem och sova. Det blir en lång dag imorgon."