SEXTON

"Godmorgon, Thomas. Det är Molly Craven." 

  "Molly!" Han lät glad över att höra hennes röst. 

  "Jag är hundra meter från din bostad. Är du upptagen?" 

  "Eh... nej, nej, jag är inte upptagen. Kom upp! Jag öppnar porten." 

  Fem minuter senare hörde han hennes steg i trappan och hon dök upp på taket. Först kände han knappt igen henne för hon hade en stor, mörkblå keps på huvudet. Hon märkte hans blickar och skrattade glatt. 

  "Jag kände först inte igen dig," sa han och log svagt. 

  "Bra. Då har jag lyckats." Han såg frågande ut. "När man är ute och spionerar på folk så vill man inte bli igenkänd." 

  "Mhm," sa han men såg fortfarande förbryllad ut. "Eh... spionerar?" 

  "En lång historia," sa hon överslätande och hoppades att han skulle tro att hon använt ordet 'spionera' bildligt, att hon var ute för att jaga rätt på någon nyhet. Han verkade reagera som hon hoppats på. "Hur är det?" fortsatte hon. "Totalt mörker?" 

  Han nickade. 

  "På måndag kväll går mitt plan. Två dagar kvar i Taiwan." 

  "Trots vad du vet om Lions program?" 

  "Ja, trots det. Och trots att det tydligen är en muthistoria med den här Wang inblandad. Hunkert menar..." 

  "Wang!" Hon avbröt honom skarpt. "Förlåt, men vad menar du? Vilken Wang?" 

  "Den här gossen i parlamentet, ett av högdjuren inom Kuomintang." 

  "Wang Jien-yi? Hur skulle han vara inblandad i MRT-projektet?" Hon tyckte att marken under hennes fötter kändes ostadig. 

  Thomas berättade hur Sammy Lin känt igen Wangs dotter som hustru till Lion Computers ägare Foo och hur Frank Bao ritat sina pilar och dragit sina slutsatser. 

  Molly satt orörlig länge. Tankar rusade runt i hennes huvud med sådan fart att de kolliderade med varandra och lämnade en enda röra efter sig. Hon tittade på svensken. 

  "Thomas, låt oss gå in i ditt rum. Okej?" 

  Han nickade stumt och bjöd henne att stiga in. Han satte sig på sängen och hon satte sig bredvid honom. Gör jag rätt nu? frågade hon sig. Är det klokt att berätta om knarkhistorien för honom? Avslöja Roberts identitet. Finns det någon mening att inviga en kille som snart ska åka härifrån i allt det? 

  Men någonstans inom sig kände hon att det var rätt. Hon beslöt att lita på den känslan. 

  "Thomas, jag misstänker att den... den muthistoria som du talar om bara är en del i en mycket större härva," sa hon och tittade på honom. 

  "Jag tycker den delen jag känner till är stor nog," muttrade han. "Kidnappa, kanske döda, för ett affärskontrakts skull. Osmakligt." 

  "Ja, jag håller med dig. Men ändå bara småsaker jämfört med det andra vi håller på och försöker nysta upp." 

  "Som är vad då?"

  Han tittade på henne med ett uttryck som sa att han inte riktigt hade bestämt sig för om han skulle bli intresserad eller inte. 

  "Det värsta tänkbara. Narkotikasmuggling. I stor skala." Hon rynkade pannan. "Vilket kanske förklarar varför de var tvungna att röja John Li ur vägen, om det finns ett samband." 

  "Vänta nu." Han reste sig upp, gick ett varv i rummet och satte sig sen ner igen och spände blicken i henne. "Om du ska berätta något för mig så får du berätta så jag förstår. Vem smugglar narkotika? Vart? Och vilka är 'vi' som håller på och nystar?" 

  Hon log svagt. 

  "Sista frågan först. Egentligen är det förstås polisen som nystar. Men jag försöker hjälpa till eftersom en av dem har visat mig förtroende och talat om för mig vad saken handlar om. Robert."

  "Robert?" 

  "Robert Marriot." 

  "Amerikanen på puben?" 

  "Ja. Han jobbar för amerikanska narkotikabyrån. Han är här enbart för att spåra upp och neutralisera smugglarna. En gigantisk organisation, som för ut narkotika från kinesiska fastlandet, via Taiwan och bort till marknaden i USA. Hans intresse är att få bort skitet från gatorna i sitt hemland. Han hatar kineserna för att de tjänar pengar på att förstöra livet för tiotusentals amerikanska ungdomar. Det är därför han är så reserverad mot våra kinesiska vänner. Åtminstone tror jag att det är därför." Hon log igen mot svensken, som såg allt mer förvirrad ut. "Att den gode Robert lätt glömmer bort att européer och amerikaner gjorde sig skyldiga till precis samma smutsiga hantering i andra riktningen under förra århundradet får man väl förlåta honom. Han var ju inte född då." 

  "Du menar opiumkriget i Hongkong?" 

  "Ja, britterna - vi britter! - och våra allierade tog ju till och med fram vapnen för att försäkra oss om att kunna fortsätta sälja knark till kineserna. Men det var inte brittisk kolonialhistoria vi skulle tala om." 

  "Nej. Vad får dig att tro att där skulle finnas ett samband med de händelser som jag har blivit inblandad i här?" 

  "Flera faktorer. En av Roberts kollegor på Fastlandet vidarebefordrade en uppgift hon fått om en organisation som kallar sig de Nio Drakarna och som möjligen har med knarksmugglingen att göra. Samma namn förekommer i..." Hon avbröt sig, funderade på hur hon skulle uttrycka sig. Fast hon bestämt sig för att inviga Thomas Viking i smugglarutredningen så tänkte hon inte avslöja att hennes väninna Ellen Huang var inblandad. Inte ännu åtminstone. "...i samband med att John Lis barn hittades." 

  Han studerade henne som om han väntade på en förklaring. Hon lät inte honom få den, utan gick vidare. 

  "För några dagar sedan hittade den amerikanska polisen ett parti narkotika i en lagerlokal i San Francisco. Där fanns delar av en trälåda, troligen från ett företag som heter Jinguo Huahsüe. Dess ägare är en viss Wang Jien-yi." 

  "Skulle den där parlamentsledamoten vara en narkotikasmugglare?"

  Han verkade ha svårt att acceptera ett sådant samband. Molly la ena handen på hans axel. 

  "Allt är teorier eller misstankar än så länge," betonade hon. "Vad jag säger nu stannar naturligtvis mellan oss." Han nickade. Van via systern vid umgänge i journalistkretsar, förmodligen, tänkte Molly. "Men ledamot Wangs namn har förekommit lite för många gånger de senaste veckorna för att det bara ska vara en slump. Slutligen, känner du till att två polismän blev mördade här i stan för ett par veckor sedan?" 

  "Ja, faktiskt. Det var visst dagen innan jag kom hit." 

  "Mycket möjligt. Jag fick höra av Robert igår kväll att det finns intressanta likheter mellan en del av det som vittnen till de morden har berättat och vad man har lyckats få fram från John Lis pojkar. Det är möjligt att samma män har varit inblandade." 

  "Och vad är det för män?" 

  "Det vet vi inte. Men jag hoppas och tror att det jobbas på att ta reda på det just nu hos polisen." 

  Han lät blicken göra ett svep över rummet, det lilla kryp-in som varit hans hem under snart tre veckor. Tre veckor! Han kunde fortfarande knappt tro att så mycket hade hänt på så kort tid. Men det var ju redan slut. Hans lilla del i pendeltågsprojektet var avslutad. Hunkert hade bestämt att låta saken bero och kommenderat hem Thomas. Han hade dragit ut på hemresan precis så länge att han skulle hinna möta sin syster på flygplatsen och tillbringa någon timme där med henne, innan han skulle stiga på sitt plan. 

  Hans blick gick sakta tillbaka och mötte de gröna, brittiska ögonen.  

  "Jag är ledsen, Molly, men jag orkar inte riktigt engagera mig i saken. Jag ska åka härifrån snart, det finns inget som kan ändra på det. Jag har berättat för min chef i Sverige hur farligt Lion Computers program är, men han har inget hopp om att det ska göra någon skillnad. Så han har beordrat mig att åka hem." 

  "Thomas..." Hon fick plötsligt en idé. "Vi kan inte gå ut och tala om att deras program är farligt, men jag tror jag vet en som kan." 

  Han tittade på henne och försökte uppbåda ytterligare ett uns av intresse. Han väntade sig ett namn som belöning, men fick inget. Engelskan la sin hand på hans ben och log. 

  "Ge mig en chans, Thomas," bad hon. "Så ska vi se vad vi kan göra. Okej?" 

  Mot sin vilja log han tillbaka. Det var svårt att stå emot hennes intensitet. 

  "Jag antar att du har två dagar på dig," mumlade han. 

Robert Marriot tryckte ner fimpen i askfatet bredvid de tre andra som redan låg där. Han tömde ölburken och skrynklade ihop den. Den föll lätt ner i papperskorgen intill honom. Amerikanen tittade bort mot telefaxapparaten på andra sidan den långa disken, som om hans blick skulle kunna få den att börja arbeta. 

  Han tittade på sin klocka. Den visade fem över tio. Det innebar att klockan nu var strax efter nio på kvällen i Washington D.C. Föregående kväll, alltså. Där var det fortfarande fredagen den andra oktober. Men så pass sent att de höga herrar som behandlade hans ärende snart borde vara klara, så de kunde få ge sig hem och hålla helg. 

  Han hade kontaktat sin högste chef och använt all argumentationsförmåga han kunnat uppbåda, såväl muntligen, i telefon, som skriftligen, på faxet, för att understryka betydelsen av snabbt handlande i det läge som uppstått. Månaders arbete i Asien hade försinkats genom det faktum att Taipeis polischef med all sannolikhet samarbetade med fienden. Nu hade de kommit honom på spåren och då gällde det att agera innan han sopade igen dem efter sig. 

  Många svordomar hade passerat Marriots läppar medan han ält problemet om och om igen i sin hjärna. Ibland trodde han att enbart hans egen självbevarelsedrift hindrat honom från att gå in på Huas kontor och personligen ta mannen av daga. Nej, det måste gå rätt till, sa han sig själv och knackade sig i pannan med ett pekfinger. Det hade han poängterat för sina överordnade också. Det måste gå rätt till, men det måste gå fort! 

  Han var så inne i sina tankar att telefaxen hann knattra flera sekunder innan han hörde den. Men så for han upp och fram till disken. Den lilla späda kinesiskan som satt där med sina papper reste sig och trippade fram till maskinen. Hon tittade längst upp på det papper som var på väg ut och log sedan sött mot amerikanen. 

  "Ja, det är till er, Mr Marriot." 

  Han tyckte att det tog en oändlighet innan det knattrat färdigt och innan kinesiskan med mjuka och harmoniska rörelser rivit av papperet och räckt honom. Han nästan slet det ur hennes händer och tittade på det. 

  Längst upp stod, med handskrift, Till Robert Marriot, för kännedom. Och det han nu fick kännedom om, det var ett meddelande till den taiwanesiske justitieministern, ett meddelande som sänts från Washington bara några minuter tidigare. Efter ett par inledande rader om det synnerligen goda förhållandet mellan USA och Taiwan - ordbajseri, men nödvändigt sådant, antog Marriot - kom amerikanerna in på problemet. Kopiösa mängder narkotika fördes in från det kinesiska fastlandet via Taiwan. Som bekant samarbetade de båda staternas poliskårer i fallet, men nu hade alarmerande uppgifter nått Förenta Staterna. De gällde en viss polischef Hua i Taipei, hans namn förmodades vara bekant. Enligt mycket välinformerade källor skulle han vara lierad med den organiserade brottsligheten. Inte bara genom att passivt ta emot mutor, utan genom att aktivt ha agerat för att underlätta kriminell verksamhet. Justitieministern uppmanades därför att skyndsamt vidta kraftfulla åtgärder i fallet och därvid särskilt beakta en av polischefen beordrad telefonavlyssning hos en, som man förmodade, helt oskyldig och oförvitlig statstjänsteman. 

  I en passus, som fick till och med Marriot att spärra upp ögonen och vissla lågt, förmedlades en hälsning från presidenten. Han uttryckte sin önskan att ingen möda skulle sparas på att utan dröjsmål utröna polischefens eventuella skuld. Det rekommenderades också - oklart från vem - att, under utredningstiden, polischefen skulle fråntagas sina arbetsuppgifter. Brevet var undertecknat, med förhoppning om fortsatt goda relationer mellan de två regeringarna, av den amerikanske justitieministern själv. 

  Marriot kysste papperet och tittade sen, lätt generat, på den unga kinesiskan. 

  "Tack," sa han och lämnade byggnaden. 

  En timme senare satt han, nyduschad och omklädd, hos ordföranden för censoratet, den myndighet som hade som sin uppgift att initiera en undersökning av det slag det här var frågan om. 

  Ordföranden för censoratet, en man vid namn Lin, satt framför honom och tittade i några papper. Marriot ansträngde sig för att inte verka otålig. Nu hade han kommit så långt att det skulle vara dumt att förhasta sig. Lin gav honom ett ögonkast. 

  "Vi väntar på en person till, Mr Marriot," förklarade han kort och återgick till sina papper. 

  I nästa ögonblick knackade det på dörren. En assistent till Lin öppnade och släppte in kommissarie Zheng. Denne hälsade artigt på ordförande Lin och tog plats bredvid amerikanen. 

  "Jag har nyss talat med justitieministern," sa mannen bakom skrivbordet och la samtidigt ifrån sig sina papper. "Han har fått en... begäran från sin kollega i Amerika om att utreda huruvida polischef Hua har ägnat sig åt verksamhet som inte är förenlig med hans tjänst." Han tog av sina glasögon och la på bordet. "Mr Marriot, varför misstänker ni att polischef Hua gjort sig skyldig till sådan verksamhet?" 

  "Sir." Ordet låg ovant i Marriots mun och han hade aldrig trott att han skulle få anledning att använda det inför en kines. Men instinktivt kände han att det var rätt tilltalsord just nu. "Ända sedan jag kom till Taiwan för cirka tre månader sedan, med uppdraget att utreda narkotikasmuggling, har jag motarbetats av polischefen. Ibland har han aktivt motsatt sig mina förslag, men oftast har han bemött mig med total likgiltighet. Jag måste erkänna att jag tills helt nyligen ändå har trott att det enbart varit en del i polischefens speciella karaktär... även om det förefaller mig märkligt, då ju andra tjänstemän inom polisen, som till exempel kommissarie Zheng här, har visat prov på både samarbetsvilja, god organisationsförmåga och ett flertal andra värdefulla egenskaper. Men ändå, det var inte förrän det här med telefonavlyssningen uppdagades som jag insåg vad Hua sysslar med." 

  "Kommissarie Zheng, vill ni vara vänlig att berätta om den telefonavlyssning som Mr Marriot refererar till?" 

  "Ja, ordförande Lin." Den unge polisofficern verkade samlad. "För snart två veckor sedan beordrade polischefen mig att installera avlyssningsutrustning i hemmet och på arbetsplatsen hos en Li Wen-kang. Han är tjänsteman på Konstruktionsbyrån och för tillfället är... eller, vid det tillfället, snarare, var han ansvarig för handläggningen av en viktig del av det så kallade MRT-projektet. Jag installerade utrustningen enligt order." 

  "Och gav polischefen någon motivering till sin order?" 

  "Han sa att han misstänkte att Mr Li skulle kunna bli utsatt för utpressning." 

  "Och vad tror ni att han menade med det?" 

  Zheng blinkade till och verkade tveksam.

  "Vid tidpunkten för installationen trodde jag nog att polischefen misstänkte att det fanns risk för att någon... intressent skulle försöka förmå Mr Li att fälla en för vederbörande positiv rekommendation," sa han. Han knep ihop läpparna som om han inte tyckte om att höra vad han själv sa, men fortsatte sedan: "Tanken att polischefen skulle bry sig om att avlyssna Mr Lis telefoner på grund av en sådan misstanke föreföll mig dock en smula underlig och knappast något som skulle hitta stöd i lagen."  

  Ordföranden för censoratet nickade sakta. Han tog på sig sina glasögon och tittade i sina papper.

  "Ursäkta, sir," sa Marriot och mannen kikade på honom över glasen. "Det som även är viktigt i detta sammanhang är vad som faktiskt hände. Mr Li bestämde, per telefon, träff med en svensk vid namn Thomas Viking. Han ville diskutera MRT-projektet med honom. När Mr Viking kom till mötesplatsen fanns inte Mr Li där. En okänd man i familjens Lis lägenhet, som utgav sig för att vara Lis morbror, uppgav att Li fått brådskande ärende i södra Taiwan. Sedan dess är Mr Li försvunnen."

  Kinesen bakom glasögonen ändrade inte en min. Marriot harklade sig.

  "Jag anser det sannolikt att någon inte önskade att mötet mellan Mr Li och Mr Viking skulle komma till stånd och att denne någon, med hjälp av polischefen och hans telefonavlyssning, såg till att röja Li ur vägen." 

  "Och vem skulle detta vara?" 

  "Ursäkta, sir, men då är vi utanför det specifika område där censoratet kommer in," svarade amerikanen försiktigt. 

  Mannen nickade, han accepterade det svaret. 

  "Jag ska skyndsamt," han tittade på Marriot när han sa ordet, "underställa fallet undersökningsbyrån för en första undersökning. En snabb, första undersökning. När den är klar får vi ta ställning till önskemålet från våra amerikanska vänner, att polischefen under utredningstiden ska befrias från sina uppdrag." 

"Var står vi just nu?" frågade Marriot och betraktade Zheng. 

  De satt längst inne på en enkel gaturestaurang och tog en snabb lunch. I efterdyningarna av tyfonen kom fortfarande mycket regn och det hade fått de båda männen att söka sig inomhus. Amerikanen började själv besvara sin fråga: 

  "Vi står på tre ben och de är ganska så darriga alla tre." 

  "Vilka tre ben tänker ni på, Mr Marriot?" frågade kinesen medan han lastade in nudlar med ätpinnarna. 

  "Fiskaren Jiang. Han vet så klart något, förmodligen - men inte helt säkert! - ganska mycket. Problemet är att han pinkar på sig av rädsla för snuten. Och för gänget som han har stuckit från."

  "Vi måste ha in honom och förhöra honom," konstaterade Zheng. 

  "Jag vet. Jag försöker ordna den saken."

  Marriot kände sig mycket illa berörd. Han tyckte inte alls om att på något vis vara delaktig i att processen drog ut på tiden ytterligare. Får prata med Molly igen, tänkte han. På skarpen. Nej, förresten, jag ska gå direkt på Ellen Huang. 

  "Om... om ni på något sätt lyckas få kontakt med honom," sa Zheng, som om han anade vartåt amerikanens tankar gick, "så försök få fram till honom att han behöver inte frukta något inför ett polisförhör. Det kommer att gå rätt till." 

  Marriot nickade. Det gör det säkert, tänkte han. Om han berättar något. Herregud, tänkte han i ett ögonblick av plötslig insikt. Taiwanesen på gatan är förmodligen konstant rädd för polismakten, försöker på alla sätt undvika att hamna i kontakt med den. Visst, Taiwan utvecklas i demokratisk riktning. Men det går långsamt och alla samhällets delar hänger inte med lika snabbt. Och det gör inte heller medborgarnas invanda bild av regimen. Den ändras inte över natten, oavsett demokratiska val, upphävt undantagstillstånd och en allmänt mjukare linje. 

  "Okej," sa han och försökte koncentrera sig på saken. "Nästa ben är Larry Hua. Vad vet han? Är han själv med i ligan? Jag tror inte det, han står nog bara på deras avlöningslista." 

  "Ursäkta mig Mr Marriot," sa Zheng behärskat. "Men vi ska kanske vänta med sådana spekulationer tills undersökningsbyrån har gjort sitt arbete. Vi sitter här och antar att polischefen verkligen är skyldig..." 

  "Ursäkta mig också, kommissarie Zheng," avbröt amerikanen och spände ögonen i den andre. "Men det där är kvalificerat skitprat." Han märkte hur kinesens drag stramades till. "Zheng, vi har inte känt varandra särskilt länge," sa Marriot lågmält. "Men jag har redan fått alla önskvärda bevis på att ni är en mycket duktig, mycket kompetent polisofficer." De smickrande orden fick inte Zheng att ändra sitt ansiktsuttryck. "Sådant märker man," fortsatte Marriot, "liksom man märker motsatsen. Zheng, jag kan sätta mitt huvud på att Hua inte har renare samvete än den där fiskaren Jiang. Frågan är bara hur djupt inblandad han är!" 

  Han lutade sig tillbaka och torkade sig om munnen. Zheng sa inget. 

  "Men visst," sa amerikanen. "Vi avvaktar med den saken." 

  Kinesen böjde knappt märkbart på huvudet. Han avslutade sin måltid och la ifrån sig pinnarna.

  "Vilket skulle vara vårt tredje ben?" frågade han neutralt. 

  Marriot visste att han gav sig ut på tunn is. 

  "Det skakigaste av dem alla," sa han. "Jag vågar knappt ta i det riktigt, för det är så... känsligt." Han lutade sig fram och sänkte rösten ytterligare. "Ledamoten i ert parlament, Wang Jien-yi." 

  Zheng spärrade upp ögonen men återtog snabbt kontrollen över sig. Hans minspel berättade för Marriot att han letade efter fakta, hittade vissa och vägde dem mot varandra. 

  "Han har redan anklagats offentligt för att i hemlighet stödja en separatistgrupp som har någon sorts träningsläger i bergen", sa amerikanen. Zheng öppnade munnen men Marriot gjorde en tystande åtbörd med handen. "Vid tillslag mot ett lager på amerikanska västkusten hittades delar av en trälåda. På den fanns tecknen jin och guo, skrivna på klassiskt, taiwanesiskt sätt. Det har sedan dess kommit till min kännedom att Wang äger ett företag som heter Jinguo Huahsüe och som till yttermera visso finns etablerat på kinesiska kusten."

  Han slappnade av något.

  "Så visst kan man se en linje där, eller hur? Vapen, eller narkotika, lastas från Wangs fabrik i Hsiamen, förs med båt till en mötesplats i sundet, lastas om, förs vidare till Taihsi... Ja, sedan förs vapnen upp i bergen och narkotikan... via något ställe här på ön vidare till marknaderna i USA." 

  Zheng satt tyst en lång stund. 

  "Wang Jien-yi är en högt aktad politiker och samhällsmedborgare här," sa han. "För att ge oss på honom så måste vi definitivt ha mer på fötterna." 

  "Jag menar inte att vi ska släpa in honom till något polisförhör i dagens läge," sa Marriot. "Det skulle vara idiotiskt. Men det skadar nog inte att ha hans namn i bakhuvudet när vi ser på den här härvan." 

  Kommissarie Zheng såg inte ut att må riktigt bra. 

  När de kom tillbaka till polishuset väntade en överraskning. Den väntade i form av en herr Wan, som satt i en besöksstol i Zhengs rum och bläddrade förstrött i en tidskrift. Marriot hade ingen aning om vem mannen var, men Zheng hälsade med överdriven artighet på besökaren och tilltalade honom dessutom med 'polischef'. 

  "Polischef Wan, får jag presentera vår amerikanske kollega Robert Marriot," sa kommissarien. "Mr Marriot, det här är Wan Ying. Han var polischef här i Taipei för en tid sedan." Han böjde åter huvudet inför den äldre mannen. "Vördade äldre herr Wan. Det är en stor ära för mig att se er som min gäst. Det har jag inte förtjänat." 

  "Guojiang, guojiang." Nu tar ni i! sa den äldre mannen, men såg mycket nöjd ut över det sätt på vilket den unge polismannen behandlade honom. 

  "Polischef Wan, ursäkta mig," sa Zheng. "Jag ska genast hämta en kopp te till er." 

  "Hao, hao." 

  Zheng var snabbt tillbaka och de tre männen satte sig runt besöksbordet. Marriot lutade sig tillbaka och beredde sig på att agera publik en stund. 

  "Unge Zheng är alltför artig mot mig," sa Wan och tittade på amerikanen. "Det är inte bara en tid sedan jag var polischef här, det är nästan tjugo år sedan jag gick i pension." 

  "Det förvånar mig att höra, Mr Wan. Ni ser ut som om ni möjligen hade lämnat ert ämbete för någon månad sedan," klämde Marriot ur sig. Det tog emot, men han fick en känsla av att det kunde löna sig att fjäska lite för den här gubben. 

  "Nali, nali!" Inte alls! Wan skrockade belåtet och vände sig sedan till sin landsman. "Unge Zheng, jag försöker så gott jag kan att hålla mig lite underrättad om vad som händer inom kåren." Zheng nickade lätt. "Jag förstår att ni och Mr... ja, vår amerikanske vän här, håller i en utredning om smuggling av narkotika." 

  "Ja, det är riktigt," svarade Zheng. 

  "Ett elände, den här narkotikan," menade gamlingen. Han gjorde en paus när en ung polisman kom in med tre tekoppar och serverade männen. "Har ni några spår?" frågade Wan när han smuttat på sitt te.

  "Vi har inte kommit så långt som vi hade önskat," svarade Zheng. "Som ni vet så är dagens narkotikahandel en mycket välorganiserad affär och eftersom både risker och vinster är så stora, så vidtar smugglarna alla möjliga säkerhetsarrangemang för att dölja vilka de är." Den gamle nickade. "Vi har dock vissa trådar att följa och..." Han tvekade. "...visst, den organiserade brottsligheten ligger förstås bakom. Men frågan är vilket av alla gäng..." 

  "De Nio Drakarna?" frågade Wan sakta. 

  Marriot satte sig käpprakt upp i stolen, men sjönk långsamt tillbaka igen. Gamlingen tittade undrande på honom. 

  "Ja, Mr Wan, det namnet har dykt upp," sa han och försökte hålla rösten stadig. "Är det en organisation som ni känner till?" 

  Wan Ying förde tekoppen till munnen och sörplade i sig av drycken. Långsamt satte han ner koppen på bordet. Det var nästan som om han njöt av att hålla de båda yngre männen i spänning. 

  "I kinesisk tradition," sa han och tittade på Marriot, "har det under historiens lopp funnits en mängd hemliga broderskap. En del har haft kriminella aktiviteteter för sig, andra inte. En del har bildats för att bekämpa en regim som har upplevts som orättfärdig." Han vände sig mot Zheng. "Då jag var i er ålder, unge Zheng, hade president Chiang och hans styrkor precis tvingats retirera hit till Taiwan. Här skulle de kunna stå emot kommunisterna och bygga upp sin styrka, för att i ett senare skede slå tillbaka och återta Fastlandet." 

  Han såg nästan drömmande ut, drömmande och sorgsen. 

  "Det var vad alla de gamla veteranerna från kriget levde för," sa han, nu med blicken förlorad i fjärran. "För många blev det en chock när president Chiang dog utan att ha lyckats återerövra Fastlandet." 

  Marriot började nästan tro att gamlingen suttit och nickat till, eller förirrat sig in i senilitetens labyrinter, när Wan plötsligt kvicknade till igen. 

  "Nåväl," sa han. "Kuomintang kom alltså till Taiwan. Det var inte alla taiwaneser som uppskattade det. Långt ifrån! Det förekom motstånd mot den nya regimen och det förekom blodiga uppgörelser. Ni känner kanske till att en av president Chiangs första reformer här var att dela upp all mark som tidigare tillhört ett fåtal stora jordägare och ge en bit till var bonde. Nåja, de stora landägarna tyckte förstås inte om det. Stöld! menade de, men de vågade inte säga så mycket. På den tiden hade regeringen folket under fast kontroll, så att säga."  Han tog en slurk te innan han fortsatte.  "En del av de som var upproriska organiserade sig i hemliga sällskap. Ett sådant kallades de Nio Drakarna. Deras mål var att kasta ut fastlandskineserna från ön och återföra allt till den gamla ordningen." Han skrattade till. "Jag undrar vilken gamla ordning de tänkte sig. Den japanska ockupationen hade upphört precis några år tidigare och japanerna var minsann inte några änglar. Jag minns, på den tiden, när vi kom hit. Många barn och ungdomar kunde inte tala kinesiska, bara japanska. De hade tvingats att tala japanska, hade inte fått lov att tala sitt eget språk. Var det så de hemliga sällskapen ville ha det?" 

  Han verkade fundera en stund över sin egen fråga, men talade sedan vidare. 

  "Det fanns nio huvudmän i sällskapet, det var därför det kallades de Nio Drakarna. Deras kännetecken var att de hade en siffra tatuerad på bröstet. En siffra mellan ett och nio, som markerade deras inbördes rangordning i broderskapet." 

  Han tystnade och förblev tyst en stund. 

  "Polischef Wan, vad hände sedan med broderskapet?" frågade Zheng försynt. 

  "Efter år av spaningar lyckades polisen slå till vid ett av deras möten," svarade den gamle. "Sju av de nio fångades in. Två lyckades fly." Han tittade på dem. "Vi vet fortfarande inte vilka de två var. De andra sju visade upp en... mycket hög moral i sina kontakter med polisen." 

  "Blev de sju avrättade?" hörde Marriot sig själv fråga. 

  Wan tittade långsamt på honom och nickade. Han försjönk i tystnad och de två andra delade den. Men Marriot hade fler frågor. 

  "Ledaren," sa han. "För det fanns väl en sådan, antar jag. Hade han nummer ett eller nummer nio?"

  "Det fick vi aldrig klart för oss," svarade den gamle. "Men på något sätt fick vi reda på att de var uppdelade i två delar, förmodligen med olika praktiska uppgifter. De kallade de två delarna för Sidenvagnen och Bambulunden. Vi lyckades dock inte ta reda på vilka som tillhörde vilken del." Han rynkade pannan och verkade tveka om han skulle fortsätta. "Det fanns de inom poliskåren," sa han lågmält, så att Marriot fick böja sig fram för att höra, "som antydde att någon... kanske till och med presidenten... skyndade på deras avrättning, så att inte alla fakta hann utredas ordentligt."

  Medan förre polischefen Wan åter sjönk in i det förflutnas värld betraktade Marriot och Zheng varandra i ett famlande försök att värdera den information de just fått. 

"Yu hsiensheng, telefon till er." 

  Det var en av parlamentets anställda som kom in med den trådlösa telefonen i kafeterian, där Yu Ming-hsiong satt. Han satt där istället för inne i kammaren och lyssnade på de spörsmål som debatterades för dagen. En tid av inaktivitet och bänknötande hade tvingat ut ledamot Yu från salen. Han stod inte ut. 

  "Nu går han ut och laddar upp. Nu kommer det ett nytt utbrott om ett par dagar," hade en gammal Kuomintangräv mumlat till sin bänkgranne när Yu tågade ur salen. De var vana vid den hetlevrade oppositionspolitikern numera. 

  Yu väntade tills kvinnan gått därifrån innan han lyfte luren. 

  "Wei," sa han och väntade halvt om halvt att få höra Beverly Hsie Changs stämma. Han misstog sig.

  "God eftermiddag, ledamot Yu."

  En kvinnas röst, en röst han inte riktigt kände igen. Men ändå föreföll den på något sätt bekant.

  "Det här är Hsiao Hong-mao, om namnet är bekant." 

  Hsiao Hong-mao! Den där rödhåriga reportern från gudarna vete vilket av alla de där små europeiska länderna. 

  "Eh, javisst, det är bekant," svarade han. 

  "Ja, vi har ju stött på varandra i olika sammanhang," kvittrade hon. "Ni brukar ju vara en av de personer som förser mig med nyheter." 

  "Ja, just det."

  Han var på sin vakt. Det var vist att vara när det var Lilla Rödluvan som ringde. Med henne gick man aldrig säker. 

  "Jag har ett förslag, som jag tror kan intressera er," sa hon i luren. "Låt oss byta roller för ett ögonblick. Jag förser er med en nyhet istället. En nyhet som jag vet kommer att intressera er. Hao bu hao?" Okej? 

  Han fuktade nervöst läpparna. Om Lilla Rödluvan säger att det är en grej som intresserar mig, så är det säkert så, tänkte han. Men var kan haken finnas? För där måste väl finnas en hake! 

  "Eh... och vad vill ni ha i gengäld?" frågade han så avslappnat han kunde och kostade till och med på sig ett lätt skratt. Hon skrattade tillbaka. 

  "Åh... ingenting alls! Bara er diskretion. Ni gör som en god journalist: ni röjer inte er källa." Hon väntade några sekunder på hans svar. Han klarade försiktigt strupen. "Jag råkar finnas på fiket tvärs över gatan från lifayuen. Om ni är intresserad så sitter jag här en kvart, tjugo minuter till. God eftermiddag, ledamot Yu." 

  Hon var säker på att han inte skulle kunna motstå hennes erbjudande. Och hon hade rätt. Bara några minuter senare såg hon hur han kom ut genom de stora dörrarna och gick fram till ett övergångsställe. 

  Ytterligare en halv dags 'spionage' mot Wang Jien-yi hade gått resultatlöst förbi. På middagen hade hon följt hans taxi på sin skoter upp till Chunghsiao East Road. Där hade hon smugit efter honom till fots medan han gått i ett par butiker. Han hade köpt ett par skor, provat en slips och tittat på golfklubbor. Allt fullständigt normalt och oskyldigt. Han hade ätit snabblunch på en gatusylta och sedan tagit sig tillbaka till jobbet. Hon bestämde sig för att lägga även kvällen på Wang. Sedan fick hon skjuta de tankarna åt sidan för Yu Ming-hsiong stod framför hennes bord. 

  "Var så god och sitt, Mr Yu," sa hon leende. 

  Han satte sig mitt emot och log försiktigt tillbaka mot henne. 

  "Man måste vara något av en hasardspelare för att möta Lilla Rödluvan på det här sättet," sa han och försökte se ut som Humphrey Bogart. 

  "Men det är ju ni, eller hur?" kontrade hon. "Ni är ju ingen gammal tråkmåns, som..." Som Wang Jien-yi, som hon just såg gå ut från parlamentet och försvinna in i en taxi. Jävlar! tänkte hon men leendet satt kvar på hennes läppar. "...som fete Wang, till exempel. Ni är ju en man som tycker om lite spänning!" 

  Han växte redan av hennes smicker och började slappna av en smula. 

  "Jag har alltsedan jag tog plats i lifayuen haft som målsättning att verkligen uträtta något," sa han. "Inte bara sitta där och låta tiden gå." 

  "Det är en inställning som är värd att respektera," menade hon och Yu såg belåten ut. "Ni kom hit, alltså är ni intresserad av vad jag kan ha att säga," fortsatte hon. "Och ni godtar mitt villkor: att inte nämna var ni har fått dessa upplysningar ifrån som jag nu kommer att ge er?" 

  "Jag godtar det," bekräftade han, något mer spänd igen när hon så abrupt närmade sig ärendet.

  "Gott. Lyssna då."

  Hon böjde sig fram något och sänkte rösten.

  "Det gäller transportsystemet MRT, pendeltågen som ska gå genom Taipei. Som ni vet har upphandlingen just avslutats."  Han nickade, men såg ännu avvaktande ut.  "Kommunikationsministern har beslutat att ge uppdraget att datorstyra tågen till företaget Lion Computers ute i Nangang. Det kanske ni också har observerat." 

  "Öh... ja, jag läste visst att där hade varit en mottagning på Grand Hotel."

  Han var fortfarande inte med, men det hade hon inte väntat sig heller. 

  "Exakt," sa hon. "Nu kommer det intressanta. Mr Yu, dessa uppgifter har jag från en dataexpert. Det koncept som företaget Lion Computers har presenterat är absolut livsfarligt." Han rynkade pannan och hon ansträngde sig för att placera alla fakta hon fått från Thomas på rätt plats. "Datorer är inte ofelbara, Mr Yu. De är till exempel känsliga för elektromagnetiska fält. Ett häftigt oväder över Taipei skulle kunna orsaka ett fel i en av transportsystemets datorer." 

  Hon såg att han kämpade för att hänga med. Troligen kan han ännu mindre om datorer än jag, tänkte hon. 

  "Ett dataprogram av den sort vi talar om," fortsatte hon, "måste givetvis utrustas med ett säkerhetssystem, ifall ett datorfel skulle uppstå. Tågen styrs helt av datorerna, eller hur? Så, om något händer med en dator, så måste man kunna stoppa tågen." Han nickade. Han förstod vad hon menade. "Det finns ett sådant system i Lion Computers program, men det är dåligt och amatörmässigt konstruerat. Om något fel uppstår på ett av tågen så stoppas det tåget - men bara det. Inte de andra som finns ute på linjen och som ska passera platsen för haveriet kanske bara fem minuter senare. Lions säkerhetssystem täcker inte in dessa övriga tåg, vilket betyder att de kommer att fortsätta enligt sina körscheman. Mr Yu, ni inser nog vad detta innebär. Ett datorfel med Lions system skulle i praktiken resultera i en fruktansvärd katastrof!" 

  Han stirrade på henne under flera långa sekunder. 

  "Vänta ett ögonblick," sa han och försökte få bilden klar för sig. "Ni säger alltså att om det här företagets program får styra pendeltågen, och det sedan, när systemet är utbyggt och igång, blir något fel på en dator - då blir det en katastrofal olycka, eftersom säkerhetssystemet i programmet är otillräckligt. Då kommer, inom några få minuter, ett av de andra tågen att köra rakt in i det som har gått sönder och står ute på linjen. Är det riktigt uppfattat?" 

  "Det är exakt rätt uppfattat, Mr Yu. Högteknologi är sannerligen komplicerat, men jag märker att ni har utmärkt uppfattningsförmåga. Mr Foo på Lion Computers, som har konstruerat programmet i fråga, har helt enkelt inte ägnat säkerhetsaspekten något större intresse. Om det är av nonchalans eller av okunnighet vet jag inte, men så är det." 

  Han lutade sig tillbaka i sin stol och funderade. Sedan böjde han sig fram igen. 

  "Men varför skulle ministern fatta ett sådant beslut?" frågade han. "Jag menar, inte ens en kommunikationsminister i Kuomintangregeringen kan väl vara så korkad?" 

  Molly log igen. Hon sträckte sig så hon kom ännu något närmare honom. Har det blivit en ovana hos mig, att sticka in trynet på pormaskavstånd från de män jag talar med? frågade hon sig oroligt. Är det min tillbakatryckta sexuella hunger som börjar bli så desperat? 

  "Låt mig nämna en omständighet till för er, Mr Yu," sa hon. "Hustrun till Mr Foo heter Wang i efternamn. Hennes far är kollega till er i lifayuen. Han är en ledande kraft inom Kuomintang." 

  Hon trodde han skulle explodera. Det där var pricken över i. Nu fanns han runt hennes lillfinger.

  "Wang Jien-yis svärson..."

  Han hade lugnat sig och smakade sakta på det samband som han fått presenterat för sig. Han smakade på det, och han tyckte om det. Det syntes på honom. Men snart skulle han komma med frågor, om han satt där längre och tänkte på det. Det ville hon inte. Så hon plockade fram sin walk-man, stoppade de små högtalarna i öronen och reste sig. 

  "Trevligt att träffas, Mr Yu. Ha en bra dag!" 

  Medan Rod Stewart sjöng någon gammal 70-talslåt i lurarna gick Molly ut till en telefonautomat och stoppade i en NT-dollar. Hon slog numret hem till Ellen Huang, men ingen svarade. Hon provade karaokebaren och där svarade en av flickorna. 

  "Hej, det här är Molly Craven, jag undrar om Huang Ai-ling är där." 

  "Nej, hon har inte kommit ännu. Ska jag be henne ringa?" 

  "Jatack, gärna det. Hon har mitt telefonnummer. Jag är hemma om en halvtimme ungefär." 

  När hon lagt på luren och åter koncentrerade sig på radion hade nyheterna börjat. 

  "...har däremot ännu inte påträffats. Idag är det precis en vecka kvar till ICRT:s och Holly Johnston Foundations stora supergala, i parken utanför Chiang Kai-shek Memorial Hall, till förmån för handikappade barn. Vi har redan fått in inte mindre än 5,6 miljoner NT-dollar från våra generösa lyssnare. Fantastiskt! Men, kära vänner, vi vet alla att behoven är oändliga. Än finns det tid att ge. Välkomna med era gåvor och väl mött i Chiang Kai-shek Memorial Hall den 10 oktober." Kort paus. Molly drog fram sin keps ur en ficka. "Enligt en preliminär uppskattning från polis och militär har tyfonen Peggy, som nu försvunnit österut, orsakat materiella skador på ön för..." 

  Hon stoppade ner den lilla radion i jackfickan och startade skotern. 

Bilen, en liten Yulong, tog sig försiktigt fram längs Banchiaos gator. Trafiken var tät men Yang Chun-hua höll sin egen rytm och brydde sig inte om att stressas av dem som kom bakom. 

  Bredvid henne satt Ellen Huang. Hon höll hårt om sin svarta handväska, som om den skulle kunna ge henne stöd. Hon tyckte det var obehagligt. Det var obehagligt att sitta i bilen med Yang mama och vara på väg till morbroderns gömställe för att flytta honom. Allt som hade med den där kidnapparaffären att göra var fruktansvärt jobbigt. Och de där två poliserna som hittats döda, samma kväll som de besökt baren. Besökt baren och köpt tjänster där.

  Hon kunde fortfarande känna polismannens kropp mot sin egen. Han hade varit en attraktiv man. Vad hade hänt sedan han lämnat hennes rum? De hade hittats döda i andra ändan av stan, vid Longshantemplet, men... Hade de mött sitt öde på klubben? Och hade det något samband med organisationen som hennes morbror nu försökte fly från? Hon vågade inte fråga någon. Hon ville helst inte veta. 

  Bort, tänkte hon. Jag måste bort från detta jobbet! Hon kände hur hela hennes tillvaro gungade och det kändes inte som om hon skulle klara av situationen mycket längre. Ikväll flyttar vi morbror till ett säkert ställe, tänkte hon. Sedan är min del av detta över. Imorgon slutar jag på baren.   

  "Ai-ling, tänk så här," sa Yang Chun-hua. "Din morbror är som en familjemedlem för mig. Jag ser hur illa du mår på grund av hans bekymmer. Det är klart att jag vill hjälpa honom! När han väl är flyttad till det nya stället så slipper du allt ansvar. Då är saken över för din del och vi kan fundera i lugn och ro på hur vi ska klara upp problemet. Det är väl bra." 

  "Hela den här historien är hemskt obehaglig," klagade flickan igen. "Om Molly ändå varit med."

  "Ma-li?"

  Yang släppte koncentrationen på körningen för en sekund och fick göra en tvär gir för att inte köra på en dragkärra.

  "Den rödhåriga?" frågade hon när hon återfått herraväldet över bilen. 

  Yang Chun-hua hade tidigare på dagen lyckats övertala den vankelmodiga Ellen att de faktiskt borde flytta morbrodern. Polisen visste att han fanns i Banchiao och även om förorten var stor och rörig, så kunde någon råka se något som han eller hon mot skälig betalning kunde berätta för någon annan... och så vidare, tills polisen på ett eller annat sätt lyckades lokalisera honom. Och det ville väl ingen av dem, eller hur? 

  Så slutligen hade Ellen accepterat. De skulle flytta morbror Jiang till en säker plats i en annan av Taipeis förorter. Där skulle han kunna tänka igenom saken i lugn och ro och sedan bestämma om han ville ställa sig till polisens förfogande. 

  Yang hade lånat bilen av en granne i samma hus och de hade satt igång. Nu närmade de sig järnvägsstationen i Banchiao. 

  "Nu får du dirigera mig," sa Yang och Ellen lyckades ta sig samman, styrkt av det beslut hon just fattat, och ge anvisningar om vägen. "Var du här med Ma-li förra gången?" frågade kvinnan medan hon försökte krångla sig fram genom de små gränderna. 

  "Ja." Hon såg skoaffären en bit framför sig. "Jag tror vi måste köra runt här, vi kommer nog inte igenom på något annat sätt." 

  Till sist stod bilen på gränden bakom huset där morbrodern fanns. De båda kvinnorna steg ur och gick fram till dörren. Den var öppen och de tog sig sakta in från baksidan. Skuggan av en man skymtade i en dörröppning. 

  "Morbror," sa Ellen lågt. "Vi har kommit för att flytta dig till ett annat ställe. Polisen är på väg att hitta dig." 

  Fiskaren kom ut i det sparsamma ljuset av en naken glödlampa. Han tittade på Yang Chun-hua, som log mot honom. 

  "Jiang hsiensheng, godkväll," sa hon. "Mitt namn är Yang Chun-hua. Jag har nöjet att vara er systerdotters chef." Hon smekte snabbt Ellen längs kinden. "En av mina mest värdefulla medarbetare, Huang Ai-ling." Hon fick ett bekymrat uttryck i ansiktet. "Jiang hsiensheng, det smärtar mig att se er under dessa omständigheter." 

  "Yang taitai, ni är alltför vänlig," sa mannen med svag röst. "Jag är skyldig er stort tack för att ni tagit hand om min systerdotter under så lång tid. Ni bör inte besvära er med mina problem."

  "Inget att tala om," svarade kvinnan. "Men låt oss skynda på nu. Vi har en bil utanför." 

  "Taxi?" 

  "Nej, nej. Det tyckte vi skulle vara farligt. Tänk om taxichauffören skulle känna igen er." 

  Han nickade, dök in i ett rum och tog ett litet bylte med saker och följde med dem ut. Snart rullade bilen därifrån. 

  Yang Chun-hua körde tillbaka åt nordost, men vek av österut efter en stund. Hon körde längs ett par stora, vältrafikerade vägar tills de var inne i förorten Yonghe. Där tog hon sig på snirklande vägar norrut mot floden. Ellen tappade bort sig under vägen och morbrodern visste förstås inte alls var de var. Men Yang tvekade aldrig om riktningen och så småningom stannade hon bilen i en liten gränd. 

  "Vi är framme," annonserade hon. 

  Hon steg ur och de båda andra gjorde detsamma. Gränden var trång och tyst, någonstans bortom närmaste gathörn hördes ljud från en liten restaurang. Ellen Huang rös till, men följde med Yang när hon gick bort till ett av husen. 

  "Vem bor här?" frågade hon när den äldre kvinnan låste upp. 

  "En god vän. En pålitlig vän." 

  Hon öppnade och släppte in de båda andra. Själv inne stängde hon dörren och hittade en strömbrytare. De befann sig i ett halvstort rum, sparsamt möblerat med en gammal soffa, ett bord och ett skåp i ena hörnet. I ena väggen fanns ytterligare en dörr. 

  "Yang mama..." sa Ellen, men sedan svek henne rösten. 

  Kvinnan hon hade känt och tyckt sig stå nära under så många år förvandlades inför hennes ögon. Yang Chun-hua hade fattat posto som en soldat framför ingången, där de kommit in. Hon hade ställt sig bredbent med armarna i kors framför bröstet och hennes blick hade frusit till is. Hon tittade på allt, och på ingen. 

  I nästa ögonblick öppnades den andra dörren och en man kom in. Han var i medelåldern och något rund om magen. Han var klädd i mörkblå byxor och en vit träningsjacka och han log avväpnande när han kom in. Bakom honom skymtade ytterligare en man. 

  Fiskaren Jiang öppnade sakta sin mun. Sakta, eftersom han knappt kunde tro på vad hans ögon såg.

  "Soo..." sa han med ihålig röst. "Wen..."

  Hans blick fladdrade i riktning mot den orörliga kvinnan vid dörren och långsamt, och alltför sent, insåg han sakernas ohyggliga samband. 

  Den andre mannen tog sig in i rummet. Han var lång och brunklädd. Hans ansikte var långsmalt och mycket blekt. Han såg inte frisk ut. Ögonen liknade två simmiga klot av kyla, rödstrimmiga vid sidorna och de fick Ellen Huang att paralyseras. 

  Mannen hade en stor pistol i ena handen. Han gick långsamt in i rummet, samtidigt som han tog en tingest från sin ficka och satte på pistolen. Med ett snett leende ställde han sig mitt i rummet, pekade, nästan lekfullt, på Ellen med vapnet och tryckte av. En röd ros slog ut i hennes panna och hennes döda kropp föll till golvet. Den brunklädde tittade förnöjt på resultatet av det han gjort. Men Yang Chun-hua reagerade skarpt. 

  "Din idiot!" fräste hon. "Hon hade information som vi behöver. Hon har berättat om det här för en väninna." 

  Skytten pekade lätt med vapnet på fiskaren Jiang. 

  "Han vet inte var hon bor," snäste Yang. 

  "Vem talar vi om?" frågade den vitklädde. 

  "En barbarkvinna, en rödhårig journalist. Hon kallas för Lilla Rödluvan. Om hon känner till saken är vi inte säkra förrän hon är död!" Hon kastade en blick mot Jiang och pekade på honom. "Fortsätt!" 

  "Broder Jiang," sa den vitklädde och gick fram till den askgrå fiskaren.

  Jiang visste att han var en död man och började redan desintegreras framför deras blickar. Ett svagt jämrande kom över hans läppar.

  "Det var oförståndigt av dig att lämna oss bröder på det viset. Vi vet ju alla att det bara finns ett sätt att lämna de Nio Drakarna, eller hur?" 

  "När man dör," raspade den brunklädde och hans röst verkade komma från underjorden. "Tillåt mig, broder Soo." 

  "Låt det gå undan," fräste Yang. "Inget utdraget trams, det har vi inte tid med." 

  Mannen med pistolen skakade beklagande på huvudet, men gjorde som han blivit tillsagd. En ny kula i pannan och Jiang föll ihop på golvet. 

  "Då sticker vi," sa Yang. 

  "Men..." Soo, den vitklädde, verkade tveksam. "Ska vi inte placera de här båda på något lämpligt ställe?" 

  "Vi har inte tid. Ni har inte tid! Det är de levande som kan tala, inte de döda. Ni ska leta upp Hsiao Hong-mao." 

  "En rödhårig reporter, sa du? Visst, henne ska vi fixa", sa Soo. "Ska inte vara så svårt. Finns det fler som känner till saken?" 

  Yang Chun-huas ansikte var stelt som en mask. För sin inre syn såg hon ett annat ansikte, det som tillhörde hennes egen favoritflicka. Hon blundade snabbt. 

  "Nej," sa hon. "Det finns inga fler."