FEMTON

Klockan var nio på morgonen på Sydsvenska Dagbladets centralredaktion i Malmö. Bill Lindqvist, nyhetschef, tog bunten med material om dagens knäck i handen och gick in till 'morgonbönen'. 

  Sex reportrar och ett par fotografer satt där och väntade. Just när Bill hade satt sig dök ytterligare en reporter upp. En kvinna med långt, kopparrött hår, en spräcklig jacka (som troligen var köpt i Nepal eller Tibet, tänkte Lindqvist), tättsittande blå jeans och svarta läderstövlar. Med en cigarrett i ena handen satte hon sig vid bordet. 

  "Godmorgon, Christel. Snart kommer Jan-Eve, han blir inte glad att det röks här," sa Lindqvist med blicken på sina papper. 

  "Nej, den jävla hälsofascisten," svarade kvinnan irriterat. 

  Nyhetschefen tittade på henne och la ner sina papper på bordet. 

  "Har du läst tidningen idag?" frågade han. 

  "Nej, det är klart jag inte har. Du vet att jag stiger upp halv åtta, tvättar ansiktet och sminkar mig, väcker Marika och ger henne frukost, kör henne till skolan och sedan tar mig hit. Hur så? Var där fel bildtext till fel bild igen vid min artikel?" 

  Bill Lindqvist sträckte ut handen och fick tag i ett exemplar av dagens tidning från ett mindre bord. Han slog upp den på en sida i slutet av första delen och la den framför den kopparhåriga kvinnan. 

  Christel Viking tittade och spärrade upp ögonen.

  SVENSKT FÖRETAG INBLANDAT I KIDNAPPARDRAMA I TAIWAN löd rubriken och i artikelns inledning berättades huvuddragen av historien. En hög tjänsteman inom något som hette Konstruktionsbyrån i Taiwan var mystiskt försvunnen just i slutskedet av upphandlingen inför byggandet av ett pendeltågsnät i huvudstaden Taipei. Ordern på jobbet hade i dagarna gått till ett inhemskt företag, efter att tjänstemannen i fråga på ett tidigare stadium mer eller mindre lovat att ge en avgörande rekommendation till förmån för det till hälften svenskägda dataföretaget Scan-Tai. 

  "Scan-Tai!" utropade hon. "Det är ju där min bror jobbar!" 

  Hon tittade upphetsat på Lindqvist, som inte rörde en min. Christel läste vidare och fick reda på fler detaljer i fallet. Som att tjänstemannens två små barn först kidnappats och att fadern försvunnit i ett senare skede. Barnen hade sedermera hittats välbehållna men under oklara omständigheter. Det antyddes också i artikeln att produkten hos det företag som fått kontraktet hade allvarliga brister. Artikeln var skriven av en Molly Craven. 

  "Den kom på fax igår kväll," sa Lindqvist när Christel tittade upp igen. 

  "Vem är den här Molly Craven?" 

  "I en liten bilaga till artikeln hänvisade hon till att hon sedan länge skriver på frilansbasis, bland annat för brittiska Sunday Times. Nattchefen gjorde faktiskt en koll med dem innan han bestämde sig för att trycka grejen och de påstår att hon har högsta förtroende hos dem." 

  "Faaan..." sa Christel med ett stönande. "Den här artikeln skulle ju jag varit där borta och skrivit." 

  "Faktum är att det kom två fax," fortsatte Lindqvist. "I det första nämndes inget om att de två barnen kommit till rätta och heller inget om att den vinnande produkten var behäftad med grova fel. Skribenten förklarade också den saken i sin senare not, där hon skrev att saker och ting hade utvecklat sig dramatiskt bara på några timmar." 

  "Molly Craven," sa Christel och smakade på namnet. "Henne måste jag se till och träffa när jag kommer dit." 

  "Hon kanske är en söt, trevlig och kortklippt pojkflicka," sa Anna-Karin Holm med en utmanande blick.

  Reporterkollegan var själv en söt, trevlig och kortklippt pojkflicka - förutom att hon var klart överviktig - och hon försatt inga tillfällen att, rått men vänskapligt, 'mobba' Christel för hennes sexuella läggning. 

  "Men Anna-Karin, min älskade honungsmelon, du vet mycket väl att jag lever i celibat," sa Christel med glittrande ögon. 

  "Utanför klostermurarna finns de flesta aborterade fostren begravda," kommenterade Bill Lindqvist med en felriktning som förstummade sällskapet. Han kliade sig på näsan och betraktade den rödhåriga reportern. "När är det du ska åka?" 

  "På söndag," sa hon disciplinerat och gav honom en närmast bedjande blick. "Min lilla mamma fyller 60 år på lördag. Hon skulle bli hemskt ledsen om jag inte kom." 

Karaokebaren hade ännu inte öppnat. Lokalen var tom och tyst, så när som på lågmäld radiomusik. Golvet var dammsugat och torkat, allt var redo för en ny kväll och dess gäster. 

  Mary Huang satt uppkrupen på en av barstolarna. Hon stirrade rakt framför sig med tomma ögon, stirrade utan att se något. Hon förbannade sin dumhet. Hur kan man vara så dum att man öppnar sitt hjärta för en främling? För en man som man redan vet kommer att försvinna ur ens liv lika snabbt som han kom in. 

  Innan var hjärtat stängt och låst. Ingen kom in och därför behövde ingen slängas ut därifrån. Huang Mei-ling var den charmerande sällskapsflickan som fungerade som en robot. En robot så välgjord att alla trodde den var levande och hade känslor. 

  Men barbaren från norra Europa hade hittat nyckeln och öppnat dörren till hennes innersta. Han hade kommit in och nu måste han slängas ut. Eftersom hans kropp skulle försvinna från Taiwan måste även hans minne städas bort ur hennes medvetande och det var en svår process. 

  Egentligen var det meningslöst att sitta och tycka att man varit dum, påminde hon sig sedan. För hon var ju mycket väl medveten om varför hon sett till att komma i kontakt med Thomas Viking. Han skulle nämligen kunnat bli hennes biljett ur från karaokevärlden. Någon taiwanesisk man skulle hon aldrig få, det var hon säker på. För dem var flickor som hon en tillfällig njutning och inget mer. Men hon visste att amerikaner och européer - åtminstone vissa av dem - hade en mindre fördömande attityd. Och vid en tidpunkt hade hon trott att Thomas faktiskt älskade henne. Efter deras bergstur, när de tog farväl första gången, när de sedan återförenades inför hans möte med den där Li någonting... Då hade hon hoppats. Men inte längre. Något hade hänt med honom, det hade hon märkt när de träffades på kaffehuset senaste - sista? - gången. Antagligen hade han bestämt sig för att hon trots allt inte var något att satsa på. Hur skulle man annars förklara hans idiotiska anmärkning, att hon var den vackraste flicka han sett? Hon kunde höra fortsättningen på den meningen, lika klart som om han uttalat den: "Men tyvärr kan det inte bli något mellan oss, eftersom du ju ändå är en dålig flicka."  

  Svängdörrarna till köket knarrade när Yang Chun-hua kom in. Hon såg sin favoritflicka sitta som ett spöke vid bardisken och en rynka formade sig i pannan på kvinnan. Långsamt gick hon runt disken och satte sig på stolen intill flickan. 

  "Du tänker på Ta-mu-shr," konstaterade hon. 

  Mary tittade på henne. Yang Chun-hua, som hon sett på TV och bio när hon varit mindre. Som hon av en händelse råkat träffa när hon kommit till Taipei och som tagit hand om henne. Visserligen var villkoren hårda; Jobba för mig och ingen annan! Gör som jag säger, inga protester! Men Yang mama hade aldrig ställt några orimliga krav på henne utan tvärtom stöttat henne när det behövts. 

  På många sätt är hon min mamma lika mycket som min riktiga mamma, tänkte flickan. För min riktiga mamma ville bara skicka ut mig från hemmet så fort som möjligt. Hon hatar mig för att jag är den enda av hennes döttrar som är vackrare än hon själv. Tanken skrämde henne, men hon visste att den hade funnits där tidigare. Hon visste inte om den var sann och hon ville inte veta det heller.

  "Yang mama..." Hennes röst var sprucken och hon kände hur tårarna kom upp i ögonen. 

  Den äldre kvinnan la armen om henne och drog milt ner hennes huvud till sin axel. 

  "Mei-ling, jag älskar dig som min dotter," sa hon. "Jag önskar att du inte ska behöva vara kvar här som sällskapsflicka för alltid. Jag önskar det lika mycket som jag vet att du själv önskar det." 

  "Yang mama, jag har ingenting att klaga på," gnällde hon. "Ni är underbar mot mig. Det är en förmån att få arbeta hos er." 

  "Men ändå, jag hoppas att du ska möta en bra man och kunna bilda familj." Hon gjorde en eftertänksam paus. "Jag tror att Ta-mu-shr är en sådan man. Jag skulle inte ha sammanfört er om jag inte hade trott det." 

  "Han ska åka härifrån," pep hon. "Det är slut. Det var bara en dröm." 

  Ljud hördes från utrymmet innanför svängdörrarna. Det var Ellen Huang som kom. Hon gick fram till de båda andra, satte sig på en barstol och tände en cigarrett. 

  "Ai-ling." Trots sina egna bekymmer märkte Mary genast att det var något som oroade väninnan. "Vad är det?" 

  Ellen öppnade munnen flera gånger, som om hon tänkte börja säga något. Men lika många gånger stängde hon den igen. Inte ens sminket kunde dölja de mörka ringarna och skuggorna av oro under hennes ögon. 

  "Ai-ling, jiejie." Storasyster!

  Där fanns en stor portion ömhet i rösten och Ellen Huang lyckades prestera ett blekt leende mot Mary. 

  "Min morbror sökte upp mig häromdagen," sa hon och talade plötsligt mycket snabbt, som om hon ville få ut allt hon bar på. "Han har stora problem. Han håller på med... skumma affärer. Det visste jag sedan tidigare. Men jag visste inte att han var med i ett sorts syndikat som kallas de Nio Drakarna. Nu har han flytt från dem och gömmer sig. Han är lika rädd för polisen..." 

  "Polisen är inte att lita på," insköt Yang Chun-hua bestämt. "Ai-ling, lilla vän. Vi ska ordna det. Låt oss först se vad vi kan göra för att muntra upp din lillasyster här." 

  "Yang mama, jag är också rädd!"

  Ellen fäste blicken på den äldre kvinnan, som klappade henne lugnande på handen. 

  "Du behöver inte vara rädd, lilla vän. Vi ska hitta ett sätt att hjälpa din morbror. Lyssna nu på mig. Låt oss lämna baren till Lo Li-zhen, så går vi till Indian Pub och äter musslor!" 

Molly satt och väntade med temuggen i handen medan Robert Marriot förberedde sig. Han fixerade banan, tog det första steget och sträckte ut högerarmen bakom sig. 

  Engelskan var på gott humör. De hade hittat ett gemensamt intresse: bowling. Hon hade av en slump berättat för honom att hennes vän den-och-den hade varit och spelat bowling och Marriot hade då frågat var i Taipei man kunde utöva sporten i fråga. Molly hade tagit reda på det och nu hade de betalt för en timmes spel i bowlinghallen i Shrlin, en av Taipeis nordliga förorter. 

  Marriot slog ner nio av käglorna i sitt första slag. Nummer sju, längst bort i vänstra hörnet, stod kvar. Amerikanen väntade tills hans klot kommit tillbaka, tog upp det och placerade sig väl till höger om mitten bakom utgångslinjen.  Klotet tangerade den andra pilen från höger, snurrade i farten och vred sig ut mot vänsterkanten. Käglan föll och Molly applåderade. Marriot kostade på sig att dra belåtet på mungiporna. 

  "Du leder med femton poäng," sa brittiskan och reste sig. 

  "Det är ingen tävling, Molly. Vi spelar för att det är kul." 

  Men hon bet ihop tänderna i koncentration med klotet i handen. Fyra kontrollerade steg och armen i en harmonisk rörelse. Det röda klotet gick in perfekt mellan ettan och trean och samtliga tio käglor föll. 

  "Wah!" ropade hon och gjorde ett skutt av glädje. "Strike!" 

  "Snyggt," kommenterade Marriot och såg hur datorn satte dit ett kryss i hennes kolumn. Han plockade fram sina Marlboro och stack en i munnen. 

  "Så, du är inte riktigt nöjd med tillslaget igår kväll?" frågade hon i lagom låg samtalston. 

  "Jag vet inte," sa han. "Visst, vi fick fast några ljusskygga gynnare och det är väl positivt att störa vapensmugglingen hit. Men det gav inga större uppslag för mig. Jo, förstås, vi fick bekräftat att det finns något som heter de Nio Drakarna." 

  "Men det är väl inte så dåligt. Där kan man ju faktiskt ana ett samband mellan vapensmugglarna och dem du söker. Då borde du vara nöjd." 

  "Fången påstod att det är ett broderskap. Eller, snarare, att det var ett broderskap för fyrtio, femtio år sedan. Inget om vad de gör eller vem som är med - om det fortfarande finns. Molly, vi får nog ta och fråga ut den här Jiang, Ellens morbror. Jag tror inte vi kan undvika det. Och om han verkligen har lämnat gänget så borde han väl ställa upp och svara på frågor." 

  "Jag ska prata med Ellen." 

  "Du vet, det börjar nog knorras bland poliserna här annars. Zheng, som är min närmaste man nu, har antytt att man gärna vill ha reda på mer om varifrån pojkarna Li kom och varifrån tipset om smugglarna kom." Han dödade sin fimp. "Jag har skällt på dem för att de inte gör något. Nu ligger pressen lite grann på mig." 

  "Robert, du har själv sagt att du tror att samma personer står bakom vapen- och narkotikasmugglingen. Om det är så, fanns där inga andra spår i det ni hittade i båten?" 

  "Vapen av blandad produktion. Lite kinesiskt, lite ryskt, en del franskt. Allt nerpackat i helt neutrala lådor..." Han tystnade, kom plötsligt att tänka på något. "På tal om lådor... Jag fick meddelande från högkvarteret tidigare idag."

  Ett kodat meddelande, i vanlig ordning. I det stod att hos kontaktpersonen på AIT, amerikanska institutet, fanns ett fotografi att hämta. Marriot hade utan dröjsmål sett till att få fotot i sin hand. 

  "Vid ett tillslag mot ett misstänkt lagerutrymme på amerikanska västkusten hittades en del lådor med mycket graverande innehåll. Tydligen var en av lådorna hopsatt av gamla bitar och på en av dem fanns två kinesiska tecken. De här." Han skrev ner tecknen jin, guld och guo, land på en pappersservett. 

  Molly bet sig fundersamt i överläppen medan amerikanen tog sitt bowlingklot för att fortsätta spelet. 

  "Robert," sa hon när han åter vände sig mot henne efter ett misslyckat slag. "Är du säker på att tecknen såg ut precis så här?" 

  "Har jag skrivit dem fel?" frågade han och tittade med rynkad panna. "Nej, det är rätt. De såg ut så." 

  "Dessa är klassiska kinesiska tecken," sa hon. "På Fastlandet används, som du säkert vet, förenklade tecken. Detta, guo, ser helt annorlunda ut i sin förenklade variant. Dessa tecken används här i Taiwan."

  Han tog frånvarande upp sitt klot, som kommit tillbaka. Hans blick var fäst på hennes gröna ögon.

  "Så? De lastar om skitet i nya lådor här på ön." 

  "Kanske det. Men är den personal som gör det så dumma att de använder brädor med sitt eget företags namn?"  

  Han betraktade henne avvaktande och vägde bowlingklotet mellan händerna. 

  "Vad menar du?" 

  "Jag menar att det kanske är på det viset att brädbiten med de två tecknen kom från en av de ursprungliga lådorna." 

  "Men..." Rynkan i pannan återkom. "Du sa ju precis att dessa tecken - eller det ena av dem - inte används på Fastlandet!" 

  "Ja, men de kan mycket väl användas av taiwanesiska företag som har fabriker på Fastlandet." 

  Han visslade till. 

  "Så det skulle kunna vara så att smugglingen från Kina sköts via ett taiwanägt företag på kusten." 

  Han vände sig om för att försöka klara ut ett hopplöst läge bland de återstående käglorna. Men Molly var inte färdig. 

  "Jag är säker på att det finns många företag med namn som innehåller dessa två tecken," sa hon.

  Han reagerade inte. Hon reste sig upp och tog honom hårt i handen. Han avbröt sin ansats och tittade på henne.

  "Jag kommer just att tänka på ett, som dessutom finns i Fujien på andra sidan Formosasundet," nästan viskade hon med munnen i omedelbar närhet av hans. "Jinguo Huahsüe Gongsz. På engelska kallas det oftast GCC, vilket står för Golden Country Chemicals. Ägaren är ledamot av parlamentet och heter Wang Jien-yi." Hon andades hastigt och han kände hennes närvaro intensivt. "Robert," sa hon. "Jag tror att jag ska kolla upp ledamot Wang lite grann." 

Regnet och vindarna kom nerifrån Sydkinesiska havet och kastade sig med ursinnig kraft in mot Taiwan. Flera fartyg råkade i sjönöd utanför Kaohsiung, risfält på västkusten översvämmades och bambuträd knäcktes som tändstickor i stormen. 

  Under efternatten och morgonen nådde ovädret de norra och östra delarna av ön. I bergen inträffade flera jordskred och ett antal vägar blockerades och gjordes oframkomliga. Internationella flygplatsen stängdes under några timmar och tågtrafiken låg nere. 

  Thomas vaknade vid sextiden. Han trodde att blåsten och det piskande regnet skulle bryta igenom hans fönster. Han steg upp och gick försiktigt ut på taket. Tyfon Peggy rasade med all sin kraft. Svensken upptäckte snart vad som väckt honom. Bordet och stolarna låg i en hög i trappmynningen, halvvägs nerför den översta trappan. 

  En ovanligt elakartad vindby fick honom att söka skydd i trapphuset. Han tyckte sig höra hur en dörr öppnades och stängdes och i nästa sekund fick han från sin position se hur Steven Rodd skred ut i regnet. Amerikanen, iförd en svart regnkappa, gick långsamt fram mot takkanten. Där ställde han sig och höjde sina armar. 

  "O, rasande element!" ropade han, omedveten om att han var observerad. "Låt er vrede drabba de ogudaktiga. Låt dem alla få skåda Guds rättvisa. Så omfamnande och mild mot Hans barn och dem som bekänner sina synder. Så fruktansvärd mot dem som tjänar den andre herren. Slit deras kroppar i stycken och låt dem redan här och nu få smaka på Helvetets fasor!" 

  Thomas drog sig längre in i dunklet. Han hade ingen lust att konfronteras med den galne predikanten och han försökte undertrycka en önskan att se stormvindarna svepa Rodd över kanten.

  Amerikanen stod orörlig, ibland lätt vacklande i vinden, under några minuter. Sedan gjorde han helt om och återvände till sitt rum. 

Polisbilen plöjde fram genom vattnet som stod mer än centimeterhögt på Jilong Road. I kårens radiokanal, som var på, kom ständiga anrop från företag, institutioner eller privata hem som behövde hjälp med att pumpa undan vatten. 

  Zheng satt vid ratten och Marriot bredvid honom. Kinesen koncentrerade sig på körningen som var krävande med vattenfyllda gator, hårda vindstötar och regn som slog mot rutan i kaskader. 

  "Jag begriper mig inte på Hua," morrade Marriot. "Han har fortfarande inte beslutat om någon husundersökning av den där Jiangs bostad i Taihsi. Varför?" 

  Zheng knep ihop munnen och riktade blicken framåt. 

  "Jag vet inte, Mr Marriot," sa han kort.

  Jag tror jag vet, men det kan jag inte avslöja. Risken att ett sådant avslöjande skulle skada mig är större än möjligheten att det skulle skada polischefen. Än så länge, åtminstone. 

  Han svängde in på Jiahsing Street och stannade snart framför femvåningshuset där John Lis och hans familjs lägenhet fanns. De två männen drog rockarna om sig medan de halvsprang från bilen fram till porttelefonen. Zheng tryckte på knappen och de blev insläppta. 

  En blek Hsue Mei-hua stod i den öppna dörren när de kom upp. Hon såg urlakad ut och höll en cigarrett i handen. 

  "Godmorgon, Li taitai," hälsade Zheng. "Finns assistent Chen här?" 

  Kvinnan nickade och lät dem stiga in i vardagsrummet. I soffan satt en kvinna som Zheng kände igen som polisassistent Chen. Hon var civilklädd och hon höll på att prata med de två små pojkarna som klängde och klättrade runt omkring henne. 

  "Kommissarie Zheng, Mr Marriot," hälsade hon och log sen mot pojkarna. "De här två farbröderna känner ni igen, eller hur?" 

  "Ja, det var den där meiguo ren som hjälpte oss att komma hem, och polisen också," svarade den äldre av pojkarna. 

  "Hejsan," sa Zheng och böjde sig ner framför dem med ett leende. "Kul att se er igen. Hur är det nu?" 

  "Bra," sa pojken och fortsatte att klättra på soffan. 

  "Li taitai, vi vill gärna höra lite vad pojkarna har att berätta," sa Zheng till Mei-hua som stod kvar vid dörren. "Assistent Chen är expert på att intervjua barn. Jag och Mr Marriot är bara här för att lyssna." 

  Hon nickade och satte sig i en stol. Zheng tittade på Marriot. Amerikanen tyckte inte om situationen. Han visste att det var enbart för att en av kommissariens 'öron' på sekreterarnivå uppfattat att assistent Chen skulle besöka familjen Li som de blivit informerade och därigenom gjort sig ärende dit. Hua hade själv 'tagit hand om' utredningen och inte varit särskilt meddelsam.

  Marriot visste inte om kvinnan Chen var medveten om att han och Zheng var där utan polischefens vetskap, men han brydde sig inte om vilket. Hans blick träffade de två barnen. Meiguo ren, tänkte han. Amerikan. Jo, det stämde på honom, men det var bara en slump. De flesta taiwanesiska barn kallade alla utlänningar för meiguo ren, oavsett var i den vita världen de kom från. Traditionens makt, tänkte han, efter att USA under decennier varit det enda västland som stöttat det så kallade Nationalistkina. 

  Assistent Chen hade börjat tala med pojkarna och på slingrande vägar tagit sig in på själva ämnet; Kidnappningen och de personer som fört bort dem. 

  "Var det en farbror som körde iväg med er i bilen?" frågade hon. 

  "Ja," svarade storebror. "Men när vi kom fram så var de två." 

  "Ni såg bara en här nere på gården, men när ni kom fram såg ni två?"

  Pojken nickade, samtidigt som han kämpade med lillebror om herraväldet över en leksakssoldat i plast.

  "Hur såg de ut, de här farbröderna? Den farbror som ni såg här nere på gården, hur såg han ut?"

  Storebror såg ut att tänka efter, men ryckte sedan på axlarna. 

  "Jag vet inte." 

  "Var han lång eller kort? Tjock eller smal?" 

  "Han var inte så lång. Den andre var längre." 

  "Han som såg död ut!" utbrast lillebror och skrattade till. 

  "Såg död ut?" Assistent Chen försökte också skratta för att locka dem att säga något mer och hon lyckades. 

  "Hans ögon såg döda ut," tyckte storebror. 

  Marriot stelnade till. Han tittade på Zheng, som också reagerat. Bra, tänkte amerikanen. Zheng har läst in sig på handlingarna. Kalla ögon, var ett uttryck som något vittne hade använt i sin beskrivning av en av de män som möjligen var ansvariga för poliserna Lo och Pans död. Kan vi ha ett samband här? undrade Marriot. 

  "Den andre då?" frågade Chen. "Han som ni såg här på gården. Han var inte så lång. Var han tjock eller smal?" 

  "Tja..." Storebror tvekade. "Lite tjock." 

  "Hade han glasögon?" Pojken skakade på huvudet. "Hade han mycket eller lite hår?" 

  "Mycket hår, tror jag."

  Med ett ryck vann storebror kampen om soldaten och lillebror började skrika i högan sky. Hsue Mei-hua gick bort och tog sin minste och satte sig med honom i knäet bredvid assistent Chen. Men nu började de två små bröderna tröttna på den där tanten och de stökade och bråkade med varandra. 

  "Jag tror inte vi får fram något mer av intresse nu," sa Chen och tittade på Marriot och Zheng. Hon vred ansiktet och tittade på Mei-hua. "Var gärna uppmärksam och lyssna på vad de säger. Det kan hända att de börjar tala om de här männen när man minst anar." 

  Modern nickade. Hon släppte ifrån sig sonen. Han sprang genast därifrån och in i ett annat rum. Men den äldste pojken tittade på Zheng. 

  "Farbror polisen," sa han. "När kommer pappa hem?" 

  Zheng önskade för en sekund att han valt ett annat yrke. Men det har du inte, sa han sig själv. Och du har valt detta jobbet för du tror att du kan hjälpa dina medmänniskor. Han böjde sig ner och la händerna på pojkens axlar. 

  "Vi hoppas att han kommer hem snart," sa han. "Vi ska göra allt vi kan för att hitta honom."

  Pojken drog sig därifrån. Kommissarien försökte behålla ett neutralt anletsdrag, försökte att inte visa de misstankar han hade. Men Mei-hua gick inte att lura. Hon reste sig och gick fram till Marriot. 

  "Han är död, eller hur, Mr Marriot?" sa hon på engelska med ångesten strömmande ut ur ögonen.

  "Vi... låt oss inte ge upp hoppet, Mrs Li," svarade han behärskat. 

  Efteråt visste han inte varifrån han fick ingivelsen, men plötsligt fanns den bara där. Han gick fram till telefonen och skruvade av höljet runt mikrofonen. Det tog honom fem sekunder att hitta avlyssningsanordningen. Han skruvade på locket igen och tittade snabbt på Zheng. Kommissarien mötte hans blick för tiondelen av en sekund och tittade sedan bort. Ett svar så tydligt som något, tänkte Marriot. 

  "Vad är det, Mr Marriot?" frågade Mei-hua med tändare och cigarrett i handen. "Vad är det med telefonen?" 

  "Någon har lyssnat på era samtal under en tid," muttrade amerikanen. "Och jag tror jag vet vem det är." 

  Väl utanför huset sprintade de genom stormen bort till polisbilen. När de hade satt sig i framsätet tittade Marriot på kinesen. 

  "Nå? Vem har installerat avlyssningen?" 

  "Det har jag." Amerikanen höjde på ögonbrynen. "På order från polischefen." 

  "Vad hade han för motiv till det?" 

  "Han påstod att Li kunde tänkas bli utsatt för utpressning." 

  "Zheng, lyssna på mig. Om Hua var här tror jag att jag skulle pumpa hans feta mage full med bly!" Kommissarien svalde och slickade sig om läpparna. "Vad är det som har hänt?" frågade Marriot. "Jo, John Li ringer till Thomas Viking, den svenske dataexperten, och bestämmer träff. Han vill förklara något angående upphandlingen till transportsystemet. När svensken kommer till Lis lägenhet samma kväll möts han av en man - en fastlandskines, tror han - som påstår att Li åkt bort. Därefter är Li försvunnen." 

  Han var så upprörd att han knappt kunde hålla tankarna samlade. Han fick fram en cigarrett för att lugna ner sig. Zheng såg mycket pressad ut. 

  "Hua beordrade avlyssningen," sa amerikanen mellan tänderna. "Var det också så att han fick löpande information om de samtal som ringdes?" 

  "Det var rutin att de inspelade banden lämnades in till polischefen om där fanns något på dem," svarade Zheng tonlöst. Han såg ut att må illa och det gjorde han också. 

  "Så när Hua fick höra att Li stämt träff med svensken, då var han tvungen att agera, att förhindra att det mötet kom till stånd." Marriot talade lugnt nu, men ilskan glödde inom honom. "Varför, Zheng? Har Hua intressen i transportsektorn?" 

  "Inte som jag vet," svarade kommissarien lamt. 

  "Kommissarie Zheng," sa Marriot långsamt. "Vilken myndighet här i Taiwan undersöker maktmissbruk hos högre tjänstemän?" 

  Zheng dröjde med svaret. Det pågick en strid inom honom. Att medverka till att ens chef ställs inför rätta är inte något som man gör lättvindigt. En chef ska kunna lita på sina underlydande! 

  Men om en chef gör sig skyldig till så allvarliga misstag att de leder till att oskyldiga människor förs bort, och kanske dödas... Nej, det räcker inte! Det är inte ett misstag som, kanske, har begåtts här. Det är en medveten, kriminell handling. Varför? Polischefen tar emot mutor, okej. Det är väl sin sak. Men att hjälpa till att röja en människa ur vägen... Situationen måste ha glidit honom ur händerna! 

  "Kommissarie Zheng, om jag inte får assistans här så kommer jag att tvingas rapportera saken till höga tjänstemän inom det amerikanska rättsväsendet. Det skulle inte innebära något positivt för Taiwan." 

  Måtte gudarnas vrede drabba alla er långnästa amerikaner som tror att ni ska styra hela världen! tänkte Zheng hetsigt. Men i nästa sekund var han tillbaka till det aktuella fallet. Rättvisa måste ske, bestämde han. Inte för din skull, Mr Robert Marriot, och ditt uppblåsta Amerika. Men för John Li, och hans fru, och hans små barn! 

  "Saken anmäls till censoratet," sa han entonigt. "De bestämmer vem som ska undersökas och ger uppdraget till undersökningsbyrån. När utredningen är klar lämnas den tillbaka till censoratet, som ger en rekommendation till nationalförsamlingen. Där tags beslut om suspension." 

Molly Craven tittade ut genom fönstret. Vinden ven fortfarande och regnet trummade mot rutan. Men det hade lugnat sig lite, tyckte hon. Hon hade varit klar att ge sig ut ett par timmar redan, men ryggat tillbaka för vädret. En tyfon är inget att leka med, sa hon sig själv. Enligt ICRT hade Peggy ställt till med omfattande materiella skador, men hittills hade inga dödsfall rapporterats. Bättre hus i Taiwan än i Filippinerna, konstaterade brittiskan. 

  Ovädrets centrum hade redan passerat Taiwan, enligt den senaste väderleksrapporten. Nu svängde stormen åt nordost, ut över Stilla havet. 

  Beslutsamt drog hon på sig regnkappan över den blå jeansjackan. Kepsen, som hon letat fram ur en garderob, tryckte hon omsorgsfullt på huvudet så att den dolde nästan allt hennes röda hår. Om man ska spionera på folk duger det inte att låta ett så pregnant kännetecken lysa fram. De onda (om det nu är så att de är onda!) ska helst inte upptäcka att det är Lilla Rödluvan som är ute och spanar.  Jodå, hon var väl medveten om sitt smeknamn och det störde henne inte. Tvärtom tyckte hon att det var ännu ett bra exempel på den kinesiska humor som hon uppskattade. 

  Redan kvällen innan hade hon bett att få disponera grannpojkens skoter under ett par dagar. Han skulle iväg till universitet i Tainan och lånade gärna ut den till henne. Hon gick ner och drog ut motorcykeln på trottoaren. Blåsten hade avtagit märkbart, men det regnade fortfarande ymnigt. Hon startade motorn och gled ut i trafiken. 

  Han kom ut från parlamentsbyggnaden när hon suttit med sin tekopp en och en halv timme på fiket mitt emot. Snabbt, men utan att springa, tog hon sig ut på gatan och startade skotern. Wang Jien-yi fällde ihop sitt paraply och satte sig i baksätet på en taxi. Den rullade därifrån och Molly hakade på den. Regnet, som visserligen inte föll vågrät längre men ändå kändes som nålar mot hennes ansikte, gjorde det en smula besvärligt för henne att följa bilen. Å andra sidan, tänkte hon, ger det mig en utmärkt anonymitet. 

  Hon lyckades hänga på bilen tills den stannade någon kvart senare utanför en restaurang på Chunghsiao East Road. Wang gick ur och halvsprang de tre stegen in till skyddande tak. Molly parkerade en bit därifrån och övervägde hur hon skulle göra. Femtio meter längre bort, på samma sida av gatan, fanns ett enkelt matställe. Hon gick dit och beställde en tallrik nudlar med kött. Den drog hon ut på i nästan en halvtimme. Under den tiden kom och gick matgästerna till den restaurang där Wang fanns, men ingen av dem var bekant för henne. När Wang så småningom kom ut igen fick hon på nytt besluta sig för hur hon skulle agera. 

  Han hoppade in i en annan taxi och försvann därifrån. Brittiskan gick bort till restaurangen och in där. En kypare närmade sig henne, artigt leende. 

  "Tack, jag letar bara efter ett par vänner," sa hon och log tillbaka. Hon lät blicken panorera över lokalen. Inget bekant ansikte. Om det var så att Wang träffat någon där, så var det en för Molly okänd person. "Nej, de finns inte här," sa hon till kyparen och gick ut igen. 

  Hon körde iväg, men istället för att åka tillbaka till parlamentet och sätta sig där, så åkte hon hem till Ellen Huang. Ellen var nyss uppstigen och inte vidare pigg, men hon släppte in Molly.

  "Jobbig kväll igår?" frågade engelskan. 

  Kinesiskan tvättade rent ansiktet från gammal mascara och satte sig sedan bredvid sin väninna i soffan. 

  "Nej, inte på det viset," svarade hon. "Vi var ute och åt, jag och Mary och Yang mama. För att muntra upp Mary, var det tänkt. Och vi åt och drack och skrattade och hade roligt, men när jag kom hem i natt fanns alla problemen kvar ändå." 

  "Din morbror?"

  Ellen satt orörlig några sekunder och nickade sen bekräftande.

  "Ellen, polisen är väldigt intresserad av att få tala med honom," sa Molly mjukt. "Jag är säker på att de snart börjar söka igenom hela Banchiao. De tror att de har kommit på något med en organisation som kallas de Nio Drakarna och..." 

  Ellen drog häftigt efter andan. Molly tog hennes hand. 

  "Han är med där, eller hur? Han har berättat om det för dig?" 

  "Ja." Hennes röst var knappt hörbar. "Han kallar det för ett broderskap. Molly, vet du hur det är med ett kinesiskt broderskap? 'Bröderna' hjälper dig med allt så länge du är med. Om du försöker gå ur... så är du en död man!" 

  "Men, Ellen, är han då inte säkrare under polisens beskydd?" 

  "Kanske. Men han är rädd för polisen också. Rädd att de ska... tvinga honom att berätta så mycket som möjligt om de Nio Drakarna. Han är rädd för att bli misshandlad av polisen, Molly." 

  Brittiskan rev sig i håret. Hon visste inte hur hon skulle kunna hjälpa sin väninna. Hon beslöt att byta ämne. 

  "Ellen, vad vet du om ledamoten i lifayuen, Wang Jien-yi?" 

  "Att han har liten pick och tycker om guld," undslapp hon sig och rodnade genast. 

  Molly stirrade på henne. 

  "Du menar att..." 

  "Han har varit gäst i karaokebaren så länge jag har jobbat där."