Kapitel14

FJORTON

Robert Marriot stod i skydd av ett stort snår men med god utsikt över stranden. En frisk vind blåste in från havet. Han var förväntansfull. För första gången sedan han kommit till Taiwan på sitt uppdrag var han förväntansfull.

Utanför parken där han skilts från Molly Craven hade han genast ringt till polishuset och sökt kommissarie Zheng. När han väl lyckats få tag på honom visade sig Zheng vara ett under av effektivitet.

"Stora grejor på gång," hade Marriot sagt. "Kom genast och sätt på saftblandaren så vi kan köra fort!"

Kinesen hade varit på plats tio minuter senare och om han blivit förvånad över att se pojkarna Li så hade han inte visat det. Han hade tryckt gasen i botten, så långt det gick inne på huvudstadens gator och de hade snart varit framme vid familjen Lis bostad. Då hade Zheng redan varit i telefonkontakt med en av sina underlydande och instruerat honom att förena sig med dem utan dröjsmål.

"Vi hinner inte stanna där," hade Marriot morrat. "Jag har fått ett tips om att en båttransport från Fastlandet kommer till Taihsi i natt. Vi måste vara där!"

Ny smattrande telefonkontakt medan bilen åkte slalom mellan filerna på Hsinyi Road. Zheng hade beordrat en styrka på 40 vältränade polismän att samlas på Songshanflygplatsen inom 30 minuter.

Om Zheng eller Marriot hyst någon tvekan om pojkarnas identitet, så hade den försvunnit så fort Mrs Li öppnade dörren för dem. Rörd nästan till gränsen för vad hon klarade hade hon omfamnat sina barn och tryckt dem intill sig som om hon aldrig tänkte släppa dem igen. Marriot hade knipit ihop munnen för att kontrollera de känslor som återföreningen gav honom. Så fort Zhengs kollega anlänt till lägenheten hade amerikanen och kommissarien gett sig av.

Tillbaka i bilen hade Zheng sökt ny kontakt med sina män. Några hade redan anlänt till flygplatsen och han beordrade dem att genast ställa i ordning två transporthelikoptrar. Strax efter midnatt hade de landat på ett mindre flygfält öster om fiskebyn Taihsi. Där hade Zheng delat upp styrkan i två grupper. De skulle ta sig ner till stranden och, från var sitt håll, rycka fram mot hamnen. På vissa punkter skulle folk posteras ut för att visuellt täcka ett större område.

Operationen hade slutförts på en dryg timme och nu väntade de. Marriot var tvungen att erkänna för sig själv att han kunde inte ha organiserat jobbet bättre själv. Han var optimistisk, men inte säker. Klockan var halvtvå, det fanns en möjlighet att landstigningen skett redan tidigare på kvällen.

Zheng fanns en meter från honom med kommunikationsradio i handen. Ytterligare åtta polismän var placerade på samma ställe, resten utspridda på en sträcka av cirka fem kilometers längd.

Under framryckningen hade de inte träffat på en enda människa. Marriot kunde se tre olika förklaringar till det. Antingen var hela operationen redan över och deltagarna hade hunnit lämna strandområdet. Eller, och förhoppningsvis, hade välkomstdelegationen ännu inte anlänt till mötesplatsen. Eller också hade de funnits där men på något sätt upptäckt polisstyrkan och avblåst det hela.

Det fanns förstås också en fjärde möjlighet, medgav han motvilligt. Alltihop kunde vara falskt alarm. Han hade bara gubben Jiangs uppgifter, relaterade av Molly.

Zheng hade visat honom ett förtroende som han inte hade väntat sig. Kommissarien hade inte ställt några frågor, varken om hur Marriot hade fått tag i pojkarna Li eller om var uppgifterna om den nattliga transporten kom ifrån.

"Jag vet att jag har varit mycket fåordig om detaljerna," hade amerikanen sagt medan de satt i helikoptern. "Men så fort jag har möjlighet ska jag ge dig mer information. Dessutom vet jag inte allt själv."

"Inga problem, Mr Marriot," hade Zheng svarat. "Det gäller att prioritera rätt. Kött på benen kan jag få i efterhand. Men jag behöver nog veta lite mer då, när jag ska informera polischefen."

Det sista tolkade Marriot som att Zheng inte brytt sig om att inhämta Huas tillstånd innan han satte igång operationen. Detta gjorde att den rakryggade kommissarien steg ytterligare i hans aktning.

Det sprakade till i Zhengs radio och Marriot tittade dit.

"Noll noll två," sa kinesen. Det var den operative ledarens kodnummer och Zheng lyssnade under någon halvminut på den som kontaktat honom. "Hao," sa han sedan.

Han vände sig mot amerikanen.

"Fyra män har lämnat byn och är på väg längs en stig ner mot stranden. De drar en dragkärra efter sig och vår postering som såg dem menar att de kommer att dyka upp några hundra meter söder om oss. Ska vi förflytta oss i den riktningen?"

Marriot nickade. Det stämde! tänkte han. En transport är på väg och vi har inte missat den. Intill honom slog Zheng på sin sändare och beordrade de posteringar som fanns norr om dem att röra sig i sydlig riktning. Ytterst långsamt och försiktigt började de ta sig söderut uppe bland de skyddande buskagen. Då och då lyste månen fram mellan flyende moln och gav havet en silverglittrande färgton. Vid ett tillfälle tyckte sig Marriot skymta något - båtar? - ute vid synranden, men han var inte säker.

Under vägen tog Zheng emot en ny rapport på radion, från en postering närmare dem. Polismännen där hade också observerat de fyra männen med dragkärran.

"Följ efter dem, men se till så ni inte upptäcks," sa Zheng lågt i mikrofonen. I nästa sekund uppfattade han konturerna av en båt i månskenet och tryckte igång sändaren. "Alla enheter förflytta er snabbt men försiktigt mot centrum. Båt på väg in!"

Marriot såg den också och drog automatiskt upp sin pistol ur innerfickan. Bredvid honom tog Zheng fram en nattkikare och riktade utåt, mot vattnet. Han studerade horisonten under flera minuter innan han sänkte instrumentet.

"Än så länge bara en båt i sikte," sa han till Marriot. "Från det här avståndet bedömer jag att det finns fem eller sex man i båten. Plus de fyra på stranden, det gör tio. Vi bör klara detta utan större problem." Han rynkade pannan och tittade på amerikanen. "De kommer in i en liten roddbåt...?"

"Förmodligen nerfirad från en större båt ute till havs," sa Marriot. "En större båt som redan har gått in i hamnen för flera timmar sedan, eller inte kommer in förrän imorgon. Allt för att inte väcka uppmärksamhet."

Till vänster om dem började de fyra männen med kärran framträda ur mörkret. En signal från båten besvarades genast med en ficklampa från landsidan. Männen på land tog sig utan brådska ner mot vattenlinjen. Där ställde de kärran och väntade. Zheng tryckte igång kommunikationsradion.

"Alla gör sig klara för tillslag," sa han. "Osäkra era vapen, men inget skjutande om ni inte först blir beskjutna. Invänta min order innan någon springer ner på stranden. Efter tillslaget, se till så ingen av de misstänkta flyr från platsen. Om någon försöker fly, skjut först i luften, sedan mot benen."

Båten gled in mot stranden och två män hoppade ur. De höll i ett tjockt rep, med vilket de började dra in båten för att förtöja den. Två av de fyra på land assisterade vid manövern. Sedan hände inget på en stund. Männen stod vid vattenlinjen och pratade. De andra fyra satt fortfarande kvar i båten. Gänget på land berättar att Jiang är försvunnen, tänkte Marriot plötsligt och nervöst. De överväger hur de ska göra. Ska de ändå ta i land grejorna?

Zheng hade bestämt sig. Han förde mikrofonen till munnen.

"Noll noll två till alla enheter," sa han. "Framåt!"

På några sekunder var stranden översvämmad av mörkklädda polismän. De sprang med dragna vapen ner mot smugglarbåten och männen. Dessa blev som förlamade när de såg poliserna, det verkade som om de först inte trodde sina ögon.

Enbart två av de tio kom sig över huvud taget för att göra någonting. En av dem lossade repet som förtöjde båten och försökte föra ut den i vattnet igen. En annan tog ett par steg ut mot båten, men vände igen och försökte springa ifrån platsen. Han stoppades utan problem av medlemmar i den övertaliga polisstyrkan.

Han och de fem andra på land låstes snabbt fast vid kärran och ett antal poliser vadade ut i vattnet och drog in båten igen. Resten av besättningen lämnade den utan protester och belades omgående med handfängsel. Då kunde inte Marriot hålla sig längre. Han klafsade ut i vattnet och lyfte ner en av lådorna som fanns i båten. Omärkta lådor, helt utan vare sig kinesiska tecken eller västerländska bokstäver.

En polisman hittade, som på beställning, en kofot i båten. Han räckte verktyget till Marriot som snabbt bände upp lådan. Amerikanen tittade ner i den och blinkade.

"Vapen!"

"Klockan är nio. Här är Danny Williams med nyheterna. En båt med smuggelgods från det kinesiska fastlandet stoppades och beslagtogs i natt av en polisstyrka från Taipei. Insatsen, som gjordes vid Taihsi på västkusten, kom efter att polisen fått ett tips om smugglarbåten. Poliserna transporterades sent igår kväll till området i helikoptrar och när båten dök upp kunde de ta hand om lasten som bestod av ett större antal gevär, kulsprutepistoler och andra vapen. Polisingripandet kunde genomföras snabbt och utan att vare sig poliser eller smugglare kom till skada. Vad de insmugglade vapnen skulle användas till är fortfarande oklart, men en tjänsteman vid polisen erinrar om de rykten om separatistiska rebeller, vilka kom i omlopp för några dagar sedan under en presskonferens med parlamentsledamoten för Demokratiska Framstegspartiet, Mr Yu Ming-hsiong." Kort paus. "Glädjescener utspelades igår kväll i familjen Lis hem i östra Taipei, då de två försvunna barnen kom till rätta. Pojkarna Li transporterades hem i polisbil vid halvtiotiden på kvällen. Detaljerna kring dramats upplösning är fortfarande oklara, men enligt Mrs Song, väninna till pojkarnas moder, var det en polisofficer och en utländsk gentleman som kom hem med barnen. Mr John Li, pojkarnas far, är dock fortfarande borta." Ny kort paus. "Tyfonen Peggy, vars centrum just nu finns norr om Manila, rör sig fortfarande i nordlig riktning och förväntas komma in över södra Taiwan under natten. Stormen har orsakat svår förödelse på flera av de filippinska öarna och minst 37 människor rapporteras ha omkommit..."

Thomas skruvade ner ljudet. Alla tittade på honom och han log svagt.

"Nåja, än så länge inga nyheter om inbrott hos ett dataföretag i Nangang," sa han.

De satt i lunchrummet, han, Frank Bao, Sammy Lin och Amy. Thomas hade kommit fem i nio och bett att få lyssna på ICRT:s nyhetssändning. Han ville höra om de skulle säga något om ett inbrott i ett dataföretag, hade han sagt. Den upplysningen räckte för att få de andra med sig in i lunchrummet.

"Ett dataföretag i Nangang?" upprepade Bao. "Vad menar du? Har det varit ett inbrott där?"

"Ja."

"Hos vilket företag?"

"Lion Computers, om namnet är bekant."

"Skriv upp att det är bekant," sa Sammy mellan tänderna. "Men hur vet du att där har varit ett inbrott?"

"Därför att jag var med och gjorde det."

Sex ögon vid bordet blev så stora som kinesiska ögon kan bli. Sammy tog av sig glasögonen och torkade sig med pekfingret. Thomas tänkte inte hålla dem på sträckbänken längre. Kortfattat redogjorde han för det som hänt i förorten Nangang föregående kväll.

"Som sagt, vi misstänkte att det var något fel på deras program, eftersom John Li kontaktade mig," avslutade han. "Nu vet vi att det är så. Frågan är om, och i så fall hur, vi kan använda vår kunskap."

Frank Bao lutade sig tillbaka i stolen och såg ganska förvirrad ut. Sammy Lin satt och fingrade på sin klackring och verkade inte riktigt veta om han drömde eller var vaken. Amy Long betraktade Thomas som om han varit Rambo eller Indiana Jones.

"Vi kan naturligtvis inte gå ut och berätta att vi känner till det här," sa Bao slutligen efter att ha klarat strupen länge och omständigt. "Ett inbrott är trots allt ett inbrott."

"Men något måste göras," tyckte Sammy som också vaknade till liv. "Ni hörde nyss på radion. John Lis barn har kommit till rätta, men Li själv är fortfarande försvunnen. Vad har hänt honom? Det har utan tvekan med Lions program att göra."

"Pojkarna har kommit tillbaka, men inte fadern," sa Bao fundersamt. "Det tyder på att det inte är samma personer som har kidnappat dem."

"Eller att de har gjort sig av med John Li... permanent," muttrade Thomas och Amy drog häftigt in andan vid tanken.

"Så, vad ska vi göra?" frågade Sammy Lin. "Förresten, idag håller minister Chang en mottagning för att officiellt sparka igång MRT-projektet. Kanske någon av oss skulle kunna slinka in där."

"Kan inte skada," ansåg Thomas. "Ägaren till Lion Computers heter förresten Foo Shan-lin, fick jag reda på när jag... hrm, besökte hans företag. Är det ett namn som säger er något?"

Ingen av de tre kineserna kände igen namnet. Thomas lutade sig tillbaka i fåtöljen.

"Jag antar att jag får ringa Hunkert och höra vad han tycker att jag ska göra," sa han. "Han förväntar sig väl förresten att se mig på jobbet i Malmö idag."

"Jag har skickat ett fax och meddelat att din avresa blivit fördröjd," meddelade Amy med ett svagt leende. Sekreteraren verkade fortfarande djupt chockad över det som hänt de senaste dagarna. "Det kom ett svar," fortsatte hon. "Mr Hunkert frågade om du fastnat hos någon kinesisk flicka."

Samtliga tio tillfångatagna smugglare var fiskare från Taihsi. Först hördes de fyra som utgjort 'välkomstkommittén' på land. De fyra fiskarpojkarna var rädda. De var skräckslagna. Rädda för polisen, men möjligen ännu räddare för någon annan, tänkte Robert Marriot. Han satt tillsammans med kommissarie Zheng utanför förhörsrummet. Han kunde se vad som försiggick där genom en semipermeabel ruta och kunde höra vad som sades genom ett högtalarsystem.

Förhörsledaren hade lyckats avkräva männen deras namn och adresser. På frågan vad de gjorde på stranden mitt i natten hade de svarat att de skulle möta en båt som kom in med gods. Vad för sorts gods visste de inte. Fastän de fyra fångarna förhörts en och en hade de lämnat nästan identiskt lika svar. När sergeanten som skötte förhören undrat vem som var deras uppdragsgivare, vem som skickat ner dem till stranden, hade samtliga svarat att det var en man som hette Jiang. De hade också utan större behov av övertalning talat om var denne Jiang bodde, en adress i Taihsi.

Mer än så hade inte sergeanten fått ur dem och nu var det Zheng och Marriot som skulle fortsätta förhöret. Att det blev så var kommissariens förtjänst. Eller fel, hur man nu såg det. För amerikanen hade blivit våldsamt besviken när det visade sig att lådorna på båten 'bara' innehöll vapen och mest betraktat hela operationen som ett misslyckande. Åtminstone för hans egna syften. Och han hade inte haft några invändningar när Zheng tidigare på morgonen meddelat honom att Larry Hua tänkte låta en sergeant ensam sköta om förhören.

Men Zheng hade försiktigt antytt att det möjligen kunde finnas ett samband mellan vad de letade efter och vad de hittat. Vem kunde tänkas importera vapen till Taiwan? Jo, den organiserade brottsligheten. Vem låg troligen bakom narkotikahandeln? Just det, den organiserade brottsligheten. Marriot hade sett sambandet och sökt upp polischefen.

"Jag misstänker att det kan finnas ett samband mellan smuggling av vapen och narkotika," hade han sagt. "Jag vill därför vara med när fångarna från i natt förhörs."

"Var kom tipset ifrån?" hade Hua frågat. Underförstått: om du säger var det kom ifrån, så ska du få vara med vid förhören.

"Telefonsamtal till mitt hotellrum," hade han sagt utan att släppa Hua med blicken. "Så det var en chansning. Men det visade sig stämma och jag är tacksam för den insats som kommissarie Zheng och hans män gjorde."

Hua hade sett besk ut men inte sagt något mer.

"Låt oss gå in, Mr Marriot," sa Zheng. "Jag hoppas ni ska finna det lönt mödan." Och jag hoppas att jag ska finna det lönt mödan att lägga ner så mycket energi på att hjälpa dig, tänkte kinesen medan han gick in i förhörsrummet.

Hans överordnade, polischef Hua, hade kallat in honom till sig direkt på morgonen. Då hade redan Zhengs rapport från nattens övningar legat färdig på chefens bord sedan flera timmar.

"Varför blev inte jag informerad?" hade Hua brölat som en tjur.

Zheng hade varit beredd på frågan. Han hade använt större del av de få timmar av efternatten som han hunnit tillbringa i sängen till att grubbla över hur han skulle besvara den.

"Jag ber om ursäkt, sir," hade han svarat, "men jag trodde att jag skulle stå till Mr Marriots förfogande och han utgick från att det rörde sig om en transport av narkotika, inte vapen."

"Och de försvunna barnen?"

"Jag vet inte hur Mr Marriot fick tag i dem, sir. Men jag är glad att jag fick möjligheten att eskortera pojkarna tillbaka till deras moder."

Hua hade inte fällt någon kommentar, så Zheng hade fortsatt:

"Ska jag fortsätta mitt arbete tillsammans med Mr Marriot, sir?"

Larry Hua hade tittat på honom med minen hos en som just blivit bestulen på sin nyutlösta lottovinst. Zheng, den underlydande, som så abrupt hade förpassat Hua till skuggan av händelsernas centrum.

"Ja, fortsätt," hade han sagt. "Det går ju uppenbarligen snabbt framåt nu när ni är inblandad och ju fortare vi kan få iväg den där barbaren från Kina, ju bättre är det."

Det var med blandade känslor som Zheng tänkte tillbaka på morgonens konfrontation. Han var nästan helt säker på att Larry Hua på ett eller annat sätt samarbetade med den organiserade brottsligheten. Där fanns utan tvekan någon sorts överenskommelse att så länge maffian höll gatorna fria från våld, så länge skulle polisen lämna dem i fred. Om det var så, så var inte Hua den ende polisofficer på jorden som hade ingått en sådan i högsta grad ohelig men praktisk allians.

Narkotikatrafiken till Amerika, och med den Robert Marriots uppdykande på scenen, höll nu på att omkullkasta det mörka balansspel som möjligen fanns och som i så fall troligen hade funnits i decennier. Egentligen var det inte amerikanens 'fel', tänkte Zheng medan han satte sig vid förhörsbordet och la sina papper framför sig. Det var när hans egna två kollegor, Lo och Pan, mördats som balansen brutits.

Fast naturligtvis låg Marriot bakom det i grunden. Det var han som initierat det grävande arbete som Lo och Pan utfört, det arbete som lett dem på spåret och som därför orsakat deras död. Och nu var konflikten mellan Hua och Marriot helt öppen. En konflikt där han själv, Zheng, drogs in allt snabbare.

"Konstapel, var vänlig för in den förste av de gripna," sa han och sköt undan sina grubblerier för stunden.

Fången fördes in och placerades på stolen några meter framför Zheng. Han fick upprepa sitt namn och sin hemvist, samt berätta varför han befunnit sig på brottsplatsen föregående natt. Mannen upprepade vad han sagt tidigare och Marriot fick en känsla av att fiskaren nu var lugnare till sinnes.

"Vilka var instruktionerna från den person du kallar Jiang?"

"Att finnas redo på stranden för att ta emot lasten."

"När fick du de instruktionerna?"

Mannen blinkade till i det skarpa ljuset som var riktat mot honom, men samlade sig snabbt.

"Igår kväll," svarade han.

"Hur länge har du känt Jiang?"

"Jag känner inte honom personligen, bara till utseendet."

"Varför tar du order av en person som du inte känner?"

Fången ryckte trött på axlarna.

"Pengar. Har ont om pengar. Vi skulle få viss ersättning för vår hjälp."

Zheng var tyst en stund. Sedan tittade han på Marriot, som stod vid ena väggen, för att se om denne ville tillägga något.

"Känner du till de Nio Drakarna?" frågade amerikanen.

"De Nio Drakarna?" Fången tittade något förvånat på honom. "Vad är det? Ett dataspel?"

Marriot såg ilsken ut och tittade snabbt på Zheng, som försökte undvika att småle. Fången fördes bort och näste kom in. Han tillförde inget nytt till protokollet, men lämnade en uppgift som inte överensstämde med kumpanens.

"När fick du instruktionerna av Jiang?"

"De fick vi för länge sedan och de gällde varje gång det kom en transport."

"Hur ofta kommer transporterna?"

"Oregelbundet."

"Hur får ni reda på att de ska komma?"

"Genom Jiang."

Marriot ställde samma fråga till fånge nummer två, om de Nio Drakarna. Han fick bara en axelryckning till svar. Fiskarpojke nummer tre presenterade samma berättelse som nummer två och visade heller ingen reaktion när de Nio Drakarna nämndes.

Den fjärde fången fördes in. Han svarade kortfattat, och med blicken mot golvet, på alla Zhengs frågor. Han "mindes inte" när han fått sina instruktioner av Jiang. Zheng slog lätt med sin penna mot bordet medan han funderade på hur han skulle göra med fången. Skulle andra metoder sättas in? Marriot utnyttjade tystnaden.

"Vad är de Nio Drakarna?" frågade amerikanen.

"Det vet jag inte," svarade fången snabbt.

Alltför snabbt? Zheng tittade på mannen. Var det bara den starka lampan som orsakade svettpärlorna i hans panna? Var det bara det allmänna obehaget av att befinna sig i den situation som fiskaren gjorde? Nej, Zheng kände sig plötsligt säker på att den här grabben, nummer fyra, visste något mer. Det gjorde antagligen de andra också, i så fall, men den här killen skulle bli ganska lätt att knäcka. Zheng hade inte för avsikt att använda sig av så kallade speciella metoder mot fiskarpojken, åtminstone inte ännu, men en liten bluff kunde man väl köra!

"Konstapel," sa han med plötslig iskyla i rösten och blicken stadigt riktad mot fången. "Jag tror att vår vän här behöver lite hjälp för att rannsaka sitt minne."

Polismannen vid dörren gick, utan att ändra en min, bort till ett skåp på en av kortsidorna. Ur det tog han två avlånga läderremmar samt två elektriska sladdar. I varje rem fanns uttag där sladdarna kunde kopplas. Fången följde hans rörelser med allt större oro. Fiskarens blick flackade från konstapeln till Zheng och till amerikanen.

"Men, ni får inte lov att... att göra så här!" utropade han plötsligt och han såg mycket orolig ut. "Jag kan lagen. Ni måste få mig att säga alltihop igen vid rättegången och då..."

"Vilken rättegång?" fräste Zheng. "Vem har sagt något om en rättegång? Olyckor händer. En del kommer inte så långt som till rättegångssalen. Och vem skulle bry sig om en värdelös skit som du?"

"Hur många ampere, sir?" frågade konstapeln och började spänna fast en av remmarna runt fångens vänstra handled.

"Äähh..." Fiskaren hade blivit vit i ansiktet och skräcken lyste klart i hans ögon. "Vi... vi behöver inte... Snälla polischefen," kraxade han. "Slå inte på strömmen! Jag är... jag är rädd."

Kommissarien böjde sig fram och stirrade på honom. Marriot följde dramat med blandade känslor.

"De Nio Drakarna?" upprepade Zheng med mild stämma.

"Vid alla gudar, det är ju en gammal organisation, ett... ett broderskap från... från 40-talet!" Orden vällde nu ut ur mannens mun i en strid ström. "Men jag är inte med där. Vid förfädernas gravar, jag svär. Jag är inte med i de Nio Drakarna!"

"Vilka är med där?"

"Jag vet inte."

"Är Jiang med?"

"Vid alla gudar, jag vet inte om han är med!"

Zheng såg fundersam ut några sekunder. Sedan tittade han på polismannen, som fortfarande stod redo att koppla in strömmen.

"Konstapel, för ut fången."

Förhören med de sex männen som suttit i båten gav inte mycket. De uppgav att de hjälpt till att lasta över lådor från en fastlandskinesisk båt till det fiskefartyg från vilket deras lilla båt senare släppts ner. Omlastningen skulle ha ägt rum ute på internationellt vatten, sydväst om Penghuöarna. Vad som fanns i lådorna visste de inte, inte heller vem som ägde det fiskefartyg som tagit emot varorna, de fick inte betalt för att ställa sådana frågor. Detsamma gällde lastens geografiska ursprung och vilka personer som var ansvariga för verksamheten.

Själva hade de sammanstrålat med trålaren utanför en av öarna i sundet och visste därför inte var det större fartyget hade sin hemmahamn. De hänvisade till Jiang, det var han som skötte kontakterna uppåt, så vitt de visste.

Det var sergeanten som skötte förhöret. Marriot satt och följde det i rummet utanför. Han började känna av sömnbristen och när kommissarie Zheng kom in till honom, till synes vederkvickad efter en snabb dusch och morgonfika, och frågade om amerikanen nu var redo att förhöra männen vidare, så skakade Marriot på huvudet.

"Jag tror inte det är lönt," mumlade han.

Någonstans hade han lagt en spärr i vägen för en fortsatt utfrågning, som möjligen skulle kunna leda till att hans kinesiske kollega såg sig föranledd att använda bryska metoder mot fångarna. Marriot förstod själv inte riktigt varför. Detta var skurkar och det fanns egentligen ingen anledning att känna någon misskund med dem. Kanske var det deras ungdom, deras uppenbara rädsla och hans egen visshet att de bara var små brickor i spelet, som gjorde att han ändå kände motvilja mot att pressa de sex männen på fler uppgifter. Han tog istället Zheng med sig och gick upp till polischefens kontor.

"Var det givande?" frågade Hua med ett leende.

"Vi behöver lite tid för att analysera svaren," menade Zheng.

"Hua, hur skulle det vara med en razzia i Taihsi," föreslog Marriot. "Det verkar ju som byn är centrum för smuggelverksamheten."

"Razzia? Nej, det tycker jag inte är en god idé." Larry Hua lutade sig tillbaka och knäppte lojt händerna på magen. "Man ska inte oroa lokalbefolkningen i onödan. Det var säkert en slump att båten gick in just där igår. Jag tror inte smugglarna är så dumma att de använder samma plats varje gång."

"Men de gripna hänvisade ju till den här Jiang, som bor i Taihsi," sa Marriot och försökte hålla sig lugn. "En husundersökning hemma hos honom är väl i alla fall det minsta vi kan göra!"

"Jag ska överväga det," sa Hua. "För övrigt trodde jag att ni var här för att leta upp narkotikahandlare, inte vapensmugglare."

Marriot kände hur det började koka inom honom, precis som det gjorde varje gång han konfronterades med Taipeis polischef. Och nu brydde han sig inte om att ta kastrullen av plattan.

"Det kan mycket väl vara samma folk som är inblandade," sa han mellan tänderna och reste sig. "Men jag inser att det inte är lönt att diskutera saken mer med er, Hua. Jag är tacksam för att inte alla polismän här i Taiwan är lika inkrökta som ni!"

Han såg hur Larry Hua blev röd i ansiktet men brydde sig inte om det. Utan att säga adjö gick han ut och smällde igen dörren.

Thomas och Mary satt på en restaurang på Nanjing East Road. De hade ätit stekt ris och en majssoppa och Thomas hade berättat om det nattliga äventyret på dataföretaget i Nangang.

"Vad händer nu?" frågade Mary. Hon la sin hand ovanpå hans och smekte den sakta.

"Jag vet inte. Jag ska ringa hem till min chef i eftermiddag och höra vad han säger."

Båda försjönk i tystnad. Det låg i luften att det förhållande som de påbörjat redan höll på att ta slut, kanske redan var slut. Det var bara en fråga om dagar innan Thomas skulle lämna Taiwan. Varför skulle de ens träffas något mer? Det skulle bara göra allt ännu svårare.

Och han har inte ens sagt till mig att han kommer tillbaka, eller att han skulle vilja ta med mig till Sverige, tänkte Mary sorgset. Han bryr sig egentligen inte om mig. Eller... det gör han kanske, men han inser att det skulle bara vara tomma ord, så därför avstår han från att säga dem. Men även om de bara är tomma ord, så skulle jag vilja höra honom säga dem.

Thomas drog sin hand till sig och lutade sig tillbaka i stolen medan blicken håglöst gled omkring i lokalen. Sällskapet vid bordet några meter från deras åt full middag med ett flertal rätter. Thomas log svagt när han såg dem. Han hade fortfarande svårt att vänja sig vid taiwanesernas sätt att lägga kycklingben och andra matrester direkt på bordet, i små högar vid varje persons skål.

Sedan kom han åter ihåg sin holländske rumskamrats ord. De kommer inte att ändra sig för att vi har kommit hit. Så det är lika bra att acceptera dem som de är. Nej, tänkte han. De ändrar sig nog inte. Har Lion Computers mutat sig till kontraktet på datasystemet så får de nog fan behålla det.

Han tittade på Mary Huang som satt mitt emot honom och såg melankolisk ut. Piaoliang Yi Hsia, vacker för stunden. Överjordiskt vacker...

"Mary, du är den vackraste flicka jag har träffat," sa han.

Hennes reaktion blev häftig. Hon brast i gråt, lyckades stoppa det efter någon sekund och rusade sedan från bordet och bort till damtoaletten. Thomas begravde ansiktet i händerna. Helvete, tänkte han. Varför ska det bli så här? Jag önskar jag aldrig hade kommit hit.

Sammy Lin steg ur taxin och promenerade fram till Grand Hotels stora entré. Det magnifika hotellet med elegant, kinesisk design låg strax norr om Jilong River med utsikt ner över staden.

Det var inget problem för honom att ta sig in till ministerns bjudning. Han var bara en av många gäster där och hans visitkort var gott nog. Mottagningen ägde rum i en stor salong med ett flertal uniformerade servitörer och servitriser som cirkulerade med drinkar och tilltugg.

Sammy kände igen många av deltagarna. Kommunikationsminister Chang och ett par av hans regeringskollegor fanns där, samt tjänstemän från olika byråer med anknytning till MRT-projektet. Där fanns företagschefer som på ett eller annat sätt var inblandade och där fanns några journalister. Sammy kände också igen minister Changs paranta hustru, Beverly, som han visste innehade en uppsatt position på Bank of Taiwan.

Med ett glas champagne i handen ställde han sig i bakgrunden när det var dags för minister Chang att hälsa gästerna välkomna.

"Det är med stor glädje vi idag formellt kan sätta igång vårt stora projekt för att förbättra de offentliga kommunikationerna här i Taipei," sa Chang i en mikrofon. "Vi har nu ett fullständigt koncept, med såväl tåg och bansträckningar, som ett datoriserat styrsystem för hela pendeltågsnätet." Han harklade sig och vinkade diskret till två personer som stod en bit ifrån honom. "Det är idag särskilt glädjande att få gratulera det företag som ska ansvara för mjukvaran, så att säga, i projektet, Lion Computers. Mina gratulationer till Foo Shan-lin hsiensheng och hans hustru."

Alla stämde in i ministerns applåder. Chefen för Lion Computers, Foo, och hans hustru steg fram och bugade sig leende för de andra gästerna. Sammy kom sig inte för att applådera. Han hade fullt upp med att undvika att tappa champagneglaset i golvet.

"Himmel!" viskade han för sig själv. "Foo taitai är Wang Jien-yis dotter!"

Thomas hade precis anlänt till Scan-Tai när Sammy Lin kom inrusande med andan i halsen. Svensken, dyster till sinnes efter vad som av allt att döma varit det sista mötet med Mary Huang, försökte uppbåda krafter att engagera sig i den unge kinesens upphetsade entré.

"Vad har hänt?" frågade Amy som verkade lättad att ha något annat än den nedstämde Thomas att fokusera sin uppmärksamhet på.

"Är chefen inne?" frustade Sammy ansträngt. "Bao hsiensheng!"

Frank Bao dök upp från sitt kontor. Han nickade kort mot Thomas och tittade sedan på Sammy med ett frågande ansiktsuttryck.

"Jag kommer direkt från minister Changs mottagning," sa Lin. "Foo Shan-lin, ägaren till Lion Computers, var där med sin hustru."

"Naturligtvis," muttrade Bao. "Inget konstigt med det."

"Frank..." Sammy var så uppjagad att han använde chefens engelska förnamn i brådskan. "Frun är Wang Jien-yis dotter."

Bao tittade på honom flera sekunder utan att säga något. Sammy stod lika orörlig, i väntan på chefens reaktion. Thomas betraktade den äldre mannen och avvaktade vad som skulle hända.

Långsamt, nästan som i slow-motion, satte sig Bao i en av fåtöljerna. Han fick fram ett paket Long Life och tände en cigarrett.

"Long hsiaojie," sa han plötsligt. "Ge mig ett papper och en penna!"

Amy Long hoppade nästan till och flög upp för att utföra ordern. Sammy sjönk ner i en av de andra fåtöljerna, till synes helt tömd på energi nu när han avslöjat nyheterna. Thomas slog sig ner bredvid honom.

"Wang Jien-yi... är det han i parlamentet?" frågade han.

Bao satt orörlig och stirrade ner på papperet och Sammy reagerade inte heller. Men Amy mötte hans blick och nickade.

"Nu ska vi lägga pussel," sa Bao.

Han började skriva namn på papperet. Wang Jien-yi, Foo Shan-lin med hustru, John Li, minister Chang. Så ritade han en pil från paret Foo till ledamot Wang, en pil från Wang till Chang och en sista från Chang till John Li. Pilen från Wang till Chang gjorde han streckad.

"Låt oss anta att det har gått till så här," sa han. "Foo är intresserad av att få kontraktet. Han har en inflytelserik svärfar i Wang Jien-yi. Så mycket är klart. Minister Chang är den som beslutar i frågan, men han måste lyssna på expertråd och de kommer från Li Wen-kang. Det är också klart. Men frågan är vad där finns för samband mellan Wang och Chang."

"Måste där finnas något samband?" undrade Thomas som tyckte att han såg allt som genom en dimma.

Han kände sig trött på alltihop och orkade knappt engagera sig längre. Plötsligt ville han bara hem. Hem och glömma Taiwan.

"Det måste där finnas," sa Bao eftertryckligt. "Vi vet... du vet själv, du har sett Lions program... att det inte är det bästa budet som fick ordern. Alltså måste där ligga något annat bakom. Fram tills nu verkade det obegripligt. Vi kände inte igen namnet Foo Shan-lin. Nu ser vi en linje, via Mrs Foo till Wang Jien-yi."

"Wang är en ledamot med mycket gott anseende," sa Sammy som fått nya krafter. "Vi sitter här och utgår från att han är inblandad i skumma affärer."

"Han anklagades bara för några dagar sedan för att i hemlighet stödja en militant separatistgrupp," påminde Bao. "Tänk om han inte är så föredömlig som han vill ge sken av."

Thomas betraktade den taiwanesiske chefen. Han hade inte förut sett Bao så engagerad och så ivrigt analyserande fakta och samband. Men svenskens koncentration varade bara tillfälligt. Han sjönk snabbt tillbaka in i sin dysterhet.

"Jag ska ringa hem till Hunkert," sa han.

"Thomas, låt mig tala med honom," bad Bao. "Låt mig förklara situationen. Vi kanske ännu har en chans. Något är på tok här, det vet vi ju!"

Thomas, som redan rest sig till hälften, gled tillbaka i fåtöljen. Bao gick bort till Amy Longs telefon och började slå numret. Thomas reste sig ändå och ställde sig vid fönstret. Det verkade grått ute. Moln täckte himlen och nere på gatorna rann bilarna förbi i en strid ström. Hans blick föll på det rosafärgade World Trade Center och han skakade sakta på huvudet. En del av honom var redan tillbaka i Sverige, i Scan-Tais lokaler och i tvåan på Bergsgatan i Malmö. Filmjölk och müsli till frukost, Sydsvenskan och lokalradion, fiskpinnar eller bruna bönor på kvällarna, sömn i den egna sängen. Tryggheten i folkhemmet.

Frank Bao talade redan med Hunkert, hörde han med ett öra. Taiwanesen berättade upphetsat om alla indicier som de ansåg sig ha och uttryckte sin förhoppning om att beslutet skulle gå att ändra. Men då behövdes Thomas på plats i Taipei, menade han. För det var han som skulle kunna övertyga den eller de som behövde övertygas om att Scan-Tais program var det bästa och att Lions program var livsfarligt. Jo, de hade... de hade indikationer på att Lions program faktiskt innehöll hårresande brister.

Sedan var Bao tyst. Hunkert talade. Thomas uppfattade ett surrande ljud från luren, medan han följde ett flygplan som gick ner för landning på Songshan.

"Thomas," sa Frank Bao. "Mr Hunkert vill tala med dig."

Han tog luren.

"Ja, det är Thomas."

"Thomas. Lyssna på mig." Samma gamla Hunkert, skjuter direkt mot målet. "Jag har en del erfarenhet av att göra affärer med asiater. Jag vet hur de fungerar. Det är inte så enkelt som att bäste man vinner. Det handlar om personliga kontakter. Personkännedom betyder 90 procent i en uppgörelse med asiater. Det gäller både kineser och japaner, i det avseendet är de lika som bär. Thomas, jag tvivlar inte en sekund på att du har bedömt den här vinnaren korrekt. Hans program är utan tvekan sämre än vårt. Och det är möjligt att den här Wong eller Wang eller vad han heter är en skummis. Men det är ointressant! Han är den kontakt som det vinnande företaget behövde. De har den, vi har inte den. Saken är klar och den kommer inte att ändras. Kom hem, Thomas. Jag behöver dig här."

Thomas sa inget. Han hörde hur Hunkert trummade med fingrarna mot bordet.

"Vad säger du, Thomas?"

"Du är chef. Det är du som bestämmer."

"Bra. Tag en extra dag där om du känner för det, det spelar ingen roll. Meddela mig när du kommer bara. Tjena!"