TRETTON

Thomas Viking vandrade fram och tillbaka på taket. Han gick fram till kanten, följde den runt hörnet utanför sitt eget fönster och vidare längs baksidan förbi gastuberna. Vid kanten just bortom Steven Rodds fönster - som var fördraget i vanlig ordning - tog det slut. Där vände han och gick tillbaka, följde kanten ända bort till odlingen med miniatyrträd och tog sig därifrån tillbaka till det lilla bordet. 

  Han hade gått några tiotal varv redan och dess emellan suttit korta stunder på en av stolarna. Vandringarna hade börjat sedan han insett vad han gett sig in på när han accepterade Mollys förslag. 

  Tror du på er produkt? Han kunde fortfarande höra hennes fråga, känna hur den brände honom som glödgat järn. Tror jag på den? Nej, det gör jag inte. Den blev ratad, eller hur? Vi fick inte kontraktet. Jag lyckades inte rädda kontraktet åt oss. 

  Jag är ledsen att du ska sluta. Sensei Taaki, kortväxt, smidig, dödlig, tittade på honom med sorg och besvikelse i de mörka ögonen. Du har tekniken och du har känslan, instinkten. Men kanske saknar du målmedvetenhet. Det var ett år efter hans gradering till det bruna bältet och det tog emot inför varje träning. Jag kommer ändå inte att lyckas ta svart. Det gör bara de bästa och jag är inte en av dem. Visst, jag gjorde en utmärkt gradering till brunt - en perfekt kata, en realistisk och fartfylld frikamp med min partner. Men svart... Nej, nej. Lika bra att lägga av. 

  John Li sa att mitt program var bäst. Han sa ta-me-fan det! 

  Ja, jag tror på min produkt. 

  Bra. Är du beredd att kämpa för den? 

  Ja! 

  Inbrott! En straffbar handling och jag tänker utföra den, inte i mjuka Sverige där dömda brottslingar får sitta och gosa sig framför TV-apparaten under det fåtal månader de tillbringar i kriminalvårdens anläggningar. Nej, jag ska frivilligt utsätta mig för risken att åka fast och slängas in i fängelse i Taiwan. 

  Fängelse i Taiwan innebar, så vitt han visste, samma sak som fängelse i andra orientaliska länder. Nämligen - så vitt han visste! - en icke obetydlig risk att man aldrig kom ut, utan dukade under efter fruktansvärda umbäranden. 

  Det var dessa aspekter på problemet som sysselsatte honom, märkte han. Rädslan för att åka fast och vad som i så fall skulle följa på det. Det var i mindre grad det moraliskt betänkliga i hela operationen, att bryta sig in hos ett annat företag och tjuvtitta på deras produkt. 

  Det är inte vilken produkt som helst, sa han sig själv. Det är en produkt som var så viktig för någon, att den uppenbarligen motiverade vederbörande att röja John Li och hans barn ur vägen. Kidnappa dem, eller döda dem. För det kunde väl inte finnas någon annan förklaring till deras försvinnande? Eller kunde det? Kunde det vara så att Li självmant gått under jorden och tagit sina barn med sig? Allt var förstås teoretiskt möjligt så länge man inte visste vad som verkligen hade hänt. 

  I vilket fall som helst så var det Lion Computers dataprogram som var orsaken. Det var när Thomas och de andra på Scan-Tai, och naturligtvis även John Li, fått reda på att jobbet gått till Lion, som Li ringt upp Thomas och velat träffa honom. Och därefter försvunnit... 

  Thomas hade börjat dagen med 60 armhävningar. Inne i sitt lilla rum hade han gått igenom kata-ställningarna till det bruna bältet, kört dem gång på gång. Det kändes trösterikt att han faktiskt kom ihåg alla positionerna och rörelserna fast han inte hade tränat på två år. 

  "Det är logiskt att tänka sig att Mr Lis försvinnande har med MRT-projektet att göra," hade kommissarie Zheng sagt när han var på Scan-Tais kontor. "Men det stämmer ändå inte riktigt, eller hur? Jag menar, det fanns ju ingen anledning att kidnappa honom och hans barn när kontraktet redan var säkrat." 

  Det är mycket märkligt, tänkte Thomas och satte sig ner vid bordet för femtioelfte gången. John Li fanns bevisligen kvar där han skulle vara, dagen efter att beslutet i frågan fattats. Såvida inte pojkarna försvunnit redan innan... och Li hållit tyst om det. Herregud, det är därför han plötsligt blev så förändrad! Thomas blev kall invärtes och han kände sig illamående. Sanningen, eller åtminstone en stor och brutal del av den, stod klar som om den fanns skriven framför honom. Lis barn hade kidnappats av någon som ville att Lion skulle få jobbet. Thomas kunde riktigt se framför sig hur det gått till. Li, som först varit så positiv till Scan-Tai, tvingades istället rekommendera Lion. 

  "Den här mannen som ska hjälpa oss med inbrottet, han gör det väl inte gratis?" hade han frågat Molly när hon berättat om sina planer. 

  "Nej, antagligen inte." 

  "Hur... hur ska vi...?" 

  "Låt oss göra ett avtal. Det var mitt förslag, jag klarar upp saken med honom först. Om det här så småningom får ett lyckligt slut, det vill säga att Scan-Tai får jobbet, så är jag säker på att din chef här i Taipei kan maskera den där utgiften i någon av sina bokföringar." Hon smålog mot svensken. "Här i Taiwan säger man att de hederliga företagen, det är de som bara kör med dubbel bokföring." 

  Han reste sig upp och gick ett varv till. Det var kvavt och det hade börjat blåsa upp. ICRT:s väderrapport hade talat om en tyfon som härjade nere på Filippinerna och rörde sig norrut. Var den på väg mot Taiwan? 

  Det stämmer ändå inte, tänkte han där han gick. Om John Li tvingats rekommendera Lion, och om det beslut som sedan fattats varit så upprörande att tjänstemannen sett sig tvungen att lätta sitt hjärta för Thomas, varför hade han i så fall inte ringt tidigare? För barnen hade ju fortfarande inte kommit till rätta, den pressen fanns fortfarande på John Li när han tog kontakt med svensken. 

  Han lutade sig mot takkanten och betraktade gränden nedanför. Det fanns fortfarande stora frågetecken kvar och han var inte helt säker på att han ville veta alla svaren. 

Mollys hjärna arbetade för högtryck medan taxin tog sig fram i kvällstrafiken, tillbaka in till Taipei. Hon satt med pojkarna i baksätet, Ellen satt där framme hos chauffören och småspråkade med honom. 

  Hur ska jag agera när jag kommer fram till pojkarnas bostad? frågade brittiskan sig. Är där någon hemma, för det första? Finns Mrs Li där? I radionyheterna hade det sagts att hon fick stöd av en väninna. Bodde hon hemma hos henne? Och om hon var hemma, så var hon förstås inte ensam. Där kanske fanns poliser. Vad skulle de dra för slutsatser när Molly kom glatt instövlandes med barnen? 

  De skulle antagligen inte tro att det var hon som var den skyldiga. Men det var däremot ytterst sannolikt att de skulle be om en utförlig förklaring på hur och var Molly hittat barnen. Hon kunde inte bortse från möjligheten att de skulle använda mer eller mindre handgripliga metoder för att få henne att tala om allt hon visste, även om hon var en utlänning och därför utgjorde ett något känsligare fall. Även om hon inte hade några bevis för att tortyr fortfarande användes av den taiwanesiska polisen, så hade hon hört tillräckligt många historier om hur misstänkta brottslingar behandlats i det förflutna, för att känna sig påtagligt nervös. 

  Om de använde sådana metoder, så skulle hon naturligtvis tala om allt hon visste och lite till, kanske. Hon skulle berätta var hon hittat barnen och att det var en Jiang hsiensheng som hade haft dem och att han var Ellens morbror. Och på det viset skulle hon sätta dem båda i klistret. För även om Molly själv inte skulle hitta tillbaka till det hus i den gränd där Jiang fanns gömd, så skulle polisen kunna tvinga Ellen att visa vägen. 

  Det finns bara ett sätt att lösa problemet, tänkte hon. Jag kan inte föra tillbaka pojkarna hem. Det får någon annan göra. Och det finns bara en som jag kan be om detta, om jag inte vill ringa direkt till polisen och hamna ur askan i elden, och det är Robert Marriot. Hon tittade snabbt på de två små pojkarna intill henne. De satt tysta och spända, kanske ännu inte riktigt säkra på att den där tanten med det bleka skinnet och röda håret verkligen skulle ta dem hem till deras mamma.

  "Molly," sa Ellen på engelska. "Jag går av vid Hsimending." 

  "Okej, Ellen." 

  De hade kört över bron och befann sig i södra delen av Taipei. Var ska jag bestämma träff med Robert? frågade sig Molly. Lailai Hotel? Nej, det ligger mitt i centrum, med en massa människor som vid det här laget - hon tittade på sin klocka, den var närmare halvnio - har sett TV-nyheterna och kanske känner igen barnen. Järnvägsstationen? Nej, det är förstås lika illa. Chiang Kai-shek Memorial Hall går inte heller. Fan! Alla ställen som Robert känner till är sådana där det myllrar av folk. 

  En lekplats, förstås! Det är ju den naturliga platsen att gå med två barn. Ingen som tycker det är särskilt konstigt. Möjligtvis undrar någon varför en vit kvinna är ute på en lekplats med två små kinesiska barn, men å andra sidan är det mörkt nu och lekplatsen i fråga ligger inne i en liten park. Den är mest ett tillhåll för romantiska tonårspar och de har annat för sig än att studera mig. 

  Taxin stannade någonstans i Hsimending, det gytter av små gator och gränder, fullproppade med butiker, restauranger och biografer, som låg i Taipeis gamla, västra delar. 

  "Lycka till," sa Ellen och försökte le mot Molly när hon steg ur bilen. 

  "Tack. Jag ringer dig imorgon."

  Hon gav chauffören en ny adress och lutade sig tillbaka i sätet. Pojken till vänster om henne, den äldste, tittade upp på henne. Det fanns en hel portion rädsla och ångest i hans ögon och Molly klappade honom mjukt på huvudet. Stackars barn, tänkte hon. Detta kommer de aldrig över. 

  En dryg kvart senare gick hon och pojkarna ur bilen på Linsen North Road. Molly tog dem med bort till en telefonautomat. Gode Gud, låt Robert vara inne på sitt rum! bad brittiskan medan hon slog numret till Hotel Green Peak. 

  "Ja," hörde hon den välbekanta stämman när hon blivit uppkopplad till hans rum. 

  "Robert, det är Molly." 

  "Molly, var är du?" 

  "Robert, lyssna noga nu. Mycket har hänt i eftermiddag. Du måste genast, jag menar genast, komma till den lilla parken i hörnet Linsen-Nanjing. Inga frågor, jag förklarar allt när du kommer. Och kom ensam!" 

  Hon gav honom ingen möjlighet att ställa ytterligare frågor utan slängde på luren och tog pojkarna i händerna. Så lugnt och normalt som möjligt promenerade hon med dem längs trottoaren bort mot vägkorsningen där den lilla parken med ett par gungor fanns. Den låg plötsligt oändligt långt borta! Hon tyckte att varenda människa de mötte stirrade på dem. 

  Ingen försökte emellertid stoppa henne och hon nådde parken med pojkarna. Gungorna fanns en bra bit från vägkorsningen, vilket hon var tacksam för. Framme vid gungställningen böjde hon sig ner och tittade på de små bröderna. 

  "Snart kommer det en farbror, en snäll farbror, som ska ta med er hem till er mamma," sa hon. "Om ni vill gunga lite medan vi väntar så går det bra." 

  Hon log och hoppades att de skulle tro på henne. Lillebror tittade på storebror, som efter viss tvekan ändå satte sig på en av gungorna. Den minste följde efter och snart gungade de snällt. Molly satt på en bänk med utsikt över gatukorsningen och längtade så hon höll på att förgås efter en cigarrett. Inte sedan veckorna då hon precis lagt av lasten fem år tidigare hade hon känt ett sådant sug efter nikotin. 

  Det hade inte gått mer än fem minuter när han dök upp. Hon såg och identifierade honom på långt håll. När han kommit in i parken och osäkert såg sig om reste hon sig. Han upptäckte henne och kom mot henne. 

  Hon betraktade honom medan han med snabba steg gick fram till lekplatsen. Just då visste hon att han hade stulit åt sig en bit av hennes hjärta. Denne tunnhårige, lätt överviktige, buttre amerikan som inte nog ofta kunde spy galla över Taiwan och taiwaneserna, folket hon älskade. Men hon visste att där inne under den sträva ytan fanns ett gott sinnelag. 

  "Molly, jag hoppas du inser att det är du, och bara du, på denna jävla ö som kan ge mig sådana order!" sa han med ett stänk av andhämtning i rösten när han kom fram till henne.

  Hon log eftersom en del av hennes medvetande fortfarande fanns kvar i den tanke hon tänkt innan han började tala. Men han tittade istället på de två pojkarna i gungställningen.

  "Vad är det här för ungar? Känner du dem?" 

  "Jag lärde känna dem för ett par timmar sedan," svarade hon milt. "De är John Lis barn." 

  "Vems?" 

  Hon tog hans hand och drog sakta ner honom och sig själv på bänken. Han tittade frågande på henne. 

  "Har du hört nyheterna idag?" frågade hon. 

  "Ja, jag har väl hört på ICRT. Hur så?" 

  "De har rapporterat om en hög tjänsteman på Konstruktionsbyrån som är försvunnen tillsammans med sina två barn, eller hur?" 

  "Det kan nog hända. Hördu... det är väl inte den där snubben som Thomas, svensken, hade att göra med?" 

  "Jo, det är han." Hon släppte hans hand, som hon plötsligt blev medveten om att hon höll, och gjorde en gest mot barnen. "Det här är hans barn." 

  Han tittade på pojkarna och sedan på Molly, på pojkarna och på Molly igen. Hon märkte att febril tankeverksamhet sakta men säkert vevades igång inne i hans huvud. 

  "De ska hem till sin mamma," sa hon, "och jag vill att du tar hand om det. Tag gärna polisen med dig om du vill, det kanske är bäst. Men du får inte tala om att jag har varit inblandad." 

  Han stirrade fortfarande på henne och hade uppenbara svårigheter att hänga med i hennes tempo.

  "För att om polisen får veta att jag är inblandad, så kommer de att förhöra mig. Och om de gör det, så kanske jag tvingas avslöja de personer som hjälpte mig att få tag i pojkarna. Och det går inte, inte just nu, åtminstone." 

  "Vänta... vänta nu lite!" Han fick mål i munnen och harklade sig. "De här två killarna är alltså söner till den där försvunne tjänstemannen på Konstruktionsbyrån?"

  Hon nickade.

  "Det här är barnen som alla snutar på den här fördömda ön letar efter just nu?"

  Hon nickade igen. Han tittade på henne med obeslutsamhet skriven i ansiktet.

  "Molly, jag vet inte vad jag ska säga... Vill du berätta för mig hur du fick tag i dem?" 

  Hon tvekade. Han såg det och gjorde en otålig grimas. 

  "Du vill att jag ska hjälpa till," sa han. "Då har jag väl rätt att få reda på vad det är som har hänt." 

  "Ja, självklart har du det." Hon suckade. "Men du får inte berätta det för polisen eller någon annan. Du kommer snart att förstå varför." 

  Hon redogjorde för de händelser som föregått hennes hastiga telefonsamtal till honom tio minuter tidigare. Hon berättade, med samma inlevelse som hon skrev sina målande artiklar, hur rädda både Ellen och hennes morbror var. Rädda för polisen och rädda för gänget morbrodern flytt från. 

  Robert Marriot lyssnade. Han tände en cigarrett och såg fundersam ut. Molly tittade på sin klocka. Hon hade ett trumfkort och hon kände att det var dags att spela ut det nu. 

  "Robert, om du sitter och tänker att vi inte behöver bry oss om Jiang, att han bara är en usel kidnappare, så ska du få höra resten. För det finns mer." Han tittade på henne. "Det vill säga, om du kan bestämma dig någorlunda snabbt," tillade hon.

  Han såg sur ut och öppnade munnen för att säga något, men hon lät honom inte få en chans.

  "Jiang berättade att det kommer en transport till Taihsi i natt. En eller flera båtar. Från Fastlandet." Med vapen, tänkte hon tillägga, men avstod. Den uppgiften kan få honom att backa ur och det har jag inte råd att riskera. Så, käre Robert, du får stå ut med en liten nödlögn. Nej, ingen lögn alls, bara innehållande av en del information. 

  "Är du säker?" frustade han och stirrade på henne. 

  "Jag är säker på att Jiang har sagt det." 

  Nu var det Marriot som tittade på klockan. Den var kvart över nio. Svetten började redan materialiseras på hans panna. 

  "I natt! Det kan ju för böveln vara när som helst!" 

  "Exakt. Så tag nu genast pojkarna med dig till deras hem och sen iväg ner till Taihsi." 

  Han reste sig och tittade på de två barnen. Med tungan nervöst spelande i munnen gick han fram till dem och satte sig på huk. 

  "Tjena, grabbar," sa han. "Jag heter Robert. Nu sticker vi hem till morsan, okej?" 

  Utan att vänta på någon reaktion tog han dem, en i varje hand, och började gå därifrån. Han stannade och tittade tillbaka på Molly. 

  "Lycka till," sa hon. "Och Robert, var försiktig i natt." 

  Han log snett och vandrade ut ur parken med pojkarna Li. 

  Ytterligare en halvtimme senare ringde telefonen på taket. Thomas högg luren innan första signalen klingat ut. 

  "Det är Molly. Vi är här nere." 

  "Jag kommer." 

  Hjärtat bultade i bröstet när han drog på sig en svart tröja och gick nerför trapporna. Han var fullständigt övertygad om att det var vansinne, det han nu ämnade ge sig in på, men trots det fortsatte han ner. 

  När han kom ut i gränden och såg sig om steg Molly ut ur en bil i gathörnet. Han gick fram till bilen och satte sig bredvid henne i baksätet. Bilen startade genast. Vid ratten satt en man som Thomas bara såg nacken och armarna på. 

  Han tittade på Molly. Engelskan log snabbt mot honom men verkade trött. Han kände sig skyldig.

  "Molly, jag är ledsen att besvära dig med mina problem," sa han men hon la genast handen på hans.

  "Det här var min egen idé," påminde hon. "Det är bara det att eftermiddagen blev lite mer händelserik än jag hade räknat med." 

  Chauffören körde under tystnad. De kom upp till Chunghsiao East Road och följde den österut, ut ur Taipeis centrum och in i förorten Nangang. Inte bara kinesen vid ratten, utan även de båda passagerarna, satt tysta. Det var inte direkt någon feststämning som rådde i bilen. Men en tanke hade börjat gnaga på Thomas - en ny och skrämmande dimension av det företag de gett sig in på.

  "Molly." 

  "Ja." 

  "Vi misstänker båda två att det är något fuffens på gång, eller hur?" 

  "Ja."

  Hon tittade på honom. I det bleka ljuset såg hon de små rörelserna i hans ansikte och ett plötsligt sug gick genom henne med våldsam kraft. Sluta, Molly! bannade hon sig själv. 

  "Jo..." Han mötte hennes blick och log snabbt. "Om Lion Computers är ett ljusskyggt företag så är det kanske... det kanske vaktas av... av gangsters!" 

  Molly öppnade munnen och stängde den igen, för hon var inte säker på hur hon skulle svara honom. Vad vet jag? tänkte hon. 

  "Det är visserligen sant att så kallade broderskap, i princip det du kallar gangsters, är tämligen aktiva här i Taiwan," sa hon till sist. "Det sägs att omkring 100 000 taiwaneser är med i ett eller annat sådant broderskap. Men... det betyder inte att alla dessa människor går omkring med pistoler i fickan. Även om ägaren till Lion Computers skulle vara insyltad med något gäng, så är det ändå inte troligt att hans kontor är bevakat. Kom ihåg att han måste ge sken av att vara en hederlig affärsman." Hon klarade strupen. "I vilket fall som helst så litar jag på att vår vän vid ratten har vidtagit de åtgärder som behövs för att reda ut situationen." 

  Thomas vände blicken ut genom fönstret. Hennes förklaring kändes inte lugnande. Vad menade hon med det där sista? Är den här killen beväpnad, eller? Detta är komplett vansinne! 

  För ett ögonblick tänkte han öppna munnen och säga till chauffören att stanna och så gå ur bilen och glömma hela operationen. Sedan hann hans manliga stolthet ikapp honom. Molly, en tjej, finns här med mig och det är hon fast hon egentligen inte har med detta att göra. Hon tar denna risk för att hjälpa mig, hur kan jag då hoppa av? 

  Plötsligt avbröts hans tankar av att bilen stannade. 

  "Chungnan Street, eller hur?" frågade chauffören, de första ord han uttalat sedan Thomas steg in i bilen. 

  Molly bekräftade att adressen stämde och chauffören rullade sakta igång bilen igen. Tre par ögon försökte läsa nummerskyltarna på husen och tre par ögon såg när de körde förbi det aktuella huset.  Kinesen körde vidare ytterligare något kvarter, svängde in på en tvärgata och parkerade där. Utan vidare kommentarer öppnade han dörren och steg ur. Molly och Thomas följde efter. 

  I ljuset från gatlyktorna betraktade svensken den kinesiske mannen. Det var han som skulle klara av de rent tekniska svårigheterna med att genomföra inbrottet och möjligen också ta hand om en eventuell fientlig välkomstkommitté. Han verkade vara i nedre medelåldern, satt och kraftig med en nästan komiskt kinesisk, hängande mustasch i sitt mörka ansikte. Lätt att känna igen, tänkte Thomas med stigande oro. Han och två utlänningar, varav en med brinnande rött hår. Vi måste vara världens tacksammaste mål för en polisjakt! 

  Med kinesen i spetsen gick de i maklig takt runt gathörnet och fram mot den byggnad där de skulle ta sig in. Väl framme steg de in i nedre hallen. Där fanns en reception och innanför den satt en äldre man med en cigarrett hängande i mungipan och blicken riktad mot den påslagna TV:n. Thomas trodde att han skulle svimma, men gamlingen ägnade dem inget som helst intresse. 

  De steg in i hissen och tittade på den orienteringstavla som fanns där. Jinshi Diennao, med engelska namnet Lion Computers under, fanns på sjätte våningen. Kinesen tryckte på sjuans knapp.  När de steg ur hissen på sjunde våningen gick de, fortfarande med den mustaschprydde kinesen först, direkt ut i trapphuset och tog sig den vägen ner en våning. Kinesen öppnade dörren in från trapphuset och gjorde en snabb inspektion av korridoren. Den var tom. 

  "Du," sa han och pekade på Thomas, "stannar här, inne i trapphuset. Meddela mig om någon kommer. Wen Ma-li," han vände sig till brittiskan, "vaktar vid hissen. Jag hämtar er när jag är klar med låset." 

  Thomas placerade sig mot väggen vid sidan om dörren. Där såg han visserligen inte speciellt mycket av trapporna uppåt eller neråt, men han litade på att hörseln skulle fungera. Om någon närmade sig skulle han höra vederbörande i god tid. 

  Medan sekunderna gick blev han allt mer nervös där han stod med händerna bakom sig, tryckta mot väggen. Det var alldeles tyst - och det var ju i och för sig ett gott tecken. Det betydde åtminstone att ingen eldstrid var igång inne i Lion Computers lokaler. Men hans hjärta slog ändå som besatt i bröstet. Han försökte lugna ner sig med den andningsteknik han tränat in under hundratals kungfupass och det hjälpte något. Ändå tyckte han att det kändes som oändligt lång tid innan något hände. Ett svagt ljud hördes från andra sidan dörren och så dök det mustaschprydda ansiktet upp. Med ett pekfinger tecknade kinesen åt Thomas att följa med honom. Svensken tittade på klockan, det hade bara gått fem minuter. 

  De hämtade upp Molly vid hissen och gick sen fram till den dörr som kinesen öppnat. Det var uppenbart att han hade funnit kontoret tomt. Mannen gick först in, väntade tills Thomas och Molly kommit in och stängde sedan dörren efter dem. Därefter tog han fram en ficklampa med mycket smal, diskret ljusstråle och lyste omkring sig. 

  "Vänta här," sa han och försvann in i kontorets inre regioner. 

  Snart lyste det svagt i ett av rummen. Kinesens huvud dök upp i en dörröppning och han vinkade på dem. De två européerna tittade på varandra och tyckte sig märka att de kände sig ungefär lika illa till mods båda två. Men de tvingade sig att fortsätta. 

  I rummet, där en liten skrivbordslampa var tänd, hade kinesen dragit för persiennerna. Rummet var ett kontor. Där fanns en dataterminal och, vid väggen intill bordet, ett litet men robust kassaskåp. Kinesen pekade på datorn och tittade på Thomas. 

  "Var så god," sa han. "Nu är det din tur!"

  Utan att vidare röra en min satte han sig i en stol och väntade. 

  För ett ögonblick höll svensken på att gripas av panik. Disketterna med programmet finns naturligtvis i kassaskåpet. Han gav kinesen i bakgrunden en snabb blick. Det verkade vara en figur som kunde ha kunskaper om hur man forcerar säkerhetsskåp. 

  "Ska vi försöka öppna skåpet?" frågade Molly nervöst. 

  "Helst inte. Vem vet vad det kan utlösa för larm. Låt oss hoppas att där finns en kopia av programmet på hårddisken."

  Han satte sig ner framför terminalen och tryckte igång den. Molly följde hans framfart noggrant och hennes ögon öppnades i panik när hon läste det korta meddelandet som kom upp på bildskärmen: ENTER PASSWORD. 

  "Åh nej!" utbrast hon. "Hur i hela världen ska vi kunna veta vilket lösenord han använder?" 

  "Det behöver vi inte," mumlade Thomas. Han följde en plötslig, vansinnig idé och skrev 'inbrottstjuv' som lösenord, och tryckte på ENTER. Datorn gick igång. Molly drog häftigt in andan och stirrade på datorn, sedan på Thomas med ett skimmer i blicken.

  "Vi behöver inte det om vi inte ska ha tillträde till nätverket," förklarade han. "Okej. Så gäller det att hitta rätt program. Vad kan det där pendeltågssystemet heta på kinesiska?" 

  "Det heter Jie Yun, men om du inte hittar något sådant så, med den kännedom jag har om taiwanesernas svaghet för engelska, kanske det kan löna sig att leta efter program som heter MRT."

  Det fanns där, under det namnet, och han öppnade det. 

  "Ja, det verkar vara detta."

  Snabbt plockade han fram ett antal floppydisketter ur sin ficka och började kopiera programmet. Medan han väntade tittade han snabbt på Molly.

  "Jag vill inte stanna här en sekund längre än nödvändigt. Jag kikar på det när jag kommer hem."

  "Visst. Kommer de att kunna se att någon har varit här?" 

  Han betraktade henne, som om tanken inte slagit honom. Så nickade han sakta. 

  "Inte omöjligt. Men vi kan försäkra oss om att de inte kan spåra oss." 

  Hon såg på medan han, sedan kopieringen var klar, skrev in några kommandon på skärmen. 

  "Vad gör du?" 

  "Jag formatterar hårddisken. Det kommer att radera allt som är på den. Och sedan..." Hon blinkade till när han lyfte upp hela hårddisken och skakade den våldsamt några sekunder. "Det här gör definitivt pannkaka av hela skiten!" 

  Mollys ögon drogs ihop till smala springor och hon log. 

  "Jisses, du var mig en hårding!" 

  "Kom ihåg att detta var ditt förslag," log han tillbaka. "Kom. Låt oss komma härifrån fortare än en präst i ett horhus!" 

  Trettio minuter senare var de tillbaka på Rui-an Street. Molly steg ur bilen och följde med Thomas upp på taket, ivrig att se vad han skulle upptäcka när han studerade det ominösa programmet. 

  Hon tog plats på sängen medan han satte sig på stolen vid det lilla bordet och öppnade sin bärbara dator. Medan han väntade på att den skulle starta lutade han sig tillbaka och slappnade av och fann att hans händer och fötter darrade. 

  "Herregud, Molly, jag kommer aldrig att göra något sådant igen!" utbrast han. "Det var bara alltför läbbigt." 

  "Vet du vad?" Han vände sig mot henne och såg att hon var blek. "Det kommer inte jag heller." 

  Han tog fram disketterna, tryckte in en av dem i datorn och öppnade en fil. Molly lutade sig tillbaka mot väggen och tittade på honom medan han började studera rad efter rad med för henne obegripliga siffror, bokstavskombinationer och symboler. 

  Han är snygg, tänkte hon. Snygg, och trevlig, och kär i Mary Huang. Vackra, underbara Mary Huang, som visserligen är en flicka med tvivelaktigt rykte, men han verkar vara den sortens man som står över sådana värderingar. Vad har då lilla jag att komma med? Varför har inte jag långt, svart hår och kurvig kropp? 

  Hon kom från en arbetarfamilj i Birmingham. De flesta av hennes flickkompisar från barndomen hade följt ett och samma mönster: Sluta skolan så fort som möjligt, skaffa ett jobb, men framför allt skaffa en pojkvän, gifta sig med honom och bilda familj. Men redan i de nedre tonåren, då killar börjat bli intressanta, hade Molly känt komplex för sin kropp. Några misslyckade försök att få den eller den unge mannen intresserad av henne hade snabbt bekräftat hennes misstankar: ingen kille skulle någonsin bli förälskad i henne. Så hon hade stängt av den delen av sin personlighet och istället ägnat all tid och kraft åt studier. 

  En läshuvudsådra hade legat och slumrat i släkten och väckts upp med ett oändligt flöde hos henne. Föräldrarna hade följt hennes utveckling utan större entusiasm. På faderns sida låg fabriksarbete som en mer än hundraårig blytung tradition. Mollys vetgirighet hade inte uppmuntrats, men heller inte motarbetats. Det var bröderna som stod i centrum för föräldrarnas uppmärksamhet och båda två levde upp till förväntningarna. 

  Dennis, den äldre, var en gudabenådad fotbollstalang och faderns hjärta hade svällt över av stolthet när sonen fått proffskontrakt med storklubben Aston Villa. Lillebror Brian var ett tekniskt-mekaniskt snille och arbetade som finmekaniker på en väl ansedd bilverkstad. Molly befann sig mitt emellan, i ett vakuum, och hon insåg att det var bara hon själv som kunde ändra på saken. Brödernas framgångar och den stigande ilskan över att stå i skuggan sporrade henne.         

  När hon upptäckte hur lätt hon hade för att lära, hade också andra sidor, som nyfikenhet och en naturlig charm, blommat ut. Charmen hade varit henne behjälplig vid ett flertal tillfällen när hon skulle skaffa sig information om det ena och det andra. Men hon hade aldrig ens tänkt tanken att den skulle kunna användas för att få med någon attraktiv person av det motsatta könet ner mellan lakan.  Under de senaste fem åren hade hon slagit sig fram som frilansare i journalistbranschen. Hennes namn var vid det här laget aktat i vida kretsar och hon var känd för sin känslighet, yrkesskicklighet och förmåga att dra ut exakt rätt och nödvändig information ur nyckelpersoner. Med en bittersöt smak i munnen erkände hon för sig själv att hennes goda rykte hade ett klart samband med hennes kroppskonstitution. Ingen misstänkte så att säga henne för att få sina uppgifter sängvägen. 

  Nu var hon 28 år och kände att, trots all framgång, så saknades där en dimension i hennes liv. Den dimension som hon förträngt sedan 13-årsåldern, den som hette man och barn. 

  Hon lät blicken göra ett svep i det lilla rummet. Det skulle ha kunnat göras mysigt, men var för närvarande fullständigt fritt från personlighet - inte minst för att även Thomas få tillhörigheter låg nerpackade i hans resväskor.

  Molly vände åter sin uppmärksamhet mot datorn och Thomas Viking, som just rätade på sig i stolen och visslade till lågt. 

  "Herregud," sa han. "Jag förstår varför John Li ville tala med mig." 

  "Är programmet så dåligt?" frågade hon. 

  "Det är ett ganska ordinärt program," svarade han, "i alla avseenden utom ett. Det har en fullständigt undermålig beredskap för att handskas med en felsituation. Molly, det skulle vara en katastrof om det här programmet får styra pendeltågen i Taipei."