TOLV

De hade diskuterat under en hel timme om de skulle ringa till polisen. För på något sätt var de fullständigt övertygade om att något hänt John Li. Men å andra sidan, de hade inga bevis för att det verkligen var så. Rent teoretiskt kunde det ju faktiskt vara sant att Li hade åkt till södra delen av Taiwan. Och mannen i hans lägenhet kunde ju rent teoretiskt kanske vara hans morbror. (Det kunde ju faktiskt också vara på det viset att Thomas hört fel, vilket de artiga kollegorna bara antydde.)

  Så de hade beslutat att vänta till nästa dag och då försöka kontakta Konstruktionsbyrån. Om John Li skickats på uppdrag söderut så borde någon på byrån definitivt veta det. Lis fru då? Och barnen? Thomas mindes tydligt hur Li berättat om sina 'små busungar.' Var fanns de? Också bortresta, eller?

"Wei. Det här är Hsue Mei-hua. Kan jag få tala med Li Wen-kang?" 

  "Li taitai, jag är ledsen. Li hsiensheng har inte kommit till kontoret idag." 

  "Har han inte kommit till kontoret? Men... jag ringde hem och... ni förstår, jag är hos en väninna i Jilong. Jag ringde hem och där var ingen som svarade." Hon lät allt mer orolig och hennes röst darrade. "Jag ringde igår kväll också och ingen svarade." 

  "Li taitai..."

  Den unga receptionisten kände sig mycket illa till mods. Var fanns Li? Hade han schappat med någon älskarinna? Varför försatte han henne i en sådan här obehaglig situation? 

  "Igår då?" avbröt Lis hustru. "Jobbade han igår?" 

  "Han var här inne som hastigast på morgonen och sa att han skulle sitta hemma och gå igenom en del material. Sedan... sedan dess har vi inte sett honom." 

  Hsue Mei-hua kände hur benen vek sig under henne. Hon lyckades slänga på luren innan hon föll ihop i sin väninnas kök. Först pojkarna och nu hennes man... 

  "Mei-hua!" Väninnan kom springande från ett annat rum. "Mei-hua, vad är det som står på?" 

  Allting brast för den stackars kvinnan. Hon låg kvar på golvet och skakade av gråt. Det tog flera minuter innan väninnan lyckades stödja henne så de kunde ta sig in till dubbelsängen i sovrummet.

  "Mei-hua. Det är något du inte har talat om för mig," sa väninnan. "Vad är det som har hänt?" 

  Hsue Mei-hua berättade. Hon berättade allt, om kvällen då pojkarna försvann, om telefonsamtalet, om det nattliga grälet. Om den fruktansvärda spänning som hon levt i sedan dess, om hoppet som tänts när hennes man gjort som han blivit tillsagd. Och nu detta... även han var försvunnen. 

  "Mei-hua, vi måste ringa till polisen," sa väninnan. 

  "Su-fang, de dödar barnen om vi gör det!" skrek hon och tittade med halvt hysterisk blick på väninnan. 

  Su-fang tog henne i sin famn och kramade henne hårt. I det angränsande rummet lekte hennes egna barn. Hon kunde lätt föreställa sig vilken fasansfull upplevelse väninnan gick igenom. Barnen... och nu mannen. 

  "Mei-hua, de kommer alltid med sådana hot. Det..." Hon tvekade om hon skulle fortsätta, men ansåg sig inte ha något val. "Det är inte större chans att barnen kommer tillbaka om du inte talar med polisen. Tvärtom. Om vi anmäler dem försvunna så kan polisen börja leta. Du vet att de har hittat flera kidnappade barn." 

  Mei-hua verkade inte ha hört henne. Den förtvivlade kvinnan bara tryckte ihop sig intill hennes bröst och skakade av gråt. Men till sist lugnade hon ner sig och satte sig upp. 

  "Ja," sa hon med tjock röst och tittade på väninnan genom en ridå av tårar. "Vi måste ringa till polisen." 

"Wei. Bao Hua-nan på Scan-Tai här. Kan jag få tala med Li Wen-kang?" 

  "Tyvärr, Bao hsiensheng, Li Wen-kang finns inte här idag." 

  "Vet ni när han kommer tillbaka?" 

  "Nej..." Receptionisten fick tårar i ögonen. Hon hostade och försökte få rösten att bli stadig. "Vi vet inte var han är." 

  Frank Bao rynkade pannan. 

  "Fröken," sa han långsamt. "En av mina medarbetare skulle sammanträffat med Mr Li igår kväll. Li kom inte till mötet. Vi fruktar att det har hänt honom något och vi tänker ringa till polisen." 

  Hon började snyfta öppet i luren. Ilsket torkade hon sig i ögonen med handen och fick den full av kletig mascara. Vid alla gudar, varför ska jag drabbas av detta! skrek hon inom sig. 

  "Mycket bra, Bao hsiensheng," lyckades hon få fram. "Låt oss hoppas att polisen kan hjälpa oss."

  Bao la på luren och tittade på Sammy Lin, Gordon Li och Thomas Viking som satt i hans rum. 

  "De vet inte var han är. Nu ringer jag till polisen." 

  I polisens växel fick han vänta under flera minuter. Till sist la han på luren och slog numret igen. Växeltelefonisten bad tusen gånger om ursäkt för det olyckliga dröjsmålet och sedan kopplades Bao till kommissarie Zheng. 

  "Vi har anledning att tro att något har hänt en av statens tjänstemän," sa Bao sedan han presenterat sig. "Han arbetar på Konstruktionsbyrån och heter Li Wen-kang. Vi har haft kontakt med honom eftersom vi har varit med i upphandlingsprocessen inför MRT-projektet." 

  Han tystnade och väntade på polisofficerens reaktion. Det var tyst i luren under flera, långa sekunder. 

  "Mr Bao," sa Zheng till sist. "Jag kommer till ert kontor genast. Detta är inget som vi ska diskutera i telefon." 

  Kommissarie Zheng la på luren och drog sig fundersamt på hakan. Han borde informera sin chef, polischef Hua, om detta. Men Hua var ute i 'tjänsteärende'. Zheng visste vad för sorts ärende det var. Det var samma ärende som Hua var ute i varje onsdagsförmiddag. Genom med honom lojal underställd personal hade Zheng för länge sedan tagit reda på att chefens onsdagsbesök gick till en ung flicka i förorten Beitou. 

  Li försvunnen. Håren på Zhengs vader skrapade mot byxbenen, som de brukade göra när han kände på sig att något oegentligt var på gång. Med bister min stoppade han ner penna och anteckningsblock i fickan och lämnade sitt kontor. 

  "Kommissarie Zheng." Flickan i växeln tilltalade honom när han gick förbi. Han gick fram till henne och hon tittade sig omkring för att se så ingen annan var inom hörhåll. "Jag tänkte, ni kanske vill veta att det ringde en kvinna för en stund sedan, alldeles innan polischefen gick ut. Hon presenterade sig som Song Su-fang och sa att hon ringde för att anmäla en man försvunnen. Hon sa att mannen hette Li Wen-kang och jobbade på en statlig byrå." 

  Zheng tittade allvarligt på växeltelefonisten. Men flickan hade mer att säga: 

  "Hon sa att Mr Li och hans två barn är försvunna!" 

  Kommissarien spärrade upp ögonen i en chock som han inte kunde maskera. Men han fann sig snabbt.

  "Vem kopplade ni samtalet till?" frågade han. 

  "Det var inspektör Guo som tog det." Hon gjorde en paus och snurrade, till synes förstrött, en kulspetspenna mellan fingrarna. "Inspektör Guo tog visst kontakt med polischefen när han hade talat med kvinnan." 

  Zheng tittade henne i ögonen och nickade kort. 

  "Jag blir borta två timmar," sa han och gick ut. 

Jiang Zs-ming hade bestämt sig. Nervöst gick han omkring i trädgården och såg hur grannfrun, som var en chang she fu, en ormtungad kvinna, som dessutom hade korpögon, pysslade med det ena och det andra. Slutligen tog hon emellertid sin flätade korg under armen och vaggade iväg mot marknaden för att handla mat. 

  Fiskaren spottade ut en blodröd stråle av betelnöt och gick bort till sin gamla Yulong. Försiktigt backade han in den på gården och slog av tändningen. Sedan gick han in i uthuset och öppnade dörren till det bakre utrymmet. 

  Det är inte rättfärdigt att behandla folk så här, tänkte han om och om igen medan han öppnade golvluckan och klättrade nerför trappan. Hålla små barn inlåsta... och ta livet av deras far... och bara för något som inte ens har med vår sak att göra... 

  Han slog av dörregeln och öppnade in till de två pojkarnas fängelse. De tittade förvånat på honom. Frukosten hade redan levererats och det kunde väl inte vara dags för lunch redan. 

  "Kom, små vänner," sa Jiang kort. "Kom. Skynda er!" 

  Bröderna reste sig tveksamt. Lillebror tittade på storebror, som tvekade. Vad var det nu som höll på att hända? 

  "Ni ska få åka hem," sa Jiang och tuggade frenetiskt. "Skynda er på." 

  Med leenden som darrade något i kanten, för kunde man verkligen lita på vad fiskargubben sa, gick pojkarna med honom genom källaren och uppför trappan.   

"Han finns inte på sin arbetsplats och representanter för ett företag har sökt honom flera gånger utan att hitta honom, sa Zheng. "Hans familj... då?"

  Det var efter en blixtsnabb reaktion som han förvandlade det som från början höll på att bli ännu ett påstående, och som skulle ha röjt hans hemliga insamlande av information om det blivit det, till att bli en fråga. 

  Larry Hua satt framför honom och hans grisögon verkade ha sjunkit ännu längre in bland det omgivande fettet. Han höll händerna framför näsan och trummade lätt med fingertopparna mot varandra. 

  "Hans familj vet inte heller var han är," sa polischefen. Han betraktade sin underlydande. "Det här företaget... de borde nog synas i sömmarna. Li ringde ett samtal till utlänningen igår och de träffades igår kväll. Utlänningen är den siste som har sett honom." 

  "Från Scan-Tai uppger man att Li aldrig infann sig till mötet med..." Han kontrollerade i sina papper. "...Viking, utlänningen." 

  Hua sträckte på sig en aning i fåtöljen. 

  "Det får undersökas noggrant," sa han. "Jag ska personligen ta hand om saken. Ni..." Han verkade fundera några sekunder och bestämde sig sedan. "Ni ska stå till oceanbarbarens, Ma-li-ou-te, förfogande. Han har bett om ersättare för Lo och Pan." 

  "Ja, sir," sa Zheng utan att röra en min. 

  "Han håller för tillfället på att utforska vattnen runt Penghuöarna," sa Hua och skrockade plötsligt av skratt så magen hoppade upp och ner. "Han kan nog behöva er hjälp."   

När Thomas kom in på Long Andy's såg han Mary sitta vid ett bord. Hennes midjelånga, svarta hår glänste i skenet av solen som tittade in genom ett fönster. Vid samma bord satt engelskan, Molly Craven, och Thomas fann att hennes närvaro inte alls störde honom. 

  "Så vår Viking är kvar här," sa hon och log glatt mot honom. 

  "Han är det, ja. Mary har kanske berättat varför." 

  Molly nickade och blev med ens allvarlig. 

  "Det kom inte som en fullständig överraskning för mig," sa hon och fick genast en frågande blick från svensken. "Din berättelse tidigare, om hur John Li först varit så positiv och sedan blivit helt förändrad, samt det faktum att jag vet ungefär vem Li är, gjorde att jag misstänkte att något fuffens var på gång." Hon lutade sig tillbaka. "Vad har hänt idag?" 

  "Vi sökte John Li på hans arbetsplats men de visste inte var han fanns. Så Mr Bao ringde polisen och anmälde Li försvunnen. En polisofficer har varit på Scan-Tai och pratat med oss." 

  "Vilken polisofficer?" 

  Thomas tittade på henne någon sekund innan han svarade. 

  "En kommissarie som heter Zheng. Hur så?"  

  "Låt mig säga så här, att det finns en del individer inom Taipeis poliskår som jag kanske inte har det allra största förtroende för. Men Zheng tillhör inte dem." 

  Svensken lutade sig också tillbaka i sin stol och betraktade brittiskan medan han, nästan frånvarande, tog Marys hand i sin. 

  "Du verkar känna varenda jävla tjänsteman och politiker här i stan," sa han med tydlig beundran i rösten.

  Molly log svagt. 

  "Det är väl en reporters jobb," sa hon. "Vad sa Zheng då?" 

  "Han ställde mest frågor, ville inte säga så mycket. Han verkar vara en försiktig man. Men han antydde att det fanns mer i den här historien än vad vi vet."

  Han tittade på Mary som mötte hans blick. Men Thomas tankar var redan iväg på annat håll.

  "Jag undrar vad fan det är för ett företag, det här Lion, som har fått datajobbet. Det är något som är helt vajsing där, det känner jag." 

  "Varför?" frågade Molly. "Okej, jag tror att deras koncept är sämre än ert, eftersom John Li tydligen från början tänkt sig att rekommendera er för jobbet. Men varför tror du att Lions program är så dåligt?" 

  "Lyssna här," sa Thomas och böjde sig fram. "Först tittar John Li på alla de offerter som har kommit in. Han väljer ut några, däribland vår, som han granskar närmare. I det läget avslöjar han för oss att han tycker vi har den bästa produkten." Brittiskan nickade. "Sedan händer något, vad vet vi fortfarande inte, som gör att John Li plötsligt inte vill uttala sig, inte ha med oss att göra, verkar det. Dagarna går. Så meddelar kommunikationsministern att jobbet går till Lion Computers. Då, när det är klart och offentliggjort, hör John Li av sig igen och vill tvunget träffa mig." Han körde fingrarna genom håret. "Därför tror jag att det är något mycket skumt, något helt fel med Lions program. Jag skulle vilja se det programmet." 

  "Det kanske går att ordna," sa Molly fundersamt. 

  Både Thomas och Mary tittade på henne. De gröna, engelska ögonen spändes milt i svensken.

  "Thomas, hur rymligt samvete har du?" 

Marriot låg och tittade på en eftermiddagssändning med baseball när telefonen i hotellrummet ringde. 

  "Ja," grymtade han i luren. 

  "Mr Marriot, en Mr Zheng från polisen söker er." Det var receptionisten. 

  Zheng. Kommissarie Zheng, möjligen? Marriot såg mannen framför sig - polisofficer i hans egen ålder, rakryggad, korrekt. Amerikanen hade inte haft någon närmare kontakt med honom. Vad ville han? 

  "Skicka upp honom, tack." 

  En minut senare knackade det diskret på dörren. Marriot la fjärrkontrollen på sängbordet och gick bort och öppnade. 

  "Mr Marriot, jag hoppas att jag inte kommer olämpligt," sa Zheng och bugade lätt. 

  "Nej, inte alls. Stig in!" 

  Kinesen stängde dörren bakom sig och gick långsamt in i rummet. På Marriots inbjudan satte han sig i en stol och tackade ja till en burk Budweiser. 

  "Mr Marriot, polischef Hua har utsett mig att vara er behjälplig i det arbete ni utför här i Taiwan," sa Zheng när de tagit var sin klunk öl. "Jag hoppas jag ska kunna vara er till nytta." 

  Marriot förde på nytt ölburken till munnen. 

  "Det var vänligt av polischefen att ställa en man till mitt förfogande så snabbt," sa han när han torkat sig om munnen. Zheng var inte säker på om han hört ett stänk av ironi i rösten. "Ja," fortsatte amerikanen, "gudarna ska veta att jag behöver all hjälp jag kan få. Jag står och stampar och kommer inte vidare." Han fäste blicken på polismannen. "Hur mycket känner ni till om saken?"

  "Inte så mycket, är jag rädd. Jag skulle uppskatta att få en genomgång av problemet och de åtgärder ni hittills har vidtagit." 

  Marriot betraktade honom värderande ett tag. Så tog han fjärrkontrollen och stängde av TV:n.

Molly Craven drog ut papperet ur skrivmaskinen. Reseskrivmaskinen hade följt henne från Nordamerika till Sibirien, från Indien till Japan. Den hade varit hennes arbetsredskap under drygt fem år och där fanns så starka känslomässiga band mellan henne och den, att hon inte haft hjärta att byta ut den mot en dator. 

  Mycket mer än en notis skulle väl inte händelserna bli hemma i England, men kanske i Skandinavien! Hon tänkte skicka över sin artikel till några av de största svenska tidningarna och någon dansk. Det var ju trots allt ett till hälften svenskt företag inblandat. 

  ICRT hade varit först med nyheten. Egentligen skulle Molly helst velat vänta till tidigt följande morgon med att informera radiostationen, men i och med att John Li nu var anmäld försvunnen, så skulle utan tvekan nyheten nå andra, nosande taiwanesiska reportrar i staden. Och då skulle vännerna på Yangming Shan, den lyxiga bergsförorten norr om Taipei där ICRT hade sina lokaler, kanske bli lite sura på henne. Men redan mitt på eftermiddagen hade den amerikanska stationen basunerat ut grejen - hög statlig tjänsteman och hans två barn försvunna - och timmen efter hade de andra radiostationerna haft nyheten. 

  Nåja, tänkte hon. Risken att någon lyssnar på nyheterna här under kvällen eller natten och får för sig att göra en grej och faxa hem till Europa är ganska minimal. Hon tog sin handväska och gick ut för att faxa iväg artikeln. När hon efter en halvtimme återkom till sin bostad fann hon Ellen Huang väntande utanför. 

  "Ellen!" sa Molly och log. "Vilken överraskning. Kom in!" 

  "Tack." 

  Kinesiskan särade på läpparna i ett blekt leende och följde efter Molly in i lägenheten där brittiskan bodde tillsammans med två andra flickor. De gick in i Mollys sovrum. Där satte de sig i var sin stol och reportern spände sina gröna ögon i väninnan. 

  "Hur är det?" frågade hon. "Har du ätit?" 

  "Nej, jag ska äta senare. Molly..." 

  Fast Ellen försökte kontrollera sitt ansiktsuttryck så förstod Molly att det var något som tryckte henne. Flickan verkade spänd och nervös. Det hade hänt förut, att Mollys taiwanesiska väninnor anförtrott henne sina problem. En ovanligt jobbig karl på baren... Yang mama höll inne pengar av deras lön för att hon var missnöjd med dem... Flickornas bekymmer hade oftast med jobbet att göra.

  Brittiskan sympatiserade inte på något sätt med den hantering som hon visste försiggick i anslutning till vissa karaokebarer. Men hon aktade sig för att urskiljningslöst döma ut de flickor som jobbade där. Efter att ha observerat fenomenet under en tid hade hon bestämt sig för att göra ett reportage och av den anledningen sökt kontakt med en barflicka. Så hade hon träffat och så småningom lärt känna Ellen. 

  "Vi är idioter, alla som jobbar med det här," hade Ellen sagt vid deras samtal - sedan hon fått klart för sig att artikeln skulle publiceras i det fjärran England. "Visst, vi tjänar bra med pengar. Vi kan handla oss snygga kläder och äta flott. Men vi är dömda. Många män vill träffa oss under nattens timmar, men ingen taiwanesisk man skulle inleda ett seriöst förhållande och gifta sig med en flicka som jag. Det bästa vi kan hoppas på är att en dag kunna starta ett eget ställe, bli mama istället för barflicka." 

  Men Ellens bitterhet var oftast väl dold under en glad och trevlig yta. Med henne som guide hade Molly fått se många sidor av det taiwanesiska samhället som annars skulle varit stängda för henne. Brittiskan såg till att odla sin bekantskap omsorgsfullt och efter hand hade hon även utvecklat en äkta vänskap med den vackra karaokeflickan och via henne också lärt känna Mary. 

  Nu mådde Ellen inte bra och Molly var beredd att lyssna. 

  "Du har något som du vill berätta, Ellen," konstaterade hon. "Jag lyssnar." 

  Kinesiskan grävde i sin svarta, blanka handväska och fick fram en ask cigarretter. Hon darrade på den ringprydda handen när hon tände, och tog några snabba bloss. 

  "Min morbror sökte upp mig för några timmar sedan," sa hon. "Han... han ringde mig och ville tvunget träffa mig." 

  "Din morbror från Taihsi?" 

  "Ja. Han..." Hon fäste blicken på engelskan och hela hennes ansikte var ett hav av känslor. "Han har pojkarna, Molly!" 

  "Pojkarna?" Hon såg förvirrad ut och var det också. "Vilka pojkar?" 

  "Pojkarna Li, har du inte hört nyheterna? Två småpojkar försvunna..." 

  "John Lis barn! Har din morbror dem?" Hon trodde inte sina öron. Framför henne började Ellen Huang utveckla något som var farligt nära hysteri. "Ellen, lugna ner dig." 

  Hon gick fram och satte sig intill kinesiskan, tog cigarretten från henne och la i askfatet, och fattade hennes händer i sina. Hårt. 

  "Ellen, berätta det från början. Lugnt och stilla."

  Hon försökte hålla sig själv lugn. Mitt fax till Europa är redan obsolet, tänkte hon flyktigt.

  Men Ellen fick inte fram ett ljud. Hennes vackra ansikte var röd- och vitstrimmigt och blicken i de mörka ögonen for fram och tillbaka utan att kunna fokuseras. Molly beslöt sig snabbt för att byta taktik. 

  "Ellen, var finns din morbror nu?" 

  "Hos... på en säker plats, i Banchiao." 

  "Okej. Och var är pojkarna?" 

  "Det har han inte sagt till mig. Molly, han är livrädd! Rädd för polisen och rädd för dem som han har stuckit från." 

  "Varför..." Herregud, var ska jag börja? tänkte brittiskan och försökte förtvivlat hålla sig kylig. Det duger inte att alla bryter ihop! "Pojkarna, är de... mår de bra?" 

  "Jag tror det."

  De mörka ögonen var fulla med ångest. Molly hade ingen svårighet att följa Ellen Huangs tankebanor. Morbrodern är rädd för att 'de', vilka de nu är, ska hitta honom... och göra slut på honom. Och nu är Ellen också inblandad och därmed lika rädd. Men hur i hela världen kan det vara att Ellens morbror - min Ellen! - är inblandad i denna fruktansvärda kidnappningshistoria? 

  "Pojkarnas far då?" 

  "Vet inte. Min morbror sa inget om honom." Hon bet sig i läppen. "Men på något sätt tror jag ändå att han vet var fadern finns också." Hon böjde sig fram så hennes ansikte var bara några centimeter från väninnans. "Han sa något mer, Molly. I natt kommer det en båt till Taihsi. Eller kanske flera båtar, jag vet inte. De har med sig smuggelgods från Fastlandet." 

  Narkotika, tänkte Molly. Vi är på spåret! Men hon hade fel. 

  "Vapen." 

  "Vapen!" Hon blinkade. "Vem... vem ska ha dem?" Men hon visste redan svaret. 

  "Min morbror ville inte säga så mycket, men tydligen är det till något gangstergäng i bergen." 

  Amitabha och Madonnan och alla Gudar, tänkte Molly. Vad ska jag göra? Jag måste hjälpa Ellen. Och jag måste hjälpa de små pojkarna. Och på något sätt måste den där vapenlasten stoppas. Och samtidigt har jag lovat hjälpa Thomas Viking med problemet Lion Computers. Allt på samma dag. Nej, allt på samma kväll! Hon tittade på klockan. Tio över fem. Hon tittade på Ellen, som verkade en nyans lugnare. 

  "Ellen," sa hon och fattade åter kinesiskans händer i sina. "Vi måste se till att få loss de små pojkarna. Det är det viktigaste." Ellen nickade automatiskt. "Så, därför måste vi ta reda på var de finns." Ellen såg tveksam ut. "Ellen, din morbror... varför gav han sig iväg?" 

  "Han stod inte ut med att se pojkarna sitta inspärrade, sa han. Han klarade inte av det som han är inblandad i längre. Han vill hoppa av alltihop." 

  "Just det. Men då kan han väl inte vara ovillig att tala om för oss var pojkarna finns. Att hämta hem dem till deras mamma borde väl ta bort en tung sten från hans samvete, eller hur?" 

  "Problemet är bara att han är så rädd. Han är vettskrämd, Molly. Han litar inte på någon. Knappt på mig." 

  "Jag ska..." Jag ska tala med Robert, tänkte hon säga, men ändrade sig. Det skulle nog göra Ellen ännu mer orolig. Från Robert gick nämligen nästa steg till polisen och dem var Ellens morbror uppenbarligen inte beredd att möta. "Vi åker själva, du och jag. Okej? Vi åker ut till Banchiao, där din morbror finns. Om han vill tala om för oss var pojkarna är så kan vi åka och hämta dem och ta dem till deras hem."

  Ellen öppnade munnen för att säga något, men Molly hann före.

  "Jag kan själv se till så de kommer hem. Ingen behöver få veta att du eller din morbror är inblandade." 

  Hon var inte säker på att hon skulle kunna hålla det löftet, men försökte se ut som om hon menade det. Älskade Ellen, jag hatar att kanske tvingas ljuga för dig, men de kidnappade barnen måste gå före nu. 

  "Barnen måste få komma hem till sin mamma," mumlade Ellen och det tolkade Molly som att hennes förslag hade accepterats. 

  Hon reste sig. 

  "Jag ska bara byta om, sedan ger vi oss iväg," sa hon.

  Ellen tittade på henne, fortfarande upprörd och med onda aningar svepande som tunga gasmoln i hennes ögon. Molly slog armarna om henne och kramade henne. 

  De tog en taxi som körde dem söderut, förbi Chiang Kai-shek Memorial Hall och därefter västerut längs Heping West Road. De passerade stadsdelen Wanhua och kom upp på Guangfu Bridge, ut ur själva Taipei. De kom in i den dystra och förslummade förorten Banchiao.  En tilltagande vind virvlade runt med dammet längs den ändlösa Chungcheng Road. Kilometer efter kilometer tickade taxametern fram bland slitna hus och smutsiga trottoarer. 

  De steg ur bilen vid Banchiaos järnvägsstation. Så långt hängde Molly med, för under sin tid på ön hade hon försökt åka runt i Stor-Taipei och orientera sig någorlunda där. Men från stationen ledde Ellen in henne bland ett totalt virrvarr av smågator och gränder. I de smala passagerna, vissa bara metern breda, sprang loppbitna hundar omkring bland lekande barn. Brunbrända arbeterskor tvättade i stora träfat och hängde upp kläderna på långa bambukäppar utanför husen. 

  Kinesiskan, med Molly i hälarna, gick in på en liten gatuservering och fram till den medelålders mannen bakom disken. 

  "O-li-san, wa hsi A-ling." 

  Molly behärskade inte taiwanesiskan, men hade lärt sig vissa ord. Hon uppfattade att mannen bad dem sitta ner och vänta, sedan försvann han. Molly tittade på Ellen, men denna verkade innesluten i sig själv och inte kontaktbar. Hur mycket känner hon till om det här? funderade brittiskan. Visste hon att morbrodern var inblandad i kidnappningen? Nej, det kan hon inte ha vetat. Eller kan hon... Jag kanske ändå inte har lyckats tränga in så djupt under Ellen Huangs vackra yta. Molly kände sig illa till mods medan hon avvaktade vad som skulle hända. 

  Mannen återkom snart och tecknade åt dem att följa med honom. Han tog dem genom en flera kvarter lång gatumarknad, där allt från kläder och frukt till bandspelare och klockor utbjöds. Folk rörde sig längs stånden och butikerna i en seg, långsam ström. Äldre damer släpade små kärror efter sig och överlastade motorcyklar puttrade omkring i gröten. Till och med en och annan bil försökte navigera sig fram i röran. Tag det lugnt, sa Molly till sig själv när hon kämpade mot de stinkande avgaserna. Det här är Taiwan. Det här är ön som du har kommit att älska. 

  De gick rakt in i en skoaffär och genom butiken. Bakom den fanns en trappa upp till andra våningen. Deras vägvisare tecknade att de skulle sätta sig och vänta i två av de stolar som fanns i ett stort men nästan omöblerat rum där. Därefter försvann mannen nerför trappan igen. 

  Ellen föreföll fortfarande ha stängt in sig i sina egna tankar. Efter några minuter tog hon fram en cigarrett och tände. Hon hann konsumera både den och ytterligare en innan steg hördes i trappan.  En krokig, magerlagd man med slitna, mörkblå byxor och grå skjorta kom upp till dem. Han nickade åt Ellen och fäste blicken på Molly. 

  "Morbror," sa kinesiskan, som verkade vakna till. "Det här är Molly, min väninna från England. Hon kan hjälpa oss." 

  Molly hälsade på mannen, som gav henne ett tämligen tandlöst leende tillbaka. Han satte sig ner på en av stolarna och tittade på henne med lidande i blicken. 

  "Aah," sa han. "Bekymmer. Mycket bekymmer." 

  "Var är pojkarna, morbror?" frågade Ellen som från någonstans fått nya krafter och nu verkade besluten att ta itu med problemen. "Molly tar med sig pojkarna till deras hem. Släpp pojkarna, så är ett stort problem borta." 

  "A-ling, din morbror har hamnat i..." 

  Så långt hängde Molly med i den diskussion som började. För där bytte nämligen morbrodern till taiwanesiska, mitt i meningen. Och hans taiwanesiska, nere från Taihsi, förstod hon inte ett ord av. När Ellen svarade kände engelskan igen vissa ord och hon förstod att väninnan försökte övertala sin äldre släkting att gå med på Mollys förslag. 

  De båda resonerade under några minuter medan Molly satt still. Men när hon kastat en blick på sin klocka och upptäckt att den var över sju, så bröt hon in. 

  "Ellen," sa hon. "Vad heter din morbror i efternamn?" 

  "Han heter Jiang." 

  "Jiang hsiensheng," sa Molly och låste mannens ögon med blicken. "Tiden rinner iväg för oss. Jag tror att ni kom hit med barnen idag därför att ni kände hur fruktansvärt det var för dem att sitta inspärrade, att ha ryckts bort från sitt hem och sina föräldrar." Mannen nickade trött. "Ju längre vi sitter här och diskuterar fram och tillbaka, ju större är risken att dem ni har flytt från hittar oss, eller hur? Jag erbjuder mig att transportera pojkarna tillbaka till deras hem och jag ger er mitt ord på att inte avslöja var jag hittade dem, eller hos vem."

  Jiang slickade sig om de tunna läpparna och verkade mest handfallen.

  "Jiang shushu, vi måste handla nu!" 

  "Hai-zs..." Mitt barn...

  Mannen hade tårar i ögonen och Molly kände sig illa berörd.

  "Kan du hjälpa mig? Om de får tag i mig så dödar de mig, och Ai-ling också." 

  "Jag ger er mitt ord, än en gång, på att jag inte kommer att berätta var jag har hittat pojkarna Li. Det är allt jag kan göra för tillfället." 

  Hon reste sig och den demonstrativa gesten fick också upp Jiang på benen. Han mumlade något som hon inte förstod och började ta sig nerför trappan. Efter en blick på Ellen följde Molly efter. Där nere sa mannen något till sin systerdotter. Ellen tog Molly under armen och förde henne ut genom en bakre dörr till en liten gränd. 

  "Vänta här," sa kinesiskan. "Så kommer vi med pojkarna." 

  När Molly stod där själv och väntade kom tvivlen över henne. Gör jag rätt? Kommer jag att klara av det? Vad händer när jag kommer till Jiahsing Street med barnen? 

  Beslutsamt sköt hon undan sådana tankar. Nu gäller det att rädda de två pojkarna, sa hon sig. Allt annat är av underordnad betydelse. Det får reda upp sig efter hand. Bara vi får med oss pojkarna i en bil härifrån så fixar resten sig sedan. 

  Hon var glad att nyheten om de försvunna barnen än så länge bara förmedlats i radio. Nästa dag skulle den finnas i alla morgontidningar, komplett med bilder på pojkarna. Då skulle en taxifärd in till Taipei med dem kunna orsaka vilka missförstånd som helst. Visserligen var det nyheter på de tre TV-kanalerna om cirka tio minuter och där hade de troligen fått fram bilder. Men då skulle, förhoppningsvis, redan Molly och barnen vara på väg hem. 

  Dörren öppnades. Ellen Huang kom ut och bakom henne gick två små pojkar. De såg bleka och uppskrämda ut och det gjorde ont i Mollys hjärta. Hon gick snabbt fram och böjde sig ner framför dem. 

  "Hej," sa hon. "Jag heter Wen Ma-li." Hennes kinesiska namn, löst baserat på ljuden i det engelska. "Jag ska ta er med hem till era..." Fadern också försvunnen, tänkte hon sorgset. "...till er mamma." Hon reste sig och tittade på Ellen. "Följer du med? En bit?" 

  Flickan såg tveksam ut, men nickade sedan. 

  "En bit," sa hon. 

  De satte sig i rörelse längs den lilla gränden.