ELVA

Fiskaren Jiang Zs-ming bar ut spannarna på gården. Mitt mellan bostadsbyggnaden och uthuset stannade han och satte ner dem. Han sög på cigarrettstumpen i munnen och tryckte sedan ner den i marken med tofflan. I trädgården på andra sidan muren stod grannfrun och hängde tvätt. 

  Jiang tog den ena spannen och hällde ut dess innehåll - fiskben och andra rensrester - intill några buskar. Ett par raggiga katter drog sig genast ditåt. 

  "Här får ni ett skrovmål, era odjur," sa fiskaren. 

  Grannfrun tittade upp. 

  "Fick du mycket i morse?" frågade hon på släpig taiwanesiska. 

  "Ai-ya!" svarade han missnöjt. "Dålig fångst. Det börjar blåsa upp. Kommer nog en taifong snart. Dåligt med fisk." 

  "Samma för min gubbe. Det är fel på vinden." 

  Jiang muttrade något, tog den andra spannen och gick långsamt in i uthuset. Där ställde han ner spannen och tog av sig den vidbrättade fiskarhatten. Försiktigt kikade han ut genom en springa mellan dörren och karmen. Grannfrun tog den tomma tvättkorgen och masade sig in i sitt hus. Jiang grymtade och satte på sig hatten igen. 

  Med spannen i handen öppnade han en inre dörr i skjulet. Innanför den fanns ett litet utrymme. Fiskaren hittade en kontakt på väggen och slog till den innan han stängde dörren efter sig. Ett lysrör lyste upp skrubben och han förde med foten undan en smutsig matta som täckte halva golvet. Under den fanns en lucka som han öppnade. Med spannen i ena handen gick han sakta nerför en trappa som ledde till ett dolt källarutrymme. Ytterligare en dörr, låst med enbart en hasp, fanns framför honom. Han öppnade den och kom in i ett litet rum. Där fanns en tjock madrass på golvet, ett bord, ett par stolar och några lampor. Tända lampor. På madrassen satt två små pojkar. 

  "Små vänner, nu kommer shushu med er frukost," sa Jiang.

  Han ställde spannen på golvet och började plocka upp skålar med risvälling, grönsaker och annat tilltugg ur den. 

  Pojkarna var bleka och det syntes att de hade gråtit. De tryckte ihop sig intill varandra på madrassen, men verkade inte bli mer oroliga vid åsynen av fiskaren. I början hade de varit livrädda för honom, för med sin tobaksgula hy, sina tänder som var röda av betelnöt och sina smutsiga, fiskluktande kläder och orakade ansikte kunde han skrämma slag på vilket barn som helst. 

  Men så småningom hade de två pojkarna förstått att fiskargubben var ganska så snäll. Han gav dem mat tre gånger om dagen och brukade stanna ett par minuter och prata med dem.  

  "Shushu," sa den äldste av pojkarna. Farbror. "När får vi komma hem till mamma och pappa?"

  "Snart, lille bror," svarade Jiang. "De affärer som er pappa har med några andra farbröder är snart klara. Då ordnar allting upp sig. Inga problem. Ät nu duktigt så er mamma inte behöver vara orolig för er." 

  Han tog med sig spannen och gick ut därifrån. Väl uppe i skrubben la han på luckan och täckte över den med mattan. Han gick ut i redskapsboden och satte ifrån sig spannen. Med en obehaglig känsla i magtrakterna satte han sig vid ett bord och började rulla en cigarrett. 

  Stackars små, tänkte han. Hur ska jag kunna tala om för er att ni aldrig får komma hem igen? Det hjälper inte att er pappa tydligen har hållit sin del av avtalet. Om ni släpps ut och kommer hem så finns risken att ni kan peka ut inte bara mig, utan även Wen och Soo. Stackars små oskyldiga barn.

John Li gick fram och tillbaka i lägenheten som en äggsjuk höna. På bordet i vardagsrummet låg mappen. Mappen med företaget Lion Computers offert, beskrivning av deras program och Lis egna kommentarer. Han gick runt bordet, runda efter runda, medan han mådde allt sämre. 

  Tidigt på morgonen hade han varit på sin arbetsplats och plockat ut materialet. Han hade sagt till sekreteraren att han skulle jobba i hemmet under dagen. 

  För att rädda mina barn har jag gjort ett allvarligt avsteg från det som är rätt, tänkte han. Jag vet att företaget Scan-Tais koncept är det bästa, ändå har jag avrått ministern från att välja det. Det avsteget kan jag leva med, måste jag leva med, för pojkarnas skull. 

  Men när nu sanningen har gått upp för mig i sin helhet... nej, inte i sin helhet, inte alls. Om ägaren till Lion Computers, eller någon honom närstående, var så desperat att få uppdraget, varför instruerade inte kidnapparna mig att rekommendera Lion? Det finns sannerligen mycket som jag inte vet. Men jag vet att ministern har bestämt sig för att ge uppdraget till Lion och det räcker. Jag har deras produkt beskriven i mappen, jag har studerat den och jag har förkastat den. Jag vet att det skulle vara en katastrof om den realiserades. Kan jag verkligen leva med det? 

  Han satte sig i soffan och begravde ansiktet i händerna. Amitabha, varför händer detta mig! Är detta gudarnas belöning för att jag under hela min karriär försökt göra det som är rätt? Är gudarna så orättfärdiga? Eller har jag så mycket ond karma att betala av från tidigare liv? 

  Anledningen till att jag inte ombads rekommendera Lion kanske är att de - vilka 'de' nu är! - visste hur svårt det skulle vara för mig, med min kännedom om den produkten. De kanske valde att ta kontakt med ministern efter det att jag var där och undlät att fälla någon rekommendation, de tog kontakt då och på något sätt övertalade de honom att välja Lion. Eller är han själv insyltad? 

  Han kände hur svetten spred sig över pannan. Varför lämnar de inte tillbaka pojkarna? Jag har gjort som de sa! Har de... Han ville inte tänka tanken färdig, ville inte uttala orden ens för sig själv, men tvingade sig att göra det. Har de redan dödat mina barn? Nej, jag måste tro att de fortfarande lever! De kommer tillbaka, snart. Och jag måste göra något. 

  Katastrof. Han fokuserade med all kraft sin koncentration på det ordet. Det föreligger ett akut hot om katastrof och det är bara jag som vet om det. Men vem kan jag tala med? Absolut ingen på byrån, de är lojala med minister Chang, eller åtminstone livrädda för att rota i några av hans affärer. Vad ska jag göra? 

  Scan-Tai. Folket där har ju en god anledning att bry sig, eftersom det var deras produkt som rätteligen skulle ha vunnit. Men kan jag lita på Bao hsiensheng? Vad kommer han att göra om jag berättar detta för honom? Han kanske rusar till polisen och sen tar polisen kontakt med ministern och börjar ställa frågor och då... Han torkade svetten ur pannan. 

  Katastrof! Men det finns ingen jag kan lita på. Eller...  Stelt reste han sig och gick bort till telefonen. Från en fil i sitt minne letade han fram den korta konversation han haft med Scan-Tais svenske programmerare, den där Mr Viking, medan de väntat på att Frank Bao skulle avsluta ett telefonsamtal. Kollegorna på Scan-Tai har tagit mycket väl hand om mig här. Och jag är inneboende hos en av era stora filmstjärnor, Yang Chun-hua på Rui-an Street. 

  John Li hittade hennes nummer i en gammal katalog, som de fortfarande hade kvar. Privata nummer sattes inte längre ut, efter alla kidnappningar som inträffat de senaste åren. Katastrof! sa han till sig själv, om och om igen, medan han väntade på att någon skulle svara. 

  "Wei." 

  "Ursäkta, kan jag få tala med svensken som bor hos er, Mr Viking?" 

  "Vänta lite."   

  "Ta-mu-shr, telefon till dig!" 

  Thomas hörde värdinnans röst utifrån. Han slog igen den andra resväskan, packad och klar, och öppnade dörren. 

  "Tack," sa han och tog luren. 

  "Mr Viking. Det är John Li, på Konstruktionsbyrån. Ni kanske kommer ihåg vem jag är." 

  "Ja..." Thomas hjärta hoppade över ett slag och han kände en våldsam susning gå genom huvudet. "Javisst, Mr Li. Jag kommer ihåg er." 

  "Jag..." Lis röst var oerhört spänd och nervös. "Jag..." 

  Det blev tyst, mannen fick inte fram ett ljud. Thomas rynkade ögonbrynen. Något är alldeles på tok i den här historien, tänkte han. Och det är inte John Lis fel. 

  "Mr Li," sa han för att försöka hjälpa mannen på traven. "Vi skulle gärna vilja veta vad som hände någonstans på vägen. Varför det gick som det gick." 

  "Mr Viking, det... det är inget som kan avhandlas på telefon. Det är..." Kinesen hade fortfarande svårt att få fram orden. "Kan... kan vi träffas?" 

  Jag ska åka till flygplatsen om ett par timmar. Eller... ska jag det? Fan, det går fler plan. Tänk om det fortfarande finns en chans att fixa till kontraktet! 

  "Ja," sa han. "Visst kan vi det." Varför ringer han till mig och inte till Bao eller Sammy Lin? undrade han flyktigt. 

  "Ikväll," sa John Li. "Kom hem till mig. Jag bor på Jiahsing Street nummer 20, tredje våningen. Det är bara något kvarter bakom Jilong Road. Kan ni vara här klockan sju ikväll?" 

  "Jag kommer." 

  "Eh... förresten..." Han verkade komma på något, eller överväga något. "Det kanske är bättre att vi träffas på ett annat ställe. Jag tror det. Hmm... där finns ett litet kaffehus på Jilong Road just söder om Hsinyi Road. Kan vi mötas där istället?" 

  "Om ni tycker det passar bättre så säger vi det." 

  "Mr Viking..."

  Det lät som om John Li tänkte säga något mer, men ångrade sig. Han la på luren och Thomas gjorde fundersamt detsamma. Vad är det som har hänt? frågade han sig. Li verkade fullständigt sönderfallen i sina beståndsdelar. 

  Svensken gick in i sitt rum igen. Hjälplöst förvirrad satte han sig på sängen. Hans blick föll på väckarklockan på det lilla sängbordet. Han tyckte att tiden sprang ifrån honom utan att han kunde göra något åt det. Där ute, bara någon kilometer bort kanske, fanns John Li och han höll uppenbarligen på att slitas i stycken av våndor. För ett ögonblick tyckte Thomas att han satt och betraktade ett drama utifrån. Betraktade det, visste att de goda höll på att förlora, men var oförmögen att kunna ingripa i händelserna. 

  Thomas, visa nu lite organisationsförmåga, sa han sig själv. Du kanske bara sitter och inbillar dig saker. Men nej, fan heller, han lät så konstig. Något skumt är det. Nu måste du i alla fall först säga till Mrs Yang att du ska stanna minst en natt till. Sedan måste du åka bort till Scan-Tai och be Amy avboka platsen på flyget. Och, framför allt, berätta för dem om John Lis samtal!   

Frank Bao kom ut i receptionen. Han såg fortfarande lika bedrövad ut som när han fått reda på ministerns beslut. 

  "Är det dags att säga farväl?" sa han. "När går planet?" 

  "Det går inte idag åtminstone," svarade Thomas neutralt. Bao rynkade pannan och vid bordet tittade Amy förvånat upp. "Amy, var vänlig och ring till flygbolaget och avboka min plats." 

  Han satte sig i en av de mörkröda fåtöljerna utan att vänta på inbjudan från Bao. Denne satte sig genast mitt emot och tittade förbryllat på honom. 

  "John Li ringde mig för en halvtimme sedan," sa Thomas. 

  "Vad?!" Frank Bao såg yrvaken ut, som om han inte riktigt visste om han drömde eller var vaken.

  "Frank, det är något jävligt skumt i det här," sa Thomas och spände ögonen i chefen. "Det var inte samma John Li jag talade med i telefon idag som satt här och följde min demonstration för någon vecka sen. Jag menar, visst var det John Li jag talade med, men han var helt förändrad. Precis som du tyckte när du talade med honom, eller hur?" 

  Bao nickade. 

  "Men... vad sa han då?" 

  "Han har något han vill berätta för mig. Men han ville inte säga det i telefonen. Han vill träffa mig ikväll." Svensken log snabbt och tittade på Amy, som storögt följde konversationen från sin plats. "Därför kan jag inte flyga härifrån idag." 

  "Ni ska träffas ikväll?" frågade Bao. 

  "Ja, jag... han ringde och jag var tvungen att fatta ett snabbt beslut. Jag tänkte att det kan vara bra för oss att få veta vad som hände. Vi ska träffas på ett kaffehus klockan sju ikväll." 

  "Då vill jag följa med." 

  Thomas tvekade. Det här var känsligt. Frank Bao var trots allt hans överordnade, men han hade en känsla av att Li ville träffa honom, Thomas, och ingen annan. Varför visste han inte. 

  "Frank," sa han långsamt. "Jag har funderat över varför John Li ringde hem till mig och inte hit, till företaget." Bao såg mörk ut, som om han förstod vart Thomas ville komma. "Av någon anledning, som jag inte kan räkna ut, vill han träffa mig personligen." Han lutade sig fram och höll fast Baos blick med sin egen. "Och i det läge vi nu är i, så är det kanske klokt att spela efter hans regler. Eller vad tycker du?" 

  Bao lutade sig tillbaka i fåtöljen och satt orörlig en stund. Så tog han fram en Long Life och tände den. Han blåste ut ett rökmoln och nickade. 

  "Jag antar att du har rätt," medgav han. 

  "Jag kommer givetvis att rapportera till dig omedelbart efter vårt sammanträffande. Jag kan ta mig direkt hit från vår mötesplats om du håller dig inne." 

  Sammy Lin kom in genom dörren. Han upptäckte Thomas och tittade sorgset på honom. 

  "Hej," sa han. "Var har du väskorna?" 

  Bao snattrade iväg på taiwanesiska i ett rasande tempo. Thomas förstod förstås ingenting, men Sammys reaktioner var tydliga nog. Den unge kinesen tittade ömsom på sin chef, ömsom på Thomas. Till sist sjönk han ner i en fåtölj och fick fram sina cigarretter. 

  "Vad är det som händer här?" frågade han och såg ut som han hade svårt att få grepp om verkligheten. 

  "Förhoppningsvis får vi reda på det ikväll," mumlade Bao. 

  Thomas tittade på Amy. Hon satt hopkrupen bakom skrivbordet och hennes ögon var fästa på honom. Tidigare hade den blicken uttryckt glädje, vänskap och kanske en droppe åtrå. Nu fanns det respekt i de mörka ögonen. Respekt, och en portion rädsla. 

  Han mötte Lisa Lo och Ellen Huang i trappan. Båda blev lika förvånade. 

  "Men... är inte du på väg till Sverige?" frågade Ellen. 

  "Det var meningen," sa Thomas. "Men jag har tvingats uppskjuta hemresan." När han såg flickorna kom bilden av Mary för honom. "Det är skumma grejor på gång här," sa han, halvt frånvarande.

  "Handlar det om transportsystemet?" frågade Ellen. "Där kan jag gott tänka mig att det förekommer mycket skumt." 

  "Jaså," sa Thomas och försökte slå bort Marys bild från näthinnan. "Vad menar du?" 

  "Mutor. Säkert mutor till höger och vänster." 

  "Mutor," upprepade Thomas fundersamt. Han var på vippen att berätta för flickorna om det möte med John Li som stundade, men hejdade sig. Onödigt att sprida ut det över hela Taipei, även om han inte hade någon anledning att misstänka Lisa eller Ellen för något. "Har det där Lion Computers använt mutor för att få jobbet?" 

  "Ellen, det vet vi väl inte," sa Lisa, stack in armen under Ellens och lutade huvudet mot väninnans axel. "Du är så bitsk ibland." 

  Thomas tittade på den söta, kortklippta flickan, men kunde inte utläsa något i hennes ansikte.

  "Eh... i vilket fall som helst så kommer jag att bli kvar här ett par dagar till, ser det ut som," sa han. Det gick inte att få bort hennes bild från hjärnan, den satt som fastgjuten där! "Tror ni... tror ni att Mary skulle uppskatta om jag tog kontakt med henne? Jag menar, vi har ju redan sagt adjö en gång." 

  Flickorna tittade på varandra. 

  "Thomas," sa Ellen och la handen på hans axel. "Jag ska prata med Mary, så kan väl hon ringa till dig om hon vill. Vad tror du om det?" 

  "Det blir bra. Tack ska du ha." 

  Hon ringde klockan halvfem. En timme senare stod hon på taket, leende och vacker med det svarta håret som en gnistrande kontrast till hennes vita jeansjacka. Thomas reste sig från pallen vid bordet och gick fram till henne. Utan att tveka slog hon armarna om honom. För ett ögonblick stålsatte han sig, sedan besvarade han gesten och kramade henne hårt. 

  "Jag var inte säker på att du ville träffa mig," mumlade han inne bland hennes hår. 

  "Klart jag vill. Du vet, i förmiddags var du redan förlorad för mig. Nu har vi fått lite extra tid tillsammans, ingen vet hur mycket. Då måste vi ta vara på den!" Hon log igen mot honom och drog upp en plastpåse ur sin handväska. "Jag köpte några småtomater med mig." 

  Han såg dock att det inte bara fanns glädje i hennes blick, utan också en fråga. Vad är det som har hänt? Han kände sig skyldig henne något av en förklaring. Om jag inte kan lita på Mary, henne som jag har haft planer på att ta med hem till Sverige som min älskade, vem kan jag då lita på? frågade han sig. 

  "John Li från Konstruktionsbyrån har ringt mig," sa han spänt. "Han vill träffa mig ikväll. Jag tror det är viktigt." 

  Hon kommenterade inte saken då. De satt i hans rum, småpratade lite, satt tätt intill varandra på sängen, tills klockan var tjugo över sex. Då tyckte han det var dags att ge sig av. 

  "Får jag följa med?" frågade Mary. "Jag menar inte till kaffehuset. Jag kan vänta någon annanstans, så kan du komma dit när du är klar." 

  Han tvekade men hans ögon förlorade sig i hennes och han kunde inte annat än acceptera. Glatt skuttande som ett ungt rådjur gick hon med honom nerför trapporna och ut på gatan. Där stoppade hon en taxi och gav chauffören en adress. 

  Klockan var kvart i sju när de steg ur bilen på Hsinyi Road. 

  "Thomas, var försiktig," sa hon och tog hans hand i ett hårt grepp. 

  Han tittade på henne. Det fanns plötsligt en stor portion oro i de mörka ögonen. 

  "Det är ingen fara," sa han. "Jag ska ju bara träffa John Li. Han är inte någon skummis." 

  Hon bet sig i läppen men nickade och försökte le. 

  "Jag väntar på dig där inne," sa hon och pekade på en Lotteria hamburgerrestaurang tvärs över gatan. 

  De skildes åt. Hon ställde sig för att vänta på grön gubbe och han vandrade bort mot korsningen Hsinyi Road-Jilong Road. Där tog han åt höger och snart var han framme vid kaffehuset. Han tittade på klockan. Fem i sju. Kanske John Li hade kommit redan. 

  Marys ängslan kom för honom. Borde han vara rädd? Tanken hade inte slagit honom. Taiwan hade verkat vara något av en rosafärgad sagovärld i all sin orientaliska charm. En något smutsig och av bilavgaser anfrätt sagovärld, men ändå. Alla han hade träffat hade sett så vänliga ut. 

  Han gick in genom dörren och uppför en trappa. Lokalen var rektangulär och inte större än att han såg hela från sin position. Ett mindre antal gäster satt vid några av borden, ingen av dem var John Li. Såvida han inte är maskerad, tänkte Thomas i ett ögonblick av galopperande fantasi. 

  En servitör kom fram till honom och hälsade honom välkommen. Han visade svensken till ett bord och la en meny framför honom. 

  "Jag väntar på en god vän," sa Thomas.

  Servitören bugade och drog sig tillbaka. 

  Han satt med ansiktet mot trappan, väl synlig och med god överblick själv över vilka som kom och gick. Han kände sig inte rädd, inte ens särskilt nervös. Han kände sig ganska lugn. Nu skulle han få veta vad som hade hänt, varför hans program blivit ratat, och det kändes bra att han skulle få veta det. På något sätt gav det också honom en känsla av att det fanns en naturlig förklaring. Annars skulle väl inte John Li erbjudit sig att tala om det. 

  Men minuterna gick och klockan blev kvart över sju. Ingen Li dök upp. Det lugn som Thomas känt när han satte sig började försvinna. Onda aningar började dyka upp, som tunna, blodröda strimmor i hans förtröstan. Tiden gick och strimmorna växte och blev till hotande skynken. 

  John Li hade erbjudit sig att tala med honom, ja. Men han hade inte låtit som sig själv i telefonen. Det var något som var fel med det hela. Det fanns kanske ändå inte någon 'naturlig' förklaring till saken. Men även om det inte fanns det så skulle han få reda på den. John Li skulle komma och berätta sanningen för honom. 

  Han satt kvar tio minuter till, allt mer orolig och spänd. Sedan reste han sig och lämnade lokalen. Fanns det möjligtvis fler kaffehus i närheten? Han gick Jilong Road ett par kvarter åt vardera hållet, men hittade inget annat utskänkningsställe som kunde förväxlas med det där han väntat. Han gick tillbaka, uppför trappan och tittade. Ingen John Li. Klockan var tio i åtta. 

  Något har hänt. Han tänkte tanken och för första gången började han verkligen känna sig rädd. För första gången sedan han kom till Taiwan fick han en känsla av att ön och dess människor inte var så genomgoda som de verkade. Det var en känsla som spred sig i hans kropp som ett gift. Den fick honom att skärpa sina sinnen och sin vaksamhet. Nästan omedvetet började han snurra lätt på handlederna och mjuka upp vristerna. 

  Jiahsing Street nummer 20, tredje våningen. Han kom ihåg den adress John Li gett honom innan kinesen ändrat sig och bestämt träff på kaffehuset. Med beslutsam min och kontrollerad andning gick Thomas över Jilong Road och tog sig in till de mindre gatorna innanför. Tio minuter senare stod han utanför Jiahsing Street nummer 20. Han stod stilla någon minut framför porten och kände sedan på den. Den var låst, det borde han förstått. Det var de flesta portar, såväl dag som natt. Han tittade på raden av ringklockor och valde den som borde vara Lis. 

  Inget hände och han tryckte igen. Just då hörde han steg som närmade sig i trapphuset innanför dörren. Den öppnades och en medelålders kvinna kom ut. 

  "Eh... jag skulle till..." började Thomas tveksamt. 

  Hon bara log och gjorde tecken att han kunde gå in, sedan fortsatte hon ut och försvann ur synhåll. Långsamt gick han in och uppför trapporna. Huset var tyst. Från gatan nedanför hördes ljud från trafiken. Thomas kom upp till tredje våningen. Gallerdörren till den av lägenheterna som borde vara John Lis stod på glänt. Men om Li var hemma, varför hade han då inte kommit till kaffehuset? Han knackade på den inre, stängda dörren men ingen öppnade. 

  "Mr Li!" ropade han halvhögt in mot springan i dörren. "Det är Thomas Viking." 

  Steg hördes och dörren öppnades av en medelålders man. Han var lång och smal, klädd i svarta kläder och han tittade avvaktande på Thomas. I nästa ögonblick log han och bugade lätt. 

  "Ni hao," sa han. 

  "Ni hao," sa Thomas. "Är Mr Li hemma?" 

  "Inte hemma," svarade mannen, fortfarande leende. "Han har åkt bort." 

  "Åkt bort? Eh... vet ni när han kommer tillbaka?" 

  "Kanske om ett par dagar." 

  Thomas fann att han stod på helspänn. Han tog ett steg tillbaka och försökte lugna ner sig, andas jämnt. Kinesen i dörröppningen log oavbrutet. 

  "Det är konstigt," sa Thomas. "Mr Li hade bestämt träff med mig på ett ställe klockan sju, men han kom inte." 

  "Jag tror att han fick brådskande ärende på södra delen av ön," sa mannen. Han gjorde en ansats till att börja stänga dörren. 

  "Ursäkta, vem är ni?" frågade Thomas snabbt. 

  "Jag är hans morbror," svarade mannen. "Jag ska hälsa Mr Li att ni har varit här." 

  Han nickade leende ett par gånger och drog sedan igen dörren. Thomas stod kvar en stund, obeslutsam om vad han skulle göra. För ett ögonblick fick han för sig att dörren, väggarna och taket försökte kommunicera med honom, tala om för honom att något var fruktansvärt fel. Men vad? tänkte han medan han långsamt gick ner igen. Om något skulle ha hänt John Li, om den där 'morbrodern' skulle ha gjort honom något, då skulle han väl knappast ha öppnat dörren och visat sig. Eller? 

  Han gick ut på gatan och blev stående där. Det var något annat som kändes underligt, något som han inte kunde sätta fingret på för tillfället. Jaha, tänkte han. Här har jag avbokat platsen på flyget utan att få reda på någonting. Plötsligt kände han att han darrade i hela kroppen. Han koncentrerade sig på sin andning tills hjärtat och blodomloppet lugnat ner sig. 

  Sakta började han gå tillbaka upp mot Hsinyi Road. Det är förstås inte sant, rättade han sig själv, att jag inte har fått reda på något. För tusan, här är något som är snett. John Li ringer och är inte sig lik i telefonen. Han vill träffa mig för att berätta något. Han kommer inte till vårt möte. Jag går hem till honom och möts av hans morbror, som berättar att han plötsligt åkt iväg till södra Taiwan. Något stämmer inte, men vad är det? 

  Mary satt vid ett bord med en hamburgerbricka framför sig. Burgaren var uppäten, colamuggen halvtömd och i pommes frites-påsen fanns några bitar kvar. 

  Två servetter var fullritade med kulspetsgubbar och kulspetsgummor. Nu kikade hon på det armbandsur som kvinnan vid bordet intill bar. Det visade fem över halv nio. Hon förväntades nog vara på karaokebaren nu. 

  Hon hade svårt att samla tankarna. De slet sig hela tiden från de platser där hon försökte placera dem. De slet sig och rusade iväg till Thomas. Fem över halv nio. Varför har han inte kommit? Vad har hänt? 

  Vi träffas redan på övertid, sa hon sig. Så varför bryr jag mig om vad som händer med honom? Det här lilla uppskovet med hans hemresa är snart över. Då åker han, då är det definitivt slut. Hon sneglade åter mot klockan på kvinnans arm vid bordet intill. Vad är det som har hänt? Jag kände på mig att något skulle hända. Jag har känt på mig att det händer otrevliga saker i min närhet den senaste tiden. Vad ska jag göra? Vem ska jag...   

  Han stod i dörren och Mary slappnade av. Leende reste hon sig och vinkade till honom. Thomas upptäckte henne och gick fram till bordet. Hans ansiktsuttryck avslöjade inget om hur mötet hade gått och hon beundrade honom för det. 

  "Ursäkta att du fått vänta så länge," sa han och satte sig mitt emot henne. 

  "Det gör inget," sa hon och log. "Hur gick det?" 

  "Inte bra." Hans läppar spändes lätt. "Han kom inte." 

  "Han kom inte? Har du suttit och väntat på honom ända tills nu?" 

  Han skakade på huvudet. Han ville inte diskutera saken inför så många öron, även om de förmodligen inte hade en aning om vad det gällde. 

  "Mary, jag måste gå bort till företaget. De väntar på mig där." Han tvekade, öppnade och stängde munnen, men bestämde sig så. "Vill du följa med?" 

  Hon log strålande mot honom och nickade. Han undslapp sig ett leende och reste sig. Hand i hand gick de ut på trottoaren. 

  Bao och hela hans personal fanns samlade i entrén. De tittade alla spänt på Thomas när han kom in och de tittade alla med stora ögon på flickan han hade med sig. Men han gjorde inget för att stilla deras nyfikenhet vad gällde Mary. 

  "John Li kom inte till vårt avtalade möte," sa han direkt.

  I snabba ordalag berättade han om sitt besök hemma hos Li och vad mannen som presenterat sig som Lis morbror hade sagt. 

  "Brådskande ärende i södra Taiwan," upprepade Bao med rynkad panna. "Och han har inte ringt återbud till dig?" 

  Thomas skakade på huvudet. 

  "Jag har varit hemma i princip hela dagen. Ingen har ringt... mer än Mary," tillade han med en hastig blick på Amy Long. 

  Tao började tala taiwanesiska och Bao svarade honom. Thomas satte sig på kanten till en fåtölj och grubblade över vad det var som hela tiden tryckte på dörren till hans medvetande och ville komma in. 

  "Det är något som..." började han och kom plötsligt på det. "Det är händelsevis inte någon som vet var John Li kommer ifrån?" 

  "Jag vet det," sa Gordon Li. "Han kommer från Kaohsiung. Vi har haft kontakt i samband med ett par tidigare jobb och då har han berättat det. Vi diskuterade det för att jag nämnde en viss byggkonstruktion där nere och han kände till den mycket väl. Hans gamla föräldrar bor visst fortfarande där nere." Han tittade på Thomas. "Varför frågar du det?" 

  "Dialekten hos mannen jag träffade i Lis lägenhet," sa Thomas stelt. "Jag känner igen den. Jag har hört sådan dialekt när jag varit med min syster på Östasiatiska institutionen vid universitetet i Lund. Mannen jag mötte kommer från Fastlandet."