TIO

"Mr Bao vill att alla ska samlas på kontoret," sa Amy Long. Hennes röst var lika uttryckslös som en engelsk frukostkorv och hon avslutade snabbt samtalet. 

  Thomas la fundersamt på luren. Det var söndag och klockan var nio på morgonen. Inte ens i Taiwan brukade vanliga kontorsanställda jobba på söndagarna. Det måste finnas en speciell anledning att de kallats till företaget. Det fanns helt enkelt bara en förklaring till det hela: ministern hade fattat beslut om MRT-projektet. 

  Svensken försökte hålla sig lugn medan han gick bort och skruvade på gasen och gick in i duschen. Men tankarna skenade oundvikligen iväg. Får vi jobbet? Eller blir det att börja packa ihop sina pinaler och boka plats på nästa plan hem?  Plötsligt visste han att det skulle kännas som en katastrof om han tvingades åka hem nu. Och det berodde inte på att han var så angelägen att få pendeltågsjobbet, erkände han för sig själv och var glad att Hunkert inte kunna sitta hemma i Malmö och läsa hans tankar. Det var inte tåg och datorer han såg för sin inre syn, det var fröken Huang Mei-ling. 

  Han tog taxi till Scan-Tai. Det möte som väntade var av sådan vikt att han ville komma fram så fort som möjligt. 

  De satt samlade ute hos Amy när han kom fram. Sammy Lin, Tao, Gordon Li och Amy själv. Alla såg spända ut. Bao då? 

  "Mr Bao talar just nu i telefon med minister Changs närmaste man," informerade Sammy med lågmäld och högtidlig röst. "Vi tror att vi får ett besked nu." 

  Thomas satte sig. Han misstänkte att hans eget ansiktsuttryck var ganska likt kollegornas - spänt, avvaktande, oroligt. Tekoppar stod vid varje mans plats runt bordet, men ingen drack något. De lät blickarna vandra i rummet och ut genom fönstret, utan att se något. De lyssnade på radion som Amy hade på, utan att höra något. 

  Alla stelnade till när dörren till chefens arbetsrum öppnades. Ljudet av fotsteg närmade sig. Frank Bao stod i dörröppningen med ett papper i handen. Hans ansikte förrådde inget. 

  Liksom de andra ville Thomas rusa upp och fråga Bao hur det hade gått. Men liksom de andra satt han kvar orörlig. Sekunderna gick. 

  "Jag fick detta fax för tio minuter sedan," sa Bao och viftade med papperet i luften. "Det som framgår av det konfirmerades alldeles nyligen av minister Changs sekreterare i ett kort telefonsamtal." Thomas hjärta sjönk ner i bröstet redan innan Bao talat färdigt. "Ordern på det dataprogram som ska styra MRT har gått till företaget Lion Computers." 

  Han släppte papperet på bordet och gick ut genom dörren utan ett ord. De andra satt kvar i tystnad några minuter, fortsatte att titta ut genom fönstret utan att se något, lyssna på radion utan att höra något. Till sist bröt Gordon Li tystnaden. 

  "Jaha," sa han. "Det var det." Han trevade i fickorna och fick fram en Long Life. 

  "Lion Computers," sa Sammy och rynkade pannan. "Vad är det för ett företag?"

  Han böjde sig fram och snappade åt sig papperet som Bao slängt på bordet. Faxmeddelandet var mycket kortfattat. Det talade om att minister Chang beslutat att ge Lion Computers, med en adress i Nangang utanför Taipei, förtroendet att utforma det datasystem som skulle styra pendeltågen i huvudstaden. 

  Thomas tittade på Amy och hon tittade tillbaka. Det såg ut som hon skulle kunna börja gråta när som helst. 

  "Thomas, vi vet att ditt program är utmärkt," sa hon och försökte le. "Ingen av oss förstår varför ett annat företag fick jobbet." 

  Han nickade trött. Klart att mitt program inte är utmärkt, tänkte han bistert. Om det hade varit utmärkt så hade vi fått jobbet. Han slöt ögonen, ville iväg från kontoret, iväg från Taiwan, iväg från Scan-Tai... iväg från sig själv. Han tvingade sig att öppna ögonen. Hon försökte trösta mig. Även om hon inte menar vad hon sa, så var det ändå vänligt. 

  "Tack, Amy," sa han. 

  Det var det, ja, tänkte han dystert. Då är det bara att packa ihop sina saker, städa rummet och boka in sig på ett plan till Köpenhamn. Zai jien. 

  Han reste sig och gick fram till fönstret. Där ute flöt trafiken fram i samma sirapstakt som vanligt. Hundratals, tusentals taiwaneser rörde sig längs trottoarerna. Ett flygplan gick ner för landning på Songshan, inrikesflygplatsen i norra Taipei. World Trade Center stod i sin rosafärgade prakt. Utanför dessa väggar brydde sig naturligtvis ingen om att inte Scan-Tai hade fått uppdraget att datorstyra pendeltågen. Där utanför gick livet vidare som vanligt. 

  Det var inte bra nog. Tanken återvände till honom. Den böljade fram och tillbaka för hans inre, i blodröd skrift. Du var inte bra nog! Din skicklighet som programmerare har äntligen blivit testad, och du misslyckades. Precis som dina patetiska försök att bli rockstjärna. Precis som ditt lattjande med kinesisk kampkonst. Precis som dina fruktlösa relationer med tjejer. Precis som allt annat som du har försökt dig på. 

  Han märkte att kollegornas uppgivna småprat hade upphört. De satt tysta. Han vred på huvudet och såg att allas blickar var riktade mot radion. Där pågick något som Thomas gissade var en nyhetssändning. Han förstod inte vad som sades, men det var uppenbarligen något som fängslade arbetskamraterna även i deras nuvarande dystra sinnesstämning. 

  Så småningom började de titta på varandra istället och sedan upptäckte Sammy att Thomas fanns till. 

  "Vad har hänt, Sammy?" frågade svensken. 

  "Ursäkta," sa den unge kinesen. "Det är säkert inget som intresserar dig. Vi hörde just på en presskonferens med en ledamot av lifayuen, Mr Yu från oppositionspartiet Minjindang. Han..." Sammy avbröt sig, som om han fortfarande var slagen av häpnad över vad han fått höra. "Han har just anklagat Mr Wang, framstående politiker i Kuomintang, för att sympatisera med Tai Doo, som är den rörelse som vill se ett självständigt Taiwan." 

"Här är ICRT:s nyheter med Danny Williams. På en presskonferens i presscentret på lifayuen för bara ett par timmar sedan anklagade Mr Yu Ming-hsiong, ledamot för Demokratiska Framstegspartiet, sin kanske främste meningsmotståndare i Kuomintang, Mr Wang Jien-yi, för att i hemlighet sympatisera med separatisterna i Taiwan. Inför ett förstummat pressuppbåd, som kallats dit med löfte om hett stoff, uppgav Mr Yu att det finns starka misstankar att Mr Wang har samröre med en illegal separatistgrupp, vilken förbereder väpnade aktioner för att få igenom sina idéer om ett självständigt Taiwan. Tony Walters vet mer om vad som hände på presskonferensen..." 

  Det var redan andra gången Molly Craven hörde nyheten på den amerikanska radiostationen och hon satt fortfarande häpen, troligen lika häpen och förstummad som de av hennes kollegor som hade varit på plats i parlamentet tidigare på dagen. 

  Det var första gången historien nådde Robert Marriots öron, men Molly var besviken över hans reaktion, eller snarare brist på reaktion. Men, tänkte hon, jag borde ju veta vid det här laget att taiwanesisk inrikespolitik inte är något som engagerar herr detektiven Marriot. Han är intresserad av att spränga narkotikaringen och därefter ta första bästa flygplan från Taiwan, från Asien hem till det älskade Amerika. 

  De satt på Long Andy's och åt en enkel lunch. Marriot bjöd. Han kände behov av att diskutera situationen med någon och han diskuterade den definitivt hellre med Molly än med Larry Hua, polischefen. 

  "Det finns två möjligheter," sa Molly som inte tänkte släppa de inrikespolitiska intrigerna så lätt. "Antingen ljuger Yu, eller också talar han sanning. Om han ljuger kommer han att röra om lite i grytan men när bevisen mot honom samlas, så slår det tillbaka på honom själv. Det måste han veta, han är ingen idiot. Så vad skulle han ha att vinna på att hitta på något sådant?" 

  "Inte vet jag," mumlade Marriot och dök ner i sin fläskkotlett. Han uppskattade de 'kontinentala' maträtterna hos Long Andy's som en motvikt till allt det kinesiska han tvingades vräka i sig. 

  "Om det är sant," fortsatte Molly, "så är det ju oerhört uppseendeväckande. Wang Jien-yi är en av topparna inom Kuomintang. En av kronprinsarna till presidenten, skulle jag vilja säga. Om det framkommer att han är inblandad i någon separatisthistoria så är det slutet på hans karriär. Kan du tänka dig? En höjdare inom KMT som stödjer oberoende!" 

  "Den här Yu vad-han-nu-heter, han är väl medlem i Demokratiska Framstegspartiet, eller hur?" undrade Marriot. Molly nickade. "Om jag har förstått saken rätt så brukar inte de där figurerna vara så noga med sanningen i det de kläcker ur sig." 

  "Det är utan tvekan riktigt att de gärna spetsar till saker, eller kanske slår upp grejor utan att kolla dem ordentligt, för att skapa uppmärksamhet," medgav Molly. "Men att gå ut så här... jag menar, om det inte ligger något alls bakom vad Yu säger här, så kommer han att råka riktigt illa ut. Och ändå..." Hon såg fundersam ut och Marriot noterade att hon var ganska söt när hon funderade. "...jag kan inte tro att det är sant! Mr Wang verkar ju vara en både sansad och seriös politiker med goda kunskaper i de ämnen där han uttalar sig och med en mycket traditionell Kuomintanginställning. Han gör ett mycket gediget intryck." 

  Hon tittade på Marriot som lyfte ölglaset till munnen. Han tömde det och satte ner det på bordet med ett uttryck som fick Molly att inse, att det inte var så mycket lönt att fortsätta diskutera de dramatiska händelserna i parlamentet med amerikanen. Så hon bytte själv ämne. 

  "Nå, hur går det för dig då?" Omedvetet sänkte hon rösten fast de var nästan ensamma i lokalen.

  "Det går förbannat dåligt," svarade han. "Hongkongresan var en enda stor flopp. Nåja, nästan en flopp, åtminstone. Jag förstod så mycket som att den lönsamma rutten från Fastlandet till Amerika är väl känd i kolonin, liksom de insatser vi gör för att få stopp på den. Jag fruktar att något har hänt vår agent i Kunming." 

  "Kan du ta reda på det?" Hon såg uppriktigt orolig ut. 

  "Inte jag, men jag har sänt meddelande hem till Staterna. De kommer att skicka ut någon för att undersöka saken. Kanske redan har skickat någon, för den delen. De brukar ana oråd om de inte får regelbundna rapporter från oss." Han drog fram en Marlboro och stack i munnen. "För övrigt blev jag inte ett dugg klokare i Hongkong. De Nio Drakarna framkallade bara ivriga frågetecken." 

  "Hmm," sa hon och underlät att plåga honom ytterligare med ett 'vad var det jag sa'. Hans förtroende för henne förtjänade att bemötas bättre än så. Hon beundrade honom för hans starka engagemang i saken. Det var ingen hjältetyp som satt framför henne, men en kämpe och det tilltalade henne. 

  "Förresten," tillade han. "Berättade jag för dig om raiden?" 

  "Raiden? Nej." 

  Han vilade blicken på hennes gröna ögon två sekunder och började sedan berätta om Larry Huas storslagna operation i Kaohsiung och vad den lett till - eller, rättare sagt, vad den inte lett till. Ägaren till det halvfärdiga huset hade släppts mot borgen.

  "Men vi ska hålla ett öga på honom," hade Hua försäkrat Marriot. "Och vi har inte sett någon aktivitet i det området sedan vi plockade in honom. Det verkar som om vi satte stopp för det som försiggick där." 

  "Men jag tvivlar mycket starkt på att någonting alls försiggick där," sa Marriot och tittade på Molly. "I vilket fall som helst så håller Hua och hans män platsen under uppsikt, så jag har ingen anledning att åka ner där." 

  "Så, vad ska du göra nu?" 

  "Det frågar jag mig också, Molly," sa han och skrattade glädjelöst. "Vad fan ska jag göra nu? Jag är tillbaka på startpunkten." 

  Hon mötte hans blick. Någonstans kände hon att det fanns något mer som han ville tala om för henne. Vad var det? Något mer... personligt. Han ville säga något, men skulle inte göra det förrän hon frågade. Eller... är det bara jag som hoppas att där finns något? Hon koncentrerade sig på hans uppdrag. 

  "Inget nytt om morden på de båda poliserna?" 

  "Nej. Jag tror inte Hua direkt jobbar häcken av sig för att hitta mördarna." 

  "Men det är konstigt. Det borde han göra. Så vitt jag förstår var de två av hans bästa män." 

  "Ja, jag begriper inte det." Han knöt högerhanden och slog lätt med den på bordet. "Polischef Hua är en av de mest loja, liknöjda figurer jag någonsin har stött på!" 

  "Men du har ju berättat hur han iscensatte den där stora raiden nere i Kaohsiung." 

  "Ja, det gjorde han och..." Han kliade sig på hakan. "Det är något med den operationen som är skumt. Jag vet inte riktigt vad, men det känns inte rätt." 

  "Tror du han döljer något? Tror du han är i maskopi med de onda?" Hon log tveksamt åt sina egna funderingar. 

  "Hua? Nej!" Marriot skrattade. Han övervägde möjligheten av det hon sagt. "Nej, det tror jag inte. Jag menar..." Han funderade. "Visst, allt är möjligt. Men nej, han är för dum för att hålla på med knarksmuggling. Och för lat. Det skulle inte funka. Han är bara en stor, jävla pösmunk som vill sitta i lugn och ro på sin post tills han kan gå i pension med ett avgångsvederlag på några miljoner taiwandollar." 

  Molly skrattade till och flyttade så sin uppmärksamhet mot ingången. Ett bekant ansikte syntes i dörren. 

  "Det är ju den där svenske killen, Thomas. Hallå!"

  Hon vinkade för att påkalla nykomlingens uppmärksamhet, och lyckades. Thomas Viking kom fram till bordet. 

  "Hej," sa han. "Sitter ni alltid här?" 

  "Kan tyckas så," log Molly. "Och vi sitter väl här rätt ofta. Du då? Du ser inte glad ut. Sitt ner ett tag!" 

  Thomas satte sig och lutade sig tillbaka i stolen. 

  "Dags för mig att lämna Taiwan," sa han dystert. "Ordern på datorsystemet till pendeltågen gick till ett annat företag. Vi fick besked idag." 

  "Nej..." Molly mulnade deltagande. "Vad synd. Du var ju rätt optimistisk innan, eller hur?" 

  "Ja, det verkade väldigt lovande när vi hade kört en demonstration för killen från Konstruktionsbyrån. Men... sedan blev det någon annan som fick jobbet." 

  "Jag går och köper var sin öl till oss," sa Marriot och reste sig. Thomas log ett svagt tack mot honom. 

  Han hade lämnat Scan-Tai med de andra, tackat nej till Sammys erbjudande om skjuts hem, sagt att han kände för att promenera. Och han hade gått och gått, omedveten om vilken väg han valde i korsningarna och plötsligt upptäckt att han befann sig på Linsen North Road. 

  Vad gör jag här? frågade han sig. Varför gick jag inte direkt hem och började packa ihop mina saker? Och plötsligt var det som om något inom honom stod i brand. Frank Bao prisade mitt program. Göran Hunkert tyckte det var bra nog för att gå in i budgivningen. Och John Li sa att det var det bästa - och han hade sett dem alla! Och några kvarter härifrån finns det en flicka som... tycker om mig. Och allt är förlorat. Fan! 

  "Mary då?" frågade Molly och hennes gröna ögon var fästa vid Thomas. "Vet hon om det?" 

  "Inte än." Han kände sig tung i både kroppen och hjärnan. "Men det var kanske bäst... Om jag hade stannat här längre så hade det väl blivit ännu svårare att åka hem..."

  Han studerade en punkt på den slitna bordsskivan. Molly la sin hand på hans. 

  "Jag tycker det låter som det känns svårt nog redan," sa hon mjukt. 

  Han nickade utan att titta på henne. Han klarade inte riktigt av det. Hon tog bort sin hand när Marriot återvände med ölen. De drack under tystnad en stund. 

  "Det är så jävla konstigt," muttrade Thomas när han kunde prata igen. "Jag menar, jag fattar att det kan finnas andra som gör ett bättre jobb än jag, det är klart. Men Mr Li på byrån sa när han var på Scan-Tai, att vårt program var det bästa. Han skulle rekommendera det till ministern, sa han. Sedan, några dagar senare, när vår chef här i Taipei talade med honom så hade han plötsligt ändrat sig. Då ville han inte säga något alls. Och så meddelade ministern nu i morse att det här Lion Computers har fått jobbet." Han skakade på huvudet. "Jag har gått igenom mitt program i skallen tusen gånger, tror jag. Jag kan inte hitta några fel i det." 

  Han tystnade och tittade en smula generat på de andra. 

  "Ursäkta att jag kommer här och gnäller för er," sa han. "Det var inte min mening." 

  "Det är okay," sa Molly. "Det är sådant vänner är till för." 

  "Jag måste säga att jag har aldrig fått så många vänner på så kort tid, som de här dagarna i Taipei. Vad är det för speciellt med den här staden?" 

  Molly kastade en blick på Marriot, men denne betraktade sitt ölglas. 

  "Taiwaneserna är vänliga," sa brittiskan. "Då kanske man blir det som utlänning också, när man kommer hit." 

  "Du har inte försökt få tag i den där Li nu?" frågade Marriot. "Frågat honom vad det egentligen var som gjorde att man valde ett annat företag." 

  "Söndag idag. Han jobbar inte. Vi vet inte hans hemnummer." 

  Molly la åter sin hand på svenskens och log mot honom. 

  "Du kanske kan komma tillbaka hit," sa hon uppmuntrande. "På egen hand, menar jag. Inte i ditt jobb." 

  Han tittade på henne och lyckades prestera ett blekt leende. 

  "Kanske det," sa han. 

  Fyra timmar och tio Taiwan Beer senare hjälpte de honom in i en taxi. Molly kände sig en smula orolig för hans säkerhet och nöjde sig inte förrän de hade utväxlat telefonnummer, hon och Thomas, och han hade lovat att ringa henne när han kommit hem till Rui-an Street. 

  Han hoppade ur bilen ett kvarter från huset och tog vägen om en supermarket, där han köpte ytterligare några burkar öl. Han ville inte göra något annat än dricka tills han glömde alla besvikelserna som dagen försett honom med. 

  Väl uppe på taket hade han just öppnat den första burken när Steven Rodd visade sig i trappan. Han rynkade pannan och satte näsan i vädret vid åsynen av Thomas och ölburkarna. 

  "Har denna syndiga stad redan fördärvat dig, broder?" sa han med darr på stämman. "Har du redan..." 

  "Dra åt helvete, predikantjävel," muttrade Thomas. "Försvinn, annars ska jag hiva dig över takkanten." 

  Amerikanen tittade på honom med en väsande inandning. 

  "Barmhärtige Gud, visa Dig för min broder som har hemfallit i dryckenskap," mässade han.

  Thomas reste sig till hälften och knöt nävarna. Rodd såg det och retirerade skyndsamt in i sitt rum. Thomas stod kvar och tittade på sina händer. Långsamt rätade han ut dem och skakade på huvudet. Har jag blivit galen? tänkte han och kände sig rädd för sig själv. Jag höll faktiskt på att klippa till honom. 

  Han gick in på toaletten och stack huvudet under kallvattnet en lång stund. Just som han torkade sig ringde telefonen. Han gick ut, men Rodd hade redan tagit luren. 

  "Eh..." Han tittade försiktigt på Thomas. "Ja, ett ögonblick." Utan ett ord räckte han luren till svensken. 

  "Jag ber om ursäkt för..." började Thomas, men amerikanen hade redan återvänt till sitt rum och smällt igen dörren. "Hallå," sa han i luren. 

  "Thomas, det är Molly Craven. Är du okay?" 

  "Molly, förlåt. Jag skulle ha ringt dig. Jag... jag antar att jag drack lite för mycket." 

  "Det är sådant som händer. Jag ville bara försäkra mig om att du kommit till rätta." 

  "Tack. Tack för att du ringde." 

  "Vi ses. Hej då." 

  Thomas tog de tre oöppnade ölburkarna och satte i sitt rum. Han la sig på sängen och somnade omedelbart. 

"Godkväll, Danny Williams på ICRT, det är Molly Craven." 

  "Ah, Molly! Trevligt att höra din röst. Hur mår du? Har du ätit? som de säger här, kineserna."

  "Ja, jag har ätit," skrattade hon. Såsom själv varande en av veteranerna i den lilla samlingen av utländsk pressrepresentation tyckte hon alltid det var lika roligt att registrera reaktionerna på en eller annan företeelse hos mer nyligen anlända kollegor. "Förskräcklig uppståndelse i parlamentet idag, eller hur?" 

  "Ja, det kan man lugnt säga. Helt klart det häftigaste som har hänt sen jag kom till ön." 

  "Mhm. Jag kanske har något annat häftigt till dig." 

  "Låter spännande. Berätta!" 

  Under sin vistelse i Taiwan hade Molly arbetat upp en god relation till dem som jobbade på den amerikanska radiostationen. Hon gav dem tips då och då, och de återgäldade tjänsten när det passade sig. De var inte konkurrenter. Hon skrev för tidningar hemma i Europa, de sände för utlänningarna som bodde i Taiwan. Dessutom var flera av ICRT:s reportrar trevliga och snygga grabbar! 

  "Det handlar om upphandlingsrutinerna i den gigantiska sexårsplanen. Närmare bestämt ett dataprogram som ska styra de pendeltåg som är tänkta att genomkorsa Taipei och därmed avlasta gatorna från trafik och avgaser." 

  "Ja, jag känner någorlunda till tankarna. Vad är det med upphandlingen?" 

  "En god vän till mig är programmakare i ett företag som var med i budgivningen. De trodde att de hade goda chanser att få ordern, eftersom den tjänsteman på Konstruktionsbyrån som har gjort det förberedande arbetet för ministerns räkning hade varit mycket positiv. Idag fick de reda på att jobbet gått till ett annat företag." 

  Danny Williams lät som han funderade. 

  "Ursäkta, Molly, men vad är det för konstigt med det? Jag menar, att en tjänsteman uttrycker sig positivt i ett skede är inte detsamma som att man sen verkligen får jobbet. Han kanske var och tittade på ett ännu bättre alternativ timmen efter han lämnat din kompis företag!" 

  "Enligt den här killen - och jag tror inte han ljuger - så hade mannen från byrån sagt rent ut att han hade för avsikt att rekommendera det här företaget för ministern. Han hade sett alla bidragen och tyckte det här var det bästa. Ett par dagar senare hade han, vid en hastig telefonkontakt, inte velat diskutera saken alls. Varit helt som förändrad. Och så får de nu det här beskedet idag. Danny, jag vet vem den här tjänstemannen på Konstruktionsbyrån är. Han heter Li, John Li, och har rykte om sig att vara högst oförvitlig och korrekt i sitt arbete. Jag kan inte tänka mig att han skulle ha ingett så stora förhoppningar om han inte varit så gott som säker på sin sak. Det finns kanske inte mycket att ta på, men jag känner på mig att det är något lurt i den här historien. Du vet lika bra som jag att det finns något som heter mutor." 

  Radioreportern harklade sig omständigt. 

  "Molly," sa han. "Om det hade varit någon annan som berättat detta för mig så hade jag genast avfärdat saken. Okay, det finns mutor, men vaddå? Inget särskilt med det. Men jag har ju lärt mig att det brukar ligga något i vad du säger och har du en intuition åt något håll, så kan man nästan ge sig fan på att där finns något. Och sexårsplanen är het. Stora pengar! Men... jag är inte riktigt säker på hur jag ska använda det här som du berättar." 

  "Använd det inte alls för tillfället. Jag ville bara hålla dig informerad. Jag ska snoka lite, om jag kan. Du kanske också råkar få reda på något." 

  "Absolut. Jag ska hålla ögon och öron öppna. Molly, jag uppskattar att du ringde. Som alltid. Må gott!" 

Thomas Viking mötte måndagsmorgonen med en brinnande huvudvärk. Han stjälpte i sig en kopp te, tog ett par aspirin och lyckades somna igen. När han vaknade nästa gång, närmare middag, hade plåtslagaren i huvudet lugnat ner sig. 

  Koncentrerad på en enda tanke, nämligen att det är lika bra att göra det som måste göras genast och inte skjuta på det, marscherade han ut till en telefonautomat. 

  "Wei."

  Han kände igen hennes röst och försökte stänga av den del av sig där känslorna satt. Det är bra! Bra att jag ska åka nu, innan vi blir alltför... Det skulle ändå inte fungera! 

  "Mary, det är Thomas." 

  "Thomas! Mår du bra?" 

  "Nej." 

  "Vad är det?" frågade hon oroligt. 

  "Mitt företag fick inte jobbet vi hoppades på," sa han. "Det... det betyder att jag..." Känslorna bröt genom fördämningen, rösten bar knappt honom. "...att jag ska lämna Taiwan." 

  Det blev tyst i luren. 

  "Mary, kan vi träffas ikväll?" 

  "Ja, det är klart." Hennes tonfall var svårtydbart. "Var någonstans?" 

  "Kan vi träffas hemma hos dig?" 

  "Ja, det går bra." 

  "Då kommer jag... klockan sju. Är det okej?" 

  "Ja, det passar bra." 

  Han började gå längs gatorna, gick och gick ända tills han kom till Chiang Kai-shek Memorial Hall. Där gick han in och satte sig på en bänk i skuggan. Han tittade bort mot det väldiga mausoléet. Där, på trappan, hade Mary Huang väntat på honom en gång. En gång! Herregud, det var bara någon vecka sedan... Det kändes som mycket längre sedan. Inte kan man väl fästa sig så vid någon på bara en vecka? 

  Det är bra, intalade han sig igen. Det är bra att jag ska åka hem nu. Det hade nog faktiskt inte funkat mellan oss. En arbetarflicka och en universitetsutbildad kille, alltför stor skillnad. Efter någon tid skulle vi inte ha haft något att tala med varandra om. Att hon råkar vara vacker, överjordiskt vacker, och söt, snäll och omtänksam... 

  Han satt där länge. Och ju längre han satt där, ju mer falnade övertygelsen att det faktiskt var bra att han skulle åka hem. Vad kommer jag hem till? Till Scan-Tai, till mer programmering, till att fortsätta det jobb som jag just har visat att jag inte är lämplig för. Hur kan jag börja på ett nytt projekt efter detta? Hur kan Göran lita på mig? 

  Men... John Li sa att mitt program är det bästa. Han sa för helvete det! Ja, suckade han. Han sa det. Men på slutet ändrade han sig. 

  Tankarna sköt som majbrasegnistor åt olika håll. Till sist lyckades han samla ihop sig. Han lämnade parken och tog en buss ut till Scan-Tai. Bara Amy och Tao var inne. 

  "Någon som har försökt ringa John Li?" frågade Thomas. 

  "Ja, men han är inte på sitt kontor," svarade Amy.

  Hon såg fortfarande nedslagen ut. Lika nedslagen som jag själv, tänkte svensken. Klockan var halvtre, det betydde halvnio i sommartidens Sverige. Thomas bad att få låna en telefon. Sammanbitet slog han det välbekanta malmönumret. 

  "Thomas Viking, jag söker Göran Hunkert." 

  Han kopplades in till chefen. 

  "Hunkert." 

  "Det är Thomas." 

  "Thomas! Vad har du för nyheter? Hur har det gått?" 

  "Åt helvete." 

  "Vad? Vad menar du?" 

  "Vi fick besked igår. Ordern har gått till ett annat företag. Ingen motivering. Ingenting, bara ett par faxrader och ett kort telefonsamtal till Frank Bao från ministeriet." 

  "Det var som fan. Det lät ju så bra innan!" 

  "Ja, det gjorde det. Men någonstans kantrade hela skiten. Av någon anledning har den ansvarige tjänstemannen helt ändrat inställning. Jag begriper det inte, Göran. Ingen av oss här begriper det. Men... så är det."

  Du trodde på mig och jag har svikit dig. Som vanligt. Som med Jannicke. Som med sensei och min partner i klubben. Som med killarna i bandet. 

  Chefen svor utdraget i luren. Thomas tyckte sig höra hur Hunkert trummade med fingrarna mot bordet, som han brukade göra när något problem skulle lösas, och lösas snabbt. 

  "Tjänstemannen då? Han som var så positiv innan. Vad säger han?" 

  "Vi har försökt få fatt i honom, men inte lyckats." 

  "Hmm. Nåja, det är inte säkert att han har ändrat uppfattning. Ministern kan helt enkelt ha haft en annan syn på saken än tjänstemannen. Det är ju trots allt ministern som bestämmer, eller hur? Även om..." Han avbröt sig, som om han funderade. "...även om en minister måste ha ett bra skäl att gå emot rekommendationer från en ansvarig tjänsteman." 

  "Mm."

  Kom igen, säg det då! Jag har misslyckats.  

  Nya trumvirvlar mot skrivbordet. Sedan en lång, frustrerad utandning. 

  "Inget att göra. Vi får göra nya försök, någon annanstans. Kanske vi inte hade klart för oss exakt vad de var de ville ha för produkt. Kom hem, Thomas. Taiwanaffären är avslutad." 

  Thomas la på luren. Det var ett fint sätt att säga det, Göran. Kanske vi inte hade klart för oss exakt vad de var de ville ha för produkt. Det var ett fint sätt att säga att jag sköt projektet i sank. 

  "Amy, vill du boka in mig på ett flyg till Köpenhamn?" 

  Hon nickade sorgset och lyfte telefonluren. Bokningen ordnades utan problem. Där fanns plats redan följande dag. Amy rabblade glädjelöst upp tiderna för Thomas. Han tackade henne och gick mot dörren. 

  "Thomas, jag är säker på att Mr Lin kör dig till flygplatsen," sa hon. 

  "Det var vänligt," sa han. "Då ses vi imorgon förmiddag." 

Rummet var fyllt till bristningsgränsen av journalister och fotografer. De surrade som getingar runt det bord där deras offer snart skulle sätta sig. Sorlet var påtagligt och ljudnivån steg ytterligare när en inre dörr öppnades och fyra män kom ut. I fotoblixtars sken gick de fram till bordet. 

  Två av dem var uniformerade och de ställde sig på var sin sida av bordet för att se till så allt gick ordentligt till. De två civila, parlamentsledamoten Wang Jien-yi och hans närmaste man, satte sig vid bordet. Wang blåste lätt i mikrofonen. 

  "Mina vänner," sa han. "Hur många av er såg jag klockan sex i morse vid Konfucius tempel?" 

  En viss förvirring märktes i reporterskaran över denna något oväntade inledning. Molly Craven log. Hon var inte förvånad. Hon visste hur slipad politikern Wang var och det roade henne att följa hans taktik. 

  Hon var den enda utländska reportern där och Wang hade redan sett och känt igen henne. Engelskan var välkänd bland de taiwaneser som av en eller annan anledning var föremål för pressens uppmärksamhet, antingen de var politiker eller artister, affärsmän eller idrottsstjärnor. De kallade henne Hsiao Hong-mao, Lilla Rödluvan. Men smeknamnet innebar inte att de såg på henne som ett ofarligt barn, snarare tvärtom. Alla som hade stött på henne hade en hälsosam respekt för hennes yrkesskicklighet. 

  "Idag," fortsatte Wang, "när vi firar lärarnas dag och särskilt den Store Läraren, Konfucius, vill man tänka nobla tankar. Man vill sitta och njuta av friden i den stilla morgonen, höra fåglarna sjunga och känna luften vibrera av ädla tankebanor." 

  Några av reportrarna började skruva på sig. De ville avbryta Wang, men kom sig inte för det. 

  "Det är under stort motstånd som man tvingas nedstiga till den politiska häxkittelns banaliteter och simpla angrepp," sa Wang, som nu sakta närmade sig skålen med het gröt. "Och när man gör det, så grips man av... sorg! Hur kan det, i vår moderna och upplysta tid, finnas människor som sänker sig så lågt att de tillgriper ont förtal och rena lögner för att svärta ner sina politiska motståndare? Mina vänner, var finns moralen idag?" 

  Innan någon av reportrarna hann köra fram sin mikrofon reste Wang sig och fortsatte: 

  "Alla vet att jag har tjänat Kuomintang sedan jag i min ungdom blev politiskt medveten och aktiv. Jag har alltid stått bakom San Min Chu Yi, partiets tre grundläggande mål, Folkrätt, Demokrati och Jämlikhet, ord och principer som fötts ur vår store landsfader Sun Yat-sens hjärta. Jag har tjänat troget under president Chiang Kai-shek och hans son Chiang Ching-kuo, och jag tjänar nu under president Li." 

  Han gjorde en paus för att dricka sodavatten ur ett glas på bordet. Fortfarande kom sig ingen för att avbryta honom. 

  "Det har alltid varit, det är och det kommer att förbli partiets och mitt mål att en gång återförena Taiwan och Fastlandet. Att återupprätta Chunghua Minguo, Republiken Kina över allt kinesiskt territorium. Och," sa han och höjde rösten ett snäpp, "vi har redan börjat! Taiwanesiska företag finns idag längs hela kusten. Pengar satsas på att hjälpa våra bröder på Fastlandet, att befria dem från socialismens bojor och låta dem få del av det välstånd som vi här har uppnått. Som ni vet ger jag mitt lilla bidrag till den stora uppgiften genom mitt företag, som har etablerat sig i Hsiamen."  Han drog handen genom det avtunnande håret.  "Det makalösa påstående som en ledamot från det parti som menar sig stå för framsteg och demokrati har gjort, det faller på sin egen orimlighet. Mina vänner, det som sades om mig i detta rum igår är lögn, från början till slut." 

  Han satte sig ner och lutade sig tillbaka i stolen. Fotograferna, som även de stått som paralyserade under hans tal, vaknade till liv och började knattra med sina kameror. Och blixtarna väckte de skrivande reportrarna. 

  "Varför tror ni att Mr Yu riktade dessa anklagelser mot er? Varför uppgav han att ni står i förbund med en separatiströrelse?" 

  "Jag står lika frågande som ni. Det är obegripligt." 

  "Tänker ni stämma honom för ärekränkning?" 

  "Jag har förvisso funderat på det, men jag har kommit fram till att det skulle vara under min värdighet att slösa den tiden och energin på honom." 

  "Var tror ni att Mr Yu har fått sina uppgifter ifrån?" 

  "Med den kännedom vi alla har om honom, så skulle man väl kunna tänka sig att han har fantiserat ihop hela saken under en blöt kväll på någon bar i stadens utkanter." 

  "Tror ni det är ett trick som Minjindang kokat ihop tillsammans med banditregeringen i Beiping?" frågade en fantasifull reporter ivrigt. 

  Wang kliade sig under hakan, som om han övervägde möjligheten att de kommunistiska ledarna på Fastlandet - i Beiping, som taiwaneserna fortfarande formellt kallade den stad som av dess nya makthavare döptes om till Beijing efter revolutionen 1949 - skulle vara inblandade i komplotten mot honom. Nu har han fått en ny favorit i presskåren, tänkte Molly. Inte ens Wang själv skulle väl vågat blåsa upp sig till sådana proportioner. 

  "En intressant fråga," sa parlamentsledamoten. "Men det är kanske en fråga som bör ställas till Mr Yu istället." 

  Mannen vid Wangs sida reste sig upp. 

  "Jag tror att alla frågor är besvarade," sa han. "Vi tackar er för att ni kom hit. Ledamot Wang har ett pressat program och måste tyvärr bryta här. Godmiddag." 

  Omgivna av sin eskort lämnade Wang Jien-yi och hans medhjälpare pressrummet. 

Brevbäraren stoppade in breven genom luckorna i ytterdörren och cyklade vidare på sin runda. John Li såg honom från balkongen. Han såg kanten av det vita kuvertet som stack ut ur hans fack och skyndade sig ut och nerför trapporna. 

  De hade kommit tillbaka från Kaohsiung sent kvällen innan. Tillbaka till en tom lägenhet. I postfacket fanns inga meddelanden från kidnapparna. Mei-hua hade brutit samman igen i hejdlös gråt.

  "Varför lämnar de inte tillbaka våra barn?" hade hon frågat. "Du har ju gjort som de beordrade! Varför får vi inte tillbaka pojkarna?" 

  På morgonen hade hon packat en liten väska och rest till en barndomsväninna i Jilong. Hon kunde inte vara kvar i Taipei. Hon hade lämnat efter sig ett överfyllt askfat och en tom ask Camel. Inte sedan de började träffas och gå ut med varandra åtta år tidigare hade hon rökt. John var inte rökare och han hade låtit förstå att han hoppades hon skulle sluta. Och det hade hon gjort och inte haft ett enda återfall. Inte förrän nu. 

  Han kom ner till postfacken och öppnade sitt. Där låg två kuvert. Det ena var en telefonräkning. Det andra hade kommunikationsdepartementets huvud och det fick hans hjärta att slå ett extraslag.  Tillbaka i vardagsrummet slet han upp det och drog ut ett papper. Det var stämplat För kännedom i övre högra hörnet, och nedanför fanns några korta textrader. Där framgick det att minister Chang på söndagen hade beslutat ge uppdraget att installera ett dataprogram för pendeltågen till företaget Lion Computers i Nangang. 

  John Li satte sig på soffkanten och stirrade rakt framför sig. Lion Computers. Han kände igen namnet även om han inte kunde erinra sig just hur deras program varit konstruerat. Det var ett av de företag som lämnats vidare till honom av hans kollegor, men som han hade dömt ut redan i ett tidigt skede, av någon anledning som han för tillfället inte kunde komma ihåg. 

Thomas stod utanför hennes dörr. Har det verkligen bara gått nio dagar sedan jag stod här sist? frågade han sig, för vilken gång i räkningen visste han inte. Men fastän det kändes som något som hänt långt bak i det förflutna, så kände han väl igen dörren. Han tyckte sig minnas den in i minsta detalj, med handtaget i guldfärg, nyckelhålet som naket, utan omgivande bricka borrade sig in i dörren, och märket intill. 

  Cirkeln sluts, tänkte han. Det var här det började och det är här det kommer att sluta. Om ett par timmar kommer jag att gå ut genom den här dörren för att inte återvända. 

  Han ruskade lätt på sig för att skaka bort olusten och knackade på dörren. Hon öppnade och hon var bländande i en svart sidenklänning. Hon log vackert mot honom och bjöd honom att stiga in. Med uppskattning studerade hon hans grårandiga kostym och matchande skjorta. Han drog fram handen som han hållit bak ryggen och överräckte en bukett med röda rosor. 

  "Mary," sa han medan han uppbådade all självbehärskning han hade. "Låt oss göra det här till en glad kväll. Okej?" 

  "Hao."

  Hon log tappert och gick för att sätta blommorna i vatten. Bara så där, reflekterade hon. Inte ett ord om att han kommer tillbaka och hälsar på mig, att han älskar mig och att på något sätt ska vi vara tillsammans för alltid. Inget... 

  Han stod mitt i rummet och tittade sig omkring. Tavlorna, som gjort sådant intryck på honom vid hans förra - enda! - besök hos henne, kändes underligt välbekanta. Det var som om han hörde hemma här, hos konstverken och flickan som satt upp dem på sina väggar. Nej! skrek han inom sig. Det gör jag inte. Hon hör hemma här, i detta rum, där säkert otaliga män fått sina lustar tillfredsställda. Jag var bara en av dem och jag hör inte hemma här.  

  Kameran hängde på hyllgaveln. Intill den, på en av hyllorna, låg ett fotografi som hon framkallat och förstorat. Hans blick föll oundvikligen på det. Det föreställde honom, Thomas Viking, med Alishans glänsande molnhav i bakgrunden. Det stockade sig i hans hals. Hur ska jag kunna lämna henne? frågade han sig.   

  De gick ut och åt på en liten restaurang i närheten. Deras samtal rörde sig i perifera områden, skyddade från känslor. De skämtade och skrattade men båda kände hur ihåliga skratten lät och efteråt kunde ingen av dem minnas vad de ätit den kvällen. 

  När Thomas hade betalat notan tog han fram papper och penna ur en ficka. Han skrev sin adress och sitt telefonnummer och gav till Mary. Hon skrev ner motsvarande och gav honom. 

  "Jag ska hem och packa," sa han. "Så slipper jag jäkta imorgon." 

  "Jag hoppas resan går bra," sa hon. 

  "Jag skriver till dig när jag kommer fram." 

  Han la lätt sin hand på hennes, reste sig och försvann. Hon satt orörlig en lång stund. Automatiskt tog hon upp en pappersnäsduk ur sin handväska när en tår, resterna av hennes förhoppningar, dök upp i ögonvrån. 

  Han var borta. Borta ur hennes liv. Mannen som stigit ut ur en dröm och funnits hos henne några dagar. Nu hade han återvänt till sin värld och hon var kvar i sin. Hon reste sig långsamt och lämnade restaurangen. 

  Klattret från mahjongbrickor hördes när han passerade Mrs Yangs lägenhet i trappan. Uppe på taket gick han långsamt fram till kanten och ställde sig där. Kvällen var ljum och behaglig. Runt omkring honom levde staden med alla sina ljud och ljus. Det var bara inuti honom som något hade dött. Och från kvarteret intill hördes Beethovens Für Elise.