ETT

Taiwan, tidigt 90-tal

"Sa du två polismän? På samma ställe?"

  Den unge kinesen tog av sina glasögon, putsade dem ett par sekunder med slipsen, satte på dem igen och tittade på flickan i receptionen som satt och snurrade en kulspetspenna mellan fingrarna. 

  "Ja, så sa de på nyheterna. De hittades i en gränd bakom Longshantemplet." Ett välfönat, halvlångt, svart hår inramade det söta, glasögonprydda ansiktet och hon var propert klädd i en persikogul dräkt. Just nu fick hon en rynka i pannan. "Ruggigt, eller hur?" 

  "Har de... Vad hade hänt med dem?" 

  "Plötsligt hjärtstillestånd, sa de. Bara så där utan vidare. Två unga män!" 

  De tittade på varandra en kort stund och upptäckte så Thomas Viking i dörröppningen.

  "Eh..." Den unge kinesen ordnade till sina anletsdrag och tog ett steg mot dörren. "God eftermiddag, sir. Kan jag hjälpa er?" 

  Thomas sneglade på den välklädde kinesen, noterade svetten innanför sina jeans och kände sig plötsligt helt malplacerad. Varför beställde jag inte ett rum på ett bra hotell istället så jag kunde tagit en taxi dit och fräschat upp mig först? Med ett snett leende drog han av sig axelremsväskan och körde fingrarna genom håret. 

  "Mitt namn är Thomas Viking," sa han. "Jag kommer från Scan-Tai i Sverige. Jag söker Mr Lin. Eh..." Han fick fram visitkortet och slog en blick på det. "Sammy Lin." 

  Kinesen sprack upp i ett brett leende och gick fram till honom med utsträckt hand. 

  "Mr Viking, välkommen hit. Jag är Sammy Lin. Jag är ledsen att vi inte visste när ni skulle komma. Då skulle vi hämtat er på flygplatsen. Jag hoppas att ni inte hade några problem att hitta hit." 

  Jag har haft helvetes problem att hitta hit, grabben! Bussen från flygplatsen stannade på en gata mitt i ingenstans och jag var tvungen att stiga ur. Jag hade ingen aning om var jag var och det var varmt som fan och solen stekte mig och jag hade mina jävla resväskor att släpa på och luften var tjock av avgaser från de hundratusentals förbannade bilar och bussar och motorcyklar som fyller era gator, och när taxibilen - chauffören måste ha fått en ingivelse från gud att rädda mig! - stannade intill mig var jag plötsligt oförmögen att säga ett enda ord på kinesiska. 

  Han såg kinesens leende ansikte och han såg det vackra leendet i flickans ansikte när hon långsamt närmade sig. 

  "Nej, det var inget problem." Han tryckte Sammy Lins hand. "Jag hade några saker att fixa i Hongkong och visste inte hur lång tid det skulle ta." 

  Han vände blicken till flickan, som stod och väntade på sin tur. 

  "Mr Viking, jag är så glad att se er. Jag heter Amy Long och jobbar som receptionist och sekreterare här."  

  Thomas lät sin blick dröja kvar vid hennes en sekund och kikade sedan ut genom fönstret. Han skymtade ett flygplan som lyfte i fjärran. Men scenen dominerades av ett rosafärgat byggkomplex i en närmast sanslös design. Det såg ut som när barn staplar legobitar ovanpå varandra i en pyramidliknande skapelse. Bortom den avtog bebyggelsen gradvis och längre fram till höger stack en taggig bergsknalle upp.

  En radio stod på och rösten av en kinesisk sångerska, sjungande något som nästan hördes som svensk schlagermusik, nådde hans öron. Amy, Sammy, tänkte han flyktigt. Namnen låter inte speciellt kinesiska, snarare distinkt engelska. Och den tanken drog honom oundvikligen tillbaka till Hongkong.  För det var i Hongkong han ville vara! Vackra, spännande, nervkittlande, fantasieggande Hongkong. Brittiska, kinesiska, internationella Hongkong. Den plats som han motvilligt rest till ett antal år tidigare på inbjudan av sin syster och som han blivit omedelbart och hjälplöst förälskad i. Det var där han ville jobba, inte på den här suspekta, politiskt utfrusna ön som hette Taiwan och som bara var känd (eller ökänd) för att tillverka piratkopior av vartenda stort varumärke i världen, samt ohämmat ägna sig åt att påskynda utrotningen av ett större antal vilda djurarter genom att skjuta dem och använda deras olika kroppsdelar till potenshöjande mediciner. 

  Men Hunkert hade skickat honom till Taiwan och Hunkert tänkte inte betala honom för att stå handlingsförlamad och tycka synd om sig själv. Hunkert hade skickat honom för att han kunde datorer och programmering och dessutom hade vissa elementära kunskaper i standardkinesiska. Möjligen inverkade också det faktum att Hunkert sällskapade med hans yngre syster, fast Thomas hatade att medge att lilla Ulrika skulle ha hjälpt honom. Den där snorungen! Den där lilla knubbsälen! (...som gått genom universitetsstudierna med högsta betyg och utvecklats till en effektiv och lagom kallhamrad ekonom.) 

  "De har pengar som gräs på den där lilla ön," hade Hunkert sagt och spänt sina grisögon i honom. "Deras BNP-ökning ligger på tio procent om året och de har världens största valutareserv. Där finns en jättemarknad, gosse! Nu börjar de spendera sina pengar och då ska vi vara med." 

  Med det förutseende som utmärker en sann affärsman hade Hunkert redan några år tidigare inlett samarbete med ett taiwanesiskt företag. Han hade satt upp Scan-Tai, ett dotterbolag till den koncern där han var en av de ledande figurerna. Branschen var elektronik och datateknik. Scan-Tai utvecklade svenska idéer och lät dem materialiseras i fabrikerna i Taiwan. 

  "Mr Viking, låt oss gå in på mitt kontor," sa Sammy Lin.

  Han sa något på kinesiska till kontoristen och ledde sedan vägen in genom korridoren.  Lins kontor var litet men ljust. Ett skrivbord och ett par besöksstolar dominerade rummet. Kinesen bjöd Thomas att sitta ner och placerade sig själv mitt emot honom. 

  "Hur mår Mr Hunkert?" frågade han artigt. 

  "Tack, han mår bra. Han hälsade till er alla här." 

  Lin böjde lätt på huvudet. 

  "Mr Bao är på tjänsteresa i Kaohsiung," sa han. "Han kommer tillbaka till Taipei imorgon."

  "Frank Bao är chef för företaget i Taiwan," hade Hunkert berättat för Thomas. "Men det är Sammy Lin som jobbar med transportprojektet. Det är honom du kommer att ha mest kontakt med." 

  Lin erbjöd honom en cigarrett. 

  "Nej tack, jag röker inte." 

  "Ni är en förståndig man, Mr Viking. Taiwaneser röker för mycket." Han log och tände en cigarrett. "Jag förstår att..." 

  Han avbröt sig när en annan man plötsligt stod i dörröppningen. Han sa något till Lin innan han upptäckte den utländske besökaren. Lin svarade honom, samtidigt som Amy Long trippade in med två tekoppar. Hon ställde dem på bordet, log mot Thomas och försvann igen.

  Thomas bet sig betänksamt i läppen. Han förstod inte ett ord av vad de två männen sagt och det oroade honom. Var hans kinesiska verkligen så fruktansvärt dålig? 

  "Mr Viking," sa Lin. "Det här är Mr Tao. Han jobbar med ett av våra andra projekt."  

  Tao, en medelålders man med stort, jovialiskt ansikte, kom in och hälsade. 

  "Ni hao," sa Thomas utan att själv veta varför hans talorgan plötsligt använde den kinesiska hälsningsfrasen. Men den fick Taos anletsdrag att spricka upp i ett brett leende.

  "Ni talar kinesiska!" konstaterade han. 

  "Bara lite." 

  "Ni talar mycket bra," sa Tao och gick ut ur rummet. 

  "Mr Viking," sa Sammy Lin. "Jag förstår att ni..." 

  "Ursäkta, men kalla mig gärna Thomas," sa svensken försiktigt och visste att han gav sig ut på hal is. Titlar är viktiga i Östasien, det hade Christel inpräntat i honom. Men han tänkte ändå försöka komma ifrån dem med Sammy. "Det känns naturligare om vi ska jobba ihop. Eller vad tycker du?" 

  "Okay, Thomas," svarade kinesen leende. "Thomas, du är säkert trött efter resan. Jag föreslår att vi åker till din lägenhet, så du får ställa in ditt bagage och vila dig. Imorgon börjar vi vårt arbete." 

  "Det låter bra, Sammy."   

De åkte på en upphöjd motorväg som löpte genom staden i nord-sydlig riktning. Avfarter passerades med jämna mellanrum och nedanför dem såg Thomas breda vägar som förlorade sig bort mellan rader av skyskrapor, den ena högre och mer blänkande av enorma glasfasader än den andra. Vägarna, med mängder av nästan stillastående bilar, bussar och lastbilar, gav svensken intrycket att han betraktade en stillbild. Det som gav bilden liv var de hundratals, nej, tusentals motorcyklarna som slingrade sig fram mellan de större fordonen. 

  Bilden var oförändrad bort till horisonten, men det verkade bero på att utsikten begränsades av ett grågult dis, utan tvivel livsfarligt att inandas, snarare än på att Taipei skulle vara oändligt stort. 

  De steg ur taxin utanför ett hus som låg i en smal gränd. Thomas hade utan att protestera låtit Sammy ordna transporten. Svensken var mer än nöjd med att kunna luta sig tillbaka i baksätet, känna den konditionerade luften kyla ner honom och överlämna alla de omedelbara problemen till kinesen. 

  "Här ska du bo," berättade Sammy och pekade på huset, en smutsig, grådaskig byggnad i fyra våningar. Från marken skymtade Thomas gröna växter uppe på taket. På ena gaveln fanns ett antal balkonger, välfyllda med upphängd tvätt. Bottenvåningen på gaveln mitt emot upptogs av företagslokaler. "Låt oss gå in och träffa din hyresvärdinna, Mrs Yang." 

  Den tunne kinesen andades ansträngt när han släpat upp den ena av Thomas två resväskor till fjärde våningen, där Mrs Yang tydligen bodde. Men han strök snabbt en hårlock ur pannan och ringde på dörrklockan.

  Dörren, som fanns innanför ett galler, öppnades och en medelålders kvinna tittade ut. Sammy log mot henne. 

  "O va san! Wa hsi Lim." 

  Thomas stod åter som ett levande frågetecken medan de förde en kort dialog. Sen öppnade kvinnan gallerdörren och tittade på svensken med ett varmt leende. Hon sa något till honom, något som lät någorlunda bekant, men som han ändå inte förstod riktigt. Men hennes minspel visade att han skulle komma in, så han log tillbaka och gick in genom dörren med Sammy efter sig. 

  "Mrs Yang talar inte engelska", upplyste Sammy. "Men du kan säkert kommunicera med henne ändå, för hon talar både mandarin och taiwanesiska." 

  Taiwanesiska? Finns det något sådant också? Nå, för tusan, tänkte Thomas. Det är därför jag inte fattar något av vad de säger. De snackar taiwanesiska!

  Upptäckten gjorde honom lättad, eftersom den förklarade varför han inte förstått vad kineserna sagt. Men samtidigt blev han en smula orolig, för han insåg snabbt att förekomsten av ett för honom helt okänt språk innebar att han skulle komma att missa en massa information. Nåja, tänkte han. Det är Sammy jag ska ha att göra med och Sammy pratar mandarin, och dessutom engelska! 

  "Yang taitai, ni hao," sa han och bugade lätt för kvinnan. Mrs Yang, hade Sammy sagt. Så då var värdinnan väl en taitai, en gift kvinna, och inte en hsiaojie, en ogift. 

  Han noterade att hon hade mycket vackra drag, fast hennes ansikte börjat få de linjer på halsen och bredvid ögonen som är tecken på att ungdomen definitivt är föärbi. Mrs Yang var klädd i en tilltalande, spräcklig klänning och bar ett grönt jadearmband på ena armen.  

  Hon bjöd på te och Thomas tittade sig omkring, samtidigt som han kände hur hans kropp varvade ner. Det var vardagsrummet som de kommit in i och det skilde sig från svenska vardagsrum, inte bara genom sin placering närmast ytterdörren. Den andra stora skillnaden var avsaknaden av mattor. Innanför dörren stod ett skoställ och på golvet intill det fanns flera par inneskor i plast.

  Rummet var möblerat med ett lågt soffbord och två tresitsiga soffor. I andra delen av rummet, vid de skjutdörrar som stod öppna ut mot en balkong, fanns ett matbord med fyra stolar. En av väggarna täcktes av en hylla i sektioner, innehållande TV, musikanläggning, ett antal prydnadsföremål samt några inramade fotografier. I taket snurrade en stor fläkt. 

  "Ta-mu-shr," sa Mrs Yang och hon hade en sval, behaglig stämma. "Du talar mycket bra kinesiska. Bättre än jag!"

  Hon skrattade glatt och Thomas drog också på munnen. 'Ta-mu-shr', det är tydligen så nära 'Thomas' hon kan komma i uttal, tänkte han. 

  "Inte alls," svarade han. "Jag kan bara lite kinesiska. Talar inte bra." 

  "Man ska inte skryta med sina egna förmågor," hade Christel sagt flera gånger. "Var ödmjuk. Släpa dig lite i skiten, det tycker de om." 

  Kvinnan sa något till Sammy på taiwanesiska och den unge kinesen reste sig. 

  "Thomas," sa han. "Mrs Yang vill visa dig till ditt rum." 

  "Bra. Tack så mycket."

  Plötsligt satt de där, standardfraserna som han tränat med Christel under många, långa månader. Och uppenbarligen uttalade han dem på rätt sätt. 

  Med värdinnan i täten fortsatte de uppför ytterligare en trappa. Thomas blev något överraskad över att den utmynnade på husets tak. Där, uppe på det platta taket, fanns en tillbyggnad. Fyra dörrar, varav en visade sig leda till en kombinerad dusch och toalett. Mrs Yang öppnade en av de andra och de kom in i ett litet men rent och prydligt rum. 

  Ett penthouse, tänkte Thomas, nästan hänförd. Häftigt!  

  Utbyggnaden med de tre sovrummen täckte bara hälften av takets yta. Den andra hälften upptogs av en mindre odling av miniatyrträd. Thomas gick fram till takkanten och tittade ner. Där nere, femton, tjugo meter nedanför honom, fanns gränden. Det var en gränd av flera i ett gytter av smågator och trafiken var begränsad. En och annan bil tog sig fram där bland cykelkärror, skabbiga hundar och lekande barn. 

  "Thomas." Det var Sammy, som stod vid hans sida. "Jag lämnar dig nu så du får vila några timmar. Passar det att jag kommer och hämtar dig klockan sju ikväll? Så äter vi middag tillsammans." 

  "Eh... javisst, Sammy. Det låter jättebra. Tack för all hjälp." 

  "Det var ingenting, Thomas." 

  Han gick in i sitt lilla rum och satte sig på sängen. Han hade tänkt duscha. Han hade tänkt plocka fram tandborste och rakgrejor ur sin väska. Han hade tänkt hänga in en del kläder i tyggarderoben som fanns i ett hörn. Men han bara la sig ner på sängen och föll i djup sömn.

"Ta-mu-shr."

  Orden från den försynta stämman följde på ett par diskreta knackningar på dörren. Thomas slog upp ögonen. Rummet låg i halvmörker. 

  Mrs Yang stod utanför dörren. Hon log vänligt, nästan moderligt, när han något yrvaken tittade ut. 

  "Mr Lin ringde. Han kommer om femton minuter," meddelade värdinnan och det märktes att hon ansträngde sig för att tala långsamt och tydligt, så han skulle förstå. 

  Thomas följde efter henne medan hon visade honom telefonen, varmvattenkokaren, duschen och gaskranen. 

  När han hade gjort sig ren och klätt på sig fann han Sammy sittande på en av stolarna vid bordet utanför tillbyggnaden. Thomas lät blicken svepa över horisonten. Det här kom han ihåg från Hongkong, att dagen liksom plötsligt försvann och blev till natt utan att man visste hur det hade gått till. Han kom också ihåg hur mycket han uppskattat natten i Hongkong. Den var inte som i den höga nord, där natt är lika med kyla. Snarare kändes den som en befrielse. Dagens stundtals besvärande hetta la sig och temperaturen gick ner till en mycket behaglig nivå. 

  "Jag tycker om nätterna här i Östasien," sa han och tittade snabbt på Sammy. "Inte för varma, inte för kalla." Lagom, tänkte han, men kom inte på något bra sätt att förklara detta på svenska så användbara begrepp. 

  "Kom," sa kinesen och släckte sin cigarrett. "Låt oss gå och äta middag." 

  Trafiken på den lite större gata som gränden ledde fram till var omfattande nog, men i kvällens svalka kändes avgaserna mindre. Efter ett par kvarter stannade Sammy vid en restaurang. Den var förstås luftkonditionerad och i sin tunna skjorta satt Thomas snart och småhuttrade. 

  Han överlät beställandet åt Sammy och snart kom fat efter fat på bordet. Småbitar av nötkött, stekta med en grönsak som verkade vara den felande länken mellan purjolök och sallad. Helstekt fisk i sötsur sås. Vita, fyrkantiga, sladdriga saker i tomatsås. Stekta salladsblad med små vitlöksbitar. Och riset, förstås, i små skålar. Ett par ätpinnar placerades bredvid svensken, som såg en smula betänksam ut. 

  "I Taiwan äter vi med pinnar", förklarade Sammy med ett brett leende. 

  De åt under tystnad ett tag. Svensken märkte att det faktiskt gick bättre än han trott, att få i sig maten med hjälp av pinnarna. Den varma maten gjorde också att kylan snart kändes mindre och då började även hans humör tina upp. 

  "Vad är det här?" frågade han och lyfte upp en av de vita, dallrande kuddarna med sina pinnar. 

  "Det heter doufu," berättade Sammy. "Det görs av sojabönor. Bra för kroppen!" 

  Smakar ungefär lika intetsägande som sojabönsbiffar, tyckte Thomas och mindes mystiska middagar hos Christel i Lund, under perioder då systern varit fanatisk vegetarian. 

  "Mrs Yang verkar mycket vänlig," sa han när en viss mättnadskänsla började lägga sig över bordet. 

  "Jag hoppas du ska trivas bra i rummet," svarade Sammy. 

  "Hon är en vacker kvinna," fortsatte Thomas fundersamt och betraktade kinesen. "Jag antar att hon är i medelåldern nu, men hon måste varit en strålande skönhet när hon var ung." 

  "Det är riktigt. Yang Chun-hua var berömd för sin skönhet för 15-20 år sedan. Hon var under flera år framgångsrik skådespelerska i Hongkong." 

  "Jaså." 

  "Hon spelade bland annat i flera filmer med den välkände James Poo." 

  James Poo! Thomas höjde på ögonbrynen i förvåning. De så kallade kungfufilmerna med Poo hade även nått publiken i Amerika och Europa. Mer än en gång hade sensei Taaki, den japanske huvudtränaren i klubben i Malmö, låtit dem titta på James Poos filmer i inlärningssyfte.

  "Det var skada att han dog så tidigt," sa Thomas. "Poo, menar jag." 

  Han tog farväl av Sammy utanför huset och gick upp till sitt lilla rum på taket. Natten var ljum och märkligt fridsam mitt inne i miljonstaden. Thomas stod en stund och tittade på miniatyrträden i skenet av den lampa som fanns utanför trapphuset. Från någonstans inne i huset hörde han då och då ett klapprande, klattrande ljud som han inte kunde identifiera.

  Han ställde sig vid takkanten och tittade ner. Fast klockan var över tio var det full aktivitet nere på gatan. Bilar och motorcyklar körde förbi. Barn sprang omkring och lekte utanför butikerna, som fortfarande var öppna. 

  Inne i rummet packade han upp kläder ur resväskan och hängde in. Han ställde in några böcker i den lilla bokhyllan. Ett par databöcker, ett litet engelsk-kinesiskt lexikon, samt Noble House, ett av författaren James Clavells verk från Östasien. Det hade känts passande att plocka med den boken. Men mappen med handlingarna angående transportprojektet lät han ligga kvar i den ena resväskan. Han funderade på att låsa den men bestämde att det inte fanns någon anledning. Varför vara sjukligt misstänksam? tänkte han. Hittills har ju alla varit fantastiskt vänliga mot mig. 

  Han tog med sin necessär och en handduk och gick in på toaletten för att göra sig klar för natten. När han kom ut fann han sig stirrande in i två gråblå ögon. De fanns bakom tunna, runda glasögon, i ett ansikte som i övrigt innehöll en skarpt markerad näsa, en smal mun med blodfattiga läppar och ett mörkblont, snaggat hår.

  För bråkdelen av en sekund kände Thomas hur försvarande adrenalin rann till, men han behärskade sig snabbt. 

  "Hallå," sa han och log försiktigt mot mannen i kostymen och den långa, mörkblå överrocken som stod framför honom i entrén. Denne verkade också något överrumplad över att finna en främling i härbärget. Han tittade avvaktande på Thomas. "Jag heter Thomas," sa svensken. "Jag har kommit hit idag." 

  "Steven Rodd," svarade mannen och sträckte fram sin hand för att hälsa. "Välkommen hit."

  "Tack." Vem är du, ungefär? tänkte Thomas, men Steven Rodd hade redan låst upp dörren till sitt rum och gått in. 

  Thomas gick in till sig och låste dörren. Den vite rumskamratens välkomstord hade uttalats med ungefär samma vänlighet som en orm kan tänkas visa en liten mus som råkat förirra sig ner i dess håla. Svensken kände ett sting av obehag, men försökte skaka det av sig.

  Det är sent på kvällen, tänkte han. Killen kanske har jobbat hela dagen och är trött. Man ska inte vänta sig att någon ska börja berätta sitt livs historia för en komplett främling.

  Men bilden av det snaggade huvudet med de kyliga ögonen dröjde ändå kvar hos honom. Och det blev inte bättre av att tidsomställningen fick hans kropp att tro att klockan bara var någonstans kring fem på eftermiddagen. Han låg och vände och vred på sig i den smala sängen. Vid ett tillfälle var han på väg upp för att plocka ut den viktiga mappen ur väskan och lägga den under madrassen, men ändrade sig när han satt på sängkanten och sjönk tillbaka mot kudden igen. Det tog lång tid innan han somnade.