Det är synd om de rika

Min sista krönika i Norra Skåne, publicerad den 8 maj 2007

Det är synd om de rika.

Jag menar, här har de suttit, dag ut och dag in, år efter år och oförtrutet rådbråkat sina hjärnor, slitit sitt hår och legat sömnlösa på nätterna för att komma på fiffiga sätt att slippa betala sina skatter. Och vad är tacken? Jo, nu avvecklas alla skatterna en efter en. Arvsskatten, förmögenhetsskatten, fastighetsskatten... nu faller de som dominobrickor.

Stackars de rika! Som de måste gräma sig över att alla sömnlösa nätter och alla avryckta hårstrån varit till ingen nytta. Alla de kluriga lösningar som de varit så stolta över och passat på att bräcka varandra med på affärsluncherna, nu faller de platt till marken.

Vad ska de nu trösta sig med? Jo, börsen, kanske. Börsen, denna helsjuka företeelse! Här har vi Företag A, vars aktiekurs stiger, och Företag B, som sjunker som en sten. Jaha, då är det väl så då att Företag A går jättebra medan det går åt pipsvängen för Företag B? Nej, det är precis tvärtom! Företag A går med storförlust, MEN inte med lika stor förlust som spekulanterna på börsen trott. Därför stiger kursen. Företag B, å andra sidan, går jättebra, men inte lika bra som spekulanterna förväntat sig och aktien faller. Och förmögenheter byter ägare på denna illusionisternas marknad, utan att en enda minuts produktivt arbete utförs.

För sådan är kapitalismen. Och direktörerna kräver att staten ska släppa loss marknadskrafterna för att den nyttiga konkurrensen ska öka, till glädje för konsumenterna. Men snart kommer Företag A att köpa upp Företag B (det går ju alldeles för bra och är ett hot). Företaget AB blir i sin tur uppköpt av Koncernen C och därefter kommer Konglomeratet D och glufsar i sig hela skiten och blir ensamma på marknaden och kan höja priserna så mycket man vill.

Det "röda 70-talet" var, ser man nu med allt större tydlighet, en lycklig parentes i det här landet - kanske till och med i ett större perspektiv. Det syntes inga svältande direktörer utmed fabriksväggarna. Däremot höll de en klädsamt låg profil. De flesta människor hade det ungefär lika bra och där finns faktiskt ett egenvärde i detta. Om de flesta är någorlunda nöjda ökar harmonin i samhället och förmodligen minskar då brottsligheten.

Så kom the swinging 80's, med thatcher-reaganismen, som även nådde Sverige. Och nu har den verkligen slagit ut i full blom. Efter löneförhandlingarna pytsas några hundralappar ut till arbetarna medan direktörernas lyft ligger i tiotusenkronorsklassen. Värdelösa vd:ar får en handfull miljoner när de sparkas, inget att knussla med. Det är väl ingen djärv gissning att utvecklingen kommer att fortsätta i samma spår under Fredrik den Store och hans tre knähundar. Och i denna sköna nya värld, där klyftorna ökar, blomstrar framför allt en bransch, nämligen vaktbolag och leverantörer av allehanda larmutrustning, som ska skydda de välbeställdas egendom och familj från frustrerade plebejer.

Stackars, stackars de rika.