Ska vi äta nudlar eller ska vi äta ris?

Publicerad i Norra Skåne den 19 maj 1998

Mat är en förbannelse.

Nej, inte maten i sig själv, egentligen. För jag uppskattar visst en god måltid. Jag sätter mig gärna framför en tallrik med spagetti och köttfärssås, eller bruna bönor med korv och skånsk senap, eller fiskpinnar med potatis och remouladsås. (Som ni märker är min smak ytterst enkel, närmast barnslig, och det står jag för.) Pizza är gott och det händer att jag slinker in på McDonald’s. Och jag minns fortfarande doften av korv med bröd från periodpauserna i Tyrs Hov, då, på den gamla goda tiden, när Tyringe SoS vann sina hockeymatcher och allting pekade uppåt och ingen anade vilka fasor som skulle komma med 90-talet. (Och om någon hade anat, och uttalat sina aningar, så skulle ingen ha trott på honom.)

Så mat är gott, och kan till och med utgöra stommen i en mysig kväll på tu man hand med tända ljus och rödvin (fast man hellre skulle velat dricka öl) och allt det där. Men Skaparen måste ha varit på uruselt humör när han (hon/den/det) bestämde att vi människor måste äta oss mätta tre gånger om dagen. För den där goda maten, den kommer ju liksom inte fram på bordet automatiskt. Den måste inhandlas och betalas för, och den måste tillagas, och när den är uppäten måste tallrikar, glas, bestick och grytor diskas. Och innan något av allt detta kan inträffa, så måste man svara på den svåraste av alla frågorna: Vad ska jag äta idag?

Om vi tänker oss att man bara äter en lagad måltid varje dag, och nöjer sig med mackor till kvällsmat eller lunch, så måste man ändå komma på ett svar på den där frågan sju gånger i veckan, 52 veckor per år under hela sitt (vuxna) liv. Valet av maträtt måste uppfylla ett antal kriteria: Det ska vara lättlagat, snabbt och billigt, det ska någorlunda stämma överens med ens smak, och det ska helst vara något som det var åtminstone tre-fyra dagar sen man åt senast. Den filosofin, plus en flaska ketchup och en bra konservöppnare, tog mig igenom mina universitetsår i Lund.

Men när man bildar familj förändras sakernas tillstånd. Om man råkar gifta sig med en person som tycker om matlagning så kan de förändras till det bättre. Om inte, så förändras de oundvikligen till det sämre, eftersom närvaron av växande barn i hushållet ställer högre krav på detsamma än enbart en eller två vuxna.

I Taiwan äter man ofta ute. Man har i regel inte tid att åka hem och laga till något, och det finns gott om relativt billiga hak. För tre år sen, när vi var här senast, åt jag och min fru tillsammans regelbundet på lunchen. De rätter som står till buds för en billig måltid är i princip oxkött, griskött, kyckling, fisk eller räkor, serverat med ris eller nudlar - och naturligtvis ett gäng grönsaker. Soppa får man också till gratis, och varför den är gratis förstår man om man ser den. Den består nämligen av vatten eller buljong, i vilket simmar några enstaka, vilsekomna grönsaksfragment, lika glest som hjärncellerna hos en skinnskalle. Ett begränsat utbud, således, och den ständiga frågan när klockan började närma sig tolv var: Ska vi äta nudlar eller ska vi äta ris?

Ett sätt att handskas med problem av den här sorten, som jag praktiserade under en tid här i höstas, är att göra matvalet - liksom andra tråkiga "måsten" - till en rutin. Sålunda åt jag stekt fisk med ris varje måndag, kycklingklubba med ris varje tisdag, kalops med nudlar varje onsdag, räkrullar med ris varje torsdag, och fläskkotlett med ris varje fredag. (Analogt brukar jag ha samma skjorta, byxor och kavaj varje måndag osv, för att slippa stå och få ångest i garderoben varje morgon.)

Nyligen har min fru börjat jobba på ett ställe som har fört henne i närheten av där jag vistas på dagtid, varför vi åter har börjat äta tillsammans. Och då hon inte riktigt har förståelse för min rutinteoris förträfflighet, så gör vi åter vårt val varje dag. Och frågan är densamma som för tre år sen: Ska vi äta nudlar eller ska vi äta ris?