Hur har vi kunnat bo i ett sådant råtthål?

Publicerad i Norra Skåne den 12 augusti 1997

Fram tills helt nyligen har jag trott att tandhygienister var de hemskaste människor som vandrar på jorden. Men jag har haft fel. De är faktiskt rena lättviktarna jämfört med domedagens verkliga elitsoldater - dessa ensamma män som driver runt och besiktigar hus.

En sådan demonisk varelse bereddes tillträde till vårt hem för en tid sen. Med anledning av förestående utlandsvistelse ville vi nämligen sälja huset.

Förrädiskt lågmäld gled han in genom dörren, men redan i rörelsen när han stängde den efter sig märktes det att han var på alerten. Var den trög? Var man tvungen att dra i handtaget en extra gång för att den skulle stängas? Hans näsborrar vibrerade som på ett vilddjur. Han vädrade efter lukten av mögel! I nästa ögonblick log han, så som lejonet ler mot den lilla musen som har förirrat sig in i dess håla.

"Ursäkta att jag är sen," sa han.

Jag försökte forma mina ansiktsmuskler till ett leende. Bredvid mig gjorde den presumtive köparen, också han något tagen av stundens allvar, detsamma. Mannen med ficklampan, den elektriska fuktmätaren och det dödliga protokollet gick in i badrummet.

Han svepte med ficklampsstrålen som en gammal östtysk vakt vid Berlinmuren. Ur sin ficka tog han fram en liten kula och la på golvet. Sex ögon följde den medan den sakta men säkert rullade - bort från badkaret och golvbrunnen. Jag fick ta stöd mot handdukshängaren för att inte svimma. Blyertspennan skrapade mot protokollet.

Fylld av onda aningar såg jag honom vandra vidare till tvättstugan. Där högg han direkt efter halspulsådern.

"Detta är ingen våtrumsmatta. Det är bara en fråga om när fuktskadan inträffar. Den måste bytas, och då är det naturligt att även byta tapeten eftersom sådana inte är godkända längre."

Köket, vardagsrummet, övre hallen, sovrummen. Som i dvala följde jag honom när han med fascistoid nit bröt ner vårt hem i dess beståndsdelar, analyserade dem och brännmärkte dem. Han ålade sig upp genom luckan till vinden och pennans rörelser mot protokollet ekade i tystnaden. Hänsynslöst kastade han sig ner i den dammiga torpargrunden under huset och rörde runt i sanden.

Jag och den presumtive köparen, nu endast skuggor av oss själva, gick med honom medan han utförde den utvändiga inspektionen. Färgen flagade av väggarna, stuprören sprack och taket vittrade sönder under blicken från denne härskare över de nio helvetena. Han stannade till vid ena gaveln.

"Det är inte bra att ha större buskar intill huset, deras rötter kan orsaka sättningar," sa han, och så log han igen, det där leendet som blottade en jämn och vacker tandrad men som aldrig nådde ögonen. "Men buskarna är ju trevliga."

Två frågor inställer sig efter att ha blivit så grundligt tillintetgjord. Fråga 1: Hur ser den bostad ut som funnit nåd inför denne man, dit Han återvänder efter att ha intjänat sitt dagliga bröd? Tanken svindlar, det är omöjligt att se denna perfekta boning, detta sagoslott framför sig, där Han oförtröttligt bonar sina golv, torkar sin spis, putsar sina fönster, målar sina väggar, tjärar sitt tak och klipper sina kanter med nagelsax. Där inga barnhänder får kleta ner skåpsluckorna, inga tvätthögar får samlas och inga pilsnerflaskor får bilda ringar på borden. Nej, det är bäst att lämna den frågan.

Fråga 2: Om och när det nästa gång blir aktuellt att välja bostad i detta land - vad ska man välja? Vid första anblicken verkar svaret vara givet: Lägenhet! Lätt och smidigt. Man betalar sin hyra och sen får hyresvärden sköta resten.

Men... Vid närmare eftertanke så har det där med lägenhet sina sidor. Tvätten, till exempel. Den ska asas ner i ett källarutrymme och den ska asas upp igen när den är torr - om den är kvar då, så inte någon varit och stulit den i torkrummet! Och tänk om grannen under har en 15-årig son som är i besittning av en förstklassig stereoanläggning, där han oavbrutet maler på med sin hjärndöda rap, techno och hip-hop. Och tänk om det ovanför bor en galen knarkare som låter sin schäfer kalasa på barnens underarmar och som med jämna mellanrum får nattliga haschpsykoser och förvandlar inredningen till drivved. Och så är det ju det där med trädgården...

Trädgårdar och dess skötsel är något som framkallar högst blandade känslor. Att luka rabatter, med kirskål och andra ogräs som går så fantastiskt bra hemma hos oss, är ungefär lika tröstlöst som att vara bandymålvakt. Å andra sidan fylls jag av tillfredsställelse när jag kan sätta mig utanför uterummet, lyssna till fontänens rogivande porlande i dammen och blicka ut över en nyklippt gräsmatta och se hur barnen springer omkring där barfota och leker.

Så... blir det kanske ett hus ändå? Ja, i så fall kommer det att väljas ut med största omsorg. Underhållsfritt, blir nyckelordet. Tegel och plast. Gräs och träd. Kakel, sten och rostfritt stål inomhus, så man kan skvätta omkring sig utan att fukt uppstår. Finns det ett sådant hus? Nåja, det blir en senare fråga. Var dag har nog med sina bekymmer.

Jo, förresten, en tredje fråga också: Hur har vi kunnat bo i ett sådant råtthål så länge? Och trivas så förbannat bra!