Visst lever vi i helvetet

Publicerad i Norra Skåne den 14 november 1994

Nu är den här igen, den alltför ofta återkommande sex månader långa plågan som kallas vinterhalvåret, och som drabbar alla oss som haft oturen att i detta liv födas i ett arktiskt klimat.

Den nordostliga vinden pressar sig likt synålar in mellan rockkragen och skäggstubben. Isen lägger sig hånleende tillrätta på bilrutorna och man kan riktigt höra hur hundralapparna tickar iväg inne i elmätaren när man tvingas vrida upp elementen. Livsandarna rusar iväg och gömmer sig i hyllan i gästrummet, bland diabilderna från härliga Singapore.

Varifrån kommer myten att det skulle vara varmt i helvetet? I det helvete där vi lever är det inte varmt, det är kallt. Vinterkylan utifrån förstärks av en inre köld när händelser och nyheter från när och fjärran når oss via media. Tre sexåriga pojkar misshandlar en jämnårig flicka och lämnar henne att dö. Närmare tusen människor dras med den sjunkande Estonia i djupet. Terrorister spränger sig själva och sina medmänniskor i bitar på en buss i Israel. Folkgrupper i Rwanda och Jugoslavien slaktar varandra i tiotusental.

Är det himlen, den plats där dessa saker äger rum? Nej, naturligtvis inte, det är helvetet. För att använda den österländska religionens termer: Om det inte är nirvana (och det är det inte), så är det sansara. Något annat finns inte.

Det är inte trovärdigt att tala om ett helvete som väntar de syndiga efter döden. Inte trovärdigt för dem som dog eller såg sina anhöriga dö i nazisternas utrotningsläger, i de irakiska fängelserna, i de sovjetiska sinnessjukhusen för regimmotståndare, i de chilenska torterarnas celler.

Inte heller för dem som ser sina barn tyna bort i cancer, sina unga anhöriga brytas ner av narkotika, eller sina äldre anförvanter bli misshandlade och mördade av till synes känslokalla brottslingar. Dessa drabbade lever redan i helvetet.

Men, invänder någon, allt här i världen är ju inte mörkt och negativt. Jorden kan ju faktiskt i sina bästa stunder vara en underbar plats att leva på. De flesta av oss har förhoppningsvis känt den besvarade kärlekens lycka. Vi som är tillräckligt gamla för att vara pappa eller mamma har känt värmen när vi stiger av tåget och möts på perrongen av våra barn, springande mot oss med öppna armar och glädjestrålande leenden.

Den rogivande eftermiddagen, mitt i semestern, när man ligger i hammocken, i skuggan, med en kall pilsner inom räckhåll, ger en ytterst behaglig känsla. Favoritlåten som strömmar in i medvetandet från hörlurarna skänker tillfredsställelse. Beröm från chefen eller en kollega över ett väl utfört arbete, en brasiliansk frispark i krysset, utsikten från Sacre Coeur med hela Paris framför sig.

Nyheten att det kalla kriget mellan öst och väst är slut, att vattnet i den lokala badsjön blivit något renare, att forskarna har hittat botemedel mot en svår sjukdom. Både på det personliga och mer allmängiltiga området finns det gott om glädjeämnen i vardagen.

Detta ger ingen motsättning åt resonemanget, tvärtom. Det måste finnas ljus i mörkret. Hur skulle vi annars veta att det finns något bättre att se fram emot, att kämpa för? För om det nu är så att vi inte lever i himlen, så förväntas vi väl föra en kamp för att ta oss dit. Driften att förändra sin situation i en gynnsam riktning finns naturlig hos människan, och begreppet "himlen" har ju rent allmänt en positiv klang. Men vad är egentligen himlen?

En plats uppe bland molnen där små gulliga änglar glider förbi, ihärdigt spelande på harpor… En plats, eller ett tillstånd, av oändlig och absolut lycka. Men kan man uppskatta lyckan om den inte blandas upp med lite olycka då och då? Tänk om det blir tråkigt där uppe. Tänk om man börjar längta tillbaka hit!