En (riktigt god) jul

Publicerad i Norra Skåne den 5 december 2000

Det går bra för Sverige. Räntorna är låga. Statsskulden sjunker. Företagen tjänar pengar.

En anledning till att det går bra för Sverige är att staten får in mer pengar av oss, samtidigt som den betalar ut mindre. När vi går till tandläkaren, eller köper medicin på apoteket, betalar vi mycket mer än vad vi gjorde för exempelvis 25 år sen. Vi betalar mer, vi har med andra ord fått det sämre. Det allmänna har också sparat in miljoner genom att skola, vård och omsorg bantats ner på resurser. Färre lärare, sköterskor och annan personal gör givetvis att situationen för barn, sjuka och äldre blir sämre.

Det går alltså bättre för staten, som ju är vi, därför att vi fått det sämre! George Orwell (han med 1984) skulle hoppat jämfota av förtjusning om utrymmet i graven tillåtit det.

Men det är ju å andra sidan inte riktigt sant att vi alla har fått det sämre. Vissa har fått det väldigt mycket bättre. Och det uppfattas ju inte som störande nuförtiden, att vissa får det bättre medan andra får det sämre. Tvärtom, faktiskt, så har det nästan blivit en sanning - på det där luriga sättet som så många lögner lyckas bli sanningar bara de upprepas tillräckligt många gånger - att det skulle vara bra om vissa får väldigt mycket mer, medan andra får mindre, eller inget alls, eller blir fråntagna det som de hade. Man kan till och med höra fackförbundspampar stå upp och kräva större löneskillnader, och det hade man kanske inte väntat sig i första taget att få höra.

Annars är det ju ganska lätt att förledas att tro att det skulle vara något positivt om de flesta människor hade det ungefär lika bra. Att om alla kunde äta tre bra mål mat om dagen och dessutom någon gång kunna unna sig något extra så skulle de flesta vara rätt så nöjda och samhället skulle bli harmoniskt.

Men så enkelt är det förstås inte. För det är ju tydligen snarare meningen att man ska tänka som så att det inte är särskilt bra om alla är glada och harmoniska, för då förlorar man sin "killer instinct" och utan den kommer man inte att kämpa för att få det bättre. Att vara förnöjsam och tillfreds är inte bra, utan man förväntas spänna ut sina vassa armbågar och trampa så mycket som möjligt på sin nästa för att ständigt få mer och mer.

Förändringen från 70-talet är oerhört dramatisk. Då smög direktörerna längs väggarna med skygga blickar och hukade sig när fackombudsmännen höjde rösten. Idag tillbeds företagsledarna som gudar på aktiemarknadens altare. Det var på 80-talet som den nyliberala revolutionen inleddes under fältmarskalkerna Ronald Reagan och Margaret Thatcher. Och de som suttit i 70-talets studentkorridorer och sjungit protestsånger och druckit rödvin och talat om solidaritet med arbetarklassen och folket i u-länderna började ta på sig trikåer och gå på gym, de lärde sig att göra karriär och satsa på sig själva och skita i andra, och de köpte dokumentportföljer och snygga kostymer och började investera i aktier och fonder och följa med i börsnoteringarna. (Tänk er en börsnotering på 70-talet!)

Det politiska landskapet har följt i samma spår. Det har blivit förskräckligt trångt i knäet på Bosse Blå. Där sitter Affes kådisar och Lasses folkpartiklar och tävlar med värden om att vara mest högervri… förlåt, marknadsanpassade. Det socialdemokratiska partiet har med sedvanlig fingertoppskänsla för vad som är gångbart landat med en duns på mittfältet. Och mot den bakgrunden är det naturligtvis inte alls förvånande att vänsterpartiet, som ju framstår som det enda möjliga alternativet till en kompakt allmänborgerlig röra, har lockat till sig rekordmånga sympatisörer.

Något gick snett på 70-talet, det är ju faktiskt svårt att komma ifrån. För någonstans, kanske bland flummet och kravlösheten, såddes väl fröna till de senaste årens känslomässiga frost och starka fokusering på det materiella. Eller är det kanske bara så att pendeln ständigt svänger fram och tillbaka mellan olika samhällsklimat? I så fall är väl en svängning en bit tillbaka åt andra hållet något att sätta upp på önskelistan så här i juletider.

I detta sammanhang kan det kanske vara på sin plats att påminna om en gammal god historia från mer traditionella högerkretsar, det vill säga militären. Inför den stundande högtiden talade sålunda regementschefen och sade:

"Till alla officerare önskar jag en riktigt god jul. Till alla underbefäl önskar jag en god jul. Och till alla värnpliktiga önskar jag en jul."