Mitt kungarike för en barnflicka

Publicerad i Norra Skåne den 24 september 1996

Egentligen är det förvånande att inte fler hemmafruar får Nobelpriset, för de har ju oändlig tid att gå omkring och tänka ut saker och ting. Många underbara uppfinningar och lösningar på de stora problemen borde kunna springa fram ur denna rika källa. Men, och här har vi förstås anledningen till att hemmafruarnas andel bland nobelpristagare är försvinnande liten: Detta tänkande är faktiskt nästan det enda de har tid till. Att omsätta tankarna i praktisk handling är uteslutet.

Hur har jag då kommit till denna insikt? Jo, sen ett antal veckor tillbaka vegeterar jag som hemmafru. Nåja, föräldraledig kallas det visst. Några veckor… Kan det vara möjligt att det inte är mer? Jag känner mig som ett urberg, som maktlös ser sekler och årtusenden passera förbi. Snacka om långfredag! Nu vet jag hur Jesus och rövarna kände sig när de hängde där på korsen. Nu vet jag varför det skrivs så många sånger om frihet.

Men, tänker nog någon aningslös person, bara vara hemma med en baby, det är väl inte så farligt. De sover ju så mycket. Det måste finnas gott om tid till att skriva romaner, måla tavlor och annat trevligt. Pyttsan! Så fort jag smyger mig bort och knäpper på datorn så ljuder den där späda rösten, som blir starkare för var dag, och den är helt skoningslös. "Kom hit och bär mig. Och det ska vara nu! Nej, nej, inte sitta med mig i knäet. Du ska gå omkring med mig, så jag har god utsikt och inte missar någonting. Och försök för hundra gubbar inte att sätta mig i den där förbannade vippstolen. Här är det jag som bestämmer!"

Och här ska värmas välling, och gröt och små semperburkar. Och de sextusenfemhundra lagom hårda klappningarna i ryggen innan den välsignade rapningen kommer. Flaskor ska diskas, saliv ska torkas och mera bajs i blöjan, boys.

Frisk luft är bra, och i vagnen kan babyn ligga och blicka upp på de vajande löven och lyssna till motorgräsklipparnas harmoniska surrande och asfaltläggarnas vemodiga kväden. (De ska nämligen friställas nu när vintern kommer.) Välmenande gamla tanter kommer fram och sticker in nosen i vagnen. "Å, så söt han är!" gurglar de och låter som Pumba i Lejonkungen. In i affären för att handla, denna syssla som redan i vanliga fall är en svår plåga. Kan inte undvika att stöta på bekanta. "Jaså, du är pappaledig. Vad trevligt!" Men jag kan förnimma hur de hånskrattar bakom min rygg och kallar mig för mjukisfjant och velorfjolla.

Kommer fram till skolan för att hämta hem mellanbarnet från lekis. Här inträder den slutliga förintelsen. Här traskar man rakt in i en armada av mammor. Inte en man så långt ögat når. Jag försöker gömma mig och barnvagnen bakom ett stort träd. Grabbar tag i sexåringen och glider iväg som den gäckande skuggan. Solstrålarna skär djupt in i vagnen. Babyn vrider sig som en mask.

Hemma igen. Fyra och en halv timme kvar till Mamma kommer hem. Hur ska denna eon av tid fördrivas? Det är det som är pudelns kärna: Vad ska man göra med en baby? Man kan inte sätta sig ner och dela en kall öl med honom och diskutera det stora ekonomisk-politiska sammanbrottet. Och han har inte heller några vidare åsikter om hur det ska gå för Aston Villa på lördag, eller vilken häst som bör spikas på V5:an. Man kan inte läsa böcker för honom, för han sliter dem i småbitar.

Båda de större barnen är hemma. De härliga, underbara, verbalt utvecklade, resonerande barnen. Varför kan inte barn levereras i det skicket? Ah, du är snäll och sitter hos lillebror en liten stund! Ge honom hans leksaker! För om man mot förmodan lyckas placera honom i vippstolen, eller gåstolen, eller den höga ätstolen, så tappar och släpper och slänger han iväg sina små enfaldiga tuggprylar i ett tempo som får Formel 1-förarnas växlingsfrekvens att likna rena slow motion. Och tålamod kan han inte stava till. Snabbt upp med skramlan igen! En minut är en oändlighet. (Det är förresten det enda vi är överens om.)

Men, spinner psykologerna, det är ju så positivt att pappan är hemma. Han utvecklar ju en så nära relation till barnet. Up yours! Det som kommer att hända är att vi kommer att bli så trötta på varandra att vi inte tål se varandra. Jag kan redan ana den första, djupa pubertetskrisen komma krypande så där i tvåårsåldern.

Nåja, det där kunde du allt tänkt på lite tidigare, invänder vän av ordning. Och du ska inte komma här och klaga, du som har ett friskt och välskapat barn, som äter bra och till och med sover på nätterna. Det finns minsann så många som… Ja, ja, jag vet. Jag erkänner allt. Jag är en gnällig, förtappad själ. Men det känns i alla fall som jag har dömts till sju månaders straffarbete - hoppas fortfarande bli utsläppt efter halva tiden.

Vad önskar du dig? frågar vänner, nu när du fyller jämnt och allting. Svaret är givet: Jag önskar mig en barnflicka!