Kapitel 9

Södra läktaren, där de finaste sittplatserna fanns, var nästan fullsatt. Bakom målen fanns de båda lagens mest fanatiska supporters; de mörkröda och ljusblå på ena sidan, de blå och vita på den andra.

  Lagen var inne på planen och betraktade bistert varandra. Den här matchen, derbyt mot Birmingham City, liknade ingen annan. Mary kände atmosfären, kunde nästan ta på den. Detta var säsongens största, hetaste, viktigaste match. Den gällde mycket mer än de tre poäng som rent tabellmässigt stod på spel.

  ”Vi hälsar dagens gästande lag, Birmingham City, välkomna,” sa speakern och överröstades nästan av hemmasupportrar som skrikande förklarade att gästerna inte skulle känna sig det minsta välkomna.

  Mary stod och joggade lätt på stället, på sin utgångsplats långt ute på vänsterkanten. Kedjan med alvstenen var noggrant tejpad under tröjan och fysiskt kändes allt bra. Men något oroade henne. Och hon visste vad det var... fast ändå inte.

  Det var Tristan. Pojken som hon känt mindre än en månad, som hon bara träffat en handfull gånger men som ändå satt sig fast i hennes hjärta. Och hon var säker på att han kände likadant för henne. Inte kunde han väl spela alla de känslor som strålade ut från honom!

  ”Jag måste åka bort... några dagar,” hade han sagt innan hon gav sig iväg från hans lilla stuga. ”Eh... träffa min lärare och planera mina fortsatta studier.”

  Det var nu tio dagar sedan och han hade fortfarande inte kommit tillbaka. Åtminstone hade han inte hört av sig.

  Hon kunde känna lukten av honom, känna musklerna på hans rygg när hon höll om honom, känna hans läppar och tunga mot sina, se den varma blicken i hans ögon. Men ändå... Det fanns något... underligt över honom.

  ”Han var lite konstig. Lite... nervös, när jag frågade om hans skola och sådant. Det var som om han inte ville svara.” Hon kunde höra Donnas röst, när de diskuterat Tristan över lunch. ”Men du är ju likadan. Vill inte berätta något om dig själv, eller om Titties jobb och annat. Ni passar nog väldigt bra ihop, du och han.

  Men jag har ju en fantastiskt bra anledning! ropade hon inom sig, för hundrafemtioelfte gången. Jag är en häxa, även om jag är en vingklippt sådan. Och det kan jag inte berätta ens för dig, Donna.

  Domaren blåste i sin pipa och avbröt hennes tankar. Angela Holton gjorde avspark, passade snett bakåt till Marion Cates och Mary sprang framåt på sin kant.

  Spelet trycktes ihop på mitten. Tom hade sagt att det förmodligen skulle bli på det viset.

  ”Birmingham spelar fysiskt,” sa han. ”De vet att det är deras enda chans mot oss. De kommer att försöka döda stora ytor av planen.”

  Om detta verkligen var blåtröjornas målsättning så lyckades de perfekt. Under hela första halvlek fick inte Mary en enda boll att löpa på.

  ”De går in för noll–noll,” sa Tom i pausen. ”Vi måste bryta mönstret. Heather och Karen,” han tittade på de två ytterbackarna, ”ni måste få upp bollar till Mary och Sherry Jo. Och vi måste alla bli mer rörliga.”

  Laget försökte under andra halvlek, men motståndarna slet sönder allt spel mycket framgångsrikt. De skar av ytor och om en boll vid något enstaka tillfälle nådde ut mot någon av de mörkröda yttrarna hade Birminghams backar redan skickligt sprungit upp och ställt mottagaren off-side.

  Med kvarten kvar såg Mary hur Maggie började värma upp vid sidan av planen. Är det jag som ska bytas ut? frågade hon sig. Och plötsligt insåg hon att hon inte alls ville bli utbytt, inte i derbyt!

  När Villas defensiva mittfält ett par minuter senare – med Maggie redan stående på sidlinjen, väntande på att få komma in – erövrade bollen en bit in på egen planhalva sprang Mary inte framåt, på sin kant, utan inåt i planen och bakåt, så hon befann sig på egen planhalva. Motståndarnas försvarare såg osäkra ut, visste inte om de skulle följa efter henne.

  Donna hittade fram med en hård passning längs marken. Mary tog emot, vände på stället och satte fart framåt. Backarna kom emot henne från var sitt håll men hon var snabbare än dem. Som ett spjut rusade hon med bollen mot Birminghams mål. In i straffområdet. Målvakten sprang ut för att försöka reducera skottvinkeln, de sprang i full karriär rakt mot varandra och Mary kände hur hon föll handlöst, som om någon slagit henne i ryggen med full kraft. Så svartnade det för ögonen på henne.

 

Hon öppnade ögonen, märkte att hon låg på rygg. Det brände som eld i hennes bröst. Alvstenen! Nej, ärret! Det kliade som galet. Nej, det var inte bara ärret, det var också alvstenen, den brände mot hennes hud. I övrigt trodde hon att hon var oskadd.

  Hon hörde röster omkring sig, upprörda röster som diskuterade.

  ”Men jag var inte i närheten av henne! Hon var minst en meter från mig när hon föll!”

  En förtvivlad röst. Hon förstod att det var birminghammålvaktens röst och hon insåg att domaren hade blåst straff till Villa.

  En skugga föll över hennes ansikte. Hon tittade upp och såg ett storburrigt hår. Donna, och hon såg orolig ut.

  ”Mary, är du okej?”

  Mary reste sig upp i sittande ställning. Samtidigt hörde hon, borta från sidlinjen, Maggies utrop:

  ”Men det är ju för fan min farbror!”

  Mary såg sig omkring och blicken fastnade på den norra läktaren. Den var nästan folktom, men hon såg en person där. En person med lång klädnad, svagt vajande i brisen, och för bråkdelen av en sekund såg hon en långsmal tingest i figurens hand. Och hon såg vem figuren var, och hennes hjärta blev iskallt. Det var Tristan.

  Som en blixt stod det klart för henne vad som hänt. Hon hade blivit utsatt för en attack, en magisk attack från en trollstav, och hon hade klarat sig tack vare skyddet från alvstenen. Nu hade det hänt, det som Sirius Black varnat för. De hade spårat upp henne och var ute efter att döda henne, för att hon var syster till Harry Potter. Och den som hållit i den attackerande trollstaven var Tristan. Han var utsänd av de onda och han hade försökt döda henne.

  Chocken av den insikten hann knappt tränga in i henne förrän hon såg att där fanns ytterligare en person på norra läktaren, ytterligare en mansperson. Han låg ner, helt orörlig, lite på tvärs över två bänkar och någonstans förstod Mary att det var den personen – för det kunde ju inte vara Tristan! – som var Maggies farbror. Maggies farbror! I sällskap med en ond trollkarl. Hur var det möjligt?

  Hennes nästa tanke, som kom till henne samtidigt som domaren resolut viftade bort alla protester från birminghamspelarna och la bollen tillrätta på straffpunkten, fick henne att stelna till av skräck: Nu kommer han väl att försöka igen, nu när han har oskadliggjort Maggies farbror som av någon underlig anledning var där och försökte stoppa honom.

  Men knappt hade den tanken slagit rot hos henne förrän nästa överraskning visade sig, i form av en välbekant figur som kom stävande från bortre ingången till idrottsplatsen: Chastity Chard. Och Mary blinkade till – gudmodern kom gående i sällskap av en man, en svartklädd man med axellångt, mörkt hår och en märkligt fjädrande, spindellik gång. Och för tusendelen av en sekund tyckte Mary att hon, trots avståndet, kunde möta blicken i mannens svarta ögon, och blicken borrade sig in i hennes djupaste inre. Hon blinkade, och när hon åter tittade mot gudmodern var denna ensam. Hade den mörkögde mannen varit... bara en synvilla? Konturerna av en svart... fågel försvann mot grönområdet bortom parken.

  För en sekund trodde Mary att hon skulle få panik. I ögonvrån skymtade hon Maggie som springande var på väg runt planen för att ta sig upp på den norra läktaren. Så anade Mary att saker hände i straffområdet intill henne och vände på huvudet just som Angela dunkade in bollen otagbart i ena krysset och publiken tjöt.

  Villaspelarna jublade och kramade om Angela, och de kramade om Mary som orsakat straffen. Och sist av alla kom Donna och hon höll kvar Mary i sina armar och viskade i hennes öra:

  ”Mary, vad är det som händer här egentligen?”

  ”Jag... är inte säker.”

  Desperat lösgjorde hon sig från väninnan och sprang bort mot sidlinjen medan hon signalerade till Tom att hon ville byta. Hon kände att hon inte skulle klara av att fullfölja matchen, med allt som var på gång på den norra läktaren. Hennes liv kunde mycket väl vara i akut fara om hon fortsatte att exponera sig på planen. Visserligen var Tittie där nu, men ändå.

  I all hast for Rhonda Jennings upp, gjorde rekordsnabb stretching och hoppade in istället för Mary.

  ”Är du skadad?” frågade Tom oroligt.

  ”Ont överallt,” svarade hon och drog på överdragströjan medan hon nervöst sneglade upp mot norra läktaren.

  Hon såg hur hennes gudmor hade lagt armen om Maggie och uppenbarligen talade lugnande till flickan. Tristan hade satt sig ner och den andre mannen, Maggies farbror, låg fortfarande orörlig tvärs över två bänkar. Som Mary tittade makade sig Tristan närmare honom och la honom mer tillrätta. Flickan såg också hur två av funktionärerna på arenan hade noterat den underliga situationen och var på väg dit.

  Inför hennes ögon gick Chastity ner och ställde sig framför den liggande mannen, med ryggen mot planen. Samtidigt reste sig Tristan och gick upp till Maggie. Ett sting gick genom Marys hjärta när hon såg honom lägga armen om den blonda flickan, men hon försökte intala sig att han på något vis tröstade henne.

  Men vad betyder detta? frågade hon sig. Begriper inte Tittie att han, Tristan, just försökt döda mig? Hur kan hon... Eller... var det inte så det gick till? Var det i själva verket så att det var farbrodern som försökte döda mig och... och Tristan som på något sätt oskadliggjorde honom? Är Maggies farbror en trollkarl? Är Maggie en häxa?

  Tanken fick henne att rysa i hela kroppen. Hon önskade sig intensivt tillbaka till tiden före sin sjuttonde födelsedag, före den tidpunkt då Sirius Black kommit in i hennes liv, berättat för henne om sakernas tillstånd... och sedan gått och blivit dödad.

  Med en kraftansträngning vred hon blicken mot planen, försökte koncentrera sig på vad som hände där under matchens sista skälvande minuter. Birmingham anföll nu, förstås, det var de ju tvingade att göra om de skulle få någon poäng med sig hem.

  I ögonvrån noterade hon att Maggie sakta började gå nerför läktaren. Hon såg också att farbrodern rest på sig och kunde nu vagt skönja hans drag. Mannen var grovlagd, ganska lik Maggies pappa och hade gammaldags lantmanskläder på sig. Medan Mary tittade på började han gå från platsen där dramat inträffat, tillsammans med Chastity och Tristan. Gudmodern vände sig till de två funktionärerna, som kommit fram, och sa något till dem. Vad än det var hon sa verkade de godta det, för de nickade och vände åter neråt.

 

Matchen var slut. Den slutade 1–0 till Villa och merparten av publiken jublade och viftade med flaggor och halsdukar. Bortasupportrarna troppade av.

  Händelserna vid matchslutet tog Marys uppmärksamhet i anspråk en stund och när hon åter vände blicken mot bortre sidan var gudmodern, Tristan och Maggies farbror försvunna. Mary sökte med viss tvekan Maggie med blicken, men den blonda flickan verkade ungefär lika omskakad som hon själv kände sig. Mary såg hur Donna gick fram till Maggie och sa något, men Maggie bara skakade på huvudet, viftade avvärjande med armen och svarade inte.

  Flickorna i laget var på topphumör, förstås, och drog sig bara långsamt in mot omklädningsrummet för att duscha och byta om. Mary kände hur hon mådde mer och mer illa. Hon gick fram till sin tränare.

  ”Tom. Jag mår inte så bra. Jag sticker hem och vilar mig.”

  ”Det var tråkigt, Mary, nu när vi ska fira derbysegern och allt.” Han rynkade pannan och la handen på hennes axel. ”Vill du att jag ska köra dig till sjukhuset? Eller hem?”

  Hon skakade på huvudet.

  ”Nej, det...” Hon blinkade, kunde inte förstå att han faktiskt missat allt som hänt på den norra läktaren. Men, om han hade gjort det, så hade förhoppningsvis de flesta andra också gjort det. ”Det behövs inte. Jag blev bara omskakad av fallet. Om jag tar det lugnt ett par dagar blir det säkert bra.”

  Han nickade, log och gav henne en snabb kram. Hon såg sig om. Donna syntes inte till, var förmodligen inne i duschen. Diskret slank Mary iväg från idrottsplatsen.

 

Hon såg huset i hörnet av gatan och saktade mekaniskt ner. Var det säkert att komma hem? Vad skulle vänta henne där, innanför dörren?

  I en svart blixt såg hon Chastitys orörliga, sargade kropp ligga i farstun och Tristan, med ett ondskefullt leende på läpparna, komma mot henne med trollstaven i högsta hugg. Hon skakade på huvudet för att tvinga bort bilden.

  Så drogs hon in mot ett kolsvart mörker. En gestalt log mot henne, försökte låsa fast henne i hans värld. Det var James Hetfield, med sin mest demoniska blick. Så förvandlades han till den svartklädde mannen med den fjädrande gången och de oändligt svarta ögonen. Och medan hennes hjärta började bulta vilt i bröstet bytte han än en gång skepnad. Hon såg ett ansikte, blekare än vitt, tömt på allt mänskligt liv. Näsan var bara två hål ovanför de tunna läpparna och ögonen glödde skrämmande röda. Och hennes ärr började klia som galet.

  Hon var framme vid tomten och tog de få stegen in till trappan. Inget hördes där inne, inget syntes i fönstren. Mary fuktade läpparna. Hon blev stående nedanför trappan, oförmögen att röra sig.

  Så öppnades dörren och där stod Tristan, och bakom honom skymtade hon Chastity. Gudmodern var blek men samlad, och till synes oskadd. Tristan hade... ingen trollstav i handen. Han log mot henne och hon kände igen värmen i hans blick. Den löste henne från förlamningen och hon gick sakta uppför trappan.

  ”Mary!” Han skyndade ut och slog armarna om henne. ”Tack gode gud att du är okej!”

  Han släppte greppet just som hon, efter viss tvekan, tänkte besvara hans gest och stack sakta, sakta, som för att ge henne möjlighet att stoppa honom, in ena handen innanför hennes tröja och drog fram alvstenen.

  ”Sannerligen mäktig magi,” mumlade han och där fanns beundran i rösten.

  Chastity Chard gick fram, föste milt in dem i huset och stängde ytterdörren. Mary mötte hennes blick.

  ”Tittie...” Hon la armen på Tristans axel. ”Det här är Tristan. Han...”

  ”...är utsänd av Dödsätarna för att döda dig,” avslutade hon meningen, men tonen i hennes röst överensstämde inte med allvaret i orden. Den svarta kvinnan tittade snabbt på den unge mannen innan hon åter vände blicken till sin guddotter. ”Men det verkar som han har problem att utföra sina order.”

  Mary vände sig till ynglingen och hennes hjärta bultade plötsligt, och en känsla som hon alltför väl kände igen började sprida sig från hennes ärr.

  ”Tristan, vad hände vid idrottsplatsen? Varför fanns Maggies farbror där? Och var är han nu?”

  Tristan dröjde med svaret, han var uppenbart tagen av situationen. Och det var Chastity som istället öppnade munnen.

  ”Sista frågan först. Maggies farbror är just nu i sin stuga där han sitter och funderar på hur underligt livet är.” När Mary tittade förvånat på henne tillade hon, med lätt höjda ögonbryn: ”Det är effekten av en Confundobesvärjelse.” Men det fanns enbart allvar i hennes anlete när hon fortsatte: ”Walden Macnair arbetar som bödel på Trollsdomsministeriet. Han är också en framträdande Dödsätare. Det var han som berättade för våra fiender att det finns en flicka här i Solihull som, enligt Macnair, troligen är syster till Harry Potter.”

  ”Men...” Mary tyckte det snurrade i huvudet. ”Hur kunde han veta det? Maggie vet ju inget om att jag har en bror. Inte ens Donna vet det!”

  ”Den här flickan Maggie hade berättat för sin farbror om dig.” Det var Tristan, som fått mål i munnen. ”Att du kan göra omöjliga saker på fotbollsplanen, att du bor hos en... egendomlig kvinna. Och detta, kombinerat med ditt efternamn, fick Macnair att dra sina slutsatser.”

  ”Mary, har du bråkat med Maggie?” undrade Chastity.

  Mary skakade lätt på huvudet. Så drog hon sig till minnes den där träningen, då Tom meddelat att det nu var Angela och Mary som var ordinarie anfallare i laget.

  ”Hon blev vansinnig när tränaren valde mig i startelvan istället för henne. Hon bara rusade iväg från träningen.”

  ”Och där hemma råkade så lämpligt hennes käre farbror vara på besök och fick det här feta tipset,” sa Tristan.

  Men Mary tittade på honom med en rynka i pannan.

  ”Men du skickades att döda mig. Alltså är du en... Dödsätare?”

  Han såg bister ut.

  ”Min pappa är... har alltid varit en i kretsen kring Mörkrets Herre. Han sitter sedan ett par år tillbaka inspärrad i Azkaban, som är magikernas fäng...”

  ”Jag vet vad det är,” avbröt Mary som inte tyckte hon hade tid för ovidkommande detaljer. Tillhör han de onda eller inte?

  ”Jag har blivit uppfostrad till att hylla renblodigheten,” fortsatte Tristan. ”Vi magiker, renblodiga magiker, är överlägsna alla och särskilt illa ska vi tycka om smutsskallar, magiker som kommer från mugglarfamiljer.” Han nickade mot Chastity. ”Som din gudmor här.” Han fuktade läpparna. ”Men under skoltiden hände det något som fick mig att undra vad det var för en världsbild jag hade. Under en lektion råkade en bänkkamrat från samma elevhem som jag, jag var i Slytherin förstås, om det säger dig något...”

  ”Tittie har berättat om de där sakerna,” svarade Mary otåligt.

  ”Okej. I alla fall, han råkade träffa mig med en trollformel, som heter Densaugeo. Den fick mina tänder att börja växa alldeles okontrollerat. Jag såg ut som en kanin! Och folk skrattade, inte minst de från Slytherinhuset. Men en av eleverna, en mugglarfödd pojke som tillhörde Gryffindor, vår arvfiende, grep in och slängde en motbesvärjelse som upphävde effekten.

  Jag började inse att de människor jag omgav mig med inte alls var något föredöme. Att de var renblodiga gjorde dem inte ett dugg bättre, snarare tvärtom. De var inte ens solidariska med sina egna! Och jag mådde allt sämre när jag satt nere i Slytherins sällskapsrum och hörde alla snacka skit om mugglare och smutsskallar och om rektor Dumbledore som försvarade dem.

  Men jag vågade inte säga ifrån. Jag deltog i jargongen och hemma försökte jag vara som vanligt mot mina föräldrar. Men det kändes jobbigt hela tiden och jag var livrädd varje gång pappa tog med mig på möte med Dödsätarna. Jag fruktade för den dag då jag faktiskt skulle få möta Mörkrets Herre.”

  ”Så...” Mary gjorde en liten grimas. ”Han är inte... en hjälte då, bland de renblodiga, menar jag?”

  ”De flesta är livrädda för honom. Men det finns några få som faktiskt dyrkar honom. Och särkilt en, Bellatrix Lestrange, hans närmaste förtrogna. Det var hon som skickade hit mig.”

  ”Och du skulle ta reda på om jag var Harry Potters syster, och om jag var det så skulle du döda mig?”

  ”Nej, faktiskt... tvärtom. Eller, rättare sagt, om du verkligen var Harry Potters syster så skulle jag ta med dig till Dödsätarnas högkvarter. Jag antar att de skulle använda dig för att locka dit Potter... Harry Potter, alltså.” Han suckade. ”Om det visade sig att du inte var hans syster, då skulle jag döda dig.” Han sneglade på Chastity och såg bedrövad ut. ”Och er, Miss Chard, skulle jag döda i vilket fall som helst.”

  Chastity såg inte direkt chockad ut, hans ord verkade inte ha kommit som någon större överraskning för henne.

  Mary blinkade till. Hon kämpade för att förstå. Om hon inte var Harry Potters syster... Han trodde alltså inte att hon var det, eller? Och fortfarande visste hon inte vad som hade hänt under matchen!

  ”Men Tristan, jag måste få veta vad som hände under matchen!”

  Han suckade igen och tittade på henne.

  ”Jag måste först berätta vad som hände dagarna före. Jag åkte alltså tillbaka för att rapportera till Bellatrix. Jag var tvungen att göra det, de hade skickat mig en uggla... ja, vi trollkarlar skickar alltså brev med uggl...”

  ”Jag vet.” Mary bet av, alltmer otålig. ”Min gudmor tillverkar uggleburar, för tusan!”

  ”Okej. Alltså, jag åkte dit och... och sa att jag hade inte hittat något som tydde på att du skulle vara släkt med Harry Potter. Jag hoppades att de skulle glömma hela grejen då, med att jag var tvungen att döda dig.” Han såg åter bedrövad ut. ”Jag räknade faktiskt med, då, att vi aldrig skulle ses igen.

  Men jag hade fel. 'Åk tillbaka och döda henne, och den svarta häxan också,' snäste Bellatrix. Hon var på uselt humör. Någonting med att Mörkrets Herre hade stött på oväntade problem. Så jag bara stack därifrån så fort jag kunde.

  Men jag gömde mig i stugan, ville inte gå ut, ville inte... kunde inte gå ut och utföra mitt uppdrag.”

  Han var tyst en stund. Ingen annan sa något heller. Mary kände hur rivaliserande känslor började utspela en batalj i hennes inre.

  ”Så idag kom Macnair till stugan,” fortsatte Tristan slutligen. ”Han undrade varför jag inte hade tagit livet av dig ännu. Jag sa att jag visste inte var jag kunde hitta dig. Vi hade bara träffats på offentliga platser och i stugan, sa jag till honom. Då berättade han att du skulle finnas på idrottsplatsen, det var en viktig match och han visste att du skulle vara med i laget.

  Jag försökte förhala det, säga att kanske var du ändå Potters syster, jag kunde inte vara säker. 'Bellatrix är säker,' sa han. 'Nu gör vi som hon säger. Om inte du gör det, så gör jag det!' Och han gav sig iväg mot idrottsplatsen, så jag kunde inte göra något annat än att följa med.

  'Vem är hon? Vem är det som är hon?' frågade han hela tiden, och jag sa att jag inte visste. Så lyckades han få tag i ett programblad där ditt namn och nummer stod. Och i slutet av matchen fick han sin chans när du kom ensam springande med bollen.

  Han drog fram sin trollstav. Jag hoppade på honom för att stoppa honom, men han är mycket starkare än jag. Han vräkte mig åt sidan och jag... jag hörde hur han skrek...” Mary såg tårar komma i Tristans ögon. ”...dödsförbannelsen. Jag slet fram min egen trollstav och kastade en förlamningsformel på honom. Jag var förblindad av sorg, jag var säker på att du var död. Ingen överlever en Avada Kedavra, ingen utom... Harry Potter.”

  Mary kände hur tårar kom i hennes egna ögon och fördunklade hennes syn.

  ”Och hans syster,” mumlade hon.

  Hans fingrar fanns på hennes ansikte, torkade bort hennes tårar. Han tittade allvarligt på henne.

  ”Är du Harrys syster?”

  Hon nickade.

  ”Det påstås så. Jag har aldrig träffat honom. Inte sedan vi var bäbisar, och det har jag inget minne av.” Hon såg följdfrågan, eller frågorna, i hans ögon och fortsatte: ”Jag är vad ni kallar en ynk.”

  ”Åh.” I detta korta utrop låg förmodligen mer än man skulle kunna tro, för Mary såg i hans ögon att han tyckte sig ha funnit en förklaring på både det ena och det andra. ”Så då... vet du inget om händelserna i trollkarlsvärlden? Om Mörkrets Herre och hans jakt på... din bror?”

  Mary svalde. Hon skulle till att svara honom, men den känsla som legat och pyrt inne i henne ända sedan hon kom fram till hemmet tog nu full kontroll över henne. En het ström pulserade från hennes ärr, runt i kroppen och fick henne att krumbukta sig. Hon ville kasta sig i Tristans famn, eller i... vems famn som helst! Desperat tittade hon på sin gudmor.

  ”Tittie, jag... varför känner jag sådan dragning till... den mörka sidan? Texterna i Metallicas låtar... och death metal-banden... de handlar om mörker och olycka, och jag kan inte motstå dem, fast jag vet att det är fel. Vad är det med mig?”

  Chastity tittade länge på henne med uttryckslöst ansikte. Tristans blick växlade mellan de båda, han verkade lika spänd som Mary på vad den svarta kvinnan skulle säga.

  ”Det beror på,” sa Chastity slutligen, ”att din pappa...” Hon avbröt sig, fann det uppenbarligen svårt att fortsätta.

  ”Att min pappa... vad då?”

  Chastity gick fram, tog hennes hand och drog med henne bort till soffan. Tristan gled med, för tillfället reducerad till en statist.

  ”Den kvällen då Lily Evans tog examen från Hogwarts,” sa Chastity, ”var det stor fest. Många, särskilt pojkarna, drack honungsöl. James Potter drack ganska mycket sådant och blev... ganska odräglig. Han och hans kompisar sprang omkring och gjorde en massa dumma saker och pratade en massa strunt. Jag såg hur arg Lily var på honom och hur hon avvisade honom när han kom fram till henne. Hon ville inte veta av honom!

  Jag gick till sängs tidigare än de flesta, det brukade jag göra. Men innan jag gick in från skolgården såg jag hur Lily stod vid ena väggen och var ledsen. Och jag såg hur Severus Snape kom fram och tröstade henne.”

  Hon suckade tungt och kramade Marys hand, lika mycket för att få styrka själv som för att ge åt flickan.

  ”Några veckor senare, när vi redan hade lämnat skolan, sökte Lily upp mig och berättade förtvivlat att hon var gravid. Vid det laget hade hon och James försonats, men jag förstod direkt att det inte var James barn hon bar.” Blicken i de bruna ögonen mötte, med stort besvär, Marys. ”Mary, det är inte James Potter som är din pappa. Det är Severus Snape.”

  Tristans häftiga reaktion, när han drog efter andan, skrämde Mary mer än själva avslöjandet. För någonstans var det så att en stor och viktig pusselbit i hennes liv kom på plats. Snape... en mörk figur, aktiv i det elevhem som stod på samma sida som Mörkrets Herre, var hennes pappa. Ja, det verkade synnerligen troligt.

  Och hon såg en bild av en mörkhårig man med fjädrande gång, nästan som en spindel, och hon såg blicken i hans svarta ögon... Hon tittade på sin gudmor.

  ”Var... han... med dig... vid idrottsplatsen idag?”

  Hon stirrade på honom, uppenbarligen förvånad över att hon sett dem.

  ”Ja.” Chastity tittade snabbt på Tristan, som såg lika förvånad ut. ”Snape kom hit idag.” Hon skakade sakta på huvudet. ”Jag hade inte sett honom sedan den kvällen, avslutningen på Hogwarts.

  Han berättade att Dödsätarna skickat en person för att leta efter... en flicka som man trodde fanns i min vård och som enligt uppgift skulle vara syster till Harry Potter. Han förhörde sig om dig, Mary. Frågade hur gammal du är.

  Jag svarade. Han visade ingen reaktion... men det hade jag inte väntat heller. Severus Snape har inte ett ansikte som man lätt avläser. Men han betonade att du var i stor fara och när jag hastade iväg mot fotbollsplanen följde han med.

  Vi kom fram och kunde konstatera att något hänt. Han såg Tristan och Macnair på läktaren, han kände igen Macnair, åtminstone. Och jag såg att du satt på planen och att du var i livet. Jag pekade ut dig för Snape. Han stannade och jag såg att han tittade på dig. Så sa han att han var tvungen att ge sig iväg, den stora striden ska stå ikväll, sa han. Så var han borta.”

  ”Jag såg en stor svart fågel som flög bort...”

  ”Ingen fågel. En fladdermus. Liksom Sirius är Severus en animagus. Han kan förvandla sig till en fladdermus.”

  Tristan, som suttit som paralyserad, fick mål i munnen.

  ”Den stora striden?” sa han frågande. ”Det betyder...”

  ”...att Harry Potter har återvänt till Hogwarts,” fyllde Chastity i, ”och Lord Voldemort och hans skaror kommer att anfalla ikväll.”

  ”Det är en strid som kommer att avgöra vilken sida som segrar,” sa Tristan och där fanns en glöd i hans ögon.

  ”Jag måste dit,” sa Chastity och Mary såg en beslutsamhet i gudmoderns blick som hon aldrig sett tidigare. ”Om de onda vinner striden är det ute med oss alla.”

  ”Jag måste också dit,” sa Tristan och sträckte på sig. ”Jag vill kämpa på din sida, Chastity, med Fenixorden!”

  Mary tittade på dem, från den ena till den andra. Och paniken växte i hennes bröst. Hon reste sig upp och sträckte fram sina armar mot dem, som för att stoppa dem.

  ”Ni åker inte till den där platsen och lämnar mig här,” sa hon. Hon gick fram till Tristan och la händerna på hans axlar. ”Tristan... jag står inte ut med att tänka på att du försvinner dit och strider mot Mörkrets Herre!”

  ”Mary...” Han slog armarna om henne.

  I nästa sekund bultade det hårt på dörren. Innan någon han reagera slogs den upp och in stormade Donna Redding. En Donna vars nyduschade hår ännu inte hade torkat, en Donna med tusen frågor i ögonen.

  ”Mary, vad är det som händer?” Hon tittade snabbt på Chastity och Tristan, innan blicken återvände till väninnan. Utan att vänta på något svar gick hon fram och satte sig mitt i soffan. ”Konstiga saker inträffar under fotbollsmatchen. Du faller som en fura i straffområdet och Birminghams målvakt svär tills hon är blå i ansiktet på att hon inte ens var i närheten av dig, och samtidigt rapporterar folk att det är slagsmål på ena läktaren. Jag ser en skymt av Tittie och Tristan, och sedan är de borta, och sedan är du också borta. Och Maggie tittar på mig som jag inte är klok när jag frågar henne varför hennes farbror kom till matchen. Det är någonting med dig, Mary... och med Tittie... och med Tristan... och jag som är din bästa kompis tänker inte gå härifrån innan jag har fått veta vad det är!”

  Mary kände en stark lust att gå bort och sätta sig intill bästisen och bara krama henne hårt och länge. Men hon misstänkte att det inte skulle lösa problemet.

  Istället var det Tristan som milt lösgjorde sig från Mary och gick bort och satte sig bredvid Donna.

  ”Donna,” sa han och fick hennes odelade uppmärksamhet. ”Det finns... en annan verklighet. Rättare sagt, det finns en del av verkligheten som inte alla kan se. Som du inte kan se och som inte heller Mary kan se så mycket av, fast hon är en del av den.”

  Donna slickade sig om läpparna och såg mycket avvaktande ut. Chastity gick fram och satte sig på hennes andra sida och flickan tittade automatiskt på den svarta kvinnan.

  ”Donna, det vi berättar för dig nu kommer att låta hemskt underligt,” sa Chastity och tog flickans hand i sin. ”Jag kan bara ge dig mitt ord på att allt vi säger är sant, och be dig acceptera det. Detta är inte saker som vi berättar för vem som helst... inte för någon, faktiskt. Men du är Marys bästa vän och med tanke på vad som hände på idrottsplatsen, och på vad som just nu håller på att hända på en plats uppe i Skottland, har du rätt att veta.”

  För ett ögonblick sökte Donna Marys blick, och det var en ganska blek Donna som satt där i soffan och såg ut som om hon egentligen inte var helt säker på att hon ville veta något mer. Men så tittade hon tillbaka på Chastity, och på Tristan, och nickade stumt.

  ”Allt som händer har en förklaring,” sa Tristan. ”Det är bara det att vi inte alltid kan se eller förstå den. Om en...”

  Han tystnade, som om han sökte ett bra exempel. Han kastade en blick mot Chastity, sökte stöd. Och hon tog upp hans tråd.

  ”Om en telefon ringer, så beror det på att ett samtal har kopplats till det numret, och att där finns en högtalare i telefonen. För vissa personer...” Hon höjde på ögonbrynen. ”...som Tristan här, till exempel, är det obegripligt.”

  Donna tittade på Tristan med stora ögon.

  ”Om Glenn Willard leker med pianots tangenter och framför ett stycke så vackert att du sitter som hänförd, så är det för att han har den gåvan,” fortsatte Chastity. ”Hur mycket jag än hade tränat, så skulle jag inte kunna göra det.”

  ”Om en person,” sa Tristan och nu fanns där mer skärpa i hans röst, ”faller handlöst omkull på en fotbollsplan för att någon pekat på henne med en sådan här...” och plötsligt fanns trollstaven i hans hand, ”...så beror det på att den som pekar har en förmåga som de flesta inte har.”

  Donnas ögon spärrades långsamt upp. Sakta vred Tristan sin stav och lät den peka mot en bok som låg på ett litet bord i andra ändan av rummet.

  ”Accio bok!” kommenderade han och inför Donnas allt vitare ansikte svävade boken genom luften bort till den unge mannen och han tog den i sin hand.

  För ett ögonblick kände Mary hur hennes kompis var på väg att resa sig från soffan och vettskrämd springa därifrån. Hon gick fram, satte sig på knä framför Donna och la händerna på hennes lår.

  ”Tristan har sådana förmågor,” sa hon och var själv förvånad över hur snabbt hon hade accepterat det faktum att han var en trollkarl. ”Tittie har det också. Och även Maggies farbror, som var den som slog mig till marken i Birminghams straffområde.”

  ”Varför gjorde han det?” Donnas röst var bara en hes viskning och hennes ansikte skiftade i vitt och rött.

  ”Han ville döda mig.” Hon stack in ena handen innanför tröjan och drog fram alvstenen. ”Och han hade säkert lyckats också, om jag inte hade haft denna på mig.”

  ”Men... varför ville han döda dig?” Hennes ögon smalnade. ”Inte för att du tog Maggies plats i laget, väl?”

  ”Nej, nej.”

  ”Och Maggie har absolut inget med det här att göra,” insköt Tristan snabbt. ”Hon råkade bli petad ur laget av Mary just samma dag som hennes farbror kom på ett av sina sällsynta besök och när hon började spotta ur sig sin vrede och nämnde namnet Potter, så drog han sina egna slutsatser.”

  Donna nickade, såg ut att må något lite bättre. Men nästa fråga fanns redan på hennes läppar och hon skulle just ställa den när Chastity kramade hennes hand lite hårdare och fick flickans uppmärksamhet.

  ”Bland oss som har så kallat magisk kraft finns olika grupper,” sa hon. ”Grupper som tyvärr strider mot varandra.” Hon borrade in sin blick i Donnas ögon. ”På liv och död, Donna, kom ihåg det!” Så mjuknade hennes röst något. ”Mary är på sätt och vis en helt vanlig flicka, precis som du. Men hon är född av magiker och har fått en liten portion av deras kraft.”

  ”Som... som trollfinten? Och blixtruscherna på kanten? Och supervirvlarna på trummorna? Och...” Hon såg ut att dra sig till minnes vissa saker. ”Det där som hände på pappas arbetsplats?”

  Mary tittade på väninnan och nickade.

  ”Ja, jag antar det,” sa hon matt. ”Men jag kan inte kontrollera de krafter jag möjligen har. De bara visar sig ibland, ungefär när de själva vill, verkar det som.” Hon suckade. ”De känns mest som en förbannelse.”

  ”Mary är inte bara född av magiker i största allmänhet,” fortsatte Chastity utan att kommentera vad flickorna sagt. ”Hon tillhör en familj som har kommit att stå i centrum för kampen mellan det onda och det goda i trollkarlsvärlden.

  Mary har berättat för dig, det vet jag, att hon blev föräldralös när hon var bara ett par år gammal, att hennes mamma och pappa dog i en våldsam brand, och att hon sedan dess bott hos mig. Och det är vad hon själv trodde fram till för ett par år sedan.”

  Donna svalde, såg ut att förbereda sig på ytterligare plågsamma avslöjanden. Och det var Tristan som nu tog till orda.

  ”Mr och Mrs Potter dödades av Lord Voldemort, den onda sidans ledare och en av de mest framstående...” Han verkade nästan ångra sitt ordval. ”...i sin ondska, mest framstående trollkarlar som har funnits. Och anledningen till att han dödade dem var att han var ute efter... deras lille pojke, Marys lillebror.”

  ”Lillebror!” Donna såg ut som om hon snart inte skulle klara av mer. Hon tittade, nästan anklagande, på Mary. ”Har du en lillebror? Och det har du aldrig...”

  ”Jag har inte vetat om det förrän för två år sedan!”

  ”Två år är en lång tid!”

  ”Älskade Donna, hur skulle jag kunna berätta något? Jag har en lillebror. Han heter Harrry. Varför du aldrig har träffat honom? För att han är en trollkarl, faktiskt den antagligen mest berömde trollkarlen i hela världen, trots att han bara är 17 år gammal. Donna, om jag hade sagt det till dig skulle du tro jag var galen!” Hon kände hur tårar kom i hennes ögon och hon lät dem rinna. ”Donna, du betyder mer för mig än någon annan, jag vill inte förlora dig!”

  För en sekund stirrade Donna bara blankt på henne och Mary fruktade att flickan skulle rusa upp och i vredesmod, eller förtvivlan, springa iväg från huset. Iväg, för att i så fall troligen aldrig komma tillbaka.

  Så såg hon hur det blänkte i Donnas ögonvrå och hörde henne snyfta till. Den burrhåriga flickan böjde sig fram och slog armarna om henne.

  ”Och du kommer inte att förlora mig heller,” sa hon med tjock röst.

  ”Lord Voldemort försökte döda Harry Potter för att det sagts i en profetia att en pojke hade fötts med makten att besegra Mörkrets Herre.” Det var Tristan som fortsatte att tala och långsamt släppte Donna taget om Mary och lyssnade. ”Men pojken, Harry, överlevde mördarens attack och den dödliga förbannelsen kastades tillbaka på Mörkrets Herre och tillintetgjorde så när honom.

  Mörkrets Herre byggde emellertid långsamt upp sin styrka och återkom för tre år sedan med full kraft. Sedan dess har han varit på jakt efter Harry Potter... och ikväll, just nu när vi sitter här och pratar, står slutstriden på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom.” Han höjde snabbt ögonbrynet mot Donna. ”Min gamla skola, och Chastitys.”

  ”Och vi ska dit nu, jag och Tristan,” meddelade Chastity och reste sig hastigt ur soffan. ”Varje god kraft behövs ikväll. Imorgon kan det vara för sent.”

  ”Och jag tänker följa med,” sa Mary, reste sig också och ställde sig med trotsig blick framför sin gudmor. ”Jag tänker inte sitta här och låta er två åka dit och slåss mot de onda, och inte veta om ni någonsin kommer tillbaka.” Hon såg protesten, som utan tvekan väntat på att få uttalas alltsedan avbrottet då Donna gjorde entré, och fortsatte snabbt: ”Det är min bror som utmanar Mörkrets Herre. Jag måste vara där och stötta honom.”

  Tristan och Chastity tittade snabbt på varandra. De underlät att fälla den annars självklara kommentaren, att en ynk som Mary knappast skulle vara mycket av stöd till Harry Potter i hans kamp, att uppdykandet av en syster – en av hans eget kött och blod – snarare skulle förvirra honom, splittra hans koncentration och därmed försvaga honom.

  ”Det är dumt,” sa Chastity bistert, ”mycket dumt. Men jag antar att det blir svårt att övertala dig att stanna kvar.”

  Mary nickade, tillfreds med beslutet men, om hon kände efter, en smula orolig över vad som låg framför henne.

  Även Tristan reste sig, kände genom sina fickor som för att se att han hade allt som behövdes för den stundande färden. Och ungefär samtidigt som både han, Mary och Chastity vände sina blickar mot Donna reste även hon sig ur soffan och uttrycket i hennes ansikte var bestämt, nästan desperat.

  ”Mary Potter, om du tror att jag tänker låta dig ge dig iväg till en blodig strid mot onda trollkarlar utan mig, så tror du fel. Jag tänker följa med!”

  Det blev alldeles tyst i huset under flera långa sekunder.

  ”Donna,” sa Chastity slutligen och med mycket återhållsam röst. ”Det är skillnad på dig och Mary. Hon är min guddotter och även om hon nu är myndig så är hon ändå min... familj. Du har en egen familj; mamma, pappa och syskon. Jag kan inte ta ansvar för vad som kan hända dig på Hogwarts.”

  ”Lord Voldemort skulle inte tveka att döda en mugglare bara för skojs skull,” tillade Tristan bistert.

  Men Donna vek inte undan en tum.

  ”Du behöver inte ta ansvar för mig, Tittie,” sa hon, ”och inte du heller, Tristan. Jag tar ansvar för mig själv. Jag är också myndig och jag tänker min själ inte låta min bästa vän ge sig iväg utan mig.”

  Mary kände hur tårarna trängde på igen och hon tog ett steg fram mot Donna.

  ”Jag antar att det inte är lönt att be dig tänka på din egen säkerhet först,” sa hon grötigt. Donna blinkade mot henne och nickade. Mary slog armarna om henne. ”Jag är glad att du följer med,” mumlade hon.

  ”Det är inte jag,” morrade Chastity. ”Men nu har vi ingen tid att förlora.” En trollstav fanns plötsligt i hennes hand. ”Accio kvast!

  I nästa ögonblick, samtidigt som Tristan upprepade orden, kom en lång sopkvast flygande genom rummet och ställde sig i givakt intill Chastity. Innan Mary och Donna hann mer än öppna munnen i pur förvåning splittrades ett fönster mot bakgården och ytterligare en kvast, blank och fin, susade in och stannade hos Tristan.

  ”Kvastar...” sa Donna tonlöst medan Mary noterade att hon kände igen den blanka kvasten från Macnairs stuga.

  Chastity tittade på henne och blicken tillät inga motsägelser.

  ”Vi är väl för fan häxor!”

 

De sköt fram genom den svarta natthimlen. Under sig skymtade de då och då ljusen från städer och byar som passerades, Mary hade ingen uppfattning om hur högt över marken de flög.

  Hon höll Tristan om midjan och tryckte sitt huvud mot hans axel, och njöt. Det förvånade henne att hon inte var rädd, men hon kände ingen rädsla alls, bara en underbar sugande spänning. Det var som om hon var ämnad att företaga den här färden, på en kvast, med honom.

  Hon sneglade åt vänster. Där, en bit från dem, gled den andra kvasten framåt, med Chastity och Donna. Och Donna såg inte ut att uppskatta färdsättet, hon verkade faktiskt alldeles dödsförskräckt. Hon höll fast i Chastity så knogarna vitnade och hennes ögon var stängda. Nattluften, som blev allt kyligare ju längre norrut de kom, fick hennes fortfarande fuktiga hår att stå åt alla håll som spikklubbor.

  Marys ärr började klia. Det kom successivt och hon grep hårdare tag om Tristan, pressade sig intill honom. Elden började sprida sig inom henne och utan att hon kunde kontrollera sig började hennes fingrar röra sig längs hans kropp.

  ”Mary...”

  ”Mm.” Hon registrerade bara passivt att han sa något.

  ”Mary!”

  Han vinglade till med kvasten i upphetsningen och Marys händer gled från honom. Hon skrek till när hon märkte hur hon höll på att falla av, rätt ut i svarta luften. I sista sekunden fick han tag i hennes ena hand och höll i henne tills hon lyckats återta balansen.

  ”Du måste... sitta stilla!” vrålade han, tydligt i panik.

  ”Jag vet. Förlåt mig.”

  Ärret fortsatte att klia men hon kämpade mot lusten, fast det var nästan omöjligt. Hon pressade sina lårmuskler mot kvasten och kände hur heta vågor sköljde genom hennes intima delar.

  Genomsvett trots kylan märkte hon att de sänkte sig ner mot marken. När de tysta, mörka konturerna av en järnvägsstation passerade insåg hon att de var bara något tiotal meter upp i luften. Tristan tog täten ut över en sjö vars yta låg blank som sammet. Vid dess bortre strand skymtade otydliga ljuspunkter.

  När de närmade sig såg Mary konturerna av vad som först verkade vara en gammal ruin. Men medan de flög in över sjöns bortre strand förvandlades ruinen gradvis inför hennes ögon till ett ståtligt slott med bröstvärn och höga torn. Och snart såg de att området bortom och till höger om slottet myllrade av folk. Ljud började tränga fram till dem där de tyst susade genom luften, och det var ljuden av strid.

  Chastity och Tristan styrde sina kvastar åt vänster, så de tog mark på den andra sidan slottet. Det var lugnare där, slaget verkade stå på slottets östra sida. Men ungefär samtidigt som de hoppade av sina kvastar – Donna snubblade till och föll handlöst – svepte något genom luften strax ovanför dem och försvann runt det norra hörnet.

  ”I natt kommer ni att få se en del... varelser som ni aldrig sett förut,” sa Tristan medan han ledde vägen norrut längs slottsväggen, ”och som ni aldrig vetat fanns.” Han vände sig om och fäste blicken först på Mary, så på Donna. ”Håll er bakom oss och för allt i världen, gör som vi säger!”

  Flickorna nickade stumt. Mary undrade för ett ögonblick vilken galen instinkt som fått henne att propsa på att få följa med till denna förfärliga plats och när hon snabbt mötte Donnas blick såg hon ungefär samma undran där. Men så kom ett nytt uttryck i Donnas ögon – beslutsamhet, och hon tog Mary i handen.

  ”Kom.”

  De smög efter Tristan, med Chastity längst bak, och nådde fram till hörnet där de kunde kika ut över den stora öppna planen framför slottets huvudingång. Och Mary kände Donna krama hennes hand hårt vid anblicken av det som försiggick där.

  Människolika figurer, höga som träd, stapplade omkring i mörkret, beväpnade med gigantiska träpåkar och slog efter ännu märkligare varelser – fyrbenta, med kroppar som stora hästar men med grovhuggna människohuvuden. Genom luften kom något som såg ut som en blandning mellan häst, lejon och örn. Den gick till frenetiskt angrepp på en av de jättelika männen.

  ”Det där är Vingfåle!” utbrast Tristan. ”En hippogriff. Det påstås att det var på hans rygg som Sirius Black flydde härifrån när han var nära att fångas in.”

  ”Kom!” väste Chastity. ”Vi måste ta oss in i slottet. Det finns varken Dödsätare eller några av de våra här ute.”

  Mary kände hur hennes hjärta bultade i bröstet medan de smög sig längs husväggen fram mot den upplysta kvadrat som indikerade stora ingången. Vägen dit föreföll oändligt lång och hon var hela tiden rädd att – av misstag, kanske, om inte annat – bli nertrampad av en av jättarna. Hon andades ut när de äntligen nådde en stentrappa, tog sig uppför den och in genom de vidöppna ekportarna.

  De kom in i en enorm hall med stenlagt golv, grova stenväggar, en ståtlig marmortrappa rakt fram och sådan rymd att taket, om det alls fanns, inte var synligt. Så mycket hann Mary notera innan Tristan abrupt drog in henne mot väggen och ner på golvet. I nästa sekund sköt en grön stråle strax över hennes huvud och träffade en jättelik staty i närheten. Den föll tungt till golvet, huvudet och ena armen bröts av och det vapen den hållit i handen, en stor silverglänsande treudd, hamnade med ett klapprande ljud på stenplattorna intill den.

  Desperat tryckte Tristan in Mary bakom den omkullvälta statyn och i nästa sekund damp Donna ner bredvid henne, ditförpassad av Chastity.

  ”Bli där!” väste hon och drog sin trollstav.

  Men ordern var helt onödig. Mary och Donna tryckte sig mot varandra och kröp darrande ihop bakom statyn. Därifrån mer hörde än såg de vad som tilldrog sig, och vad de hörde var folk som skrek underliga ord, besynnerliga svischande ljud som skar genom luften, och då och då braket när någon inventarie träffades av något och föll till golvet. Ett par gånger hörde de skriket av någon som uppenbarligen blev träffad och skadad, men de vågade inte lyfta på huvudet för att se hur det gick för Tristan och Chastity.

  Genom ett hål i den trasiga statyn skymtade Mary dock en bekant figur en bit därifrån. Och Donna såg samma sak:

  ”Maggies farbror!”

  ”Vi lyckades tydligen inte hålla honom fjättrad i stugan särskilt länge,” morrade Chastity någonstans i närheten.

  I nästa sekund såg de hur en jättelik man – dock betydligt mindre än jättarna där ute – tog tag i Macnair och kastade honom som en säck potatis in i en vägg, där han rasade ihop.

  Efter en stund var det som intensiteten i striderna avtog. När det gått flera minuter utan att någon större aktivitet märkts tog Mary mod till sig och tittade försiktigt upp från skyddet. Vad hon såg var att flertalet av kombattanterna på båda sidor hade riktat sin uppmärksamhet mot något som försiggick i den stora sal som låg till vänster om porten där de kommit in.

  Genom öppningen till salen kunde Mary se ett myller av människor och det verkade som de samtliga stod utmed salens väggar och tittade in mot mitten. Och där i mitten cirklade två personer runt varandra. Hon skymtade dem bara emellanåt, när de passerade hennes synfält.

  Den ene av dem var en man, troligen medelålders, och åsynen av honom fick flickan att blekna för det var ett ansikte som hon sett för sin inre syn tidigare samma dag – Var det verkligen samma dag? Det kändes som en evighet sedan! – när hon återvänt hem från fotbollsplanen. Det var ett ansikte blekare än vitt, tömt på allt mänskligt liv. Näsan var bara två hål ovanför de tunna läpparna och ögonen glödde skrämmande röda. Samtidigt som hon kände Donna krypa upp bredvid henne insåg Mary att det var Mörkrets Herre hon tittade på.

  Och i samma sekund insåg hon vem den andre figuren som cirklade där inne var; en ung pojke med ostyrigt mörkt hår, runda glasögon och ett blixtformat ärr i pannan.

  ”Harry!” viskade hon.

  Och på något sätt kunde hon ända ut till sin position höra tydligt vad de båda talade om där inne, medan de pekade på varandra med sina trollstavar.

  ”Severus Snape var inte din,” sa pojken – Harry. ”Snape var Dumbledores, han var Dumbledores från det ögonblick du började jaga och förfölja min mamma. Och du insåg det aldrig, på grund av just det där som du inte kan förstå. Du såg väl aldrig Snape frammana en patronus, Dolder?”

  Mary gapade, överväldigad av lugnet i broderns röst. Hon såg en skymt av den andre, såg det kalla hatet i de röda ögonen.

  ”Snapes patronus var en hind,” fortsatte Harry, ”samma som min mammas, för han älskade henne i nästan hela sitt liv.”

  Mary tappade koncentrationen. Varför... varför talar han om honom, om Severus Snape, om min pappa, i imperfekt, som om... som om han inte längre fanns? Är han... är han död? Innan jag hunnit träffa honom och lära känna honom?

  Och Mörkrets Herre talade, han skrek nu och avbröt sig för att utstöta vansinniga skratt.

  ”Jag hann före dig där, min lille gosse... jag fick tag i staven innan du kunde lägga vantarna på den, jag förstod sanningen innan du hann ifatt. Jag dödade Severus Snape för tre timmar sedan...”

<>  Mary vacklade till och gled ner bakom statyn. Hon blundade och mådde illa. Så kände hon Donnas armar omfamna henne.

  ”Mary, vad är det? Vem är den där Snape som han har dödat?”

  ”Det är min pappa. Jag såg en skymt av honom idag på fotbollsplanen, han var med Chastity där men gav sig iväg direkt. Jag... såg honom i ögonen... en enda gång. Och nu har det odjuret där inne dödat honom, liksom han dödade min mamma och Harrys pappa när vi var små.”

  ”Mary... du får inte ge upp nu. Tristan är här, och Tittie, och jag. Och där inne är din bror och kämpar för sitt liv, och för ditt och mitt!”

  Orden gav Mary ett uns av kraft och båda två tittade åter försiktigt upp. Det var alldeles tyst nu i byggnaden, förutom de två duellanterna inne i stora salen.

  ”Vet trollstaven i din hand att dess siste herre avväpnades av en besvärjelse?” viskade Harry och Mary skrämdes nästan av den inre styrkan i hans röst. ”Därför att om den gör det... är jag fläderstavens sanne herre.”

  I det ögonblicket försvann den korta försommarnatten. En strimma av gryningssol dök upp över kanten på ett av fönstren i salen och träffade båda två i ansiktet. Och Mary hörde hur de skrek, Harry och den andre, och hon såg hur två skarpa ljuskäglor från deras stavar möttes i luften. Och hon såg hur mannen med det sjukligt vita ansiktet och de röda ögonen föll baklänges till golvet.

 

För ett ögonblick var det knäpptyst. Så, likt mullret från ett åskoväder som snabbt växte till ett mäktigt dån, utbröt jubel och applåder. Det var som om hela salen, hela byggnaden lyfte samtidigt som morgonljuset spred sig längs väggar och golv.

  ”Harry Potter har besegrat Lord Voldemort!” skrek någon. ”Mörkrets Herre är död, terrorn är borta. Leve Harry Potter!”

  Mary och Donna tittade på varandra och en antydan till ett leende spelade på den burrhåriga flickans läppar. Så gled en gestalt ut från den stora salen; en lång och gänglig man med tovigt grått hår och polisonger. Blicken i hans mörka ögon träffade Tristan.

  ”Tristan Avery,” sa han med en hest kraxande röst. ”Så, du lämnade det sjunkande skeppet, pojke?”

  ”Fenrir Grårygg!” utbrast Tristan och bleknade.

  Trollstaven fanns i varulvens hand och innan Tristan eller Chastity hann reagera slogs de båda förlamade till golvet. Grårygg gick fram till Tristan och riktade åter sin stav mot honom.

  ”Bered dig på din sista resa, förrädare,” väste han.

  För en sekund blev Mary alldeles stel och kall. James och Lily Potter, dödade när hon var liten. Sirius Black, dödad just som hon hunnit lära känna honom. Och Severus Snape, hennes pappa, dödad redan innan hon ens hunnit säga ett ord till honom. Inte Tristan också, inte en gång till!

  Hon skrek i full fasa och, utan att veta vad hon gjorde, for upp och grep tag i den långa treudden som fallit från den vältande statyn. Och Donna fanns plötsligt vid hennes sida och de började springa fram mot platsen där Tristan låg, oförmögen att röra sig. Varulven, helt fokuserad på att döda honom, upptäckte dem och vred på huvudet, men för sent. Med full kraft stötte de två flickorna treuddens spetsiga hullingar in i hans bröst. Odjuret utstötte ett avgrundsvrål, släppte sin stav och föll bakåt.

  Medan Tristan och Chastity började röra på sig, befriade från förtrollningen genom Gråryggs död, hörde Mary en välbekant, gäll röst:

  ”Mary Potter har kommit hit! Mary Potter har kommit och fått se Mörkrets Herre besegras. Och Mary Potter har nedlagt den gruvlige Fenrir Grårygg!”

  Medan Mary, utan att kunna hålla tillbaka ett leende, mötte blicken hos den lilla husalven noterade hon i ögonvrån hur alla som fanns inom hörhåll vände sig om när de hörde hennes namn.

  ”Winky,” sa hon och fingrade på alvstenen. ”Den här räddade mitt liv igår. Tack.”

  Husalven såg omåttligt stolt och nöjd ut och slog ut med sina tunna armar, som för att stoppa den rad av personer som intresserat närmade sig.

  ”Nu ska Mary Potter följa med, så ska Winky presentera henne för hennes bror.”

  Mary tittade snabbt på Tristan och log, och på Donna, och så på Chastity som mödosamt rest sig upp.

  ”Tittie!” sa hon uppfordrande.

  Och med ett leende vandrade Mary Potter och hennes gudmor efter den lilla husalven bort mot den stora salen.

SLUT