Kapitel 8

Donna log, öppnade sina presenter, log igen och tackade. Mrs Redding tittade på den lilla högen gåvor på tebordet, lät blicken panorera över gästerna – Wendy, arbetskamrat med Donna på tvättinrättningen, systrarna Macnair samt Mary – och sa:

  ”Ja, då kanske vi ska sätta oss till bords.”

  ”Vänta lite, mamma, det ska komma en till,” sa Donna. Även hon tittade på sina gäster och blicken stannade på Mary. ”Christa.”

  ”Åh... jaså.”

  Hon log blekt mot sin bästis. Det var flera månader sedan hon träffat Christa, vid den där sista – eller åtminstone verkade det så – repetitionen med Handbags From Hell. Men nu såg hon flickan med det rödfärgade håret framför sig, kunde känna hennes kropp mot sin egen. Säker på att hon rodnade våldsamt sänkte Mary blicken och visste inte riktigt var hon skulle bli av.

  Systrarna Macnair såg dock till att uppmärksamheten riktades åt deras håll.

  ”Kommer hon?” Det var Maggie och hon mer eller mindre spottade ur sig orden.

  ”Hon är min kompis,” konstaterade Donna.

  ”Äntligen får jag träffa henne,” sa Betty och såg förväntansfull ut.

  ”Du kan ju börja ta av tröja och behå,” sa Maggie.

  ”Lägg av!”

  Mary trodde knappt själv att hon hade yttrat orden, som hon hörde komma från sin mun. Maggie stirrade på henne och öppnade munnen för att säga något, men just då ringde det på ytterdörren.

  Det var Christa, och Mary, som hade ställt sig längst från dörren, kikade på henne under lugg. Gitarristen, som räckte Donna ett paket och fick en kram tillbaka, såg ut ungefär som hon brukade. Håret var lika eldrött och stripigt, kläderna lika svarta och tajta. En stor gungande silverring hade ersatt Gibson-gitarren i flickans vänsteröra.

  Mary såg hur Maggie och Betty studerade den nyanlända med stort intresse. Maggie, som ju träffat Christa tidigare, hade ett uttryck av motvillig fascination i ansiktet, medan hennes äldre syster verkade mycket ivrig att hälsa och lära känna gästen. Wendy och Mrs Redding avvaktade i fonden.

  När alla utom Mary hälsat på Christa fuktade hon läpparna och gick långsamt fram till den nyanlända. Deras blickar möttes och Mary kände en lika plötslig som ljuvlig frid inom sig. Vi delar på en fin upplevelse, tänkte hon. Om inte hon skäms över den så behöver inte jag heller göra det.

  Hon fann att hon log mot Christa. Den rödhåriga flickan såg det, hennes anlete sprack upp i ett leende tillbaka och de gav varandra en kram.

  Mary höll en låg profil under fikat. Det var Mrs Redding, Donna och Betty som stod för det mesta av konversationen. När teet var uppdrucket plockade Donna fram Reload, den senaste Metallicaplattan, och spelade.

  ”Jag tror jag går och diskar,” meddelade Maureen Redding. Hon satte näsan högt i vädret och fortsatte: ”I köket ska jag lyssna på lite riktig musik. Jag tror det blir David Bowie.”

  Mary log mot henne när hon gick därifrån. Betty sjöng med i Metallicalåten.

  ”So gimme fuel, gimme fire, gimme that which I desire.”

  ”Du har bra röst,” sa Christa och tittade uppskattande på äldre syster Macnair.

  Betty slutade sjunga, bara gapade stumt och stirrade tillbaka.

  ”Skojar du?” frågade hon misstänksamt.

  ”Absolut inte.” Hon log snabbt. ”Din röst är inte... vacker, som Celine Dion. Men den har karaktär, personlighet. Och du håller tonen.”

  ”Men...” För första gången i sitt liv såg Mary tuffa Betty se förlägen ut och hon kunde inte låta bli att le. ”...jag är inte musikalisk. Jag kan inte spela något instrument.”

  ”Det är möjligt,” svarade Christa. ”Men du kan sjunga.” Hon tittade på Donna och Mary. ”Och vi behöver en sångerska, eller hur tjejer?”

  Mary kände sig tveksam. Musiken, eller i alla fall bandet, kändes som något som var avslutat. Det hade tagit slut i kölvattnet av händelserna under julnatten.

  Hon kastade en blick på Maggie. Yngre syster Macnair såg ut som ett åskmoln och åskmolnet blev mörkare för varje sekund som gick. Mary tyckte nästan det gick en ilning genom hennes ärr när hon brett leende tittade på Christa.

  ”Ja, det gör vi verkligen!”

 

Det hade börjat skymma när Mary vandrade hemåt från Donnas födelsedagsfest. Hon gick i tankar. Betty Macnair som sångerska i bandet! Hur skulle det fungera?

  Hon var tvungen att medge att hon saknade musiken, saknade bandet. Att sitta själv och banka på trummorna var verkligen inte samma sak. Det var kul att spela med andra och att stå på scen var fantastiskt.

  Hennes steg tog henne mekaniskt längs gångstigen och in på Woodperry Avenue. Så djupt inne i tankarna var hon – Hur skulle det kännas att höra Betty sjunga Elven Maid? Skulle hon över huvud taget vilja sjunga den? – att hon bara i ögonvrån noterade den unge mannen som kom gående mot henne, innan de gick rakt på varandra.

  Det verkade som han blev lika paff som hon. En bok han gått och läst föll till marken.

  Båda tog ett steg bakåt.

  ”Åh!” utbrast han. ”Jag ber så mycket om...”

  Hans blick mötte hennes. Hon tittade in i två klara, bruna ögon. De fanns i ett vackert ansikte, med en välformad näsa och en skrattgrop, som inramades av svart, smålockigt hår. Han tystnade. Och stod som förstenad. Och Mary stod som förstenad. Och de tittade in i varandras ögon och om någon kommit och sagt att det hade gått en timme, eller en vecka, eller ett år sedan de stötte mot varandra, skulle ingen av dem ha tvivlat.

  Hon vaknade först ur förlamningen; insåg, fastän motvilligt, att hon faktiskt stod utanför sitt hem, stod där – kanske med Tittie kikande inifrån ett fönster – och stirrade fånigt på en främmande ung man.

  Hon blinkade till och rörde nätt på huvudet. Det bröt även hans förlamning.

  ”...ursäkt, Miss.”

  Reflexmässigt böjde hon sig ner och plockade upp boken han tappat. Utan att tänka närmare på vad det var för en bok räckte hon den till honom.

  ”Tack,” sa han och log.

  Hon log tillbaka. Känslan spred sig inom henne, att de var på väg in i en ny förlamning. Det verkade som han kände likadant för han stramade upp sina drag, inte utan problem, det märktes, och bugade lätt.

  ”God kväll,” sa han och gick vidare.

  Hon stod blickstilla en lång stund. Så vände hon sig om mot det håll dit han gått. Han hade precis hunnit fram till gångstigen, där den förlorade sig mellan träden. Där stannade han, vände sig om och tittade på henne någon sekund, innan han gick vidare och försvann ur synhåll.

 

Hon kände sig så matt i hela kroppen att hon satte sig på yttertrappan. Hon misstänkte att alla känslor som slogs inom henne speglades i hennes ansiktsuttryck och de skulle få Tittie att rynka pannan och undra vad det var frågan om.

  Fast... om Tittie stått innanför fönstret och sett scenen där ute, så skulle rynkan i hennes panna bli så mycket större om Mary inte kom in. Obeslutsamt reste hon sig, drog ett djupt andetag och gick in.

  Gudmodern hade uppenbarligen inte stått och bevakat gatan innanför något av fönstren. Hon befann sig i köket och pysslade med något husligt.

  ”Har du haft trevligt?” frågade hon utan att vända sig om.

  ”Ja, det har jag.”

  ”Är du hungrig?”

  ”Nej, men dödstrött. Jag tror jag går och lägger mig. God natt.”

  ”God natt, älskling.”

  Hon gick uppför trappan, in i sitt rum och stängde dörren. Så sjönk hon ner på sängen och slöt ögonen. Då kunde hon se det där ansiktet framför sig; den fina näsan, skrattgropen, de bruna ögonen, det mörklockiga håret.

  Så öppnade hon ögonen och ruskade på sig. Mary, vad håller du på med? Han kanske bara var en ung man på genomresa. Troligen, högst troligen, kommer du aldrig att se honom igen. Varför drömma?

  Men... varför inte? Visst, du har aldrig sett honom förut. Men han kan ju vara nyinflyttad! Nyinflyttad och lite vilsen här, behöver kanske någon som visar honom runt i Solihull. Kanske jobbar han kväll och kommer här förbi varje dag när han har slutat.

  Och ärret på hennes bröst började klia.

 

Vad håller han på med, den där Lord Voldemort? undrade Mary desperat.

  Hon låg och vred sig i sängen, visste inte var hon skulle bli av. Det var tredje natten i rad som ärret kliade som vansinnigt. Och varje gång såg hon den där unge mannen för sin inre syn.

  Han hade haft... uniform, någon sorts skoluniform, på sig, visst var det så. Hon försökte komma ihåg, men bilderna var dimmiga. Endast hans ansikte var tydligt, och särskilt uttrycket i hans ögon när deras blickar mötts.

  Varje kväll fann hon en anledning att ta en promenad i grannskapet. Men varje gång blev hon lika besviken när hon återvände till Woodperry Avenue, släpande benen efter sig för att dra ut på tiden, ge honom varje tänkbar chans att dyka upp. Men det gjorde han inte.

  Fjärde kvällen struntade hon i kvällspromenaden, satt inne i extrarummet istället och bankade frenetiskt på trummorna.

  Följande kväll kom Donna, och Christa, och Betty. Christa hade med sig en ny sånganläggning som hon hyrt i en musikaffär. De skulle dela på hyran. Den kopplades in och Betty, tydligt nervös, blåste i mikrofonen.

  De började med coverlåtar, sådana som Betty kunde. Men den nya sångerskan lät ängslig och osäker – vilket förmodligen var just precis vad hon var.

  ”Försök slappna av,” sa Christa. ”Sjung som du gjorde på Donnas kalas!”

  Betty försökte men lyckades inget vidare. Då kopplade Christa in ytterligare en mikrofon.

  ”Vi sjunger båda två,” sa hon.

  Hon drog igång låten, Heaven's On Fire, på gitarren och Donna och Mary föll in, försökte bygga upp kraft hos sångerskan. Och Christa tog i allt vad hon orkade. Och då började Betty också göra det. Och de sjöng låten om och om igen, och när de körde den för femte gången slutade Christa sjunga mitt i andra versen. Och Betty sjöng på, och alla kunde höra att där fanns kraft, där fanns intensitet och där fanns personlighet i hennes röst.

  ”Jättebra!” sa Christa efteråt och gav henne ett strålande leende. Och Betty log tillbaka och såg nästan lycklig ut.

 

Villa gjorde en miserabel match. Mary var dålig, men Angela var ännu sämre och det var hon som blev utbytt mot Maggie med kvarten kvar. Bytet gav inget resultat och laget fick vända hem utan poäng.

  ”Säsongen är inte slut, tjejer,” påminde Tom i bussen. ”Ska vi kämpa för att bli uppflyttade eller inte?” Han väntade inte på ett svar. ”Nu glömmer vi den här matchen. Nästa vecka vill jag se ett helt annat lag som springer ut på planen i de mörkröda tröjorna.”

  Lagom moloken efter den oinspirerade insatsen lommade Mary hemåt. Hon gick Woodperry Avenue söderut och svängde åt vänster, på väg fram mot hemmet... och där kom han gående. Hennes hjärta gjorde en frivolt i bröstet.

  Han upptäckte henne nästa sekund och liksom hejdade sig i steget för ett ögonblick innan han fortsatte. Hon såg ett leende på hans läppar redan innan de kom fram till varandra, och hon visste att samma leende fanns i hennes eget ansikte.

  Han stannade. Och hon stannade. Någonstans noterade hon att de ännu inte var framme vid hennes hem, inte inom synhåll från fönstren.

  ”Hej igen,” sa han.

  ”Hej,” sa hon och tyckte att hon darrade i hela kroppen.

  Hans blick gjorde ett snabbt svep över henne, från topp till tå, och hennes hjärta hoppade över ett slag. Luktar jag svett?

  ”Jag har... varit och spelat fotboll,” sa hon.

  ”Fotboll?” För ett ögonblick var hans anlete blankt som ytan på en stilla damm. ”Öh... okej, fotboll.”

  Han log, och kliade sig lite i håret. Och hon log, och lekte lite med ett örhänge.

  ”Eh... vacker kväll,” försökte han och hon noterade en stark Londondialekt.

  Hon nickade. Hjärtat bultade i hennes bröst, men det faktum att han verkade lika nervös gjorde att hon åter vågade öppna munnen:

  ”Är du... nyinflyttad?”

  ”Eh... ja. Ja, det är jag.” Han log igen och sträckte fram handen. ”Jag heter Tristan. Tristan Ivory.”

  ”Ivory?” Hon tog handen. ”Mary Potter.” Kände hon hur han kramade till extra hårt om hennes hand, för en sekund? Hon indikerade med huvudet mot husen bortom det de stod utanför. ”Jag bor där borta. Var bor du?”

  ”Jag bor... öh... i en liten stuga, i utkanten av stan.”

  Mary släppte hans hand. Han höll sin kvar ett par sekunder, som om han hoppades att den skulle gripas igen av hennes. Hon såg forskande på honom. En liten stuga i utkanten av stan? Och han verkade läsa hennes tankar.

  ”Stugan ägs av en bekant till mina föräldrar,” förklarade han.

  ”Aha.” Hon log igen, trevande, och fick ett leende tillbaka. Så studerade hon hans klädnad lite närmare. Byxorna och kappan liknade dem som universitetsstudenter brukade ha på sig vid formella tillfällen. ”Är du student?”

  Han nickade ivrigt.

  ”Jag studerar... växter.”

  ”Aha. Men då har du kommit till rätt plats. Vi har flera intressanta platser i närheten som är berömda för sitt växtliv.” Hon gjorde en paus. ”Men det vet du förstås redan.”

  ”Nej.” Han gjorde en grimas, som för att ursäkta sig. ”Jag har precis kommit hit och... ja, jag valde den här platsen för att det fanns en bostad här till mig. Vad är det för intressanta platser här finns?”

  ”Castle Bromwich Hall Gardens är en väldigt fin park. Jag tror den är från 1500-talet, men den har restaurerats ganska nyligen. De har bland annat anlagt en järnekslabyrint där. Och lite längre norrut har vi våtmarkerna vid Plants Brook.”

  Han tog ett halvt steg närmare henne och log igen.

  ”Det låter ju fantastiskt! Du tror inte...” Han tvekade. ”Skulle du kunna tänka dig att visa mig någon av de platserna, om du har tid någon gång?”

  Hon seglade in i hans ögon och fann att hon log tillbaka mot honom.

  ”Jo, det...” Hennes ärr började klia och hon vred på sig för att skaka av sig känslan. ”...skulle vara trevligt.” Hennes hjärta bultade. ”Det är söndag imorgon. Då är jag ledig.”

  ”Kan vi åka imorgon?” Han tittade på henne och kunde inte dölja sin glädje. ”Jag kommer hit och hämtar dig!”

  Hon log, snett, tänkte på Tittie. Gudmodern skulle kanske ha åsikter om lämpligheten i att åka på heldagsutflykt med en manlig bekant som man just har träffat.

  ”Gångstigen där borta leder ut till en större väg.” Hon pekade med tummen åt det håll hon menade. ”Vi kan träffas där så går vi tillsammans till busshållplatsen.”

  Han nickade glatt. Marys ärr kliade igen och hon kunde knappt stå stilla. Med all självbehärskning hon kunde uppbåda tog hon ett par steg från honom, i riktning mot hemmet.

  ”Jag måste hem och duscha nu. God natt.”

  ”God natt,” sa han och gick baklänges därifrån, hans blick fäst på henne.

  Hon vinkade snabbt och skyndade sig in.

 

”Tittie, jag och... hrm, Donna sticker upp till Castle Bromwich idag.”

  Mary passade på när gudmodern var fullt upptagen med att spika ihop ett par uggleburar som skulle levereras samma dag.

  ”Visst, älskling. Tag ordentligt på dig, det är bara april.”

  ”Javisst. Vi ses ikväll.”

  Snabbt hoppade hon i skor och jacka och skuttade iväg. Han stod redan vid mötesplatsen när hon kom dit. Hon var tvungen att fnissa när hon såg hans utstyrsel; oljeställ, långa strumpor och stövlar. Liten ryggsäck på ryggen. Han såg ut som en pojkscout.

  Han log, möjligen tolkande hennes fniss som ett leende. Och hon såg snabbt till så att det blev ett sådant också.

  ”Har du väntat länge?” undrade hon när hon stannat intill honom.

  ”Nej, ingen fara.” Han tittade in i hennes ögon. ”Det är hemskt vänligt av dig att lägga din lediga dag på att följa med mig.”

  ”Ingen orsak. Jag tycker det ska bli roligt.”

  Hon kände att hon inte klarade av att möta hans blick längre, så hon började gå i riktning mot busshållplatsen. Han sa heller inget.

  De fick vänta en stund på bussen. Det kändes som en evighet. Mary visste inte vad hon skulle säga och uppenbarligen visste inte han det heller. De gav varandra snabba, förstulna blickar och tittade genast bort igen när de mötte den andres blick. En gång provade han ett leende och fick ett blekt tillbaka innan hon tittade åt annat håll. Slutligen, ungefär när Mary absolut inte längre visste var hon skulle bli av, dök bussen upp.

  Han satte sig bredvid henne på ett säte, så pass nära att deras byxben snuddade vid varandra. Hennes hjärta började bulta.

  Början av färden fixade hon genom att peka ut ett och annat landmärke i Solihull för honom. Men när de tog slut ebbade också konversationen ut. Förtvivlat försökte hon komma på något att prata om. Han lyckades något bättre.

  ”Åker du ofta till det här Castle Bromwich?”

  ”Nej, inte särskilt.”

  Hon flyttade sitt högra ben lite åt höger, så de fick fastare kontakt.

  ”Kan man... äta lunch där?” frågade han.

  ”Javisst.” Så, utan att kunna hjälpa det: ”De har jättegod köttpaj med potatismos!”

  ”Då äter vi det.”

  Hon log mot honom. Han rörde på sig så hans ärm strök mot hennes, och stannade kvar i beröring. Hon började brinna långsamt.

 

De promenerade genom parken, först förbi slottet och därefter bort till labyrinten av järnek och hagtorn. De tog några steg in och häckarna i den gamla medeltida labyrinten, återplanterad ett antal år tidigare, omslöt dem.

  ”Häftigt,” sa Tristan och log.

  Innan Mary hann svara satte han iväg och försvann bakom närmaste krök. Mary bet sig fundersamt i läppen. Så grep spänningsmomentet henne och med ett leende på läpparna gav hon sig iväg efter honom.

  När hon svängde runt nästa hörn var han förstås borta, det hade hon räknat med. Hon fortsatte inåt och efter att ha svängt runt ett antal hörn utan att stöta på honom kom hon fram till en öppen plats mitt inne i labyrinten. Villrådig tittade hon sig omkring och satte sig så ner på knä en stund för att se om han skulle visa sig. Men ingen syntes och hon reste sig för att ta sig in bland häckarna igen. Och plötsligt stod han där, alldeles intill henne, som om han dykt upp ur tomma intet. För bråkdelen av en sekund greps hon av panik och hann tänka: Vem är han egentligen? Kan jag lita på honom?

  Så såg hon hans leende och slappnade av, mer eller mindre i famnen på honom. Hon grep tag i kragen på hans skjorta – oljejackan stack upp ur den halvöppna ryggsäcken.

  ”Du skrämde mig,” mumlade hon.

  ”Förlåt, det var inte meningen.”

  Hon blev alldeles varm när han la sin arm om henne och hon lät honom leda henne ut ur labyrinten och in bland några lummiga träd. Där sjönk han ner på gräset och hon satte sig bredvid.

  ”Här är väldigt fint,” sa han.

  ”Mm. Har du sett några intressanta växter?”

  ”Ja, absolut.” Han klarade strupen och bytte ämne. ”Bor du med dina föräldrar och syskon i det där huset, där vi...” Han log. ”...sprang in i varandra?”

  Hon besvarade leendet, delvis för att vinna tid. Detta höll på att bli personligt. När hennes hjärta tog ett skutt insåg hon att det var precis vad hon ville att det skulle bli. Är han verkligen intresserad av mig?

  ”Eh...” Hon slickade sig om läpparna. ”Min familjebakgrund är lite speciell. Mina föräldrar dog när jag var liten...” Hon tyckte sig se en glimt i hans ögon vid orden. ”...och jag bor hos min gudmor, som har uppfostrat mig.”

  Han ordnade snabbt till sina anletsdrag, rynkade pannan och såg ledsen ut.

  ”Det låter alldeles förfärligt, att de dog när du bara var liten. Vad hände?”

  En elak trollkarl dödade dem. Nej, det kan man ju inte berätta. Då tror han att jag är helknäpp. Bättre att köra med den variant som följt med genom uppväxten.

  ”Huset där vi bodde brann ner. De dog. Jag överlevde.” Hon log blekt. ”Ja, det är förfärligt, men jag var så liten att jag inte minns något om det.” Hon sträckte en aning på halsen. ”Min gudmor är den bästa mamma man kan ha, hon har gjort allt för mig.”

  Han log, där fanns värme i hans ögon och långsamt sträckte han ut handen och la den på hennes, på gräset. Hon lät honom ha den där.

  ”Inga syskon?” frågade han.

  Jo, en bror som är superstjärna i trollkarlsvärlden.

  ”Nej. Bara jag och min gudmor.”

  Han gjorde en snabb grimas. Hon noterade den, samtidigt som hon öppnade munnen för att flytta konversationens fokus mot honom.

  ”Du då? Vad gör dina föräldrar?”

  ”Eh...” Han verkade bli ungefär lika ställd som hon blivit. ”Min... min far jobbar som tjänsteman på... på kommunkontoret där vi bor. Min mamma är hemma och sköter huset.” Så bytte han ämne igen, tillbaka till henne. ”Hur kom det sig att du överlevde branden där dina föräldrar dog?”

  ”Jag sov hos min gudmor den natten.” Hon rös till, ofrivilligt, när tankarna på vad som verkligen skett den där natten kom för henne. ”Det var ren tur.”

  För ett ögonblick tyckte hon sig se spel av känslor över hans ansikte, som om han rörts av det hon berättat. Så log han och drog sakta med ett par fingrar längs hennes hand.

  ”Du sa att de har god köttpaj med potatismos här. Jag är hungrig.”

  Hon log glatt mot honom.

  ”Då går vi och äter!”

 

De steg av bussen. Mary betraktade den när den försvann bort längs vägen. Så tittade hon på Tristan, mötte hans blick som redan var riktad mot henne.

  ”Mary, det har varit en underbar dag.”

  ”Tack, det... det tycker jag också.”

  ”Eh... jag vill gärna träffa dig igen.”

  Hennes hjärta slog en svettig trumvirvel i bröstet och hon var säker på att hon rodnade.

  ”Ja, hemskt gärna. Vi kanske kan ringa varandra.” Hon letade i fickorna efter penna och papper.

  ”Eh... ringa?” Han blinkade till och såg frågande ut för ett ögonblick. Så var det som om polletten trillade ner och han skrattade till. ”Ja ja, ringa. Jo, men...” Snabb grimas. ”...du vet, den där gubben som jag hyr stugan av, han är lite... speciell. Han har ingen telefon.”

  ”Ojdå. Hmm...”

  Hon funderade. Men han hann före.

  ”Vi kanske kan bestämma att vi träffas nästa söndag?”

  Inte förrän då? En hel vecka! Hon log blekt och accepterade.

 

De hade tagit sin mat och satt sig ner när Donna la armbågarna mot bordet, stöttade hakan mot fingrarna och kikade finurligt mot Mary.

  ”Och vem var du på Castle Bromwich Hall med i söndags?”

  Mary bara gapade. Hur kan hon veta... Såg hon oss när vi satt på bussen? Nej, den går till en massa andra ställen också.

  ”Hur...”

  Donna log.

  ”Jag stötte på Tittie hos slaktaren igår kväll och hon frågade hur vi hade haft det på Castle Bromwich Hall.” Hon himlade lätt med ögonen. ”Och du ska vara glad för att jag faktiskt har en smula skådistalang. Jag lyckades öhömma och hrmhrmma tills jag insåg att du, min bästis, har påstått för din kära gudmor att du och jag skulle åka till slottet. Jotack, sa jag sen. Vi hade trevligt.” Hon lutade sig tillbaka och la armarna i kors över bröstet. ”Så, vem?”

  Mary suckade.

  ”Okej,” sa hon och lyckades leverera ett litet leende. ”Jag var där med en kille... som jag knappt känner.”

  Donnas ögon vidgades i det trinda ansiktet.

  ”Som du knappt känner? Var har du träffat honom?”

  ”På gatan utanför vårt hus.” Hon berättade om de två snabba mötena med en veckas mellanrum. ”Jag vet,” fortsatte hon så och kände hur hon rodnade, ”att det låter tramsigt med kärlek vid första ögonkastet och så, men... ja, han är faktiskt hemskt söt och gullig. Och du svarade rätt, för vi hade trevligt på slottet... och han vill träffa mig igen!”

  ”Mmm. Vad heter han? Vad gör han? Hur ser han ut? När får jag träffa honom?”

  Mary skrattade åt alla frågorna som slungades mot henne av en ivrig Donna.

  ”Han heter Tristan. Tristan Ivory.”

  ”Ivory? Det kan man väl inte heta?”

  ”Öh... jo, det kan man väl. Det var vad han sa, i alla fall. Han studerar växter. Det var därför jag berättade om trädgården vid Castle Bromwich Hall och då frågade han om jag ville ta med honom dit.”

  Så beskrev hon honom; det mörka, smålockiga håret, de bruna ögonen, den finmejslade näsan, skrattgropen... Framför henne suckade Donna, nästan matt.

  ”Du är förälskad, vännen,” konstaterade hon. ”När ska ni träffas igen?”

 

De flanerade i parken en bit från Marys hem. Det var en vacker vårdag. Mary hade en blus med kort ärm och även Tristan hade tagit av sin kappa och gick i uppvikta skjortärmar. De gick så pass nära varandra att deras bara armar då och då snuddade vid varandra, och varje gång det hände gick en het ström genom Marys kropp.

  ”Har veckan varit bra?” frågade hon.

  ”Ja. Jag har varit ute i närheten av stugan och hittat en del... hm, intressanta saker. Din då?”

  ”Jodå, ganska bra. Vi tog en poäng i fotbollsmatchen igår. Det hade förstås varit bättre om vi hade vunnit.”

  ”Jag har hört...” Han avbröt sig tvärt och hon tittade undrande på honom. Med ett snabbt leende fortsatte han: ”Jag har hört att ditt lag är väldigt bra. Det skulle vara kul att se en match.”

  ”Jaså, vem har sagt att vi är bra?”

  ”Öh... en... en bekant till gubben jag hyr stugan av. När spelar ni nästa match?”

  ”Nästa lördag, men det är bortamatch. Om två veckor är det serieavslutning hemma.” Hon log bistert. ”Derby mot Blues.” Hon såg frågetecknet som började formas i hans ögon och såg sig tvingad att förklara. ”Birmingham City alltså, vår värsta fiende!”

  ”Derby? Är det där du spelar?”

  Hon rynkade pannan. Vilken oerhörd okunskap om fotboll! Vad är det här för en kille egentligen?

  ”Nej, men... jag menar, vi spelar derby, lokalderby mot Birmingham. Jag spelar ju i Villa! Villa Aztecs, visste inte din bekant det?”

  Han såg helt perplex ut för ett ögonblick, sådär mystiskt blank som en fridfull vattenyta.

  ”Jo, det...” Han skrattade till. ”Du får ursäkta mig, jag lever mycket i min växtvärld. Jag är inte så bra på fotbollsjargong.”

  Hon log och stack in handen under hans arm.

  ”Det gör inget. Det är jag som är fotbollstokig.” Han log tillbaka, kramade lätt hennes hand. ”Så du håller inte på med någon idrott?” frågade hon.

  ”Jo, i skolan var jag rätt duktig i qu... qu... qu...” Det var som något höll på att fastna i halsen på honom. Medan hon oroligt tittade på honom harklade han sig häftigt. ”...curling!”

  ”Curling! Oj då! Det har jag aldrig spelat, fattar inte vad det går ut på ens.”

  Han skrattade till igen.

  ”Nej, det är ingen förlust. Jag har inte heller spelat det på flera år nu.” Han tittade sig omkring. ”Här finns inget kafé? Det skulle smaka bra med en kopp te.”

  ”Nej, men jag tänkte att vi skulle gå och hälsa på min bästa kompis, Donna,” sa hon med len, spinnande röst. ”Hon vill så gärna träffa dig, och hon gör jättegott te!”

  Han fuktade läpparna.

  ”Det låter trevligt.”

 

Donna var ensam hemma när de ringde på. Mary undrade hur kompisen lyckats lura iväg både sin pappa och de odrägliga bröderna.

  ”Hej,” sa den burrhåriga flickan nu och tittade intresserat på Tristan. ”Donna heter jag.”

  ”Tristan. Trevligt att träffas.”

  ”Donna är min allra bästa vän,” sa Mary leende medan de satte sig runt tebordet och Donna hällde upp. ”Vi har känt varandra sedan vi började småskolan.”

  De drack någon minut under tystnad. Så tittade Tristan på Donna.

  ”Ja, Marys uppväxt var ju förfärlig, med den där branden och allt.”

  ”Ja,” svarade Donna och såg deltagande ut. ”Men Ti... eh, hennes gudmor har tagit så väl hand om henne. Hon är toppen, Chastity!”

  Han log snabbt och nickade.

  ”Eh... spelar du också fotboll?” undrade han.

  ”O, ja. Jag spelade långt innan Mary började.”

  ”Donna är stentuff mittback,” sa Mary.

  ”Men du skulle se Marys finter,” sa kompisen. ”Hon springer rakt genom försvararna... och får bollen med sig! Ingen fattar hur det går till. Det är rena magin!”

  Tristan höjde ögonbrynen.

  ”Magi? Är det verkligen det?”

  ”Sluta, Donna!” bad Mary som kände sig generad. ”Det... det är inget konstigt med mina finter. Dessutom lyckas de bara ibland. Ibland kan jag absolut ingenting på planen.”

  ”Det är när Chastity sätter det onda ögat på dig,” skämtade Donna. Hon vände sig till Tristan. ”Marys gudmor är jättehäftig. Hon odlar en massa konstiga växter i trädgården och hennes farfar var en trollkarl i Afrika.”

  Han spärrade upp ögonen.

  ”En trollkarl?”

  ”Äsch!” Mary slog till Donna på armen och log. ”Tristan, lyssna inte på henne. Hon snackar bara skit. Min gudmor odlar lite timjan och basilika som hon säljer till medicinindustrin. Inget spännande alls.” För att få bort samtalet från Tittie och henne själv bytte hon snabbt ämne. ”Donna, Tristan spelar curling!”

  ”Va? Curling? Är det... är det den där konstiga sporten där man ska sopa en isbana så att en sak som ser ut som en glaserad njurpaj kan kana iväg så långt som möjligt?”

  Han gjorde en liten grimas.

  ”Ja, jag... jag spelade lite i skolan. Det var länge sedan nu.”

  ”Var kommer du från?” ville Donna veta. ”Det låter som London eller däromkring.”

  ”Croydon. Söder om London.” Han höjde ögonbrynen. ”Tråkig plats. Här är mycket finare.”

  ”Var det där du gick i skolan?”

  ”Öh... ja, det var det.”

  Donna såg ivrig ut.

  ”Jag har en kusin som bor där. Får se, vad är det nu den skolan heter där hon jobbar.”

  Det ryckte till i Tristans mungipa.

  ”Det vill säga,” sa han, ”jag gick bara där ett par år. Min familj flyttade upp till... till Skottland under några år, så då gick jag i skola där.”

  ”Jaha,” sa Donna och studerade honom.

  Tristan tittade snabbt på Mary. Deras blickar möttes, han log lite trevande mot henne och hon log tillbaka.

 

”Han är hemskt gullig,” sa Donna.

  De satt och åt på sin vanliga lunchurestaurang.

  ”Ja,” sa Mary och log.

  ”Men lite konstig,” fortsatte Donna.

  Marys gaffel, med en bit kött, stannade på väg mot munnen och hon tittade på sin bästis.

  ”Konstig?”

  ”Ja, lite... nervös, när jag frågade om hans skola och sådant. Det var som om han inte ville svara.”

  Mary rynkade pannan. Var det så?

  ”Men,” sa Donna med en suck, ”du är ju likadan. Vill inte berätta något om dig själv, eller om Titties jobb och annat.” Hon himlade med ögonen. ”Ni passar nog väldigt bra ihop, du och han.”

  Mary log och stoppade in köttbiten i munnen. Donna, om du visste vilken bra anledning jag har att vara hemlighetsfull, tänkte hon. Både inför dig och Tristan. Om han visste allt om mig skulle han få spader!

  ”Donna, älskling, du vet väl allt om mig,” spann hon. ”Och Titties grejor vet jag själv ingenting om. Jag begriper inte vad det är hon pysslar med ute i växthuset.”

  Donna log och skakade på huvudet.

  ”När ska ni träffas nästa gång?”

  ”Onsdag kväll.”

  ”Hemma hos dig? Har han varit hos dig? Träffat Tittie?”

  ”Nej, inte än. Nej, jag ska faktiskt besöka honom i den där stugan där han bor.”

  ”Mm, det låter spännande. Du måste berätta allt!”

 

”Tittie.”

  ”Mm.”

  ”Jag... kommer hem senare ikväll.

  ”Jaså. Ska du något särskilt? Äter du ute?”

  ”Eh... jag tror det. Jag ska... hälsa på en... en kille som jag har träffat... några gånger.”

  Gudmodern la sitt handarbete åt sidan och betraktade henne. I blicken fanns både glädje, nyfikenhet och en smula oro.

  ”Vad är det för en kille?”

  ”Han studerar växter. Det är därför han är här. Han är... väldigt snäll och trevlig.”

  ”Vad heter han?”

  ”Tristan. Tristan Ivory.” Hon undrade om gudmodern skulle undra över efternamnet, men det gjorde hon inte. ”Han bor i en liten stuga nära Bills Wood.”

  ”Hmm.” Viss ökad oro nu. ”Du kommer hem senast klockan tio.”

  ”Javisst!”

  Mary steg av bussen på Stratford Road och där stod han och väntade på henne. Det syntes direkt i hans ögon hur glad han var att se henne. När hon kom fram till honom la han händerna på hennes axlar. En lätt rysning gick genom henne och hon lutade sitt huvud mot hans axel.

  Det kändes bara naturligt att han tog hennes hand när de började promenera. Långsamt gick de fram mot Bills Wood, längs kanten på skogspartiet och vidare ut mot slutet av bebyggelsen.

  Stugan låg lite för sig själv under några träd. Den verkade gammal, enkel... men solid. Han tog fram en gammaldags nyckel och låste upp.

  ”Var så god,” sa han och log.

  För ett ögonblick tvekade hon. Det var som om hon kände något... mörkt? Hotande? Hon såg James Hetfield för sin inre syn och blinkade till. Alvstenen kändes... påtaglig, närvarande, mot hennes hud.

  Hon tittade på Tristan, in i de mörka ögonen. Där fanns inget ont i hans blick. Hon steg in.

  Stugan bestod, så vitt hon kunde se, av ett enda stort rum. I ena änden fanns ett litet pentry och i andra ett draperi som nödtorftigt dolde en säng. Rummet var i övrigt spartanskt möblerat; ett matbord med två stolar, en sliten soffa vid ena väggen, en kombinerad hylla och byrå som var totalt fri från dekorationer, en eldstad och, lutad mot den, en sopkvast.

  ”Sitt ner,” sa Tristan och skyndade bort mot pentryt. Han stökade där en liten stund och kom tillbaka med en tebricka. ”Var så god.”

  Mary tittade sig omkring.

  ”Sitter du här och läser?” undrade hon när hon noterade frånvaron av böcker, pennor och anteckningsblock.

  ”Öh... ja, men just nu har jag böckerna i min ryggsäck. Jag var på biblioteket tidigare idag.”

  Marys blick gled runt rummet medan hon smakade på teet. Bordet där de satt var lindrigt rent, stolarna knarrade när de rörde sig. Eldstaden hade ett par avslagna kanter och askan låg hög inuti. Det enda i rummet som var blänkande rent var... kvasten.

  ”Fin... sopkvast,” sa hon.

  Han hostade till våldsamt, så te sprutade ut över golvet. Darrande torkade han sig om munnen med skjortärmen.

  ”Hur är det?” frågade hon oroligt.

  ”Åh, jag... fick teet i fel strupe.” Han återvann kontrollen över sig och lyckades prestera ett blekt leende. ”Jag var tvungen att städa innan... innan du skulle komma, och då råkade jag bryta gubbens kvast. Så jag var ute och köpte en ny.”

  ”Jag förstår.” Hon log mot honom. ”Det var ett gott te.”

  ”Tack.”

  Sakta reste han sig från stolen och sjönk ner på knä intill hennes stol. Med blicken fäst på henne la han handen på hennes hand. Han böjde sig fram så hans ansikte var bara några centimeter från hennes ansikte.

  ”Mary...”

  Hon böjde sig fram en aning. Han gjorde likadant. Hon slöt ögonen och kände hans läppar mot sina. Så drog han sig tillbaka en aning.

  ”Du är...” Hon öppnade ögonen och tittade på honom. ”...inte som någon annan flicka jag har träffat.”

  Hans röst var fylld av värme men Mary blinkade till när hon tyckte sig se en tår i hans öga.

  ”Åh, Tristan,” suckade hon och slog armarna om honom.

  Han höll henne hårt och hon slappnade av, slöt åter ögonen och lät sig hållas. Hon märkte hur han sökte hennes mun med sin och när deras läppar möttes än en gång särade hon på dem och släppte in honom.