Kapitel 7

Mary Potter var irriterad. Hon var irriterad på många personer, nästan alla, faktiskt. Ellen, Maggie... ja, Maggie var hon synnerligen irriterad på. Men mest av allt var hon irriterad på sig själv. Och allt hade samband med julnatten, den fantastiska, oheliga julnatten.

  I sitt omtöcknade tillstånd hade hon uppfattat att det ringde på dörren, ytterdörren till Christas lägenhet. Men inte förrän värdinnan for upp, hittade en morgonrock att svepa om sig och försvann ut från sovrummet för att öppna, insåg Mary att det troligen var Ellen och Donna som återvände efter att ha testat det otroliga nya spelet, och att det högst sannolikt skulle bli ett problem om hon, Mary, hittades naken i Christas säng.

  Men även den insikten trängde bara gradvis in hos henne, för spriten och den överväldigande upplevelsen hon nyss genomgått bedövade fortfarande henne.

  ”Hon mår inte riktigt bra.” Christas röst nådde hennes öron, utifrån vardagsrummet. ”Hon ligger där inne och vilar. Jag tror inte hon är van vid att dricka.”

  ”Det är hon inte,” bekräftade Donna och lät lite orolig.

  Oron spred sig omedelbart till Mary. Hon är min bästa kompis. Hon kommer att gå in här och se hur det är med mig.

  Hon fumlade och letade i halvmörkret men lyckades bara hitta sina trosor och ta på dem innan dörren öppnades. Mary rafsade åt sig en bit lakan och täckte nödtorftigt sina mest privata delar, samtidigt som Donna kom in. Bakom henne fanns Christa, vars korpögon snabbt panorerade scenen för att utröna vilken taktik som skulle tas i bruk.

  ”Mary...” Donna.

  ”Hon spydde... på sina kläder.” Christa.

  Längst bak skymtade Ellen, men hon sa inget. Christa gick förbi Donna och satte sig på sängen.

  ”Hur mår du?” frågade hon milt.

  ”Öh... så där.”

  ”Vi... borde åka hem,” sa Donna trevande.

  Mary visste inte vad hon skulle säga. Någonstans kände hon också att hon borde resa på sig, göra sig i ordning och följa med Donna. Men hon orkade inte. Hon ville bara lägga sig ner och sova.

  ”Jag... vet inte vad Tittie skulle säga om hon fick se mig så här,” mumlade hon.

  ”Mary, du får sova över här om du vill,” sa Christa. ”Det är inget problem.”

  ”Men Ti... din gudmor, då?” undrade Donna och där fanns ett stänk av förebråelse i rösten.

  Mary fann det svårt att möta väninnans blick.

  ”Jag ringer henne,” sa hon och stirrade in i väggen. Det kittlade till vid ärret och en lätt rysning gick genom hennes kropp. Med en grimas sjönk hon ner på sängen, någorlunda säker på att Donna uppfattat rysningen som ett utslag av illamående; lika övertygad var hon att Christa uppfattat saken på ett helt annat sätt.

  ”Okej,” sa Donna så småningom. ”Jag sticker nu.”

  ”Jag också,” sa Ellen.

  Mary registrerade att alla tre lämnade sovrummet. Hon hörde en dörr stängas och kort därefter anade hon hur någon kom in till henne igen. Någon, Christa förstås, sjönk ner på sängen bredvid henne och en hand, Christas, strök henne genom håret.

  ”Du kallar din gudmor för Tittie,” spann hon med munnen intill Marys öra. ”Så gulligt!”

 

Följande morgon kom hon successivt till medvetande. Det började med att hon vaknade med brinnande huvudvärk. Hon steg upp, tog sig ut i Christas lilla kök och hällde i sig ett par glas vatten, för det kom hon, konstigt nog, ihåg att Betty sagt en gång att man skulle göra.

  Nästa gång hon vaknade till var det med en helt annan känsla. Det var en känsla av välbehag och den berodde inte bara på att huvudvärken var borta. Välbehaget var... oroande, för hon insåg att hennes kropp blev smekt av någons hand. Hon låg kvar en stund, för hon kunde inte motstå njutningen, men vred sig så i sängen. Hennes blick träffade Christas.

  ”Hur mår du?” undrade värdinnan.

  ”Jag mår bra.”

  Christa lät ett finger glida längs Marys arm, uppåt, det följde nyckelbenets nederkant och vek av neråt. Det stannade mitt mellan Marys bröst.

  ”Det är ett mycket speciellt ärr du har där... på ett mycket speciellt ställe,” sa hon med lätt frågande tonfall.

  ”Det var något som hände när jag var pytteliten.” Hon hörde själv hur korthuggen hon lät, och undrade varför.

  Christa drog långsamt åt sig sin hand. Det var tydligt att också hon noterat kylan som Mary visade upp.

  ”Hur ska vi... hantera det som hände igår kväll?” frågade Christa.

  Mary undvek att titta på henne. Hon skulle helst velat vara någon annanstans.

  ”Jag... vet inte.”

  Tystnaden gjorde rummet mindre, tätare. Den tvingade slutligen Mary att titta upp och in i Christas ögon. Hennes hjärta veknade när hon såg en tår där.

  ”Det var fantastiskt,” sa hon. ”Det var underbart, men...”

  ”...men du vill inte ha någon fortsättning på det?” Christa avslutade meningen till henne, och även hennes röst hade mjuknat.

  Mary nickade.

  ”Det skulle kännas...” Hon visste inte hur hon skulle uttrycka sig. Men hittade så kärnan i sitt motstånd. ”Jag skulle inte våga stå för det, inför andra.” Hon blinkade när en tår oväntat dök upp i hennes eget öga. ”Förlåt mig, Christa.”

  ”Det är lugnt. Det skulle inte vara ett lätt beslut för någon, även om jag skulle kunna ta det beslutet. Jag älskar dig, Mary...” Hon log blekt. ”...och det kommer jag att fortsätta göra ändå.”

 

Maggie hade fått reda på saken. Först var Mary övertygad om att det var Donna som berättat det; ”Hon låg naken i Christas säng. Christa påstod att hon hade spytt på sina kläder, men kläderna låg i en stol bredvid sängen och där fanns varken spyor eller lukt i närheten av dem.”

  Men samtidigt märkte Mary att Donna behandlade henne som vanligt. Hon hade fruktat att väninnan skulle stöta bort henne, kallt förklara att de inte längre kunde vara bästisar efter det som hade hänt. Hon hade inte vågat ringa Donna på hela julen.

  Men på annandagens kväll hade Donna stått utanför dörren, leende och med ett paket i handen.

  ”Vi var hos mormor hela dagen igår,” sa hon, ”så jag kunde inte komma då. God jul!” Och så hade hon gett Mary en kram, som Mary besvarat, fast med viss återhållsamhet.

  Donna hade kommit in och Mary hade plockat fram den julklapp som hon inhandlat till Donna några dagar före jul. De hade pratat om allt möjligt, inte minst spelningen som blivit så lyckad.

  Händelserna timmarna efter spelningen hade inte berörts.

  I vilket fall som helst hade historien nått Maggies öron och det var en mardröm, tyckte Mary. Maggie gottade sig åt det hela, ställde massor av intrikata frågor fast hon naturligtvis visste att hon inte skulle få några svar.

  ”Jag hade ingen aning om att du var... hm, gängad åt det hållet.”

  ”Hur var det att kyssa henne? Hur smakade hennes tunga?”

  ”Gjorde hon det med fingrarna eller... något annat?”

  ”Nu kanske det kan bli du och Glenn, när ni ju är så... hm, lika!”

  Mary sa ingenting och Donna verkade också mer och mer illa till mods. Men det var, förstås, Betty som slutligen fick Maggie att sluta.

  ”Du är bara avundsjuk,” sa hon och Mary välsignade, för vilken gång i ordningen visste hon inte, rivaliteten mellan de två blonda systrarna. ”Du som får hålla till godo med Tommy. En arbetslös alkis! Och inte särskilt välutrustad heller, har jag hört.”

  Maggie blev först vit sedan röd i ansiktet.

  ”Vad i helvete vet du om det!” fräste hon och flög upp.

  De båda systrarna rök ihop på golvet så hårtussarna flög omkring.

 

Handbags From Hell hade upplösts och det var i och för sig den allra värsta effekten av julspektaklet.

  De samlades hemma hos Mary för att repa, en kväll kring nyår. Men Ellen tog inte av sig jackan.

  ”Jag ska inte stanna,” sa hon och hennes röst var mekanisk. ”Jag... jag tror inte jag vill sjunga mer i det här bandet.”

  Det blev tyst i rummet. Ingen tvekan rådde om anledningen till Ellens beslut. Hon tyckte inte om vad hon anade hade försiggått i Christas lägenhet den där kvällen. Hon hade inte heller köpt värdinnans förklaring om de nerspydda kläderna. Kanske, tänkte Mary, hade hon letat efter indicier och hittat dem; textraderna till Elven Maid; små gester och ord mellan Christa och Mary tidigare. Hon hade lagt ihop två och två och inte gillat slutsumman.

  De hade försökt köra vidare med Christa som sångerska. Och hon hade en personlig röst som de kunde ha accepterat, men problemet var att hon kunde inte sjunga och spela gitarr något vidare samtidigt.

  ”Vi får väl ta en paus,” hade hon sagt när de pratat igenom sina problem. ”Se om vi kan hitta en annan sångerska. Om ni vill fortsätta?”

  Mary och Donna hade sagt att de gärna ville fortsätta, men ingen av dem hade låtit särskilt entusiastisk, det fick Mary medge. Själv var hon trött och besviken, på allt och alla, men mest på sig själv.

  Instinktivt önskade hon att det band som var tiden kunde spelas tillbaka till minuterna efter spelningen. Då, när Christa öppnat ciderburken och räckt henne, skulle hon ha tackat nej. Och hemma i Christas lägenhet skulle hon ha gjort likadant när hon erbjöds en drink. Då hade inget av detta hänt.

  Men samtidigt föraktade hon sig för sina egna tankar. Det hände, och det hände för att jag ville det. Ingen tvingade mig. Ändå vågar jag inte stå för det.

  Fast... funderade hon vidare, det var ju det där med ärret. Det var ju så det hade börjat, med våldsam, okontrollerbar klåda där. Det var som om ärret styrde henne, som om han, den ondskefulle Lord Voldemort, styrde henne.

  När Christa åkt hem efter vad som av allt att döma var den sista repningen, tog Donna Marys händer i sina och tittade på henne.

  ”Mary, jag vill att du ska veta en sak. Jag bryr mig inte om vad som hände i Christas lägenhet den där natten. Jag vill ändå vara din allra bästa vän och jag hoppas att du vill vara min.”

  En tyngd lämnade Marys hjärta och försvann. Hon ville slå armarna om Donna och krama henne hårt. Men hon gjorde inte det, ville inte riskera att sända tvetydiga signaler just nu. Istället log hon mot väninnan.

  ”Tack,” sa hon. ”Det vill jag.”

 

Hon vände ryggen åt känsloliv och musik. Nåja, hon lyssnade fortfarande på sina skivor och det hände också en och annan gång att hon gick in och slog lite på trummorna. Men i stort sett koncentrerade hon sig på att sköta sitt jobb och på fotbollen. Och något hände under de småkyliga, blöta vinterveckorna som inledde det nya året.

  Fotbollsspelandet verkade vinna på att vara i ohotat fokus, fritt från konkurrens av Handbags From Hell. Hon löpte snabbare än någonsin, orkade längre än förut och hennes teknik förbättrades.

  Inför en seriematch där hon satt på bänken men förväntade sig att troligen få hoppa in fäste hon omsorgsfullt halskedjan mot huden med tejp. Hon placerade den så långt ner på halsen hon kunde och var tacksam för att fotbollströjan hade krage.

  Hon ersatte Angela en bit in på andra halvlek och samtidigt kom Rhonda in istället för Maggie. Villa låg under och anfallet var uddlöst.

  Dubbelbytet gav laget vitalitet. Både Mary och Rhonda var spelsugna och hittade varandra i anfallsvåg på anfallsvåg. De drogs oftast upp på vänsterkanten, av Mary. Gång efter gång gjorde hon bort eller sprang ifrån sin back och fick in bollen i målområdet. Två gånger small det, Rhonda fick träff, en gång med foten, en med skallen, och Villa hade vänt matchen.

  ”Lysande!” sa Tom och log med hela ansiktet, nöjd att hans coachning hade lyckats. ”Nu hänger vi på i toppen, tjejer!”

  På träning veckan därpå smällde det till i en närkamp mellan Mary och Asha Bahari, Donnas bastanta mittbackskollega, och Mary vred sig i smärta. Asha, ångerfull, hjälpte henne att linka av planen.

  ”En utgjutning i knäet,” konstaterade Eartha, klubbens medicinska assistent. ”Vi provar att linda det några dagar. Om det inte hjälper får vi punktera det och få ut vätskan som samlats där.” Hon såg Marys bleka ansikte och gav henne en klapp på kinden. ”Inget farligt, vännen. Du är tillbaka om ett par, tre veckor.”

  ”Det kan vi fixa snabbt,” muttrade Chastity när Mary körts hem – av Tom, som snabbt la sin hand på hennes lår när han stannat bilen, log mot henne och sa: ”Deppa inte. Det här går snabbt över. Jag känner på mig att du är på väg att bli ordinarie i startelvan!” – och berättat om incidenten.

  Hon drog fram sin trollstav ur klädnaden men Mary höjde båda händerna.

  ”Nej, Tittie!” Gudmodern tittade häpet på henne och stannade i rörelsen. ”Alla såg att jag blev skadad. Om jag kommer dit på torsdag frisk som en nötkärna kommer de att undra hur fasen det gick till.”

  Chastity Chard blinkade till, suckade tungt och stoppade tillbaka staven. Hon gick fram till soffan och satte sig.

  ”Naturligtvis. Det borde jag tänkt på.” Hon skakade på huvudet. ”Det är lite för mycket här inne för mig just nu.”

  Mary tittade på henne.

  ”Något speciellt?”

  ”Situationen blir värre för varje dag. Han-vars-namn-icke-får-nämnas stärker sitt grepp om hela trollkarlssamfundet. Hans patruller finns överallt för att spåra upp mugglarfödda, för att fängsla, tortera och döda dem. Jag vet inte vilken dag Dödsätarna kommer hit och slår klorna i mig.”

  Mary satte sig bredvid henne och la handen på hennes. Det var länge sedan hon över huvud taget funderat på den magiska världen. Då och då fingrade hon på alvstenen, men på något sätt kopplade hon inte den, och den lilla varelsen som överlämnat den, till den där andra verkligheten – Sirius Blacks verklighet. Sirius var död och därmed hans värld.

  Fast så var det ju inte, det insåg hon. Och hon hade ju faktiskt en bror i den där världen – en bror som uppenbarligen fortfarande, ja kanske mer intensivt än någonsin, var mitt inne i striden mellan de goda och onda.

  ”Harry då?” frågade hon. ”Några nyheter om honom?”

  ”Nej.” Ett svagt leende undslapp den svarta kvinnan. ”Och det ska vi vara glada för, för det betyder att han fortfarande är på fri fot.”

 

När Mary lagt sig på kvällen, efter att ha svalt en smärtstillande tablett mot smärtan i knäet, kunde hon frammana känslan av Toms hand på hennes lår. En snabb beröring, bara av vänskap, men visst kunde man lätt fantisera in lite mer än så i den.

  Hon tyckte Tom såg bra ut; inte vacker, i meningen tvålfager, men attraktiv på ett kärvt, manligt sätt. Lång, muskulös, fyrkantigt ansikte med en genomborrande blick i de blå ögonen. Tuff och krävande på träningarna. Men under den kärva ytan fanns en man, en person, som brydde sig, som såg individen i varje flicka i klubben, hennes tillgångar och hur de kunde finslipas, svagheterna och hur de kunde hanteras, hur hon kunde passa in i laget och tillföra det något.

  Hon visste att han bodde tillsammans med en kvinna. Hon arbetade visst i stadshuset i Birmingham. Mary hade ingen aning om vad hon hette, hur gammal hon var eller hur hon såg ut. Och i det där sällsamma tillståndet mellan sömn och vakenhet var det lätt att tänka bort henne...

  Och hon gled djupare in i sömnens rike. Och hennes ärr började klia.

  Hon kunde känna hans kropp mot sin, hur han slog armarna om henne och drog henne intill sig. Hans läppar mötte hennes... och hon kände hans skäggstubb mot sin hud. Det var inte Tom. Det var Sirius.

  Och hon höll honom hårt, borrade in sina naglar i hans rygg. Och han stönade av vällust. Så gled han ner från hennes ansikte, längre ner och hon kunde känna tungans rörelser. Så känslig var den, att det var precis som om den visste exakt var en kvinna ville bli berörd...

  Och hon såg fingrarna som smekte henne; fina fingrar med svart nagellack. Och älskaren kom åter närmare hennes ansikte, läppar mötte åter hennes. Och hon såg den stiliserade Gibson Explorer-gitarren dingla från... Christas örsnibb...

 

Knäet fick punkteras och läkningen tog längre tid än Mary, och tränarstaben, hoppats. Inte förrän mitt i mars var hon med och tränade för fullt igen.

  Ett par veckor senare, efter att ha gjort ett lyckat inhopp, blev hon uttagen i startelvan. Angela var småskadad och Rhonda Jennings hade inte presterat något vidare den senaste tiden.

  ”Du ser bekymrad ut,” sa Tom efter att ha berättat om laguttagningen efter en träning. ”Jag trodde du skulle bli glad.”

  ”Jag är glad, jätteglad. Det är bara det att... det har inte funkat så bra tidigare när jag och Maggie spelat på topp tillsammans.”

  ”Hmm.” Han övervägde vad hon sagt. ”Nåja, vi har en träning till innan matchen. Vi får slipa på ert samarbete då.”

  Efter den följande träningen förklarade Tom att han var full av tillförsikt angående samarbetet mellan Maggie och Mary. De hade tränat olika kombinationer och upplägg, och var överens om principerna för hur anfallen skulle läggas upp. Mary skulle förses med bollar på sin kant och springa upp med bollen. Maggie skulle löpa in i straffområdet och invänta Marys inlägg. De hade också tränat in en variant där Mary, istället för att slå ett inlägg, slog bollen längs marken, snett bakåt där Marion förväntades fylla på och dundra iväg ett skott mot mål.

  Övriga kombinationer där Mary och Maggie försökt samspela som likvärdiga centerforwards hade misslyckats kapitalt. Mary drog slutsatsen att det var gudarnas mening, eller vems det nu var, att hon skulle hålla sig så långt borta från Maggie som möjligt.

 

På matchdagen tejpade hon fast halskedjan och drog underställströjan över. Hon kände sig mycket nervös under uppvärmningen, men känslan av alvstenen mellan brösten gav henne tillförsikt.

  De intränade anfallsmodellerna fick inte mycket tillfälle att prövas i inledningen av matchen. Tipton, motståndarlaget, tog initiativet och Villa fick mest ägna sig åt försvar. Donna och Asha var dock stabila och Jenny Richards, målvakten, gjorde ett par bra räddningar.

  Efter en halvtimmes spel bedarrade motståndarnas offensiv och Villa kunde flytta fram sina positioner. Mary fick ett par passningar från försvaret och pinnade iväg på sin kant. Hon fick också in bollen och ett av inläggen var riktigt bra, men Maggie lyckades inte komma rätt till bollen.

  Precis före paus var Mary på gång igen, sprang upp med bollen och dribblade av en försvarare – precis lika oförklarligt som alltid, även för henne själv. Hon kastade en snabb blick över axeln, såg Marion komma dundrande och skickade en boll längs marken mot mittfältaren. Marion kom perfekt i steget, slog till i farten och bollen satt som en strut i nätet.

  Nu hade laget fått matchen dit man ville. Tipton var tvungna att attackera för att utjämna, vilket bäddade för kontringsmöjligheter. Och med en kvart kvar löpte Mary åter längs vänsterkanten, och än en gång slog hon bollen snett bakåt mot Marion. Mittfältaren valde denna gång att finta en spelare. Därefter la hon bollen helt perfekt längs marken rakt på Maggies fötter och den blonda anfallaren hade bara att peta den i mål.

  ”Perfekt genomförd match!” myste Tom. ”Mary, du spelade exakt som jag ville, jag är mycket nöjd med dig.”

  ”Tack,” sa Mary och kände sig på bättre humör än på mycket länge.

  Beröm från Donna och även andra i laget gjorde inte saken sämre. Till och med Maggie kostade på sig att medge att det hade gått bra. Mary kände sig dock ganska säker på att hon inte skulle ha fått höra de orden om inte Maggie själv gjort ett mål.

 

Angela blev spelklar och övertygade på träningarna. Säsongen var inne i sitt slutskede och varje match var viktig för slutplaceringen. Mary såg hur Tom strök omkring på träningsplanen och i dess närområde, uppenbart i tankar på hur han skulle ta ut bästa startelva.

  Efter sista träningen innan match samlade han truppen på gräsmattan.

  ”Vi har två problem,” förkunnade han. ”Det ena är att Karen är skadad. Lesley,” han vände sig till en av de nya flickorna, bara 15 år gammal, som satt i cirkeln, ”du går in som högerback.”

  ”Ja, sir!” utropade flickan strålande och Mary log mot henne, mindes själv hur fantastiskt det hade känts första gången hon blev uttagen.

  ”Det andra problemet,” fortsatte Tom, ”är av det mer angenäma slaget. Vi har flera forwards att välja på. Tre, fyra stycken, faktiskt, och det är vi inte vana vid. Men det innebär att jag måste göra ett val. Och det har jag gjort. Vi startar på lördag med Angela och Mary.”

  Angela, som råkade sitta intill Mary, log och gav henne en vänskaplig knuff med armbågen. Mary kände hur hennes hjärta bultade. Alla anfallsspelare skadefria, ändå blev hon uttagen att starta matchen. Wow!

  Så såg hon Maggie resa sig och uttrycket i den blonda flickans ögon bådade inte gott.

  ”Angela... och Mary?”

  Tom såg en smula besvärad ut, men stramade upp sina drag och mötte hennes blick.

  ”De har fungerat bra ihop på träningarna och vi vet alla vilken form Mary har just nu.”

  Maggie blev vitare och vitare i ansiktet. Hon stod och stampade med fötterna, rörde händerna fram och tillbaka vid sidorna och verkade färdig att explodera. Och det gjorde hon slutligen.

  ”Här kämpar man vecka efter vecka, ger allt för laget och så blir man petad av en jävla fla...”

  ”Maggie Macnair!”

  Det var Donnas röst, som skar genom kvällen med en intensitet som Mary aldrig hört tidigare, och som fick hennes hjärta att hoppa över ett slag. Hon såg sin bästa kompis resa sig och de blå ögonen gnistrade när hon spände ögonen i Maggie.

  ”Inte ett ord till!”

  Det var inte möjligt för Maggie att bli vitare i ansiktet, annars skulle hon blivit det. Nu blev hon istället grå. Utan ett ord tog hon sina överdragsbyxor, som låg på gräset bredvid henne, och marscherade ut från fotbollsplanen.

 

Med Angela som anfallspartner kunde Mary bredda sitt spel. Hon behövde inte hela tiden ligga ute på kanten och slå inlägg. Nu, under Toms ledning på träningarna, sökte hon sig mer in mot mitten, in i straffområdet. Angelas passningar var precisa och Mary förbättrade sitt målskytte.

  När laget satte sig i bussen för att åka till nästa bortamatch fanns inte Maggie där, trots att hon var uppsatt som reserv. Tom såg bister ut och Mary kände sig illa till mods.

  ”Det känns som mitt fel,” sa hon till Donna.

  ”Nej, det är verkligen inte ditt fel. Du har kämpat och förtjänar din plats i laget.” Hon suckade. ”Jag förstår att Maggie är besviken. Fotbollen är så viktig för henne. Men det finns bara en sak för henne att göra, jobba på och försöka övertyga Tom om att det är hon som ska vara i startelvan.”

  ”Mary, varför har du tejp i nacken?” frågade en av flickorna i omklädningsrummet när de bytte om.

  För en sekund stod Mary blickstilla, tyst och handfallen. Hon hade slarvat vid tejpningen, satt den för högt upp. Hon kände paniken rusa mot henne.

  ”Eh... det hände en olycka när vi lagade mat hemma.” Hon skrattade till nervöst. ”Stänkte stekfett från spisen. Blev ett stort rött märke.”

  Snabbt drog hon på tröjan, med nummer 19 på ryggen. Incidenten passerade utan vidare kommentarer, men hjärtat bultade fortfarande hårt i hennes bröst när de sprang ut på planen. Utan alvstenen är jag såld! tänkte hon, och såg mardrömsscenariot framför sig – Maggie fick på något sätt reda på hennes halssmycke och spred nyheten, hur Mary 'fuskat' sig till en plats i laget på hennes bekostnad.

  Tankarna malde i hennes huvud hela första halvlek och hon spelade dåligt. Motståndarna, Rea Valley Rovers, ett lag som låg betydligt lägre i tabellen, tog ledningen och strax före paus ökade de till 2–0.

  ”Nu får vi skärpa oss,” sa Tom under pausvilan. ”Vårt anfall fungerar inte. Rhonda, gör dig beredd att hoppa in.”

  Orden slog Mary rakt i magen, sköt upp genom kroppen och rensade hjärnan. Leverera, annars byter jag ut dig!

  Och hon levererade. Helt tom i huvudet bara fokuserade hon på bollen och på var kamraterna fanns. I halvlekens första anfall väggspelade hon och Angela sig genom hela motståndarförsvaret och Angela satte sista tån på bollen. 2–1 och matchen levde igen.

  Rea Valley backade hem. De trängde ihop sig framför det egna målet. Villa attackerade med nästan hela laget.

  ”Molly!” hörde Mary att Tom skrek till den defensiva mittfältaren. ”Du täcker bakåt!”

  Matchen gick fram till slutminuterna. Hemmalaget kontrade men en heroisk Molly avvärjde det hotet och skickade upp bollen igen. Den damp ner hos Mary, i utkanten av spelargröten framför mål. Hon satte fart framåt, visste inte själv vad som hände; det var om hon sprang rakt genom rea valleyspelarna, en efter en. Och bollen var som klistrad vid hennes fötter.

  I ögonvrån såg hon Sherry Jo Reilly, högeryttern, som omarkerad stod en bit från bortre stolpen. Mary lyfte bollen mot henne, Sherry Jo hoppade och fick en ren träff. Villa hade kvitterat.

  ”Mary, det var makalöst!” sa Donna när domaren någon halvminut senare blåst av matchen. ”Jag fattar inte hur du kunde ta dig genom där.”

  ”Jag har aldrig sett något liknande,” sa Angela. ”Snacka om trollfint!”

 

Herrgården var pampig, magnifik med pelare, stora fönster och blanka fasader. Men där låg något... ödesmättat över den. Det var som om något dystert och tungsint lagt sin hand över den, sopat bort all trevnad och gemyt, sugit ut själva livsglädjen.

  Den kraftigt byggde mannen gick med släpiga steg fram mot huvudingången, där han ringde i en klocka. Medan han väntade på att bli insläppt gjorde hans kalla ögon ett svep över gården och dess omgivningar. Blicken fastnade för ett ögonblick på två ynglingar som stod bland en klunga träd. Den ene sträckte ut armen och riktade en långsmal tingest mot ett par träd lite längre bort. En grön blixt syntes och en katt for fräsande iväg från en gren.

  Den höga dörren öppnades. Innanför stod en kvinna och tittade på besökaren. Hon var vacker med glänsande ljust hår, vita tänder och slät hy. Men hennes skönhet stördes av uttrycket i ansiktet; den strama munnen hade ett drag av grymhet som spred sig till ögonen, där det dock blandades med... trötthet? Oro?

  Hon betraktade mannen på trappan med avsmak. Hans otvättade hår hängde, tovigt, ner mot halsen. Han var orakad och tänderna belagda med matrester. Hans klädnad, byxor och mantel, stank av smuts och svett.

  ”Vad vill ni?” frågade hon korthugget.

  ”Mrs Malfoy, mitt namn är Walden Macnair. Bödel på ministeriet, som ni säkert vet.” Han pausade, drog ljudligt in snor i näsborrarna, men hon visade ingen reaktion. ”Jag kommer med viktiga nyheter angående...” Det ryckte till i hans ena mungipa. ”...Harry Potter.”

  Kvinnans ögon smalnade. Hon såg ut som hon försökte värdera det han sagt, om det var lönt att låta honom komma in.

  ”Det är bäst för er att det är viktigt,” sa hon, steg åt sidan och släppte in honom.

  Hon eskorterade honom uppför en bred marmortrappa och genom en hall vars väggar täcktes av porträtt i tunga ramar. Den ledde till ett större rum, en salong med en stor kristallkrona i taket, fler porträtt på de mörkröda väggarna och längst bort en vacker eldstad, även den i marmor. Rummet var tomt.

  ”Mr Malfoy?” sa Macnair frågande.

  ”Han är inte här just nu. Ni kan berätta er historia för mig.”

  Han strök med handen längs den skäggiga hakan.

  ”Okej. Potter, som sagt. Alltså, han har en syster.”

  Hon stirrade vantroget på honom.

  ”En syster? Vad är det för skitsnack? Alla vet att hans föräldrar dödades av Mörkrets Herre när han var helt liten.”

  ”Den här systern...” Hans mungipa ryckte till igen, han var nervös. ”Hon är äldre än han. Ett år äldre.”

  Hon himlade med ögonen.

  ”Ni måste vara galen. Om James och Lily Potter hade haft en dotter redan när Harry föddes skulle hon naturligtvis funnits i huset när Mörkrets Herre kom dit och gjorde sig av med dem.”

  Han ryckte på axlarna.

  ”Var har ni fått dessa uppgifter ifrån?” undrade hon.

  ”Min bror, en...” Han tvekade, som om han knappt ville uttala ordet. ”...ynk, bor i Solihull utanför Birmingham. Deras dotter har varit klasskamrat med Potters syster. Mary, heter hon. Mary Potter. Och min brorsdotter berättar saker om den här flickan som gör att man kan dra vissa slutsatser. Hon spelar i samma fotbollslag som min brorsdotter...”

  ”Fotbollslag?”

  ”Eh, fotboll är en populär mugglarsport. Man springer på en gräsmatta och jagar en boll som ska in i ett nät. I alla fall, den här Potterflickan gör omöjliga saker med bollen, springer rätt genom motståndare och sådant. Hela laget kallar det för hennes 'trollfint'.”

  Mrs Malfoy fnyste och satte näsan i vädret.

  ”Hon kanske bara är väldigt bra på den där sporten. Er brorsdotter kanske är en sopa!”

  Han mörknade i synen men lyckades behärska sig.

  ”Maggie... det är min brorsdotter, berättade att vid ett tillfälle hade Potterflickan fått en föraning om att något skulle hända i en fabrik. Hon hade dragit en man från hans arbetsplats och bara sekunder senare hade en elektrisk ledning fallit ner och om han stått kvar hade han dött på fläcken.”

  ”Jag förstår inte vad ni säger. Flickan kanske hade kunskap om just sådana ledningar. Det begriper väl inte ni!”

  ”Det finns mer. Hon bor med en svart kvinna som påstås vara hennes gudmor. Hon lär heta Chastity, jag vet inte hennes efternamn. Bakom deras hus finns ett växthus med mycket underliga växter, enligt Maggie. Det har till och med hörts ljud därifrån, jag kan tänka mig att hon har mandragora där! Och flickan Potter har berättat att hennes föräldrar dog i en våldsam brand när hon var två år gammal och den där kvinnan har tagit hand om henne sedan dess.” Han gjorde en grimas. ”Ni kan själv räkna, Mrs Malfoy. Två år, och hon är ett år äldre än Harry. Det var just det året Mörkrets Herre gjorde sig av med paret Potter.”

  Kvinnan såg villrådig ut. Hon vankade några steg i rummet och vände så blicken mot Macnair.

  ”Och hur skulle den här systern ha lyckats överleva den attacken, om jag får fråga?”

  ”Det vet jag inte. Kanske var hon av någon anledning inte i huset den kvällen. Hon kanske var hos någon släkting.”

  ”Ja ja, vi får undersöka saken, men jag tror inte mycket på det.”

  ”Men ni måste underrätta Mörkrets Herre genast! Han vill säkert veta...”

  ”Mörkrets Herre är inte på bästa humör just nu,” klippte hon av. ”Under inga omständigheter tar ni kontakt med honom. Jag ska diskutera era uppgifter med Mr Malfoy när han kommer. Adjö, Mr Macnair.”

  Hon betraktade honom från fönstret när han hasade iväg över grusplanen. Hennes hjärta bultade i bröstet. Tänk... tänk om det är sant som han säger, den där vidrige skarprättaren. Tänk om det finns en syster Potter! Och om det är vi, Malfoys, som kan berätta nyheterna för Mörkrets Herre. Då skulle han säkert förlåta oss allt, till och med att Harry Potter och hans anhang lyckades fly härifrån för ett par dagar sedan.

  Ett sprakande ljud hördes från eldstaden, en virvelvind, eller åtminstone såg det ut så för ett ögonblick, kom utfarande ur lågorna. Sekunden därpå tog den formen av en mörkklädd man med långt, vitt hår.

  ”Lucius,” hälsade Mrs Malfoy sin make. ”Tänk om du kommit några minuter tidigare, då hade du inte missat Mr Macnair.”

  ”Macnair? Bödeln?” Hans stålblå ögon genomborrade henne. ”Vad i all världen gjorde han här?”

  ”Han kom för att berätta en sak som, om den är sann, skulle ge oss möjlighet att återfå vårt anseende och förtroende hos Mörkrets Herre.”

  Hon redogjorde för vad Walden Macnair sagt vid sitt besök. Som hon misstänkte reagerade hennes make på ungefär samma sätt som hon själv gjort, med skepsis. Hon tog fram de olika omständigheter som Macnair betonat.

  Lucius Malfoy började gå fram och tillbaka framför brasan medan han strök sig längs den välrakade hakan.

  ”Men hur skulle hon kunna ha undkommit Mörkrets Herres attack? Och om hon inte fanns i huset, var fanns hon då? Och varför har ingen hört talas om henne?”

  ”Hon var naturligtvis inte i huset den kvällen. Det är helt klart. Kanske var hon just hos den där svarta kvinnan, den där Chastity. Hon är ju uppenbarligen en häxa, Macnair pratade om mandragora och andra speciella arter i ett växthus. Kanske kände paret Potter henne redan då?”

  ”Hmm. Det är ju möjligt. Men den stora frågan kvarstår: Varför har ingen hört talas om henne?” Han skakade på huvudet. ”Det låter... det är för många lösa trådar här. Vi kan inte gå till Mörkrets Herre med dessa uppgifter. Tänk om de är falska, Cissy, då har vi hoppat ur askan i elden.”

  Hon nickade, men la handen på hans axel.

  ”Vi kan åtminstone undersöka den här kvinnan. Chastity något, svart. Finns det någon sådan i birminghamtrakten?”

  ”Det kan vi undersöka ganska snabbt.”

  Han gick bort till den stora tavlan till höger om eldstaden. Den föreställde en vithårig man, tämligen lik Lucius själv, men äldre. Mannen vred på ansiktet och betraktade honom.

  ”Far,” sa Malfoy den yngre, ”jag behöver information från ministeriet. Gärna från Runcorn eller Yaxley. Jag vill att de tittar i trollkarlsregistret efter en svart häxa vid namn Chastity, efternamn okänt.” Han talade med jämn, nästan sövande röst och gubben i tavlan blinkade till, som om han blev trött av instruktionerna. ”Enligt uppgift bor hon i en ort som heter Solihull och ligger utanför Birmingham. Stämmer detta? Och bor hon ensam? Jag behöver så mycket information som möjligt om henne.”

  Gubben blinkade till igen och försvann ur tavlan.

  ”Vi borde fråga Bellatrix till råds,” sa Mrs Malfoy fundersamt. ”Hon vet säkert hur vi bäst ska hantera det här.”

  Hennes make gjorde en snabb grimas när han hörde namnet.

  ”Jag begriper inte varför allting ska gå genom din syster,” sa han. ”Hon har fullständigt tagit över Malfoy Manor. Jag är inte längre härskare i mitt eget hus!”

  Kvinnan log, nästan vemodigt, mot honom. Smidigt gled hon inpå honom och strök honom över håret och längs kinden.

  ”Du är visst härskare i ditt eget hus,” sa hon med mjuk röst. ”Och du är härskare över mig. Men det går inte att förneka att Bella har god känsla för vad Mörkrets Herre tänker och önskar, eller hur?”

  ”Hmm,” muttrade han. ”Men ibland går hon mig på nerverna, Narcissa.”

  ”Åh,” suckade hon och lutade huvudet mot hans axel. ”Jag önskar att hela den här historien snart är ur världen. Att de får tag i Potterpojken och...” En skugga drog över hennes anlete. ”...och löser det problemet en gång för alla.”

  Ett diskret ljud hördes från väggen. De tittade dit. Den ålderstigne mannen hade återvänt till sin tavla.

  ”Far, vad fick du reda på?” frågade Lucius Malfoy.

  Åldringen harklade sig omständligt och började tala, med svag röst.

  ”Hon heter Chastity Chard. Försörjer sig på att tillverka och sälja uggleburar. Ingen annan finns registrerad på den adressen.”

  Hans son gjorde en grimas.

  ”Jaha.” Han tittade snabbt på sin fru. ”Då var det väl inget, då.”

  Men gubben var inte klar.

  ”Hon gick ut från Hogwarts 1978, i samma årskull som bland andra Severus Snape, Sirius Black, Peter Pettigrew, Lily Evans och James Potter. Hon tillhörde huset Gryffindor.”

  Lucius Malfoy spärrade upp ögonen. Han studerade tavlan, väntade på att fadern skulle säga något mer. Men inget mer kom. Narcissa gled åter intill honom.

  ”Lucius, det kan vara något ändå. Vad ska vi göra?”

  Han lösgjorde sig och började åter marschera fram och tillbaka i rummet.

  ”Det här är oerhört känsligt,” mumlade han. ”Ett misstag till och vi är...”

  Dörren till salongen slogs upp och en kvinna kom in. Hon hade drag som påminde om Narcissa Malfoys, men var mörkhårig med svarta ögon. Hon rörde sig målmedvetet men ledigt, kände sig tydligt hemmastadd i huset och när hon fäste sin blick först på Narcissa, därefter på hennes make fanns där något vilt, nästan djuriskt i blicken.

  ”Ni skickade gamle Abraxas till ministeriet,” sa hon. ”Vad gällde det?”

  Lucius Malfoy ställde sig bredbent på golvet med armarna i kors över bröstet och klarade strupen, men undvek att möta kvinnans blick.

  ”Jag tror inte det är något som angår dig, Bellatrix,” sa han.

  ”Under nuvarande omständigheter,” fräste hon tillbaka och där fanns en intensitet i hennes röst som fick Narcissa att ta ett steg bakåt, ”kan jag inte tänka mig något i det här huset som inte angår mig.” Så gjorde hon ett föraktfullt kast med huvudet. ”Utom möjligtvis det du tvingar min syster att göra med dig i er sängkammare.”

  ”Bella...” protesterade Narcissa med indignerad men kraftlös stämma.

  Bellatrix spände ögonen i systern och klippte med ögonfransarna.

  ”Cissy, du borde inse allvaret i vår situation, även om inte din make gör det. Berätta för mig vad som händer!” När hon såg tvekan i den blonda kvinnans ögon fortsatte hon: ”Ni har sökt information om en Chastity Chard. Varför?”

  Narcissa kunde inte stå emot längre. Hon berättade om Walden Macnairs besök och vad han sagt.

  ”...och tydligen är den här Chastity Chard en kvinna som...”

  ”Det där vet jag,” avbröt Bellatrix otåligt. Hennes ögon flackade runt i rummet. ”En syster till Harry Potter,” upprepade hon, mest för sig själv. ”Kan det vara möjligt? Och vad skulle det betyda?”

  Narcissa kastade en blick mot sin make. Lucius Malfoy stod som huggen i sten, orörlig, tyst, med ursinnet skrivet i varje tum av sitt ansikte men utan kraft att göra något. Narcissa sänkte blicken och tittade sedan under lugg mot sin syster.

  ”Om det är sant, så skulle det vara ett utomordentligt påtryckningsmedel mot pojken Potter,” sa Bellatrix, fortfarande för sig själv. ”'Överlämna dig, eller vi dödar henne!' Men det kan inte vara möjligt! Varför har i så fall ingen hört talas om henne?” Hon rynkade pannan och tittade på de två andra i rummet. ”Vi kan inte rapportera detta till Mörkrets Herre på dessa vaga uppgifter. Han är strängt upptagen på annat håll och får inte störas annat än om vi har Harry Potter igen. Vi måste få reda på mer.” Hon gick fram till fönstret och tittade ut. ”Och det finns en person som är redo för sitt elddop.”

  Narcissa kom fram och följde hennes blick, såg den vila på de två ynglingarna i den lilla dungen. Den blonda kvinnan spärrade upp ögonen i vild skräck.

  ”Inte Draco!”

  Bellatrix log mot henne, med samma värme som när lejonet ler mot musen i dess grepp innan det ska äta upp den.

  ”Nej, kära syster, jag ska inte skicka iväg din lille älskling.” Hon vände sig om mot Malfoy. ”Lucius, se till så unge Tristan Avery kommer hit.”

 

Den unge mannen stod i rummet. Han såg avvaktande ut, uppenbarligen både smickrad och en smula oroad över att ha blivit kallad inför den beryktade Bellatrix Lestrange.

  Narcissa studerade honom. Lång, atletiskt byggd, svart smålockigt hår, ett vackert ansikte med klara bruna ögon, välformad näsa och en skrattgrop. Hon slöt ögonen för en sekund och kunde lätt och med välbehag se sig själv och unge Avery i en stor, skön säng.

  ”Tristan,” sa Bellatrix. ”Jag har ett uppdrag till dig.” Hon spände ögonen i honom. ”Ett synnerligen viktigt uppdrag. Om du lyckas väl med det, så kommer Mörkrets Herre att visa sin tacksamhet mot dig. Om du misslyckas...” Hon log, lejonlikt. ”Nej, det är klart att du inte gör.”

  Ynglingen slickade sig om läpparna och försökte räta på ryggen.

  ”Vad gäller det, Madam Lestrange?” frågade han.

  ”Du ska åka till en plats utanför Birmingham. Adressen får du innan du åker. Där bor en svart häxa vid namn Chastity Chard. Vi har anledning att tro att det finns en inneboende hos henne, en ung flicka. Det är henne vi är intresserade av.” Hon gjorde en konstpaus. ”Hennes namn är Mary Potter.”

  Effekten uteblev inte. Tristan Avery spärrade upp ögonen.

  ”Mary... Potter? Potter, som i... Harry Potter?”

  ”Exakt. Eller, det är vad som har berättats för oss. Att hon är hans syster. Det är din uppgift att ta reda på om det är så.”

  Han svalde och nickade stumt. Narcissa gjorde en grimas, hon tyckte synd om den unge mannen som stod där framför henne och inte hade någon möjlighet att säga nej till den uppgift som lades på honom.

  ”Om hon verkligen är Harry Potters syster,” fortsatte Bellatrix, ”så ska du ta med henne hit. Levande.” Hennes ögon smalnade. ”Om hon inte är det... döda henne.” Hon gjorde en lätt svepande gest med ena armen. ”Och när du ändå är där, gör slut på den där niggerhäxan också!”