Kapitel 6

Mary följde Donnas blick runt lokalen, där röda, gröna och blå ljusstrålar sköt iväg som spjut från ljusteknikerns kontrollbord. Men det var inte ljusorgeln som fångat kompisens uppmärksamhet, det visste Mary. Det var den medelålders mannen i den sjaskiga brunbeige överrocken och det tunna håret, som stod och tryckte vid en av väggarna.

  ”Vad är det där för en typ?”

  Mary ryckte på axlarna. Hon var inte intresserad av att diskutera Remus Lupin och speciellt inte nu när de stod på golvet inne på rockklubben och bara väntade på att James Hetfield, Lars Ulrich och de andra i Metallica skulle komma in på scenen.

  ”Han ser knäpp ut,” tyckte Maggie som också vänt blicken mot den synnerligen udda figuren vid bortre väggen.

  ”Jag tyckte jag såg honom när vi steg av tåget,” fortsatte Donna. Hon var tvungen att tala högt, för det spelades musik på icke helt låg nivå från en stereo i väntan på bandet. ”Han verkade intresserad av dig, Mary.”

  ”Jaså.” Hon försökte se likgiltig ut. Visst hade han glidit upp intill henne där på perrongen och hon hade smusslat över en biljett i hans hand. ”Jag la nog inte märke till honom där,” sa hon.

  Maggie rynkade pannan.

  ”Han kanske är en blottare,” funderade hon.

  Mary visste inte hur hon skulle kunna leda in konversationen på andra spår. Men hon slapp, för stereomusiken tonade bort och lamporna släcktes. Ett sorl av förväntan spred sig i lokalen.

  Inget hände under några sekunder. Så började rök stiga från ett antal punkter vid scenen och siluetterna av några mörka figurer skymtade. Mary hörde ett halvkvävt skrik bakom sig. Hon vred på huvudet och såg Remus Lupin stirra mot scenen med vild blick. Hon såg trollstaven i hans hand. Så möttes deras blickar och hon skakade på huvudet och gjorde en avvärjande gest med handen.

  Tunga trummor och gitarrer fyllde rummet och fick henne att rikta uppmärksamheten framåt. Basen kom in och hotade att suga ut allt innehåll ur hennes tarmar. Ljudet var högt, mycket högre än när de små lokala banden spelade på klubbarna i Birmingham.

  Hon blev ett med musiken, följde med i låtarna, kunde texterna, kunde trumvirvlar och cymbalslag. The Four Horsemen, Of Wolf And Man, The Thing That Should Not Be. Och så, från alldeles färska skivan, Fuel och The Memory Remains.

  Vagt kände hon närvaron av Donna och Maggie bredvid sig och, någonstans i närheten, Ellen och Christa. Då och då möttes deras blickar och de log mot varandra.

  Mary kastade en blick bakåt. Remus Lupin stod som fastnaglad mot bakre väggen, så långt från oljudets källa som möjligt. Han hade, som tur var, stoppat undan trollstaven – är alla trollkarlar överspända? frågade Mary sig och mindes hur Sirius skjutit sönder hennes sovrumsvägg vid sitt första besök – men såg ut som han gärna skulle velat vara på vilken annan plats som helst i universum.

  En känsla började gro och växa inom henne allteftersom konserten fortskred. Först kunde hon inte identifiera den, bara märkte den som något störande. Men när bandet drog igång med Master Of Puppets slog den ut i öppen konflikt. Hon kunde känna hur alvstenen bultade mot hennes bröst.

  ”Taste me, you will see,” sjöng James Hetfield och blicken i hans ögon var demonisk. ”More is all you need. You're dedicated to how I'm killing you...”

  Mary vacklade till där hon stod. För ett ögonblick tyckte hon sig känna närvaron av något ont, något verkligt ont, som kom rusande från någonstans på väg mot henne.

  Så fanns Christa vid hennes sida. Den rödhåriga flickan sökte Marys ögon med sina.

  ”Är du okej?”

  Det tog någon sekund för Mary att reagera, att öppna munnen och svara.

  ”Öh... javisst... kände mig bara lite... yr. Det är nog ljudet, det är så högt.”

  Något annat började ta över. Alvstenen ryckte ut och bildade en skyddande sköld runt henne. Eller? Hon kände att Christa hade lagt sin arm om hennes midja och även om Mary kunde förnimma blandade känslor inför intimiteten så gjorde hon inget försök att lösgöra sig. Det kändes överlag ganska bra att ha henne där.

 

Maureen, Donnas mamma, stod och väntade med sin bil utanför järnvägsstationen i Solihull. Flickorna vinkade hejdå till Ellen och Christa, som skulle åka vidare in till Birmingham.

  ”Hur var konserten?” frågade Mrs Redding medan hon rattade bilen genom de nattmörka gatorna.

  ”Skitbra!” utropade Maggie entusiastiskt. ”No Remorse var bäst.”

  ”Döbra,” mumlade en trött Donna.

  Maureen Redding sneglade i backspegeln och försökte fånga blicken hos den tredje flickan i bilen.

  ”Var det bra, Mary?” Hon log. ”Var det värt att sova i kö för?”

  ”Ja, absolut. Det var jättekul.”

  Hon släpptes av utanför huset på Woodperry Avenue. Ett par lampor brann innanför fönstren; hon var inte förvånad, hon visste att gudmodern knappast skulle ha ro att sova innan Mary kommit hem.

  Chastity dök upp i öppningen till vardagsrummet när Mary stängde ytterdörren. Den svarta kvinnan log och såg lättad ut.

  ”Vad skönt att se dig. Allt gick bra?”

  ”Ja.” Det ringde fortfarande i hennes öron efter den höga ljudnivån på klubben.

  ”Och... Remus?”

  Mary himlade med ögonen.

  ”Han hade verkligen inte behövt vara där. Mina kompisar undrade vad det var för en knäppis och jag såg hur han led av att stå där i allt oväsendet. Han...” Hon tystnade, tyckte det kändes pinsamt att berätta hur Lupin faktiskt haft sin trollstav framme och viftat med.

  Men Chastity hade uppfattat att där var något mer hon tänkt säga.

  ”Vaddå?”

  Mary skruvade på sig.

  ”Han blev skrämd när de släckte lyset och där kom rök från scenen och bandet kom in i sina svarta kläder. Han... höll på att göra som Sirius i mitt rum, eller något ännu värre.”

  ”Gode gud! Drog han fram sin trollstav?”

  ”Ja. Som tur är såg jag det och lyckades få honom att inse att det inte var någon fara. Jag tror inte att någon annan upptäckte det, alla tittade nog mot scenen.”

  Chastity suckade.

  ”Stackars Remus. Han är spänd, nervös. Liksom vi alla är dessa dagar.” Hon gick fram och slog armarna om sin guddotter. ”Vad bra att du lyckades förhindra att ett förfärligt misstag begicks. Jag är stolt över dig, gumman. Gå nu och lägg dig!”

 

Mary stod vid sidlinjen och hoppade lite. Tränaren hade signalerat byte och hon bara väntade på att domaren skulle uppfatta det.

  Det stod 0–0. Maggie hade varit dålig, och Angela hade varit dålig. Mary var inte säker på vem av dem hon skulle ersätta. Hon sneglade upp på matchuret. Det var ungefär en kvart kvar av matchen.

  Det hade varit en försvararnas match. Donna och Asha Bahari, Villas mittbackar, hade rensat framgångsrikt varje gång motståndarna från Stratford försökte närma sig och motsvarande sak hade hänt på andra planhalvan.

  Bollen rullade ut till inkast och domaren vinkade att bytet skulle genomföras.

  Det var Maggie som skulle ut. Mary ville knappt möta hennes blick när den blonda flickan joggade ut, hon visste att Maggie var besviken över att bli utbytt. Mekaniskt, men inte mer, slog de handflatorna mot varandra och Mary sprang in på plan. Hennes instruktioner var att vara i rörelse, hitta fria ytor på någon kant och sedan, om hon fick bollen, försöka få in den i straffområdet där någon lagkamrat förhoppningsvis skulle kunna göra något med den.

  Hon sprang ute på vänsterkanten och kände alvstenen guppa lätt mot huden. Hon fick en känsla av att hon nog borde tagit av halsbandet innan hon byttes in, det brukade flickorna göra, liksom ringar och örhängen. Men hon hade glömt bort det och nu var det för sent.

  Heather, vänsterbacken, slog en låg, rak boll längs sidlinjen. Mary sprang mot eget mål och mötte den. Hon kände att en stratfordflicka jagade för att bryta. Med flickan i ryggen snurrade hon runt, upptäckte att hon faktiskt hade bollen med sig och sprang i den långa fria ytan ner mot Stratfords baslinje.

  En mittback kom ångande med mord i blicken, men Mary undvek henne på något sätt – fortfarande med bollen under kontroll. Trollfinten! tänkte hon samtidigt som hon såg Angela Holton springa i läge. Den är tillbaka!

  Hon skickade iväg bollen över den återstående mittbacken. Angela hoppade, hängde i luften och satte pannan till bollen. Med en snärt for den mot mål, förbi målvaktens desperat utsträckta fingrar och in i nät.

  Glädjestrålande sprang Mary fram och kramade Angela, och Donna och resten av laget kom fram och blandade sig i kramkalaset.

  ”Mary, det var ju trollfinten!” skrek Donna. ”Jag såg när du gjorde den, två gånger!”

  ”Bleka Blixten är tillbaka!” ropade Angela.

  De joggade tillbaka till egen planhalva, förbi de surmulna motståndarna som stod och väntade på att göra avspark.

  ”Nu håller vi det här, tjejer!” ropade Donna och klappade i händerna.

  Matchavslutningen blev stökig. Stratfordspelarna, besvikna efter det sena baklängesmålet, satsade hårt i varje närkamp. Mary fick en tuff tackling som sände henne kasande längs gräset utanför sidlinjen. Det stack till i ena låret och hon låg kvar några sekunder.

  Hon hörde domarens visselpipa och såg henne komma springande, greppande efter sina kort. Medan publiken skrek ”Buse!” och domaren faktiskt tog upp det röda kortet märkte Mary att smärtan i låret gradvis försvann. Donna kom fram och knäböjde intill henne.

  ”Hur är det?”

  ”Jodå.”

  Med Donnas hjälp tog hon sig upp och linkade försiktigt in på plan. Tom kom joggande dit.

  ”Mary, kan du spela vidare?” frågade han oroligt.

  Hon nickade med ett litet leende.

  ”Bara tre, fyra minuter kvar,” sa han och log tillbaka. ”Du gör en kanonmatch!”

  ”Tack.”

  De red ut stormen, som nästan redan bedarrat i och med stratfordspelarens utvisning, och bärgade tre värdefulla poäng.

 

En regnig höstkväll stod Remus Lupin utanför bakdörren, blöt som en katt. Chastity släppte in honom, drog fram sin trollstav och viftade till med den, och tekannan satte igång sig. Hon visade gästen in i vardagsrummet där Mary satt och färdigställde en rapport som hon inte hunnit med under arbetsdagen.

  Hon tittade upp på besökaren, som såg om möjligt mer eländig ut än han brukade göra.

  ”Remus,” hälsade hon och höll rösten så neutral hon kunde.

  ”Eh... Mary...” Han gjorde en gest med armarna innan han försiktigt tog av sin våta trenchcoat och la på golvet intill den öppna spisen. ”Jag måste... eh, be om ursäkt för mitt uppträdande på... eh, konserten.” Ett snett leende passerade snabbt hans läppar. ”Jag är tacksam för att du räddade situationen åt mig.” Han tittade snabbt på Chastity som kom in med en tebricka. ”Så pinsamt av mig! Jag var där för att skydda dig och så var det du som fick stoppa mig från att göra något riktigt dumt.”

  Mary lyckades ge honom ett leende.

  ”Det är lugnt. Du är väl inte van vid... rockklubbar, kan jag tänka mig.”

  Han skrattade nervöst och skakade på huvudet; Mary var inte helt säker på hur hon skulle tolka hans reaktion. Förmodligen som så att han var förvisso inte van vid sådana etablissemang och han hade ingen som helst lust att vänja sig vid dem heller.

  Chastity hällde upp te och lät Remus Lupin ta ett par värmande klunkar innan hon öppnade munnen.

  ”Hur är situationen?”

  Han skakade åter på huvudet.

  ”Värre och värre. Två Dödsätare styr på Hogwarts under Snape. Halvblod fängslas och skickas till Azkaban. Mugglare terroriseras.” Han suckade. ”Och Dora...” Han gav Mary en blick. ”Min fru, hon väntar barn.”

  Chastity log mot honom.

  ”Men det är väl underbart!”

  Han såg inte ett dugg glad ut, snarare helt förstörd.

  ”Det sa Hermione också. Men jag... jag skulle aldrig ha gift mig med henne. Det var ett stort misstag. Och nu ska vi ha barn.”

  ”Men vi måste tro på att vi kan vinna kampen mot Han-vars-namn-icke-får-nämnas. Vi måste tro på en framtid, Remus!”

  ”Det är inte bara det,” sa han och lidande stod skrivet över hans anletsdrag. ”Jag... jag är ju...” Han tittade på Mary och tvekade.

  ”Varulv,” sa hon. ”Ja, jag vet om det. Men det kan du ju inte hjälpa.” Han såg förvirrad ut över hennes sansade reaktion. Hon log för att pigga upp honom lite. ”Tit... min gudmor säger att du är en bra man och det tror jag också.”

  Hon fick ett svagt leende tillbaka.

  ”Har du träffat Harry och hans vänner?” frågade Chastity.

  ”Inte på ett tag. Men de är på fri fot, det är jag säker på. Om de hade fångats in så hade våra fiender basunerat ut det, den saken är klar.”

  ”Vad är det för ett uppdrag de har?”

  ”De vill inte säga något om det. Jag träffade dem tidigare i höst och... och försökte få följa med dem, men det ville de inte.” Han såg dyster ut. ”De sa att jag skulle åka hem och ta hand om Dora.”

  ”Det var mycket förnuftigt sagt av dem,” tyckte Chastity.

  Remus Lupin avslutade sitt te och reste sig.

  ”Jag ska ge mig av,” sa han och grep efter sin nu något torrare rock. ”Jag ville bara titta in och se så allt är väl med er.”

  ”Remus,” sa Mary och fick hans uppmärksamhet. Hon tvekade, men fortsatte så: ”Harry. Hans ärr. Hur... märker han av det på något sätt?”

  Han betraktade henne ett par sekunder.

  ”Det verkar finnas en egendomlig förbindelse mellan Harry och Han-vars-namn-icke-får-nämnas. Jag vet inte om du känner till det, men Harry har klarat sig från hans attacker inte bara en gång, utan flera gånger. Ingen kan förklara hur det har gått till, men det har antagligen skapat en sorts kanal mellan deras medvetanden. När Han-vars-namn-icke-får-nämnas utför sina mest brutala illdåd får Harry en fruktansvärd smärta i sitt ärr.” Han studerade henne. ”Varför undrar du?”

  Hon svalde och kämpade för att inte visa någon reaktion.

  ”Nej... inget särskilt.” Hon gjorde en grimas. ”Jag får också ont i mitt, ibland.”

  Medan han tog på rocken och eskorterades av Chastity till bakdörren blundade Mary hårt. När han utför sina mest brutala illdåd... så kittlar mitt ärr på det mest underbara sätt. Varför?

 

Hon drog igen blixtlåset på träningsväskan och knöt på sig skorna.

  Träningarna i veckan hade gått riktigt bra. Dessutom var det fel tid i månaden för Angela, så Mary visste att hon skulle få vara med i sextonmannatruppen till helgens bortamatch. Men det kom ändå som en stor överraskning för henne när Tom på den sista träningen meddelade att hon skulle få spela från start. I anfallet, tillsammans med Maggie.

  ”Det har du förtjänat,” sa han och log mot henne.

  ”Mary, grattis!” sa Donna och gav henne en stor kram.

  Maggie hade bjudit på skuggan av aningen av ett leende, inte mer.

  ”Jag sticker till bussen nu!” ropade hon till Chastity.

  ”Ha det bra,” hördes gudmoderns röst från köket.

  När Mary tog på sin jacka kände hon alvstenen innanför tröjan. Jag ska spela hela matchen...

  Hon satte ner väskan, tog försiktigt av sig halsbandet och la det på spegelhyllan i entrén. Så tog hon väskan och gick ut.

  Stämningen i bussen var hög. Det hade gått bra för Villa under hösten och Tom hade förhoppningar inför matchen.

  När hon satt där bredvid Donna började små tvivel komma över Mary. Det var sant att träningarna hade gått bra och hon hade gjort flera bra inhopp i tidigare matcher. Men olika moment hade gått olika bra på matchträningen. Det som gått sämst var just när Mary och Maggie skulle spela tillsammans.

  Men det hade ju faktiskt gått lite bättre senast. Det var förmodligen det som fastnat på Toms näthinna när han gjorde laguttagningen.

  Matchen började avvaktande. Motståndarna, Telford, var inget av de bättre lagen i serien och hade uppenbar respekt för flickorna i de mörkröda tröjorna och ljusblå strumporna. Men Villa var inte lika framåt på bortaplan som hemma.

  Mary fick en fin passning ute på sin kant. Hon satte fart med bollen. En motståndarback närmade sig och innan Mary visste ordet av låg hon sprattlande efter en tackling, en helt juste sådan, och backen sprang därifrån med bollen.

  Några minuter senare hände samma sak igen. Vid närkontakten fumlade hon med bollen och backen tog enkelt hand om den.

  ”Kom igen, Mary!” Hon hörde svagt Donnas peppande rop från backlinjen. Jag älskar dig, Donna, tänkte hon men vågade inte titta dit.

  Villas mittfält började istället lägga sina anfall på högerkanten. Mary märkte det och det sved inom henne. Men hon försökte bita ihop och fortsätta springa.

  Marion Cates, offensiv mittfältare, drev upp bollen mot Telfords straffområde. Både Mary och Maggie löpte med. Marion sköt ett hårt skott som målvakten bara kunde boxa ut. Returen gick till Maggie som nickade ner bollen framför Mary. Det var bara att sätta till foten och rulla in den, men bollen gled oförklarligt över Marys fot och hamnade mer än en meter utanför.

  Hon stod alldeles stilla en lång stund, förstod inte hur hon kunnat missa ett så gyllene läge. Så började hon långsamt jogga tillbaka. Hon kände Maggies närvaro intill sig.

  ”Jag är ledsen,” mumlade hon. ”Vet inte vad... som hände.”

  ”En blind invalid hade gjort mål där!” fräste den blonda flickan och sprang iväg från henne.

  De sista minuterna av halvleken sprang hon mest omkring ute på sin kant utan kontakt med spelet.

  ”Det fungerar inte så bra idag, Mary,” sa Tom och hon var tvungen att tyst tacka honom för hans milda tonläge.

  Hon nickade.

  ”Rhonda,” hörde hon honom fortsätta, ”du byter av Mary i andra.”

  En kvart in på andra halvlek serverade Rhonda en kalaspassning till Maggie, som slog till för allt hon var värd och bollen gick i mål. Fem minuter före slutsignalen nätade hon igen och blev dagens hjältinna.

  Stämningen i bussen hem var hög, men i Marys hjärta var det svart. Hon försökte le och skratta med de andra tjejerna, men fann det svårt. Donna märkte det.

  ”Kom igen,” sa hon och la sin hand på Marys. ”Ibland har man en dålig dag. Det viktiga är att vi vann!”

  Mary nickade och pressade fram ett leende. Det är inte det viktiga för mig, tänkte hon. Om jag spelar dåligt är min dag förstörd oavsett hur det går i matchen.

  Hon kom hem, gick in och släppte träningsväskan till golvet. Missmodig snörade hon av skorna och tog av jackan. Hennes blick föll på spegelhyllan. Alvstenen glänste svagt mot henne.

   Mary Potter ska ta denna och ha på sig alltid. Hon kunde höra husalvens pipiga röst. Var det därför...?

  Med händer som darrade en smula tog hon halsbandet och trädde över huvudet. Stenen la sig tillrätta mellan hennes bröst, som om den hade kommit hem.

 

”Mary, du är snäll och går ner med dessa papperen till Mr Burns i fabriken.” Mrs Drew, en medelålders kvinna med storlockigt hår och hornbågade glasögon, kom gående genom kontorslokalen. Hon stannade aldrig upp, delade ut sina order i flykten och förväntade sig att de skulle utföras på samma sätt. Hon höll ut en bunt papper när hon passerade Marys plats och flickan lyckades gripa tag i den. ”Winston har sorterat fel som vanligt,” anmärkte Mrs Drew och hastade vidare.

  ”Ja, Mrs Drew,” svarade Mary. Det var rent reflexmässigt, hon visste att Mrs Drew inte förväntade sig något svar.

  Hon tryckte control S på sin dator för att spara det hon höll på med. Så reste hon sig, med pappersbunten i handen, och lämnade kontoret. Fabrikslokalen fanns en trappa ner och var en annan värld. Datorernas surrande, damernas kvittrande och fotografier på barn och äkta män byttes mot oljudet från många maskiner, svordomar och mustigt språk från mansstrupar samt volymösa bilder på väggarna av lättklädda damer eller fotbollslag.

  Mary uppskattade att komma ner dit då och då, och hon brydde sig inte om alla de visslingar som följde hennes steg; hennes, eller vems som helst av tjejerna från övre våningen som satte sin fot där. Med ett lagom intetsägande leende tog hon sig genom lokalen bort till kontoret där Mr Burns, ansvarig för leveranser, satt.

  Hon lämnade pappershögen till honom och tog sig tillbaka, utan att göra sig någon brådska. Hon vred lite på huvudet och såg Jack Redding, Donnas pappa, stå vid sin maskin och jobba.

  Något hände inom henne. Hon kunde inte förklara det, men det var som om en larmklocka hade börjat ringa. Något var... fel. Vad var det? Var någonstans?

  Hon fuktade läpparna och styrde stegen bort mot Jack Redding.

  ”Mr Redding.”

  Han tittade upp och log.

  ”Hallå Mary.”

  Så fortsatte han med vad han höll på med. Det började bulta i Marys huvud. Något skulle hända... och det skulle hända snart. Kanske var det bara sekunder...

  Följande sin första impuls plockade hon upp ett litet metallföremål hon såg på golvet framför sig och höll upp i handen.

  ”Mr Redding, jag... jag hittade denna på golvet. Är det något viktigt som har tappats?”

  Han tittade åter på henne, rynkade pannan och lämnade sin maskin. Han kom ut i gången där hon stod.

  ”Jag får se.” Hon visade den för honom och han gjorde en grimas. ”Äsch, det är bara en bult som har suttit någonstans. Den tar städerskan i kväll.”

  Han var redan på väg tillbaka till sin plats. Mary kände att paniken var nära.

  ”Mr Redding, jag...” Han stannade upp och vred på huvudet igen. ”Vet... vet ni möjligen vad Donna önskar sig i födelsedagspresent?”

  Nu tittade han på henne som om hon inte var riktigt klok.

  ”Födelsed... Har ni inte känt varandra sedan ni var små? Du vet väl att hon fyller år den 4 april!”

  ”Men... jag menar...”

  Det fräste till i taket ovanför dem. En tjock elledning brast och de två strömförande stumparna föll tungt ner på Jack Reddings maskin.

  ”För helvete!” vrålade han, slängde sig över Mary och drog dem båda i säkerhet några meter längre bort.

  ”Stäng av strömmen!” skrek någon och efter några sekunder hördes ljudet av motorer som långsamt varvas ner, så blev det tyst och endast dagsljuset från de stora fönstren lyste upp lokalen.

  Långsamt reste sig Jack Redding. En av de andra männen kom fram och tittade på hans arbetsplats, så på honom själv.

  ”Jaha du, Jack. Hade du stått där när de föll ner, så hade du grillats som en kyckling.”

  Mary kom på fötter. Hon kände hur hon darrade våldsamt i hela kroppen, men känslan av panik var borta. Jack Redding tittade på henne med ett underligt uttryck i ögonen.

  ”Jag fattar fortfarande inte vad du egentligen ville mig, Mary Potter, men det verkar som du räddade livet på mig. Är du okej?”

  Mary nickade och skyndade därifrån, genom fabriken och upp till kontoret.

 

Träningarna gick bra och hennes självförtroende kom tillbaka, och växte. Hon lyckades motivera sig att springa lite extra och styrketräna lite extra, och det gav resultat.

  ”Mycket bra träning, Mary,” sa Tom en kväll när de slutat och flickorna satt och pustade ut. ”Jag tror du är redo att spela match igen.”

  ”Ja, sir,” svarade Mary och log mot honom.

  Han gick därifrån. Mary och Donna satt kvar. Maggie hade förhinder den kvällen.

  ”Min pappa berättade något underligt från fabriken,” sa Donna och betraktade Mary. ”Det hade hänt en olycka där, en elektrisk kabel hade brustit och fallit ner, rakt över hans arbetsplats, och gjort den livsfarlig.”

  Långsamt mötte Mary hennes blick. Hon visste inte riktigt vilket ansiktsuttryck hon skulle anta. Hon försökte att se helt nollställd ut.

  ”Han sa att han hade dött om han stått där och jobbat,” fortsatte väninnan. ”Men bara någon minut innan det hände, så hade du kommit och velat tala med honom. Du hade inte haft något ärende egentligen, sa han.” Hon rynkade pannan lite och log snabbt, frågande. ”Han sa att det var precis som om du visste att något skulle hända.”

  Marys hjärta bultade i bröstet, letade efter en utväg. Hon skrattade till och slog ut med armarna.

  ”Äsch, det var inte... inte alls så. Det var en ren tillfällighet. Jag gick förbi och ville bara säga några ord till honom. Han är ju din pappa och fixade jobbet åt mig!” Hon ruskade lite på sig. ”Men vilken tur att jag faktiskt råkade vara där. Det var en förfärlig händelse.”

  Donna såg tankfull ut, inte helt övertygad.

  ”Då repar vi imorgon,” sa Mary för att få in kompisen på andra tankar.

  Det lyckades. Donna såg plötsligt beslutsam ut.

  ”Ja, vi måste köra hårt nu. Bara ett par veckor till vår spelning. Gud, tror du vi fixar det?”

  ”Ja, det tror jag. Vi kan låtarna. Vi har haft en spelning innan, vi vet vad det innebär att stå på scen.”

  ”Men det var en liten privat fest. Detta blir inför en hel skola!”

  ”Hmm.” Hon tänkte på spelningen med Glenn, inför hela deras egen skola. Men Donna hade ingen sådan erfarenhet. Hon la sin hand på bästisens och log. ”Jag är säker på att det kommer att gå bra.”

 

Laget samlades innan matchen, körde uppvärmning och lite taktiksnack. Motståndarna från Shrewsbury anlände i buss och tog så småningom andra planhalvan i besittning.

  Mary hade fått reda på att hon skulle spela från start. Hjärtat bankade lite extra hårt i bröstet, men det kändes bra. Hon kände sig stark och redo att göra en bra match. Hon kände på sig att trollfinten skulle finnas där när hon behövde den.

  ”Mary.” Maggies röst. ”Du får inte ha halsbandet på när vi spelar.”

  Mary satt blickstilla en sekund. Så tittade hon trevande på Tom. Han höjde ögonbrynen något och nickade bekräftande.

  ”Det stämmer. Inga smycken. Kan orsaka skador.”

  Det fanns inget att göra. Långsamt drog Mary halskedjan av sig. Hon gick bort till sin väska och la ner halsbandet där.

  Så sjönk hon ner på bänken. Plötsligt kände hon sig alldeles kraftlös. Och minnena från förra matchen dök upp som mörka moln i hennes inre; de missade passningarna, de misslyckade finterna och, värst av allt, den missade öppna målchansen.

  Maggie, jag hatar dig! Men när hon tänkt den tanken tvingades hon medge att där faktiskt inte funnits någon illvilja i den blonda flickans röst. Hon hade bara sett kedjan runt Marys hals och påpekat att det var mot reglerna att bära den under match.

  En molande känsla tog form i hennes mage och spred sig snabbt. Jag kommer att misslyckas idag. Jag kommer att göra en dålig match. Igen. Och eftersom jag kommer att göra det, kommer jag inte att få någon mer chans, inte på lång tid åtminstone. Tom kommer att dra slutsatsen att jag inte klarar matchpressen, jag är bara bra på träningar. En sådan spelare kan man inte satsa på.

  Det började dra ihop sig till avspark. Tom kommenderade upp tjejerna att stretcha lite och slå några sista passningar till varandra. Mary hade fattat sitt beslut. Hon gick fram till tränaren.

  ”Tom, jag... mår inte bra.” Han tittade förvånat på henne. ”Jag tror att det är... du vet, den tiden i månaden. Det... kan komma plötsligt.”

  Han såg obeslutsam ut för ett ögonblick. Så nickade han.

  ”Okej, Mary. Tråkigt, för du är ju i bra form. Men det kommer fler matcher. Hmm, då får jag sätta in Rhonda istället. Rhonda!”

  Mary gick och satte sig på avbytarbänken. Donna joggade fram till henne med ett frågande uttryck i ansiktet.

  ”Vad är det?”

  ”Jag mår inte bra. Ont i magen.”

  Donna tittade på henne några sekunder och där fanns både oro och frågetecken i blicken. Så la hon snabbt handen på Marys axel och sprang sedan tillbaka ut på planen.

  Rhonda var dålig, och Maggie var dålig, och försvaret svajade. Shrewsbury gjorde två tidiga mål och stärkte sedan genom ett par byten upp sin defensiv och lyckades hålla resultatet matchtiden ut.

  ”Vi gör en riktigt dålig match idag, tjejer,” sa Tom besviket efteråt. ”Jag vet inte vad som gick snett. Det mesta, tror jag. Men vi kommer igen!”

  ”Vi hade behövt dig,” sa Donna till Mary.

  Mary log blekt. Jag hade behövt mig själv också, tänkte hon. Hela mig, inklusive alvstenen.

 

Där var ett stim och ett sorl i den stora lokalen. Skolungdomar, redan fyllda med mat och diverse underhållning, började samlas nedanför scenen för att tillgodogöra sig de sista inslagen på avslutningsfesten innan de begav sig hem för att fira jul.

  Musik spelades lågmält från en stereoanläggning. Trumsetet glänste där det stod mitt på scenen.

  Mary betraktade det från sin plats i det lilla utrymme bakom scenen där de gjorde sig i ordning för showen. Hon kände förtröstan inför spelningen, hon visste att hon behärskade sitt instrument och med alvstenen bekvämt placerad mellan brösten kunde inget gå fel.

  Christa kom och satte sig på huk framför henne och började fingra på de knippen av tunna armringar som prydde Marys armar. Deras blickar möttes och den svartsminkade gitarristen log.

  ”Jag känner på mig att vi gör en kanonspelning i kväll,” sa hon.

  ”Absolut,” sa Mary.

  Hon tittade upp mot de båda andra. Donna hade basen, oinkopplad, på magen och övade någon basgång. Ellen gick sakta fram och tillbaka och verkade kontrollera sin andning.

  ”...och här är de nu: Handbags From Hell!”

  Alla fyra marscherade in på scenen och mötte den unga publikens jubel. Mary satte sig på pallen, tog trumstockarna i händerna och tittade mot de andra. När hon fått ögonkontakt med dem, och därmed bekräftat att Christa och Donna kopplat in sina instrument och Ellen testblåst i mikrofonen, slog hon igång första låten.

  Hon var glad att det var hon som skulle starta hela showen. Hon visste att de första, taktfasta slagen på trummorna skulle leda in de andra på rätt väg. Och så blev det. Christa kom in perfekt med gitarren och Donnas basgång gick rakt in i magen på publiken. Ellen greppade mikrofonen och började sjunga.

  Publiken älskade dem. När de som sista låt framfört Elven Maid ville applåderna och visslingarna inte ta slut.

  De pustade ut i rummet innanför. Christa letade i sin ryggsäck och fick fram en burk cider som hon öppnade. Hon lät den gå laget runt och Mary tog en klunk när det blev hennes tur. Hon registrerade genast en obekant känsla i huvudet, men det kändes inte obehagligt.

  ”Okej, tjejer!” sa Christa och reste sig. ”Det verkar som vi får köra extranummer.”

  De sprang ut och jublet nådde nya höjder.

  ”Tack så mycket,” sa Ellen i mikrofonen. ”Det har varit fantastiskt kul att spela för er. Vi ska köra en låt till, en låt som vårt favoritband har gjort känd.”

  De gjorde en bra version av Nothing Else Matters och Mary satt bakom trummorna och njöt av Christas känsliga gitarrsolo.

  När den sista tonen klingat ut stegade skolans rektor upp på scen, beväpnad med några blomsterkvastar. Han stal var sin kram av flickorna innan de fick gå därifrån, vinkande åt publiken.

 

”Vilken succé!” utbrast Ellen medan de andra plockade ihop sina instrument. ”Vilken känsla att stå där ute!”

  ”Jag tycker vi måste fira det här,” sa Christa leende. ”Alla är välkomna hem till mig på en drink.” Hon tittade på Donna och Mary. ”Det kan ni väl göra innan ni åker hem till Solihull?”

  Mary mötte Donnas blick och fann samförstånd.

  ”Javisst,” sa hon och tittade på Christa. ”Jag sa inte till min gudmor hur dags jag skulle komma hem.”

  ”Hon håller koll på dig,” konstaterade Christa. Mary letade efter ogillande eller förakt i den rödhåriga flickans röst, men fann inget. Christa log, varmt. ”Hon älskar dig.”

  Mary kände ett snabbt stick i bröstet. Vad är det nu? undrade hon, för hon misstänkte vad det var frågan om. Är han ute på illdåd nu? Han-vars-namn-icke-får-nämnas. Är han ute efter... Harry?

  De promenerade genom stan hem till Christas lägenhet. Det var första gången Mary var där. Lägenheten var liten och mörk; entré, minimalt kök, litet sovrum och något lite större vardagsrum. Stora mörkblå och mörkröda gobelänger täckte väggarna och Christa började med att tända ett antal små lampor på borden.

  Mary tittade sig omkring. Rummet, vardagsrummet, var spartanskt möblerat. Där fanns en soffa med soffbord, en hylla med teve och musikanläggning, samt en bokhylla i ena hörnet. På tomma ytor mellan gobelängerna hängde ett par posters; en surrealistik sak inspirerad av Salvador Dali samt ett svartvitt fotografi på en vacker, halvnaken negress. Hade Chastity sett ut så där när hon var ung? Mary tvivlade, gudmodern var – hur mycket Mary än älskade henne – ingen strålande skönhet. Hon såg ganska alldaglig ut.

  ”Inte mycket möbler, jag vet,” sa Christa i ursäktande ton. ”Min lön från hotellet räcker inte till så mycket och jag prioriterar plattor och lite kläder.”

  Mary visste att Christa jobbade deltid som servitris på ett av stadens hotell. Hur skulle det vara att flytta ut till egen lya? funderade hon. Sköta sig själv, komma och gå som man ville.

  Hon var helt säker på att Chastity skulle motsätta sig att Mary flyttade ut. Gudmodern skulle förmodligen både sörja och oroa halvt ihjäl sig om hon blev lämnad ensam. Det fick nog vänta till... senare.

  ”Här är fint,” sa Mary och lät blicken vila på bilden av negressen.

  Fyra glas ställdes på bordet, en flaska vodka och ett par läsk gjorde dem sällskap. Christa blandade var sin drink och de skålade för Handbags From Hell.

  ”Jag skulle också vilja flytta ut,” bekände Ellen. ”Jag står inte ut med min bror, han sitter och spelar datorspel hela dagarna.”

  ”Det gör mina bröder också,” sa Donna. ”Fast en del spel är faktiskt rätt kul.”

  ”Kul? De är bara idiotiska allihop!” menade Ellen. ”Nu har Garth köpt ett nytt som han spelar dag och natt. Riven heter det, det är jättelöjl...”

  ”Riven!” utbrast Donna och hennes ögon lyste plötsligt. ”O, Ellen, kan jag inte få komma hem till dig och spela bara en liten stund? Stan och Joe önskar sig Riven i julklapp, de skulle dö av avundsjuka om jag talade om att jag redan har spelat det!”

  Ellen verkade en smula tagen av Donnas starka reaktion.

  ”Öh... javisst, det går väl bra.” Hon tittade på sin klocka. ”Nu, eller? Jag bor inte så långt härifrån.”

  Donna tittade frågande, nästan bedjande på Mary.

  ”Vi sticker inte hem på en timme än, va?”

  Mary fann det svårt att koncentrera sig. Hon hade det ganska skönt i soffan och kände ingen panik att åka hem.

  ”Nej, det är lugnt.” Det surrade behagligt i hennes huvud. Hon insåg att det var spriten, hon var inte van att dricka. Men dessutom hade hennes ärr börjat klia allt mer.

  Donna och Ellen tog på sina ytterkläder och lämnade lägenheten. Christa reste sig, gick fram till stereon och tryckte i en cd-skiva. Musik fyllde rummet; kontinentala folkmusiktoner och en kvinnas röst, sjungande på franska. Det var ljusår från Metallica, ljusår från allt vad Handbags From Hell stod för.

  Christa kröp upp i soffan igen.

  ”Det finns annat än hårdrock,” sa hon med len, smekande röst.

  Hon satt alldeles intill Mary, så nära att deras byxben rörde vid varandra. Hennes fingrar lekte med Marys armringar. Ett finger drogs sakta längs armen uppåt, mot T-tröjans kant.

  Mary lutade sig tillbaka, slöt ögonen. Det snurrade i hennes huvud, runt, runt, och ärret kliade bortom vett och sans. Hon kände en tung andhämtning – var det hennes egen? En hand gled in under hennes tröja. ”Jaa, lite högre upp!” Fuktiga läppar rörde hennes. En tunga tryckte på, hon öppnade sin mun och släppte in den...

  Hon snurrade runt i en tom rymd, utan begränsningar av golv, tak eller väggar. Snurrade runt, runt, hon och den andra kropp som förenade sig med henne. Och hon omfamnade den, välkomnade den.

  Så var hon naken och låg i en säng, mellan svala lakan. En varm, svettig kropp trycktes mot hennes. Hon kände formerna av mjuka bröst. Lekfulla tänder nafsade i hennes örsnibb.

  En tunga spelade nära hennes sköte och hon stönade högt. Hennes fingrar fann en bröstvårta och hon lät sina naglar rispa den. En röst nådde henne med ett underligt eko: ”Mm, älskling. Fortsätt!”

  Aldrig hade hennes ärr kliat värre. Aldrig hade det känts så... underbart.