Kapitel 5

”...läkare kämpade under två timmar men lyckades inte rädda prinsessans liv. Prins William och prins Harry informerades om deras moders död av prins Charles på slottet Balmoral där de har tillbringat sommaren...”

  Det var redan tredje gången Mary hörde nyheterna. Chastity hade låtit teven vara igång hela morgonen. Den svarta kvinnan verkade skakad av nyheten om dödskraschen i en biltunnel i Paris den gångna natten.

  Mary var också skakad. Var det han? frågade hon sig. Var det han som gjorde det? Han-vars-namn-icke-får-nämnas. Orden, från Remus Lupins mun, var inristade i hennes minne. Den där kvällen, då England just slagits ut ur fotbolls-EM. Då han dök upp, tilltufsad och besvärad, för att tvingas berätta för henne att Sirius Black hade dödats i strid mot de onda.

 

Nästan ett helt år hade gått därefter utan att Mary haft någon kontakt med den magiska världen. Det var i princip självvalt.

  När Remus avlägsnat sig, och när Mary gråtit ut över natten, och Chastity morgonen därpå försiktigt fört saken på tal hade hon brusat upp:

  ”Tittie, var snäll och sluta! Jag vill inte höra något mer om häxor och trollkarlar och Han-vars-namn-icke-får-nämnas och... och min bror.” Hon kände tårarna komma i ögonen. ”Han vet inte om att jag finns och Sirius sa att det är bäst så. Låt mig då slippa veta något mer om den där världen över huvud taget.”

  Chastity hade accepterat hennes önskemål och de båda hade gjort gemensamma ansträngningar att på något sätt vrida tillbaka tiden till någonstans innan Marys 17:e födelsedag. Gudmodern hade fortsatt jobba på sina uggleburar, läsa sin bilderboktidning och påta med sina egendomliga växter. Mary hade försökt koncentrera sig på sitt avslutande skolår, på fotbollen och på Handbags From Hell.

  Så hade han kommit än en gång, Remus Lupin. En kväll i början av sommaren hade han stått där utanför Chastitys bakdörr – han ansåg tydligen att det var där han hörde hemma, bland soporna och de få trädgårdsredskapen Chastity ägde, snarare än på den något flottare framsidan mot gatan. Hela hans uppenbarelse utstrålade brist på självförtroende, han kunde inte nog ursäkta sin existens.

  ”Saker och ting har förvärrats radikalt,” berättade han när han släppts in och de satt sig framför eldstaden. ”Dödsätarna har trängt in på Hogwarts. Dumbledore är död.”

  ”Nej!” utropade Chastity och såg mer panikslagen ut än Mary någonsin sett henne. ”Men... hur ska det då gå för oss? Vad säger de på ministeriet?”

  ”Ministeriet?” Lupin lät synnerligen hånfull. ”De oduglingarna försöker bara rädda sitt eget skinn, försöker låtsas att de har situationen under full kontroll, fast de inte verkar kunna göra något för att stoppa Du-vet-vem. Nej, ministeriet har vi ingen användning av. Den här kampen får Fenixorden föra själv, tillsammans med Harry och hans vänner på skolan.” Han suckade tungt. ”Men hur det blir på Hogwarts nu utan Dumbledore vet jag inte.”

  ”Var finns Harry?” undrade Chastity och Mary kände hur hennes hjärta ofrivilligt bultade till vid tanken på brodern. ”Är han i säkerhet?”

  ”Ja, för tillfället. Professor McGonagall finns ju där, som tur är, och några andra pålitliga lärare.”

  ”Hur dog Dumbledore?”

  ”Det... det sägs att...” Han verkade plötsligt darra av återhållen vrede. ”Enligt Harry dödades han av... Severus Snape!”

  ”Severus... Snape...” Det vore fel att påstå att Chastity Chard blev vit i ansiktet, men chocken syntes tydligt i hennes ögon. ”Men... det kan han inte ha gjort!”

  Remus Lupin sneglade på henne, uppenbarligen överraskad av hennes skarpa reaktion.

  ”Kan han inte? Det borde du väl veta, Chastity, som har gått i skolan samtidigt som han, hur fascinerad han alltid har varit av den mörka sidan. Han var Du-vet-vem trogen, kom ihåg det, innan han... ångrade sig.” Han uttalade orden omsorgsfullt och med drypande cynism.

  Mary följde deras konversation utan kommentarer. Hon kände inte samma... samhörighet med den här besökaren som med den förre gästen från magikervärlden, Sirius. De frågor som samtalet reste hos henne tänkte hon vänta med tills han gått.

  Lupin verkade inte heller ha för avsikt att stanna längre än han behövde. Han hade redan svept sin kappa om sig när han vände blicken mot flickan.

  ”Jag tror inte att du befinner dig i någon omedelbar fara,” sa han. ”Men inget är säkert i dessa dagar och jag kommer att hålla kontakten med er.” Det verkade som han tvekade innan han fortsatte: ”Du står också under... eh, skydd av ett annat slag.” Han log snabbt, uppenbarligen i avsikt att lugna henne.

  Utan att mer gå in på vad han menade bugade han och försvann genom bakdörren. Mary sneglade på Chastity, som såg en smula irriterad ut och flickan misstänkte att den svarta kvinnan gärna velat veta vad det där 'skyddet' utgjordes av. Hon sa emellertid inget om saken och då lät Mary nyfikenheten ta överhanden – för det hörde inte till vanligheterna att gudmodern visade så starka känslor som hon gjort nyss – och ställde frågan:

  ”Den här... Severus Snape, vem är han?”

  ”Severus Snape? Han är...” Hon flackade med blicken, tydligen osäker på hur hon skulle fortsätta. Så drog hon med handflatan över pannan, som blänkte av svett. När hon äntligen kunde börja prata igen var hennes röst underligt mekanisk. ”Han är lärare på Hogwarts. Han var elev där samtidigt som jag, och Lily... och James och Sirius och de andra.”

  ”Vår besökare nyss verkade inte tycka om honom.”

  ”Nej, Se... Snape var ovän med James Potter och hans kompisar under hela skoltiden.”

  ”Varför var de ovänner?”

  ”James och hans gäng gjorde livet surt för Snape så ofta de kunde, spelade honom spratt och retade honom för hans omoderna kläder. De påstod att han ägnade sig åt svartkonst. Och det var nog sant, att han intresserade sig för det. Han tillhörde förvisso Slytherin. Och...” Ämnet var fortfarande jobbigt för henne. ”...det är också sant att han under en tid tillhörde skaran runt Lord Voldemort. Men han kom tillbaka och sökte förlåtelse hos Dumbledore, och fick den. Och det är min tro att Snape faktiskt menade vad han sa, att hans umgänge med Han-vars-namn-icke-får-nämnas var ett misstag.” En mörk skugga drog över hennes anlete. ”Åtminstone var det min tro fram tills ikväll.”

  Mary rynkade pannan.

  ”Han tycker om svartkonst, han tillhörde det elevhem som du själv tycker minst om och han var till och med i tjänst hos Han-vars-namn-icke-får-nämnas. Men ändå tvivlar du på att han skulle kunnat döda den där rektorn. Varför det?”

  ”Han...” Ett stänk av panik glimtade till i kvinnans ögon. ”Under hela skoltiden var Severus Snape mycket... förtjust i Lily. Och hon... avskydde inte heller honom som James och Sirius och de andra gjorde. Hon försökte ofta försvara honom när de bråkade med honom.” Åter flackade hennes blick innan den fastnade på Mary och hon fortsatte: ”Jag litar på Lilys omdöme. Jag tror inte hon skulle ha haft så positiva känslor för honom om han var en alltigenom ond person.”

  Abrupt, nästan, reste hon sig från soffan och gick ut och stökade i köket.

 

”Mary!” Donna kom springande fram till henne när Mary gick in på den lunchrestaurang där de brukade träffas och äta lunch i veckorna.

  Donnas moster hade lyckats få in systerdottern på samma tvättinrättning där hon själv jobbade. För att inte övertrumfas av hustrun och hennes familj hade Donnas pappa fixat ett kontorsarbete på deltid till Mary på det företag där han jobbade som svetsare.

  Chastity hade fotvandrat hem till Mr Redding och uttryckt sin djupa tacksamhet. Själv hade hon inga kontakter i den icke-magiska världen som kunnat hjälpa guddottern till en anställning.

  Nu for Donna mot henne och ivern lyste i flickans runda ansikte.

  ”De släpper biljetterna till Metallicakonserten imorgon bitti!” sa hon upphetsat. ”Du måste be att få komma lite senare till jobbet.”

  ”Men... vi kan väl gå till skivaffären på lunchen och köpa?”

  ”Är du galen? De kommer att vara slut på några minuter! Vi får gå dit ikväll och ta med oss sovsäckarna och ligga i kö!”

  Mary bara gapade och stirrade på henne. En rynka formade sig i Donnas panna.

  ”Du vill väl gå?”

  ”Det är klart att jag vill. Mer än någonting annat! Okej, Donna, vi sover utanför skivaffären i natt.”

 

Chastity bara gapade och stirrade på henne.

  ”Ligga i kö? För att få en biljett till det där bandet?”

  ”Tittie, jag får bara inte missa dem den här gången. Vi fick inga biljetter när de spelade på Readingfestivalen för ett par veckor sen. Och när de var här, i Donington Park, för två år sen, fick jag inte lov att åka dit.”

  ”Men Mary, jag vet inte om du borde åka upp till London. Jag kan inte garantera din säkerhet där.”

  Mary suckade.

  ”Snälla Tittie, du tror väl inte att Han-vars-namn-icke-får-nämnas går och lyssnar på hårdrock?” Hon var tvungen att fnissa vid tanken på en demonisk trollkarl bland publiken. ”Och förresten, om han skulle göra det, så kommer han nog att gilla oss andra. Vi kommer ju att vara svartklädda. Han kommer att tro att vi tillhör den onda sidan, han blir jätteglad!”

  ”Mary, det här är ingenting att skoja om! Jag är orolig för din säkerhet.”

  Mary kände hur en het våg av trots sköljde över henne.

  ”Tittie, jag ska gå på den konserten, och jag är arton nu och kan göra vad jag vill, både i din och min värld. Du får säga vad som helst men jag ska dit!”

  Hon såg hur Chastity stukad tog ett steg tillbaka och ångrade genast det där 'i din och min värld.'

  ”Tittie, förlåt, jag menade inget illa. Men jag tänker faktiskt åka dit. Jag har längtat efter att få se Metallica ända sedan jag hörde dem första gången.”

  Chastity flackade med blicken och Mary anade att starka känslor och kolliderande tankar snurrade runt innanför pannbenet. Så fokuserade gudmodern henne.

  ”Okej, Mary. Jag förstår att du vill åka dit och se dem. Men då måste du köpa två biljetter.”

  Mary blinkade och rynkade pannan.

  ”Två biljetter? Ska...”

  ”Ja, jag följer med dit.”

  Mary gapade som en fisk, visste inte vad hon skulle säga. Hon kände redan en rodnad på kinderna, som bara var en föraning om hur hon skulle se ut om hon kom till stationen och de väntande kompisarna med Chastity i släptåg.

  ”Men... det...” Paniken hotade att lamslå henne. Så kom hon på en bra utväg. ”Men förstår du inte hur konstigt det skulle se ut? Donna och Maggie skulle ju undra vad du gör där och vi kan ju knappast säga sanningen, eller hur, att du ska med för att skydda mig från en ond trollkarl!”

  ”Vi kan... vi kan säga att jag är med för att jag är orolig för... för gatuvåldet i London.”

  ”Men Tittie, vi ska inte till någon slumförort. De spelar på Ministry of Sound, en välkänd klubb mitt inne i London. Där är säkrare än i Solihull!”

  Gudmodern tittade länge på henne. Så började hon vanka omkring i rummet, varv efter varv, tills hon slutligen stannade igen.

  ”Nåväl, jag kan inte följa med. Det fungerar inte.” Mary började andas ut, men den svarta kvinnan hade inte talat färdigt: ”Remus Lupin får följa med.”

  ”Remus Lupin?” Varulven!

  ”Javisst. Det blir perfekt. Dina kompisar vet inte vem han är. De behöver inte misstänka att han är med dig, han kan ansluta vid stationen i London. Han blir precis som vem som helst i publiken.”

  Mary tittade klentroget på henne och såg framför sig trollkarlen som två gånger kommit med dåliga nyheter; en medelålders man med ett blekt ansikte och rufsigt, försvinnande hår och en skrynklig brunbeige överrock. Knappast 'vem som helst' i en hårdrockspublik.

  ”Öh, jag vet inte om han skulle kunna smälta in...”

  Men nu var blicken i de mörka ögonen fast och bestämd.

  ”Mary, det är mitt sista ord.”

 

När Donna sugits iväg av den väntande och för varje sekund alltmer irriterade massan av köande, bad Mary biträdet att få köpa två biljetter. Den ena smusslade hon omedelbart ner i sin jeansficka innan hon, ackompanjerad av skällsord från kön för att hon tagit så lång tid på sig, sökte sig ut, med den andra biljetten i ett fast grepp, för att leta reda på bästisen.

  Även Donna hade köpt två biljetter – en till Maggie, som legat med i kön men tvingats avvika till sitt städjobb tidigare på morgonen. Den burrhåriga flickan stod på trottoaren en bit bort, hela ansikte ett stort leende.

  ”Äntligen!” utropade hon. ”Äntligen ska vi få se dem.”

  Och de travade iväg för att ta en morgonfika innan de åkte till jobbet, ivrigt spekulerande i vilka låtar Metallica skulle komma att spela.

  ”Hoppas Ellen och Christa har fått tag i biljetter,” sa Mary.

  De två andra fjärdedelarna av Handbags From Hell hade bestämt att köa utanför en annan skivaffär, som låg närmare deras bostäder.

  Stämningen i bandet var på topp. I början av sommaren hade de, faktiskt, fått en spelning, på en privat skolavslutningsfest hos en bekant till en bekant. Alla fyra hade varit nervösa och Christa hade varit tvungen att lugna sig med ett par cider innan de gick upp på scen, men allt hade gått bra och de hade fått stora applåder.

  Mary och Christa hade diskuterat bandets framtid ett par gånger och var eniga om att Donna hade vuxit in i rollen som basist. Hon briljerade inte, men hon var stabil och det var gott nog. Och Ellen hade utvecklats som sångerska. Hennes röst var nu inte bara personlig, den hade mognat och blivit starkare.

 

”Eddie, min halvbror, säger att vi borde spela in en demo, så vi kan skicka runt den och jaga spelningar,” sa Christa när de repade en kväll och hade paus.

  De stod ute på Chastitys bakgård alla fyra. Christa höll en halvrökt cigarrett i handen. Hon var den enda i bandet som rökte, även om Ellen tog en enstaka cigarrett någon gång och Donna påstod att hon provat (”Med Betty en gång. Det smakade skit!”). Mary hade aldrig rökt och betraktade sin gitarrist med blandade känslor. Det gick inte att komma ifrån att Christa var väldigt sexig där hon stod med sin spikklubbsfrisyr, sina nitar och smycken, och cigarretten mellan fingrar med svart nagellack.

  ”Men var ska vi spela in den?” undrade Ellen.

  ”Eddie känner en kille som har en hemstudio. Han hyr ut den för 20 pund i timmen... men Eddie tror att vi kan få lite rabatt.”

  Så alla skrapade ihop vad som fanns kvar av löningen och det räckte till studiotid nog att spela in fyra låtar. De valde Nothing Else Matters och Kisslåten Heaven's On Fire, samt Christas två egna låtar White Ceilings Blue Feelings och Sergeant Pepper's Lonely Night.

  Två veckor senare meddelade Ellen, som var den som hade hand om utskicken, att de fått en spelning på julfesten på en skola inne i Birmingham.

 

Mary låg i sin säng och vred sig. Hon hade somnat snabbt, och sovit, men av någon anledning vaknat mitt i natten.

  Hon hade god sömn, särskilt under fotbollssäsongen när hon flera gånger i veckan gick och la sig fysiskt uttröttad. Sällan eller aldrig hade hon problem att sova.

  Men nu var det som om något kröp omkring inuti henne och gjorde henne orolig. Och strax innan det visade sitt rätta ansikte förstod hon vad det var. Ärret. Det började klia. Det fick hennes hjärta att banka snabbare och hon kände hur hon blev svettig.

  Hon såg ansikten framför sig; Glenn Willard, Sirius Black. Ansikten, och kroppar. Sirius kropp, hon kunde känna den som om han hade varit där hos henne. Glenns kropp... som om hon faktiskt visste hur den kändes.

  Det blev bara värre och värre. Hennes fingrar fanns på ärret, gned det fram och tillbaka. Hon började andas tungt.

  Hon flög på en het, vit stråle ut i yttre rymden. När hon kom till sans igen hade ärret slutat klia.

 

Hon var trött när hon kom hem från jobbet följande dag. Chastity syntes inte till. Mary hängde av sin jacka och bara sjönk ner i soffan. Hon sträckte ut handen efter tevens fjärrkontroll och skulle just trycka på den när en ljudlig smäll fick henne att hoppa till och, nästan i panik, slänga kontrollen ifrån sig.

  Ett par sekunder satt hon och stirrade på den, där den låg på golvet. Men inget hände, den exploderade inte. Så fick hon plötsligt en känsla av att där fanns någon annan i rummet.

  Långsamt vred hon på huvudet och drog häftigt efter andan.

  I rummets bortre hörn, intill köksdörren, stod en underlig varelse. Den var liten, nådde knappt upp till dörrhandtaget. Vagt människoliknande och alldeles fruktansvärt ful stod den där, med långa, smala armar och stora fladdrande öron. Huvudet var alldeles för stort i förhållande till den lilla kroppen, näsan var röd som en tomat och den betraktade Mary genom två enorma, bruna ögon. Varelsen var klädd i något som såg ut som en kökshandduk.

  Kontrollerad panik spred sig i Marys kropp. Utan tvekan var detta något... någon från den där andra världen. Var det en vän eller fiende? Det... det var väl inte Grårygg, den ondskefulle varulven, han som bitit Remus?

  Men, nej, det såg inte ut som en varg och varelsen verkade... ganska harmlös.

  ”V-vem är du?” vågade hon fråga.

  Uppenbarligen uppmuntrad av Marys sansade reaktion tog varelsen ett par försiktiga steg in i rummet. Så öppnade den munnen och började tala, med en gäll, pipig röst som fick flickan att ofrivilligt rycka till igen:

  ”Winky har kommit för att hjälpa Mary Potter.”

  Det tog någon sekund att smälta den lilla varelsens röst och därmed att ta in orden som yttrats. Mary blinkade för att klara sina tankar. Hjälpa mig. Denna figur vill hjälpa mig. Är jag i akut behov av hjälp?

  ”Eh... hjälpa mig... mot vaddå? Var kommer du ifrån?”

  Varelsen, som kallade sig Winky, kom ännu lite närmare.

  ”Winky fick ett uppdrag av professor Dumbledore innan han dog,” sa den. ”'Slutstriden närmar sig', sa han. 'Winky måste skydda Mary Potter.'” Den rätade lite på ryggen, som för att visa att den minsann var viktig. ”Mary Potters bror är på flykt och Mörkrets Herre jagar honom. Det är dags för Winky att komma.”

  Harry på flykt. Var fan är Tittie? Iväg och levererar uggleburar någonstans. Mary fuktade sina läppar. Hon tittade på den lilla figuren framför sig.

  ”W-winky... vad... vad är du för något? Eh... jag har aldrig sett någon som... som ser ut som du förut.”

  Varelsens jättelika ögon blev om möjligt ännu större.

  ”Winky är en husalv, Mary Potter.” Så trillade, helt plötsligt, en tår från det ena av de enorma ögonen. ”Hon fick sparken av sin förre herre, Bartemius Crouch... åh, den stackars Mr Crouch, så vanärad av sin egen son, men det var inte Winkys fel!”

  Inför Marys uppspärrade ögon började Winky banka sitt eget huvud mot tevebordet.

  ”Winky, Winky! Vad... sluta!”

  Husalven rätade på sig och tittade sorgset på henne.

  ”Mary Potter känner inte till lagarna i trollkarlsvärlden,” konstaterade hon. ”Hon förstår inte att det värsta som kan hända en husalv är att få lämna sin herre och hans hus...”

  Återigen började hon slå sitt huvud mot bordet. Men nu blev Mary irriterad.

  ”Winky!” Alven ryckte till av styrkan i hennes röst, och rätade på sig. ”Du kommer hit och säger att du ska hjälpa mig. Du hjälper inte mig genom att slå ditt huvud mot vårt bord. Skärp dig nu!”

  Hela den lilla varelsen ryckte till, det var som en skälvning gick genom den från topp till tå. Så suckade hon och tittade på Mary, mer sorgset än någonsin.

  ”Mary Potter är hård och okänslig. Hon förstår inte att Winky måste straffa sig för vad som hände hos Mr Crouch.” Så verkade det som hon lyckades få kontroll över sig, för hon fortsatte: ”Men professor Dumbledore lät Winky arbeta i köket på Hogwarts och han har gett Winky ett uppdrag. Winky ska skydda Mary Potter.”

  I hennes hand fanns plötsligt något som liknade ett halssmycke, en svagt glimmande kedja i vilken hängde en oval, oregelbundet trekantig grågrön sten.

  ”Mary Potter ska ta denna och ha på sig alltid,” sa alven allvarligt. ”Den kommer att ge skydd åt Mary Potter.”

  Hon höll fram halssmycket och Mary tog emot det och tittade på det. Den grågröna stenen var stor som ett duvägg men kändes underligt lätt. Den var len på ytan och behaglig att röra vid.

  ”Men...” sa flickan och tittade på alven. ”Sirius... och Remus har sagt att ingen av de onda vet om att jag finns. Är det inte sant?”

  ”Winky vet inte. Men Mörkrets Herre blir mäktigare för var dag. Har inte Mary Potter känts hans närvaro nyligen? Har inte Mary Potter känt något i sitt ärr?”

  Mary spärrade upp ögonen.

  ”Hur... hur kan du veta något om mitt ärr?” Hon viskade fram orden i chock, osäker på om hon borde vara rädd, eller förargad, eller... generad.

  Winky visade inte om hon märkt hur upprörd flickan var.

  ”Det är Winkys uppgift att veta allt om Mary Potter.” Så var det som hon trots allt kände på sig att flickan var illa till mods. ”Mary Potter ska inte vara orolig,” sa hon. ”Winkys enda uppgift är att hjälpa Mary Potter. Nu måste Mary Potter ta på sig halsbandet hon fick av Winky.”

  Efter viss tvekan la Mary halskedjan runt sin hals. Stenen gled mjukt längs hennes hud och la sig tillrätta strax ovanför brösten. Winky nickade kort, hon var nöjd.

  ”Nu måste Winky ge sig av. Mary Potters gudmor kommer snart.” De stora ögonen betraktade åter flickan, nu med värme i blicken. ”Mary Potter ska inte vara orolig,” sa hon en gång till.

  Pang! En ljudlig smäll, och husalven var borta.

 

Mary satt fortfarande kvar i soffan när bakdörren öppnades en stund senare och Chastity kom in. Flickan reste sig och gick ut i köket. Gudmodern såg trött ut, men hade börjat fixa med kvällsmaten. Mary ställde sig bredvid henne och började skala morötter.

  ”Du måste lära dig laga mat,” hade Chastity sagt vid något tillfälle då Mary, när hon blivit uppmanad att hjälpa till, antytt att gudmodern ju hade speciella metoder att få måltiderna att, typ, laga sig själva. ”Hur ska du annars klara dig?”

  ”Jag har haft besök,” sa flickan nu.

  Den svarta kvinnan tittade på henne och det märktes att hon misstänkte att det inte var Donna eller Maggie som hade varit där.

  ”Vem?”

  ”En liten konstig figur som påstod att hon är husalv och heter Winky.”

  ”Husalv?” Chastity rynkade pannan. ”Varför kom hon hit?”

  ”Hon sa att hon hade fått ett uppdrag av rektor Dumbledore, innan han dog, att skydda mig.”

  Chastity la ifrån sig köttkniven. Där fanns oro i hennes blick.

  ”Fortsätt!”

  ”Hon sa att den onda sidan blir allt starkare och... och att Harry är på flykt. Är han det, Tittie?”

  Gudmodern fuktade sina läppar.

  ”Jag träffade Remus,” sa hon. ”Det verkar som Harry och ett par av hans vänner har lämnat Hogwarts. Men enligt Remus är de inte på flykt, utan de försöker utföra ett hemligt uppdrag som professor Dumbledore gav dem.” Ett mörkt moln gled över hennes ansikte. ”Men det drar ihop sig,” sa hon. ”Både skolan och ministeriet är under de ondas kontroll. Sa husalven att du är i fara?”

  ”Nej, inte direkt. Men hon verkade bekymrad, liksom du.” Hon stack in handen innanför skjortan och drog fram den grågröna stenen. ”Hon gav mig denna. Den ska tydligen ge mig skydd... mot något.”

  Chastity fingrade snabbt på den släta stenen.

  ”Alvmagi ska inte underskattas,” sa hon. ”Alverna ser små och bräckliga ut, men de har krafter som vi inte känner till. Det är bra att du har ställts under deras beskydd.”

 

Donna tittade intresserat på halsbandet och stenen.

  ”Fräckt,” sa hon. ”Var har du fått tag i det?”

  ”Åh, det var... Tittie hade hittat det någonstans, jag vet inte så noga. Någon marknad, tror jag.”

  På kvällen, när Handbags From Hell repade och tog en paus, sträckte Christa fram handen och fingrade på den grågröna stenen.

  ”Vad fin den är,” sa hon. Blicken i hennes gröna ögon mötte Marys och för ett ögonblick stannade Christas finger mot huden på Marys bröst, innan hon släppte taget om smycket. En känsla som Mary inte kunde placera, men som var oroande behaglig, gick genom henne.

  Hon funderade på stenen när hon trummade på i deras nya låtar Burned Black Tomatoes, Blood And Buffalo Wings och Two Tickets To Paradise But The Train Leaves For Hell. Hon kände att där fanns en diskrepans mellan texternas mörka budskap och alvsmycket, skyddet, hon bar runt halsen. Plötsligt var det som om hon stod med ett ben på var sida av en avgrund som långsamt öppnade sig; snart var hon tvungen att välja åt vilket håll hon skulle gå. Men det var inget lätt val.

  En rytm tog form i hennes huvud och där fanns fragment av en melodi – kanske även en text. När de tog paus satt hon kvar bakom trummorna och försökte konkretisera sina idéer. Det var en långsam rytm, som en ballad, och hon tyckte hon kunde höra mäktiga gitarrer ge tyngd åt arrangemanget.

  Christa kom fram till henne.

  ”Vad gör du?”

  Mary suckade och la ifrån sig trumpinnarna.

  ”Ibland önskar jag att jag kunde spela ett annat instrument också, som gitarr eller piano. Då skulle det vara lättare att göra låtar.”

  Gitarristen log och satte sig på huk intill henne.

  ”Vi kanske kan göra en tillsammans?” Hon strök en röd hårslinga ur ansiktet. ”Det låter som du har en idé till en låt.”

  ”Ja, det har jag.” Hon grep åter tag i stockarna. ”En... ballad, tror jag. Med riktigt fluffigt arr. Synd vi inte har elorgel, det skulle passa.”

  ”Vi kanske kan utöka bandet om vi hittar en tjej som spelar keyboard,” funderade Christa. ”Har du någon melodi i huvudet? Text?”

  Mary slog lätt rytmen på hihat och virvelkaggens kant, och försökte nynna de små bitar av en melodi som fanns i hennes huvud. Text? Hon såg Winky, husalven, framför sig, kände den grågröna stenen mot sin hud. Hon tittade på Christa.

  ”Det känns som den ska heta Elven Maid.” Hon log snabbt. ”Jag vet inte varför, det bara är så.”

  Christa log tillbaka mot henne. Hon gick och hämtade sin gitarr och slog några ackord efter varandra, ändrade och provade olika kombinationer, samtidigt som hon försökte nynna samma melodi som Mary. Vid en tidpunkt nickade Mary, där var något som lät ungefär som hon hade tänkt sig.

  ”Jag har aldrig skrivit en ballad förut,” sa Christa. ”Jag tycker om den här melodislingan. Får jag prova att sätta ihop något?”

  ”Javisst.”

 

Nästa gång de övade var låten klar. Uppenbarligen hade Christa spelat upp den för Ellen redan, för de två flickorna spelade genom låten för Mary och Donna. Båda sjöng, för Ellen hade inte riktigt lärt sig den ännu.

  ”Elven maid, come out of the shade. Will your dreams of gold last until we get old?

  >Mary kände hur tårar plötsligt kom i hennes ögon. Min tanke, min idé, har blivit till den här låten, som är så bra! Hon blinkade till och log mot Christa.

  ”Den är jättefin,” fick hon fram.

  Ellen viftade med textpapperet och gjorde en liten grimas.

  ”Det låter nästan som jag är kär i den här flickan,” sa hon och lät tveksam. ”Kan vi verkligen sjunga en sådan text?”

  Alla tittade på Christa, som inte vek undan med blicken.

  ”Klart vi kan.” Hon höjde på ögonbrynen. ”Om folk tror att vi är lesbiska så blir vi bara mer intressanta och då har vi större chans att slå igenom.”

  Mary sneglade på Donna som satt på stolen bredvid henne.

  ”När Maggie hör den kommer hon att flippa ut,” mumlade bästisen med neutralt ansiktsuttryck. ”Men det är en bra låt!” tillade hon.

  Mary fingrade på den grågröna stenen och visste inte riktigt var hon skulle fästa blicken. Ellen reste sig och löste dem alla ur den tillfälliga förlamningen.

  ”Ska vi sätta igång och repa eller inte?”

  Alla hoppade upp och skyndade till sina instrument.