Kapitel 3

Hans kropp var varm och behaglig. Hon kunde känna hans ben mot hennes, armarna som strök mot varandra. Var han hårig? Hon var inte säker.

  Hon förde sin hand längs hans orakade kind och haka. Hans andedräkt sände allt hetare vågor genom henne. Nu kände hon hans fingrar vid hennes ärr...

  Mary slog upp ögonen. I samma ögonblick kom den stora tomheten över henne. Det var bara en dröm... den här gången också. Sirius Black låg inte i sängen hos henne, hade aldrig gjort det. Ändå var han hos henne så gott som varje natt.

 

Chastity hade berättat för henne om sin barndom. Hur en dag en underlig figur dykt upp i hemmet – en kvinna med sträng uppsyn och gammaldags klädnad. Hon hade inför den elvaåriga flickan och hennes förbluffade föräldrar presenterat sig som professor McGonagall, lärare vid Hogwarts skola för häxkonster och trolldom.

  ”Mr och Mrs Chard,” hade hon fortsatt innan någon i familjen riktigt hunnit hämta sig från presentationen. ”Visst har ni väl vid vissa tillfällen märkt att er dotter har... hrm, förmågor, som inte andra barn i er närhet har?”

  Medan föräldrarna tittade ömsom på varandra, ömsom och med tydlig misstänksamhet på besökaren, kom bilder fram för Chastitys inre. När hon en dag var med mamma i snabbköpet och handlade tog Mrs Chard ett helt flak ägg från en hylla, men råkade halka på något på golvet och tvingades skrikande släppa flaket. Och, som i ultra-rapid, fanns Chastitys händer där, någonstans precis ovanför golvets yta och stoppade äggens fall. Nej, inte förrän äggens fall stoppats på något annat sätt hade hon faktiskt stuckit sina händer under flaket och lyft upp det.

  "Jag var ute och klippte häcken en dag.” Det var Rufus Chard som talade och där fanns en rand av svett på hans mörka panna. ”En geting irriterade mig så jag råkade klippa mig själv i fingret. Det blödde ymnigt och jag skrek.” Han fuktade läpparna och gav sin dotter ett ögonkast. ”Chastity fanns i närheten och sprang fram till mig. Hon grep tag i min skadade hand och... och... plötsligt blödde den inte mer. Inte ett märke syntes där jag skadat mig.”

  Professor McGonagall nickade stillsamt och ett litet leende letade sig fram mellan hennes strama läppar.

  ”En dotter är en häxa och låt er inte luras av den negativa innebörd som det ordet har i muggl... eh, i ert samhälle. En häxa är helt enkelt en kvinna med magiska gåvor, och det är upp till varje individ att bestämma om gåvorna ska användas i det godas eller det ondas tjänst. På Hogwarts förbereder vi barnen för ett vuxenliv i den magiska världen och skolans ledning lägger särskild vikt vid att inpränta goda värderingar i eleverna.”

  Det blev tyst en stund. Professor McGonagall studerade sitt värdfolk och deras reaktion på vad hon berättat. Hon såg uppenbarligen att tveksamheten fanns kvar. Då fick Chastity en ingivelse.

  ”Vi har en lös takpanna,” sa flickan. ”Pappa har inte kunnat klättra upp och fixa den.”

  Under tystnad gick de ut i trädgården. Den lösa pannan syntes tydligt. En lätt smäll hördes och kvinnan från magikerskolan var försvunnen. Istället satt en stor svart katt på gräsmattan. Den tog ett par viga hopp och var, via muren, snabbt uppe på taket. Där spatserade den fram till den lösa pannan och började puffa på den med tassarna. Efter några misslyckade försök trillade pannan på plats. Katten trippade ner till hängrännan, hoppade ner på muren och vidare ner på gräset. En lätt smäll och professor McGonagall stod där intill dem.

  ”Fastighetsunderhåll är inte min starka sida,” anmärkte hon torrt. ”Vi har annat folk till sådant på Hogwarts.”

  Historien fick Mary att dra sig till minnes en händelse som inträffat när hon gick i småskolan. Klassen hade företagit en utflykt till ett bergigt område en bit norr om hemstaden och några föräldrar, däribland Chastity, hade varit med.

  Under promenad längs en smal stig hade marken plötsligt gett vika under Mary och Patricia Saunders, och de hade handlöst rasat nerför en brant. Mary hade landat med ett sting av smärta i ena armen. Intill henne skrek Patricia och tog sig åt ena benet. På stigen ovanför stod oroliga klasskamrater, fröken och föräldrar och undrade hur det hade gått. Så fick Mary en ögonblickssnabb bild av sin gudmor, långsamt vevande med armarna. I nästa sekund upphörde smärtan i armen och hon kunde börja klättra upp till stigen med Patricia efter sig.

  Väl uppe bara bekräftade hon för fröken att allt gått bra. Men Patricia sa:

  ”Först gjorde det jätteont i benet och jag trodde jag hade brutit det. Men sen bara gick det över!”

  ”Eh...” Fröken såg en smula rådvill ut och nöjde sig med att tillägga: ”Nå, det var ju bra, Patricia. Säg till om du får ont igen och nu tar vi alla det försiktigt så inga fler olyckor inträffar!”

 

Chastity berättade om Hogwartsexpressen, det gamla ånglokdrivna tåget som avgick från perrong 9 ¾  på en järnvägsstation i London. Hon berättade om Diagongränden, den alldeles speciella gata som var kantad med butiker vilka sålde allt från häxmantlar och uggleburar till trollstavar och böcker om allehanda magiska formler.

  ”När jag stod där och inte riktigt visste var jag skulle bli av, kom en annan flicka fram till mig,” sa hon. ”Det visade sig att hon också kom från en mugglarfamilj och kände sig lite bortkommen, så vi slog följe. Den flickan var Lily Evans, din mamma.”

  En underlig känsla gled genom Mary vid de orden. Hon kände sig... avundsjuk. Varför får inte jag besöka den där gatan, gå in i de häftiga butikerna, åka ångtåget till den där märkliga skolan? Den måste vara bättre än min skola, med alla idioter som går där!

  De senaste dagarna hade varit förfärliga. På något sätt hade hennes fiender, ett gäng pojkar i klassen, fått veta att hon var hemligt förälskad i en kille i årskursen över dem. Nu höll de på att tråka henne för den sakens skull. Å, om jag hade kunnat dra fram min trollstav och rikta den mot dem och förvandla dem till paddor! Varför är jag en del av den magiska världen, men ändå inte? Varför visar sig inte mina dolda förmågor mer, inte ens på fotbollsplanen? Fotbollen var bara skit just nu, både för henne och laget.

  Pojkgänget hade till och med skrikit, i Hans närvaro: ”Hej, Glenn, Potter är kär i dig!” Och Han hade vänt sig om, tittat på henne med fullständigt tom blick, bara ryckt ointresserat på axlarna och gått därifrån. Mary ville bara sjunka genom jorden och försvinna. Jag är säker på att det är Maggie som har skvallrat, tänkte hon. Aldrig mer att jag berättar något när hon är i närheten!

 

Det enda som för närvarande gjorde livet värt att leva var bandet. Ibland trodde Mary att musiken faktiskt var det som hindrat henne från att i svåra stunder svälja en burk hemska tabletter, eller kasta sig på spåret framför ett tåg, eller göra något annat fasansfullt.

  När hon kände sig riktigt bedrövad hjälpte det att gå upp i sitt rum, knäppa igång musikanläggningen, ta på sig hörlurarna och spela Enter Sandman, eller Nothing Else Matters, eller någon annan låt från Metallicas senaste platta. Den dystra verkligheten runt henne försvann när de tunga riffen från gitarren och de sugande basgångarna började strömma genom hennes kropp och sinne. Texterna tog henne med till en annan värld, som hade en sällsam lockelse på henne; ”Exit light, enter night. Take my hand, we're off to never-never-land. Hush little baby, don't say a word. And never mind that noise you heard. It's just the beast under your bed, in your closet, in your head...”

  Och de bastanta, regelbundna taktslagen från trummorna rörde upp något inom henne. Och det var som om, när det var som bäst började det klia på hennes ärr och lyfta henne upp mot himmelska höjder.

  Han var ju trummis liksom hon, Lars Ulrich, som hade startat Metallica. Han var hennes förebild, förstås, när hon själv satte sig bakom trumsetet. Men det kunde inte hjälpas – sångaren James Hetfield var snyggare... nja, inte snyggare, kanske, men han hade något... något som attraherade Mary, och därför var det hans bild som täckte det mesta av hennes sovrumsväggar.

  Det var i tioårsåldern som Marys musikintresse började visa sig och fast hon hatade att erkänna det, så var det på sätt och vis Maggies förtjänst. Men egentligen inte. Det var förvisso hemma hos Maggie som hon började lyssna på musik, men det var Betty, Maggies storasyster, som hade skivorna och som spelade dem. Betty, liksom Maggie blond och vacker, älskade musik och särskilt hårdrock. Mary drogs omedelbart till den musikstilen. Hon kunde inte sätta fingret på varför, och lite grann oroade det henne, eftersom hon någonstans kände att där fanns ett budskap om mörker och ondska hos hårdrockbanden. Men Mary fascinerades ohjälpligt av den, och hon fascinerades av Betty Mcnair. Hon var inte bara blond och vacker, utan hon målade sig, hon sa fula ord, hon rökte och hon hade hål i öronen.

  Det hände att när Maggie och Donna drog iväg till fotbollsplanen så stannade Mary kvar i Bettys rum och lyssnade på hårdrock. Och av alla banden som Betty spelade för henne var det Metallica som hon fastnade för.

  På något sätt hörde de ihop, Betty och hårdrocksbanden. De var lika oemotståndliga och de var lika... onda. Mary observerade ibland Betty i skolan. Flickan var en ledargestalt, det var lätt att se varifrån Maggie fått sin stil, och hon kunde terrorisera personer som av någon anledning misshagade henne. Men det drabbade aldrig Mary. Betty verkade tycka om henne – eller åtminstone tycka om att bli beundrad av henne. För det var beundran Mary kände, inte riktig vänskap. Beundran, och en smula skräckblandad sådan. Hon visste att vänskapen, den hade hon med Donna.

 

Chastity fortsatte att berätta om skollivet på Hogwarts. Hon skulle aldrig glömma första kvällen där, sa hon. När ångtåget stannade på en gammaldags station och hon och Lily steg av, iförda sina nyinköpta skoluniformer, möttes de av en jättelik man. Medan Chastity stel av fasa betraktade honom öppnade han sin mun och talade, med kärv med inte ovänlig röst:

  ”Förstaårselever, kom med mig!”

  På något sätt lyckades Chastity få sina ben i rörelse och hon och de andra nybörjarna fick stiga i båtar som förde dem över en sjö fram till en gigantisk, medeltida borg. Ledda av den jättelike mannen gick de in genom två höga portar, kom in i en lång hall och jätten tog dem till en enorm sal.

  Den var fylld med ljus och värme, i taket gnistrade nattens stjärnor – eller åtminstone såg det ut så – och vid de fyra långa bord som dominerade salen tjattrade pojkar och flickor i olika åldrar. Längst fram fanns ett podium där ett antal vuxna, mantelklädda personer satt. Mellan borden och podiet uppmanades de nyanlända att ställa sig på en rad.

  ”När jag stod där, nervös så jag inte visste vad jag hette, föll min blick på en ensam stol längst fram på podiet,” sa Chastity. ”På stolen låg en underlig hatt.”

  Innan hon hann fundera mer på den där hatten reste sig en man från bordet på podiet. Liksom de andra var han iklädd fotsid mantel. Han hade långt, silvergrått hår och skägg, och såg oerhört gammal ut.

  ”Får jag be om tystnad,” sa han och surret bland borden upphörde genast. ”Välkomna, alla, till ett nytt läsår. Som brukligt är, inleder vi med en gemensam måltid. Men först, ett särskilt välkommen till våra förstaårselever. Mitt namn är Albus Dumbledore, jag är rektor här på Hogwarts. Innan vi äter ska ni alla bli placerade i var sitt elevhem.” Han vred huvudet åt höger. ”Professor McGonagall?”

  Chastity kände genast igen kvinnan med den stränga uppsynen, som besökt henne i föräldrahemmet och avslöjat hennes hemlighet. Hon reste sig och gick fram till dem, och vecklade ut ett pergament.

  ”När jag ropar ert namn går ni fram, sätter er på stolen här, så kommer jag att placera hatten på ert huvud,” sa hon. ”Det är Sorteringshatten och det är en hatt med... speciella förmågor. Den känner av vem ni är och den kommer att placera er i det elevhem där ni hör hemma.”

  ”Gryffindor och Slytherin är finast,” hörde Chastity något barn intill henne viska till ett annat. ”Ravenclaw är okay men Hufflepuff är inget vidare.”

  Jaha, tänkte den svarta flickan modstulet. Då hamnar jag säkert i Hufflepuff, vad det nu betyder.

  ”Cindy Adams!” ropade professor McGonagall och Chastitys hjärta började bulta ännu snabbare. Man tog tydligen barnen i alfabetisk ordning, då var det snart hennes tur.

  En liten mörkhårig flicka med glasögon gick med tveksamma steg fram och satte sig på stolen. Häxan med den smaragdgröna manteln och den strama uppsynen tog den skrynkliga hatten och satte den på Cindys huvud. Det hördes små grymtande ljud från tingesten, eller om det nu var en levande varelse, och så plötsligt ropade den högt:

  ”Ravenclaw!”

  Eleverna vid ett av borden, över vilket där hängde ett banér med en stor bronsfärgad örn på blå botten, började applådera och vinkade välkomnande åt Cindy, som med ett litet leende trippade bort och satte sig där.

  ”Sirius Black!”

  En mörkhårig pojke klev fram, satte sig, till synes utan att finna något märkligt i situationen, och lät professor McGonagall placera hatten på honom. Han satt där en bra stund, tyckte Chastity, innan hatten tog till orda:

  ”Gryffindor!”

  Chastity kunde höra visst surr i salen vid det beskedet, som om det var oväntat. Men den mörkhårige pojken tog bara av hatten och med uttryckslöst ansikte – eller fanns där ett sorgset drag? – gick ner och satte sig hos det elevhem vars vapen var ett gyllene lejon mot mörkröd botten.

  ”Martin Cameron.”

  En ljushårig pojke var nästa i tur och här behövde Sorteringshatten inte fundera särskilt länge:

  ”Slytherin!”

  Ackompanjerad av applåder gick Martin bort till det bortersta bordet och satte sig under banéret med en silverfärgad orm på grön botten.

  ”Chastity Chard!”

  Flickan tyckte att benen kändes blytunga och att det låg en stor, sur deg längst ner i hennes mage. Men hon släpade sig upp på podiet.

  ”Jag minns fortfarande hur mitt hjärta bankade. Jag var säker på att alla i salen hörde det!”

  Hon sjönk ner på stolen och fick hatten på huvudet. Den var stor och verkade innesluta hela henne i sig, tyckte hon. Så hörde hon dess röst:

  ”Hmm. Oväntade kvaliteter, minsann. Kan ha en viktig uppgift framöver.” Paus. ”Gryffindor!”

  Chastity spärrade upp ögonen. Det kan inte vara sant! Men från bordet med de mörkröda och gyllene färgerna hördes applåder, och hon fick av sig hatten och gick bort dit.

  ”Gissa om jag blev glad när Lily också placerades i Gryffindor. Hon kom och satte sig intill mig och jag kramade hennes hand.”

  Så mötte Chastity Marys blick.

  ”Bland de andra nybörjare som den kvällen placerades i Gryffindor fanns tre pojkar som senare tillsammans med Sirius kom att bilda ett eget gäng, och jag tror du kan gissa vilka de var.” Utan att vänta på Marys gissning fortsatte hon: ”James Potter, Remus Lupin och Peter Pettigrew.”

  ”Peter Pettigrew,” sa Mary och rynkade pannan. ”Var det... var det inte han som...”

  ”Förrädaren,” spottade Chastity fram och Mary skrämdes nästan av hatet i gudmoderns röst, så ovanligt från Chastity Chard. Så lugnade hon ner sig och fuktade betänksamt läpparna. ”Han var ingen man la märke till, Peter. Han liksom hängde med de tre andra, verkade beundra dem.”

  ”Men... hur kunde han då vända sig mot dem?”

  Chastity suckade, som om hon helst inte ville tala om mannen ifråga. Men eftersom Mary frågat kände hon sig tvungen att svara.

  ”Sirius har sagt att Pettigrew ursäktade sig med att han blev hotad till livet av Lord Voldemort.” Hennes ögon smalnade. ”Inte för att det gör någon skillnad för Sirius. Han och Remus ville döda Peter, vet du, när de hade chansen för ett par år sedan.” Åter slickade hon sig om läpparna innan hon fortsatte. ”Men Harry, din bror, bad dem att låta honom leva.”

  Mary blinkade. Hon visste inte om hon skulle känna sig stolt över sin bror eller irriterad. Var han storsint och förlåtande, eller var han en blödig idiot? Hon valde att lämna ämnet för tillfället.

  ”Remus? Vem är han?”

  ”Som sagt, en av pojkarna i gänget kring James Potter. Remus är en god och vänlig man. Men han har en egenhet.” Hennes blick mötte åter Marys. ”Han är varulv.”

  Mary spärrade upp ögonen. Så tittade hon misstänksamt på sin gudmor.

  ”Men Tittie... varulvar finns väl inte?”

  Gudmodern gav henne ett litet leende, nästan sorgset, och strök henne ömt över håret.

  ”Älskling, trodde du för några veckor sedan att det fanns trollkarlar och häxor? Eller tre och en halv meter långa jättar? Eller en talande hatt, eller en hemlig perrong på en station i London?”

  Mary lutade sig tillbaka i soffan och slöt ögonen.

  ”Tittie... jag vet inte hur mycket mer av detta jag klarar av.” Hon öppnade ögonen igen och stirrade på gudmodern. ”Ska jag nu gå och vara rädd för att en varulv hoppar fram ur buskarna och biter mig i halsen?”

  Med viss bestämdhet tog Chastity tog i hennes handleder och tittade på henne.

  ”Mary, jag inser hur svårt detta är för dig. Men, som både jag och Sirius har sagt till dig, det finns inget alternativ. Du måste få vetskap om den andra verkligheten. Och ja, det finns varulvar.”

  ”Men hur kan det då vara att de bara ger sig på magiker, inte på...” Hon ville knappt ta ordet i sin mun. ”...mugglare?” Hon kände hur giftig hennes röst lät och misstänkte att det kanske inte var rätt att rikta ilskan mot gudmodern, men det fanns ju ingen annan där att ställa till svars.

  Om Chastity sårades av angreppet så visade hon det inte.

  ”Det är faktiskt inte så,” svarade hon lugnt. ”Varulvar ger sig också på mugglare. Men det tystas ner.” Innan Mary hann öppna munnen för en ny bitsk kommentar fortsatte hon: ”Det finns något som heter Trolldomsministeriet, en sorts... regering, i magikernas värld. En av deras många uppgifter är att fortsätta hålla mugglare okunniga om den andra verkligheten.

  Det har under årens lopp inträffat ett antal fall, då varulvar bitit mugglare. Ministeriet har då sett till så att dessa personer antingen rapporterats saknade eller arrangerat deras kroppar så att man har kunnat fastställa en annan dödsorsak.

  Varje varulv har förstås själv blivit biten och på så vis blivit en varulv. Men det finns goda och onda varulvar. Remus Lupin är god, han är faktiskt en av de vänligaste personer jag känner. Han lider oerhört av det som drabbat honom.”

  ”Men... kan man inte hela en biten person med magi?”

  ”Nej. Det finns ingen magi som klarar det. Däremot finns det en trolldryck som mildrar effekten och sådan brukar Remus dricka de perioder då han vet att han riskerar att förvandlas.”

  Hon stirrade ut i luften framför sig och såg bister ut.

  ”Remus blev biten,” fortsatte hon utan att titta på Mary, ”när han var liten. Han blev biten av den värste, den ondaste av alla kända varulvar, Fenrir Grårygg. Fenrir älskar att angripa barn och det sägs att han har blivit alltmer aktiv den senaste tiden. Utan tvekan har det samband med att Mörkrets Herre har återfått sin styrka.” Så vände hon sig mot Mary och log svagt. ”Men, för att svara på din fråga nyss, du ska inte gå och vara rädd för varulvar. Som Sirius sa, så tror vi inte att någon av de onda känner till att du finns.”

 

Betty Mcnair hade alltid, såvitt Mary kunde minnas, en kakburk av plåt stående på det lilla bordet intill sin säng. Det hände sällan att hon öppnade den och tog någon kaka, eller bjöd sina gäster. Men burken stod alltid där och vid något tillfälle då Mary råkade vara den som satt närmast nattygsbordet började hon slå rytmen till den Metallicalåt de just lyssnade på, på burkens lock, med fingrarna.

  Eftersom det var ungefär den tusende gången hon hörde låten visste Mary att på ett ställe gjorde trummisen en lång virvel. Den började långsamt men växte sig både starkare och snabbare innan den var slut. När det partiet i låten kom, hängde Mary på med pekfingrarna och slog virveln, exakt likadant som Lars Ulrich.

  När hon var klar upptäckte hon plötsligt de andra och såg att Donna tittade på henne med ett leende.

  ”Perfekt!” sa väninnan.

  ”Du har känsla för rytm,” menade Betty.

  Maggie sa inget, bara gjorde en liten grimas.

  När nästa låt började fortsatte Mary 'trumma' på kakburken. Donnas leende växte och hon började slå takten med sina öppna handflator mot låren. Betty följde med intresse de båda extra-trummisarna. Men efter halva låten stod inte Maggie ut längre.

  ”Mary, det är ganska störigt. Vi vill faktiskt höra låten!”

  Mary slutade genast. Men en liten stund senare bad Donna att få låna kakburken. Hon trummade med en låt, höll takten fint men försökte sig inte på någon virvel. Maggie sa inget, vilket Mary nogsamt noterade.

  ”Jättebra, Donna,” sa hon när låten var slut.

  ”Det är ju kul!” utbrast kompisen och räckte burken till Maggie. ”Testa!”

  En smula motvilligt tog sig Maggie an uppgiften. Det gick inget vidare, vilket både hon och hennes storasyster märkte, och den senare missade inte chansen att ge ett systerligt tjuvnyp:

  ”Syrran, du suger.”

  ”Försök själv då för fan!” fräste Maggie och slängde ifrån sig burken.

 

Mary undvek därefter att burktrumma när Maggie fanns med. Men hemma letade hon reda på en gammal halvtom målarburk som stod i förrådet. En bambupinne som Chastity använde för att stödja upp växter lyckades hon med visst besvär dela i mitten och voilà, hade hon två trumpinnar!

  De närmaste veckorna tillbringade hon inne i sitt rum, sittande på golvet med musiken på och målarburken mellan benen. Hon lärde sig Ulrichs trumning utantill på varje låt på den senaste Metallicaplattan. Så småningom gjorde hon lite egna ändringar från originalet och njöt av varje sekund.

  En termin fick de en ny musiklärare i skolan, en ung man med nya idéer.

  ”Kan vi inte få prova att spela instrument?” frågade Donna och log inställsamt mot honom. Det var inte svårt för henne, hon hade redan efter första lektionen berättat för Mary hur snygg hon tyckte han var.

  ”Klart ni kan!” sa han och log tillbaka. ”Vad då för instrument?”

  ”Eh... trummor?” Donnas röst var mjuk som honung.

  ”Okej,” sa musikläraren och strök sig fundersamt över hakan. ”Visst borde här väl finnas ett trumset någonstans på skolan. Jag ska kolla upp det till nästa gång.”

  Det tog ett par veckor, han nämnde inget om saken och flickorna började misströsta. Någon högre upp i hierarkin tyckte säkert det låg långt utanför kursplanen att spela trummor. Men så en dag när de kom in i musiksalen stod där ett litet trumset med virvelkagge, bastrumma, hi-hat, en puka och en cymbal.

  ”Wow!” sa Donna och hon och Mary gick fram för att titta på det.

  Kevin Bell, som musikläraren hette, satte igång en skiva på musikanläggningen och gjorde en gest mot Donna:

  ”Var så god!”

  Mary fick undertrycka en känsla av avund när hon såg kompisen sätta sig på den runda trumpallen och ta trumpinnarna som låg på virvelkaggen. Det kröp i hela kroppen på henne och hon visste knappt var hon skulle ta vägen.

  Donna började slå på virveltrumman, men avbröt sig snabbt, och Mary insåg omedelbart att det var något helt annat att ha ett trumset, med alla dess delar, än att sitta och hålla takten på en ensam plåtburk.

  Kevin Bell kom fram till trummorna med ett leende. Utan ett ord reste sig Donna och räckte honom trumpinnarna.

  ”Vanligt enkelt rockbeat,” sa han medan han satte sig. ”Fyrtakt. Ettan och trean på bastrumman.” Hans högerfot markade de udda taktslagen. ”Tvåan och fyran på virvelkaggen.” Vänsterhanden mot den mindre trumman. ”Alla fyra på hi-hatten.” Högerhanden på de hoppressade cymbaler som utgjorde en hi-hat.

  Han spelade några takter innan han åter öppnade munnen:

  ”Markera när det händer något i låten, med cymbalslag...” Ett slag med högerhanden på crash-cymbalen. ”...eller en virvel...” Några snabba slag på virvelkaggen, följda av några på pukan. ”...eller båda!” En virvel, följd av ett cymbalslag. Så reste han sig och räckte trumpinnarna tillbaka till Donna.

  Mary trodde hon skulle dö. Det här är vad jag har drömt om i hela mitt liv! insåg hon med fullständig klarhet.

  Donna försökte få ordning på armar och ben, och koordinera dem. Hon hade inga problem att slå takten på hi-hatten, inte heller på bastrumman eller virvelkaggen. Efter en stund lyckades hon kombinera hi-hatten och virvelkaggen tillfredsställande. Men att få alla tre rätt tillsammans gick bara inte. Till sist reste hon sig med en liten grimas.

  ”Mary, du provar,” sa hon och sträckte fram trumpinnarna.

  ”Var så god!” sa Kevin Bell när Mary tittade frågande på honom.

  Mary tog trumpinnarna i sin hand och fann att den skakade. Hennes hjärta bankade som galet i bröstet när hon satte sig på pallen. Jag kommer inte att klara det! Alla kommer att skratta åt mig!

  Hon satt där länge utan att kunna röra sig. Så hördes en harkling från läraren och den löste henne från förlamningen. Tveksamt började hon slå takten på hi-hatten. Takt efter takt slog hon den, tills paniken åter började belägra henne. Kom igen då! Gör något... mer!

  Hon mötte Donnas blick och såg... förtröstan. Ett litet leende. Hon stampade på pedalen, på första taktslaget. Och så virvelkaggen på andra. Stamp på tredje, kaggen på fjärde. Det fungerar! Det fungerar!!!

  Låten var slut. Kevin Bell satte på en ny. Mary kom in direkt och kände hur rytmen spred sig i hennes kropp, uppslukade henne, lyfte henne till ett sällsamt tillstånd. Hon spelade, och spelade, och spelade, knappt medveten om vad hon gjorde; att hon använde cymbalen, pukan, virvelkaggen och pukan i kombinationer som hon instinktivt kom ihåg från Metallicas låtar.

  Till sist blev det tyst från musikanläggningen. Mary blinkade, upptäckte var hon befann sig och la ifrån sig trumpinnarna. Det var alldeles tyst i klassrummet. Långsamt kom Kevin Bell fram till henne och satte sig på huk bredvid pallen.

  ”Mary...” Hans röst var tjock. ”Du är född trummis!”

 

”Du var fantastisk! Jag kunde inte tro mina ögon. Du satt där och händerna och fötterna rörde sig som... som en spindel över trummorna. Det var ju magiskt!”

  Donna var lyrisk när de gick över skolgården tillsammans. Berömmet gjorde Mary lycklig – lyckligare, trodde hon, än hon någonsin varit tidigare. Och det blev inte ett dugg sämre av att Maggie gick på Donnas andra sida, mycket tyst och lugn.

  ”Men du då?” sa Mary när de gick i korridoren efter nästa musiklektion, när de åter fått känna på trummorna och Donna efter några halvhjärtade försök lämnat över till Mary. ”Du tycker ju också det är kul.”

  ”Ja, men jag fixar det inte riktigt. Det känner jag.”

  ”Men du har rytmen i kroppen, det vet jag,” vidhöll Mary.

  ”Det är alldeles riktigt.”

  De stannade upp och tittade vem som lagt sig i deras diskussion. Det var Kevin Bell, musikläraren, som gått bakom dem och inte kunnat undgå att höra vad de talade om. Nu tittade han på Donna.

  ”Du har, som Mary säger, rytmen. Men du har inte riktigt koordinationen som krävs för att bli en bra trummis.” Donna nickade, lite dystert. Men Kevin Bell var inte färdig. ”Det finns ett annat rytminstrument som du kanske skulle testa.”

  Donna tittade på honom med stora, runda ögon.

  ”Finns det?”

  ”Javisst. Tänk efter, vilken är grundsättningen i ett rockband?”

  ”Öh... gitarr, trummor...”

  ”...och bas,” fyllde Mary i och log mot bästisen.

  Elbasen blev Donnas instrument och en eftermiddag på hösten, när musiklektionen var slut och Mary och Donna segade sig kvar i salen, öppnade Kevin Bell ett fodral och tog ut en skinande rödbrun elgitarr.

  ”Har ni lust att spela ett par låtar?” frågade han. ”Gitarr, bas och trummor?”

  Han började spela det omisskännliga riffet till Deep Purples Smoke On the Water, körde det några gånger innan han pausade:

  ”G dur, Donna. Kom igen!”

  Mary kom in och även Donna, på sin bas. Kevin Bell blåste i en mikrofon och började sjunga:

  ”We all came out to Montreux, on the Lake Geneva shoreline...”

  De tog sig genom låten med vissa besvär. Men när den var slut log läraren brett mot dem.

  ”Jättebra. Första gången ni spelar låten, eller hur? Toppen! Ni får hitta några och bilda ett rockband.”

  ”Kan inte magistern spela med oss?” frågade Donna oförväget och log mot honom.

  ”Jag har dålig tid, tyvärr. Men gå på konserter, på rockklubbar. Förr eller senare träffar ni folk som gillar samma musik som ni, och som vill spela. Ni är duktiga, ni skulle inte göra bort er i ett band!”

  Och senare samma vinter, på en klubb inne i Birmingham, stötte de på sina två själsfränder. Ett par lokala, halvtaskiga band hade spelat och Mary, Donna och Maggie dröjde sig kvar på klubben. Mary kunde förstås inte protestera när Donna berättade att Maggie ville följa med, även om hon helst velat vara där ensam med Donna.

  Det var Donna som fick syn på flickan med det rödfärgade håret, spretande åt alla håll som spikklubbor. Ögonen tjockt svartmålade, svart nagellack. De blå jeansen hölls uppe av ett nitbeslaget bälte, den vita T-tröjan pryddes av en stor bild av James Hetfield och i flickans vänstra öra hängde ett långt, dinglande örhänge i form av en Gibson Explorer-gitarr.

  ”Spelar du gitarr?”

  Det var Donna som ställde frågan och flickan vände sig om och betraktade den för henne okända trion: en yppig blondin i combatbyxor och neonfärgade Nikeskor, en blek rödhårig skygg sak med sin T-tröja utanpå de säckiga byxorna, och så flickan som tilltalat henne, en mullig burrhårig blåögd tjej med jeans och en flanellskjorta knuten strax ovanför naveln.

  ”Ja,” svarade hon lite avvaktande, uppenbarligen inte vansinnigt imponerad av vad hon skådade.

  ”Hon skriver låtar också,” inföll en svarthårig flicka som dök upp intill den rödspretiga. Den nyanlända studerade Mary, Donna och Maggie med större intresse än hennes väninna. ”Spelar ni också?”

  ”Ja, vi två spelar,” sa Donna och böjde huvudet i Marys riktning. ”Bas och trummor. Vi skulle gärna vilja spela i ett band.”

  ”Bas och trummor?” upprepade den rödfärgade, nu med något större entusiasm i rösten.

  ”De är jävligt bra!” kom det plötsligt från Maggie och Mary höll på att ramla baklänges över detta oväntade stöd.

  ”Christa skriver låtar och jag sjunger dem,” meddelade den svarthåriga flickan. Hon måste ha sett den snabba men upphetsade blick som Donna och Mary gav varandra – en gitarrist och en sångerska, vad mer kan man begära! – för hon sträckte fram sin hand. ”Ellen Heyes.”

  Och hennes kompis verkade också ha övertygats om att detta kunde bli något:

  ”Christa Gaylord. Vad heter ni?”

 

Det tog två veckors oupphörligt tjatande och ett antal löften – ja alltid läxorna först, ja hjälpa till att tvätta, städa och handla, nej aldrig spela efter klockan nio på kvällen – innan Chastity motvilligt gick med på att Mary och hennes tre medmusikanter skulle få använda extrarummet i huset som replokal.

  Med hjälp av egna besparingar och ett tips från Kevin Bell fick Mary ett begagnat trumset i födelsedagspresent. Musikläraren övertalades till och med att låna ut sin elbas och en liten förstärkare till Donna – ”Bara tills jag fyller år i april, sir. Ni förstår, mina föräldrar är skilda och de tävlar alltid om vem som ger mig bäst presenter. Mina bröder har redan fått datorer och spel och gud-vet-allt så nu är det verkligen min tur. O, tusen tack!” och ett ljuvt leende.

  Från centrala Birmingham kom en liten pick-up körande, lastad med en gitarrförstärkare, en liten sånganläggning samt de två återstående medlemmarna i det nya bandet, Christa och Ellen.

  Mary och Donna tog emot dem i delvis ny utstyrsel. Ska vi spela heavy metal kan vi ju inte se ut som skejtare eller grungare eller något annat pinsamt, resonerade de. Och revolutionen hade inletts med inköp av var sitt par svarta, tajta jeans – Donna stönade högt när hon drog på sina – och var sitt nitbälte.

  ”Tuffa brudar!” anmärkte chauffören, en halvbror till Christa, och betraktade de fyra flickorna. ”Bara ni inte slår mig med era handväskor!”

  ”Du ska nog få för handväskor,” fräste Christa innan han skrattande hoppade in i bilen och försvann.

  Det var Ellen som från det meningsutbytet fick idén till bandets namn: Handbags From Hell.